Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Är det bättre nu?

Jag satt och kollade igenom inläggen som vi publicerat om somrarna tidigare år, och kom över ett inlägg som handlade om krisen i förlossningsvården. Det var den sommaren BB Sohpia skulle läggas ner, och alla de arga BB-marscherna hölls i början av hösten.

Hade det inte blivit bättre?

Innan den här sommaren hade jag en känsla av att det blivit bättre med en del saker. Utbildningsinsatser har gjort stora skillnader som jag märker i mitt arbete. Uppmärksamheten på skador gör att det sker mycket aktivt förebyggande arbete, och det är också lättare att nå behandling för missade och defektläkta skador. Jag upplever också att det har hänt något vad gäller attityderna, det är inte längre lika dåligt ansett att som jag ”skrämma folk” med att berätta om förlossningsskada.

Men det verkar krisigare än aldrig förr?

Fler förlossningsavdelningar läggs ner, det verkar vara så sjukt mycket brist på barnmorskor att sjuksköterskor anställs för att göra deras jobb och… kvinnosjukvården verkar fortsatt så lågprioriterad? Och om det inte finns personal, eller för den delen platser att föda på – vad gör utbildningar och attitydförbättringar för skillnad? Är det kris, är det kris liksom. De som kommer i kläm är ju kvinnorna.

Så här skrev jag för två år sedan:

Bakgrunden till förlossningskrisen är att vi som födande kvinnor

1. Till att börja med inte har rätt till ”informerat belsutsfattande” vad gäller vårt födande
2. Inte vågar lita på att det finns plats för oss när vi ska föda.
3. Inte kan lita på att det kommer finnas personal tillräckligt, för att ha möjlighet att ta tillvara våra önskemål och behov av stöd.
4. Inte kan lita på att framfödandet inte kommer stressas fram och att vi kommer få det perinealskydd vi har rätt till.
5. Inte kan lita på att den som ska sy ihop oss om vi brister har MVG i bäckenbottensuturering.
6. Inte kan lita på att vi kommer få en adekvat eftervård där inte ”allt är normalt, det blir så när man fött barn, gå hem och knip” är ledorden.
7. Inte kan lita på att våra behov om fungerande sex- och samliv, kontinens och förmåga att vara fysiskt aktiv kommer tas på allvar av kvinnosjukvården då vi senare söker vård.

Jag skrev att förlossningskrisen var en förtroendekris.Vi kvinnor blir inte tagna på allvar och våra behov inte mötta.

Har det blivit bättre?

Har det blivit bättre vad gäller informerat samtycke och patientdelaktighet i beslutsfattande? Jag tror att det KANSKE har blivit det, i alla fall när det kommer till att välja förlossningssätt efter en skada. Att välja kejsarsnitt tror jag fortfarande är svårt, va? Och beslutsdelaktigheten under förlossningar är fortfarande inget att hurra för va?

Mindre oro för platser och antal barnmorskor?

Det verkar vara knackigt på den punkten va? Hur är det nu i sommar, är ni som är gravida oroliga för att få plats och för att få tillgängliga barnmorskor? Ni som fött, har det känts stressigt och har någon av er upplevt att förlossningen forcerats för att skynda på?

Bättre undersökningar och behandlingar?

Jag tycker mig höra att fler och fler blir undersökta både vaginalt och analt, får ordentlig bedövning inför undersökningen och att allt fler barnmorskor får vidareutbildning i suturering av skador? Stämmer det?

Bättre eftervård?!

I alla fall här i Stockholm har det varit ett ganska omfattande arbete för att förbättra eftervården. Det har verkligen satsats på att barnmorskor inom mödravården ska göra bättre uppföljningar, och jag tycker mig märka effekten av detta hos mina patienter. Hur är det i övriga landet? Och Stockholmare, håller ni med mig om att det blivit bättre?

