Författare: miadfernando

Sex efter gynekologisk operation

Sex efter gynekologisk operation

Sex efter en operation

Din läkare har rekommenderat att du genomgår en gynekologisk operation. Kanske är det en borttagning av livmodern, kanske en inkontinensoperation, en lagning av muskler eller återställande av vaginas väggar efter graviditeter och förlossningar. Läkaren och övrig vårdpersonal berättar i bästa fall allt om operationen och en del om livet efteråt. Men det du egentligen vill veta är kanske hur operationen kommer påverka ditt sexliv. I det här inlägget ska jag försöka besvara frågeställarens frågor, men också ta er igenom ett resonemang om hur sexlivet kan påverkas av lite olika operationer.Jag tänker att jag pratar om sex mest som förmåga till njutning och orgasm. När jag menar penetration uttrycker jag det specifikt.

Fråga din läkare

Jag lovar, det kommer inte som en överraskning för din vårdgivare att du vil kunna ha sex. Det är helt adekvata frågor att ställa i en vårdkontakt, och läkaren som opererar dig kan också uttala sig om just ditt fall. Ibland kan det ju finnas speciella förutsättningar för just dig. Denna blogg kan inte ersätta individuella råd! Fråga om potentiella komplikationer och om du behöver undvika någon slags sex och hur länge.

Prata med din partner

Om du har en partner, behöver hen också veta vad du ska gå igenom. Ni behöver tillsammans sätta er in i läkningstider och hur du känner att du vill hantera läkningstiden. Både vad gäller både livet i stort och specifikt gällande sex.

Livmoderborttagning

Hur operationen och livet där efter påverkar ditt sexliv handlar mycket om vilken slags operation du genomgått, och varför. För en del som haft mycket besvär med smärta och blödningar kan ju sexlivet totalt sett bli bättre efter en operation. Forskningsmässigt finns det visst stöd för att sexlivet kan ha en tendens till att vara bättre för de kvinnor som kan behålla sina äggstockar jämfört med de som blir av med sina. Detta kan förklaras av äggstockarna roll som könshormonproducenter. Generellt verkar dock sexualfunktionen efter operationen vara stort är oförändrad för de flesta.

Efter en hysterektomi är det ärren i slutet av vagina som behöver läka innan du rekommenderas att ha sex. Blödningar och blodblandade flytningar bör ha upphört.

Inkontinens- och prolapsoperationer

För kvinnor som lidit av detta kan besvären innan ha hämmat sexlivet och även här syftar ju operationen till att ta bort symtom som sätter ner patientens funktion i stort. Trots detta kan operationerna ibland ha biverkningar som en nedsatt känslighet/svårare att få orgasm. Detta tros dock vara bara de första månaderna och upp emot halvåret efter operationen.  Sex hämmar inte läkningen och kan inte förstöra operationsresultatet när den första läkningsperioden passerat. Detta gäller vad jag förstått både orgasmer och penetration.

Att börja ha sex igen

Att återta både sin sexualitet och sina sexuella funktioner efter en gynekologisk operation är inte alltid helt enkel. Det kan vara en känsloladdad resa som innefattar både ångest och smärta. Detta även om operationen gjorts enligt konstens alla regler. Den vanligaste informationen som vården förser patienterna med är 1) undvik orgasm 4-6 veckor 2) du kan successivt återta all normal sexell aktivitet runt 12 veckor efter operationen. Operationer som på något sätt berör ändtarmens slutmuskler kan ha andra restriktioner vad gäller anal penetration. Jag inser när jag skriver det här, att så här omfattande information får nog faktiskt inte ens alla.

Det här skapar ju också följdfrågor.

Vad händer om du råkar få en spontan orgasm nattetid? Och vad är ”normal sexuell aktivitet”? En fråga kan också handla om att kunna ha penetrerande samlag. En annan om det kommer vara njutbart.

Vi kan inte styra över kroppen, men får lita på dess resurser att ta hand om sig själv. Det är i alla fall min tanke vad gäller eventuella spontana och nattliga orgasmer efter en operation. Vad som är normal sexuell aktivitet får du nog definiera för dig själv. Men du kan ju själv sätta upp lite olika kategorier, där de som innehåller störst kraft/våld/tryck/drag etc får komma senare i en läkningsprocess.

