Författare: miadfernando

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Låt oss prata om påståendet att ”graviditet är inte en sjukdom”.

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Nej, en graviditet är inte en sjukdom. Men många saker som inte är en regelrätt sjukdom förorsakar lidande, skapar behov av sjukskrivningar och är vårdkrävande. Allt som skapar en ökad risk för död, nedsatt arbetsförmåga, smärta och funktionsbortfall är inte sjukdomar. En skottskada är inte en sjukdom. Ett benbrott är inte en sjukdom. En allergisk reaktion är inte en sjukdom.

Låt oss börja med WHO:s fakta om mödravård och mödradödlighet.

Varje dag dör ca 800 kvinnor världen över på grund av graviditeter och förlossningar. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländer där kvinnorna inte får tillräckligt vård och omsorg. Mödravård och förlossningsvård sparar kvinnors och barns liv. Nästan alla av dödsfallen hade kunnat undvikas med rätt sorts vård.

Graviditeter är ingen sjukdom, men det är ta mig tusan rätt vårdkrävande ibland.

Stora blödningar, infektioner, högt blodtryck och förlossningskomplikationer samt osäkra aborter är de vanligast förekommande dödsorsakerna.

Kvinnor dör för att de inte får adekvat vård och för att förlossningar sker utan närvarande vårdpersonal. I samma länder där kvinnor dör tar läkare hand om människor med skottskador, efter bilolyckor, brutna ben och allergiska reaktioner. Alla dessa är inte heller regelrätta sjukdomar, men är fortfarande i hög grad vårdkrävande. Precis på samma sätt är graviditet inte en sjukdom, men det kan fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva vårdinsatser. Ibland medicinska, ibland rehabinsatser. Och ibland sjukskrivning.

pelvis 001

Såhär skriver försäkringskassan:

”En normal graviditet anses inte som en sjukdom, men en kvinna kan ha rätt till sjukpenning om hon är eller blir sjuk under graviditeten och om sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det gäller oavsett om sjukdomen beror på graviditeten eller inte.

När ett normalt graviditetsbesvär är tillräckligt uttalat kan det anses vara ett sjukdomstillstånd. Man måste alltid individuellt värdera hur uttalade besvären är. Det är viktigt att detta framgår tydligt i läkarintyget.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning. Har du däremot graviditetsbesvär som är ovanligt svåra kan de däremot räknas som sjukdom och ge rätt till sjukpenning. För att du ska få rätt beslut är det viktigt att dina besvär tydligt framgår i det intyg som läkaren skriver.”

Försäkringskassan snurrar nästan in sig själv i begreppen hälsa och sjukdom här. Och det är inte helt klart, eller hur?

Låt oss tänka över definitionerna över vad hälsa, ohälsa och sjukdom innebär. Vi kan se begreppet hälsa på lite olika sätt, här är några förslag:

1. Som avsaknad av sjukdom

2. Som välbefinnande

3. Som upplevd livskvalitet

4. Som förmåga eller kapacitet

WHO har formulerat definitionen av hälsa som följer:

”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt (infirmity).”

Ser vi hälsa som välbefinnande, att må både fysiskt och psykiskt bra, så kommer ju i alla fall delar av nästan alla graviditeter upplevas som en avsaknad av hälsa. Ohälsa är att lida psykiskt eller fysiskt (illamående, sjuklig trötthet, sömnsvårigheter, värk etc). Kanske att ohälsan då bättre kan mätas i livskvalitet? En gravid kan ju må ap-illa men ändå vara vid gott mod och ha god livskvalitet för att hon är så oändligt glad över graviditeten, då kanske hon inte lider av ohälsa.

Varför följer inte Försäkringskassan WHO:s definition av hälsa och ohälsa, någon som vet det?

Försäkringskassan skriver ”Ur försäkringsmedicinsk synvinkel är sjukdomsbegreppet svårdefinierat och det saknas en heltäckande definition. Definition saknas i lagtexten men ofta hänvisas till en utredning och förslag angående lag om allmän försäkring från 1944 (SOU 1944:15, sid 162) där det anges:

I dessa förarbeten finns vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vägledande. Enligt dessa bör man vid bedömningen hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med den utgångspunkten kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.

Vi kan ju också prata om hälsan som en arbetsförmåga och en kapacitet.

En gravid kanske inte är regelrätt är sjuk, men” normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont” som Försäkringskassan uttrycker det, kan till exempel hindra en förskolepedagogs arbetsförmåga drastiskt. Försök själv klä på 10 tvååringar galonisar med stor mage och samtidig ryggsmärta.

En läsare kommenterade klokt på ett annat inlägg:

”Kanske inte så konstigt att man 1944 tyckte att graviditeter och barnafödande inte var något att komma dragandes med (antar att det var män som satt på beslutspositionerna). Kanske lite mer konstigt att det fortfarande är vägledande sjuttio år senare”.

