Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

”Vad är privat för dig? Vad vill du hålla för din allra närmaste?”

Vad är privat?

För mig är det väldigt få saker som är riktigt, riktigt privata. Jag vet inte om det innebär att jag är en människa utan något större djup? Jag har ofta så pass nära till mina känslor om saker att det sällan är lönt att försöka dölja dem. Och typ kroppsrelaterade saker vet ni ju att jag är ganska oblyg om.

Vad är känsligt?

Mina mer innerliga och djupa åsikter är mer känsliga för mig. Säg att jag skriver ett blogginlägg där jag skriver och förklarar min ärliga åsikt om någonting, då blottar jag också strupen. Jag skulle tycka att det är jobbigare att någon skrev att jag hade fel i min åsikt, än att någon skulle skriva att jag är ful, typ.  Vilket ibland är lite problematiskt, i och med att jag bloggar och uttrycker åsikter titt som tätt. Ni märker det nog inte, för det behöver inte vara något som någon ens förstår att är lite känsligt. Men ibland är jag rätt hudlös kring vanliga åsiktsblogginlägg.

wpid-wp-1439996791864.jpegVad ska hållas privat?

Ni kommer nog märka det tydligt när lilla bebisen kommer, att vi kommer vara mer öppna om den än vad vi är om Wollmar och Wilfred. Vi har skrivit om, och visat barnen här på bloggen fram tills att de fyllt två år. Upp till den åldern tänker vi att barnen bara kommer bli glada över att livet blivit dokumenterat här. Men sedan när de blir större värderar vi deras integritet rätt högt. De ska inte behöva vara ”Snipp-Mias barn”, liksom.

Att vara en öppen bloggare

Jag kan alltså i princip vara hur öppen som helst kring saker som andra tycker är privata. Saker som många andra tycker är mer ”personligt” (typ åsikter) är mitt känsligaste. Jag känner mig så otroligt skakad ända in i hjärteroten när någon ifrågasätter en djupt rotad åsikt jag har. Och inte på så vis att jag inte är beredd att förändra mig och mina åsikter om jag har fel, utan… det bara är så. Mitt djupaste jag är mitt tänkande jag, där mina åsikter finns. Där jag formulerar mig kring min världsbild och självuppfattning.

Vad är känsligast för dig? Hur yttrar detta sig? 

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Jag har genomgått en traumatisk vaginal förlossning och ett planerat och väldigt bra kejsarsnitt. Jag står inför att göra ett ytterligare snitt och det får mig att börja tänka litegrann på hur det har varit. Och tänkandet får mig att bli arg över oförmågan att individanpassa BB-vården.

Eftervården efter vaginala förlossningen

Efter den vaginala förlossningen då jag fick en sfinkterskada följdes jag faktiskt upp en hel del. Det kändes ganska bra när det begav sig, men mindre bra när jag fem år senare fick svart på vitt att läkaren som sytt ihop mig efter förlossningen misslyckats fatalt med att få ihop musklerna i min bäckenbotten. Eftervården på BB lämnade dock en hel del att önska. Jag kände mig särbehandlad på ett negativt sätt på grund av min skada. Ingen verkade förstå hur ont jag hade, ingen ville prata med mig om skadan och ändå möttes jag av oförstående när jag behövde hjälp att hämta mat längre bort i korridoren.

Eftervården efter kejsarsnittet

Eftersom det var en bukoperation som gjorts, så fanns liksom en medicinsk föreställningsvärd om hur mycket smärta och besvär jag kunde förväntas ha. Därför fick jag hela tiden adekvat smärtlindring, väl avvägda råd om hur jag skulle ta mig an den något konvalecenta kroppen och på det hela taget en bra vård.

Varför så stor skillnad?

Jag hade LÅNGT mycket mer ont efter den vaginala förlossningen än efter kejsarsnittet. Jag skojar inte, det gjorde så djävulskt ont. Och visst fick jag smärtlindring, men det var ändå lite grann med någon slags misstro som de där tabletterna delades ut.

Jag vill nästan skrika:

Hur kan det komma sig att BB-vården inte inser att det kan göra mer, eller i alla fall minst lika, ont att spricka en massa och genomgå en underlivsoperation i samband med en förlossning, som det gör att genomgå en bukoperation? 