Jag är försiktigt positiv

Jag har varit försiktigt positiv och tyckt att det händer grejer! Men när det kommer såna här somrar, där det blir så väldigt, väldigt tydligt att förlossningar lågprioriteras (och därmed blir kvinnors hälsa och livskvalitet satt på spel). Då tappar jag lite tron på att det faktiskt går framåt.

Holistisk kvinnohälsa 

Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. ”Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”

Ser vi inte skogen för alla träden?

Ser vi kvinnohälsanischade fysioterapeuter inte människan, utan typ bara hennes bäckenbotten? Det är klart det finns patientmöten som jag i efterhand kan tänka att ”kanske skulle jag lyft blicken och också undersökt eller pratat om det här eller det där…”. Vi, liksom alla andra, är inte ofelbara naturligtvis. Men tro mig. Även om jag ju gillar mina patienter så är mitt mål är att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.

En icke fungerande bäckenbotten påverkar allt

Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.

Men ingen kan göra allt

Det finns en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser och vår tid räcker till. Jag brukar ofta ha minst 100 pågående patienter samtidigt, för det är så systemet rullar. Det finns MYCKET som jag inte kan hinna med med alla dessa, även om jag försöker göra mitt allra bästa. I den ekvationen kommer kanske att jag få begränsa mitt fokus till bäckenbotten, i och med att jag vet att ingen kan ersätta just den uppgiften. Det finns andra professioner som kan göra kompletterande insatser. Ibland behöver vi förlita oss på dem.

Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse

Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig tätare än vad jag ofta har möjlighet till. Då skulle jag hinna med både fler britsbehandlingar och bättre träningsuppföljningar. Men oavsett mina eventuella insatser så behöver vi alla ha ett sammanhang som är större än oss själva. Många av mina patienter skulle också behöva ha en outstanding kirapraktor och vissa skulle behöva gå på regelbunden massage. Många skulle behöva stöttning i sin träning av en kvinnohälsakunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)

Ingen One Man Show

Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa.  Mina patienter får ta ett stort ansvar för sin rehab själva. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll!

Tankar om holistisk kvinnohälsa

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog

Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!

Risky business

Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?

Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.

Ingen prestation, ingen revansch

För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att ”få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Man kan hävda att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en ”duktig flicka”-prestation.

Revansch-upplevelse

Jag själv upplevde att det var viktigt att den första födseln efter sfinkterruptursförlossningen skulle vara en revanschupplevelse. Jag ville verkligen inte föda vaginalt pga risken att spricka upp i gamla skadan och få värre problem än innan, men jag ville få en bättre upplevelse av själva ”få bebis”. Det fick jag. Varför var det viktigt? För att läka lite, inombords, tror jag.

Allt kommer till definitioner…

Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet ”frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.

Patientens mål

Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser eller som någon visserligen läser, men inte har resurser att ta hänsyn till.

Vad har du för tankar om det här?

Hur ser du på revansch-förlossningar? Och hur definierar du ”frisk” efter graviditet och förlossning?

Kan vi prata om digitala vårdbesök?

Häromdagen läste jag den här texten i Dagens Medicin. För att citera lite:

Trots att införandet av digitala vårdbesök har påverkat en mängd aktörer är det främst entreprenörer och läkare som har gjort sina röster hörda i debatten. Att det främst är entreprenörer och läkare har medfört att de har intagit ett tolkningsföreträde där de kommit att tala för alla berörda, patienter likväl som övrig vårdpersonal. Tolkningsföreträdet har medfört en begränsning i hur debatten har kommit att utvecklas.

Kristofer Hansson och Hanna Rosengren i Dagens Medicin

Jag tycker att det här är SÅ intressant.

För parallellt med att debatten inom vården VERKLIGEN hålls inom utveckling för VÅRDENS skull, på vårdens planhalva, så förs också diskussioner i kommentarsfält på olika bloggar, så snart någon gör reklam för typ KRY. Jag tycker att diskussionen i Underbara Claras kommentarsfält här är väldigt intressant.

