Jag skyller ofta på jobbet, där får och kan jag inte ha långa naglar på grund av hygien- och smittspridningsregler. Men jag blir egentligen helt förfärad av människor som jobbar med händerna/människor/mat som har långa naglar. Jag tycker att det är äckligt så jag vill kräkas. Sanningen är också att mina naglar jag EXTREMT mjuka och heller inte går att få långa. Så, för den sakens skull valde jag en yrkesbana som passar mina naglar som handen i handsken.
Vill egentligen bara titta på typiskt tjejiga och jättetöntiga serier.
Tillsammans kollar jag och Joseph på mest kriminalserier. Alla i kategorin ”spännande serier med rätt mycket drama och en del våld”. En tredjedel av avsnitten sitter jag och grejar med mobilen, eftersom jag inte pallar att titta alls när det är läskigt. Då säger jag till Joseph ”Nu tittar inte jag”, och så får han återberätta handlingen istället. Får jag välja själv tittar jag på supernsälla, lite töntiga och typiskt tjejiga serier. Gilmore Girls, typ.
Jag tål inte ordet ”fulgråta”
Jag avskyr ”styrkekramar” och ”gofika” och en massa andra ord. Men fulgråta får mig att nästan bli ilsken. Såhär tänker jag. Att om du verkligen behöver gråta så kommer du gråta utan minsta tanke på att vara ful eller fin. Gråt är en sådan innerlig känsloyttring som liksom inte får utseendeladdas. Om du av någon anledning kan sitta och snyfta värdigt och peta med en silkesnäsduk i ögonvrån, ja, då kanske du möjligen är lite rörd. Gråter du så gråter du, punkt.
Havregrynsgröt får mig att känna mig fattig och miserabel
Men barnen får havregrynsgröt varje morgon…
Vad äter ni till frukost? Jag äter ALLTID SAMMA, men i perioder Ett tag var det müsli och yoghurt. Nu är det ALLTID två mackor med smör och ost. Jag har försökt med havregrynsgröt, men jag pallar inte eländet. Det får mig att känna mig som ett fattigt barn på 1800-talet, hur lyxigt jag än försöker toppa gröten.
Har inga problem att äta smågodis innan frukost och tårta till frukost
Jag äter alltid samma frukost ja. Men om jag fick välja helt fritt från hälsopekpinnar och tandtroll skulle jag äta tårta till frukost. Det bästa är en tårta som blivit över från ett kalas och liksom stått en dag extra… Någon liten lakritsbit eller syrlig sak kan liksom också funka att ”väcka till mig” om det ändå står en överbliven godisskål framme. Jag tycker att många säger att de inte tål sött till frukost, men för mig är det bara någon slags disciplinär åtgärd att inte göra det.
Jag vill alltid sova i sängen längst från dörren
Det här är en vana jag själv inte var medveten om förrän Joseph konstaterade det. När vi flyttar, sover borta, på hotell eller någon annan stans, då väljer jag ALLTID sängen längst bort från dörren. Omedvetet. Vet faktiskt inte varför. Lättast är väl att tro att det har att göra med någon trygghetstanke, men jag är ju sällan rädd/orolig, så jag vet inte.
När jag gick i lågstadiet var det en kille i en annan klass som kallade mig ”kinesen” för att han tyckte att jag hade sneda ögon.
Jag har inte direkt ”o-sneda” ögon, och tror kanske att det var ett mer framstående drag som barn. Men det komiska är att när jag och Joseph började prata om våra uppväxter framkom att vi båda hade varit med om EXAKT samma ret. Är vi lite äktenskapslika, tro?
Älskar människor, men bara en och en eller möjligtvis högst tre åt gången.
Jag har aldrig trivts på öppna förskolan eller typ i mammagrupper. Grupper, mingel och att hänga med folk på fest är inte min grej. Vem ska jag prata med, liksom? Jag blir liksom extremt osäker och känner mig ofelbart sjukt ointressant som person i såna sammanhang. Jag träffade en kurator en gång som gav mig världens bästa knep: Hitta en person, ta reda på något om den och fortsätt sedan fråga, fråga, fråga. Jag älskar faktiskt det knepet. Dels får jag lära mig en massa nytt (allt jag vet om orkidéer har jag lärt mig av en dam i ett sådant sammanhang) , dels får det mig att framstå som en trevlig person (alla älskar att prata om sig själva, typ). Och jag behöver aldrig känna mig så fel. Problemet med det här sociala knepet är att jag ändå måste få tag i EN person att prata med. Jag avskyr att hänga i grupp…
Är väldigt sällan arg, men ganska ofta ledsen
Jag och Joseph bråkar nästan aldrig, men jag bråkar visserligen på/med barnen då och då. Men det är ju inte den slags bråk som liksom går djupt in i mig. Eller jo, ibland gör det ju det. Men ja, ni fattar. Jag gråter däremot JÄTTEOFTA. Säkert ”fult”, varje gång, om vi nu ska vara såna. Fast nu när jag skrev det här så kom jag på att det här visste ni nog redan. Meh.
Jag vantrivs med bebistiden
Det är väl bara att erkänna det nu redan innan det börjar. Jag älskar naturligtvis våra barn, och har gjort det även när de var bebisar. Om det inte vore att jag av naturen vore en mjölkko (och att jag tycker att det vore dumt att inte amma om det nu kommer så lätt för mig) så skulle det egentligen varit lämpligare om Joseph var den som var föräldraledig under spädbarnstiden. Jag tycker att det är infernaliskt trist. Och i och med att jag inte trivs jättebra på typiska föräldraledighets-aktiviteter så… Ja, förbered er på att skicka små pepp och hejarop under hösten.
”Vad är privat för dig? Vad vill du hålla för din allra närmaste?”
Vad är privat?
