Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Jag följer ju ganska många, de flesta mammabloggar. De tilltalar mig för att de handlar om småbarnsliv och föräldraskap och vardagsgrejs, sånt som också vårt liv handlar om. Men i och med att de också är mammor och har gått igenom graviditeter och förlossningar rätt nyligen. Jag är ju orimligt intresserad av sånt. Jag har reagerat på en grej när det gäller det folk skriver om postpreggokroppar. Det är det här med att postpreggokroppen ses som ett renoveringsprojekt, och att träning är en del av det. Inte enbart för att det är så himla härligt, utan också som någon slags ”nu ska du minsann in i idealkoppformen igen”.

 

Det är skit med pressen, idealen och kroppshatet.

Är alla vi som snackar om träning efter förlossning är med i hetsen?

Nej.  Det finns för det första inget som säger att bara för att du gör en livsstilsförändring och börjar promenera eller träna så kommer kilona rasa av dig. För de flesta kanske förändringen blir några kilo, men för en del kanske viktnedgången helt och hållet uteblir. Det finns ett samband mellan en förhållandevis låg vikt och träning med hög intensitet och mängd, ja. Men räcker inte oftast med promenader för att gå ner i vikt. Däremot ger all fysisk aktivitet en positiv effekt som är både förebyggande och behandlande av en rad olika sjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, vissa cancertyper, benskörhet och depression. Träning är en viktig del i att vara hälsosam, absolut.

Jag är en som förespråkar motion och träning för ALLA.

Men eftersom mitt nördämne inom min egen profession är kvinnohälsa kommer jag mest förespråka motion och träning för kvinnor. För att förebygga sjukdomar, för att stillasittande är farligt. Men framförallt för att starkare muskler ger mer funktionella kroppar. En stark bäckenbotten förebygger inkontinens och försämrad livskvalitet. Starka ben gör det enklare att springa och leka. En stark mage och rygg hjälper till vid lyft och bärande av barn.

I min profession kan jag heller inte förneka att jag tror att en sund vikt är bra. Jag jobbar dock aldrig främst med viktnedgång. Och jag kommer aldrig bli någon som hetsar till viktnedgång för att passa in i ett ideal, eller bli snygg.

I träningsvärlden, i den kommersiella världen  och överallt i media finns skit om kvinnorkroppar, sjukaideal och kvinnor som hetsas mot orimliga förändringar.

Hur ska ”vi andra” göra för att bäst nå ut med vårt budskap utan att bidra med hets?

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Mamman och kroppsjaget

Nu varnar jag för flummigt inlägg. Jag pratade nyligen med en kompis/fysioterapeutsom är mer psykologiskt inriktad i sin yrkesroll. Vi pratade vidare om  att ”komma tillbaka” och mammakroppen. En del blir ju väldigt upprörda över det här med diskursen om att ”komma tillbaka” efter graviditet och förlossning.

Hon menade att det helt självklart finns ett ”komma tillbaka”. I nio månader har du delat kropp med någon annan. Därefter har du kanske även ammat. Klart som korvspad finns det ett tillbakakommande, processen av att gå tillbaka till att vara själv i sin egen kropp.

För en del kanske tillbakagången går av sig självt när bebisen väl är ute. För en del kanske den processen kommer som smärtsammast när barnet flyttar hemifrån, vad vet jag. Men att hitta sig själv, sin egen kropp och sin egna identitet som själv, men också som mamma. Det är ett ”tillbakakommande”.

Lättnaden kan vara att hitta tillbaka

Jag har inte ogillat, men heller inte älskat, att amma. Jag har båda gångerna tyckt att det varit något av en lättnad när amningsperioden är över. För mig har det varit en viktig milstolpe i att återta min egen kropp.

En tid efter förlossningen är det liksom okej  ha ett konstigt fokus på kroppen och alla dess fysiologiska uppgifter. Därefter önskar nog de flesta att bara få vara ifred i  sin egen kropp. Men vad händer den dagen då kroppen inte går att känna igen som min?

Är jag en kropp, eller bor jag i en kropp?

Vem har svaret på den frågan? Jag tror att i vårt samhälle separeras jaget och kroppen i stor utsträckning. När kroppen ska tuktas och träning och bantning är en del av den processen.

Om en kvinna inte känner igen sig i sin kropp efter en graviditet. När kroppen inte längre är jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. 

Kanske beror det på att förändringen går så snabbt. Brösten skulle gått söderut förr eller senare ändå, men kanske inte så snabbt som de gjort efter två täta graviditeter. Mammakroppen är en ursäkt för det som hänt, men det är också den processen som får själva skulden.

Det är en identitets-omformning som sker när en person blir förälder.

Övergången kan innehålla ambivalenta känslor. Saknaden av den tidigare identiteten, det tidigare livet och förhållandet med partnern. Glädje och kärlek till barnet, förväntningar på framtiden och det nya familjelivet. Motstridiga känslor som de flesta ändå kan härbärgera och hantera.