Jag vet att det är väldigt individuellt det här med smärta.

Jag skulle välja bukoperationen framför underlivsoperationen alla dagar i veckan, om jag ställdes inför detta val. Möjligen så spelade skräcken och oron en väldigt stor roll när det kom till sfinkterrupturen. Att smärtan förstärks när ens värsta mardröm besannats. Och inför kejsarsnittet var jag ganska laid back, och därför förstärktes inte heller smärtupplevelsen på samma sätt. Nu har jag genomgått en till bäckenbottenoperation sedan dess, och jag ska snart genomgå ett kejsarsnitt till. Jag får alltså en ytterligare chans att jämföra dessa i smrätintensitet och -dignitet. Återkommer med rapport!

Häromdagen blev jag arg!

En person i min närhet födde barn ganska nyligen, och förlossningen var lång och förhållandevis komplicerad. Hon fick inga stora muskulära skador, men däremot nytillkommen bäckensmärta i främre bäckenleden från själva förlossningen. Och den smärtan GÖR SÅ ONT. Hon kan knappt stå, gå, lyfta sitt barn eller vända sig i sängen. Jag träffar ju regelbundet patienter med såna här besvär. Ofta får de lida ganska lång tid efter förlossningen. När min vän bad om mer smärlindring på återbesöket på BB frågade barnmorskan vad hon skulle göra med den. ”Sälja den på Sergels Torg”, hade hon god lust att svara då.

När man inte passar in i någon mall

Den kvinnan passar inte in i mallen för a) sfinkterskadade eller b) kejsarsnittsförlösta. Och då verkar BB-vården helt plötsligt stå helt perplex. Men va, du kan ju inte ha så där ont?  Kvinnor verkar fortfarande misstros för att bara vara gnälliga/sjåpiga när presenterar symtom som inte passar in i mallen för hur en nyförlöst kvinna förväntas må. Jag FÖRSTÅR INTE hur svårt det ska vara att liksom ta en person på allvar, som berättar att den inte mår bra.

Det är ett strukturproblem

I Sverige har vi det så organiserat att det faktiskt inte finns någon som riktigt har i uppdrag att bry sig om mamman så fort barnet är ute. BVC ska ha koll på barnet, och MVC har på pappret ansvar för den nyförlösta kvinnan fram tills några månader efter förlossningen. Men, vad ska de göra? Mäta blodtryck och blodsocker, en gång till? Och på BB vill de ju som bekant ha en ganska stor ruljans, där kan du inte stanna för din egen rehabilitering, direkt. (Här hävdar jag att det ska finnas remissvägar direkt till fysioterapeut för kvinnor som drabbas illa av förlossningar/kejsarsnitt, men det är ju kanske bara mitt eget, privara korståg…)

Det här är en feministisk fråga.

Aldrig någonsin skulle en man som i princip var oförmögen att gå skickas hem från sjukhus utan att ha fått en remiss i handen, läkemedel att ta och en rekommenderad kontaktväg genom vården för fortsatt uppföljning. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror ändå att det är så.

En förstagångsgravid mage från 2012 som gärna hade sluppit både sfinkterskada och efterföljande kejsarsnitt…

En mödravårdsdröm

En mödravårdsdröm

Vi behöver bättre eftervård för nyblivna mammor

Är det något som blivit mitt signum efter att jag och Louise gav ut vår bok, så är det detta påstående. Att eftervården behöver utvecklas.

Jag vet att det egentligen finns andra livsviktiga drömmar och målsättningar att ha kring mödra- och förlossningsvården här i Sverige. Fortsätta ha så låg barna- och mödradödlighet som möjligt, såklart. Att det ska vara rimliga förutsättningar för både födande och barnmorskor på förlossningsklinikerna.  Bättre förutsättningar för barnmorskorna under varje arbetspass. En tillgänglig och närvarande barnmorska till varje födande kvinna. En minimering av procenten sfinkterrupturer, det känner jag såklart personligen för också.

Idag ville jag bara skriva om en annan konkret dröm jag har.

