Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att läsa forskning. Det är långt ifrån alltid som det ger någon rätsida på mina tankar, men det hjälper mig ofta att inte känna mig ensam.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

Depression och psykisk ohälsa

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Det finns en rad studier som pekar på att kroppsuppfattning kan spela en roll i utvecklingen av depression under och efter graviditet. Kroppsmissnöje kan alltså öka risken. Det handlar inte om drastiska ökningar, men om kvinnan har svårt att acceptera de förändringar som graviditeten medför finns ett samband. Det finns också studier som tyder på motsatta påverkansförhållanden – att depression påverkar kroppsuppfattning till det sämre.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)roller. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Referenser:

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Sexualiserade gravida som skrattar med en sallad

För några år sedan läste jag jätteintressant studie om vilka hälsobudskap som framställs i graviditetstidningar. Studien är amerikansk, vilket kanske bör framgå så här i början. Eventuellt är resultaten från en sån här studie inte rakt överförbart till vår kultur och kontext? Jag läser inte magasinstypen av tidning, typ någonsin, så jag har nog bara bläddrat som hastigast i något gammalt nummer av någon ”Vänta Barn”-tidning i väntrummet hos barnmorskan.

Studien heter ”An exploration of appearance and health messages in pregnancy magazines” och hade tre frågeställningar:

  1. Hur karaktäriseras budskap relaterade till vikt och utseende  i graviditetsmagasin?
  2. Hur framställs budskap om mat, hälsa och träning?
  3. Framställs gravida kvinnokroppar på ett sexualiserat sätt?

Analysen var en innehållsanalys av tre olika amerikanska tidningar som gavs ut mellan juni och augusti 2014.

  • Forskarna kunde se att 38% av all reklam handlade om utseende-relaterade produkter, varav 85 % av dessa handlade om just graviditetsrelaterat utseende. Det underliggande budskapet framkom som att de fysiska förändringar som kroppen genomgår under en graviditet är något som behöver fixas till eller ordnas upp. 10% av alla reklam handlade om viktnedgång.
  • När det kom till artiklarna  handlade 29 % om utseenderelaterade saker, och över 10 % handlade om vikt.
  • Budskap om hälsa och träning framkom i 10 % av reklamen, och även här fokuserades reklam om träning på syftet utseende snarare än hälsa. Mindre än 23 % av artiklarna handlade om annan hälsa så som amning, postpartumdepression etc.
  • 18 % av alla bilder i dessa tidskrifter framställde gravida kvinnor på ett sexualiserat sätt.

Varför spelar detta roll?

Vi är ju inte direkt få som upplevt att den information som vi fått som gravida, om hur kroppen och måendet efter förlossningen kunde bli, var mycket bristfällig. Det verkar ju inte direkt som att graviditetstidningarna tillför något för att minska den upplevda informationsbristen. Kan ju garantera att ingen gravid direkt missar informationen om att samhället förväntar sig att graviditetskilona ska bort helst dagen efter förlossningen.

Jaja, vi kanske inte kan lägga ett ansvar på kommersiell media ska bidra med någon vettig information…

wpid-20120722_110440.jpg

Hälsopress och hälsohets

Det som är kanske värre är hälsopressen. Det finns forskning som visar att ”fitsporation” (det vill säga bilder som syftar till att inspirera till en fit livsstil) hör ihop med sänkt humör och ökat kroppsmissnöje. Även sexualisering av kvinnokroppar hör ihop med kroppsmissnöje och leder till själv-objektifiering.

”This study suggests that a substantial portion of messages present in pregnancy magazines focus on appearance, weight loss, and sexualization, content that may be particularly problematic for pregnant women at risk for or suffering from disordered eating symptoms. In general, messages present in these magazines may contribute to body dissatisfaction in pregnant women.”

Frääääscht, va?

Så, nu kan ni berätta för mig hur mycket bättre svenska preggotidningar är. Snälla? 

Att komma tillbaka

 

Mamman och kroppsjaget

Nu kommer ett mer filosofiskt inlägg än vad jag brukar skriva. Jag pratade nyligen med en kompis/fysioterapeut som är mer psykologiskt inriktad i sin yrkesroll. Vi pratade om det här med att ”komma tillbaka” i relation till mammakroppen. En del blir ju väldigt upprörda över det här med diskursen om att ”komma tillbaka” efter graviditet och förlossning.