För mig är det väldigt få saker som är riktigt, riktigt privata. Jag vet inte om det innebär att jag är en människa utan något större djup? Jag har ofta så pass nära till mina känslor om saker att det sällan är lönt att försöka dölja dem. Och typ kroppsrelaterade saker vet ni ju att jag är ganska oblyg om.
Vad är känsligt?
Mina mer innerliga och djupa åsikter är mer känsliga för mig. Säg att jag skriver ett blogginlägg där jag skriver och förklarar min ärliga åsikt om någonting, då blottar jag också strupen. Jag skulle tycka att det är jobbigare att någon skrev att jag hade fel i min åsikt, än att någon skulle skriva att jag är ful, typ. Vilket ibland är lite problematiskt, i och med att jag bloggar och uttrycker åsikter titt som tätt. Ni märker det nog inte, för det behöver inte vara något som någon ens förstår att är lite känsligt. Men ibland är jag rätt hudlös kring vanliga åsiktsblogginlägg.
Vad ska hållas privat?
Ni kommer nog märka det tydligt när lilla bebisen kommer, att vi kommer vara mer öppna om den än vad vi är om Wollmar och Wilfred. Vi har skrivit om, och visat barnen här på bloggen fram tills att de fyllt två år. Upp till den åldern tänker vi att barnen bara kommer bli glada över att livet blivit dokumenterat här. Men sedan när de blir större värderar vi deras integritet rätt högt. De ska inte behöva vara ”Snipp-Mias barn”, liksom.
Att vara en öppen bloggare
Jag kan alltså i princip vara hur öppen som helst kring saker som andra tycker är privata. Saker som många andra tycker är mer ”personligt” (typ åsikter) är mitt känsligaste. Jag känner mig så otroligt skakad ända in i hjärteroten när någon ifrågasätter en djupt rotad åsikt jag har. Och inte på så vis att jag inte är beredd att förändra mig och mina åsikter om jag har fel, utan… det bara är så. Mitt djupaste jag är mitt tänkande jag, där mina åsikter finns. Där jag formulerar mig kring min världsbild och självuppfattning.
Jag har genomgått en traumatisk vaginal förlossning och ett planerat och väldigt bra kejsarsnitt. Jag står inför att göra ett ytterligare snitt och det får mig att börja tänka litegrann på hur det har varit. Och tänkandet får mig att bli arg över oförmågan att individanpassa BB-vården.
Eftervården efter vaginala förlossningen
Efter den vaginala förlossningen då jag fick en sfinkterskada följdes jag faktiskt upp en hel del. Det kändes ganska bra när det begav sig, men mindre bra när jag fem år senare fick svart på vitt att läkaren som sytt ihop mig efter förlossningen misslyckats fatalt med att få ihop musklerna i min bäckenbotten. Eftervården på BB lämnade dock en hel del att önska. Jag kände mig särbehandlad på ett negativt sätt på grund av min skada. Ingen verkade förstå hur ont jag hade, ingen ville prata med mig om skadan och ändå möttes jag av oförstående när jag behövde hjälp att hämta mat längre bort i korridoren.
Eftervården efter kejsarsnittet
Eftersom det var en bukoperation som gjorts, så fanns liksom en medicinsk föreställningsvärd om hur mycket smärta och besvär jag kunde förväntas ha. Därför fick jag hela tiden adekvat smärtlindring, väl avvägda råd om hur jag skulle ta mig an den något konvalecenta kroppen och på det hela taget en bra vård.
Varför så stor skillnad?
Jag hade LÅNGT mycket mer ont efter den vaginala förlossningen än efter kejsarsnittet. Jag skojar inte, det gjorde så djävulskt ont. Och visst fick jag smärtlindring, men det var ändå lite grann med någon slags misstro som de där tabletterna delades ut.
Jag vill nästan skrika:
Hur kan det komma sig att BB-vården inte inser att det kan göra mer, eller i alla fall minst lika, ont att spricka en massa och genomgå en underlivsoperation i samband med en förlossning, som det gör att genomgå en bukoperation?
Jag vet att det är väldigt individuellt det här med smärta.
Jag skulle välja bukoperationen framför underlivsoperationen alla dagar i veckan, om jag ställdes inför detta val. Möjligen så spelade skräcken och oron en väldigt stor roll när det kom till sfinkterrupturen. Att smärtan förstärks när ens värsta mardröm besannats. Och inför kejsarsnittet var jag ganska laid back, och därför förstärktes inte heller smärtupplevelsen på samma sätt. Nu har jag genomgått en till bäckenbottenoperation sedan dess, och jag ska snart genomgå ett kejsarsnitt till. Jag får alltså en ytterligare chans att jämföra dessa i smrätintensitet och -dignitet. Återkommer med rapport!
Häromdagen blev jag arg!
En person i min närhet födde barn ganska nyligen, och förlossningen var lång och förhållandevis komplicerad. Hon fick inga stora muskulära skador, men däremot nytillkommen bäckensmärta i främre bäckenleden från själva förlossningen. Och den smärtan GÖR SÅ ONT. Hon kan knappt stå, gå, lyfta sitt barn eller vända sig i sängen. Jag träffar ju regelbundet patienter med såna här besvär. Ofta får de lida ganska lång tid efter förlossningen. När min vän bad om mer smärlindring på återbesöket på BB frågade barnmorskan vad hon skulle göra med den. ”Sälja den på Sergels Torg”, hade hon god lust att svara då.
När man inte passar in i någon mall
Den kvinnan passar inte in i mallen för a) sfinkterskadade eller b) kejsarsnittsförlösta. Och då verkar BB-vården helt plötsligt stå helt perplex. Men va, du kan ju inte ha så där ont? Kvinnor verkar fortfarande misstros för att bara vara gnälliga/sjåpiga när presenterar symtom som inte passar in i mallen för hur en nyförlöst kvinna förväntas må. Jag FÖRSTÅR INTE hur svårt det ska vara att liksom ta en person på allvar, som berättar att den inte mår bra.
