Författare: miadfernando

Träning vid magmuskeldelning – har alla haft fel?

Träning vid magmuskeldelning – har alla haft fel?

”Man får absolut inte göra situps efter en graviditet eller med en magmuskeldelning”

Har du hört det påståendet förr? Jag tycker fortfarande att jag möter det här rätt ofta. Och då har ändå vetenskapen kring detta gått framåt för flera, flera år sedan.

Bakgrunden till detta

I några decennier har det varit ett stort fokus på  vissa av de djupa bålmusklerna när man pratat om rehab för bålen.  I första hand i behandlingssyfte för ryggsmärta men också för graviditetsrelaterade besvär som instabilitet, svaghet och magmuskeldelning. Muskeln över alla andra heter Transversus Abdominis och träning av den ansågs länge som lösningen på många problem.

bäcken 001

Den tränas ofta på ett visst sätt, genom att andas ut och samtidigt spänna musklerna och dra in naveln mot ryggraden. Detta har frekvent används av många metoder som används för att påverka delningen av magmusklerna efter en graviditet. Jag skulle säga att de flesta äldre metoder som finns för att behandla magmuskeldelningar fortfarande fokuserar stort på just detta.

Men pendeln svängde

För en tid sedan började pendeln svänga över och forskare världen över gick ifrån att tro på enbart transversus-lösningen till att börja utforska huruvida andra muskler och mer generell träning kan bidra med lösning till besvär som ländryggssmärta. Kvinnospecifika hälsoproblem ligger alltid lite efter rent forskningsmässigt, men sedan 2014 har det gjorts mer specifik forskning även om magmuskeldelningar. Det verkar vara som att transversusaktivering och dra-in-magen-rörelsen inte är lösningen på problemet trots allt! Och: det verkar inte så enkelt som att vi kan eller bör förbjuda vissa specifika övningar!

Häng med här! 

Under graviditeten försvagas senstråket som går mellan de två raka bukmusklerna och det sker en delning av dess muskler. Musklerna som tidigare gått tätt ihop lägger sig på varsin sida om den växande magen. Själva glappet mellan musklerna kallas rectusdiastas. Rectus betyder ”raka”, från rectus adbominis – den raka bukmuskeln. Och diastas betyder delning.

bäcken 002

Utan att ha stabil forskningsgrundade kunskaper har fysioterapeuter världen över lärt ut dra in-manövern till sina patienter med kvarvarande magmuskeldelningar efter graviditeten. Alla har antagit att delningen kan dras ihop genom att magen plattas till och djupa muskellager anspänns. I samma andetag har också gemene fysioterapeut avrått kvinnor från att göra vanliga situps eftersom det antagits att detta kan sätta onödig press på magmusklerna och till och med öka delningen.

Ny forskning!

De senaste åren har det kommit ett gäng studier som har undersökt med ultraljud vad som sker i raka bukmusklerna under olika övningar. Man har undersökt både kvinnor som fött vaginalt och som fött via kejsarsnitt och inte hittat några egentliga skillnader vad gäller förekomsten av magmuskeldelningar. Man har bland annat undersökt hur crunches (små situps där skuldrorna lyfts från underlaget och fingertopparna nuddar knäna), dra in-manövern för att aktivera transversus abdominis och dessa två övningar i kombination påverkar magmusklerna. Ultraljudsstudierna visar att det var en stor skillnad när det gäller mellanrummet mellan raka bukmusklerna  om kvinnan var avslappnad eller om hon gjorde övningarna. Tvärt emot vad alla tidigare trott så har det alltså visat sig att delningen var som minst under crunch-övningen och som störst under dra in-manövern.

Kan crunches istället vara en del av behandlingen?

När delningen är som störst ovanför naveln kan kanske kontrollerade crunches visst kan vara  en del av behandlingen. När delningen är som störst under naveln kan dra in-manövern utföras samtidigt som crunchen för bästa effekt.

Hollowing – träningsövningar där du drar in magen.

Är de ett överspelat kapitel nu?

Dels är det bevisat att det är struntprat att det skulle gå att isolera en muskelgrupp i träningssyfte och dels har hollowing visat sig snarare separera raka bukmuskeln, än tvärt om.

bäcken 001

Transversus urspringer från en senstruktur som kallas ”den lumbala fascian” och finns bak i ryggen, men urspringer också från revbenskanten och höftbenets kant. Den fäster in mot linea alba, senstrukturen som utgör vår mittlinje i magen. En muskel kontraheras genom att ursprung och fäste närmar sig varandra. På grund av transversus placering är en kontraktion av denna muskel en bålstabiliserande åtgärd. En kontraktion av transversus kommer orsaka dra i linea alba och dra den utåt mot sidorna.

En transversusaktivering är bara hjälpsam då den samarbetar med de övriga bålmusklerna. Då kommer övriga bålmusklerna kontraheras i samspel och draget i linea alba optimeras. Det finns ingen poäng med att enbart anspänna transversus som egen övning i evigheters evighet.

Jag slår istället ett slag för bracing som aktivering av alla bålmusklerna. Bracing är att du spänner magen som ”att du ska parera ett slag” och detta som en samaktivering av bukens muskler inför en crunch, tunga lyft och annan träning. Detta kräver dock en stark bäckenbotten och en välkoordinerad andning.

Slutsatser:

  • Magmuskeldelning påverkas inte av förlossningssätt (kejsarsnitt vs. vaginalt)
  • Magmuskeldelningen minskar faktiskt under små, raka situps och denna övning behöver alltså inte undvikas så som vi tidigare trott.
  • Att hålla på med dra in-manövrar i tid och otid kanske inte bara är ineffektivt, utan också onödigt och dumt.

Referenser: 

Edit: Detta inlägg publicerades först sommaren 2015, men har uppdaterats och repostats i en serie om magmuskeldelning sommaren 2016 och 2018. 

Graviditetsdagbok vecka 31

Graviditetsdagbok vecka 31

Allt är bra

Jag var hos barnmorskan i veckan (inte ”min” barnmorska, men hennes kollega). Alla värden och allt var bra! Fast jag har slarvat supermycket med järntabletterna så var det värdet bättre nu än under hela graviditeten. Blodtryck och blodsocker och allt sånt var bra också. SF-måttet var typ som det skulle. Hjärtljuden låg på 145 och galopperade på fint där inne.