Att vara själv i sin kropp

Hon menade att det helt självklart finns ett ”komma tillbaka”. I nio månader har du delat kropp med någon annan. Därefter har du kanske även ammat. Klart som korvspad finns det ett tillbakakommande, processen av att gå tillbaka till att vara själv i sin egen kropp.

För en del kanske tillbakagången går av sig självt när bebisen väl är ute. För en del kanske den processen kommer som smärtsammast när barnet flyttar hemifrån, vad vet jag. Men att hitta sig själv, sin egen kropp och sin egna identitet som själv, men också som mamma. Det är ett ”tillbakakommande”.

Lättnaden kan vara att hitta tillbaka

Jag har inte ogillat, men heller inte älskat, att amma. Jag har båda de tidigare gångerna tyckt att det varit något av en lättnad när amningsperioden är över. För mig har det varit en viktig milstolpe i att återta min egen kropp.

Om det inte känns som hemma?

En tid efter förlossningen är det liksom okej  ha ett konstigt fokus på kroppen och alla dess fysiologiska uppgifter. Därefter önskar nog de flesta att bara få vara ifred i  sin egen kropp. Men vad händer den dagen då kroppen inte går att känna igen som min?

Är jag en kropp, eller bor jag i en kropp?

Vem har svaret på den frågan? Jag tror att i vårt samhälle separeras jaget och kroppen i stor utsträckning. Kroppen ska tuktas och träning och bantning är en del av den processen. Jag är emot mycket av det trånga lilla skeva ideal som vi har att förhålla oss till. Det kan jag fördöma. Men jag kan inte fördöma den som önskar att hitta hem till en bekant kropp.

Kroppen känns inte längre som jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. 

Kanske beror det på att förändringen går så snabbt. Brösten skulle gått söderut förr eller senare ändå, men kanske inte så snabbt som de gjort efter graviditeter. Maghuden kanske inte kommer vara spänstig och fast hela livet, men kanske ändå att graviditeter lämnar sina tydliga spår. Mammakroppen är en ursäkt för det som hänt, men det är också den processen som får själva skulden.

Det är en identitets-omformning som sker när en person blir förälder.

Övergången kan innehålla ambivalenta känslor. Saknaden av den tidigare identiteten, det tidigare livet och förhållandet med partnern. Glädje och kärlek till barnet, förväntningar på framtiden och det nya familjelivet. Motstridiga känslor som de flesta ändå kan härbärgera och hantera.

På samma sätt kanske det blir en identitetsomformning när en kvinna inte känner igen sin kropp efter graviditeten.

  • Saknad av den tidigare kroppen.
  • Glädje över att den ändå fungerat i reproduktionsprocessen.
  • Amning som fungerar eller inte fungerar kan såklart skapa känslor också.

Någonstans slår säker vågen över i antingen ”ganska nöjd”, ”neutral” eller ”regelrätt missnöjd”. Och utifrån detta kan en kroppskris kanske starta?

I en mer psykologisk inriktining av fysioterapi (basal kroppskännedom) pratas det om ”kroppsjag” – som handlar om den subjektivt upplevda kroppen som den upplevs och uppfattas inifrån. Det finns även en motsats, kroppen som objekt, hur kroppen uppfattas utifrån.

Kan kroppsjaget bli stukat?

Jag antar att det finns sjukdomsbilder och smärta som ”skadar” kroppsjaget. När en person för allt vad den vill önskar att separera sitt egenjag från kroppen. Kan kroppsjaget bli ”stukat” av en graviditet?

Det verkar så?

Vad har du för spontana tankar om detta? Tänk gärna vidare med mig!

Tankar om förlossningssmärtlindring

Det här är ett gästinlägg. Jag råkade vid någon annans instagramkonto se en skärmdupad twittertråd och blev helt till mig av innehållet. Jag mejlade tjejen bakom tweets:en och fick möjligheten att ta in henne som gästbloggare. Det här är så intressant! Det är ett helt annat perspektiv på förlossningar från en professionsinriktning som är i allra högsta grad delaktig, men som sällan kommer till tals i förlossningsfrågor.

Hej!