Det är ett strukturproblem
I Sverige har vi det så organiserat att det faktiskt inte finns någon som riktigt har i uppdrag att bry sig om mamman så fort barnet är ute. BVC ska ha koll på barnet, och MVC har på pappret ansvar för den nyförlösta kvinnan fram tills några månader efter förlossningen. Men, vad ska de göra? Mäta blodtryck och blodsocker, en gång till? Och på BB vill de ju som bekant ha en ganska stor ruljans, där kan du inte stanna för din egen rehabilitering, direkt. (Här hävdar jag att det ska finnas remissvägar direkt till fysioterapeut för kvinnor som drabbas illa av förlossningar/kejsarsnitt, men det är ju kanske bara mitt eget, privara korståg…)
Det här är en feministisk fråga.
Aldrig någonsin skulle en man som i princip var oförmögen att gå skickas hem från sjukhus utan att ha fått en remiss i handen, läkemedel att ta och en rekommenderad kontaktväg genom vården för fortsatt uppföljning. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror ändå att det är så.
En förstagångsgravid mage från 2012 som gärna hade sluppit både sfinkterskada och efterföljande kejsarsnitt…
Det här inlägget kommer inte bli ett peppigt inlägg av typen ”åh, så njutbart det är att vara gravid”. Ni vet att jag kommer älska utkomsten av det här, eller hur? Och att jag är _vanisnnigt_ tacksam över att KUNNA VARA gravid. Bara så ni slipper tvivla över dessa grundläggande tankar. Men jag finner inte graviditeter njutbara.
Mina tidigare erfarenheter står och ropar mig över axeln:
Hang in there.
Det går över.
Kämpa på.
Heja heja.
Du blir dig själv igen.
Det min inre hejaklack inte säger är detta
Graviditeter är en välsignelse!
Det är så härligt att motionera som gravid, låt oss a en rask promenad!
Åh, det är så faaaantastiskt att få känna alla graviditetssymtom!
Alltså
Allt är tungt och motigt. Jag har initiativförmåga som en amöba och tålamod som en stingslig geting. En hel del av mina favoritsaker att äta smakar inte gott, och ändå är jag orimligt hungrig och sällan mätt. Jag får halsbränna som får Vesiuvius att verka som en majbrasa av typ den snällaste måltid. Jag får sova med skenor på handlederna för att mina nerver kommer i kläm annars och barnen kallar mig robotmamman. Jag är sjukskriven för bäckensmärta. Jag har inte en tillstymmelse till gravidglow och känner mig ful från morgon till kväll. Jag hatar hur gravidyxornas muddar hasar ner och jag får spunk på att inte veta vilken bh-storlek jag har från en vecka till en annan.
Alla andra
Alla andra gravida är så himla snygga, med små nätta små magar som pekar spetsigt framåt. Rör sig som gaseller, även i icke-fotriktiga skor. Jobbar fram till några dagar fram till förlossningen och går hem och boar med sina nyinköpta märkespryttlar. Och alltså alla dessa gravida som tycker att sex funkar lika bra som vanligt? ”Man får bara vara lite kreativ”. Första tredjedelen var jag trött som en medvetslös, andra trimestern kände jag mig bara oattraktiv och ja nu mot tredje trimestern känner jag mig ungefär lika sexig som en knölval. Och alla som älskar att vara gravida, gillar de också att vara kissnödiga var tionde minut? Att häva sig upp från sittande och vagga till badrummet stup i kvarten kanske roar dem?
Förlåt mig
Jag har all respekt i världen för er som älskar att vara gravida. Jag ska inte låta mitt eget mående spilla över på er, egentligen. Men när jag skrev med en gravid kompis och fick det här meddelandet: ”Det känns som att alla andra älskar att vara gravida och jag är den enda otacksamma som hatar det”. Då kände jag att jag nog ändå skulle ta och skriva det här inlägget.
Så till henne, och mig själv:
Kära du. Du är inte ensam. Vi är jättejättemånga som vantrivs som gravida. Det kan vara superdupertufft, även utan svåra medicinska komplikationer. Det bästa med graviditeter är att de går över. Och att ut kommer en liten skrikande dyrgrip som förr eller senare kommer få oss att känna att det var värt vareviga sekund av lidande.
Jag gjorde en frågor- och svar-stories på vår Instagram häromdagen och nämnde i ett svar att många efterkontroller hos mödravården är bristfälliga. En barnmorska hörde av sig med sin upplevelse: att hon och hennes kollegor gör jättebra efterkontroller. Och det tror jag ju naturligtvis på. Jag har också haft superbra barnmorske-erfarenheter med Wilfred och nuvarande graviditet. Samtidigt: alla barnmorskor och alla gynekologer jag har träffat har missat mina defektläkta muskelskador. Och det är ju min kliniska erfarenhet också. Jag remitterar ju ofta vidare en eller två patienter varje dag som hamnat ur systemet. De går omkring med defektläkta eller missade muskelskador eller andra bäckenbottendysfunktioner, och i regel har de alla ändå varit både hos barnmorskor och gynekologer som förminskat eller negligerat deras besvär. Det här är ju grunden till att jag påstår att eftervården i Sverige är urusel. Fast det naturligtvis finns barnmorskor som gör fantastiska insatser. Det är ett systemfel och inte individfel! Och det är ju inte bara min åsikt, både SKL och Socialstyrelsen har ju kommit fram till att bristerna i eftervården behöver åtgärdas.
Eftervårdsprojektet
I Stockholm har det i ungefär ett år pågått ett eftervårdsprojekt där alla mödravårdsbarnmorskor fått möjligheten (eller ska få) att gå en heldagsutbildning med fokus på att förbättra eftervården. Här finns en tidningsartikel om projektet. Jag har varit med och föreläst ungefär en gång varannan vecka så länge projektet pågått och kan vittna om att dessa utbildningsdagar verkligen varit superduperbra. Och jag har också märkt en stor skillnad på hur många patienter som verkar få bättre efterkontroller och på hur många vars bäckenbottenproblem faktiskt fångas upp där, och kan få remiss vidare vid behov.
