Den här arbetsveckan, medan jag fortfarande var i graviditetsvecka 10, var jag på inskrivning hos barnmorskan. På en ny barnmorskemottagning, jag har bytt sedan tidigare graviditeterna. Det är en mottagning som jag däremot haft ganska mycket jobbmässigt samarbete med, och jag trivs redan.
Den här veckan har varit intensiv
Förutom jobb, kryddat av sista veckan med studenthandledning och ett besök hos barnmorskan, har jag också föreläst i två olika sammanhang och deltagit ett radioprogram och en podd. Summan hade varit mycket ens en vanlig vecka, även om jag hade varit mitt vanliga energifyllda jag.
Inget illamående
Nu har jag inte kvar ens en tillstymmelse till illamående, men däremot en oerhörd känslighet för lågt blodsocker. Bäckenet är fortfarande smärtande, men jag har blivit något bättre på att begränsa mig. Så att det inte blir så himla jobbigt ändå. Och nu har jag köpt gymkort och varit där och cyklat och tränat lite.
Men!
Jag är sååååå himla trött. Nu låter det konstigt i och med att veckan ändå innehållit en himla massa aktiviteter, men jag är SÅ TRÖTT. Jag sover någon timme varje eftermiddag/kväll, och somnar ändå i soffan framför TV:n lite senare på kvällen. Jag är inte bara sovtrött, jag är så seg i huvudet. Och orkeslös liksom i kroppen. Barnmorskan ringde och berättade att jag hade några värden som inte var helt hundra, både depåjärnet och sköldkörtelvärdet. Fick gå och ta några ytterligare tester och har fått börja med dagliga järntabletter. Jag gissar också att det där andra blodprovet var för att bestämma om jag behöver levaxin också. Jag har klarat av den här veckan ENBART för att Joseph täcker upp med ALLT här hemma. Det känns som att tröttheten bara blir värre. I tidigare graviditeter har jag varit som tröttast runt vecka 6-7 och sen har den där extrema tröttheten släppt. Just nu känns det helt orimligt att jag kanske fortsätter att vara så här trött resten av graviditeten. Om jag skulle få missfall känns det som att jag aldrig skulle ge mig på att bli gravid igen. Det går inte att ha det så här.
Oro?
När jag var hos barnmorskan tackade jag nej till KUB, vi vet inte riktigt vad vi skulle göra med den informationen. Men jag förhörde mig ändå om möjligheten att få göra ett tidigt ultraljud. Barnmorskan sa att om jag var väldigt orolig så kanske det gick att ordna. Jag tackade nej då, så orolig är jag faktiskt inte. Men sen fick jag veta att en annan person som var gravid i typ samma vecka som jag fått en ”missed abortion” som upptäcktes på ett tidigt ultraljud. Då blev jag faktiskt orolig. Jag vet att det inte smittar, men det kom ändå nära. Det börjar närma sig att vi vill berätta om graviditeten, och det skulle vara skönt att vara något mer säker på det hela då. Så nu har vi ett tidigt ultraljud inbokat!
25 % är redan avklarat
En fjärdedel av graviditeten är redan avklarad, men det känns fortfarande typ som att den inte ”kommit igång” än. Och ändå jag är oktober så ooootroligt avlägset.
Jag tycker fortfarande inte att jag känner mig gravid
Det är fortfarande himla overkligt, men samtidigt: Om jag inte är gravid så är jag mystiskt sjuk. Jag är så orimligt trött. Hungrig men osugen hela tiden. Jag får ont i bäckenet av att gå snabbt eller belasta lite snett. Och min mage sa bara poff. Så fick jag byta byxstorlek på jobbet, och har bara två par byxor av mina privata kläder som jag kan använda fortfarande. Jag har aldrig känt mig särskilt snygg när jag är gravid, men de här veckorna är verkligen inte roliga. Jag känner mig som en stoppad korv i mina vanliga kläder, men det är ändå för tidigt för att börja med preggokläder.
Vi vill berätta för barnen!