Tänk vidare med mig! 

Har du erfarenhet av att få vara, eller inte få vara, sjukskriven under graviditet och efter förlossning?

Hur har läkaren och försäkringskassan resonerat tror du?

Vad är dina tankar om detta?

 

 

Jag återkommer till det här temat då och då, vidare läsning finns här:

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Kulturella föreställningar om graviditeter

Bäckensmärta är inte normalt

Jag nämner också detta med att inte få vara sjukskriven efter en traumatisk förlossning här. 

Att ges rätten till medgivande

Att ges rätten till medgivande

Med jämna mellanrum får jag frågan vad jag anser i debatten vaginal förlossningar versus kejsarsnitt, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag önskar ingen en sfinkerskada, och om vi VET att det står mellan en sfinkerskada och ett kejsarsnitt faller min röst på kejsarsnitt. Men vi vet ju aldrig, eller hur? Jag tror däremot att de mycket förenklade påståendena kring att en vaginal förlossning alltid är bäst för mamma och barn är påståenden på lite lös grund. Långtidskonsekvenserna av förlossningar kan ju vara förödande för livskvaliteten om det vill sig illa. Jag tycker inte att det statistiskt sett verkar vara särskilt många som drabbas i lika hög andel av besvär av sina kejsarsnitt på sikt.  Men ett snitt är en bukoperation och det kan  naturligtvis vara krångligare för kroppen att hantera en en okomplicerad vaginal förlossning. En del vaginala förlossningar kan ju dock verka så okomplicerade, men ändå innebära muskelskador. Levatorskador och framfall är ju såna saker som inte riktigt följts upp som en del av förlossningsstatistiken tidigare, och det gör ju att den informationen vi hittills haft också inte riktigt blir rättvisande.

Kommer vi någonsin veta?

Om vi ens någonsin kommer få tydliga svar om vad som är ”bäst” eller ”säkrast”, så kommer det ändå vara uttalanden som baseras på befolknings/gruppnivå. Vad som är bäst och säkrast för den enskilda individen är ju en helt annan sak.

Informerat medgivande

Jag brukar försöka svamla ur mig ett svar på frågan vilket sätt att föda på som är bäst, och istället hävda kvinnors rätt till informerat medgivande.

Handen upp

Hur många av er vaginalt förlösta kvinnor känner att ni fick tillräcklig information om de risker som en vaginal förlossning innebar?

Fick du tillräckligt med information?

View Results

Loading ... Loading ...

Fick du möjligheten att själv ta ställning utifrån den information du fick?

View Results

Loading ... Loading ...

Vad fick du information om?

Kommer information öka förlossningsrädslan?

Det här är ju ett ganska vanligt tankesätt. Att vi inte ska prata om det potentiella riskerna med vaginala förlossningar för att folk blir rädda. Men att informationen om riskerna med kejsarsnitt framgår med all önskad tydlighet är det ju ingen som bekymras av. Förutom de kvinnor som faktiskt upplever att ett kejsarsnitt skrämmer skiten ur dem.

Min spontana tanke är att om adekvat information skrämmer vanliga, vettiga människor så får vi helt enkelt göra följande:

  • Höja kvaliteten inom förlossningsvården så att riskerna minimeras
  • Sluta övertala kvinnor om att föda på ett visst sätt utan att informera om riskerna

Allt går inte att förebygga

Allt går inte att förebygga, men jag LOVAR att det knappast känns bättre att drabbas av ohälsa utan att ha informerats om risken innan. Bristen på information bidrar till skam, skuld och stigmatisering vilket lägger sten på bördan vad gäller ohälsa.

Informerat medgivande

Inom vården är vi ålagda att ta hänsyn till patientens autonomi och integritet samt att ge så mycket information att patienten själv kan ta ställning till om hen önskar en viss behandling eller insats, eller avstå densamma. Även inom förlossningsvården borde detta vara självklart, och kvinnor bör ha rätten att få information om både risker och fördelar med kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Två informerade blivande mödrar med ungefärligt lika bakgrund och hälsa skulle då alltså kunna fatta två helt olika beslut. Jag tror inte att vi behöver vara rädda för att alla kvinnor kommer låta förlossningsrädsla ta överhanden så att kvinnor överlag slutar föda vaginalt.

Enligt Patientdatalagen

Hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke. (Patienten ska dock få den vård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja inte kan utredas.)

Enligt patientdatalagen ska vi alltså få information om

  • hälsotillstånd,
  • de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
  • de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
  • vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
  • det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
  • väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
  • eftervård, och
  • metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

samt

  • möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare
    och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
  • möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt,
  • vårdgarantin,
  • möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat EES-land eller i Schweiz.

Tankar om detta? 