Jag ÄLSKAR barnmorskor
Jag är fysioterapeut men rör mig i yrkesmässiga kretsar där jag har mer samarbeten med barnmorskor och läkare än med min egen profession. Jag brukar försöka vara väldigt tydlig med att jag hyser enormt stor respekt för dessa närbelägna professioner och deras kompetens. Jag tror inte att jag lyckades framhålla just detta i diskussionen med den specifika barnmorskan som skrev till mig. Jag var trött och jag har svårt för när folk inte vill ses systemfelen bara för att de själva gör ett toppenjobb. Det är klart att det på individnivå måste räcka att man bara gör ett bra jobb, men vi kan ändå inte sticka huvudet i sanden med att det finns mycket mer att göra.
Jag ställde frågan i Facebook-gruppen för förlossningsskadade
Jag fick 130 svar på 3 timmar och av dessa var det TVÅ som upplevde att de fått en efterkontroll som var både innehållsmässigt och kvalitetsmässigt bra nog. Det är ju förstås en speciellt grupp med individer som nu vet att de har missade eller defektläkta muskelskador. Så jag tänker att jag ställer frågan här också:
Loading ...
Fyll gärna på med dina erfarenheter i kommentarsfältet!
Jag erkänner gärna att jag har en snedvriden bild av eftervården om det nu skulle vara så. Men då behöver ni överbevisa mig!
Jag borde väl vara glad och känna ”yaaay, nu händer det grejer!”. Men just nu känner jag bara: näääj, har jag inte kommit längre. Just nu känns det som om jag varit gravid i tvåhundra år. En hel trimester till känns inte sådär helpeppigt. Vi lyckas få riktigt, riktigt svala nätter här på Öckerö som tur är, så det gör att jag ändå sover bättre än innan vi åkte hit. Men jag HAR SÅ ONT I HANDLEDERNA! Jag är svullen ända upp till överarmarna. Nu kommer nerverna i kläm inte bara i handleden utan även i armbågen. Helst av allt vill jag bara sitta hela dagen ute i det svala havsvattnet och utnyttja det hydrostatiska trycket som ger mig lite lindring åt svullnaden. Men underlivsslemhinnor och bäckenleder vill det inte. Och mina bröst vill INTE bada. Jag har ju läckt bröstmjölk sen typ vecka 11 och får typ mjölkstockningskänningar av att bli så där kall.
Nära att åka in pga stillsam bebis
I söndags var vi på Liseberg och även om jag fick ta det mestadels lugnt och dessutom sitta i skuggan mycket så var det dödens jobbigt. Kanske kände Baby Boss av detta också och bleb lite trött dagen efter. För plötsligt i måndags förmiddags blev jag sådär läskigt medveten om att jag inte känt några fosterrörelser på ett tag. Jag la mig på sidan och försökte vänta ut de två timmarna som 1177 råder en att ligga på vänster sida. Joseph och barnen försökte göra sitt bästa för att väcka igång magen på mig. Mot slutet började det komma igång, men det var fortfarande lite slöare än vanligt. Saken var den att det också var Wollmars födelsedag och att det vara bara timmar innan huset skulle fyllas med gäster. Så vi enades som att de fosterrörelser vi känt fick räcka. Vi skulle känna efter sen under eftermiddagen igen. Och bara några timmar senare var det fullt ös i magen igen. Och sen har det varit precis som vanligt!
Verkligen inte sugen på att hamna på okänt sjukhus
När vi för säkerhets skull började kolla upp förlossningsklinik och nummer till den i Göteborg fick jag verkligen en tankeställare. Jag har nog ändå tänkt att det inte spelar någon roll för mig vart vi föder. Men att vi valt SÖS för att det är närmst. Men jag uppskattar ändå att ha varit där och fött barn två gånger, att ha legat på BB där, att ha varit i lokalerna många gånger och att känna flera som jobbar där. Det ÄR en trygghet. Att behöva hamna på ett helt annat sjukhus hade faktiskt inneburit en otrygghet. Risken att inte få plats vid förlossningen drabbar ju inte mig som ska snittas planerat. Jag har aldrig riktigt tänkt på platsbristen ur ett ett eget, känslomässigt perspektiv. Men nu kände jag faktiskt osäkerheten och oron. Usch och fy. Stackars de kvinnor som blir hänvisade till andra förlossningskliniker än de valt.
Bebisens första omisskänliga hicka
Häromdagen låg jag och vilade när jag plötsligt började känna av fosterrörelser som kändes lite annorlunda än de brukar. De kom så väldigt, väldigt rytmiskt och liksom hoppigt. Wollmar var en riktig, riktig hickbebis både som inombordsbebis och nyföding. Jag har alltså haft min beskärda del av hickhoppande gravidmage. Ändå tog det en stund innan jag fattade var det var Baby Boss höll på med. Lilla, söta bebisen hade hicka!
Jag tycker att veckorna går fort
Men det är för himla länge kvar, ändå. Jag vill såklart att bebisen ska få ligga kvar och bakas färdigt så länge den behöver. Jag önskar mig inte en pytteprematur. Men en snabbspolningsknapp? Å andra sidan vill jag verkligen få uppleva Wollmars skolstart och en massa annat kul som händer i början av hösten. Jaja, typ tio veckor kvar nu.
Jämförelse första och tredje graviditeten
Av någon anledning kan jag inte hitta bilden från graviditetsvecka 29 med Wilfred. Men annars vidhåller jag att magen kanske är mindre den här gången?
