Vill vi ha fler barn?
I denna Juni = Frågemånad råkar det nu nästan bli en miniserie mitt i temat. För vi fick dessa frågor och de ska vi givetvis besvara. Samtidigt hände det en del grejer som gjorde att det får bli en hel liten serie på samma tema. Det är inte så spännande som att vi faktiskt är gravida igen eller så. Men igår var jag på Bäckenbottencentrum och fick äntligen en bra bedömning av hur det står till med min bäckenbotten, så här 5 år efter sfinkterrupturen. Resultatet finns här, i gårdagens blogginlägg. Och imorgon kommer ett rätt argt blogginlägg om när jag för några veckor sedan blev ifrågasatt för varför jag förlöstes med kejsarsnitt när Wilfred föddes.
Svaret på frågan är ja
Vi vill ha ett tredje barn. Med alla lämpliga ”om”, vi vet att det inte finns några självklarheter i det här med att ”skaffa” barn. Vi fick Wollmar och Wilfred hyfsat tätt, och det var härligt. Men vi känner att det inte nödvändigtvis var en upplevelse vi behöver göra om, det här med mindre än 2 år mellan barnen. Nu är vår yngste tre, så nu är det ju inte ens en möjlighet längre. Vi får helt enkelt se när storken behagar dyka upp hos oss igen. =)
Hur vi tänker kring en kommande förlossning
Hela resonemanget kommer i ett inlägg imorgon, som sagt. Men jag kommer aldrig mer föda vaginalt, det ska alla veta. Inte egentligen för att minnet av förlossningen är traumatiskt. Hade någon kunnat GARANTERA mig att jag inte blir analinkontinent efter en ytterligare vaginal förlossning hade jag nog vågat mig på det. Det är ändå något magiskt med att gå och vänta på värkstart och känna hur kroppen liksom gör allt det där den ”ska göra”. Men ett dygns eventuellt häftig förlossningsupplevelse står i ena vågskålen, och risken att få leva resten av livet med sviterna av en ny skada står i den andra. För mig är det ett lätt beslut vad som väger tyngst.
Det här är mina svar på dessa frågor
Alla har rätt att ställa sig samma frågor och ha olika svar, eller hur? Jag vill inte att det jag säger ska bli någon annans riktlinje.
Ni andra med tidigare förlossningsskador/förlossningstrauman, hur tänker ni?
Joseph, Mia och barnen, Läsarfrågor
Sfinkterrupturshistorien som går igen
Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.
Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.
På min pluslista:
- Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
- Jag kan springa.
- Jag kan träna det mesta.
- Jag kissar inte på mig.
- Jag har inte ont av sex.
I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.
På min minuslista är egentligen bara:
Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.
Det är ju inte så bara
I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.
Min mage spelar roll
Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.
Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum
Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:
Så här är läget:
Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.
Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.
Det blir en ny operation
Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd. Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.
Varför blev det så här?
Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:
Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.
Min sfinkterrupturshistoria är levande historia
Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.
Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.
Förlossningsskador, Sfinkerruptur
Ländryggssmärta under graviditet
(Juni = Frågemånad)
”Jag fick mitt första barn för drygt 2år sedan och under graviditeten hade jag enorma smärtor i ländryggen. Förlossningen slutade med kejsarsnitt. Efteråt hade jag dock ÄNNU ondare i min ländrygg. Jag träffade sedan var det en fysioterapeut som själv erkände att han hade dålig koll på graviditetsrelaterade besvär, så han gav mig ett ganska generellt träningsprogram för ländryggen. Jag blev successivt bättre men efter många veckor men kunde ändå känna mig ostabil i buk/rygg-området av och till.
Nu är jag gravid med nr 2 och upplever att problemen komma tillbaka. Försöker stretcha och göra de övningar jag kan men känner att jag helt tappat känslan för vad som är rätt och fel för min rygg. När jag står/går har jag svårt att veta HUR jag ska röra mig på bästa sätt. Vilka muskler vill jag aktivera och hur ska jag göra det med min jättemage? Är rädd att hamna i samma smärtspiral som sist.”
Ländryggssmärta under graviditet
Ländryggssmärta är oerhört vanligt, och inte farligt. Ländryggssmärta under senare delen av graviditeten hör ofta ihop med magens tyngd och belastingen den utgör. Mellan 50-70 av alla gravida uppger sig ha ländryggssmärta. Det finns sällan en ensam orsak till besvären. Hormoner, hållningsförändringar och ändrade vanor och rörelsemönster brukar vara en delar av förklaringen.