Vet ni hur de har det i Frankrike? Om jag har förstått det rätt ingår 10 träffar med sjukgymnast/fysioterapeut efter förlossningen i det statliga mödravårdsprogrammet. Alla som vill får en bedömning av bäckenbottenfunktionen och får sedan på efterkommande träffar råd och hjälp att komma igång med knipövningar och mage-/ryggträning. Se här. Jag vet att man i Europa ibland jobbar inte helt hundra evidensbaserat, så hela deras koncept är jag inte sugen på att kopiera.

I Sverige träffar en nyförlöst kvinna sin barnmorska typ en gång efter graviditeten. Om en kvinna har fått en sfinkterruptur kallas hon normalt även på ett återbesök till läkare efter ett gäng månader. Varken under eller efter graviditeten rekommenderas en kvinna att gå till fysioterapeut enligt det statliga programmet.

Många söker vård för sent

Jag tycker visserligen att det verkar som att många gravida med bäckensmärtor kommer till fysioterapeut ändå. Alldeles för ofta händer det tyvärr att de kommer lite för sent, när de redan gått omkring med smärtor länge. Hade de kommit mycket tidigare hade säkerligen många hunnit ”mota Olle i grind” och inte fått det så besvärligt. Min personliga tro är att även om alla gravida gick till fysioterapeut skulle kostnaderna totalt sett minskas, eftersom flera långa sjukskrivningar hade kunnat undvikas.

Just på min arbetsplats träffar jag ju många nyblivna mammor, just eftersom det är detta jag nischat mig på. Men det är ju mer undantag än regel att nyblivna mammor träffar fysioterapeut efter graviditet generellt sett.  Även här tänker jag att det finns folkhälsovinster. Om de nyförlösta kvinnor erbjöds rehab i större utsträckning hade vi kanske kunnat se mindre kvinnohälso-relaterade besvär även på lång sikt; inkontinens, framfall, smärttillstånd i rygg etc. Mindre kostnader för sjukskrivningar även här.

Min dröm är att åtminstone något eller några besök hos fysioterapeut skulle bli ”obligatoriska” i det svenska mödravårdsprogrammet

Ett informerande besök under graviditeten för att få gemene kvinna att kunna hantera eventuell bäckensmärta och själv minimera den om möjligt. Och gärna minst 3-4 besök efter förlossningen för att få en bedömning och prata om bäckenbotten, bålstyrka, råd om annan träning och lite föräldraergonomi. Det hade garanterat betalat sig i det långa loppet.

Jag vill att min egen yrkeskår ska ta ett steg fram och kräva en plats för de svenska mammornas skull.

För Sveriges kvinnor.

Så tänker och drömmer jag.

Bäckensmärta och sjukskrivningar

På gårdagens tema om bäckensmärta och sjukskrivningar

Jag läser i denna artikel:

"Struggling with daily life and enduring pain"
Klicka på bild för länk till fulltext

”In Sweden, the societal opinion of pregnancy is that it is a normal condition implicating that a woman with a normal pregnancy should be able to continue her life as usual during pregnancy. The view of pregnancy as a normal condition where pregnancy-related problems not necessarily should be a reason for sick leave is widely spread, for example stated by the information available at the web site of the Swedish Social Insurance Agency.”

PGP är ”Pelvic girdle pain” = bäckengördelsmärta.

”PGP during pregnancy greatly affects the woman’s experiences of her pregnancy, her roles in the relationships, and her social context. For women with young children, PGP negatively affects the role of being a mother, a situation that further strains the experiences. As the pain disturbs most aspects of the lives of these women, improvements in the treatment of PGP is of importance as to increase the quality of life in these women. This pregnancy-related condition is prevalent and must be considered a major public health concern during pregnancy.”

Sjukskriven för bäckensmärta som jag är, känner jag sååå mycket igen mig!