Superont vid höger revbensbåge
Jag har ju tendensen att min livmoder och mina inombords bebisar ligger på höger sida av magen nästan bara. Och nu när livmodern är så pass hög att den når till revbenen så känns det på riktigt som att jag ska sprängas där. Det gör ont som ett band från revbensbågen på höger sida bak till samma sida på ryggen. Det är både brännande nervsmärta i huden, sprängsmärta från revbenen och en muskulär smärta från ryggmusklerna. Så jobbigt, och jag lyckas inte få någon lindring vad jag än gör. När det blir lite svalare ska jag testa en tejpning för det!
Hur mår ni andra gravida i era olika veckor? Berätta!
Diafragmaandning. Detta är den naturliga och avslappnade metoden och den som vi alla bör sträva efter att ha. Andningen flyter på och inga onödiga muskler spänns. Bröstkorgen ska vidgas på ett ”3D-sätt”. Det sker en rörelse från lungorna och upp och ner, bak och fram, och åt sidorna.
Ytlig andning eller bröstkorgsandning. Detta är den slags andning som kommer när andningsvägarna är retade, när vi är stressade eller då vi har så pass påverkad andning att lungorna inte får fullt utrymme.
Finns det ett rätt eller fel?
Den ytliga andningen innebär att vi inte använder lungornas optimala kapacitet och vi tar många korta andetag istället för färre djupa. Ordet ”hyperventilation” får oss ofta att tänka på en ångestdrabbad person som behöver andas i påse. Men begreppet hyperventilation innebär helt enkelt det jag beskrev ovan, att inidividen tar fler andetag än normalt. Hyperventilation sägs finnas hos 10% av alla vuxna individer. Denna slags dysfunktionella andning kan ha många olika orsaker. Den orsakas ibland av rena sjukdomar, ibland av psykologiska orsaker, ibland av graviditet. Ofta är orsaken dock ej känd!
Rätt andning är när diafragma är boss
Under en vanlig inandning ska diafragma vara ansvarig för 80% av aktiviteten. Utandning ska ske helt passivt. Detta innebär att det endast ska vara mycket få och små muskler som ska vara involverade i den normala andningen. Viloandning ska vara mellan 10-15 andetag per minut. Per minut ska också 5-6 liter luft passera lungorna.
Snabbt och ytligt är fel
Vid hyperventilation kommer individen behöver ta till fler muskler i andningsrörelsen, både på in- och utandning. Andetagen blir också fler. Det går åt onödig energi till att andas. Ett stört andningsmönster, i första hand hyperventilation, leder till en neuromuskulär upptrappning vilket skapar svårigheter att slappna av. Andningen blir frekvent och ytlig. Detta leder till att diafragma inte sänks som den ska. Hyperventilation och ångest är också tätt förknippat med varandra!
Andningsstörningar bidrar till överspänningar och smärta i nacke och skuldror. Om andningen är låst eller mycket ytlig, kan inte heller något annat rörelsemönster i kroppen vara helt fritt och rörligt.
Varför bryr jag mig om andning?
Andningen är också en del av kroppens stabilitetsverktyg. Diafragma är en muskel som används både i andning och till upprätt hållning. Diafragma, multifiderna, bäckenbotten och transversus abdominis samverkar alla till bålstabiliteten. Om andningen alltid är ansträngd kommer de accessoriska andningsmusklerna överaktiveras och förkortas. Diafragma kommer ha svårt att svårt att sänkas. Detta kan i sin tur ledas till att bålmusklerna har svårt att bli helt avslappande. På grund av detta kan det bli en spiral av överspänning/överaktivering där andningen blir ett symtom men också en del av orsaken.
I mitt arbete, oavsett om det handlar om inkontinens, bäckensmärta eller magmuskelbesvär efter graviditet, kommer jag alltid tillbaka till:
Hållning
Muskelbalans
Funktionalitet
Andningen har en viktig roll för alla dessa aspekter.
Dålig hållning
En ”dålig” hållning kommer krympa lungornas funktionella utrymme. En störd andning kan leda till en muskelobalans där diafragmamusklern blir spänd och ickeoptimalt fungerande. En icke optimal andning kommer påverka individens psykiska hälsa och upplevelse av fysisk ansträngning. Allting är, som alltid annars, tätt sammankopplat när det gäller kroppen och dess funktioner.
Det jag håller utkik efter är:
snabba andningsrörelser
icke-optimal hållning
svårigheter att slappna av
För mig kan då andningsmönstret vara en del i mysteriet i varför personen i fråga har ont, har överspänd bäckenbotten eller ibland även inkontinens.
Idealet är ibland problemet
Om vi alltid går och drar in magen för att göra oss lite smalare, låser vi också vår andning till den övre delen av bröstkorgen.
Vad kan jag göra åt dysfunktionell andning?
Som vid allt annat måste vi ju först hitta det som är uppkomsten.
Är det stress och oro som gör att du hyperventilerar, som gör att bålmusklerna bli överaktiva, som sedan drar dig lite framåt vilket påverkar din hållning?
Eller är det en framåtböjd arbetsställning på jobbet som gör att du fått dålig hållning, vilket gör att du behöver ta i extra när du andas?
Eller kan det vara obalanser i bålen där musklerna är så pass svajiga efter en graviditet att de drar för kung och fosterland från en fast punkt de känner – en stark diafragmamuskel? Då blir diafragma låst, och du kan inte utnyttja hela diafragmas rörlighet vilket lämnar dig med en ytlig andning.
Vi kommer troligen hamna i hållningsträning, andningsåterinlärning samt avslappning men i olika grad beroende på hur stora dina bekymmer är.
Vid återträning av andningsmönster kan målsättningen vara
att magen ska röra sig ut på inandning och in på utandning
att andas genom näsan i vila, både på in- och utandning
att med rörelsen från andetagen ska kännas långt ner i magen
att hålla en god rytm, 8-15 andetag per minut
en tyst andning
Detta karaktäriserar diafragmaandning, som alltså syftar till att optimera magrörelsen och minimera användandet av ”icke-nödvädniga andningsmuskler”. Forskningsmässigt vet vi att denna sorts andning optimerar syrehalten i blodet jämfört med andra andningstekniker.