- Hormonerna mjukar upp ledband och ligament i kroppen för att förbereda främst bäckenet för förlossningen. Hormonnivåerna kan inte förklara smärtan, men kan förklara en del av hållningsförändringarna.
- Tyngdpunkten i kroppen förändras och kommer allt längre fram i takt med att magen växer. Detta innebär att du får hållningsförändringar för att hålla balansen i stående och gående.
- Viktuppgången blir en ökad belastning som musklerna måste orka att bära, under en tid i livet där du kanske inte heller tränar som vanligt.
- Magen är också i vägen när det gäller optimalt sittande vid skrivbord eller framåtböjningar. Detta kan påverka det ryggonda.
- Stress och sömnbrist förstärker smärtan.
Hur du själv kan påverka dina symtom:
- Om du brukar träna kan du oftast fortsätta med din vanliga motionsform så länge som du mår bra av det. Om du inte vet vad du kan eller bör träna, ta hjälp av en fysioterapeut.
- Böj på knäna hellre än ryggen när du ska lyfta något eller nå golvet.
- Använd bra skor med dämpning och undvik klackar
- Ha bra med kuddar som stöd när du sover. Kanske både en liten under magen, en inkliad i ryggen, en mellan knäna och en mellan fötterna.
- Ta hjälp av en manuell terapeut som är skicklig på behandlingar för gravida om du har möjlighet och råd.
- Använd vetekudde eller någon annan värme på ryggen när du har som ondast.
- Hyr en TENS via fysioterapeut eller på egen väg via nätet.
Träning och övningar för ryggont
De generella råden vi ger gällande ryggbesvär under graviditet är att generell uppmjukande rörelse är bra. Det kan vara promenader, simning, cykling, träning på gym, vattengymnastik eller gymnastiska övningar hemma. Det finns faktiskt inga vetenskapliga belägg för att någon träningsform är bättre än någon annan. Du behöver däremot vara fysiskt aktiv ganska mycket och ganska ofta. Ett mål kan vara 30 minuter om dagen eller 150 minuter i veckan. När vi fysioterapeuter går igenom övningar för ryggsmärta under graviditet hamnar vi ofta i att rekommendera enkla övningar som du kan göra hemma med kroppen som belastning, övningar så som musslan, rumplyft, svankpress mot vägg, katten/kon, fågelhunden etc.
Mina råd:
- När magen växer, och din tyngdpunkt i kroppen skiftar framåt, kommer den automatiska reaktionen vara att luta ryggen något bakåt. Detta är belastande för musklerna i ländryggen och kan bidra till smärtan. När jag ger hållningsråd för gravida brukar jag börja med fötterna. Oftast står gravida med tyngden främst på hälarna. Testa att lägg tyngden något mer mitt på foten. Detta kan kännas läskigt eftersom du genast kommer framåt med hela kroppen. Mjuka då upp knäna lite och tilta bäckenet något bakåt. Jag brukar förklara detta med ”ha så mjuka knän att du kan ta ut en takt om du lyssnar på musik. Och tänk att du har en svans som du drar in mellan benen”. Försök också att så ofta som möjligt ha vikten lika fördelad mellan både benen.
- Använd svankstöd i sittande. En liten rullad filt eller en kudde kan hjälpa.
- Undvik att vrida och lyfta. Gå hellre 10 små steg än att ta ut hela rörelsen i ryggen.
- Ta pauser ofta. Byt ställning helt var tionde minut, oavsett om det är halvliggande i soffan eller sittande framför datorn på jobbet.
Andra observandum
Nytillkommen och plötslig ländryggssmärta kan vara andra saker så som prematura värkar eller tecken på en urinvägsinfektion. Om du samtidigt med ryggsmärta får blödningar, feber eller sveda när du kissar behöver du ta kontakt med 1177 eller din barnmorska.
Bristen på progress
Ofta så räcker inte ett träningsprogram du fått av en fysioterapeut vid ett tillfälle hela vägen. Du behöver börja med dessa övningar men också få hjälp att stegra dessa. Akut kanske övningarna syftar till att minska stelhet och smärta, men med tiden behöver du stärka upp musklerna. Då räcker inte de där försiktiga övningarna du fick av fysioterapeuten första gången. Detta gäller framförallt efter graviditeten. Under graviditeten kan bibehållen träningsnivå var gott nog, eftersom belastningen ständigt ökar.
