Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Låt oss prata om påståendet att ”graviditet är inte en sjukdom”.

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Nej, en graviditet är inte en sjukdom. Men många saker som inte är en regelrätt sjukdom förorsakar lidande, skapar behov av sjukskrivningar och är vårdkrävande. Allt som skapar en ökad risk för död, nedsatt arbetsförmåga, smärta och funktionsbortfall är inte sjukdomar. En skottskada är inte en sjukdom. Ett benbrott är inte en sjukdom. En allergisk reaktion är inte en sjukdom.

Låt oss börja med WHO:s fakta om mödravård och mödradödlighet.

Varje dag dör ca 800 kvinnor världen över på grund av graviditeter och förlossningar. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländer där kvinnorna inte får tillräckligt vård och omsorg. Mödravård och förlossningsvård sparar kvinnors och barns liv. Nästan alla av dödsfallen hade kunnat undvikas med rätt sorts vård.

Graviditeter är ingen sjukdom, men det är ta mig tusan rätt vårdkrävande ibland.

Stora blödningar, infektioner, högt blodtryck och förlossningskomplikationer samt osäkra aborter är de vanligast förekommande dödsorsakerna.

Kvinnor dör för att de inte får adekvat vård och för att förlossningar sker utan närvarande vårdpersonal. I samma länder där kvinnor dör tar läkare hand om människor med skottskador, efter bilolyckor, brutna ben och allergiska reaktioner. Alla dessa är inte heller regelrätta sjukdomar, men är fortfarande i hög grad vårdkrävande. Precis på samma sätt är graviditet inte en sjukdom, men det kan fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva vårdinsatser. Ibland medicinska, ibland rehabinsatser. Och ibland sjukskrivning.

pelvis 001

Såhär skriver försäkringskassan:

”En normal graviditet anses inte som en sjukdom, men en kvinna kan ha rätt till sjukpenning om hon är eller blir sjuk under graviditeten och om sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det gäller oavsett om sjukdomen beror på graviditeten eller inte.

När ett normalt graviditetsbesvär är tillräckligt uttalat kan det anses vara ett sjukdomstillstånd. Man måste alltid individuellt värdera hur uttalade besvären är. Det är viktigt att detta framgår tydligt i läkarintyget.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning. Har du däremot graviditetsbesvär som är ovanligt svåra kan de däremot räknas som sjukdom och ge rätt till sjukpenning. För att du ska få rätt beslut är det viktigt att dina besvär tydligt framgår i det intyg som läkaren skriver.”

Försäkringskassan snurrar nästan in sig själv i begreppen hälsa och sjukdom här. Och det är inte helt klart, eller hur?

Låt oss tänka över definitionerna över vad hälsa, ohälsa och sjukdom innebär. Vi kan se begreppet hälsa på lite olika sätt, här är några förslag:

1. Som avsaknad av sjukdom

2. Som välbefinnande

3. Som upplevd livskvalitet

4. Som förmåga eller kapacitet

WHO har formulerat definitionen av hälsa som följer:

”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt (infirmity).”

Ser vi hälsa som välbefinnande, att må både fysiskt och psykiskt bra, så kommer ju i alla fall delar av nästan alla graviditeter upplevas som en avsaknad av hälsa. Ohälsa är att lida psykiskt eller fysiskt (illamående, sjuklig trötthet, sömnsvårigheter, värk etc). Kanske att ohälsan då bättre kan mätas i livskvalitet? En gravid kan ju må ap-illa men ändå vara vid gott mod och ha god livskvalitet för att hon är så oändligt glad över graviditeten, då kanske hon inte lider av ohälsa.

Varför följer inte Försäkringskassan WHO:s definition av hälsa och ohälsa, någon som vet det?

Försäkringskassan skriver ”Ur försäkringsmedicinsk synvinkel är sjukdomsbegreppet svårdefinierat och det saknas en heltäckande definition. Definition saknas i lagtexten men ofta hänvisas till en utredning och förslag angående lag om allmän försäkring från 1944 (SOU 1944:15, sid 162) där det anges:

I dessa förarbeten finns vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vägledande. Enligt dessa bör man vid bedömningen hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med den utgångspunkten kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.

Vi kan ju också prata om hälsan som en arbetsförmåga och en kapacitet.