På samma sätt kanske det blir en identitetsomformning när en kvinna inte känner igen sin kropp efter graviditeten. Hur går dessa tankar? Saknad av den tidigare kroppen? Glädje över att den ändå fungerar i reproduktionsprocessen? Amning som fungerar eller inte fungerar kan såklart skapa känslor också. Någonstans slår säker vågen över i antingen ”ganska nöjd”, ”neutral” eller ”regelrätt missnöjd”. Och utifrån detta kan en kroppskris kanske starta?

I en mer psykologisk inriktining av fysioterapi (basal kroppskännedom) pratas det om ”kroppsjag” – kroppen som den upplevs och uppfattas inifrån. Det finns även en motsats, kroppen som objekt, hur kroppen uppfattas utifrån. ”Jag är min kropp” och ”min upplevda kropp är ett kroppsförankrat medvetande” är begrepp därifrån.

Kan kroppsjaget bli stukat?

Jag antar att det finns sjukdomsbilder och smärta som ”skadar” kroppsjaget. När en person för allt vad den vill önskar att separera sitt egenjag från kroppen. Kan kroppsjaget bli ”stukat” av en graviditet?

Det verkar så.

Vad gör vi åt det?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Går det att ”sänka ribban”, ”blunda” och bara sluta bry sig? Jag har funderat i ett par dagar och läst på litegrann.  Är det mitt eget problem och ”fel” om jag har en negativ kroppsuppfattning i förhållande till rådande ideal?

Mitt svar är nej.

 

Det finns forskning som visar att vår kroppsuppfattning varierar under menstruationscykeln, och i den premenstruella fasen känner vi oss i regel lite värre än annars. Det finns belägg för att vår kroppsuppfattning varierar med hormonstatus, och att vi alla reagerar olika på våra kroppsegna hormoner är allmänt känt. Vissa grejer går inte bara att ”rycka upp sig” ifrån, och mensen och dess inverkan på våra liv är inte alltid bara att negligera. Bara så du vet, du kan fortfarande alltid,alltid, alltid och enbart tala utifrån den kropp du lever i själv. Kan du sluta bry dig om idealen runt om kring? Skönt för dig!

Vänner och kroppsuppfattning

Studier visar också att hur våra vänner pratar påverkar vår kroppsuppfattning och att smalideal och ”tjockprat” är en direktsmitta mellan individer. På samma sätt finns det studier som visar att Facebook påverkar våra ideal och vår kroppsuppfattning negativt i jämförelse med andra medier. Kanske för att Facebook i större utsträckning också visar oss våra vänner och bekanta (och deras väl utvalda offentliga sidor?). Våra vänner och våra systrar påverkar på kroppsnöjdhet och kroppsuppfattning i stor utsträckning har forskning visat. Att känna att ens bästa vän är smalare än en själv är en av de mest skadliga sakerna för kroppförnöjsamheten. Så himla sorgligt. Tjockprat från smala kvinnor har visat sig ge större negativ effekt för omgivningen än om normalviktiga gör samma uttalanden.

Minnet är bra, men inte alltid av godo

Vi har också bättre minne för bilder på smala modeller, även om bilderna också ger oss en lägre nivå av kroppsnöjdhet. Av allt vi utsätts för väljer hjärnan alltså att lagra minnen av idealbilden av kvinnan framför bilder av andra alternativa kvinnokroppar. Vi kan alltså inte välja, helt och hållet ”att blunda” eller sluta bry oss. För att påverka vad som fyller det offentliga rummet verkar vara nästintill lika svårt som att lösa konflikterna i mellanöstern.

Gravida kvinnor uppfattar att kroppen ligger utanför deras egen kontroll och att så fort bebisen är född ligger kraven på att kvinnan ”ska återta makten” och forma/tukta kroppen igen, så att den snabbt som tusan ska passa in i idealet.

Forskning har visat att nyblivna mammor kanske behöver få mer stöd i att acceptera sina kroppar och att hantera kroppsomformningen på ett konstruktivt sätt efter förlossningen. För att kunna ta hand om de negativa effekter kroppsmissnöje har på den mentala och psykiska hälsan. Det finns forskningsbelagda samband mellan kroppsmissnöje och postpartumdepressioner, till exempel.

Jag kan inte tycka att detta ansvar kan läggas på individen.

Om jag mår okej i min nya mammakropp, men min vän inte gör det – vad säger det om mig, om henne, om oss? Mest säger det att vi båda lever i en sjuk och skev värld där en kvinnokropp som nyss skapat en 3-kilos välfungerande ny människa inte får ha förändrats.