Allt är inte bra

Jag har kroppsofeeling. Jag ska inte säga kroppsångest, för det är inte kanske inte helt sant. Men jag vägde mig hos barnmorskan (inte av tvång, frivilligt) och det slog verkligen ner mig. Jag känner ju mig oerhört tung och svullen, så det kom kanske inte som en total chock. Men jag har gått upp _väldigt_ mycket. Vilket jag inte känner är riktigt rättvist, för jag äter inte övermycket. Just nu känner jag mig så bedrövlig i kroppen att jag tycker att det är lite småjobbigt att träffa andra människor. Jag vet inte vad jag ska skriva om det här så att det inte blir helt fel. Men den ärliga veckorapporten: jag mår piss i min gravidkropp just nu.

Snart är vardagen här

På måndag börjar vardagen. Joseph ska till jobbet, Wollmar till skolan, Wilfred till förskolan. Och jag är hemma och gravidledig, men har kvar mina 25 % jobb på SKL och lite andra små ströjobb. Jag ser fram emot den tydliga nedräkningen som graviditetspennings-perioden innebär. Och jag ser fram emot lunken och vilan emellan jobb, lämningar och hämtningar. Mycket kan man säga om semestern, men vilsam är väl kanske inte alltid bästa beskrivningen.

Vi har boat!

Nu har vi köpt vagn, bäddat den. Tagit fram vaggan och bäddat den. Gått igenom bebiskläderna. Köpt skötbädd. Vi behöver köpa blöjor, nappar och en snuttefilt, men sen är vi typ klara! Det känns så himla knäppt. Vi satt och kollade på bebiskläderna och kunde inte förstå. Vi kan frammana minnesbilder av Wollmar-bebisen och Wilfred-bebisen med dessa kläder på. Men vem blir Baby Boss? Kommer hen vara en liten eller stor bebis? Kommer vi få använda storlek 50 mer än typ en vecka den här gången? Kommer hen vara en vagnvägrare som Wilfred? Kommer hen fatta galoppen med amningen lika snabbt som sina bröder? Det är så många frågor!

När får vi snittdatum?

Wilfred föddes i vecka 38+något och vi fick datumet för snitt ungefär fem veckor innan. Nu är det nio veckor kvar till BF, åtta tills veckan då snittet troligen kommer bli. Jag är ooootålig, jag vill inte vänta flera veckor till innan vi får ett datum. Å andra sidan kanske jag blir ännu mer rastlös och frustrerad när jag vet vilket exakt datum som nedräkningen går mot? Jag längtar både efter bebis men också mot ett tydligt målsnöre. Är jag dum om jag säger att jag ibland längtar mer efter att få sluta vara gravid än vad jag i stunden längtar efter bebisen? *skäms*

Okej, ni hör ju

Pepp och hejarop hitåt!

Träning av magen efter graviditet

Träning av magen efter graviditet

Bålmuskelträning efter graviditet

Magmuskelträning efter graviditet ska i första hand fokusera på stabilitet. Detta på grund av att bukmusklerna blir utsträckta under graviditeten och att det tar åtskilliga veckor innan musklerna är tillbaka på banan i sin funktion att stabilisera ryggraden på ett effektivt sätt. Bålmuskelträning hjälper att bibehålla anspänning, styrka och nervkontroll i musklerna. Därigenom minskas påfrestningen på senstråket linea alba som magmusklerna fäster in mot i mitten. En bra anspänning i linea alba hjälper magmusklerna att återhämta sig efter graviditeter.

Gammalt och nytt

bäcken 002

Fysioterapeutvärlden har länge varit anekdotiskt övertygad om att ”rätt magmuskelträning” postpartum är träningsövningar som riktar sig till muskeln transversus abdominis. Denna muskel är den djupaste magmuskeln och har starka bindvävsförbindelser med både den raka bukmuskeln (den som delar på sig under graviditet) och linea alba. Vi har trott att aktivering av transversus gör att den raka bukmuskelns två delar (höger och vänster) dras in mot mitten och då tänker man att en läkning stimuleras.

Forskningen som handlar om träning av transversus abdominis har tidigare fokuserat på ryggbesvär, inte på magmuskeldelning. Generellt antas dock att träning av transversus funkar likadant hos postgravida som hos personer med ryggsmärta, eller hos vem som helst egentligen. Det är generaliserad och överförd kunskap från ett område till ett annat, vilket länge varit en brist. Transversus roll och aktivitet har på senare tid ifrågasatts. Jag kommer återkomma litegrann mer till detta i ett senare inlägg i den här serien.

Uppdelning i ”system”

Bålens muskler är enligt viss teori uppdelade i ”globala” och ”lokala” muskler. De globala musklerna är involverade i stora rörelser och de lokala musklerna är ansvariga för stabilitet på de olika kotnivåerna i ryggraden. Tidigare ansågs att personer som har eller haft besvär med ryggsmärta har kortare kontraktionstid och sämre rektytering av transversus abdominis och mulitifiderna. Dessa är de djupa stabiliserande lokala musklerna.
Jag kommer benämna träningsformen för ”stabilitetsträning”. Du som icke-fysioterapeut känner kanske mest till träningen som ”core-träning”.

Terapeutiskt finns det två sätt att närma sig stabilitetsträning

  • genom att jobba med återinlärningen av de lokala musklerna separat från de globala. Detta eftersom de globala annars lätt tar över
  • genom att jobba med både globala och lokala muskler och få en generell effekt på stabilitet och styrka

En systematisk översikt publicerad 2013 jämförde resultatet av rehabilitering enligt dessa två olika principer. De kom fram till att det inte var någon skillnad i resultat vad gäller smärta och funktionsnedsättning för patienter med ländryggssmärta.

Någon studie som visar skillnad i resultat vad gäller magmuskeldelning och postpartumträning finns inte. Det skulle kunna antas att enbart lokal träning är mer skonsam, men kanske också mindre funktionell. Det händer ju aldrig någonsin i verkliga livet att du bara använder en specifik muskel i någon som helst rörelse. En annan studie från 2013 har också visat att alla bålmusklerna har del i ryggradsstabiliteten och arbetar tillsammans i ko-kontraktioner.

Plankan, bu eller bä?

Plankan utförs i liggande läge med armbågen böjd i 90 grader och underamarna placerade under bröstet, bäckenet lyft från golvet och kroppens vikt fördelad på underarmar och tår (eller knän). Plankan involerar alla bukmuskerna, men framförallt externa obliquerna, rectus abdominis och transversus. Gör man ett ben- och/eller armlyft ökar anspänningen i transversus drastiskt.

wpid-wp-1437245016381.jpeg

Det är en global övning och är en av de tyngre stabilitetsövningarna som ändå anses vara säker då den utförs efter en fysioterapeuts instruktioner.