Jag heter Alicia Edin och arbetar till vardags som narkosläkare på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, där jag gör min specialisttjänstgöring i anestesi och intensivvård. Till mina arbetsuppgifter hör att träffa patienter som ska genomgå operationer för att planera och genomföra smärtlindring och narkos samt att behandla patienter som av olika anledningar drabbats av akut (eller ibland kronisk) smärta. Som narkosläkare träffar man patienter i alla åldrar med många olika typer av skador och smärta, vilket gör det till ett fantastiskt spännande och roligt arbete. Ofta upplever jag att vi kan göra stor skillnad med ett bra bemötande och en smärtlindringsplan som är väl förankrad hos patienten. Men det är också många gånger ett svårt arbete där medicinska risker med olika typer av preparat och metoder måste vägas mot nyttan för den enskilda patienten. Sådana överväganden tränar jag på varje dag.

Väntar andra barnet

I höstas blev jag gravid med familjens andra barn och det är som blivande omföderska jag skriver det här inlägget. Vid inskrivningen på MVC får många blivande föräldrar skriftlig information kring graviditet, förlossning och föräldraskap, så även jag. I boken, som hette ”Att vänta barn på nytt” fanns ett utförligt kapitel om smärtlindring vid förlossning. Där gjordes det klart att det i första hand var upp till mig som kvinna att välja den smärtlindringsmetod som jag tyckte passade mig bäst, om det alls ”behövdes”. Genom god förberedelse och andningsteknik kunde man komma långt. Därefter beskrevs en lång rad olika metoder, mer eller mindre vetenskapligt förankrade, med förväntade effekter och biverkningar: Akupunktur, TENS, sterila kvaddlar, avslappning, massage, lustgas och ryggbedövning, för att nämna några. När det gällde ryggbedövning kunde jag läsa att värkarbetet kan dämpas, det kan orsaka tillfälliga blodtrycksfall, man kan få klåda, muskelkraft och krystkänsla försämras och att fler förlossningar avslutas med sugklocka. Som tur var fanns någonstans också informationen att smärtlindringen är effektiv. Lustgas beskrevs som helt ofarligt för mamman och barnet och sterila kvaddlar ”gör ont att lägga, men det är en sekundlång smärta som de flesta upplever som värd att utstå eftersom den efterföljande smärtlindringen är så effektiv”. Det var mycket information, och den var detaljerad. Detta förväntades jag alltså ta ställning till och värdera för att komma fram till vilken typ av smärtlindring som passade mig bäst?

Var det inte det som var mitt jobb som narkosläkare?

Vems är ansvaret?

Det blev uppenbart för mig att den akuta smärta som kvinnor upplever under en förlossning, som i de flesta fall måste karaktäriseras som svår, behandlas helt annorlunda än hos andra patientgrupper. Ansvaret att välja smärtlindring ligger här inte på mig som narkosläkare utan på mig som födande kvinna, med effekten att jag som kvinna också, indirekt, får ta ansvar för konsekvenserna av mitt val, dvs eventuella komplikationer och biverkningar. Det är ett ansvar som vi inte utsätter någon annan patientgrupp för. Informationen som ges är helt omöjlig för någon utan specifik medicinsk kompetens att ta ställning till. Hur ska man veta att tillfälliga blodtrycksfall förekommer vid ALL typ av effektiv smärtlindring och enkelt kan behandlas, om man inte är just narkosläkare eller -sköterska? Eller att en del av informationen som ges är direkt felaktig? Ryggbedövning av den typ som vanligtvis används vid förlossningar i Sverige idag har i stora studier inte visat sig öka risken för varken förlängt värkarbete eller instrumentell förlossning (sugklocka). Vad gäller lustgas är användningen vid förlossningar ytterst begränsad ur att globalt perspektiv och välgjorda studier där säkerheten för barnet utvärderas saknas helt.

För mycket och för lite information

I min yrkesroll skulle jag aldrig få för mig att rapa upp samtliga negativa konsekvenser av morfin, NSAID, ryggbedövningar eller för den delen generell anestesi för en patient som är i uppenbart behov av min hjälp. ”Bara så att du vet är det vanligt med andningsuppehåll, men det är upp till dig att välja!”. Det är ju mitt ansvar att föreslå en lämplig smärtlindring, om det finns ett behov, och mitt ansvar om det skulle uppstå komplikationer.