Ligger makten i våra händer? Jag känner inte att jag har mycket förhoppning om att kunna påverka det offentliga rummet eller media, så pass att vi skulle slippa alla bilder på smalretuscherade kvinnokroppar. Och om hjärnan faktiskt lagrar bilder på smala personer och vi minns dessa bilder mer än andra, då känns det faktiskt lite hopplöst. Om vi dessutom räknar in menscykeln in i bilden så blir det hela nästan övermäktigt. Händer upp, hur många av läsare känner att menssyckeln spelar roll på kroppsuppfattningen? För mig är det ja, rakt av.

Makten ligger i våra händer att välja våra vänner och välja våra flöden.

Akta dig för smala personer som pratar negativt om kroppen, sin egen eller andras. Avfölj personer på Facebook och Instagram som matar din hjärna med idealbilder den inte kan glömma. Men nej, annars – felet ligger inte hos oss som individer, och makten ligger bara i ytterst liten utsträckning i våra egna händer.

Du som säger att en ska blunda, titta bort, strunta i idealen. Jag kan knappt en tycka att det är bra för dig. Jo, det är det ju. Men vad behöver du göra för en medsyster? Vad kan vi alla göra för varandra?

Vi måste diskutera. Gnälla. Stöta och blöta. Vägra titta. Avfölja.

Men förminska inte en person som lider av vårt skeva ideal med rådet att sänka ribban.

Det är inte i ”ribban” problemet sitter.

Referenser:

1. THE ASSOCIATION BETWEEN MENSTRUAL CYCLE CHARACTERISTICS AND PERCEIVED BODY IMAGE: A CROSS-SECTIONAL SURVEY OF POLISH FEMALE ADOLESCENTS

2. An experimental investigation of the consequences and social functions of fat talk in friendship groups.

3. Comparative effects of Facebook and conventional media on body image dissatisfaction.

4. The role of memory in the relationship between attention toward thin-ideal media and body dissatisfaction.

5. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Sexualiserade gravida som skrattar med en sallad

Jag hittade nyligen en jätteintressant studie om vilka hälsobudskap som framställs i graviditetstidningar. Studien är amerikansk, vilket kanske bör framgå så här i början. Eventuellt är resultaten från en sån här studie inte rakt överförbart till vår kultur och kontext? Jag läser inte magasinstypen av tidning, typ någonsin, så jag har nog bara bläddrat som hastigast i något gammalt nummer av någon ”Vänta Barn”-tidning i väntrummet på MVC när det begav sig.

Du kan alltså redan nu börja bläddra i åsikts- och minnesregistret, ni får gärna upplysa mig om preggomagasin!

Till saken…

Studien heter ”An exploration of appearance and health messages in pregnancy magazines” och hade tre frågeställningar:

  1. Hur karaktäriseras budskap relaterade till vikt och utseende  i graviditetsmagasin?
  2. Hur framställs budskap om mat, hälsa och träning?
  3. Framställs gravida kvinnokroppar på ett sexualiserat sätt?

Analysen var en innehållsanalys av tre olika amerikanska tidningar som gavs ut mellan juni och augusti 2014.

  • När det gäller den första frågan kunde forskarna se att 38% av alla reklam handlade om utseende-relaterade produkter, varav 85 % av dessa handlade om just graviditetsrelaterat utseende. Det underliggande budskapet framkom som att de fysiska förändringar som kroppen genomgår under en graviditet är något som behöver fixas till eller ordnas upp. 10% av alla reklam handlade om viktnedgång. När det kom till artiklarna  handlade 29 % om utseenderelaterade saker, och över 10 % handlade om vikt.
  • Budskap om hälsa och träning framkom i 10 % av reklamen, och även här fokuserades reklam om träning på syftet utseende snarare än hälsa. Mindre än 23 % av artiklarna handlade om generell hälsa så som amning, postpartumdepression etc.
  • 18 % av alla bilder i dessa tidskrifter framställde gravida kvinnor på ett sexualiserat sätt.

Varför spelar detta roll?

Vi är ju inte direkt få som upplevt att den information som vi fått som gravida, om hur kroppen och måendet efter förlossningen kunde bli, var mycket bristfällig. Det verkar ju inte direkt som att graviditetstidningarna tillför något för att minska den upplevda informationsbristen. Kan ju garantera att ingen gravid direkt missar informationen om att samhället förväntar sig att graviditetskilona ska bort helst dagen efter förlossningen.

Jaja, vi kanske inte kan lägga ett ansvar på kommersiell media ska bidra med någon vettig information…

wpid-20120722_110440.jpg

Hälsopress och hälsohets

Det som är kanske värre är hälsopressen. Det finns forskning som visar att ”fitsporation” (det vill säga bilder som syftar till att inspirera till en fit livsstil) hör ihop med sänkt humör och ökat kroppsmissnöje. Även sexualisering av kvinnokroppar hör ihop med kroppsmissnöje och leder till själv-objektifiering.