Nu är vi sååå sugna på att berätta för barnen, men vi vill vänta lite till. Hoppas att de kommer bli glada! Vi är lite oroliga för hur det ska bli för Wilfred, han som kommer bli mellanbarnet. Wollmar, som är äldst, har väldigt lätt att kräva all uppmärksamhet av en vuxen. Han vill bli läst för, eller få spela spel med en vuxen hela tiden. Wilfred är mer självständig och leker på i sin egen lilla värld. Vi är rädda att han ska komma i kläm, mellan ett storasyskon som kan hävda sina behov med all tänkbar beskäftighet, och ett lillasyskon som blir krävande i sin litenhet. Hur går det för mellanbarnen?
Jag tackar nej till en massa förfrågningar
Jag får varje vecka förfrågningar om att göra olika saker. Allt ifrån att träffa personer som är intresserade av någonslags yrkesmässigt samarbete, till att medverka i olika slags event och saker. Jag blir tvungen att säga nej till det allra, allra mesta. Jag orkar inte! Det känns lite trist, men å andra sidan så kommer de allra flesta förstå sen när vi går ut med graviditeten. Jag vet att det finns gravida som orkar leva på typ samma liv som vanligt. Jag gör inte det. Inte en chans.
Jag gillar inte att vara gravid
Det här kan tyckas vara oerhört bortskämt. Jag vet att det är ett välsignat tillstånd på så många sätt, och att få chansen att bli gravid och bära ett barn är en ynnest. Men: Jag HATAR den personlighetsförändring jag går igenom som gravid. Jag känner inte igen mig ALLS i att vara orkes- och initativlös, trött och att sätta gränsen i livet på någon slags lägstanivå. Jag är inte alls deppig eller så, jag gläds över saker som vanligt och ser ljust på det mesta. Jag ORKAR bara inte så mycket som vanligt, och det frustrerar mig något så evinnerligt. Jag känner att jag blir en sån tråkig förälder också. Och trist partner. Blööö.
Nu lät det här ändå deppigt, va?
Vi är ändå glada och förhoppningsfulla. Än tar vi nog inte graviditeten för given. Då när det finns en liten risk att jag bara går och mår så här i veckan efter vecka, möjligen ”helt o onödan” så känner det lite som en säkerhetsåtgärd att inte bli för pepp. Jag längtar tills en mage som känns som en gravidmage. Till fjärilsfladder och sparkar. Till ultraljud och bekräftelse om att det faktiskt finns någon där inne. Jag längtar tills att vi kan berätta för barnen och börja förbereda oss alla på att familjen kommer växa och förändras.
Den här graviditetsveckan är också boksläppsveckan. Det har inneburit utflykter till Nyhetsmorgon, Radiohuset och själva boksläppsfesten. Och gäster från Göteborg som bor hos oss. Och en föreläsning för barnmorskor. Och studenthandledning på jobbet.
Därför: Jag har inte kunnat tänka så mycket på att jag är gravid.
Men livet kräver fortfarande anpassningar:
Jag kan inte gå snabbt, överhuvudtaget. Då gör det svinont i bäckenet. Håller jag mig bara inom ramarna så har jag inte ont alls, nästan.
Jag behöver hela tiden ha en plan för nästa mellanmål. Jag blir lätt illamående om mitt blodsocker går ner för mycket.
Poff sa det, och så fick jag en mage
Plötsligt en dag så sa det poff, och så fanns där en liten mage. Det är såklart mest bara annat, och inte pga livmoder/foster än. Men jag tycker jobb-byxorna skär in jobbigt i magen. Jag har gått upp en storlek i t-shirt på jobbet också. Jag får välja rätt kläder om jag inte ska outa den här graviditeten alldeles för snabbt.
Wollmar tog ett mobilkort på oss en eftermiddag. Här är jag min nya ”baggy-kläder-stil”. Joseph jobbar i köket som vanligt.
Det där gymkortet…
…har fortfarande inte hänt. Nu den här veckan har det varit fullt upp varje liten stund ändå, men jag kan inte se att det kommer hända att jag skaffar gymkort inom en snar framtid ändå. Jag är såååå trött fortfarande.