En gravid kanske inte är regelrätt är sjuk, men” normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont” som Försäkringskassan uttrycker det, kan till exempel hindra en förskolepedagogs arbetsförmåga drastiskt. Försök själv klä på 10 tvååringar galonisar med stor mage och samtidig ryggsmärta.

En läsare kommenterade klokt på ett annat inlägg:

”Kanske inte så konstigt att man 1944 tyckte att graviditeter och barnafödande inte var något att komma dragandes med (antar att det var män som satt på beslutspositionerna). Kanske lite mer konstigt att det fortfarande är vägledande sjuttio år senare”.

Tänk vidare med mig! 

Har du erfarenhet av att få vara, eller inte få vara, sjukskriven under graviditet och efter förlossning?

Hur har läkaren och försäkringskassan resonerat tror du?

Vad är dina tankar om detta?

 

 

Jag återkommer till det här temat då och då, vidare läsning finns här:

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Kulturella föreställningar om graviditeter

Bäckensmärta är inte normalt

Jag nämner också detta med att inte få vara sjukskriven efter en traumatisk förlossning här. 

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

2002 lanserades ordet ”snippa” i Sverige och som jag uppfattade (var då 16 år gammal i för sig) togs det emot med öppna armar på de flesta håll. Det började på förskolenivå och i barnsammanhang – flickor har snippor och pojkar har snoppar. Enkelt och bra. Det har gått många år sedan dess. Jag tror det går framåt på implementeringsfronten när det kommer till att använda ordet ”snippa” i vardagligt tal, men än är det inte lika accepteras som ”snopp”.

Har en vuxen kvinna en snippa?

Jag tycker att jag ofta hör folk invända ”men inte kan vi tala om snippor när vi pratar om vuxna kvinnor?” Tja, varför inte? Vad har du istället? Och när skulle en i så fall sluta att ha ett könsorgan med ett socialt accepterat namn och istället få ett onämnbart? När en går in i puberteten? När en haft sex? Är det då någon slags renhetstankte med att kvinnans könsorgan får ha ett socialt accepterat namn så länge det är ”obefläckat” och ”orört” men sen blir det icke namngivet? Hej medeltid. Vi har rätt till ett neutralt namn på våra könsorgan hela livet, och hör sen. Snippa finns och är tillgängligt, så det är bara att acceptera.

Hej Agneta 64, du har en snippa!

På engelska saknas det fortfarande ett bra ord som inte är de mer medicinska vulva och vagina. Som jag beskrev här för någon dag sedan så är vulvan det vi ser på utsidan och vagina det som är på insidan. Ändå är det många som använder vagina för hela alltihopet. Snippa omfattar allt och det finns kanske både för- och nackdelar med det. Nackdelen är väl kanske förvirringen kring yt-anatomin – att det finns både en vaginalöppning och en urinrörsöppning är ju unikt hos kvinnor. Män har ju samma hål för både sädesledare och urin. Men jag tänker att om vi bara kan få tjejer och flickor och kvinnor att faktiskt våga titta på sina egna könsdelar, så kan namnet snippa få finnas där som en paraplyterm för alltihop. Och att ordet snippa är en del av processen av att sudda bort en del tabun kring kvinnors könsorgan.

Snippa som neutralt ord

Jag skummade igenom den här uppsatsen och läste det här citatet: ”Vagina är för kliniskt, fitta för grovt och de andra bara löjliga..”. Det är ju lite där vi hamnar med alla andra ord för det kvinnliga könsdelarna.

Snippa är grymt, helt enkelt.

Eller vad tycker du?

 

 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Mia dissar ”kost”

Mia dissar ”kost”

För någon dag kom jag att tänka på det här med hälsohets i bloggar. Vet ni vad som för mig är en avgörande faktor för om jag vill följa en person eller inte? Hur de skriver om mat och träning. Jag följer inte människor som postar bilder på sig själv i parti i minut. I alla fall inte de som använder sin egna kropp som  marknadsföringsplattform för deras egen hälsosamma livsstil. Jag är inte mer människa än att jag får ångest av perfekta magar i mitt instagramflöde.