Referens:

Patientlagen

Tips! Läs också detta inlägg om att förutse risken med förlossning!

Bäckenbotten under graviditet

Tyngdkänsla i bäckenbotten under graviditet

Jag har fått några frågor av läsare om hur bäckenbotten påverkas av en graviditet och tänkte ta mig an dessa idag.

 

Frågor: 

”Jag är gravid i vecka 16 och har ett barn sedan tidigare. Jag vet att trycket ökar på bäckenbotten vid en graviditet och min är nog inte så vältränad från början. Men de senaste veckorna känner jag ofta tyngdkänsla i bäckenbotten utan att jag gjort nåt speciellt ansträngande. Och allra värst är det efter sex. Kan förstå om det känns efteråt men till och med dagen efter. Är det normalt? Försöker göra knipövningar varje dag men det går sådär. Oftast blir det en gång om dagen och ibland glömmer jag helt. Vet att detta bara är mitt ansvar och inget någon annan kan göra åt mig Har skaffat tät-appen och ska försöka följa den tänkte jag. Tacksam för svar/förklaring/tips.”

”Försvagas bäckenbotten mycket redan under graviditeten? Jag är nu gravid i vecka 30 och för har försökt knipa så ofta jag kommer ihåg under hela graviditeten. I princip blir det åtminstone någon gång per dag, ofta fler. Men tycker verkligen att det är plötsligt börjar bli stor skillnad. Tycker uthålligheten är bedrövlig plötsligt.  Och liksom mer svårkontrollerat, och svårare att koncentrera till bara den muskelgruppen på nåt sätt. Allting börjar ju bli tungt, och livmodern gör lite ont varje dag, vag mensvärk liksom. Och jag är fysiskt mycket tröttare, så det kanske bidrar.”

Bäckenbotten påverkas av graviditet

Det vi vet är att att även kvinnor som förlöses med kejsarsnitt drabbas av urininkontinens i nästan samma utsträckning som kvinnor som föder barn vaginalt, med ökad ålder. För framfall vet vi att det är vaginala förlossningar som är den största orsaken, men för andra bäckenbottentrubbel verkar alltså inte kejsarsnitt skydda i någon övertydlig omfattning. Detta leder ju till tanken att graviditeten i sig påverkar bäckenbotten till det sämre. Detta verkar de flesta överens om idag, men själva mekanismen bakom detta är inte helt klarlagd ändå. Troligen är det en kombination av trycket från magen, en graviditets-hormon-cocktail och förändringar i stabiliteten i stödjevävnaden som innebär en utsträckning och försvagning av bäckenbotten. Knipövningar är förstahandsrekommendationen för urininkontinens under graviditet, och det finns vetenskapliga belägg för att det också funkar bra.

Jag brukar ju likna bäckenbottens arbetsuppgifter med en armbrytning.  Bålens tyngd och buktrycket du utvecklar utgör en kraft och bäckenbotten utgör en lyftande motkraft. Under perioder när du går upp vikt och ökar på belastningen på bäckenbotten kommer den inte riktigt hänga med att bli motsvarande stark – och resultatet blir då istället en försvagning. Bäckenbottens hängmatta bli hängigare, bäckenbottens parerande av buktryck blir mindre elastiskt.

Varför urinläckage?

Ansträngningsinkontinens, alltså urininkontinens då det blir ett ökat tryck mot bäckenbotten (som när vi hostar eller nyser) anses vara ett resultat av att bäckenbotten och dess stödjevävnader samt tillhörande nerver får försämrad funktion. Den försämrade funktionen drabbar i det här fallet urinröret och blåshalsen, och resultatet blir urinläckage.

Tyngdkänsla?

Att en kvinna upplever tyngdkänslor i bäckenbotten under graviditet är egentligen inget konstigt. Det brukar dyka upp som symtom senare i graviditeten när magen är stor och tung och tynger nedåt. Men redan tidigt under graviditeten får den gravida en topp av de uppmjukande hormonerna som ska möjliggöra en förlossning senare, och dessa kan påverka så att även stödjevävnaden i bäckenbotten blir lite ”svajigare”. Att försöka motverka uppmjukningen och graviditetens ökade tyngd och belastning på bäckenbotten med knipövningar kan vara en god idé. Speciellt om du faktiskt upplever besvär.

bäcken 004
Bäckenbottens placering i förhållande till organen.

Ökade besvär efter sex?

Det är det här med ökad tyngdkänsla efter sex som får mig att fundera om det kan vara något ytterligare annat med i bilden. Här är min gissning lika god som din. Åderbråck inne i underlivet kan ge motsvarande känsla. Eftersom sex gör att underlivet blir med blodfyllt än vanligt är det den närmaste anledningen jag kan komma på på rak arm, och om det finns åderbråck är det venösa återflödet påverkat och svullnaden kan kännas av längre.