Min student var och gick bredvid på barnmorskemottagningen
Jag hade fixat så att min student Ellen fick gå bredvid på barnmorskemottagningen en dag den här veckan. Jag kände mig typ avundsjuk. Hon fick träffa den barnmorskan som jag ska till på inskrivning om någon vecka. Det kommer ju visserligen inte bli kul att gå till barnmorskan förrän typ efter vecka 25, men ändå. Jag längtar tills den här graviditeten inte bara känns som en efterdyningarna efter en influensa.
Joseph gör allt
Jag hämtar barnen på förskolan och färdigställer middag. Men Joseph hela morgonrejset, förbereder middagen innan han går till jobbet och efter middagen så tar han sedan hela kvällsrutinen med barnen. Jag ligger i soffan och spelar spel med dem då och då. Jag känner att det här tär på mitt självförtroende. Kommer jag vara så här slö för alltid?
En läsare bad mig om mina tankar kring en artikel från Läkartidningen. En gynklinik har skaffat riktlinjer och håller hårt på dem, gällande att patienter inte ska få välja läkare utifrån kön. De har haft problem med att de kvinnliga gynekologerna blir fullbokade och de manliga står med lediga tider. Arbetsfördelningen blir ojämn och det ställer naturligtvis till det på arbetsplatsen.
Jag har bara spridda tankar kring detta. En del motsäger också sig själva. Jag förstår att det inte är enkelt att reda ut ett sånt här problem.
Patientens önskemål måste ändå gå först
Vad är det man säger, att 1 av 5 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld? I merparten av fallen utsatta av en man. Om en av fem patienter har traumatiserade minnen av övergrepp MÅSTE vården göra allt för att underlätta en gynekologisk undersökning för dessa. Det är naturligtvis inte så för alla, men OM det minskar obehaget med en gynundersökningen om läkaren är kvinna, då är rättigheten att välja läkarens kön en no brainer. Vården är inte till för vårdgivarna. Punkt.
Det här tycker vårdgivarna i artikeln att de har tänkt till om:
– Det finns ju en myt om att det skulle vara särskilt skonsamt att träffa en kvinnlig läkare om man varit utsatt för ett övergrepp, till exempel. Men då tycker jag att man gör patienten en björntjänst, säger Katarina Blomstrand.
– Om patienten får träffa en manlig läkare som är hänsynsfull och kompetent och professionell så kan man ju i stället hjälpa patienten att komma över ett trauma med ett övergrepp eller något annat som gör att de är rädda för en manlig läkare, fortsätter hon.
Det här blir jag lite irriterad över. Om jag behöver gå och göra något angeläget hos gynekologen kanske det inte är alls uppe på min agenda att bearbeta någonting alls. Bearbetning måste ju få komma i ett skede i en individs liv när denne är redo. Och jag betvivlar STARKT att den här gynmottagningen har möjligheter att bära individerna vidare i en traumaberarbetning. Det är ju rent ut sagt skitdåligt att öppna någon slags ”det här är nyttigt för dig i din bearbetning”-fönster, utan att ha en vårdkedja vidare.
En manlig gynekolog borde väl ändå ha reflekterat?
Ingår det någon reflektion kring det här med genus och kön i utbildningen för gynekologer? Går manliga gynekologer genom sin utbildning utan att ha reflekterat över hur deras kön kan påverka deras yrkesutförande? Kan man bara stövla rakt in i den yrkesrollen utan att ha en minska acceptans till att det finns utmaningar? Jag tänker på alla andra specialiteter där det är traditionella könsroller som ställer till det för kvinnor. Där de blir bemötta med ”lilla-gumman-attityd” genom hela yrkeslivet. Varför ska en man inom gynekologi kunna kräva en helt okomplicerad yrkesbana? Jag tänker att en manlig gynekolog delvis får acceptera att könet är ett handikapp? Det är ju ungefär så det är att vara kvinna i många andra branscher.
Vad vet en patient om läkaren egentligen?