I sammanhanget efter graviditets-träning är plankan som övning både risad och rosad. Det finns överhuvudtaget ingen vetenskaplig forskning om denna i förhållande till magmuskeldelning. All kunskap är ”snodd” från forskningsfältet som handlar om ryggsmärta, och även om man kan anta att kunskapen är överförbar är det inget man med säkerhet kan veta.

Kritiken mot plankan

Den kritik mot plankan som framförs handlar bland annat om:

  •  Att du inte framförallt tränar transversus när man gör plankan. De andra magmusklerna är procentuellt sett mycket mer aktiva. Du ökar transversusaktiveringen genom att tillföra ett inlägg av obalans när du lyfter ett ben eller en arm är ju visserligen bra, men det är för de allra flesta en ”överkurs-övning”. De flesta behöver börja på en mycket lägre nivå.
  • Att du riskerar att förvärra en diastas genom att applicera för högt tryck mot skör vävnad. Detta har jag inte hittat några som helst vetenskapliga belägg för, vare sig för eller emot.
  • En del (nu ifrågasatt) forskning menar att du bör arbeta med motorisk kontroll så att att du successivt ska lära sig rekrytera lokala muskler isolerat i början av en rehabiliteringsperiod. Detta är grunden till argumentationen att du ska börja med ”dra in-manövern” och ”spänna magen-manövern” innan du börjar med annan träning som involverar både globala och lokala muskler.
  • En del kritik mot plankan är att den är för lätt. Det vill säga att den faktiskt bara är vad den är, en statisk övning i en viss position. Du blir bra på det man tränar, och vill du träna effektiv stabilitetsträning behöver du lägga in ett moment av instabilitet och detta genom att röra armar eller ben.

Olika muskler i olika övningar

Forskning visar att bålens alla muskler aktiveras på olika nivåer i alla de vanligaste stabilitetsövningarna (se några exempel nedan). Transversus aktiveras bland annat i hög grad i plankan framförallt med arm- eller benlyft, fågelhunden, sidoplankan samt bäckenlyft med instabila inslag. Vill du undvika använing av rectus abdominis helt bör du satsa på bäckenlyften och ”dra in-manövern”, vilket i sig är övningar som är så pass lätta att de inte utan ”extra allt” kommer stimulera en muskeltillväxt i bålmusklerna hos de flesta normaltränade individer

  • Spänna magen-manövern

DSC03086

Denna övning har  visat sig vara en av de mest effektva stabilitetsövningarna vad gäller ryggradsstabilitet. Denna övning aktiverar både lokala och globala muskler. Utförande: Stå eller ligg i en neutral stående position med fötterna axelbrett isär och spänn magmusklerna maximalt utan att utföra någon rörelse vare sig inåt eller utåt. Jag brukar likna denna med ”spänn magen som att du skulle parera ett slag”.

  • Dra in-manövern

Detta har länge varit en grundläggande övning i de flesta fysioterapeutiska stabilitetsträningsprogram. Du vill spänna djupa bålmusklerna utan att få anspänning i omkringliggande (globala) muskler. Det är tänkt att använda sig av denna sorts övning för att återträna de djupa bålmusklerna efter ryggbesvär. Övningen kan utföras i stående, liggande eller sittande positioner men har som grunddrag att du alltid drar in magen (naveln mot ryggraden).

Exempel på utförande:

Ligg på golv med börja knän och fötterna i golvet. Andas in och ut och dra sedan in den nedre delav av din mage utan att  någon annan rörelse i övre delen av magen, ryggen eller bäckenet sker.

Under denna övning aktiveras transversus  över 60% av sin maximala kapacitet, vilket är mycket mer än vad transversus rapporterats göra i någon annan övning. Detta är ett argument för att transversus faktiskt bäst tränas genom övningar med låg belastning med fokus på muskelkontroll. Dock är kritiken mot denna övning att den blir för lågintensiv för att överhuvudtaget stimulera till en ökning av muskelstyrka och muskelmassa. Därför rekommenderar författarna av en studie från 2010 att du bäst lär in detta träningsmönster och använder ”dra in-manövern” tillsammans med andra stabilitetsövningar i andra positioner. Detta innebär att det i praktiken blir ohållbart att enbart träna enbart transversus om man är ute efter en styrke- och uthållighetsökning i muskeln.

Att enbart träna olika enbart transversusaktiverande ”dra in-manöver-övningar” kanske kan ge en effekt på motorisk kontroll. Det kan alltså fungera bra för den ovan nämna återinlärning av muskelaktiveringen. Någonstans längs vägen måste du alltså öka på och börja med tyngre övningar som även inkluderar globala muskler.

  • Bäckenlyft

DSC03095

Bäckenlyft främjar balansen mellan globala och lokala muskler. Bäckenlyft involverar rumpmusklerna, de sneda bukmusklerna (interna- och externa obliquer) samt Erector Spinae (fläskfileerna på vardera sida ryggraden). Gör du bäckenlyft i den enklaste varianten med båda benen på golv får du minst effekt på de djupa bålmusklerna, men om man lägger till ett balans-moment (ett ben, på boll eller annat instabilt underlag) så ökar aktiviteten i transversus abdominis.

  • Sidoplankan

wpid-wp-1437218247690.jpeg

Utförs i likhet med vanliga plankan på armbågar och fötter (eller knän) och övningen aktiverar både globala och lokala muskler.Vid jämförelse mellan sidoplankan och vanliga plankan utan arm- eller benlyft, är graden av aktivering av djupa bålmuskler högre på sidoplankan.

  • Fågelhunden

Denna övning har länge ansetts vara den mest effektiva övningen för att uppnå ökad kontroll över bålstabiliserande muskulatur. Den utförs ståendes på alla fyra med diagonala arm- och benlyft. Det är en effektiv övning som involverar alla bålens muskler i relativ jämn grad, är skonsam och dessutom tillräckligt tung för att ge en utmaning för musklerna. Fågelhunden en av de övningar jag personligen är sämst på att själv utföra och instruera eftersom jag tycker att den är utbota tråkig.

  • Bäckenbottenträning

Knipövningar har visat sig ge anspänning även i transversus abdominis. Gör du en ”dra in-manöver” medan du gör dina bäckenbottenknip uppnår du en signifikant ökning av aktivering i transversus. Det kan dock vara svårt att komma åt att spänna bäckenbotten rätt om man också samtidigt fokuserar på ”dra in-manövern” vilket gör att nybörjare rekommenderas att enbart koncentrera sig på knipet när man ska knipa.