Men för att komma dit kan en person behöva använda sig olika tekniker, bland annat ”in genom näsan och ut genom munnen”, som ofta används som en mer psykologiskt betingad andningsmetod för att stimulera en ner-reglering av stressystemen. Det skapar en psykologiskt lugnande effekt att styra andningen genom att andas in genom näsan och ut genom munnen. Inom mer psykologiskt inriktad fysioterapi är det detta vi lär ut. ”Andas in som att du ska lukta på en blomma och ut som att du ska blåsa ut ett ljus”.
Ska jag alltså bara andas genom näsan?
Det är nästan outforskat huruvida näsandning eller munandning är bäst under träning. Det verkar som att det är bäst att andas genom näsan i vila och att använda munnen mer under ansträngning. Att andas genom näsan är det andningssätt som allra bäst syresätter blodet och som också ger lugnande effekter. När luften är kall hjälper näsan till att värma luften innan den når lungorna, vilket är mer skonsamt. Att andas genom munnen i vila är i princip ett symtom och bör, om det är möjligt, undvikas.
Lite olika tekniker beroende på aktivitet
Löpning
2:2-ration verkar vara den mest rekommenderade andningsmetoden för löpning. Två steg, andas in, två steg, andas ut. För en del kan 3:1 passa bättre. Att andningen blir rytmisk och jämn är viktig för att kunna hitta ett avslappnat andningsmönster mitt under ansträngningen.
Alla som springer mycket känner till ”andra andningen”, det där tillståndet när allting helt plötsligt verkar falla på plats och andning och löpsteg bara faller sig naturligt. Utan att ha läst något vetenskap bakom det brukar jag använda 2:2-principen. Det innebär att du andas in – höger fot, vänster fot, andas ut, höger fot, vänster fot. Teorin bakom detta är att genom att koordinera andningen med löpsteget undviker du onödiga stötar på diafragma.
Styrketräning
Som jag skrev inlägget om att hålla andan kan det vara viktigt för dig med känningar av bäckenbottendysfunktion att lära dig att koordinera bäckenbotten med andningen om du ska lyfta tungt. För att bäckenbottensäkra tyngre lyft kan du använda principen ”blow before you go”. Att hålla andan är en fysiologisk respons för att stabilisera bålen inför tyngre lyft. Det är effektivt, men inte alltid skonsamt.
Yogaandning
Det finns olika yoga-andningsmetoder. Den ena går ut på att du ska ha lika längd på in- och utandningar och syftar till att sänka blodtryck och reducera stress. Den andra metoden går up på att du ska andas in och ut genom näsan men samtidigt ha en liten anspänning längst bak i svalget. Denna andning ska låta lite som ”Darth Vader”. Ibland blir det så att positionen i sig innebär så pass mycket smärta att personen ifråga håller andan en stund. Jag är ingen yogaperson, här får ni läsare gärna fylla på om ni vet bättre.
Pilatesandning
Pilatesandning går ut på att individen tar djupa andetag medan magen hålls insugen, detta för att aktivera transversus abdominis och bäckenbotten. Pilatesandning vinner allt mer mark i hälsobranschen, men det finns få studier gjorda på andningseffekterna. Inandning sker in genom näsan och ut genom munnen som en suck, men halvstängda läppar. I och med att magen hålls spänns får du jobba mycket med sidledsutvidgning av revbenen och undvika rörelsen uppåt/nedåt. Detta kan också kallas lateral andning.
Andas under stress och ångest
Hormonresponsen under mer extrema förhållanden där ”fight or flight”-systemet är aktiverat kommer puls och andningsfrekvens öka. Det som gemene man kallar hyperventilation är en slags andning som leder till att koldioxidhalten i blodet sjunker under normalläget. Ett sätt att aktivt sänka den kroppsliga responsen är genom andningen. Det finns en uppsjö av olika varianter, men alla syftar till att sänka andningsfrekvensen. Oavsett om du andas i trekant, fyrkant eller med annan metod kommer effekten ge en kontroll över andningen. Det kan vara viktigt att träna in en sådan metod när du mår bra, så att den lättare går att ”plocka fram ur ryggmärgen” då du mår dåligt.
Andas för att sova
För en del kan tankarna snurra så mycket inför sänggåendet att det känns omöjligt att gå ner i varv. En del personer kan få fantastiskt bra resultat av att bara träna in en god andningsteknik för att själv reglerna ner puls och blodtryck och optimera förutsättningarna för att somna. Jag brukar tycka att det är bra att kombinera diafragmaandning med en progressiv avspänning för att komma till ro.
Andningstekniker för träning, vila och ångest
Har du någonsin funderat på din egen andning? Finns det något tillfälle då du borde göra det?
Fysioterapeuten tipsar hur du upprätthåller motivationen
Tips för att göra sina tråkiga rehabövningar.
”Måsten” och ”borden” är aldrig det roligaste vi har att göra, och är dessa måsten nära förknippade till något negativt (som smärta eller bäckenbottenproblem) kan det vara rätt motigt att motivera sig till. Idag tänkte jag också tänka lite kring det här med rehabövningar och motivation.
Rehabövningar är sällan kul.
Ofta är de ganska tradiga med många upprepningar och utan snabba resultat. De är också ofta så pass lågintensiva att de aldrig kommer ens i närheten av att kicka igång något endorfin- eller belöningssystem i kroppen. Och ändå förväntar sig den där himla fysioterapeuten att du ska göra de trååååkiga övningarna dag ut och dag in.
Tips för att göra dina tråkiga rehabövningar
Hur ska du göra?
Motivation är ändå allt.