En läkare kan ha ett namn eller ett utseende som tyder på en viss könstillhörlighet, men som utomstående kan man aldrig ta detta för givet. Det här blir så mycket mer komplicerat om vi blandar in könstillhörlighet och sexualitet. Är jag okej med en manlig läkare om han är homosexuell? Är jag okej med en läkare som möjligen kan på ett par parametrar utseendemässigt könas som man, men som identifierar sig som kvinna? Eller hur blir det med en läkare med kvinnligt namn men som identifierar sig som hen? En patient har naturligtvis ingen rätt att få all denna info om en vårdgivare. Och därför blir det också svårt med slutsatserna.
Kön betyder inte lämplighet
Alla vårdgivare vet att det ibland finns avgörande personkemi som kommer påverka utfallet av ett vårdbesök. Märker jag att ett patientmöte inte blir riktigt bra vill jag ju OTROLIGT gärna att personen ska säga till och hellre träffa en kollega, än att bita ihop och fortsätta träffa just mig. Jag tänker att det finns så många olika faktorer som påverkar utfallet av vårdmöten. Och alla anledningar som en patient uppleva till at vilja välja bort en vårdgivare MÅSTE få vara adekvata. För att vården handlar om patienten.
Får jag som vårdgivare välja bort patienter?
Det här vet jag faktiskt inte riktigt. Det har hänt EN gång att jag känt att jag bara inte tar ett till besök med en viss patient. Det behövde aldrig komma så långt att jag faktiskt behövde neka ett återbesök, för personen hörde aldrig av sig igen heller. Men jag tänker att den här styrningen som artikel-exemplet tar upp ändå är en slags styrning av patientbesök som jag inte vet hur jag ska tänka kring? Personligen har jag aldrig haft problem med manliga gynekologer, men OM jag brytt mig hade jag velat välja. Med relevant information kanske. ”Du kommer få vänta 2 månader på ett besök till en kvinna, men du kan få träffa en manlig gynekolog imorgon”.
Jag har student på jobbet nu. Det går bra och jag har liksom ingen ”funktionsnedsättning” utan klarar både mina vanliga arbetsuppgifter och att ha hand om student-Ellen. Jag hade förberett mig på att bli tvungen att berätta för henne, ifall jag behöver börja bete mig konstigt eller avvikande på något sätt. Det skulle vara lite svårt att dölja typ graviditetskräkningar för henne. Men hittills går det bra. Men jag är ju så himla trött. Ibland blir jag liksom lite loj och har inte min vanliga energinivå. Tror hon märker det?
Nytt symtom: Hunger
Alltså, jag är alltid en matglad person. Men några dagar den här veckan har hungern varit tortyr. Jag har haft svårt att koncentrera mig på jobbet för att jag är så hungrig. Har behövt gå och äta lunch klockan 11 flera dagar, och då behövt köpa en macka på vägen hem från jobbet. Jag är en vanemänniska och jag äter liksom ungefärligt samma mängder på samma tider alltid, känns jättekonstigt att nu helt plötsligt inte ha någon botten. Hoppas det går över? Jag kommer inte kunna mätta den här hungern en hel graviditet. Då får jag sjukskriva mig för att hinna äta, liksom.
Stabilare i bäckenet
Plötsligt en dag kände jag att bäckenbältet inte behövdes längre. Jag har lite ont i bäckenet, och det hugger i symfysen om jag råkar ta ett snedsteg. Men bältet gjorde plötsligt ingen skillnad. När jag varit igång och tagit mig från jobbet, hämtat barn och sedan står och fixar middag, då gör det ont ner mot svanskotan liksom. Får jag bara vila går det över. Hoppas, hoppas det lugnar sig helt snart! Jag har gett upp att springa något mer på ett år eller så nu, men det hade varit kul att kunna promenera.
Tröttheten fortsätter
Jag klarar jobbet bättre än vad jag gjort i motsvarande vecka under de andra graviditeterna, men jag är aaaabsolut inte mig själv. Och hemma drar jag inte många strån till stacken, det ska alla veta. Och jag somnar mitt i något TV-program nästan varenda kväll. Jag brukar heller aldrig dra på att svara på mejl eller pricka av min ”att-göra-lista”. Men nu kan folk få vänta flera dagar på svar från mig. Jag orkar bara inte. Vi håller som bäst på att rådda det sista med boksläppet och Louise får dra ett ganska stort lass.