Kommer det göra ont?

Efter operationer som omfattat muskler eller vävnad i vaginas väggar blir det ärr som berörs av penetrerande sex. Dessa ärr kommer slätas ut och mjukas upp med tiden, men till en början kommer ärren vara en lite ”roffliga” och bidra till en friktion som kan göra ont under eller efter. Så länge du anser själv att det onda är okej, vet att det gått rekommenderad tid efter operationen, du inte längre blöder eller har några infektionstecken från stygnen är det onda okej. Du bör använda glidmedel så länge som friktion skapar obehag. Längre penetrerande samlag kan kräva påfyllnad av glidmedel.

Efter en hysterektomi kan smärta och obehag också finnas, samt en trötthet som stör sexuell lust och njutning.

Orgasmer kan orsaka drag i muskler och ärrvävnad och kan kännas lite stumt eller obehagligt till en början. Detta borde inte göra regelrätt ont och borde vara övergående.

Kommer det kunna bli skönt igen?

Vad som är skönt i ett sexuellt sammanhang är ju ofta en tät fläta av närhet, sensualitet och rent fysisk sexuell njutning. Du behöver kunna vara trygg, tänd på både dig själv och din eventuella partner, våt, kåt och ha den fysiska funktionen. Ibland kan alla de tidigare nämnda faktorerna överskugga en icke-optimal sexuell funktion. Till exempel att penetrerande sex ändå kan anses funka för någon, fast det gör lite ont i ärret. Medan för en annan kan det anses vara rent traumatiskt. Ärrsmärta brukar kunna ge med sig med tiden. Tips om ärrbehandling finns här.

Det är få kvinnor som uppnår orgasm bara av penetration. De flesta behöver klitorisstimulering. Operationer som de jag nämner i det här inlägget berör inte klitoris och påverkar inte dess direkta funktion. Däremot kan några av de fysiska funktionen som berör upphetsning påverkas, så som blodfyllnad i blygdläppar och vaginal blöthet. Efter en hysterektomi kan detta beror på hormonförändringar. Efter en en operation som berör muskler och väggar i vagina kan det snarare handla om sårläkning och ärr. Efter ingrepp i slidans bakvägg kan det till en början kännas annorlunda vid samlag slidmynningen blir trängre. Orgasmförmågan borde inte vara sämre på sikt.

Jag tänker att det kan vara viktigt att veta att det är en ny ”första gång” efter en operation. För vissa kan det vara en ”no big deal”-grej och för någon kan det krävas lite arbete innan du uppnår orgasm eller har penetrerande samlag igen.

Kommer min partner känna skillnad?

Det här går nog inte att svara generellt på. Om en operation återställer vaginas omfång kan en partner med penis naturligtvis känna skillnaden vad gäller omslutande sex. Vagina är otroligt elastisk i alla längder och bredder och det brukar fungera bra med penetrerande samlag även om vagina kortats av i samband med en hysterektomi. Vaginas elasticitet begränsas till en början av ärrvävnaden. Ju mer ärren ”mognar” och mjuknar, desto eftergivligare blir vagina.

Hitta rätt ställning för penetrerande heterosexuellt sex

Efter en hysterektomi kan det finnas en poäng med att välja samlagställning som inte gör att penis kommer djupast möjliga. Exempelvis kan sidliggande med ryggen mot partnern minska djupet på penetrationen och minska obehaget.

Att känna sig sexig igen

Det kan vara en fysisk och mental läkningsprocess innan du är tillbaks till att hitta lusten och det sexuella självförtroendet igen. Det kan handla om ett tillstånd som funnit länge innan operationen och som nu ska vara återställt, men där återhämtningen tar lite tid. Det kan också vara så att en kvinna känner sig stukad i sin kvinnlighet efter en hysterektomi. Detta kan också påverka sexualiteten. Sexlusten kan bli mindre av depression, smärta, stress och relationsproblem. Om du upplever att den mentala läkningen inte går framåt kan du behöva skaffa hjälp i form av en samtalskontakt eller av en sexolog.