Träning av magen efter graviditet

Det finns extremt lite bevis för det ena eller det andra vad gäller träning och efter-graviditetsmagar. Den senaste studien som publicerades angående bålmuskelträning postpartu hade följande slutsats:

”A weekly, postpartum, supervised exercise program, including strength training of the pelvic floor and abdominal muscles, in addition to daily home training of the pelvic floor muscles, did not reduce the prevalence of diastasis.”

En äldre översiktsartikel på samma tema summerade så här:

”Based on the available evidence and quality of this evidence, non-specific exercise may or may not help to prevent or reduce diastasis recti abdominis during the ante- and postnatal periods.”

Jag tror att nyckeln ligger i att börja försiktigt och hellre med stabilitetsfokus, än med stora, yviga övningar med belastning. Aldrig träna tyngre än vad som känns bra. Och stegra sakta.

Referenser:

Edit: Detta inlägg publicerades först sommaren 2014, men har uppdaterats och repostats i en serie om magmuskeldelning sommaren 2016 och sommaren 2018

 

Vad vi vet om magmuskeldelningar

Vad vi vet om magmuskeldelningar.

Här tar vi grunderna!

Det här är alltså ett första faktainlägg i en serie om magmuskeldelningar. Det kommer bli en del avancerade resonemang så vi börjar lite enkelt med det som forskningen ändå har kunnat slå fast så här långt.

1. När du har en växande livmoder och en bebis i magen kommer bukväggen sträckas ut för att skapa utrymme.

En allmänt accepterad definition om vilket avstånd som faktiskt klassas som ”magmuskeldelning” finns fortfarande inte. Beroende på hur man definierar delningen i bredd så har olika studier olika siffror. Men anser vi att mellanrummet mellan bukmusklerna under en pågående graviditet är en ”magmuskeldelning” redan vid 2 cm så kommer 100 % av alla gravida ha detta. Oavsett definition kommer alla gravida kvinnor drabbas av en ökning av avståndet mellan de raka bukmusklerna under graviditeten.

2. Delningens bredd är inte det viktiga, det är bålfunktionen

En individ kan ha en stor separation, men vara helt besvärsfri och ha en god muskelfunktion i bålen. Det finns också personer med möjligen jämförelsevis  mindre delning som har svårt att stabilisera bålen på grund av att musklernas förmåga att hämta kraft från mittlinjen är störd.

3. Sambandet mellan magmuskeldelningar och bäckenbottendysfunktion är inte helt fastställt.

En studie har visat att kvinnor med magmuskeldelning inte har större sannolikhet än andra postgravida kvinnor att ha en svag bäckenbotten, inkontinens eller framfall. Samtidigt har en något äldre studie visat att 66% av alla patienter med magmuskeldelning också har en bäckenbottendysfunktion. Kopplingen mellan rectusdiastas och urogynekologiska tillstånd är alltså svag, men den gemensamma nämnaren kan vara genetiska faktorer och bindvävsuppbyggnad, inte ett orsakssamband.

4. Nya studier visar nästan revolutionerande rön vad gäller träning

Ny forskning tyder på att enbart transversusaktivering drar isär mittlinjen och ökar delningen, medan en crunch minskar delningen men ökar djupet på delningen. En kombination av båda (förspänning av djupa muskler och en crunch) verkar optimera spänningen i mittlinjen. Jag kommer återkomma till vad detta betyder i ett eget inlägg! En statisk kontraktion raka och djupa magmusklerna tillsammans har visats ha samma effekt. En studie publicerad 2018 visade också att ett veckovist och väglett träningsprogram för bål- och bäckenbottenmusklerna tillsammans med daglig hemträning inte påverkade förekomsten av magmuskeldelning 6 och 12 månader efter förlossning.

5. Hos kvinnor som inte fött barn återfinns mellanrum mellan de raka bukmusklerna i en stor variation.

Ett normalt utgångsläge är 15 mm vid bröstbenets spets, upp till 22 mm 3 cm ovan naveln och 16 mm 2 cm nedom naveln. Vad vi tror att är en ”kvarvarande delning” behöver alltså inte vara det, allt beror också på utgångsläget.

6. Rönen om magmuskeldelningar hör ihop med smärta är tvetydiga

Magmuskeldelningar kan ge obehag eller smärta i magen som förvärras vid vissa rörelser, men det är absolut inte så för alla.  Kopplingen mellan rectusdiastas och ländryggssmärta är fortfarande forskningsmässigt vag. Enligt vad jag kan läsa ut ur forskningen så det egentligen inget som tyder på att magmuskeldelningar ger smärta. Inte heller att kvinnor med magmuskeldelningar har mer ländryggssmärta än andra. Däremot finns det tecken på att kvinnor med stora och besvärsgivande magmuskeldelningar har mer bäckenbesvär eller magsmärta än andra kvinnor. Orsaken till detta är inte klarlagd.

7. Hör ihop med kroppsmissnöje

En magmuskeldelning kan ge en putmageform som inte går att påverka med träning eller diet. Detta kan ge upphov till en kroppsförnöjsamhet som är lägre än i den generella befolkningen.

Detta är vad vi vet om magmuskeldelningar.

Jag menar förstås inte att jag vet exakt allt om allt. Men det här är så långt vad jag har kunnat läsa mig till.

Referenser:

 

Vad ska en med partnern till egentligen?

Vad ska en med partnern till egentligen?

Haha, det finns naturligtvis många saker man behöver sin partner till. I vårt fall:

  • För att bli gravid.
  • För att få en dräglig tillvaro för mig och barnen under en inte toppen-härlig graviditet.
  • För att sköta markservice och uppbackning under amningsintensiv tid efter att bebisen fötts.
  • För att vara världens bästa daddy till våra barn.

För ungefär exakt två år sedan…

För två år sedan började jag läsa en högskolekurs i amning. Kuriosa: Jag läste amningskursen 2016 och Wilfred föddes alltså 2014. Jag ammade honom i ganska exakt 10 månader innan han slutade tvärt över dagen bara. Jag orkar inte räkna exakt antal månader, men det hade ändå gått ganska lång tid mellan att jag slutade amma och jag började amningskursen. Kursen hölls i Högskolan i Kristianstad. När jag satt på tåget på vägen hem från första kursträffen och läste kurslitteratur började jag plötsligt läcka bröstmjölk. Jag gjorde det sedan under hela den hösten när jag läste eller skrev om amning. Jag är ju en mjölkko!