Som svar på frågeställarens fundering:
Om du inte har möjlighet att träffa en fysioterapeut och få individanpassade övningar för just dig, kan du tänka att generell motion är det bästa du kan göra just nu. ”Allt som känns bra, är bra” är min devis. Du ska inte gå omkring och tänka på att justera hållningen eller spänna dig på något speciellt sätt, det brukar oftast göra mer skada än nytta. Däremot är pauser, ombyte av positioner och cirkulationsfrämjande småövningar en viktig del för att inte få ont i ryggen av jobb och hemarbete. Smärtan är störig, men inte farlig.
Lycka till!
Graviditet
Ghanesisk matvecka
Vi ska erkänna, vi drar oss lite från att planera in matveckor från Afrikanska länder. Vi skräms lite av matkulturer som äter mosig och kryddsvag mat, och det är väl något av en fördom vi har om ”afrikansk mat”. Vi VET att det inte går att jämföra länder i Afrika, precis som europeisk mat inte är lika överallt. Därför: Nu kör vi på ghanesisk matvecka. Det tog ett tag innan vi landade hur man säger ”mat från Ghana”. Ghanansk? Ghanaisk? Ghanesisk ska tydligen vara det rätta.
Här är vår ghanesiska matvecka:
Ris och svarta bönor (Warchi).
Kul grej: Det här receptet ska ha kombu i sig, sjögräs alltså. Som vi köpte nyss till den japanska matveckan. Och svarta bönor och ris har vi ätit i flera matveckor nu, känns det som. Både i den mexikanska och den dominikanska matveckan hittar jag det i alla fall. Det börjar verkligen vara så att vi märker att viss mat återkommer världen över. Och att vi dessutom anar influenserna från olika folkströmningar mellan kontinenter.
Ghanesiska köttbullar och ris
Tomatsås och pasta.
Jollof rice med köttfärs gärna med resterna av gårdagens tomatsås till.
Fiskkakor, för variationen serverar vi med tortillabröd eller pitabröd och grönsaker.
Tomatgryta med kyckling och ris
Jordnötssmörssoppa
Har du någon erfarenhet av Ghana? Berätta!
Veckomatsedel
Uppvärmningens effekter och värde
En läsare skriver en fråga om sina rehabövningar som hon utför hemma dagligen. De har varit förhållandevis lågintensiva men börjar nu bli mer krävande, och hon ställer sig frågan om hon börja börja värma upp. Jag ska försöka förklara uppvärmningens effekter och värde. Frågeställaren skriver också: ”Tanken på uppvärmning har liksom varit en tröskel för hemmaträning för mig förut. Men måste man värma upp? Och hur gör man det bäst i så fall?”
Vad är en uppvärmning?
Uppvärmning syftar till att öka prestationsförmågan och verka skadeförebyggande. Generellt har uppvärmningen både mentala och fysiska aspekter. Uppvärmningen riktat fokus på kroppen och den prestation som strax ska krävas av den. I vila har vi en ganska låg blodgenomströmning i våra skelettmuskler. Många av de små kärlen ut till musklerna används inte alls och det tar cirka 10 minuters fysisk aktivitet med pulshöjning innan alla kapillärer är öppna och igång. Blodflödet skapar en temperaturökning, och blodflödet bär med sig syre ut till de arbetande musklerna. Värmeökningen bidrar också till att musklerna arbetar mer effektivt. Ofta ingår en del rörlighetsövningar i uppvärmningen. Rörlighets- och stretchövningar i uppvärmningen förbereder musklerna på de rörelse som de strax ska utföra. Mer explosiva styrkeövningar som hopp och sprint lägger till ett moment av intensitet och förbereder kroppen för plötsliga rörelser och riktningsändringar. Detta bör ju vara mer grenspecifikt och handlar alltså mer om ren idrottsförberedande uppvärmning.
Är uppvärmning alltid nödvändigt?
Det finns inga hårda fakta kring när uppvärmning behövs eller hur mycket som behövs. Om du lider av astma kan uppvärmning dock vara otroligt viktigt, och då anses uppvärmningsperioden för behöva vara längre än annars. Ju hårdare du tränar och ju mer du kräver av kroppen under ditt träningspass, desto mer uppvärmning behöver du troligen. Vanliga motionärer behöver oftare en kortare uppvärmningstid än de som ska prestera på hög nivå.
Traditionellt bör uppvärmning innehålla lättare pulshöjande aktivitet, rörlighetsövningar och enskilda förberedande prestationsinriktade övningar. När jag sätter detta i perspektiv till frågeställarens undran så tänker jag att det eventuella behovet av uppvärmning måste avgöras av hur intensiv själva träningspasset är. Det finns ju nästan alltid positiva effekter av konditionshöjande träning. Men kommer den i det här fallet bidra till en pluseffekt för rehabövningarna? Hur svåra och krävande är de? Finns det en skaderisk i sig? Ofta kan ju rehabövningarna i sig vara på en intensitetsnivå att det i princip i sig själva skulle kunna utgöra en del av en uppvärmningsrutin inför annan träning, och då kan jag inte se behovet av uppvärmning.