Frågeställarens undran

Svullnad och skavkänslor efter penetrerande samlag som berört ärrområdet 11 veckor efter en operation är naturligtvis besvärande, men är inte heller helt överraskande. Friktion över ett bulligt ärr kan skapa de symtom du upplevde. Mitt råd är att i någon vecka till jobba på med knipövningarna som ökar blodcirkulationen och stimulerar läkningen i området. Under tiden kan det finnas en poäng med att testa sex som leder till orgasm men som inte omfattar penetration. Det finns däremot ingen anledning till panik, sex kommer kunna bli bra igen.

Tips för kedjereaktioner som en gynekologisk operation kan ge:

Muskelbehandling för en överspänd bäckenbotten

Att träna avslappning i bäckenbotten

Ärrvävnad efter förlossningsskador och gynekologiska operationer

 

Favoritmusik och film

Vilken musik lyssnar ni helst på?

Joseph:

Just nu lyssnar jag helst på ny musik, som jag inte lyssnat på förut. Jag lyssnar mycket på olika spellistor på Spotify som introducerar mig till nya låter och nya artister. Jag tycker också om lite äldre musik som jag lyssnade på som yngre: Coldplay, Phoenix och Jamiroquai. En av mina favoritlåtar genom tiderna är:

Mia:

Mia har generellt mest lyssnat på HipHop och RnB. I perioder mer svensk hiphop och i andra perioder mer amerikansk. Hon gillar också glad pop och är ganska beroende av att lyssna på glad musik när hon tränar eller ska peppa igång för något hon är lite nervös för. Förutom Timbuktu är nog detta hennes favoritlåt genom tiderna:

Har ni några favoritfilmer?

Jag älskar att se ny film och gillar liksom film generellt. Jag tycker om att gå på bio och njuter av upplevelsen av att få sjunka in i dramat även om jag i slutänden kanske inte älskar själva filmen. Mia är otroligt känslig när det kommer till sorgliga, tunga eller läskiga filmer. Hon tar in alla känslor så pass mycket att hon oftast inte orkar ens börja kolla på en film en vanlig kväll. Mias favoritfilmer är sådana som lämnar henne med en glad känsla i kroppen, typ Amelie från Montmartre. Två filmer jag gillat lite extra är ”The usual suspects” och ”Big fish”.

 

Nu är det er tur!

Tipsa oss om musik och film!

Svårt att knipa fullt ut

Svårt att knipa fullt ut

Det här är en svår fråga och svaret kan bli allt emellan att ”det här är normalt och det går över” till att ”det här behöver du absolut kolla upp”. Jag tänker att jag ger mina spontana tankar så får det bli upp till dig att själv värdera svaret utifrån hur du själv känner din kropp.

Fyra månader är ingen tid

Fyra månader efter en vaginal förlossning är verkligen kort tid. Det finns mycket kvar av kroppsegen återhämtning! Om du dessutom ammar kan en del symtom lättas upp när då så småningom slutar. Otroligt många av mina patienter har en jättekämpig tid i början, men när barnet börjar närma sig året har det mesta löst sig. Du kan alltså tänka att kroppen kämpar med dig, och att det bara är att knipa på och vänta.

Urinläckage är inte normalt

En annan tanke jag får är att urinläckage inte är normalt. Det är vanligt, men inte normalt. Jag brukar tänka att en kan få förlåta kroppen för lite vad som helst de första två månaderna efter en graviditet, men efter det bör symtomen vara på avklingande. Annars behöver de troligen behandlas. Eventuellt är fortsatt knipträning hela behandlingen, men du kan behöva hjälp med detta. Vet du att du kniper rätt? Hur hårt kniper du? Hur mycket kniper du? Tips finns här: Vanliga fel vid bäckenbottenträning

Urinläckage och svårigheter med främre knip kan höra ihop

Nu blir det knip-anatomi här. När du kniper ska du först knipa med med sfinktermusklerna – som att du ska hålla in en fis. Sedan ska du sluta om slidan som att du skulle hålla in kiss. Då kommer du använda den främre triangeln av muskler som börjar med de gula i mellangården och som som sedan fyller ut mellan sittbenen och runt omkring slidan. Sist kommer lyftet, och detta görs av den muskelmassan som här syns som det stor blå fältet baktill. Om du är svag i den främre triangeln som ska kunna stänga till urinrör och slida kommer du ha en benägenhet till urinläckage. För en del hjälper det att verkligen koncentrera sig på just den biten när de kniper. Ibland kan det vara lättare att hitta i sidliggande och verkligen visualisera att sittbensknölarna ska dras ihop och slidan stängas till vid varje knip. Var då också uppmärksam på att du inte ”fuskar” med rumpan.