I vissa kan fall träning vara direkt smärtlindrande, och i de fallen är det sällan svårt med motivationen. Men om det inte går att se något direkt samband mellan övningen och den tänkta effekten: Be fysioterapeuten förklara NOGGRANT hur det är tänkt att övningarna ska fungera. Och be om en möjlig tidsaspekt. HUR länge måste jag hålla på innan jag kan känna någon effekt? Väntar du på en faktisk muskeltillväxt är ofta svaret runt tre månader. Det är rätt länge.
Rutin är viktigt.
Häng upp det på någon speciell händelse på dagen. En patient jag haft brukar inte tillåta sig själv att ta sitt efterlängtade kvällsfika förrän hon har gjort sina övningar. För de flesta nyblivna mammorna jag träffar är det svårare – just som de tycker att de fått in en rutin i vardagen så ändrar bebisen alla rutiner och mönster, och så får de börja om från början igen. Tidsbrist är aldrig en ursäkt vi går på. De flesta vettiga fysioterapeuter försöker hålla sig till en begränsad mängd hemövningar, jag tror de flesta hemträningsprogram snittar på 10-20 minuter. Den tiden har du.
Påminnelse.
Lägg in alarm i mobilen eller sätt lappar på badrumsspegeln. Be andra människor påminna och tjata vänligt på dig.
Ha musik
Eller något annat som gör upplevelsen lite roligare.
Tvinga en kompis eller din partner.
Sällan är rehabövningar så nischade att de inte fungerar för ”vem som helst”. Gör dem tillsammans med någon annan!
Gå hemifrån.
Det här är mitt personliga måste för att få rehabövningar gjorda. Jag kan inte göra dem hemma, jag går till gymmet. Hur enkla övningarna än är, är det lättare för mig att motivera mig själv till dem om jag har bytt om till träningskläder och gör dem i en frisk miljö.
Belöna dig själv.
En patient jag haft ritade små stjärnor i kalendern för varje dag hon gjort sina övningar. Hade hon lyckats göra övningarna 10 dagar i sträck fick hon belönings-köpa sig någonting. Om hon missade fick hon börja om räkningen igen, från noll. (Jag försöker inte konsumtionshetsa här nu! Belöning måste inte vara shopping.)
Var ärlig.
Om du inte hunnit, orkat, velat, kunna motivera dig till att göra hemövningarna. Var ärlig mot din fysioterapeut. Det är kanske då ni kan få det mest givande samtalet av allt. Tror du på behandlingen? Hade du egentligen velat testa något annat? Har du inte förtroende för fysioterapeuten? Hade du behövt vara bättre smärtlindrad för att orka med? Trodde du att du hade motivationen för en livsstilsförändring som du nu inser att du inte i dagsläget klarar av? Finns det något annat som ligger och skaver?
Var förlåtande mot dig själv.
Inget dödar motivationen så som skuldkänslor och dåligt samvete. Har du misslyckats med att göra hemövningarna, bestäm dig för en total nystart efter nästa besök hos fysioterapeuten, istället för att gå omkring och älta att du inte klarade det första gången. Och sätt igång och belöna dig när det går bra, istället för att trycka ner dig själv när det går dåligt.
Är det något som blivit mitt signum efter att jag och Louise gav ut vår bok, så är det detta påstående. Att eftervården behöver utvecklas.
Jag vet att det egentligen finns andra livsviktiga drömmar och målsättningar att ha kring mödra- och förlossningsvården här i Sverige. Fortsätta ha så låg barna- och mödradödlighet som möjligt, såklart. Att det ska vara rimliga förutsättningar för både födande och barnmorskor på förlossningsklinikerna. Bättre förutsättningar för barnmorskorna under varje arbetspass. En tillgänglig och närvarande barnmorska till varje födande kvinna. En minimering av procenten sfinkterrupturer, det känner jag såklart personligen för också.
Idag ville jag bara skriva om en annan konkret dröm jag har.
Vet ni hur de har det i Frankrike? Om jag har förstått det rätt ingår 10 träffar med sjukgymnast/fysioterapeut efter förlossningen i det statliga mödravårdsprogrammet. Alla som vill får en bedömning av bäckenbottenfunktionen och får sedan på efterkommande träffar råd och hjälp att komma igång med knipövningar och mage-/ryggträning. Se här. Jag vet att man i Europa ibland jobbar inte helt hundra evidensbaserat, så hela deras koncept är jag inte sugen på att kopiera.
I Sverige träffar en nyförlöst kvinna sin barnmorska typ en gång efter graviditeten. Om en kvinna har fått en sfinkterruptur kallas hon normalt även på ett återbesök till läkare efter ett gäng månader. Varken under eller efter graviditeten rekommenderas en kvinna att gå till fysioterapeut enligt det statliga programmet.
Många söker vård för sent
Jag tycker visserligen att det verkar som att många gravida med bäckensmärtor kommer till fysioterapeut ändå. Alldeles för ofta händer det tyvärr att de kommer lite för sent, när de redan gått omkring med smärtor länge. Hade de kommit mycket tidigare hade säkerligen många hunnit ”mota Olle i grind” och inte fått det så besvärligt. Min personliga tro är att även om alla gravida gick till fysioterapeut skulle kostnaderna totalt sett minskas, eftersom flera långa sjukskrivningar hade kunnat undvikas.
Just på min arbetsplats träffar jag ju många nyblivna mammor, just eftersom det är detta jag nischat mig på. Men det är ju mer undantag än regel att nyblivna mammor träffar fysioterapeut efter graviditet generellt sett. Även här tänker jag att det finns folkhälsovinster. Om de nyförlösta kvinnor erbjöds rehab i större utsträckning hade vi kanske kunnat se mindre kvinnohälso-relaterade besvär även på lång sikt; inkontinens, framfall, smärttillstånd i rygg etc. Mindre kostnader för sjukskrivningar även här.