Behovet av digitalisering är inte en fråga

Jag anser att vi MÅSTE lösa så att vissa delar av vården går att ha digitaliserad. Inte vård som kräver fysiska undersökningar, förstås. Men vi inom vården kan liksom inte sitta kvar i 1800-talet och hävda att allt måste hända på mottagningen, på min som vårdgivares premisser och under min ordinarie arbetstid. Världen funkar inte så längre.

Vård, för vem och när och till vilken kostnad?

De är ett problem att vissa grupper har lättare att söka och få vård, och att vissa hamnar utanför. Det är naturligtvis ett jätteproblem som behöver lösas på ett vettigt sätt, det här med finansiering av vårdbesök. Grejen är att vården är svindyr som den är idag, och vi har utmaningar i befolkningskurvan och skatteintäkter framöver som gör att vården MÅSTE förändras, effektiviseras och göras ekonomiskt smart. Tanken med digitala besök är ju att de också ska kunna vara billigare för vården. De kräver inte värsta lokalen, en massa uppnådda hygienkrav eller behöver inte ha ett stort väntrum liksom. Men digitalisering innebär ju också att vården blir tillgänglig på ett sätt som gör att den litegrann går att ”strössla med”. Det går att ta ett digitalt vårdbesök för något jag aldrig skulle prioritera att gå och sätta mig i väntrummet på vårdcentralen för, liksom.

Ni är ju världens smartaste läsare.

Jag är jättenyfikna på era tankar och perspektiv kring detta! Enlighten me!

Skulden på offret

Jag skulle vilja att vi funderar tillsammans över detta citat:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar Jag kan inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. Jag har fött sex barn och är läkare själv, jag vet.

OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips.”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet?

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat lite på barnmorskan? Då kanske inte förlossningsskadeproblematiken skulle finnas ens? Ansvaret ligger kanske på föderskan som har svårt att ta instruktioner. (Hoppas ni förstår min sarkasm)

Klart att det är vettigt att lyssna

Jag är helt med på noterna med att det är viktigt med en bra kommunikation med barnmorskan. Jag har för mig att det till och med finns forskning som stödjer påståendet att bra samarbete och kommunikation mellan barnmorska och föderska minskar risken för förlossningsskador. Det är inte det jag vill vrida och vända på med er, utan det är attityden.

Andra riskfaktorer

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta när Wollmar skulle födas, den gången jag fick min sfinkerskada. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikits om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”. Det var HELT andra riskfaktorer inblandade.

Jag är så TRÖTT på att kvinnor tvingas bära skulden

Det finns inga enkla sätt att undvika en förlossningsskada, som kvinnan kan göra själv. Det går INTE garanterat bra även om man gör alla rätt; förberedelser, andning, avslappning, lyssnar bra på barnmorskan – you name it.

JAG GÅR INTE MED PÅ DET HÄR LÄNGRE

Förlåt versalerna, men jag accepterar inte den här nedvärderande attityden längre.

Dela gärna om era reflektioner!

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn” av Christina Nilsson. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”. Det här perspektivet är så viktigt.

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Du ska bara sluta bry dig om idealen! Ta ansvar för ditt eget mående och sluta bry dig!

Läst i forum

Jag går och funderar över det här med kroppsuppfattning en hel del. Går det att ”sänka ribban”, ”blunda” och bara sluta bry sig? Är det mitt eget problem och ”fel” om jag har en negativ kroppsuppfattning i förhållande till rådande ideal?

Mitt svar är delvis nej.

Det finns forskning som visar att vår kroppsuppfattning varierar under menstruationscykeln. Även om det saknas signifikanta mätbara skillnader gällande vikt, BMI, midjemått eller andra mått under de olika faserna i månaden så varierar den upplevda kroppsstorleken och kroppsmissnöjet.