Råd för åderbråck

Åderbråck är en  vidgning av de blodkärl som för blodet tillbaka till hjärtat. Det vanligaste är ju åderbråck i benen och för att minska besvär av dessa brukar rekommenderas generellt stödstrumpor och träning av vadmusklerna för att genom muskelpump pressa tillbaks blod till hjärtat. En person med besvär av bristande venöst återflöde till hjärtat (svullna ben under graviditete som exempel) rekommenderas att ha benen högt i sittande och inte så för långa stunder.

Bäckenbotten går ju inte att ha i högläge direkt, om du nu inte känner för att börja med någon avancerad form av gravidyoga med huvudstående som en del av övningarna =). Jag tänker att det är rimligt att träning av bäckenbottens muskler kan motverka känslan av tyngd även om det skulle bero på åderbråcksbildning.

Bäckenbotten vid förlossning

Det finns inga kända nackdelar med att ha starka bäckenbottenmuskler vid en förlossning. Om inte din barnmorska säger något annat kan du med fördel använda appen TÄT som påminnelse och stöd vid knipträningen. Vissa kvinnor har tendenser att vara överspända i bäckenbotten. Även en överspänd bäckenbotten har också försämrad funktion. Lägg därför precis lika mycket krut på att slappna av mellan knipen som att faktiskt knipa!

Fråga dina barnmorska om råd!

Ett blogginlägg med tips och råd kan på intet sätt ersätta en kontakt med en vårdgivare. Fråga din barnmorska vid nästa besök!

 

 

Lycka till!

Referenser:

 

Mias enkla småfrallor

Mias enkla småfrallor

Jag börjar komma på benen nu, och igår företog jag mig en rehab-aktivitet. Ett mindre brödbak! Att baka bröd är en vardags-aktivitet hos oss som  familj. Men inte för mig! Joseph är definitivt den som bakar mest, och det är han som tar hand om våra ”husdjur” surdegarna. Nu kände jag dock för att göra något som kräver lite mer av kroppen än att ligga och se på serier. Det blev ett brödbak, enligt ett recept som jag har har bakat då och då sedan föräldraledigheterna.

wpid-20140816_193041.jpg

Det är ett väldigt enkelt recept som bara ska jäsa en gång.

Receptet innehåller:

  • 50 g jäst
  • 50 g smör
  • 5 dl mjölk
  • 2 tsk salt
  • 10-12 dl vetemjöl

+1 uppvispat ägg till pensling, kvarnsaltkorn eller flingsalt att strö ovanpå.

Gör så här:

Smula jästen i en bunke. Smält smöret och häll i mjölken och värm på litegrann så att det blir 37-grader. Häll mjölkblandningen över jästen och rör om tills den har löst upp sig. Blanda i salt och mjöl. Knåda degen i maskin i ca 10 minuter eller så länge du orkar för hand.

Degen är rätt lös och kan verka kladdig. Tillsätt lite mer mjöl om det behövs.
Min deg igår blev så pass lös att jag fick panik av kladdet när jag försökte forma dem till frallor, så jag använde två skedar och klickade ut på bakplåtspapper, typ 30 stycken. När jag var klar med utklickandet hade degbollarna torkat litegrann och gick då att ta upp och rulla till snyggare bullar.

  • Låt jäsa i 30-45 minuter.
  • Pensla med uppvispat ägg och strö över saltet.
  • Grädda i 250 grader i 5 minuter, sänk sedan värmen till 225 och grädda 10 minuter till.

Perfekt att ta en nybakt fralla och en kopp te tillbaks till soffan…

Vad är problemet med magmuskeldelning?

Vad är problemet med magmuskeldelning?

En fysioterapeutkollega hörde av sig och frågade följande:

Vad finns det för risker med magmuskeldelning postpartum? En del oroar sig för att tarmarna ska ploppa ut i ett bråck, hur rimligt är det och är det ens farligt? Och hur bred magmuskeldelning behöver det vara för att vara förknippat med risker? Vilka indikationer det finns för operation? Hur vid ska delningen vara, hur långt postpartum och vilken typ av besvär? Sen undrar jag också om hur länge efter förlossning man kan förvänta sig att den fortsätter gå ihop. En vän till mig är bara 3 veckor postpartum och hon är orolig, vi var båda överens om att hon behöver ge det mer tid, men hur många månader kan man säga?

Tack för kluriga frågor!

Jag ska göra mitt bästa för att svara! Kom ihåg att jag inte gör anspråk på att veta allt, vi kan gärna fortsätta diskutera! 

En magmuskeldelning innebär att de raka bukmusklerna (sexpacket) inte ligger tätt an längs med varandra, utan att bindväven som håller dem samman i mittlinjen har blivit utsträckt. Vi pratar oftast om det som ett graviditetsrelaterat besvär, men det kan lika väl uppstå av ”vanlig” övervikt eller av andra orsaker som sätter väldigt mycket press på buken inifrån (hosta, tunga lyft etc).