Precis som vid alla smärttillstånd är inte smärtan i sig en isolerad företeelse. Det påverkar mig (obviously eftersom jag nu är sjukskriven) som yrkesperson, som mamma, som partner, som vän. Jag känner såå starkt att smärta liksom fyller mina inre rum, så att mitt sociala kapital minskar. Jag var på en fest för några veckor sedan, där jag insåg att jag inte orkade delta i några andra samtal än de allra mest lättsamma och lättflytande, eftersom en del av mitt sociala kapital liksom är bakbundet av en trötthet som kommer från att ha ont. Nu låter jag jättejätte-smärtpåverkad. Men grejen är att jag ju ändå har helt rimliga nivåer på mina smärtor. Jag kan förstå att om det skulle bli ytterligare värre, skulle mina cirklar också krympa. Jag hyser OTROLIGT mycket respekt för mina patienter som lider av svåra smärtor under lång tid.

Mer om bäckensmärta på BakingBabies:

 

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Nu är jag ju sjukskriven på grund av smärtor som jag fått i samband med min graviditet, så egentligen ska jag väl inte klaga. Men jag fattar verkligen inte Försäkringskassans resonemang kring just ohälsa kring graviditeter. Jag vet att Försäkringskassan har en pott pengar att fördela, och att de säkert försöker fördela dessa pengar rättvist och enligt konstens alla regler. Jag ska inte klaga på pengarna, på ersättningsnivåerna, på hur besluten fattas. Men det som blir knasigt är underlaget till hur besluten ska fattas.

Saxat från Försäkringskassans hemsida, om graviditeter:

Kan jag få sjukpenning?

Om du blir sjuk och har nedsatt arbetsförmåga får du sjukpenning på samma sätt som du skulle fått om du inte var gravid.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning.

Så långt är jag med

Blir du sjuk under en graviditet så kan du vara sjukskriven. Men ”normala graviditetsbesvär”? Vad är egentligen det? När är inte ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet?  Försäkringskassan definierar sjukdom, ohälsa och hälsa på ett sätt som är förlegat, och de följer inte världshälsoorganisationens definition av begreppen. Vilket är väldigt konstigt, är det inte? Något som nästan är ännu konstigare att det är extremt ovanligt att bli sjukskriven efter en förlossning/snitt, trots att det finns personer som drabbas av ohälsa i samband med just barnafödandet.

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet
Jag bjussar inte på sfinkterruptursbilder, men de hade varit mer adekvata i sammanhanget…

Vad har graviditeter och förlossningar för inslag av ohälsa egentligen?

  • Graviditeter kan vara starten på långvariga smärttillstånd i ländrygg och bäcken. Ju mer du biter ihop och kör på som vanligt, desto svårare blir det att få en lösning på problemen.
  • Förlossningar leder till bestående skador på kvinnor, skador som i det akuta skedet gör kvinnan med konvalecent än efter vilken annan operation som helst.
  • Urin- och analinkontinens efter förlossningar är ofta behandlingsbara. En nyförlöst kvinna som samtidigt måste fokusera hundraprocentigt på att ta hand om ett spädbarn kan i vissa fall inte både sköta sin egen rehab och barnets skötsel.
  • Stor blodförlust i samband med förlossning är inte heller en sjukdom, men kan göra att kvinnan blir sjukligt trött och matt.
  • Skador på muskler, leder och nerver i samband med kejsarsnitt och förlossningar är fortfarande skador på just muskler, leder och nerver, även om de sker genom det naturliga förlopp som barnafödandet anses vara.

Jag kan fortsätta länge med min lista.

Jag hävdar fortfarande att så länge en stor statlig myndighet har denna syn på kvinnor, graviditeter och förlossningar, kommer vi inte komma särskilt långt med de förändringar som vi behöver.

Gör er hemläxa

När jag nästa gång träffar någon som påstår att graviditeter inte är en sjukdom kommer jag svara ”det är för all del inte skottskador heller”. 

Snälla, snälla Försäkringskassan. Gör er hemläxa och läs lite modern teori om begreppen hälsa, ohälsa och sjukdom. Återkom med uppdaterade riktlinjer om hur gravida, nyförlösta och förlossningsskadade kvinnor ska behandlas.

Tack på förhand.

wp-1463489094442.jpg

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Gravid kvinna tänker

Det är sommar. Snart kommer alla rubrikerna om kris i förlossningsvården. Om överbelastade barnmorskor, om hänvisningar utanför landstingen, om kvinnor som är otrygga under förlossningen. Eller? Hittills verkar det ju ganska lugnt på den fronten.