Vilka effekter har en uppvärmning?
En av de effekter som många idrottare önskar med sin uppvärmning är skadeprevention. Hur väl detta fungerar är inte så mycket efterforskat. Det är ett gammalt påstående att muskelskador mest drabbas ”kalla” ickeuppvärmda muskler. Det verkar dock som att hjärtat hänger bättre med om det får värma upp lite successivt, men hur uppvärmningens effekter faktiskt fungerar på rörelsegenererande muskler är fortfarande inte helt fastställt. Uppvärmningen kan ha sin största fysiska effekt på koordination och rörlighet.
Den mentala förberedelsen kanske är det viktigaste med en uppvärmning inför en prestationskrävande aktivitet. Den mentala uppvärmningen tros kunna påverka både teknik, koordination och utförande.
Hur ska jag värma upp?
Oftast omfattar en uppvärmning en lågintensiv men pulshöjande aktivitet som simning, cykling eller jogging. Intensiteten och pulsen kan höjas successivt under uppvärmningens gång. För att få en heltäckande uppvärmning inför idrott för uppvärmningen innehålla olika moment med olika syften:
- Få upp pulsen
- Ta ut rörligheten
- Öva teknik och aktivering
Inför träning av mer lågintensiv art behövs oftast ingen uppvärmning, vilket jag tycker mig läsa ut att frågeställarens undran handlar om.
Postpartumträning
Kan en magmuskeldelning försämras?
Det här blir ett inlägg med en massa olika spekulationer. Du som läsare och frågeställare får själv fundera över vilken del av svaret som passar bäst. Här är mina tankar och lite olika tänkbara scenarion:
-
Du har blivit smalare och starkare och ser delningen tydligare
Det här är ganska vanligt förekommande. Till och med jag som känner på människors magar nästan varje dag upplever ibland att det är svårt att känna delningen hos vissa. Ibland handlar det om mycket överliggande vävnad, men ibland också om att muskelbukarnas kanter är så tunna att de är svåra att skilja från andra strukurer i omgivningen. En förklaring till att du upplever delningen som större är alltså att du helt enkelt får en bättre uppfattning nu.
-
Du har fått ett navelbråck
Någon gång har jag plötsligt märkt att rehabprocessen helt plötsligt stannat upp hos en patient med magmuskeldelning. Det här var en tvillingmamma lyfte och bar och kånkade och hade en otroligt fysiskt tung vardag. Från en gång till en annan märkte vi att magmuskeldelnignen liksom puttades isär av ett navelbråck. Hon fick gå till läkaren och bli undersökt, och små småningom opererades bråcket och vi kunde fortsätta med magmuskelrehaben.
-
Muskelmassa är en färskvara
Frågeställaren skriver att hon är mer vältränad nu än innan, så det här är mest ett generellt påstående. Muskelmassan i de muskler som optimerar bålstabiliteten och den aktiva tillstängningen av en delning är en färskvara. Den måste hos de allra flesta underhållas med bålträning regelbundet, hela tiden. Säg att du började träna bålmusklerna strukturerat och regelbundet, och sedan började gå över till andra träningsformer där fokuset inte ligger lika mycket på bålmusklerna. Då kan du med tiden tappa lite av musklernas tillstängande funktion. Den är alltid träningsbar, så det är inte kört bara för att det blir så. Men det kan vara bra att känna till. Den muskelfunktion du uppnår med träning är inget steady state, du måste regelbundet jobba med samma muskler för att hålla dig kvar på samma nivå.
-
Du tränar med ett okontrollerat buktryck
Bildgoogla ”body builder diastasis recti” så kommer du få se ett oändligt antal bilder med supermuskliga personer, men med rejäla magmuskelseparationer. Jag tänker att en del är genetiskt betingat men en del kan också ha tränat sig till detta. När du tränar ska du gärna ha kontroll över buktrycket som uppstår. Om musklerna i din bål inte kan hålla emot för tryckökningen kan det hända att du får den typiska ”ås-bildningen” över magen om du har en magmuskeldelning. Om du tränar delvis med syfte att hålla en magmuskeldelning i schack: Träna inte tyngre än att du hela tiden kan kontrollera magen, andningen och bäckenbotten.
Detta är mina olika förklaringsmodeller till frågeställarens undran. Har du någon ytterligare tanke? Berätta!