Det här tyckte jag är intressant:

“The father is a primary source of support to the breast-feeding mother and can influence and/or contribute to decision-making regarding initiation, continuance, maternal breast-feeding confidence, and weaning. “

Socialt stöd i den ammande kvinnans nätverk kan vara avgörande för hur amningsutfallet blir. Mammor som har en amnings-stödjande partner har en större sannolikhet att planera att amma, att amma vid utskrivning från BB och ammar under längre tid. Pappor (partnern är väl mest korrekt att säga, men faktum är att jag inte sett någon endaste studie om andra sorters partners) verkar vara den mest inflytelserika yttre personen. Mer än vad BVC-sköterskor och BB-personal är. Därför bör varje partner till en ammande kvinna bli uppmuntrad att vara delaktig och kommunicera med sin partner angående amning och hur hen bäst kan bli involverad.

Vad tänker ni om detta?

När jag skrivit om amning tidigare har jag fått höra många historier som gäller brist av stöd från BB och BVC. Men det är sällan någon som faktiskt nämner brist på stöd av sin partner. Är det en för personlig sak att berätta om i ett sånt här sammanhang, tror ni? Eller har forskningen fångat upp något som ingen annan gör?

Hälso-sjukvårdspersonal måste involvera, inkludera och stödja papporna och se deras värde i amningssituationen, eftersom de visat sig vara otroligt viktiga. En förutsättning för att män ska bli mer involverade är att de får mer kunskap om amning.

Skinship

Det finns ett begrepp som kallas ”embodiment of care”. I det här sammanhanget att föräldraskap utgörs fysiskt av kroppsliga förutsättningar, tekniker (typ för att bära, lyfta etc) och förmågan att omprogrammera sig till en ny repertoar eftersom allting ständigt utvecklas. Skinship handlar i sammanhanget om ett omfattande ansvarstagande i vardagens alla aktiviteter kring barnet; bära, natta, byta, leka, prata, mata, sköta nödvändiga inköp etc etc. Föräldraskap utgörs av ett komplext pussel av aktiviteter som fäder/partners kan göra för att ta del av omsorgen för barnet. Konsekvensen av detta innebär för den vuxne att hen får en internaliserad känsla för barnets rytm, att hen har en förmåga att avkoda barnets skrik/ljud samt förmåga att avläsa signaler/rörelser/kroppsspråk. Det innebär också att utveckla en förmåga till multi-tasking (anses väl traditionellt typiskt ”mammigt”) samt att utveckla en förmåga till att hålla koll på sina känslor som ilska, frustration, stress (som kanske annars hört till i en manlig uppfostrar-roll, tänk Emils pappa…).

Genom att vara nära barnet rent fysiskt, men också i tillräcklig mängd tid kan alla lära in detta. Det handlar ganska lite om biologi om vilken förälder kommer vara bäst i omsorgen av barnet.

Vill ni fundera på detta med mig?

  • På vilket sätt kan hälso-sjukvården bättre ge stöd till ammande kvinnors partners?
  • På vilket sätt kan en partner till en ammande kvinna uppmanas att vara involverad i amningen?
  • Vilket stöd tror du att du själva hade behövt? Vilket stöd fick du?
wpid-20120829_080127.jpg
En pappa flaskmatar med pumpad bröstmjölk

Vår tidiga amningshistoria med första barnet var så här:

Jag var typ morfin-hög första gången jag ammade, tror jag. Joseph tog emot alla instruktioner och fixade och donade, lyfte bebis och hjälpte mig att vända mig i sängen. Sedan var jag chockad, ledsen och smärtpåverkad resten av BB-vistelsen. Att amningen funkade utan problem handlar 1) om att jag som ammande producerar väldigt mycket mjölk 2) Wollmar fattade galoppen direkt och 3) att Joseph tog in instruktioner, tips och råd. Jag hade inte haft de psykiska resurserna att ta in den informationen. För oss var det avgörande att Joseph var en engagerad partner. Detta har jag insett nu, när jag läst in mig på detta.

Kortfattat:

  • Partnern upplever sig ofta åsidosatt av amning.
  • En del upplever att det är okej.
  • En del upplever att barnet blir en konkurrent.
  • En del upplever att barnet stjäl den ammande kvinnans hela fysiska närhet.
  • En del stöttar sin ammande partner för att de upplever att amning är bäst.
  • En del tänker att det hade varit roligare om de flaskmatat, så hade de kunnat dela på matandet.

Partnern vill gärna vara mer delaktig.

Det som vårdenofta uppmuntrar till är att denne ska ta ett större ansvar för hem och hushåll, eftersom den ammande faktiskt är uppbunden med att just amma. Vi hade en man i vår bekantskapskrets som tog jätteilla upp av detta. Tror att han kände sig nedvärderad, typ ”är det här det enda jag duger till?”

Men det verkar alltså som att det finns studier som visar att partnern faktiskt är den största supporten till en ammande kvinna. Partnern är den person som faktiskt påverkar mest huruvida en kvinna kommer börja och fortsätta amma över huvud taget. Den påverkansgraden verkar vara mer än vad BVC-personal och barnmorskor på BB och allihop tillsammans har.

Kan man inkludera partnern mer?

Generellt tänker jag att det är oerhört viktigt att ha ett familjeperspektiv på allt som rör omvårdnad av barn. Det är galet att bara rikta information till den nyförlösta när det gäller amning.  Jag träffar ju sällan mina patienters eventuella significant other överhuvudtaget. Och har inget att göra med hur mina patienter matar sina barn heller. Mer än om det kommer till belastningssmärtor, förstår. Jag har ju inte heller ansvar för familjer så som personal på MVC och BVC har. Men jag tycker ändå att det är relevant att reflektera kring detta. Kanske också inför att vi ska få vårt tredje barn. Nu har ju Joseph en helt annan, självskriven, föräldraroll. Det ÄR stor skillnad att bli flerbarnsföräldrar jämfört med förstagångsföräldrar, ändå.

Jag skulle gärna höra era tankar och erfarenheter kring detta!

Ammande som icke-ammande!!

När det kommer till matning av bebisar, vilken är partnerns roll tänker du? 