Hur förlossningen var och vad som händer i bäckenbotten

När en bebis passerar ut genom vagina sträcks bäckenbotten ut typ 300 %. Ibland kan också en  förlossning innebära att både muskler och nerver töjs så att återhämtningen tar något längre än ”vanligt”. Detta kan speciellt hända när bebisens huvud liksom stångar mot bäckenbotten under en längre period under en lång krystfas. Ibland spelar bebisens ”bjudning”, alltså hur den ligger och hur den passerar ut, en stor roll för hur mycket bäckenbotten töjs och sträcks. Ibland kan istället en mycket snabb och nästan våldsam förlossning också ge större påverkan på bäckenbotten än en lagom långsam. Det finns alltså många faktorer som kan spela roll i vad som ”är normalt” efter en förlossning.

En andra gradens bristning innebär också att du fått en skada på slemhinna i slidan, hud i mellangården och ut i musklerna i mellangården. Det finns alltid en chans att barnmorskan som sytt inte fått ihop alla musklerna optimalt då hon sydde. Detta kan vara en förklaring till att besvär inte går över, trots att kvinnan låter tiden gå och trots att hon kniper på för kung och fosterland.

Inkontinens är vanligt, inte normalt och kan på sikt tyda på att något är fel

Om du

  • kniper på enligt konstens alla regler i minst 3 månader
  • låter tiden gå för den kroppsegna återhämtningen
  • en vacker dag slutar amma.

och ändå har kvar dina besvär ska du definitivt söka hjälp. Då ska du be om en undersökning där de kollar med utltraljud att alla musklerna sitter som de ska.

Hoppas att det var svar på din fråga! Lycka till!

 

Framfall, muskelskador och värk

Framfall, muskelskador och värk

Framfall och värk

En långdragen vaginal förlossning kan ge upphov till både nerv- och muskelskador. Nervskadorna har jag dock en känsla av att ger mer besvär och smärta liksom direkt, inte att de debuterar med smärtbesvär någon månad efteråt. Den slags smärta frågeställaren beskriver borde vara mer sekundär till förlossningen:

  • att kroppen liksom reagerar på ett trauma med att bäckenbotten får liksom ett kramptillstånd med överspänning
  • att musklerna är så svaga att de får värk av att ha jobbat hela dagen
  • att framfallet liksom drar, värker och tynger

Muskelskador av långdragna förlossningar

Ett långt krystskede (eller över huvud taget tiden mellan att du är to cm öppen till att barnet är ute) kan öka risken för den slags muskelskada som kallas levatorskada. Jag har skrivit flera inlägg om denna sorts skador, länkar till dem här under. Dessa muskelskador är sådana som inte syns vid förlossningen och som heller inte får att laga. De ökar också risken för framfall.

Nu kan jag alltså definitivt inte diagnostisera dig med en sådan här skada bara på de få saker du nämner i din fråga. Oavsett så tänker jag att du behöver få träffa en vårdgivare som tar dig och dina behov och besvär på allvar. Du ska inte behöva gå omkring och ha ont! Stå på dig i vårdkontakterna!

Läs mer på BakingBabies:

En serie inlägg om muskelskador

Perineum och perinealkroppen.

Råd för dig med levatorskada efter förlossning

Skador på Levator ani vid förlossning

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

 

 

 

 

En dag på väg och en dag i Prag 

Igår åkte vi hemifrån tidigt på morgonen och kom iväg från Stockholm med ett tåg som gick enligt tidtabell. Vi förstod att det senare blev en hel del tågkaos, men det hann vi alltså undan. I Göteborg mötte Josephs mamma upp, hon hämtade våra två barn och två av barnens kusiner. Så är dom, Josephs föräldrar. De känner inte att de blir ”lite mycket” med att passa våra två barn en helg, de passar på att fylla hela huset. Våra barn var överlyckliga! 