Jag avföljer också…

Folk som konsekvent pratar om mat som ”kost”. De skriver om ”hur de sköter kosten” och att de ibland ”slarvar med kosten”. Där drar jag öronen åt mig och klickar mig vidare snabbt som tusan. När en person förminskar mat till att handla om enbart närings- och kaloriintag blir jag mycket tveksam till hälsan personen försöker förmedla. Mat är så oändligt mycket mer och ska inte utan medicinsk orsak förminskas till något mätbart. Mätbart i kalorier och gram, eller på något annat sätt begränsat i urval ”i onödan”. Jag har inte mycket till övers för diettrender som exempelvis allt detta med glutenfritt till personer som inte lider av glutenintolerans (men jag är öppen för att folk mår olika bra i magen av olika saker, läs inlägget om fibrer om ni inte hänger med). Med det där med ”utan medicinsk orsak” menar jag att jag ändå skulle följa en blogg som rör sig i sfären kring mat=vetenskap. Då kan jag gå med på att begreppet kost har en relevant innebörd.

Det är alltså inte ordet i sig, egentligen

Det är skillnad naturligtvis om dietisterna på jobbet pratar om kostomställningar, då är ju faktiskt en klinisk sjukvårdande approach som syftar till att behandla eller förebygga ohälsa. (typ som när de går igenom kostomställningar vid födoämnesallergier etc.) Men när gemene hen slänger sig med ordet ”kost” när de pratar om sin egen mat, då är det symptomatiskt. Kanske inte på individnivå, men det är ett symptom för vårt samhälles knasighet.

Har du någon egen sådan filtrering?

Jo, precis så illa är det

Jo, precis så illa är det

Susanne Nyström på Eskilstunakuriren skrev en otroligt mästrande ledartext här om dagen med rubriken ”Så illa är det inte på BB”.

Jag tycker att det här är så otroligt intressant. Här har vi en tyckande journalist, kanske har hon fött något barn själv. Vad vet jag. Men hennes åsikt om att förlossningsvården inte är i kris ska alltså stå över både barnmorskors och befolkningens upplevelse?

Har alla andra fel, säger du?

Kontentan av hennes text är att andra som beskriver en kris inom förlossningsvården har fel. Det intressanta är här är ju att både medborgare och professionella är ganska eniga om att patientsäkerheten är hotad i och med den orimliga arbetsbelastning som barnmorskor har. Susanne skriver att ”det kan vara värt att komma ihåg att det värsta som hända inte är att föda på ett annat sjukhus än det man valt.”

Jag fattar att hon försöker få fram att hon upplever problemen som kraftigt förstorade. Hon försöker som så många andra hänvisa till statistik om överlevnad, och peka på att vi ju har det så bra.

Men hör här.

  1. Det är ingen som klagar på överlevnaden för barnen. Barnadödligheten är inget som oroar oss i någon större utsträckning.
  2. Det handlar heller inte om vårdplatserna, om det fria valet eller om resvägen.

Kan politiker och oinsatta journaliser bara slutra jiddra om vårdplatser någon gång?

Det handlar ju inte om det. Visst, om journalisterna letar hittar de ju alltid någon som kan berätta om hur jobbigt det var att resa långt under pågående latensfas. Och det är väl ingen som förnekar, att det inte är kul.

Men grejen är ju att vareviga kvinna skulle gladeligen åka långt, till ”fel” sjukhus, om hon bara visste att hon var garanterad några grundläggande saker. Att barnet ska överleva är en garanti som hon tar för given. Kalla oss bortskämda västerlänningar, men så är det. Det vi vill bli garanterade är att någon tar emot oss och ger oss en trygg plats att föda på. Att denna någon som tar emot oss är en kompetent barnmorska. Att vi ska få evidensbaserad vård och skydd för skador. På våra egna kroppar. För vår hälsa på kort och lång sikt.

Det värsta och det näst värsta

Det värsta som kan hända är visserligen att komma hem utan frisk bebis, det håller alla med om. Men eftersom vi tar det för givet, så är det näst värsta att vi kommer hem med en skada som kommer ge oss med för livet. En skada som är förebyggbar genom evidensbaserad vård.

Vet ni vad jag skulle säga är rätt illa?

Kvinnosynen som den här journalisten förmedlar. Synen på födande. Att vi inte skulle kunna höra talas om kris utan att börja agera helt icke-adekvat. Synen på barnmorskor. Att de inte skulle kunna skilja mellan sina egna upplevelser av arbetspassen och den bild som målas upp i media. Synen på oss som berättar om våra upplevelser och erfarenheter, att vi personligen skulle orsaka andra kvinnor skada genom att spä på en oro.

Sluta omyndigförklara oss.