Referenser:

  1. Fathers experiences of supporting breastfeeding: challenging for breastfeeding promotion and education.
  2. Breastfeeding in the 21st century. Epidemiology, mechanisms and lifelong effect.
  3. Postnatal care –Outcomes of various care options in Sweden.
  4.  The influence of fathers’ sociaecnomic status and paternity leave on breastfeeding duration: A population-based cohort study.
  5. Föräldrastöd och spädbarns psykiska hälsa
  6. Impact of Male-Partner-Focused Interventions on Breastfeeding Initiation, Exclusivity, and Continuation.
  7. The breastfeeding team: The role of involved fathers in the breastfeeding family.
  8.  Why invest, and what it will take to improve breastfeeding practices?
  9. Social contexts of infant feeding and infant feeding desicions.
  10. Engaging and supporting fathers to promote breast feeding: A concept analysis.
  11. sociodemografin betydelse för amningsfrekvensen?
  12. Fathers and parental support in everyday family life.
  13. Male involvement and maternal health outcomes: systematic review and meta-analysis.

Samband mellan bäckensmärta och postpartumdepression?

Samband mellan bäckensmärta och postpartumdepression?

När vi pratar om graviditetsrelaterad bäckensmärta kan det vara båda molande och huggande smärta som är lokaliserad över de bakre bäckenlederna eller fram över symfysen, leden i pubisbenet. Smärtintensitet påverkar det generella välmåendet, det är väl känt. Kvinnor med kvarvarande bäckensmärta postpartum har också i större utsträckning depressiva symtom postpartum än kvinnor vars bäckensmärta gått över. Depression kan utgöra en förstärkare för smärta, och smärta kan förstärka depression. Det kan gå åt båda hållen. Bäckensmärta löser sig inte alltid av sig självt. 80 % av de som haft bäckensmärta under graviditet har milda symtom postpartum, 13 % har mediumsvåra besvär och 7 % har fortfarande riktigt svåra besvär.

En svensk studie från 2007 konstaterade att det finns ett samband mellan bäckensmärta och förlossningsdepression.

”Postpartum depressive symptoms were 3 times more prevalent in women having lumbopelvic pain than those whituout. This comorbidity highlights the need to consider both symptoms in treatment strategies.”

Det här blir jag nyfiken på!

Gör postpartumdepression att ”det onda gör ondare”? Eller tar smärtan ner det goda humöret så pass att kvinnan blir deprimerad? Eller är det besvikelsen på att inte få en härlig bebisbubblig postpartumtid som förstärker besvären på alla håll? Jag tror ju till exempel att förlossningsskadade kvinnor har ökad risk för postpartumdepression.

Du som har varit med om något av detta, svara gärna nedan och kommentera ännu hellre om hur du tror att det är. 

 

Bäckensmärta

Har du haft postpartumdepression och kvarvarande bäckensmärta?

View Results

Loading ... Loading ...

Hade du velat att din fysioterapeut hade frågat om hur du mår psykiskt om du kommer för att få hjälp med smärta från kroppen? 

 

Mer om bäckensmärta på bakingbabies:

Referenser:

En serie inlägg om magmuskeldelningar

En serie inlägg om magmuskeldelningar

magmuskeldelning

Sedan några år har det rasslat till på forskningsfronten vad gäller magmuskeldelningar. Ni som följt mig länge vet att jag varit (och är) i en lärandeprocess om detta och att jag regelbundet läser ny forskning och reviderar mina kunskaper/tankar/åsikter om detta. Jag skrev den här serien om magmuskeldelningar först sommaren 2016.

bäcken 002

Nu har det kommit så pass mycket ny, bra forskning att jag

  1. har behövt revidera en del gamla inlägg eftersom jag helt enkelt lärt mig nya nyanser
  2. behöver skriva ner en del nya fakta/förklaringsmodeller

Därför tänkte jag nu göra en ny liten serie inlägg med uppputsade äldre inlägg och ett gäng nya inlägg, alla med färska referenshänvisningar. De börjar rulla här på bloggen om några dagar.

Jag vet att en del av er tycker att detta ämne är superspännande! Jag hoppas ni vill hänga på!

Samla gärna på er frågor och funderingar! Jag hoppas att ni kan få svar under seriens gång.

 

Är det bättre att föda utan smärtlindring?

Är det bättre att föda utan smärtlindring?

Är du en bättre föderska om du föder ”naturligt”?

Alla graviditeter och alla slags födslar är värda stående fanfarer, vill jag börja med. Jag anser inte att det går att göra fel! Men jag jag får ändå lite känslor och tankar kring en slags ideal kring att man är en bättre födande om man föder naturligt, utan smärtlindring.

Så här tänker jag:

  • Olika individers smärta går inte att jämföra. Inte för nageltrång, fotledsstukningar, höftartros, eller vad det än vara må.
  • Olika individers förlossningssmärta går inte att jämföra.
  • Förlossningsprecesser tar olika lång tid.
  • Det är olika trångt i bäckenet.
  • Barn är olika stora.
  • Värkarna kan komma olika tätt, olika intensivt.
  • Smärtupplevlesen kan förstärkas av oro, av yttre förutsättningar och upplevd stress.
  • Alla inre och yttre faktorer är individspecifika.

Är det bättre att föda utan smärtlindring?

Gör det bara tillräckligt ont, eller tillräckligt länge, så kommer alla behöva smärtlindring.

Nu menar jag inte att den som fött utan smärtlindring inte har haft ont. Absolut inte. Jag menar bara att smärtan uppenbarligen inte blivit så där övermänsklig så att det bara inte går att fortsätta utan lindring. Det handlar ganska lite om prestation. Det handlar om anatomi (både föderskans och barnets) och om förlossningsprogressen som sådan.
Endast till en ytterst liten del går sådant att påverka. Du hade uppenbarligen smärta som var så under kontroll att du inte behövde smärtlindring.

En diskussion bland privilegierade

En av mina förebilder, ”The Skeptical Ob” skriver om samma ämne:

”So if it’s not the ability to tolerate pain (since women who have unmedicated childbirth because they have no other choice haven’t achieved anything), and it’s not simply enduring pain (since Natural Childbirth advocates wouldn’t consider unmedicated migraines or kidney stones to be an achievement) and it’s not the refusal of pain relief per se (since no NCB advocate thinks it is an achievement to refuse anesthesia for surgery), what is it?

It’s their own special, carefully defined, easy to accomplish “achievement”:

I was presented with a luxury option and chose to forgo it.

We’re supposed to be impressed by that?”

Anledningar till att brassa på med smärtlindring

Från min fysioterapeutvy finns det också flera anledningar till att verkligen vara bra smärtlindrad. Vi utgår ofta från att ”det är omodernt att ha ont”.