Jag är lite orolig
Är jag oroligare den här gången? Jag märker att jag verkligen inte tar den här graviditetens fortsättning för given. Jag har ju en hel del symtom, men går ändå och tänker på att fostret kanske slutat utvecklas där i magen. Jag har svårt ta för givet att det kommer komma ett barn i oktober. Tror att jag mer litat på kroppen under tidigare graviditeter? Den här gången så känns det verkligen så… osannolikt att allt ska gå vägen. Lite tur att tröttheten också gör mig lite apatisk. Det drar nog ner min orosnivå lite.
Den här veckan fortsätter på samma tema som innan; trötthet, svagt illamående och bäckensmärta. Lite yrsel har tillkommit Symtomen är riktigt lika uttalade som vid tidigare veckor dock, och jag kan glömma bort allt långa stunder. Sen kommer främst tröttheten som en käftsmäll, oftast vid middagsbordet. Jag har nog inte varit med och dukat av middagen en enda gång de senaste veckorna, utan går och lägger mig och avvaktar nattningen av barnen. Då orkar jag vara med och natta och sen ha kväll tillsammans med Joseph. Fast jag somnar i soffan ungefär varannan kväll, visserligen.
Är jag verkligen gravid?
Jag börjar ångra att vi bara gjorde ett sånt där simpelt ”streck på stickan”-test. VET jag att jag verkligen är gravid? Borde jag göra ett sånt där digitalt test också? När jag pratar så påminner Joseph om mina symtom, likheten med de tidigare graviditeterna och faktumet att jag fortfarande inte har någon mens. Det säger ju egentligen sig själv.
Börja längta till inskrivningen hos barnmorskan
Jag bokade inskrivning hos barnmorskan ganska sent, av en massa olika anledningar. Dels för att jag inte känner att jag behöver gå på ett sånt där tidigt hälsosamtal. Jag röker inte, dricker väldigt sällan och kan utan minsta problem avstå alkohol nu. Hra koll på både vikt och kost osv. Men största faktumet var att jag inte orkade börja boka om en massa patienter, utan valde en tid längre fram där jag inte hade något bokat. Men det känns som att graviditeten inte börjar bli riktigt på riktigt förrän jag varit där?
Vi vill berätta för barnen!
Barnen har pratat om ett lillasyskon länge. De märker också alla mina konstiga beteenden och anmärker på mina växande bröst i bastun varje vecka. Vi vill vara lite mer säkra innan vi berättar för dem, men samtidigt längtar vi! De kommer bli så glada!
Tränar ingenting
Jag kan absolut inte springa eller ens gå snabbt för bäckenets skull. Och jag orkar inte ta mig för något fysiskt utmanande på kvällarna. Det innebär att jag förutom dagliga 30-minuterspromenader är i princip inaktiv. Det känns slött och ovanligt, men samtidigt är jag så trött så att jag inte ens bryr mig. Så här får det vara nu.
Jag känner av uppmjukningen i kroppen sååå mycket. Jag får konstiga låsningar i bröstryggen, det knäpper och smäller i blygdbensfogen (men det gör inte ont) och det hugger och värker i bakre bäckenlederna när jag går. Jag hoppas innerligt att kroppen reagerar starkt på höjningen av relaxin som pågår, och att det liksom lägger sig snart. Så har det varit mina två tidigare graviditeter. Jag har i slutänden inte tyckt att jag besvärats så mycket av bäckensmärta.
Bild från studien Emerging Role of Relaxin in the Maternal Adaptations to Normal Pregnancy: Implications for Preeclampsia
Tröttheten
Den går lite upp och ner. Vissa eftermiddagar har jag behövt gå direkt från middagen och sova en halvtimme. Har vaknat lagom tills nattningen av barnen, och sedan varit ”pigg” nog för en kväll i soffan. Några dagar har jag varit så seg när jag kommit till jobbet att jag kollat igenom kalendern och alla dagens patienter och bara tänkt ”HUR ska jag orka?”. Och sen har jag ändå vissa dagar när jag kommer hem med min vanliga energinivå (nästan) och lagar hål i barnens kläder, steker pannkakor, gör bönsallader och svarar på mejl i en rasande fart.