När jag läser runt på bloggar och forum verkar ”många” (de är generellt väldigt få) som har magmuskeldelningar också lida av ryggsmärta och andra besvär. Vetenskapligt sett har inga sådana samband kunnat ses, i alla fall inte vad gäller ländryggssmärta. Det som vi fysioterapeuter tänker kring magmuskeldelningar är att de kan försämra förmågan att stabilisera bålen, och därför kan en magmuskeldelning skapa andra mer hållningsrelaterade besvär. Jag tänker att det är enormt svårt att skilja orsak från verkan i dessa sammanhang, ändå. Magmuskeldelning, hållning, bålstabilisering, muskeluthållighet, småbarnsliv, stress… Det finns många olika anledningar till att få ont i kroppen.

Du frågar om hur länge vi kan förvänta oss en spontanåterhämtning

Forskning har visat att vid 6 månader har nästan 40% av alla postgravida kvinnor kvar en viss delning. Jag har sett studier som säger att de första åtta veckorna sker den mesta spontanläkningen, men de flesta verkar också mena något vagt om att kroppen behöver ha på sig lika länge att läka som den faktiskt var gravid. Jag tror inte någon pratar om en ”kvarvarande delning” förrän efter ett år har gått. Faktum är att flera studier verkar visa att delningen är som mest några veckor efter förlossningen, så om din vän är tre veckor postpartum så kan hon nog chilla lite!

Du frågar också hur bred en delning ska vara för att det ska vara förknippat med risker.

Detta skulle jag säga att ingen kan svara på. Pratar vi risker för bråck? Ja, säg att 40% av alla gravida har kvarvarande delningar i någon form, alltså vi pratar även om små på 2 cm? 10% av världens vuxna (män och kvinnor) får någon gång bråck, navelbråck verkar utgöra 10-30% av dem. Kan du räkna? Jag orkar inte… Men jag tror vi kan säga att risken är rätt liten.

Hur bred är en bred delning?

Jag träffar ibland kvinnor med riktigt stora delningar, upp emot 10-11 cm. Det är mycket. Jag själv har en delning på typ 1,5 finger, det är nog normalt. Jag har nog aldrig känt på en kvinna som varit gravid som inte haft något alls. Vävnaden mellan magmusklerna blir utsträckt, typ som ett uttänjt tyg. Även när det läker optimalt blir inte mellanrummet som förut. Det finns forskningsmässigt ingen konsensus om vad som är en ”sjuklig” delning, men det börjar kanske resoneras om försämrad bålstabilitet vid en delning på ca 5 fingrar. I min kliniska vardag tänker ja mer på upplevelse och symtom än faktiska fingerbredder i mellanrummet, även om jag följer upp dem så. Någon studie har visat att kvinnor som inte fött barn ”ska ha” ett mellanrum på mindre än 22 mm i navelhöjd. Jag tänker att det är svårt att mäta – vems fingrar, eller millimetrar från inre kanter eller yttre? Alla studier verkar dessutom göra olika när de mäter.

Vilka indikationer finns för operation?

Pratar vi magmuskeldelning? Officiellt sett inga, vad jag förstår. Eftersom det inte går att styrka vetenskapligt att en magmuskeldelning orsakar några besvär får de flesta avslag på sin önskan om en operation. Operationer av magmuskeldelningar sker i Sverige som skönhetsoperationer och bekostas själva i de allra flesta fall. Jag har dock hört (tack och lov) resonemanget att det måste göras en individuell bedömning, och om det finns uppenbara svårigheter att stabilisera bålen kan det nog ändå slinka förbi en och annan operation även inom landstingsvården.

Vad jag hört så kommer aldrig en operation på fråga om det inte är en delning på minst 5 fingrar över naveln, minst ett år efter förlossning och kvinnan ska helt säkert vara klar med att vara gravid.

Okej, men det här med navelbråck då?

Ett navelbråck är väl den medicinskt sett ”värsta” komplikationer av en magmuskeldelning. Ett navelbråck uppstår när stödjevävnaden i bukväggen försvagas kring naveln, ofta sker är denna försvagning antingen medfödd eller förvärras under en längre tid. Själva bråcket är när bukinnehåll liksom glider igenom glipan som uppstår i bukväggen och bildar som en utbuktning av naveln. Ett navelbråck kan växa med tiden. Navelbråck är inte synonymt med magmuskeldelningar. Historiskt sett har det drabbat fler kvinnor än män, vilket ändå troligen betyder att graviditeter är en orsak. Förekomsten ökar också med åldern. Riskfaktorerna för ett navelbråck är övervikt, tunga lyft, långvariga hostor, förstoppning och graviditeter. Förekomsten är också ärftlig.