Min dröm är att åtminstone något eller några besök hos fysioterapeut skulle bli ”obligatoriska” i det svenska mödravårdsprogrammet
Ett informerande besök under graviditeten för att få gemene kvinna att kunna hantera eventuell bäckensmärta och själv minimera den om möjligt. Och gärna minst 3-4 besök efter förlossningen för att få en bedömning och prata om bäckenbotten, bålstyrka, råd om annan träning och lite föräldraergonomi. Det hade garanterat betalat sig i det långa loppet.
Jag vill att min egen yrkeskår ska ta ett steg fram och kräva en plats för de svenska mammornas skull.
I och med Socialstyrelsens senaste rapport har det i en del kretsar blivit fortsatta diskussioner angående det här med snitt versus vaginala födslar utifrån kvinnohälsa. Vad gäller risk förlossningsskador är ju vaginala förlossningar ensamt anklagade. Vad gäller framfall ökar risken också efter vaginala förlossningar, men du är inte utan risk bara för att du blir kejsarsnittsförlöst. Att bara vara kvinna är en riskfaktor i sig. Och när det gäller inkontinens är det mycket, mycket mer ”jämställt” mellan de olika förlossningssätten efter ett visst antal år.
Jag blir alltid lika förvånad över hur tvärsäkert folk uttalar sig om detta avancerade ämne. Alltså, i flera diskussioner jag sett blandas all bäckenbottendysfunktion ihop helt och det blir en aning onyanserat.
Kejsarsnitt eller vaginala förlossningar?
För gravida kvinnor som står inför att få ut sitt barn på ett eller annat sätt kan det verka som att vården alltid förespråkar vaginala förlossningar, så länge det inte föreligger någon mycket specifik komplikation. För många anställda inom vården kan det nog tvärt om verka som att många gravida kvinnor tar för lätt på kejsarsnittsalternativet, som att det generellt vore ett säkrare eller lättare alternativ. Det finns många olika aspekter på detta såklart, men som den bäckenbottennörd jag är tänker jag ta upp lite vad forskningen säger om de olika förlossningssätten utifrån risken att utveckla inkontinens.
Skiljer på ansträngnins och trängningsläckage
Det här inläggat handlar om ansträngningsinkontinens som sker vid ökat buktryck (hopp, hosa, lyft, nysning etc). Det sker oftast på grund av bristande stöd för urinrör och blåsa i muskler eller stödjevävnad. Trängningsinkontinens är läckage som sker vid en plötslig kissnödighet och kan orsakas av överaktiv blåsa, eller av andra störningar eller sjukdomar. Denna sorts läckage har alltså helt andra uppkomstmekanismer som det här inlägget inte tar upp.
Graviditeten i sig är en riskfaktor
Även om du enbart fått ett barn och blivit förlöst via kejsarsnitt kan du drabbas av ansträngningsinkontinens efter graviditeten. Detta på grund av att graviditeten i sig är en större riskfaktor än själva förlossningssättet. En del menar att enbart graviditeter är orsaken till mer än 50 procent av all ansträngningsinkontinens. Led du av inkontinens under graviditeten är risken stor att du också kommer lida av detta efteråt.
Det jämnar ut sig
Det verkar som att för kvinnor som enbart förlöses via kejsarsnitt är risken att få inkontinens mindre än för dem som enbart förlöses vaginalt. Kvinnor som inte har varit gravida alls har naturligvis minst risk av alla. Planerade kejsarsnitt minskar risken mer än vad akuta kejsarsnitt gör. Bara att ha varit i aktivt förlossningsarbete ger påverkan på bäckenbotten.
Dock verkar dessa skillnader enbart hålla fram till ungefär 50-årsåldern eller efter klimakteriet. Sedan jämnar besvären ut sig, oavsett förlossningssätt. Det verkar också som att skillnaderna bara gäller dem som har fött högst två barn, efter två graviditeter och förlossningar/snitt är risken mer jämnt fördelad.
Oavsett förlossningssätt verkar också
övervikt
fler barn än två och
hög ålder vid första förlossningen
öka risken för inkontinens på sikt.
Åldern är den största boven i dramat
Även hos äldre nunnor som inte varit med om förlossningar, är inkontinensen vara ungefär likvärdig som hos jämngamla kvinnor som fött barn enligt en studie. Det verkar alltså som att i slutänden är det tyngdlagen, våra förhållandevis breda bäckenöppningar som och hormonerna som ökar risken för inkontinens.
Innan klimakteriet verkar kvinnor som fött många barn har större besvär än kvinnor som fött få eller inga barn. Förlossningssätt påverkar inte i så stor utsträckning som man skulle kunna tro. Graviditeter i sig är den största riskfaktorn för inkontinens hos kvinnor under 50 år.
Dock är det stor skillnad i början
Den största skillnaden i förekomsten av inkontinens efter förlossningssätten verkar finnas det första året. Då är förekomsten hos vaginalförlösta kvinnor störst. Efter mer än två graviditeter/förlossningar/snitt finns det inte längre någon skillnad.
Kan kejsarsnitt minska risken för inkontinens?
Ja:
för en del kvinnor
i ganska liten utsträckning
för en period i livet.
Och efter klimakteriet drabbas kvinnor ganska lika, oavsett förlossningssätt.
Urinläckage och livskvalitet
Jag tror att det är jobbigt att drabbas av urinläckage när än i livet det händer. Jag tror inte att det känns ”mer okej” att drabbas bara för att man är äldre, exempelvis. Urinläckage påverkar livskvaliteten i stor utsträckning och oavsett när man drabbas finns ofta behandling att få! Du ska alltså inte behöva lida i många år innan du får vård, råd och behandling. Det här är inte ett inlägg som normaliserar förekomsten av urinläckage, hoppas ni förstår det.
Mia och Joseph Fernando är BakingBabies, som skriver om kvinnohälsa, livet som småbarnsföräldrar och kärleken till mat och bakning (inkl recept).
Mia är fysioterapeut och Joseph jobbar med kvalitetsfrågor inom läkemedelsindustrin.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.OkNej
Loading ...