Läsarfrågor, Magmuskeldelning
Bäckenbottencentrum
De här frågorna är inte lätta att svara på, av flera olika skäl. Det främsta skälet är att vården i Sverige ser så otroligt olik ut i olika landsting. Det handlar både om organisation, men också om kompetens och tillgänglighet. Jag är också dubbel i frågan, för jag är både vårdgivare och patient. Vissa saker känner jag inte att jag kan skriva rakt ut, eftersom jag också är på vårdgivarsidan av detta. Är du förlossningsskadad och vill ha insidertips från andra förlossningsskadade rekommenderar jag att fråga i Facebookgruppen (förlossningsskadad – du är inte ensam).
Vad är ett bäckenbottencentrum?
Det bäckenbottencentrum som jag känner till bäst är det på Huddinge sjukhus. Jag snor också deras förklaring till vad ett bäckenbottencentrum är:
”Karolinska Bäckenbottencentrum för kvinnor och män är ett högkompetent specialistcentrum för de patienter där primärvårdens eller specialistläkares kompetens och resurser inte räcker. Orsaker till funktionella rubbningar kan vara bäckenbottenskada efter förlossning, neurologiska sjukdomar, tarmsjukdomar, prostatasjukdom eller följder efter tumörbehandling. Patienter som är aktuella för Karolinska Bäckenbottencentrum har ofta besvär från både tarm och blåsa i form av inkontinens och/eller tömningssvårigheter, trängningar ibland i kombination med smärta i underlivet. För dessa patienter har dysfunktionen en negativ inverkan på livsföringen med stora svårigheter vid social samvaro, yrkesliv, samliv och möjlighet till fysisk aktivitet, ofta i kombination med oro, nedstämdhet och sömnstörning.”
I Stockholm finns även SÖS och Danderyd.
Sedan verkar det var sämre med sådana här enheter ute i resten av landet. Jag googlar mig till att Malmö Universitetssjukhus verkar ha någon liknande slags enhet, men tycker att de ändå verkar jobba mest med renodlade anala besvär. (Rätta mig gärna om jag har fel). I Göteborg hittar jag ingenting. Och likaså i resten av Sverige. Det innebär att du som patient kan bli remitterad till Bäckenbottencentrum i Stockholm vid behov, om jag fattat det rätt.
Det här är ju naturligtvis orimligt.
Det är liksom inte en hel armada med personal på bäckenbottencentrum i Stockholm, det är fortfarande enstaka anställda per profession. Väntetiderna är långa. Är det något som behöver förbättras i svensk kvinnosjukvård så är det tillgängligheten till kompetenta vårdgivare. Det här tror jag att vi behöver bråka oss till på något sätt, men jag vet inte riktigt hur.
Hur gör jag för att få komma till ett bäckenbottencentrum?
Du ska kunna be din vårdcentral, din gynekolog eller i vissa fall din barnmorska att skriva en remiss.
Hur allvarliga skador behöver jag ha?
Det här är ju en oerhört svår fråga. För en del personer har ju jättestora besvär men på pappret en helt normalt förlossning och få eller små konstaterade skador. Så man kan inte alltid gå på befintliga diagnoser, och det kan väl ställa till det lite. Om du träffar en vårdgivare som ihärdigt förminskar dina symtom och besvär kan det ju vara problem att få denne att skriva en remiss. Men om du har besvär som hållit i sig längre än ett år efter en förlossning och efter att du slutat amma, och du inte får gehör eller vettig undersökning behöver du kanske kräva en second opinion.
Ett bäckenbottencentrum kan vara ett alternativ.
Det finns ju också andra enheter som inte just har namnet ”bäckenbottencentrum” som ändå är bra och gör vettiga bedömningar och behandlingar.
Tipsa gärna i kommentarsfältet om ni känner till några sådana!
Förlossningsskador, Framfall
Hjälp för magmuskeldelning
Till att börja med vill jag tipsa om den serie om magmuskeldelnignar jag skrev förra sommaren. Den hittar du här: En ny serie om magmuskeldelningar. Jag gjorde en omfattande läsning av forskning runt omkring magmuskeldelningar inför den serien. Jag tror att den har hjälpt många i hur de kan tänka kring sin delning och rehab för densamma.
Det handlar inte om storleken
Förr pratades det oändligt mycket om centimentrar och fingersbredder hit och dit när det pratades om magmuskeldelningar. Med de senaste årens forskning vet vi nu att det inte handlar i stort om storleken på delningen. Istället avgörs om en individ har problem eller inte av kvaliteten på muskelfunktionen runt omkring. Och om stödjevävnadsfaktorer som går att påverka mer eller mindre.