Frågan om träning
Jag motionerar som en naturlig del av vardagen i vanliga fall. Jag springer till och från jobbet och tränar lite annat hemma på kvällarna. När jag inte kan springa tappar jag lite styrfart. Och när jag är så trött så att jag mest bara vill sova kvällstid blir det ju inte så mycket annat gjort heller. Jag måste köpa gymkort! Om det så bara är cykling som funkar så måste jag i alla fall få det gjort. Jag ska bara orka uppbåda tillräcklig energi och initiativförmåga för att gå och köpa det…
Och så magsjukan på det
En söndag vaknade jag och kände att det där lilla morgonillamåendet nog var plötsligt värre. Jag valde bort kaffe och åt en pytteliten frukost. Höll igång som vanligt tills dess att jag plötsligt kände att jag mådde jättekymigt. Och sen satte vinterkräksjukan igång. Det var ingen höjdare, men det ju aldrig. Däremot var det ganska lätt att tänka att det där lilla morgonillamåendet nog inte var så illa ändå. Jag jämför mycket med graviditeten med Wollmar där jag kräktes flera gånger varje dag fram tills vecka sjutton någonting. Med Wilfred mådde jag knappt illa alls. Hoppas att det inte blir värre än så här!
Den 23 oktober 2017 opererades jag för mina gamla förlossningsskador. (Mer läsning om det här) Jag ville vänta ungefär 10 veckor efter det innan vi ens testade penetrerande sex. Första gången använde jag xylocainsalva för att bedöva kring ärren, och det gjorde ändå pyttelite ont. Vi väntade lite till, och är det hade gått 13 veckor efter operationen gjorde sex inte alls ont längre. Det kändes bra. Mitt i vårt flyttstök skulle jag också ha ägglossning. Vi bestämde oss för att testa. En vecka efter ägglossningen började jag känna lite mig öm i brösten och fick en lite ljusrosa blödning.
På datumet för ”beräknad icke-mens” kom ingen mens, och nu hade tröttheten slagit till och brösten redan börjat växa.
Testet
En gång förut var min mens fyra dagar sen, och då köpte jag de biligaste billigaste graviditetstesten på apoteket. För jag trodde ju verkligen inte att jag var gravid den gången. I förpackningen fanns två enkla teststickor, och jag hade kvar ett av dem. På lördagen, två dagar efter ”beräknad icke-mens” smög vi upp innan barnen och ut i badrummet. Jag kissade i en plastmugg, Joseph testade. Medan jag gjorde lite annat hörde jag Joseph säga tvekande ”… Det står att man kan se resultatet mellan 2-5 minuter, men kanske tidigare…”. Jag förstod då att han redan sett resultatet. Var det positivt? Ja!!
Och så kom symtomen som ett brev på posten
Hela dagen efteråt hade jag så ont i brösten att jag mest ville sitta i ett hörn och aaaabsolut inte blir berörd av barnen. Vi bastade tillsammans hela familjen och Wilfred satt och kommenterade på att mina bröst var stora.
På måndagen sprang jag till och från jobbet som vanligt och kände redan av bäckenlederna. På kvällen gick jag på ett möte och fick sitta och hålla mig för bäckenet för att det värkte så. Jag har haft ont i bäckenet tidigt under de båda tidigare graviditeter, och det har gått över båda gångerna. Så jag är inte så orolig, men känner väl att det är onödigt att dra på det värsta jag kan med löpning. På tisdagen bestämde jag mig för att inte springa, och tog på bäckenbälte för promenadsträckorna.
(Ursäkta grynig bild, men jag behövde filtrera så för att bältet skulle synas mot de svarta byxorna.)
Oroliga?
Så här tidigt är en graviditet oviss, det är vi medvetna om. Det är inget som direkt oroar oss. Come what may. Då är det nog värre med oron inför vad graviditeten ska föra med sig, om den går hela vägen.