  • Det var ganska länge sedan vi i muskuloskelletala smärtsammanhang tyckte att smärta bara är att uthärda och bita ihop kring. Vi vet att smärta ofta föder smärta och att när det gäller att minska risken för kronisk värk kan det vara viktigt med smärtlindrande läkemedel i början av en smärtepisod. Så jag kan tänka att det finns koppling mellan adekvat smärtlindring och positiv progress under en förlossning
  • En annan anledning till att verkligen se till att vara bra smärtlindrad är om du har tendenser att vara väldigt överspänd i bäckenbotten. Jag är övertygad att du lättare kan hjälpa till och aktivt slappna av i bäckenbotten under en förlossning, om du inte har kaos-och-panik-ont.
  • Att ha en upplevelse av förlossningen som väldigt smärtsam är förknippat med posttraumatisk stress. Den subjektiva upplevelsen av förlossningen är väldigt avgörande för hur man tolkar upplevelsen och mår efteråt.

Frågan om epiduraler

I samma veva som smärtlindring under förlossning kommer upp för diskussion så brukar samtalet riktas emot epiduraler. Epiduraler är en slags smärtlindring, och det är viktigt att veta att smärtlindring lika gärna kan handla om  lustgas, injektioner och lokalbedövning. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men studier nyare än 2005 verkar inte längre påvisa samma samband. Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Huruvida epidural ger mer utdraget förlossningsförlopp är fortfarande lite osäkert, det kan ju vara så att epiduraler också ges till kvinnor med långdragna förlopp för att de ska orka med. Det finns också vissa studier som påvisa samband mellan användning av epidural och en minskad förekomst av levatorskador. Det här är naturligtvis smärtlindring som ska föregås av en vettig analys av förloppet, behovet och möjliga risker med behandlingen. Precis som med allt annat.

Hur ser ni på saken? Tänk med mig!!

Referenser:

 

Fler inlägg på förlossningstemat:

Löpning och artros

Löpning och artros

Kan jag springa med min höftartros?

Idag kommer ett inlägg som går liiiite utanför det jag vanligen skriver. Det handlar dock om hälsa, träning, fysioterapi, så jag tror ni hänger med ändå?

foglossningljusare

Vad är artros?

Artros kännetecknas av en obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av brosket inne i leden. Brosk är de hala och glatta ytor som två benbitar i en led glider på, emot varandra. När brosket bryts ner uppstår en sviktande funktion i leden, och ofta får personen värk och smärta. Artros är inte en förslitningsskada beroende på för hög belastning, vilket man trodde förr. Tvärt om är brosket helt beroende av belastning och fysisk aktivitet för att må bra. Artrosutveckling drabbar ofta även förhållandevis unga personen och kan höra samman med ärftliga faktorer eller tidigare skador i leden.

Löpning och höfterna

Många tror felaktigt att löpning orsakar artros, men detta vet vi att inte är sant. När forskare jämförde långtidseffekterna av gång, löpning och annan tyngre träning visade resultatet att löpning signifikant minskade risken för att individerna skulle behöva en operation för höft- eller knäprotes, i jämförelse med andra träningsformer.

Medan vi inte helt förstår VARFÖR just löpning verkar vara en belastningsform som ändå funkar ganska bra för lederna, verkar det stå ganska tydligt att löpning ofta innebär en optimering av kroppsvikten (viktnedgång). Och sambandet mellan en optimal kroppsvikt och välmående leder är starkt vetenskapligt förankrat.

Om du har artros i höfter eller knän kan löpning vara en del din egenvård.

Du kanske dock behöver tänka över en del saker i HUR du tränar.

När vi springer kommer kroppsvikten förläggas uppifrån på höftleden när benet är i marken. Vår stora rumpmuskel (gluteus maximus) arbetar för att bromsa krafterna i höftens sträckning bakåt med syfte att dämpa stötar. En del menar att om vi tar längre steg (och därför sätter i foten färre gånger) kommer belastningen på höften minska. Även en av den mindre av glutealerna (gluteus medius) är viktig för stabiliteten i ett löpsteg. Både vad gäller höftledens placering och kroppens balans som sådan.

Kroppens leder fungerar aldrig ensamma.

När vi tittar på en löpare med höftbesvär måste vi se hur allting fungerar över och under höftleden. Fotledsrörligheten och bålstabilitetet är viktig för att optimera löpsteget. Om inte fotledsrörligheten är optimal kan löparen istället behöva ersätta rörligheten med en inåtrotation/inåtförning av lårbenet (tänk kobenthet).

Om löparen inte är tillräckligt stark i bålen under löpningen kommer muskeltröttheten där innebära att rörelsen i knäts böjning minskar. Att höftleden får en annan vinkel (dras inåt). Att vara tillräckligt stark i bålen kan alltså både förebygga skador i knä och höft, men också optimera förutsättningarna för en löpare med artros. En otillräckligt stark bål kan också leda till en överansträngning av höftböjarmuskeln. Detta är i sig är en smärta som förläggs väldigt nära höftleden i ljumsken.

Löpning och belastning

Artros är en mekaniskt driven åkomma. Det kinkiga vad gäller träning med artros är att hitta den perfekta avvägningen mellan för mycket och för lite. Som med allt annat i livet, vill säga. Det som spelar roll för leden är balansen mellan belastningen den utsätts för och reparationsprocessen. Framförallt verkar detta vara viktigt för nya löpare och för löpare som startar upp sin träning för varje ny vårsäsong.

En löpare med höftartos

En person som lider av höftartros och som vill kunna springa behöver i första hand får en bedömning av muskelfunktion och ledrörlighet. Finns det något som är icke-optimalt vad gäller rörligheten eller uppenbara stramheter/svagheter i musklerna, kan det vara bra att först ta sig an detta innan löpningen. Det kan vara av värde att testa muskelfunktionen i knäböj, utfall, enbensstående, step up och step down samt enbensknäböj för att få en uppfattning vad som händer under belastning. Bålstabilitetet bör också tas i beaktning, gärna under samtidigt rörelse som knäböj och utfall.

Så hur ska jag göra?

  • Lyssna på kroppen

Råden du får kan verka motstridiga på många sätt. Å ena sidan ska du lyssna på kroppen och inte köra över smärtorna, men å andra sidan säger vi ofta att träning får göra lite ont. Hur ska du veta vad som är bra? Du behöver tänka HUR ont du har och när. Tänk dig ett 10-centimeters streck, där ena änden motsvarar ”ingen smärta” och andra ”värsta tänkbara smärta”. Skatta din smärta på det strecket innan, under och efter träning, gärna under en längre period. På så sätt kan du följa att smärtan inte blir värre. Detta är det viktigaste. Fortsätter smärtan att ligga på samma nivå som innan, eller blir den till och med bättre, då vet du att du är okej ute.