”This study suggests that a substantial portion of messages present in pregnancy magazines focus on appearance, weight loss, and sexualization, content that may be particularly problemtaic for pregnant women at risk for or suffering from disordered eating symptoms. In general, messages present in these magazines may contribute to body dissatisfaction in pregnant women.”

Frääääscht, va?

Så, nu kan ni berätta för mig hur mycket bättre svenska preggotidningar är. Snälla? 

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att söka i databasen PubMed. När jag försöker tänka smart kring ämnet kroppsuppfattning, kvinnoideal och mammakroppen kommer jag egentligen inte någon vart på egen hand. Medicinsk forskning har inte svaret på allt, men ibland kan det ge lite ljus på en mörk funderingsväg.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)rollerna. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Lite referenser:
1. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

2. Mirror, mirror on the wall: how women learn body dissatisfaction.

3. Attachment, the tripartite influence model, and the development of body dissatisfaction.

4. Family weight talk and dieting: how much do they matter for body dissatisfaction and disordered eating behaviors in adolescent girls?

 

Det här en del av en serie inlägg:

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Attitydproblemen som förminskar oss

Attitydproblemen som förminskar oss

Två klipp cirkulerar i min sociala-mediesfär just nu.

Detta:

Och så detta:

Jag blir så vansinnigt frustrerad och trött.

Nä.

Jag bli APFÖRBANNAD.

Jag blir så himla arg.

För vet ni vad? I den allmänna förödelsen som en fjärde gradens sfinkterruptur gav mig, så var det förändrade utseendet också något som gjorde mig ledsen. OCH JAG HAR RÄTT TILL DET. Vem är du som kan säga åt mig att det är fel? Ett tag såg det ut som att jag hade ett hål i mitten, mellan vagina och anus. Är det också normalt? Är det på något sätt fel av mig att vara ledsen över att det såg ut som att någon smällt av en handgranat i min vajayay? Jag har rätt till mina känslor. 

Förminska mig inte!

Den kvinno/människosyn som den där kvinnan förmedlar är så otroligt förnedrande. Vi kanske inte kan förvänta oss att utseendet på vulva ska vara exakt likadana efter en förlossning, men vi måste kunna få förvänta oss att de som förlöser våra barn också bryr sig om grundläggande funktion. Det den där kvinnan har missat att det som hon förminskar som ytlighet är en nonchalans inför viktiga kroppsliga funktioner. Mellangårdens längd, blygdläpparnas utseende och slidväggarnas stuns är alla viktiga. Visst, det kan inte vara så att den offentliga vården ska stå för skönhetsingrepp. Men väl MÅSTE vi kunna lita på att vården dels LETAR efter och dels ÅTGÄRDAR rent anatomiska avvikelser, för att förebygga FUNKTIONSBORTFALL.

Jag hamnar ofta i att citera samma studie, (som egentligen handlar om amning):

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Det den där kvinnan säger är precis detta. Hon står för ett medicinskt tänkande som ”avklär mig min kapacitet att själv resonera och fatta kompetenta beslut” och menar att jag är för dum/våpig/outbildad för att kunna veta vad som är rimligt att förvänta sig av min kropp efter en vaginal förlossning.

Vi skämtar inte om vår nedsatta livskvalitet

Jag lever ett liv snart 5 år efter en total sfinkterruptur som ger mig ”dåliga sfinkterruptursdagar”. Jag har TUREN att inte bajsa ner mig varje dag. Jag har inte fått stomi. Jag har inte smärtor som sätter ner min förmåga att vara fysiskt aktiv. Jag anser mig vara lyckligt lottad. Men de känslor och upplevelser jag har kring mitt eget underliv, de är inget annat än adekvata tolkningar av min egen vardag.

Nu är jag riktigt himla sur, och jag brukar inte vara riktigt så frispråkig. Men kan ingen bara avsätta den där kvinnan? 

 

 

 

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?
Bloggkommentatorerna-Anna-Maria skriver ett inlägg om crossfit, och jag snurrar igång på detta. I kommentarerna skriver hon ”att kvinnor får läcka kroppsvätskor utan att det anses vara äckligt utan att det istället är positivt för att det är ett tecken på att man tar in så in i helvete. En feministisk grej med Crossfit”. 

Jag förstår egentligen precis hur hon menar.

Klart vi ska ta bort skam och skuld, klart att kvinnor ska få träna och känna sig oövervinnliga och starka.

Men jag köper det ändå inte.

Jag är en yrkesperson som gör vaginala bedömningar och både pratar, och förnimmer, kroppsvätskor högt och lågt. Jag äcklas aldrig, skambelägger aldrig. Det är en del av mitt jobb.

Jag säger heller inte att så tung träning är farlig, för vi har inte vetenskapliga belägg för att urinläckage faktiskt är ett tecken på kommande framfall. Däremot är det ett säkert tecken på bäckenbottendysfunktion, och det i sin tur kan vara en flagga för att besvären kan försämras med tiden.