  • Sluta tro att du själv vet bättre än den stora massan, speciellt om den stora massan jobbar dagligdags med problemet de uttalar sig om.
  • Läs på om bäckenbottenskador och om förlossningstrauman.
  • Gå en mil i en barnmorskas, mina, Hanna Öhmans, Gördelkerstins eller DoulaEmmas skor. Och återkom sedan med hur icke-adekvat gnälliga vi är.
  • Lyssna, alltså lyssna på riktigt på vad en gravid kvinna är orolig för. Anta inte att du vet.

 

Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Ord jag ogillar

Ibland kommer jag på mig själv med at verkligen ogilla vanliga svenska ord. Sådär så att jag inte kan använda dem i mitt vanliga språkbruk och känner en rysning varje gång jag ser någon annan använda dem. Jag vet att den här listan kanske säger mer om mig än om någon annan. Att det du kan läsa ut här mellan raderna kanske verkar osympatiskt på något sätt. Hey, så här är jag.

Powerwalk

Jag vet inte om det är att jag tycker att det är ett fånigt engelskt importerat ord, men så borde jag egentligen inte tänka. Vi är ju liksom familjen svenglish. Med Joseph som bara pratar engelska med barnen har jag sjukt mycket engelska ord även i mitt dagliga språkbruk. Det är ”grab lorry”, ”all done” och ”combine harvester” för hela slanten. (Intresset att kolla upp en massa fordonsnamn på svenska finns liksom inte…). Nä, jag tror att hela antipatin mot ”power walks” är att jag tycker att det är löjligt. Att folk går en rask promenad, men byter om och tar med en vattenflaska och då blir det helt plötsligt träning att gå en ”power walk”. Jag tror dessutom att det lurar folk, att de tror att de själva tränar när de i själva verkat motionerar. Det är det såklart inget fel på, men defenitionsmässgt är det en stor skillnad.

Tuttar

Det här är ett ord jag avskyr sedan barnsben. Tuttar är något stort och oformligt och liksom köttigt, inte alls något värdigt. Och jag är ganska angelägen om att känna att min kropp liksom är värdig, på något sätt. Jag menar inte att ordet tuttar är slampigt, utan mer… slafsigt. Jag har dock kallat mig själv ”tuttmamman” när jag typ hamnat i en situation där jag gått runt och (gjort något med barnen) med nerknäppt amningsbh och stora amnings…bröst uthängandes. Slafsigt. Jag har väldigt svårt för att folk kallar sina bröst för tuttar, tycker det låter nedvärderande.

Hopplös

Jag vet inte om det är skillnad på värderingen av detta ord på engelska och svenska, men jag reagerar starkt när Joseph suckar ”Oh, you are just utterly hopeless” till någon av barnen när de gör något fel för typ tusende gången. Vem är hopplös liksom? Sjukt tråkigt uttryck.

Drömmigt

Hela bloggävärden missbrukar ordet ”drömmigt”. Jag avskyr det! ”Åh en sån drömmig frukost”, liksom, för en en smoothie i skål med skivad banan uppepå. Totalfjantigt. Vad är det för fel med ”fantastiskt”? Eller drömlikt, ett mer korrekt ord att använda? Som en dröm. Jag tolkar det som att den som slänger sig med ordet ”drömmigt” menar att det är ”goalz” (lika fjantigt ord om du frågar mig), något som är fantastiskt och vackert och som genast hamnar på någon slags mental ”lista med mål”.

Och så det här:

wpid-wp-1440433534584.jpeg

Har du något ord du ogillar?

Gillar du de orden jag ogillar? Berätta!

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog. 

Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!

Risky business

Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?

Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.

Ingen prestation, ingen revansch

Igår hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att ”få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Jag hävdar att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en ”duktig flicka”-prestation.

Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet ”frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.

Patientens mål

Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser.

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Kris, kaos, katastrof

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Tidningsrubrikerna kring förlossningsvården skräder inte orden. Födelsevrålets företrädare fick avbryta sin semester för att kliva in och öka det stödjande arbetet riktat mot oroliga blivande födande, och för att hantera medieförrågningar. Barnmorskor rapporterar om omänskliga arbetsförhållanden och rädslor för att det någon gång ska brista riktigt i vården, och att någon faktiskt ska dö.

Sedan kommer någon politiker in och försöka släta över.

Det är rykten som går, vi har trygg förlossningsvård, de allra flesta får föda på önskat sjukhus. Ni som pratar om förlossningsskador och haussar upp ryktena om brister i kvinnosjukvården gör alla en otjänst. Rädda födande mår sämre än trygga födande vet ni väl. 