  • Smärta kan komma från olika saker

Ny och förvärrad smärta är alltså inte bra, men det är ju inte nödvändigtvis så att det du känner ALLTID hör till din artros. Sök en läkare eller fysioterapeut om du får nytillkomna besvär.

  • Tänk på dämpningen

Det viktigaste vad gäller artos och löpning gäller dina skor och fötter. Spring gärna på mjukare underlag, hellre på stig än på asfalt. Testa dig fram till vilket underlag och vilken slags skor som fungerar bäst för dig.

  • Stegra långsamt

Så som jag kortfattat beskrev ovan så kommer belastning skapa “stress” på leden som kräver kroppsegna reparativa åtgärder. Kroppen behöver få ganska lång tid på sig att vänja sig vid respektive belastningsnivå, och återhämtning mellan träningspassen är viktig. Detta betyder inte att löpning är dåligt för lederna, men det betyder att du som redan har artros kan behöva ta det lite varligt vad gäller stegringen av din träning.

  • Optimera förutsättningarna genom god styrka och rörlighet

En stark rumpa både vad gäller gluteus maximus (som gör bakåtföringen av benet) och gluteus medius (som stabiliserar) är viktigt. Uthålligheten i bålen och rörligheten i fotlederna har också visats vara viktiga.

glutmed 001

  • Testa olika löpsteg

Det kan vara så att ett längre löpsteg innebär mindre smärta. Prova lite olika löpstilar och utvärdera med smärtskattningen nämnd ovan.

Sammanfattning

Det går inte att kategoriskt uttala sig om huruvida löpträning är lämpligt eller inte för dig som har artros. Forskningsmässigt verkar det dock inte vara så att löpning ger atros, men det är inte alltid så att en person med artros mår bra av löpning. Detta beror, som jag ovan nämnt, på en massa faktorer så som löpsteg och muskelfunktion. Individer med lätt till mild artros kan troligen fortsätta springa utan risk att förvärra något. Bara de också ser till att vara i optimal form vad gäller rörlighet och styrka.

Träning ska helst vara smärtfri och utan att öka på din totala smärtnivå. Du kan behöva hitta den optimala doseringen både vad gäller träningsfrekvens, längd och intensitet på din löpning. Om du inte känner att du klarar detta på egen hand rekommenderar jag ett besök hos någon av mina kompetenta kollegor ute i landet.

Referenser:

Graviditetsdagbok vecka 30

Graviditetsdagbok vecka 30

Vi är på Gotland

Nu kör vi slutspurt på sommaren i min pappas sommarhus på Gotland. Vi brukar vara här en tid varje år. Det är härligt! Och hemskt. Alltså inte Gotland eller semestern. Men så här. Att komma till ett ställe som jag bara upplever liksom en gång per år gör det så smärtsamt tydligt hur mycket som inte är bra just nu. I vanliga fall brukar jag och Joseph turas om att gå ut och springa varannan dag när vi är här. Det finns en väg i närheten som går både igenom skog, ut bland klippor och längst ut på en udde. Man kan liksom gå på känn och välja distans efter humör, det kan bli allt mellan 5-15 km beroende på hur man springer (eller om man går lite vilse…). I år är det bara Joseph som springer och för mig är det en avvägning om jag ska orka gå en extra bit på stranden eller typ bara gräva ner mig i en grop och sitta där och titta på när Joseph och barnen leker.

Började gråta inför barnen

Joseph och barnen spelar Pokemon Go och häromdagen så hade vi varit på stranden rätt länge. På vägen hem blev det aktuellt att gå typ 200 meter extra för att göra något i spelet. Barnens spontana reaktion var att jag skulle gå direkt hem, så kunde Joseph och barnen själva ta den lilla omvägen. Då brast det för mig och jag började storgråta mitt på skogsstigen, framför barnen. JAG ÄR JU INTE SÅN HÄR. Barnen blev rätt häpna, men tog det ändå bra.

Att komma tillbaks

Jag har flera gånger läst lite argsinta reflektioner kring det här med att ”komma i form” efter graviditeter, där det också blandas in det här med att ”komma tillbaks”. Missförstå mig inte nu, ni fattar att jag inte kommer bli någon ”komma i form”-förespråkare. Men just det här språkbruket kring att ”komma tillbaks” är just nu SÅ SJUKT relevant för mig. För jag längtar verkligen efter att få komma tillbaks. Att få vara mig själv igen. Att få vara en person som kan gå en rask promenad med barnen. Som kan springa. Som orkar leka och som inte automatiskt är borträknad som förälder när det handlar om fysiska aktiviteter. Jag vill vara mig själv, i min egen kropp. Jag vill överhuvudtaget kunna använda kroppen till det jag brukar. Ge mig min kropp tillbaks! Jag ska inte hetsa om det, men det känns änså SÅ HIMLA ANGELÄGET. Jag hoppas så innerligt att det inte kommer ta sju svåra år efter graviditeten.

Nästa vecka är det dags för barnmorskebesök!

På grund av att vi varit bortresta så mycket i sommar har jag inte varit hos barnmorskan på en och en halv månad nu. Jag mår bra tror jag, enligt alla parametrar som spelar roll. Alltså blodtryck och sånt. Jag mår ju uppenbarligen inte bra vad gäller bäckenet, men det berör ju faktiskt inte barnet som tur är. Eller jag har alltså inte koll på vare sig blodsocker eller blodtryck, men jag har inte på känn att något är direkt dåligt i alla fall. Det ska oavsett bli väldigt intressant att gå igen och kolla alla värden!

Jag skulle vilja avsluta med något positivt

Jag njuter av livet med familjen, mitt bästa lilla gäng. Barnen är verkligen mysiga just nu och det är faktiskt mer roligt än jobbigt att hänga med dem hela dagarna. Vår sommar har varit väldigt, väldigt bra på många sätt. Den här graviditeten är dock ungefär lika pissig som sommaren varit varm. Jag kan inte vara så mycket mer positiv än så. Och mantra: det går över. Det går över.

Magen sidled och framifrån.

Personer vi träffat över sommaren har kommenterat att jag är större i verkligheten än jag ser ut på bloggen. Jag tror det stämmer, för jag är liksom klotrund framifrån.