Ingenstans i informationen diskuteras heller de potentiella riskerna med att helt avstå eller försena medicinsk smärtlindring, trots att det t ex upprepade gånger är visat att effektiv smärtlindring under förlossningen är kopplat till lägre nivåer av stresshormoner hos mamman. Det finns också indikationer i flera studier på att smärtlindring leder till lägre risk för depression efter förlossningen. Övriga effekter vet vi väldigt lite om, eftersom välgjorda studier saknas.

Sterila kvaddlar…

Och att sterila kvaddlar överhuvud taget är ett begrepp i modern förlossningsvård är för mig fullkomligt oförståeligt. Det är som att erbjuda patienten med bruten arm på akutmottagningen en snyting på näsan för att lindra smärtan från den första skadan. Det fanns en tid då vi hade mycket lite att erbjuda födande kvinnor i form av smärtlindring och då hade kvaddlarna säkert en plats, men så är inte fallet längre. Sterila kvaddlar förekommer inte heller någon annanstans inom den moderna sjukvården, helt enkelt eftersom vi anser att vi har mycket bättre alternativ.

Är födande kvinnors smärta annorlunda?

 Varför är det okej att behandla födande kvinnors smärta annorlunda än alla andras? Varför ger vi inte dem samma kvalificerade rådgivning som resten av våra patienter? ”Det kommer att göra väldigt ont. Vi kan inte ta bort smärtan men vi har säkra metoder för att lindra den. All smärtlindring för har för- och nackdelar, men idag anses ryggbedövningar vara det bästa vi kan erbjuda, för vi anser det inte längre att det är etiskt rimligt att föda barn utan smärtlindring, om man inte absolut önskar det.” (Precis som vi inte anser att det är okej att bli opererad utan anestesi eller narkos längre, det slutade vi med på 1800-talet).

Jag tror att svaret är mångbottnat och har många samhällsstrukturella orsaker, men är värt att fundera på.

När jag födde mitt första barn för sju år sedan var jag färdigutbildad läkare, men utan specifik narkoserfarenhet. Jag fick samma information som alla andra, med varningar om förlängt värkarbete, sugklocka och blodtrycksfall. Jag bestämde mig för att aldrig låta någon sticka mig i ryggen, rädd för vad som kunde hända med det ”naturliga förlossningsförloppet” och rädd för att vara en mamma som inte hade förberett mig tillräckligt utan behövde smärtlindring. Efter en lång och besvärlig latensfas föreslog en klok barnmorska en tidig ryggbedövning, något som jag vägrade. Jag födde sedan med enbart lustgas som smärtlindring och fick mycket uppskattning för att jag hade gjort det så bra. Jag tror att jag hade agerat annorlunda om informationen hade sett annorlunda ut och jag tror att jag hade haft en helt annan förlossningsupplevelse.

Förberedelse, delaktighet och information

Förberedelse, delaktighet och information är självklara delar i modern sjukvård och ska så vara. Sverige har en fantastisk mödra- och förlossningsvård som är tillgänglig för alla och gratis. Men är det verkligen rimligt att smärta behandlas så olika, beroende på vem som upplever den? Ska inte alla patienter ha rätt till samma kvalificerade rådgivning och planering av sin smärtbehandling inför förväntat svårt smärtsamma tillstånd? Jag tycker det.

Stort tack Alicia för ditt gästinlägg och dina kloka tankar!

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt.

Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig,

 

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?


I ett sammanhang läser jag att det är en feministisk grej med Crossfit ”att kvinnor får läcka kroppsvätskor utan att det anses vara äckligt utan att det istället är positivt för att det är ett tecken på att man tar in så in i helvete.” 

Jag förstår egentligen precis hur hon menar.

Klart vi ska ta bort skam och skuld, klart att kvinnor ska få träna och känna sig oövervinnliga och starka.

Men jag köper det ändå inte.

Jag är en yrkesperson som gör vaginala bedömningar och både pratar, och förnimmer, kroppsvätskor högt och lågt. Jag äcklas aldrig, skambelägger aldrig. Det är en del av mitt jobb.

Jag säger heller inte att så tung träning är farlig, för vi har inte vetenskapliga belägg för att urinläckage faktiskt är ett tecken på kommande framfall. Däremot är det ett säkert tecken på bäckenbottendysfunktion, och det i sin tur kan vara en flagga för att besvären kan försämras med tiden.