Om en person har besvär av en magmuskeldelning avgörs av hur hon kan rekrytera och använda bålmusklerna tillsammans för att få en stabil bål. Huruvida personen kan få en bra kraftöverföring mellan bål, ben och armar. Därför rekommenderar jag generellt inte gördlar eller andra ”hjälpmedel” utan anser att det är viktigast att i första hand träna upp funktionen i hela bålen. Med detta sagt, kan jag också erkänna att jag ibland tipsar mina patienter om att ha någon lättare gördel eller stödtrosa att använda då de har en mer fysiskt ansträngande dag och det vet att muskelfunktionen/uthålligheten/styrkan inte riktigt motsvarar den nivån av ansträngning de kommer behöva utsättas för.
Vad behöver jag för hjälp?
Du behöver få hjälp av en fysioterapeut som kan undersöka och bedöma dina besvär och hitta en väg att träna upp dig och din bålmuskelfunktion. Det handlar alltså inte enbart om magmusklerna. Det kommer även handla om rygg, bäckenbotten och koordination med både andning och rörelser i armar och ben. Det är otroligt ledsamt och frustrerande att vården fortfarande inte är så inlyssnande för kvinnors besvär att det inte går att med lätthet säga ”Sök vård så kommer du få hjälp”. Men jag skulle tro att du kan gå till närmaste rehabmottagning och be om hjälp att träna upp din bålstabilitet.
När behövs kirurgisk hjälp?
Jag brukar ”ge upp” om enbart träning som åtgärd för en magmuskeldelning när vi tränat under en längre period, och där bålstabiliteten fortsätter att vara nedsatt trots optimal muskelaktivering. Alltså när stabilitetsnedsättningen faktiskt inte handlar om nedsatt muskelfunktion, utan om stödjevävnaden i mittlinjen. Den är nämligen inte träningsbar.
Navelbråck
Navelbråck är utbuktning eller knöl i närheten av naveln samt som ibland ger. Man kan ha navelbråck och vara helt symtomfri. Du kan själv ana om det är ett navelbråck du har om naveln putar mer när du står upp, och försvinner när du ligger ner och trycker in naveln. Små navelbråck är sällan besvärsgivande eller farliga. Ofta får man väga fördelarna mot riskerna när det kommer till att operera själva bråcket. Navelbråcksoperationer kan ge långvarig värk och därför opereras man inte i ”onödan”. Det som kan uppstå vid ett navelbråck som kan vara en komplikation är det som kallas akut inklämt bråck. Då fastnar bråcksäcksinnehållet i försvagningen i bukväggen och kan ge tarmvred. Detta gör rejält ont och då går naveln heller inte att trycka tillbaka. Det är sällsynt men om du upplever detta skall du söka sjukvård akut. Vid frågor om navelbråck för du boka en tid hos din vårdcentral i första hand.
Ibland blir det tal om att kirurgiskt laga magmuskeldelningen vid en bråckoperation.
Det är en vanlig missuppfattning att det alltid behöver vara något fel när magen kvällstid ser ut som om jag vore gravid i femte månaden. Missförstå mig inte nu, jag förminskar inte frågeställarens problem.
Men det är så knäppt att vi alla intalas att tro att vi:
- har en mage som ser lika dan ut hela dygnet.
- har en mage som ser lika dan ut hela menstruationscykeln.
- har magar som inte får förändras efter graviditeter.
Magen är större på kvällen. De flesta av oss bajsar på morgonen strax efter frukost, och det betyder att tarmarna har som mest innehåll kvälls/nattetid. Innan mens och under ägglossning är de flesta också svullna om magen. Huden och alla vävnader som varit utsträckta under en graviditet går aldrig helt tillbaks, och för kroppen är det nya, slappa, också ett normaltillstånd.
Du kan minska delningen och stärka upp buk/bålmusklerna med träning. Du kan jobba på din hållning och få en förbättrad funktion. Men när du slappnar av i dina muskler kommer huden och allt annat som är lite slappare än innan graviditeten ”hänga ut sig”. Det är tyngdlagens fel. Att ha en putmage är inte ett symtom, det är normalt. En magmuskeldelning är däremot ett problem när det som hos frågeställaren skapar en svag, instabil bål med ryggvärk och andra bieffekter.
Det dåliga med att suga in magen
Jag förstår precis frågeställarens tanke bakom att gå och suga in magen, men i detta fall kan det bli totalt kontraproduktivt för att komma till bukt med magmusklerna. När vi suger in magen går vi omkring med en generell halvanspänning av bukmusklerna. Detta insugande skapar ett tryck mot bäckenbotten, en låst andning och uttröttade muskler. Vi blir aldrig starkare i magmusklerna av att gå omkring och suga in dem hela dagarna.