Men snart kommer hösten och summeringen av sommaren. De ansvariga kommer möta eventuella kris-rubriker med att ”egentligen var det lugnt”. Ur deras statistik hämtar de påståenden om att det inte är någon fara på taket. Ingen dog, alla som hänvisades var lågriskförlossningar, patientsäkerheten har kunnat bibehållas. Nu gissar jag bara, men ni fattar.

Så här blev det i alla fall förra året.

Jag tänker att det handlar om en missmatch mellan upplevelse och statistik

Kvinnor är otrygga innan förlossningar för att de är rädda att inte få plats när de ska föda. Även om allt senare går prickfrick så kommer rädslan faktiskt ha funnits där, och kastat en skugga över hela förloppet. Kvinnor blir stressade under förlossningen i och med att de mer eller mindre omedvetet känner av att personalen är pressad till det yttersta. Kvinnor får skador på grund av brister i patientsäkerheten, men skadorna kan inte fångas upp i statistiken och då förblir dessa en ”blind spot” i riskberäkningarna.

Personalen slår knut på sig själva för att bibehålla patientsäkerheten. Och därmed klarar man förhoppningsvis den där fina stastistiken som man sedan kan grunda lugnande besked på. ”Ingen fara på taket med förlossningsvården, allt gick egentligen bra!

Ett påhittat men verklighetsförankrat exempel

När Angelica skulle föda sitt första barn blev hon igångsatt. Hela förloppet blev otroligt långdraget och två dagar efter igångsättningen startade var det dags att krysta. Krystskedet gick inte riktigt framåt och en läkare kom in med sugklocka. Angelica fick panik och det var flera personer som hjälptes åt att hålla fast henne för att kunna sätta sugklockan. Barnet kom sedan ut och mådde faktiskt bra. Barnmorskan konstaterade att Angelica bara fått några små skrapsår och berättade att hon kunde råkat få mycket större skador. Angelica mådde länge jättedåligt när hon tänkte på förlossningen. Angelica upplevde att ögonblicken när de höll fast henne kändes som ett övergrepp. Hon gick till barnmorskan på efterkontroll och också där konstaterades att allt såg bra ut. Angelica skulle bara knipa lite mer. När det gått nästan ett år började Angelica känna att de symtom hon haft efter förlossningen borde ha gått över. Hon led fortfarande av tyngdkänsla, urinläckage, och en känsla av att sex ibland kändes alldeles för lite, och ibland gjorde ont. Angelica gick till totalt 6 olika vårdgivare innan hon tillslut hittade någon som kunde konstatera att hon visst hade fått muskelskador under förlossningen. Alla andra menade att det såg så fint ut. När det gått 2,5 år opererades hon för ett bakre framfall och defektläkta muskler i mellangården. När Angelica pratar om sin historia med sina vänner blir alla deras slutsats ”Fy fan för förlossningsvården alltså!”

Krisen i förlossningsvården är inte alltid det man tror

Det är bara en del av Angelicas historia som faktiskt utspelar sig inom själva förlossningsvården. Man kan inte alltid undvika bristningar, men de ska hittas och sys korrekt. Angelicas upplevelse kring händelseförloppet med sugklockan är naturligtvis under all kritik. Varje sådan här händelse är såklart en kris i förlossningsvården, på ett individuellt och strukturellt plan. Men resten av Angelicas historia hör inte till förlossningsvården. Mödravårdens barnmorska borde ha kunnat identifiera både en missad skada och Angelicas mående. Ett gäng andra gynekologer borde ha kunnat hitta skadorna och hjälpt Angelica vidare. Dessa missar kan vi inte skylla förlossningsvården för. De hör ihop med andra organisationer inom kvinnosjukvården. Och handlar ju naturligtvis om kompetensbrist. Krisen i förlossningsvården handlar inte lika mycket om kunskapsbrist, som om tids- och resursbrist.