Navelbråck anses vara ett medicinskt tillstånd som ska åtgärdas kirurgiskt i de allra flesta fall. Vad jag läst mig till så opereras navelbråcken, men magmuskeldelningen korrigeras inte. En del kirurger verkar på senare tid ha börjar argumentera för att risken för ett recidiv då ändå är rätt stor, så jag har sett att det gjorts studier på att göra både och samtidigt. Jag har också träffar patienter som genomgått kirurgi för båda tillstånden vid samma tillfälle.

Navelbråcken ökar?

Det som är intressant är just navelbråck verkar öka i förekomst och är nuförtiden den nästa största gruppen bukväggsbråck efter ljumskbråck. Det verkar också som att det är navelbråck hos män som ökar mest. Tankarna går ju då osökt till ökande övervikt i vårt samhälle som en riskfaktor. Övervikt på magen ger ett tryck på bukvägg och stödjevävnad vilket ökar risken för försvagningar.

Magmuskeldelning

Vad betyder då allt detta?

En kvinna som alldeles nyss har fött barn HAR en magmuskeldelning. Nästan hälften av alla kvinnor har det även efter 6 månader också. De allra flesta får inga som helst besvär. Att gå och oroa sig för ett navelbråck är inte lönt  – drabbas man så drabbas man. Förmodligen hade det kanske ändå hänt ändå på grund av ärftlighet som största påverkansfaktor, utöver bukfetma som övrig riskfaktor.

Vill en hundraprocentigt skydda sig mot magmuskeldelningar och navelbråck ska man:

1) välja rätt gener (=omöjligt)

2) kanske väja bort att vara gravid (=förmodligen inte alls aktuellt) och

3) undvika övervikt och eventuellt extremt tunga lyft (=kanske lättare sagt än gjort…)

Vad är problemet med magmuskeldelning?

En magmuskeldelning är ett problem när den ger symtom och problem, men inte annars. Det är inget fel på kroppen bara för att det finns ett mellanrum mellan magmusklerna. Har du symtom från rygg och mage kan du i första hand träna upp bålmusklerna för att se om träning hjälper dig att bli starkare och stabilare, och därigenom symtomlindrad. Har du besvär som inte går över med rehab bör du uppsöka läkare.

Begreppsförvirringen; vad är vad? Om så kallad foglossning

Foglossning, bäckensmärta, symfysioloys. Vad är vad?

Begreppsförvirringen; vad är vad? Om så kallad foglossning. Fysioterapeuten reder ut begreppen.

pelvis 001

Orsaken till graviditetsrelaterade bäckensmärtor, det som tidigare kallades foglossning, är ännu inte helt fastställd. Besvären gör oftast debut kring graviditetens vecka 18 och når sin kulmen mellan vecka 24-36. Dock kan smärtan debutera redan i första trimestern och så sent som efter förlossningen. Ungefär hälften av alla gravida drabbas.

Foglossning förlegat begrepp

Få personer inom vården vill längre kalla graviditetsrelaterad bäckensmärta för foglossning. Anledningen är att det inte är några fogar (=leder) som ”lossar”. Bäckenets leder mjukas upp för att ett barn ska kunna födas ut, men det är inget som faktiskt håller på att gå sönder. Det råder lite begreppsförvirring och jag tänkte presentera och reda ut begreppen för er läsare. Jag blandar engelska och svenska, för jag tycker att jag ser att även ”vanliga människor” slänger sig med lite olika begrepp.

 

 

  • Lumbopelvic pain

Lumbopelvic pain är det begrepp som omfattar både ländryggs- och bäckengördelsmärta, ofta när det inte görs någon skillnad dem. I den vetenskapliga artikel jag har varit med och skrivit det senaste året använder vi detta begrepp, eftersom kvinnorna i studien själva fått uppge att de har smärta och var den sitter. Det är ofta svårt för en individ själv att särskilja om smärtan sitter i nedre delen av ländryggen eller i bakre bäckenlederna.

  • Pelvic girdle pain

På svenska blir detta begrepp ”bäckengördelsmärta”. Anledningen till att det inte bara kallas för ”pelvic pain” är för att just det begreppet snarare pekar på en smärtorsak som sitter inuti bäckenet. Bäckengördeln syftar till en smärta som sitter på utsidan, smärta som lokaliseras mellan höftbenen  och rumpvecken med eller utan utstrålning ner i benet, alltså bakre bäckensmärta. Smärtfokus ligger vid bäckenets bakre leder och upplevs ofta dov och molande.