Deras lugnande ord blir som vatten på en gås, vi hör vad de säger men det betyder ju inget.

Deras överslätande förklaringar väger inte särskilt tungt, när de efter nästa beslutsrunda kunngör att det tillsätts mer pengar til förlossningsvården. Hörde jag kris?

Ibland i debatten blir det lite jämförelser mellan äpplen och päron, och ”krisen” har inte en entydig innebörd. Krisen är enligt mig en förtroendekris.

Jag skulle säga att krisen handlar om befolkningens låga förtroende till kvinnosjukvården överlag.

Att vi som födande kvinnor

  1. Till att börja med inte har rätt till ”informerat belsutsfattande” vad gäller vårt födande
  2. Inte vågar lita på att det finns plats för oss när vi ska föda.
  3. Inte kan lita på att det kommer finnas personal tillräckligt, för att ha möjlighet att ta tillvara våra önskemål och behov av stöd.
  4. Inte kan lita på att framfödandet inte kommer stressas fram och att vi kommer få det perinealskydd vi har rätt till.
  5. Inte kan lita på att den som ska sy ihop oss om vi brister har MVG i bäckenbottensuturering.
  6. Inte kan lita på att vi kommer få en adekvat eftervård där inte ”allt är normalt, det blir så när man fött barn, gå hem och knip” är ledorden.
  7. Inte kan lita på att våra behov om fungerande sex- och samliv, kontinens och förmåga att vara fysiskt aktiv kommer tas på allvar av kvinnosjukvården då vi senare söker vård.

Det räcker alltså inte med att politiker säger att:

  • Vi har bland världens lägsta kvinno- och barnadödlighet
  • Att nästan alla får föda på rätt sjukhus
  • Att det finns utbildningsinsatser för att våra bäckenbottnar ska skyddas vid vaginala förlossningar
  • Att det satsas på bemanningsfrågorna inom förlossningssjukvården

Förlossningskatastrofen är en katastrof för de anställda inom förlossningsvården. (Tack alla hjältar för att ni ändå går till jobbet och gör ert bästa. Från hjärtat, tack!). Men förlossningskrisen är en förtroendekris. 

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Kära politiker.

Vi födande har inte förtroendet att kvinnosjukvården har vår långsiktiga hälsa som fokus. Det handlar inte om att ”ha tur och få föda på sjukhuset jag valt”. Det handlar väldigt lite om dusch på rummet, hemtrevliga gardiner eller om en fin bricka med höga glas och Sverigeflagga.

Ni säger att vi har så låg mödra- och barnadödlighet. Tack!

Men kan vi snälla, snälla, få fortsätta med någon slags garanti för värdighet och livskvalitet efter förlossningen?

Med vänliga hälsningar

Mia, fysioterapeut, bloggare och folkbildare om bäckenbottenhälsa.

Mina kvarvarande skador som ska repereras 5 år efter förlossningen

(Med en historia inkluderande en sfinkterruptur från sommaren 2012, med kvarvarande symtom som jag sökt vård för flera gånger, men som nu äntligen har en inplanerad reoperation av skadorna.)

Holistisk kvinnohälsa 

Holistisk kvinnohälsa

Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. ”Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”.

Den här inställningen gör mig lite ledsen

Alltså, jag gillar ju mina patienter. Men tro mig, mitt mål är ju att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.

Klart som korvspad att vi ser till hela kvinnan

Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.

Däremot finns det ju en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser räcker till. När jag nu inför sommaren försöker få en överblick över alla mina pågående patienter räknade jag dem till 150 stycken. Vad jag som enskild vårdgivare räcker till för varje enskild av dessa 150 personer är ju naturligtvis begränsat.

Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse

Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig då och då. (Kanske helst egentligen lite tätare än nu ändå. I ett annan vårdsystem hade jag kunnat jobba mer med manuella behandlingar och med mer regelbunden träning. De resurserna finns inte idag). Där emellan skulle de som behöver träffa kiropraktorn, och de flesta skulle dessutom gå på massage en gång i veckan. De skulle i den bästa av världar kunna göra sina övningar med en peppig och kunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)

Den holistiska kvinnohälsan är ingen one man show

Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa.  Nu är jag en slags helikopter-vårdperson för ett större antal kvinnor. De får ta ett stort ansvar för sin rehab själv. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll.

 

Tankar om holistisk kvinnohälsa