Jag anser dock att vi bör låta kroppens svagaste länk utgöra begränsningen

Generellt verkar dessa insikter finnas där i träningsvärlden. Om du har jättestarka armar och ben, men supersvag bål kommer den utgöra begränsningen för vad du kan lyfta, dra eller skjuta framför dig. Superstora biceps men svaga underarmar kommer påverka din greppstyrka, kanske så pass att du inte kommer framåt i din bicepsträning. En obalans mellan muskelgrupper kan vara en inledande orsak till skador om du är idrottare.

Jag tycker generellt att detta börjar framgå rätt tydligt. Gymnaster tränar styrketräning för att komplettera. Löpare tränar yoga för att bli rörliga.

Varför skulle det helt plötsligt vara en feministisk fråga att låta bli att lyssna på kroppens signaler vad gäller bäckenbotten? Om bäckenbotten är din svagaste länk, då är det ta mig tusan inget feministiskt ställningstagande att strunta i den. I mina ögon går då där och då över gränsen för när träningen anses vara friskvårdande, och den blir istället ett risktagande.

Jag kan däremot tänka att det är ett feministiskt ställningstagande att kvinnor ska få ha rätten att träna så.

Jag har inga rättigheter eller befogenheter att tycka att kvinnor inte ska träna så att det skvätter urin högt och lågt. Jag kan applådera dem för deras insatser och framgångar helt oavsett. Men jag kan känna ett ansvar att förmedla informationen, om att det kanske inte är så himla bra för bäckenbottenhälsan.

Jag kan känna att mellan-raderna-meddelandet till en bäckenbottenaktivist som mig är att det på något sätt skulle vara antifeministiskt att prata bäckenbottenhälsa med Crossfittare. Jag går inte med på det. Jag säger det ofta, den här bloggen är mitt feministiska avtryck. Mitt yrkesutövande som bäckenbotten-fysio också. Att i en undersökningssituation stoppa ett par handskbeklädda fingrar i en träningstjejs vajayjay under en squat är också en feministisk handling. Tror ni på riktigt att jag skulle göra det jag gör om jag inte _verkligen_ brann för att kvinnor ska kunna träna säkert och hälsosamt?

Låt din svagaste länk vara din begränsning.

Låt säga att du oftast läcker urin när du gör box jumps. Då tycker jag att det verkar lämpligt att du hittar det antal av den specifika önvingen som du klarar, innan du börjar läcka urin. Då kanske det ska vara ditt max just nu, och träna det antalet i upprepade set med några minuter svila emellan. Bäckenbotten kommer tappa styrka och uthållighet före dina andra muskler, så stanna gärna precis innan du börjar läcka och träna hellre samma övning några gånger i veckan. Bäckenbotten kan anpassa sin styrka och funktion efter det, bara du inte kör den till max varje gång.

Det är inte ett feministiskt ställningstagande att läcka urin när du tränar.

Det är vanligt, det är inte äckligt, men det är inte heller normalt. Det är ett symtom som kan behandlas. Min bästa rekommendation är att du träffar en fysioterapeut som kan bedöma din bäckenbottenstyrka och som kan hjälpa dig med individuella råd till hur du kan träna bort dina symtom.

Lär känna orsaken till läckagen

Barnafödande och svag bäckenbotten kan vara den vanligaste orsaken till urinläckage under ansträngning, men det är långt ifrån alltid så. Det kan handla om en överspänd och oflexibel bäckenbotten som inte parerar stötar och buktryck som den ska. Urinläckaget kan också höra ihop med faktorer som har att göra med hållning, teknik och aktiveringsmönster av diafragma, bålen och buktrycket. En fysioterapeut kan göra en sammanhållen bedömning av din muskelstyrka vaginalt, din hållning och dina aktiveringsmönster och kan hjälpa dig med råd som kan underlätta dina urinläckagesymtom, kanske helt utan att du behöver göra avkall på den träningsform du älskar.

Kvinnor har rätt att kunna träna tungt

Men kanske mest har kvinnor rätt att kunna få ha god generell hälsa. Vi vet på starka vetenskapliga grunder att bäckenbottendyfsfunktion är en effektiv sänkare av kvinnors livskvalitet. Jag kan känna att det mest feministiskt lojala agerandet i det här sammanhanget är att inte normalisera inkontinens, men att erbjuda lösningar där det faktiskt går. För jag tror att (en del) kvinnor kan klara att träna riktigt, riktigt tungt utan att riskera sänkt bäckenbottenhälsa. Men en del kvinnor, kanske främst dem med missade och defektläkta förlossningsskador, kanske absolut inte bör träna så. Och om vi inte pratar om begränsningarna, och bara normaliserar symtomen, kanske en del kvinnor tränar sig rätt in i ohälsa utan att förstå bättre.

Kunskap är makt. Bäckenbottenkunskap är feminsistisk makt.

Så tänker jag.