  • Symphysiolysis

På svenska kallas detta symfysiolys och syftar till smärta i främre bäckenleden. När det gäller graviditetsrelaterad bäckensmärta är det symfysiolys som vi ofta har att välja på som diagnoskod i journalsystemet, även om smärtan sitter baktill eller på fler ställen. Får du denna diagnos behöver det alltså inte betyda att din fysioterapeut enbart uppfattat att du har smärta i främre bäckenleden, utan bara att det är den närmast beskrivande diagnoskoden vi har.

  • Symphysis pubis dysfunction

Detta begrepp är egentligen den mer korrekta termen för symfyssmärtor (främre bäckensmärtor) som hör ihop med graviditet. Symfysdysfunktion återfinns hos ca en tredjedel av alla gravida kvinnor och varierar från mild till svår. Symtomen kan vara huggande smärta vid pubisbenet med eller utan utstrålning ner i underlivet eller i benen. Smärtan kan förvärras vid gång, enbensstående eller utåtföring av benet. Ibland hörs klickande ljud.

Begreppsförvirring!

Det som lite slaskartat kallas foglossning på svenska är alltså en hel del olika saker. Till viss del kan dessa olika symtom behandlas olika, så se till att få en bra undersökning och behandling av den vårdgivare du möter!

Läs mer om bäckensmärta:

Tips och råd för dig med bäckensmärta

Bäckensmärta under graviditet

Smärtspiralen vid bäckensmärta

Råd för dig med bäckensmärta

Behandling av graviditetsrelaterad bäckensmärta

 

 

 

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

2002 lanserades ordet ”snippa” i Sverige och som jag uppfattade (var då 16 år gammal i för sig) togs det emot med öppna armar på de flesta håll. Det började på förskolenivå och i barnsammanhang – flickor har snippor och pojkar har snoppar. Enkelt och bra. Det har gått många år sedan dess. Jag tror det går framåt på implementeringsfronten när det kommer till att använda ordet ”snippa” i vardagligt tal, men än är det inte lika accepteras som ”snopp”.

Har en vuxen kvinna en snippa?

Jag tycker att jag ofta hör folk invända ”men inte kan vi tala om snippor när vi pratar om vuxna kvinnor?” Tja, varför inte? Vad har du istället? Och när skulle en i så fall sluta att ha ett könsorgan med ett socialt accepterat namn och istället få ett onämnbart? När en går in i puberteten? När en haft sex? Är det då någon slags renhetstankte med att kvinnans könsorgan får ha ett socialt accepterat namn så länge det är ”obefläckat” och ”orört” men sen blir det icke namngivet? Hej medeltid. Vi har rätt till ett neutralt namn på våra könsorgan hela livet, och hör sen. Snippa finns och är tillgängligt, så det är bara att acceptera.

Hej Agneta 64, du har en snippa!

På engelska saknas det fortfarande ett bra ord som inte är de mer medicinska vulva och vagina. Som jag beskrev här för någon dag sedan så är vulvan det vi ser på utsidan och vagina det som är på insidan. Ändå är det många som använder vagina för hela alltihopet. Snippa omfattar allt och det finns kanske både för- och nackdelar med det. Nackdelen är väl kanske förvirringen kring yt-anatomin – att det finns både en vaginalöppning och en urinrörsöppning är ju unikt hos kvinnor. Män har ju samma hål för både sädesledare och urin. Men jag tänker att om vi bara kan få tjejer och flickor och kvinnor att faktiskt våga titta på sina egna könsdelar, så kan namnet snippa få finnas där som en paraplyterm för alltihop. Och att ordet snippa är en del av processen av att sudda bort en del tabun kring kvinnors könsorgan.

Snippa som neutralt ord

Jag skummade igenom den här uppsatsen och läste det här citatet: ”Vagina är för kliniskt, fitta för grovt och de andra bara löjliga..”. Det är ju lite där vi hamnar med alla andra ord för det kvinnliga könsdelarna.

Snippa är grymt, helt enkelt.

Eller vad tycker du?

 

 

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

 

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

Statistiska beräkningar och information

En forskargrupp med bland annat forskare från Sahlgrenska Akademin i Göteborg har under en längre tid jobbat med studier kring riskfaktorer för att utveckla problem med inkontinens, framfall eller andra bäckenbottenbesvär. Risken för bäckenbottendysfunktion efter skada finns redan vid första förlossningen, medan risk för framfall exempelvis ökar med antalet förlossningar.

Forskargruppen har byggt och testat en statistisk modell som gör det möjligt att förutsäga risken för bäckenbottendysfunktion 12 och 20 år efter förlossning. Statistiken bygger på data från över 8000 kvinnor från Storbritannien, Nya Zealand och Sverige. men utifrån modellen kan man ändå hämta ett stöd för en individuell bedömning.

Nu har de släppt sin beräkningsmetod fritt tillgänglig på nätet.

Tanken är att både lugna kvinnor med låg risk, men också hitta de kvinnor som löper hög risk och erbjuda dem kejsarsnitt.