Joseph och jag drog däremot till Landvetter och skulle rätt raskt hoppa på ett flyg till Berlin, för att byta till ett flyg till Prag. (Strulet med den här resan började ju egentligen för flera veckor sedan då det direktflyg vi bokat blev inställt.) Det första flyget var 40 minuter sent, men det var okej. Däremot så växte förseningarna på sig, och vi fick vänta i Berlin i flera timmar. När vi landade i Prag var vi tre timmar sena och det hade precis börjat blixtra, dundra och ösregna. Dessutom var vi utsvultna. Klockan 11 igår kväll hamnade vi på en nattöppen pizzeria efter en kortare språngmarsch från hotellet. Det var ändå himmelskt, att också veta att vi inte hade några barn att bli väckta av. Men vi var fruktansvärt trötta.

Dagen började med frukostbuffé och efter det begav vi oss ut på stan. Vi promenerade till Petrin Hill, till slottet, ett ölbryggande kloster (åt lunch), tog funikularen ner, fikade på café Savoy och promenerade längs vattnet hem igen. Vilade fötterna en stund och promenerade sen iväg igen till en av de bäst rankade koreanska restaurangerna i stan. Sen strosade vi längs vattnet hem, igen. Totalt 3,5 mil har vi gått idag. 

Här är lite bilder från vår dag:

Imorgon ska vi försöka gå på både modemarknad och ”bondens marknad”  och promenera över Karlsbron. Vi har gått förbi den några gånger men inte tagit just den över floden. På kvällen har vi bokat bord på en ”lite finare” restaurang. Hoppas på lika härligt väder som idag. 

Hoppas att midsommarafton var fin för alla er där hemma. Vi får täta uppdateringar över hur barnen har det, och det känns både bra och ledsamt. Vi saknar dem! Fast det är oerhört härligt att få äta och promenera och prata, allt i vuxentakt. 

Hörs igen!

Om allt känns okej, är det okej?

Om allt känns okej, är det okej?

Läsarfråga:

”Jag har fött tre barn vaginalt. Alla tre förlossningarna har varit normala, grad 2 bristning vid första i övrigt inga komplikationer. Nu efter 3:e barnet känner jag viss tyngdkänsla och skav. Tidigare har jag löptränat mycket men har accepterat att detta kanske inte kommer vara möjligt i framtiden – en hel del pga andra skador/begränsningar, det känns ok. Däremot skulle jag känna en oerhörd sorg om jag inte skulle kunna jogga lätt bakom barnen  för att lära dem cykla eller jogga minibarnlopp  med barn. Har gjort detta vid några tillfällen och det har känts helt okej. Ingen försämring eller nytillkomna besvär. Nu undrar jag: är det okej om det känns okej?”

Svar:

Ja, vi har inget annat att gå på än hur det faktiskt känns. Hur snippan ser ut efter en förlossning är inte något mått på funktionen. Skavkänsla kan vara enbart torra slemhinnor som känns, det behöver inte vara något som faktiskt är fel. Tyngdkänsla kan vara ett tecken på muskler som blir trötta efter en dag med ett eller tre barn.

Det finns ingen poäng med att undvika saker ”bara för att”. Generellt är ju det dåliga med symtom från bäckenbotten att de skapar en onödigt inaktiv livsstil, alltså att kvinnor slutar motionera för att de vill undvika urinläckage etc. Det känns precis lika dåligt att undvika saker som vi vill göra och inte får symtom av, bara för att teoretiskt skona bäckenbotten från något som skulle kunna vara dåligt. Risken att något skulle kunna bli sämre med vår bäckenbotten finns kanske alltid, med tanke på ökad ålder och klimakteriet och sånt. Det kan hända, men det kanske inte händer. Du kommer inte kunna veta.

Vi är gjorda för att vara i rörelse!

Din bäckenbotten kommer också må bäst av att du är i rörelse. Det finns studier som säger att vanliga vardagsmotionerande kvinnor har minst symtom av bäckenbottendysfunktion.