Bilförlossning oförenligt med de mänskliga rättigheterna

Bilförlossning oförenligt med de mänskliga rättigheterna?

Jag är sist på bollen,jag vet. Igår jobbade jag hela dagen och däckade i soffan klockan nio. Men, vi måste prata om de här med bilförlossningar.

Jag vet att det inte är första kvinnan i världshistorien som fött i en bil, och jag VET att det är många födande som har långa vägar till sjukhusen. Men vi måste diskutera utvecklingen. Emma Andersson var den första att föda i bilen på väg in till förlossningen sedan BB i Sollefteå lades ner. 

Kan vi bara utgå från detta först:

800 kvinnor dör varje dag på grund av komplikationer till graviditeter och förlossningar, framförallt på grund av brist på tillgång till vård. Känns det då rätt och vettigt att vi liksom avvecklar vår förlossningsvård, så att fler kvinnor i välfärdslandet Sverige inte får tillgång till den vård som de behöver? För att inte tala om risken för barnet. Kommer det behöva hända riktigt, riktigt hemska händelser innan politikerna börjar fatta?

Det finns motstridiga evidens för det här med om barnadödligheten ökar under förlossningar hemma jämfört med vid förlossningar på sjukhus, men vi kan väl bara en gång för alla poängtera att det är oerhört sällsynt att barn dör under förlossning. Orsakerna går i de allra flesta fall går att förebygga med ett korrekt omhändertagande och beslutsfattande av vårdpersonal.

Inte bara farligt, ovärdigt också

Förutom det otrygga och potentiellt farliga. En förlossning innebär så många ovärdiga ögonblick. Saker som de flesta bara vill dela med sina absoluta närmaste och vårdpersonal med sekretess. Emma som födde i bilen häromdagen beskriver:

”Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om”. Citat från Expressen, länk ovan.

För dem som inte har körkort eller egen bil och som inte bara åker med sin egen partner på väg till BB, känns det här som ett värdigt ögonblick att dela med en taxichaufför? Skulle inte tro det, va.

Anledningar till att vilja ha en barnmorska på plats

Det finns vetenskapligt stöd för att klipp, manuellt perinealskydd och/eller varma kompresser mot mellangården kan förebygga stora bristningar hos kvinnan. Vem är ansvarig för att göra detta under en bilförlossning? Partnern? Taxichaffisen? Eller har vi inte kommit längre med allt vårt prat om förlossningsskador, struntar politikerna fortfarande i den påverkan på kvinnors liv som stora förlossningsbristningar innebär?

Att föda i bil är inte en hemförlossning

Det kan ibland verka som att våra politiker inte tycker att det arbete barnmorskor, undersköterskor och förlossningsläkare gör är något speciellt egentligen., ”Kvinnor har ju fött barn i alla tider, det kan väl inte spela så stor roll var, hur och med vem det sker?”, så känns det som att de tänker.

Detta är ett omdiskuterat ämne, men jag tänkte i sammanhanget bara lyfta upp det här med hemförlossningar. Poängen med hemförlossningar är att detta är vad kvinnan själv vill. Hon vill kanske kunna känna sig hemma, trygg, ostörd och ha så lite medicinsk intervention som möjligt. Det kan vara en känsla av att inte vilja ha en massa främlingar som stövlar in på rummet med en egen agenda. Hon har också en barnmorska med sig, som hjälper, stöttar, guidar och coachar. Och som har ett ansvar för att se till att progressen skrider framåt på ett tryggt sätt.

En bilförlossning har ingen som helst likhet med en hemförlossning. Och ännu mindre likhet med en förlossning på sjukhus. I en bil är kvinnan inte trygg, förberedd och optimalt avslappnad. Hon har inte gjort de förberedelser som behövs, och den viktiga bedömningen om kvinnans graviditet är tillräckligt riskfri för en förlossning utanför sjukhus är inte gjord.

Kan vi bara enas om detta? Kvinnor kan inte ”bara föda barn lite var och hur som helst”. 

Kvinnor vill kunna känna att de har kontroll över situationen, att de får den vård och stöd de behöver och att de blir så lite störda som möjligt under processen. Tänker vi att en skumpig bilväg optimerar detta för kvinnor? Va, Va? Och är inte de ofödda barnet värt att se till att vi gör allt för att optimera att personal finns tillgänglig när det är dags?

En nyförlöst kvinna och ett levande barn. Smärtstillad med grad 4-sfinkterruptur, efter omständigheterna ändå väl omhändertagen.

De mänskliga rättigheterna i detta?

Jag vill å det varmaste rekommendera läsning om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” det det framgår så tydligt att det problem vi har i svensk förlossningsvård idag mycket handlar om synen på kvinnor och födande. Tillgång till sjukvård är en av de mänskliga rättigheterna och staten har ett ansvar att bedriva en politik att förebygger sjukdomar och som leder till bästa uppnåeliga hälsa för alla människor. 