Joseph känner sig lite orolig över att jag kommer bli sådär förlamande trött som jag har blivit vid de två tidigare graviditeterna.
Jag känner mig lite orolig över den kommande kroppsresan. Hur ska det gå den här gången? Orkar jag verkligen gå igenom 40 veckor av trötthet, järnbrist, trött och öm kropp, stor och klumpig kropp och sen en bukoperation som pricken över i:et? Förutom det som kommer ut på andra sidan så tycker jag inte att graviditeter är något som är jätteroligt i sig.
Förlorar en bit av mig själv
Jag brukar i vanliga fall vara oerhört energisk. Alltså väldigt fylld av energi, initiativförmåga och verksamhetslust. Men graviditeter gör mig seeeeeg. Trött och initiativlös. Jag har upplevt det som att jag pånyttfötts till mitt ”vanliga jag” typ 3 månader efter graviditeterna båda gångerna. Och då fötts igen som en något mer kroppssliten och trött mamma, i och för sig.
Usch, jag inser att jag redan känner mig fängslad och begränsad.
Och ja!
Vi är OTROLIGT glada för graviditeten, men ännu känns den inte verklig och nu gör den oss mest bara nervösa. Vad har vi gett oss in på?
Läsarfrågor i samband med bäckenbotten-mätningsserien #2
Varför är mitt knip fortfarande så svagt efter en träningsperiod hos en fysioterapeut?
Det här kan jag ju naturligtvis inte svara på utan att ha gjort en bedömning. Men mitt svar är att det oftast handlar om muskler som inte är hela, och därför inte svarar på träning som de ska. När jag menar att de inte är ”hela” syftar på på missade eller defektläkta muskelskador i mellangården, eller levatorskador. Ett annat alternativ är att det finns skador på nerver efter en förlossning. Nerver läker oerhört långsamt, ungefär 1 millimeter per dygn. Därför kan vissa personers rehab ta längre tid.
Ibland kan det ju också handla om att doseringen av träningen kan förbättras. Alltså att du skulle få bättre effekter om du bytte sätt att knipträna på.
Hur stark bör man vara för att kunna springa?
Den här frågan är långt för komplicerad för att kunna svara på här. Jag har två hela inläggsserier som jag rekommenderar istället:
Kan palpation sia om förmågan att träna upp musklerna?
Jag skulle säga att man inte kan veta hundraprocentigt, framförallt kort efter en vaginal förlossning. Allting är så utsträckt så det är svårt att veta riktigt vad som är återhämtningsbart och vad som kommer bli permanent. Men känns det som att det finns anatomiska avvikelser (=muskelskador som missats eller läkt fel efter förlossning) så tycker jag att det går att ana att det inte kommer vara någon fantastisk progress. Men det har hänt att jag har blivit glatt överraskad! Har det däremot gått flera år, personen ifråga gör ett korrekt knip och uppger att hon tränat bra under lång tid, då tänker jag att det ofta inte finns så mycket mer att hämta.
Finns andra sätt att mäta än 0-5-skalan?
Ja, det finns en 0-5 skala för levatorn som är precis som MOS, men som är specifik för de djupare delarna. Det finns ett sätt att palpera levatorn där man känner med fingrarna fram emot symfysen och känner efter en avulsion. Det finns också sätt att vara mer uppmärksam på levatorns lyftfunktion men det verkar inte skilja så mycket från MOS. Det finns en skala från Worth et al 1986, en Brink et al 1989 och en ICS från Messelink et al 2005, en från Lovegood/Jones 2010 med flera. Alla verkar ganska lika. Jag använder Oxfordskalan och tycker att den fungerar bra för att skilja mellan 0, 1, 2 och 3. Att skilja mellan en fyra och en femma är däremot svårare. I och med att mätningen ändå inte blir jämförbar med någon annans mätning tycker jag att det inte är så himla noga, bara jag vet hur jag mäter själv.
Finns det normalvärden för bäckenbottenstyrka?
Det finns någon enstaka studie som gett sig på att försöka hitta normalvärden, men i och med att alla olika mätmetoder undersöker lite olika saker och graderar olika är detta nog ett nästan omöjligt projekt.