Detta tangerar det jag skrev i detta äldre inlägg: Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Lycka till!

 

Urinläckage vid hopp och löpning

Urinläckage vid hopp och löpning

Ansträngningsinkontinens innebär ofrivillig passage av urin under det att buktrycket ökar. Oftast sker det under när du hostar, nyser, skrattar eller fysiskt anstränger sig och detta drabbar var tredje kvinna någon gång under livets gång.

Det bästa sättet att beskriva din bäckenbotten är som en korsning mellan en studsmatta och en hängmatta. 

Bäckenbottens slyngformade muskler kan studsa upp och ner samtidigt som vi rör oss, men de lyfter samtidigt upp hela bukens innehåll mot tyngdlagen precis som en hängmatta.Bäckenbottendysfunktioner är vanliga och är en paraplyterm som inkluderar urininkontinens, framfall, avföringsinkontinens. Faktum är att det i dagsläget ej är helt säkerställt hur tyngre fysisk träning påverkar risken för bäckenbottendysfunktion både akut och över tid. Vi vet att tung träning hör samman med ansträngningsläckage. Löpning och hopp har gemensamt att  båda fötterna är i luften samtidigt under ett moment. När hälen slår i marken kommer dunsen överföras via benet upp till bäckenbotten. Uppe i bäckenbotten ska rörelsen pareras genom att studsmattan ska ge ett litet studs, samtidigt som den också drar ihop sig och lyfter upp de inre organen. Om inte ihopdragningsförmågan och den lyftande kraften blir tillräckligt stor kommer löpsteget eller hoppet  innebära att det finns ökad risk för urinläckage.

Syftet med bäckenbottenträning

Syftet med bäckenbottenträning är att styrke- och uthållighetsutöka musklerna så att de klarar att stå emot tryckökninar både akut och över tid. Du behöver träna strukturerat, planerat och tillräckligt tungt för att få denna styrkeökning. Om du vet med dig att du inte tränat helt och hållet så mycket som kan tänkas, ge det yttterligare en chans.

Är det farligt att läcka urin?

Det finns inga vetenskapligt fastställda likamedtecken mellan urinläckage och till exempel framfall, på det sättet att om du tränar med urinläckage så är det en akut varningssignal. Samtidigt är det ett symtom på att bäckenbotten inte är helt stark nog för det den utsätts för. Det är ofta inte farligt med urinläckage i sig, det farliga är det urinläckaget gör med dig – det vill säga att det får dig att undvika saker som du vill göra och skulle må bra av.

Vad ska du göra?

  • Du ska uppsöka en vårdgivare som kan bedöma din bäckenbotten. Du har ett ansträngningsläckage och du uttrycker en vilja att bli av med det. Ta dig själv på allvar och sök hjälp. Många kvinnor kniper fel. En del andra har inte en fair chance att bli stark i bäckenbotten på grund av missade förlossningsskador. Be om en bra koll av bäckenbottens funktion och utgångsläge, så att du får bästa möjliga chans att träna bort läckaget!
  • Börja sedan med att träna bäckenbotten strukturerar och intensivt i några månader, om du inte redan gjort det. Tre gånger om dagen!
  • Testa eventuellt contrellebågar medan du tränar annan träning. Detta kan du få via en uroterapeut.
  • Har det gått över ett år och inkontinensen inte gett med sig bör du gå tillbaks till en vårdgivare och be om ytterligare hjälp/bedömning.

Stort lycka till!

 

Förslag på vidare läsning:

Vanliga fel vid bäckenbottenträning

Bäckenbotten och hopp

Att vara kvinna och löpare; om bäckenbotten

Råd för dig med bäckenbottendysfunktion

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

 

 

Skulden på offret

Skulden på offret

Jag fick ett nyss en kommentar på ett av de senaste dagarnas sfinkterruptursrelaterade blogginlägg som fick mig att se rött. Nu har jag ju varit lite arg här på bloggen det senaste. Jag tror dock att ni mer återkommande läsare förstår att jag oftare försöker vara konstruktiv än just bara arg. Men nu kan jag inte riktigt hålla mig.