Vad ska vi göra då, med kvinnor som får föda i bil och som för en stor förlossningsbristning eller någon annan stor komplikation? Är politiken bakom att stänga förlossningsavdelningar (så att risken ökar för nedsatt kvinnohälsa) förenlig med de mänskliga rättigheterna? Jag kan bli sjukt irriterad över att när jag läser på inför detta inlägg hittar fakta på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, och där finns bilder som härleder tankarna till bristande kvinnosjukvård i Afrika. Jag vet naturligtvis att det är värre där, men ändå. Bakläxa till svenska politiker! De får gärna backa till att sopa litegrann framför vår egen dörr när det kommer till detta. Inte så att vi borde minska på biståndsinsaterna, absolut inte. Men varför går utvecklingen liksom bakåt i Sverige? 

Vad är dåligt med en bilförlossning?

Den här listan får ni läsare gärna fylla på, men de jag kan komma på på rak arm:

  • Du får inte övervakning av barnets mående och förlossningens progress som optimerar utfallet för både dig som födande och barnet.
  • Du kan bli rädd, orolig, otrygg och trumatiserad vilket både påverkar din förmåga att hantera smärtan, anknyta till barnet och kanske påverkas också amningen.
  • Hygienen är inte optimal i en bil
  • Din möjlighet att röra dig och byta ställning under förlossningen minskar.
  • Du får inte tillgång till smärtlindring. Inte heller till dusch, badkar eller andra icke- medicinska möjligheter till att lindra smärta.
  • Du har inte möjlighet till samma fysiska kontakt med den som är till för att stödja dig under förlossningen.
  • Du är en i en otrygg miljö i bil/på vägkant och integriteten är långt ifrån säkerställd.

Dela det här inlägget!

Kommentera och kom med dina viktiga tankar och erfarenheter!

 

Referenser:

Till kärringen på tuben (alla kroppsliga besvär syns inte)

Repost: Till kärringen på tuben (alla kroppsliga besvär syns inte)

Allt syns inte utanpå

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt. Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

I VILKEN VÄRLD HAR DU LEVT TIILS NU?!

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig, och håll käft.

 

Tidig hemgång efter förlossning – vad är det ni inte fattar?

Tidig hemgång efter förlossning – vad är det ni inte fattar?

En vän till mig la ut en länk på Facebook och skrev med en stor dos ironi

”Grattis alla blivande mammor! En tidig julklapp från SU”.

Göteborgssjukhusen börjar från och med 2017 med tidig hemgång för alla omföderskor. Saxat från deras egen kungörelse:

Okej. VEM har ni frågat? Kan ni berätta exakt VEM det är som är nöjd med att gå direkt hem från förlossningsavdelningen? Och kan ni definiera nöjd?

Senare säger de också:

Men hörrni!

Vårdkedjan är ju som ett enda stort härke av icke-funktion? Typ 30 procent av alla kvinnor går på efterkontrollen! Vet ni varför? För att den ofta är värdelös! Det kapas och kapas och kapas på vårdtiden efter förlossning, men INGET LÄGGS TILL ute i primärvården? Gynekologerna ute på stan vill inte ta i nyförlösta kvinnor med tång, de svarar bara ”allt är normalt, kom tillbaks när du slutat amma om du fortfarande har besvär då”. Det finns ingen som helst uppstyrd eftervård för kvinnor efter förlossning, och ni tycker att det är okej att skicka hem folk en kvart efter att de fött barn? Vi har en eftervård av nyförlösta kvinnor som är under all kritik, speciellt om vi jämför med andra länder i Europa.

Forskning om ”early discharge” efter förlossning

Vet ni, det finns ingen vettig forskning om hur tidig hemgång efter förlossning påverkar kvinnan och barnet?! Men den forskningen som jag hittar säger detta:

”We conclude, that antenatal preparation and a well-organised, adequate postpartum home-care is of the greatest importance, to establish safe early discharge after uncomplicated deliveries. This concept of early discharge from hospital, with midwifery home care provided, is safe and appreciated by the new parents.”(3)

”Early discharge of newborn infants <30 hours after birth was associated with an increased risk of readmission to hospital at 7, 14, and 28 days after birth.”(4)

”The evidence available is not enough to either reject or support the practice of early postnatal discharge; different studies have reported different outcomes for women and newborns. The need of systematic clinical research is discussed.”(5)

De vi vet, är alltså att vi inte vet  tillräckligt mycket vetenskapsbaserat om tidig hemgång är bra eller dåligt. En studie konstaterat dock att tidig hemgång ökar risken för att barnet behöver komma tillbaks till sjukhus. Tidig hemgång, om det ska fungera, kräver också en ”välorganiserad och adekvat hemvård”. Alltså ÄVEN för dem med okomplicerade förlossningar. Låt mig upplysa er – VI HAR INGEN VÄLORGANISERAD OCH ADEKVAT EFTERVÅRD. Inte för kvinnan.