Läsarfrågor i samband med bäckenbotten-mätningsserien
När jag började jobba med den här serien slängde jag ut frågan på Instagram om någon hade några angränsande frågor. Jag fick in ett gäng och idag och imorgon kommer svaren på dem.
Jag har haft ett knipträningsuppehåll. Hur mycket muskelstyrka förlorar jag?
Varför läcker jag mer efter en förkylning?
När jag ska svara på dessa frågor får jag gå till forskning kring muskelstyrka generellt. Jag har inte hittat någon direkt forskning om bäckenbottenmusklerna. När det gäller kroppens generella muskelmassa tar det cirka två veckors inaktivitet tills individen börjar förlora signifikant muskelmassevolym. På en tidsrymd på två veckor kan en ung person förlora 30 % muskelstyrka, om de håller sig helt stilla. En äldre person förlorar mindre procentsats muskelmassa. Denne har dock generellt sett mindre muskelmassa till att börja med. Det tar ungefär tre gånger så lång tid att återfå den förlorade muskelmassan genom träning, som det gjorde att förlora den.
Är bäckenbotten unik?
Det som kan göra att det möjligen är annorlunda med bäckenbotten är för att det är en muskel som aldrig egentligen vilar helt. Även om du ligger ner har du en viss anspänning i bäckenbotten, och om du bara sätter dig upp eller går omkring litegrann kommer den spännas ytterligare. Denna reflexmässiga anspänning skiljer bäckenbottens muskler får andra muskler i kroppen. Min gissning är att detta också förlångsammar muskelmasse-förlusten om du slutar träna din bäckenbotten helt. Sedan kan andra yttre faktorer påverka.
Förkylning
Om du inte tränat bäckenbotten för att du också varit sjuk och haft en jobbig hosta, kanske bäckenbotten också blivit överansträngd av att motstå buktrycket vid hostan. Då kanske du egentligen inte förlorat så mycket muskelmassa, men däremot är muskelcellerna utmattade. I flera studier har just hosta visats lägga mer tryck mot bäckenbotten än vad de flesta tyngre lyft gör. Uttröttade muskler är inte lika pigga på att göra sitt jobb under en period.
Annan träning?
Om du under knipträningsuppehållet istället tränat till exempel en massa löpning, kanske den reflexmässiga anspänningen under löpning uppvägt en del av knipträningen. Då kanske du inte förlorat något alls. Detta under förutsättning att dina muskler fungerar som de ska. Det kommer ett inlägg specifikt kring detta om några veckor.
Det här är den springande frågan! När du själv kan känna in att du har en överspänd bäckenbotten är du ganska nära att också kunna reglera ner anspänningen. När du kan reglera ner anspänning är det din uppgift att göra det kanske 700 gånger om dagen. När du sedan vant bäckenbotten att vara mer avslappnad är överspänningen inte ett problem längre.
Hur skiljer sig rehab vid överspänd bäckenbotten från rehab för en svag bäckenbotten?
Rehab för en svag bäckenbotten handlar om att stärka upp och volymöka musklerna. Rehab för en överspänd bäckenbotten handlar om att sänka spänningsgraden, öka blodcirkulationen och minska eventuell smärta. Knipövningar kan vara en liten, liten del av behandlingen för detta. Om dessa används är det för att peka på skillnaden mellan spända och avslappnade muskler. Läs mer om behandlingen i länken ovan.
Mia och Joseph Fernando är BakingBabies, som skriver om kvinnohälsa, livet som småbarnsföräldrar och kärleken till mat och bakning (inkl recept).
Mia är fysioterapeut och Joseph jobbar med kvalitetsfrågor inom läkemedelsindustrin.
Den här arbetsveckan, medan jag fortfarande var i graviditetsvecka 10, var jag på inskrivning hos barnmorskan. På en ny barnmorskemottagning, jag har bytt sedan tidigare graviditeterna. Det är en mottagning som jag däremot haft ganska mycket jobbmässigt samarbete med, och jag trivs redan.