Kommentaren ifråga är raderad, men jag tänkte citera innehållet:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar….utöver att man ju inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Jo ett klipp också som fortfarande 20 år sefter DEN förlossningen har ont. Jag fick rådet att massera….men jag tänker att jag liksom inte haft den tiden för att ligga och massera mig själv då där fasligt mycket med mina sex barn och heltidsarbete. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips och att sen inte bli förvånade över avslaget. Det som ingen talar om förrän EFTER förlossningen. Och som läkare och anställd på det sjukhus som förlöser flest barn i Sverige och utan tillskott av resurser står inför den värsta perioden någonsin säger jag: Knip till i september!;)”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat på barnmorskan? Skulle det ha hjälpt?

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikts om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”.

Vem har nämnt något om avslaget?

Varför denna ”lilla gumman”-attityd? Varför? För att denna kommentatör själv är läkare och har fött 6 barn?

”Knipa till september”

Knipa till september? Hej och välkomment till BakingBabies. Här delar vi med oss av konstruktiva råd och tips samt försöker påverka kvinnosjukvården till det bättre.

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Piratkalaset

Idag var det dags för piratkalaset!

Wollmar fyller 5 och Wilfred har fyllt 3, och vi tänkte för några veckor sedan att det kanske faktiskt var dags för debut med kompis-kalas. De fick bjuda lika många kompisar som de fyllde år. Vi gillar ju att pyssla och fixa och förberedelserna har nästan varit roligast. Barnen har älskat att vara med i förberedelserna, de var SÅ TAGGADE för det här kalaset. Och det blev verkligen roligt!

Alla barn fick ett brev på posten med en karta och inbjudan.

Vi började planera en skattjakt med pirattema, och började genast samla på ölflaskor i plast till att göra flaskpost av.

Till både inbjudningarna och skattjaktskartorna så lade vi vanligt skrivarpapper i te och lät dra rätt länge till de var gulnade. Sedan brände vi kanterna så de skulle se gamla ut.

Skattjakten började med att vi gjorde en powerpointpresentation med bilder på skepp, pirater och en skatt som vi castade på TV:n. Joseph berättade en saga om kapten Svartskägg som förlist med sitt skepp och gömt en skatt i vårt kvarter. Första flaskposten hade Joseph ”redan hittat” och sedan fortsatte spåren ut till vår balkong, ut i parken, förbi en bit och sedan tillbaks till en förskolegård i närheten där vi bor.

Så här såg flaskposten ut!

Sen pysslade jag en massa små ”Jolly Rogers”, både en som välkomstskylt på dörren och små flaggor till sugrören.

Vi köpte påsar och jag ritade och klistrade ”guldmynt” på påsarna.

Alla barn fick en klubba, en liten kexchoklad och några chokladmynt. Jag fick leta över hela stan för att hitta chokladpengar. När jag väl hittade stod det ”Glad Påsk” på dem. Jaja…

Sen fyllde vi ett gammalt smyckesskrin med påsarna, ett trasig secondhand-pärlhalsband, en massa Midnattsloppsmedaljer och leksakssedlar och lite annat pråligt.

Smyckesskrinet hade jag klätt med papper som jag målat så det skulle se mer trä-igt ut.

En anteckningsbok som ser ut som ett pass använde vi för att förstärka historien om Kapten Svartskägg. Han hade verkligen varit här och glömt sitt pass, ju!

Barnen gick på historien rätt bra.

Det var till och med ett barn som inte vågade följa med ut på skattjakten. Oooops…

Vi bjöd på korv och bröd, chokladkakor, melon, popcorn och bullar, Joseph hade bakat längder med chokladfyllning och kransar med kanelfyllning.

Vi hade våra sjömanskostymer. Vi var ju inga riktiga pirater. Barnen däremot hade svarta hattar och krok och så.

Fikat var uppskattat!

Skattjakten slutade utomhus och där anslöt alla och så bjöd vi på glassbåtar. Vi hade först tänkt ha tårta. Men i ärlighetens namn gillar ju de flesta barn glass bättre än tårta. Och glassbåtar passade ju in på temat!

Sen slutade kalaset med att alla lekte i parken tills det var dags att gå hem.