Och vänta nu, vad läste vi ovan?

”Det nya är att omföderskor inte kommer att kunna välja att stanna kvar på BB.” Okej. Så även kvinnor med komplicerade eller traumatiska förlossningar ska åka hem? När jag skriver detta kokar min hjärna över totalt, jag kan knappt ens fortsätta resonemanget för att det är så puckat. EN SKADA ÄR EN SKADA! Alltså, snälla kan vi sluta låtsas som att förlossningar är naturligt och hejsanhoppsan nu kom det ett barn? Jag har aldrig någonsin varit så sjuk eller haft så ont som efter min sfinkterruptursförlossning. Jag vet kvinnor som på pappret haft normala förlossningar, men som haft missade förlossningsskador som haft minst lika ont och lika besvärligt.

Hade jag blivit hemskickad direkt efter sfinkterruptursoperationen vete fåglarna om jag hämtat mig, vare sig psykiskt eller fysiskt. Tror ni PÅ RIKTIGT att kvinnan kommer kunna ringa sin barnmorska där hemma, så som hon hade kunnat på en sköterska på BB?  Nu pratar jag inte amning eller råd om omvårdnad av barnet, jag pratar om adekvat smärtlindring bland annat. Natten efter min sfinkterruptursförlossning låg jag och grät och grät eftersom smärtlindringen inte räckte, och tillslut fick jag två stora sprutor av något av en vänlig själ. Hade det hänt om jag varit hemma? Nej.

Smärta hos kvinnan är ett hinder för oxytocinfrisättning och amning.

Det handlar ju alltid om barnet, inte om mamman. Så om det är en massa mammor som får amningstrassel – vilka insatser sätts in då?

Om det nu är så bråttom att skicka hem folk – Kan ni GARANTERA att ni kommer undersöka alla kvinnor ordenligt innan ni gör det?

Eller vill ni också helst bara sopa skadorna undan mattan, stoppa en karta paracetamol i handen på kvinnan och stoppa henne i en taxi?

Och vad är ens en en normal och en komplicerad förlossning?

”Om normal förlossning skulle definieras som naturlig förlossning, dvs. utan medicinsk teknik som exempelvis smärtlindring och värkstimulering, skulle mindre än 10 procent av dagens förlossningar definieras som normala (enligt data från Medicinska Födelseregistret).”(2)

WHO:s kriterier för normal förlossning är:

  • enkelbörd
  • graviditetslängd mellan 37+0 och 41+6 (veckor+dagar)
  • vid förlossningens start föreligger inga medicinska riskfaktorer som bedöms kunna påverka förlossningens förlopp eller utfall
  • värkarbetet startar spontant
  • förlopp utan komplikationer från värkarbetets start till efter moderkakans framfödande
  • barnet föds spontant i huvudbjudning
  • mor och barn mår bra efter förlossningen

Jag undrar ganska mycket om det sistnämnda. Kommer SU fråga mamman ens om hon mår bra efteråt? Vad ska de göra om hon inte gör det? Ge henne en näsduk? En klapp på axeln?

”It is clear that an ideology can guide that which is viewed as ‘normal’ and childbirth is no exception – historically it has been targeted and used effectively as a means for social regulation.”(1)

I en av artiklarna jag läst om ämnet står det jag ovan citerar. Vad som är normalt avgörs alltid i en social och ideologisk kontext, och förlossningar är inget undantag. Här har vi alltså några av Sveriges största sjukhus som sätter sig och bestämmer, att efter en normal förlossning kan kvinnan dra direkt hem, om hon är omföderska. Ja, men bra. Då vet vi.

I oktober fick jag dela med mig av min, och delar av andras, förlossningsskadeberättelse inför ”Experter och Ledningspersoner” på Sveriges Kommuner och Landstings workshop om kvinnosjukvård. Detta är en av mina slides från min presentation:

Tidig hemgång efter förlossning -vad är det ni inte fattar?

När jag sammanställde min egen historia och flera andra berättelser från gruppen ”Förlossningsskadad? Du är inte ensam” på Facebook, så var detta slutsatsen: Eftervården måste bli bättre.

Hörde ni? Bättre. Inte sämre. 

Så vi tar det igen – på vilket sätt tror ni nu att det här med tidig hemgång efter förlossning ska bli bättre? Förutom för sjukhusekonomi såklart. Men, den kan ni ha klart för er, den skiter jag och mina analsfinktrar ganska högaktningsfullt i.

Referenser:

  1. Normal birth and its meaning: a discussion paper
  2. Handläggning av normal förlossning
  3. Very Early Discharge from Hospital after Normal Deliveries
  4. Early hospital discharge of newborn infants was associated with increased risk of hospital readmission during the first 28 days of life
  5. Early postnatal hospital discharge: the consequences of reducing length of stay for women and newborns