Inte samma sak

När kvinnor pratar om krisen i förlossningsvården blir det ofta en ihopklumpning av missförhållandena inom kvinnosjukvården. Missförhållanden som gäller de problem som debuterar vid en förlossning, men tidslinjen kan sträcka sig över många år. När offentliga talespersoner pratar om krisen i förlossningsvården pratar de om förlossningar, punkt. Möjligen litelitegrann om BB-vård, men det sträcker sig egentligen aldrig längre än så. Jag tror att det ibland blir missförstånd mellan offentlighetens talespersoner och kvinnorna kring vad man faktiskt menar med krisen.

Hur tänker du?

 

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Det här är en text som jag skrev som ett svar på en ledartext i DN från några veckor sedan. En Evelyn Schreiber skrev en text som kan sammanfattas med introt

”Att som många gör nu, tala om förlossningsvården enbart i kristermer, är inte bara överdrivet och onyanserat. Det bidrar med onödig extra oro för kvinnor.”

Jag tänker att det naturligtvis finns vettiga nyanser i hennes text. Och det är såklart inte bra att _enbart_ måla upp svensk förlossningsvård som ett härke av kaos. För det är ju inte ens sant. Vi har ju enligt många parametrar faktiskt den bästa förlossningsvården i världen. Jag fattar ju också att det finns kvinnor som blir skrämda av läskiga förlossningsberättelser och medias återberättande om kris och kaos.

Men i alla fall. Jag reagerade och jag skrev ner mina tankar:

Den 1-8 juli är det internationella ”Birth Trauma Awareness week”. Som av en slump skriver Evelyn Schreiber just denna vecka om att vi måste sluta prata om förlossningsvården i kristermer. Att det är överdrivet och onyanserat och bidrar med onödig oro. Och att detta är det sista blivande mammor behöver.

Som fysioterapeut med obstetrik och gynekologi som nisch träffar jag gravida och nyförlösta kvinnor dagligen. De flesta med smärtor och besvär. De är inte få. Jag är kanske också en av dem som kan beskyllas för att beskriva förlossningsvården i kristermer. Jag driver av en Sveriges största hälsobloggar, med kvinnohälsa och förlossningsskador i fokus. Jag har själv en analsfinkterskada med livslånga men efter min första förlossning.

Jag ser det så här:

Det finns ingen stor samhällsförändring som uppkommer ur tystnad. Alla vi som talar vitt och brett om förlossningsskador och problem i förlossningsvården gör det inte av ondska och en vilja att oroa våra medsystrar. Utan för att vi vill driva på en förändring.

Låt oss tala om rädsla.

Det är minst sagt skitläskigt att vara den som berättar om förlossningsskador och anala läckage flera år efter förlossning. Det är läskigt att vara drabbad, att inte veta hur skadan kommer påverka relationen, familjen, arbetslivet och det sociala livet.

Det är såklart också läskigt att vara en födande kvinna i ett samhälle som har en förlossningsvård som beskrivs med kristermer. Men rädsla och oro kan inte vara en rimlig anledning för att samhällsdebatten om förlossningsvården ska tystna. Om vi inte lyssnar på patienter och tar deras upplevelse på allvar, hur ska vi någonsin kunna få förbättringar inom vården?

Att inte prata om baksidan med graviditeter och förlossningar är bara att blunda för ett samhällsproblem.

Det kommer inte försvinna bara för att vi låtsas som att allt är bra. Det kanske får en gravid kvinna att bli något mindre orolig. Men det gör inget bättre för den som faktiskt drabbas av förlossningsskada eller förlossningstrauma. Hon kommer bara sjunka lika djupt ner i den personliga skam- och skulddynga som kvinnor i generationerna före oss gjort.

Om vi tystar kvinnor är vi tillbaks på ruta ett.

Då är vi tillbaks på den plats där det är personens eget fel att den är traumatiserad eller förlossningsskadad. Att förneka att förlossningsskador och förlossningstrauman finns kommer bara leda till fortsatta trauman. Det finns inget annat i livet som potentiellt kan påverka resten av ditt liv på motsvarande sätt, som inte kommer med en enda varningsskylt eller finstilt text. Med kunskap kommer också kraven på en bättre vård.