Det finns belägg för att vår kroppsuppfattning varierar med hormonstatus, och att vi alla reagerar olika på våra kroppsegna hormoner är allmänt känt. Vissa grejer går inte bara att ”rycka upp sig” ifrån, och mensen och dess inverkan på våra liv är inte alltid bara att negligera. 

Vänner och kroppsuppfattning

Studier visar också att hur våra vänner pratar påverkar vår kroppsuppfattning och att smalideal och ”tjockprat” är en direktsmitta mellan individer. På samma sätt finns det studier som visar att Facebook påverkar våra ideal och vår kroppsuppfattning negativt i jämförelse med andra medier. Kanske för att Facebook i större utsträckning också visar oss våra vänner och bekanta (och deras väl utvalda offentliga sidor?). Våra vänner och våra systrar påverkar på kroppsnöjdhet och kroppsuppfattning i stor utsträckning har forskning visat. Att känna att ens bästa vän är smalare än en själv är en av de mest skadliga sakerna för kroppförnöjsamheten. Så himla sorgligt. Tjockprat från smala kvinnor har visat sig ge större negativ effekt för omgivningen än om normalviktiga gör samma uttalanden.

Minnet är bra, men inte alltid av godo

Vi har också bättre minne för bilder på smala modeller, även om bilderna också ger oss en lägre nivå av kroppsnöjdhet. Av allt vi utsätts för väljer hjärnan alltså att lagra minnen av idealbilden av kvinnan framför bilder av andra alternativa kvinnokroppar. Vi kan alltså inte välja, helt och hållet ”att blunda” eller sluta bry oss. För att påverka vad som fyller det offentliga rummet verkar vara nästintill lika svårt som att lösa konflikterna i mellanöstern.

Gravida kvinnor uppfattar att kroppen ligger utanför deras egen kontroll och att så fort bebisen är född ligger kraven på att kvinnan ”ska återta makten” och forma/tukta kroppen igen, så att den snabbt som tusan ska passa in i idealet.

Forskning har visat att nyblivna mammor kanske behöver få mer stöd i att acceptera sina kroppar och att hantera kropps-omformningen på ett konstruktivt sätt efter förlossningen. För att kunna ta hand om de negativa effekter kroppsmissnöje har på den mentala och psykiska hälsan. Det finns forskningsbelagda samband mellan kroppsmissnöje och postpartumdepressioner, till exempel.

Ett systerskaps-ansvar

Om jag mår okej i min nya mammakropp, men min vän inte gör det – vad säger det om mig, om henne, om oss? Mest säger det att vi båda lever i en sjuk och skev värld där en kvinnokropp som nyss skapat en 3-kilos välfungerande ny människa inte får ha förändrats.

Ligger makten i våra händer? Om hjärnan faktiskt lagrar bilder på smala personer och vi minns dessa bilder mer än andra, då känns det faktiskt lite hopplöst. Om vi dessutom räknar in menscykeln in i bilden så blir det hela nästan övermäktigt. Händer upp, hur många av läsare känner att menssyckeln spelar roll på kroppsuppfattningen? För mig är det ja, rakt av.

Makten ligger i våra händer att välja våra vänner och välja våra flöden.

  • Akta dig för smala personer som pratar negativt om kroppen, sin egen eller andras.
  • Avfölj personer på Facebook och Instagram som matar din hjärna med idealbilder den inte kan glömma.

Felet ligger inte hos oss som individer, och makten ligger bara i ytterst liten utsträckning i våra egna händer. Vad kan vi alla göra för varandra?

Vi måste diskutera. Gnälla. Stöta och blöta. Vägra titta. Avfölja.

Vad mer?

Referenser:

The association between menstrual cycle characteristic and perceived body image: a cross-sectional survey of polish female adeolescents 

Association between different phases of menstrual cycle and body image measures of perceived size, ideal size, and body dissatisfaction.

An experimental investigation of the consequences and social functions of fat talk in friendship groups.

Comparative effects of Facebook and conventional media on body image dissatisfaction.

The role of memory in the relationship between attention toward thin-ideal media and body dissatisfaction.

Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att läsa forskning. Det är långt ifrån alltid som det ger någon rätsida på mina tankar, men det hjälper mig ofta att inte känna mig ensam.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

Depression och psykisk ohälsa

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Det finns en rad studier som pekar på att kroppsuppfattning kan spela en roll i utvecklingen av depression under och efter graviditet. Kroppsmissnöje kan alltså öka risken. Det handlar inte om drastiska ökningar, men om kvinnan har svårt att acceptera de förändringar som graviditeten medför finns ett samband. Det finns också studier som tyder på motsatta påverkansförhållanden – att depression påverkar kroppsuppfattning till det sämre.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)roller. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Referenser:

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Sexualiserade gravida som skrattar med en sallad

För några år sedan läste jag jätteintressant studie om vilka hälsobudskap som framställs i graviditetstidningar. Studien är amerikansk, vilket kanske bör framgå så här i början. Eventuellt är resultaten från en sån här studie inte rakt överförbart till vår kultur och kontext? Jag läser inte magasinstypen av tidning, typ någonsin, så jag har nog bara bläddrat som hastigast i något gammalt nummer av någon ”Vänta Barn”-tidning i väntrummet hos barnmorskan.

Studien heter ”An exploration of appearance and health messages in pregnancy magazines” och hade tre frågeställningar:

  1. Hur karaktäriseras budskap relaterade till vikt och utseende  i graviditetsmagasin?
  2. Hur framställs budskap om mat, hälsa och träning?
  3. Framställs gravida kvinnokroppar på ett sexualiserat sätt?

Analysen var en innehållsanalys av tre olika amerikanska tidningar som gavs ut mellan juni och augusti 2014.

  • Forskarna kunde se att 38% av all reklam handlade om utseende-relaterade produkter, varav 85 % av dessa handlade om just graviditetsrelaterat utseende. Det underliggande budskapet framkom som att de fysiska förändringar som kroppen genomgår under en graviditet är något som behöver fixas till eller ordnas upp. 10% av alla reklam handlade om viktnedgång.
  • När det kom till artiklarna  handlade 29 % om utseenderelaterade saker, och över 10 % handlade om vikt.
  • Budskap om hälsa och träning framkom i 10 % av reklamen, och även här fokuserades reklam om träning på syftet utseende snarare än hälsa. Mindre än 23 % av artiklarna handlade om annan hälsa så som amning, postpartumdepression etc.
  • 18 % av alla bilder i dessa tidskrifter framställde gravida kvinnor på ett sexualiserat sätt.

Varför spelar detta roll?

Vi är ju inte direkt få som upplevt att den information som vi fått som gravida, om hur kroppen och måendet efter förlossningen kunde bli, var mycket bristfällig. Det verkar ju inte direkt som att graviditetstidningarna tillför något för att minska den upplevda informationsbristen. Kan ju garantera att ingen gravid direkt missar informationen om att samhället förväntar sig att graviditetskilona ska bort helst dagen efter förlossningen.

Jaja, vi kanske inte kan lägga ett ansvar på kommersiell media ska bidra med någon vettig information…

wpid-20120722_110440.jpg

Hälsopress och hälsohets

Det som är kanske värre är hälsopressen. Det finns forskning som visar att ”fitsporation” (det vill säga bilder som syftar till att inspirera till en fit livsstil) hör ihop med sänkt humör och ökat kroppsmissnöje. Även sexualisering av kvinnokroppar hör ihop med kroppsmissnöje och leder till själv-objektifiering.

”This study suggests that a substantial portion of messages present in pregnancy magazines focus on appearance, weight loss, and sexualization, content that may be particularly problematic for pregnant women at risk for or suffering from disordered eating symptoms. In general, messages present in these magazines may contribute to body dissatisfaction in pregnant women.”

Frääääscht, va?

Så, nu kan ni berätta för mig hur mycket bättre svenska preggotidningar är. Snälla? 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!