Med avslappnade bukmuskler får de flesta en mage som inte är ”instagramvänlig”. När vi drar in magen får vi en mer timglasliknande siluett, men inte bättre funktion. Musklerna jobbar dessutom lite halvmycket hela tiden. De får inte chans att ta energin till det som de behöver – att stabilisera dig inför lyft och rörelse. Det optimala är att vara nästan helt avslappnad i alla muskler när du inte aktivt använder dem. För att sedan skapa stor kraftutveckling när du ska lyfta, bära, springa, träna eller göra något annat fysiskt ansträngande. Musklerna behöver också få vila ordentligt mellan varven för att ens kunna tillgodogöra sig träning. Att gå omkring och hålla in magen hela dagarna kan alltså motverka effekten av ett rehabprogram för bålmusklerna.
Muskelaktivering
Att suga in magen är inte detsamma som att adekvat aktivera bukmusklerna! Här har jag försökt göra en illustration. Den blå linjen är när musklerna är avslappnade, och då är din mage mjuk och faller ut med tyngdlagen. Den röda linjen är när du aktivt anspänner magen för att den behöver bidra med stabilitet när du ska lyfta, bära etc. Den gröna linjen är en halvanspänning, som ibland kan vara adekvat men inte hela tiden, alltid. Precis som det är dåligt att gå med en halvspänd bäckenbotten hela tiden, eller för all del höjda axlar, så är det inte optimalt att gå omkring och hålla in magen. Musklerna tröttas ut och kan heller inte utveckla optimal kraft när det väl gäller. De tröttas också ut så att de eventuellt inte svarar på träningen på det sätt som vi önskar.
Vad gäller att söka och få rätt hjälp
Jag hamnar ofta i råden ”att vara en besvärlig patient” och att leta tills man hittar en vårdgivare som ger ett bra bemötande och vettiga råd och erbjuder behandling. Börja hos fysioterapeut och leta tills du hittar någon som du känner att ser/förstår dig och dina besvär. Fysioterapeuten kan sedan vägleda dig vidare till annan vårdkontakt om det skulle behövas!
Läsarfrågor, Magmuskeldelning
Restriktioner efter operation
Tidslinje för läkning efter operation
Läkning efter en operation sker enligt samma principer som efter annan skada eller trauma. Läkningen sker så snart operationen avslutats. De generella faserna som läkningen genomgår är:
- Den inflammatoriska fasen. Det startar direkt och pågår i cirka en vecka. Den här fasen visar sig som smärta, svullnad, rodnad och en lokal temperaturökning. Det är normalt och förväntat, och är en viktig del i kroppens reaktion och läkning.
- Den reparativa fasen. Fas två börjar 5-6 dagar efter operationen med att döda cellerna successivt byts ut mot nya. De nya cellerna börjar skapa ärrvävnad. Nu börjar det också växa in nya blodkärl i området. Den här fasen pågår i flera veckor.
- Mognadsfasen pågår mellan 6 veckor till tolv månader efter operationen. Vävnadscellerna lägger sig mer ordningsamt och skapar ett starkt och stramt ärr och funktionen återställs.
Det tar runt 6-12 veckor för de opererade vävnaderna att komma tillbaks till cirka 80 procent av sin hållfasthet. Det tar cirka 6 månader att uppnå 90 procent och hundraprocentig styrka kommer vävnaderna inte uppnå förrän det gått ett eller två år. Baserat på detta brukar man ge lite olika restriktioner beroende på hur olika kroppsdelar belastas och hur olika rörelser kan skapa drag/tryck mot operationssår och ytor som ska läka.
Vad påverkar läkningen?
- Operationssårets lokalisation. Sårytor på ställen på kroppen där det normalt sker mycket rörelse kan ta längre tid för läkning än de som hålls mer stilla.
- Metoden för att stänga såret. Det är inte alltid så enkelt att det är lämpligt att välja det snabbast läkande alternativet vad gäller tillslutning av sår. Att limma ihop sår kan vara det snabbaste sättet, men att sy eller sätta agraffer kan vara tåligare.
- Sårvård/hygien/infektioner. Att såret läggs om och sköts på ett korrekt sätt är viktigt.
Hur kommer operationsläkningen vara?