HÄR FINNS KALKYLEN. Öppnas bäst på dator.

Bakgrunden till detta

Upprinningen till forskningen verkar ha varit en diskussion på ett internationellt möte för urogynekologer i Irland, där en av diskussionsämnena var ”Ska instrumentella förlossningar överges till fördel för kejsarsnitt?”. Man tar avstamp i att förlossningar i merparten av fallen är fantastiska och naturliga processer som är positiva för alla involverade. Men vaginala förlossningar är också ensamt den största riskfaktorn där bäckenbottendysfunktion på sikt (bäckenbottendysfunktion är ett paraplybegreppp som omfattar urininkontinens, analinkontinens och framfall), och 46% av alla kvinnor kommer att drabbas i någon utsträckning och form.

Riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion kan gå att förutse.

För de kvinnor som har högst risk borde kejsarsnitt framställas som ett val, och kvinnan bör få den information som hon behöver för att själv kunna ta ställning.

De stora riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion på lång sikt kalkyleras utifrån bland annat följande faktorer:

  • urininkontinens innan graviditeten
  • ålder vid förlossningen
  • antal förlossningar tidigare
  • ärftlighet/familjehistorik
  • barnets uppskattade vikt (över 4 kg ökad risk) och huvudstorlek
  • mammans längd (under 160 cm ökad risk) och mammans vikt

Beräkningen grund till individuell information

Författarna menar att utifrån dessa faktorer kan risken för bäckenbottendysfunktion kalkyleras. Uutifrån detta kan kvinnan få information som kan utgöra grunden för ett informerat val om förlossningen. I vissa fall borde även kvinnans/parets önskemål om antal barn tas med i beräkningen, i och med att det finns en begränsning i hur många kejsarsnitt som eventuellt kan utföras.

Låt mig citera:

”The majority of women have a good childbirth experience with minimal or reversible pelvic floor damage during the process. It is important that this majority of women is informed that they are unlikely to risk irreversible pelvic floor problems following giving birth. Women need to know the real risks and likely outcomes before embarking on this – mostly – very natural process, which usually has good outcomes for all but can be associated with medium- to long-term pelvic floor damage.”

Detta får mig också att tänka på följande stycke ur den nyaste SBU-rapporten:

”I förlossningssituationen finns två individer med i princip samma människovärde att ta hänsyn till, kvinnan och barnet. Ibland kan ett beslut innebära ett val mellan att riskera att skada den ena individen för att förhindra en skada på den andra. Ett påskyndande av en förlossning med sugklocka, tång och eller klipp för att förhindra en hotande syrebrist hos barnet kan t ex innebära att kvinnan tillfogas en skada som i värsta fall kan innebära ett livslångt handikapp. Avgörandet vilar på medicinsk grund men innebär också alltid ett etiskt övervägande; Hur stort ska hotet mot barnet vara för att motivera ett ingrepp som innebär en högre risk för skada hos kvinnan?”

Detta är SÅ viktigt att ta med i beräkningen. Konsekvensanalysen av vad som kan hända under en förlossning aldrig är etisk enkel. Det går aldrig helt att förutse ALLA skador. Uppstår en situation där barnets hälsa står på spel och det inte längre går att backa bandet och välja kejsarsnitt istället – ja då kanske risken för skada på mamman ökar.

Kejsarsnitt inte en garanti för att undvika bäckenbottenbesvär.

 ”The role of elective cesarean delivery in the prevention of pelvic floor disorders remains controversial and, given the potential maternal and fetal risks, is unlikely to be an effective prevention strategy for most women. It has been estimated, for instance, that approximately 9 cesarean deliveries would be necessary to prevent urinary incontinence in 1 primiparous woman of average risk. However, a strategy of offering cesarean delivery to women who are at substantially higher than average risk for pelvic floor disorders may be a more appropriate and effective prevention strategy.”

Mina sammanfattande tankar om detta:

  • Det är fantastiskt viktigt att kvinnor får rättvisande information om risker, fördelar och nackdelar med förlossningsalternativ
  • Ingen mamma skulle välja sig själv före barnet, men vill att vården ska tänka på hennes bästa medan det fortfarande är möjligt.
  • Många kvinnor VILL bli informerade om riskerna med förlossningar. Vi ska inte vara så oroliga för att förlossningsrädslan ökar, vi ska förse kvinnor med adekvat information.
  • Information om förlossningsskador bör vara med sanningen överensstämmande, även statistiskt sett och den här informationen är ett bra steg på vägen.

 

Vad tänker du när du läser detta?

 

Referenser:

Predicting risk of pelvic floor disorders 12 and 20 years after delivery

UR-CHOICE: can we provide mothers-to-be with information about the risk of future pelvic floor dysfunction?

 

 

 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?