Det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Låt oss alla prata mer om förlossningsvården i kristermer. Då driver vi tillsammans på en förändring!

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Jag börjar skriva det här inlägget utan att veta vart jag kommer komma med resonemanget. Men jag skulle vilja lyfta ämnet postpreggokropp och hur vi förhåller oss till den.

Jag hade en ätstörning som tonåring och jag är inte befriad från kroppsknepigheter. Jag tycker inte att det är helt okomplicerat att gå upp i vikt under graviditeter. Jag har inte tyckt om känslan av att plötsligt befinna mig i en konstig limbo-kropp efter graviditeterna heller. Den är inte som min vanliga kropp, den ser annorlunda ut och jag vet inte vart jag kommer landa när den hittar ett steady state sedan. Det gäller inte bara vikt utan också amningsbröst, kejsarsnittsärr, håravfall och allt annat som ska gå igenom någon slags omvandling. Jag kan på alla sätt förstå behovet av att ”ta tillbaks kroppen” efter en graviditet. Jag har heller inte varit den som förhållit mig helt hundraprocentigt ohetsig till kroppsförvandlingen efter graviditeterna.

Det enda rimliga, och det verkliga

Det enda rimliga är att postpreggokroppen skulle överösas av tacksamhet för jobbet den gjort. Men det verkliga är att mitt flöde fylls av mammor som tränar, äter enligt vissa dieter, viktväktar och på alla sätt försöker påskynda processen ”att komma tillbaks”. Problemet med att ha kroppen som förbättringsprojekt sådär är att det ändå är en slags kropps- och kvinnohat. Vi alla är genomsyrade av idealbilden. Det som framstår med all tydlighet är att allt annat än den perfekta kvinnan inte duger.

Det rätta och det falska

Att bara vara kroppspositiv och vara helt okej med postgraviditetskroppen kommer inte vara helt ärligt från min sida. Jag skulle så gärna vilja känna en oladdad och ovärderad känsla av att  ”jaha, så här blev jag nu” . Det känns som det enda rätta. Men jag vet också att jag inte kommer lyckas hamna där. Eller vet gör jag väl inte, men jag förbereder mig på det.

Vad jag därför inte kommer skriva

Jag kommer inte dela med mig av tips om hur jag tränar efter graviditeten. Jag kommer att undvika att dela med mig av förändringar gällande vikt och utseende. Jag tycker att det är helt omöjligt att särskilja vad som är en funktionell längtan efter att återfå en normal kropp med normala funktioner, och vad som handlar en strävan efter ett visst utseende.

Men jag måste få synas

Jag längtar efter friheten att röra mig obehindrat, utan smärta. Jag längtar så innerligt efter att springa! Jag kommer inte kunna hindra mig själv från att berätta rörelseglädjen när den återvänder! Jag vete tusan om jag kommer kunna förmedla nyanserna av det här. Men jag vill att ni i alla fall ska veta, att jag har någon slags tanke för det här. Som förhoppningsvis lyser igenom. Jag tycker att jag var rätt rimlig sist också. Men jag minns att jag la ut ett inlägg om bäckenbotten-anpassade situps med bilder som denna:

Då minns jag att jag fick en kommentar om att jag var kroppshetsig. Då hade det gått 16 månader sedan Wilfred fötts och min kropp hade nog återhämtat sig så bra den skulle. Inlägget handlade inte om mig och min träning, men jag använde mig själv som modell för att visa en poäng i inlägget. Om att överhuvudtaget synas är kroppshetsigt så kommer jag inte lyckas hela vägen. Det är klart att om jag hade haft tid, budget och ens förmåga att fota snyggt så hade jag gärna velat ha bilder på alla olika sorters kroppar i inlägg om träning här på bloggen. Men nu har jag ju oftast bara mig själv, och kanske Joseph, att hålla tillgodo med. Och vi lyckas ju oftast inte ens ta vettiga bilder på varandra!

Ett inlägg utan tydlig poäng

Jag går lite och funderar på det här med hur jag ska förhålla mig till postpreggokropp, blogg och förebildskap sen när den tiden kommer. Ni får gärna ge mig era smarta tankar!

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.