Själva operationssåret kan blöda upp emot en vecka. Det är normalt att det kommer både blod och annan vätska ur såret. Inflammationsreaktioner som inte kommer tillsammans med feber och ökad smärta är ofta en normal reaktion. Under inflammationsfasen är det också normalt att känna att området kliar och blir svullet samt att ha en viss nivå av smärta. Inflammationsfasen och reparationsfasen underlättas ofta av en lagom nivå av rörelse och ökad blodcirkulation. Inom rehab pratar vi ofta om aktiv vila eller aktiv återhämtning. Det handlar ofta om att röra på sig så mycket som det går, utan att provocera fram en ökning av svullnad och smärta FÖR mycket. Poängen är en successiv stegring så att du hela tiden känner att kroppen hänger med.
Under mognadsfasen jobbar kroppen på med att stärka upp vävnaderna, och du kan successivt börja kräva mer och mer av kroppen och musklerna runt omkring operationsområdet.
Operationer i magen
Att gå in i magen genom bukväggen är en av de mest frekvent förekommande procedurerna vid kirurgi. Det är ju så mycket som finns där inne! Vid operationern där man går in via bukväggen möter kirurgen först de raka bukmusklerna, de sneda/djupare bålmusklerna och pyramidalismuskeln strax ovanför pubisbenet och alla dessa musklers senstråk som fäster in mot mittlinjen, bäckenet och revbensbågen. Under muskellagren ligger senvävnad, bukhinnan och fettlager. Det finns olika typer och sorter av operationsmetoder och jag kan inte gå in på alla. Hud, muskler och skärs och lirkas och dras isär i olika grad och olika steg för att nå det lager i buken som den aktuella operationen behöver nå.
Komplikationer
- Risken för bråck kring såret/ärret efter en operation där operationen sker genom buken finns men är inte stor. Bråck syns kring sårområdet när personen belastar bukmusklerna eller krystar med högt buktryck. Små bråck är inte farliga och behöver inte åtgärdas.
- Att såret blir infekterat sker ibland och handlar om bakterier kommit in i själva operationsområdet. Detta kan förlänga läkningstiden. Har du frågor om sårinfektioner bör du kontakta din vårdgivare.
- Nervskada. Alla operationer innebär att kroppen på ett sätt åsamkas en skada. Ofta är nervskadorna som kan uppstå små och handlar om att individen förlorar känsel på ett mindre område. Nerver läker dock väldigt långsamt och det kan behöva gå ett år innan du fått tillbaks all känsel.
Svar på frågan
Det är en vanlig missuppfattning att läkaren skär i musklerna när hen skurit i linea alba. Linea alba är en senstruktur och påverkar bara sekundärt musklerna, genom att det är där de fäster in mot mittlinjen.
De sneda bukmusklerna, transversus och rectus abdominis fäster i linea alba och bidrar alla till hållning, andning och rörelser i bålen. De har också en viktig funktion i att stödja bukvägg och inre organ och att interagera med ryggmusklerna. Normal anspänning i rectus abdominis fortplantas i sidled och bidrar till stabilisering av de sneda bukmusklerna. När linea alba blir snittad och skuren kommer rörelsemomentet som sker i senan påverka läkningen. Bråck kring operationssår kan uppstå när stödjevävnaden kring såret inte läker optimalt och därför inte ger ett fullgott stöd för muskler och senor i bukväggen. Därför är tanken att du genom att avlasta linea alba från de tyngsta rörelserna optimerar läkningsförmågan och minskar risken för bråck. I början är såret helt och hållet beroende av suturerna, och därför bör du avstå från tyngre och yvigare rörelser med bålen tidigt under läkningsperioden. I takt med att vävnaderna blir starkare kan du också anstränga dig mer.
Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa, Läsarfrågor
Influencers of Sweden – stora influencerpriset
Som bloggare är vi en del av Influcencers of Sweden, branschorganisationen för influencers. På grund av lite olika anledningar är ju vår blogg inte någon stor business för oss (mest på grund av min landstingsanställning), men vi försöker ändå hålla bloggen på en branschmässig nivå. Nu har InoS instiftat ett pris och vi ville bara berätta! Tror faktiskt inte vi passar in i någon av nomineringskategorierna (läs gärna och kolla själva?) men det är ju oerhört kul att få nominera andra!
Du kan kolla in kategorierna och nominera dina favoriter här!
Jag passade på att nominera bland annat Ditt barn&Du i kategorin ”nykomling” och Lady Dahmer för ”årets röst”. Det finns så många viktiga bloggar/konton och passionerade bloggare/influencers som får alldeles för lite cred och tack!
Dagens tips är alltså att ta några minuter och nominera dina bloggfavoriter!
Övrigt