Vi bör låta kroppens svagaste länk utgöra begränsningen

Generellt verkar dessa insikter finnas där i träningsvärlden. Om du har jättestarka armar och ben, men supersvag bål kommer den utgöra begränsningen för vad du kan lyfta, dra eller skjuta framför dig. Superstora biceps men svaga underarmar kommer påverka din greppstyrka, kanske så pass att du inte kommer framåt i din bicepsträning. En obalans mellan muskelgrupper kan vara en inledande orsak till skador om du är idrottare.

Jag tycker generellt att detta börjar framgå rätt tydligt. Gymnaster tränar styrketräning för att komplettera. Löpare tränar yoga för att bli rörliga.

Varför skulle det helt plötsligt vara en feministisk fråga att låta bli att lyssna på kroppens signaler vad gäller bäckenbotten? Om bäckenbotten är din svagaste länk, då är det ta mig tusan inget feministiskt ställningstagande att strunta i den. I mina ögon går då där och då över gränsen för när träningen anses vara friskvårdande, och den blir istället ett risktagande.

Det är ett feministiskt ställningstagande att kvinnor ska få ha rätten att träna så.

Jag har inga rättigheter eller befogenheter att tycka att kvinnor inte ska träna så att det skvätter urin högt och lågt. Jag kan applådera dem för deras insatser och framgångar helt oavsett. Men jag kan känna ett ansvar att förmedla informationen, om att det kanske inte är så himla bra för bäckenbottenhälsan.

Jag upplever ibland det på något sätt skulle vara antifeministiskt att prata bäckenbottenhälsa med Crossfittare.

Jag går inte med på det. Jag säger det ofta, den här bloggen är mitt feministiska avtryck. Mitt yrkesutövande som bäckenbotten-fysio också. Att i en undersökningssituation stoppa ett par handskbeklädda fingrar i en träningstjejs vajayjay under en squat är också en feministisk handling. Tror ni på riktigt att jag skulle göra det jag gör om jag inte _verkligen_ brann för att kvinnor ska kunna träna säkert och hälsosamt?

Låt din svagaste länk vara din begränsning.

Låt säga att du oftast läcker urin när du gör box jumps. Då tycker jag att det verkar lämpligt att du hittar det antal av den specifika önvingen som du klarar, innan du börjar läcka urin. Då kanske det ska vara ditt max just nu, och träna det antalet i upprepade set med några minuter svila emellan. Bäckenbotten kan tappa styrka och uthållighet före dina andra muskler, så stanna gärna precis innan du börjar läcka. Bäckenbotten kan anpassa sin styrka och funktion efter det, bara du inte kör över den varje gång.

Det är inte ett feministiskt ställningstagande att läcka urin när du tränar.

Det är vanligt, det är inte äckligt, men det är inte heller normalt. Det är ett symtom som kan behandlas. Min bästa rekommendation är att du träffar en fysioterapeut som kan bedöma din bäckenbottenstyrka och som kan hjälpa dig med individuella råd till hur du kan träna bort dina symtom.

Lär känna orsaken till läckagen

Barnafödande och svag bäckenbotten kan vara den vanligaste orsaken till urinläckage under ansträngning, men det är långt ifrån alltid så. Det kan handla om en överspänd och oflexibel bäckenbotten som inte parerar stötar och buktryck som den ska. Urinläckaget kan också höra ihop med faktorer som har att göra med hållning, teknik och aktiveringsmönster av diafragma, bålen och buktrycket. En fysioterapeut kan göra en sammanhållen bedömning av din muskelstyrka vaginalt, din hållning och dina aktiveringsmönster och kan hjälpa dig med råd som kan underlätta dina urinläckagesymtom, kanske helt utan att du behöver göra avkall på den träningsform du älskar.

Kvinnor har rätt att kunna träna tungt

Men kanske mest har kvinnor rätt att kunna få ha god generell hälsa. Vi vet på starka vetenskapliga grunder att bäckenbottendyfsfunktion är en effektiv sänkare av kvinnors livskvalitet. Jag kan känna att det mest feministiskt lojala agerandet i det här sammanhanget är att inte normalisera inkontinens, men att erbjuda lösningar där det faktiskt går. För jag tror att (en del) kvinnor kan klara att träna riktigt, riktigt tungt utan att riskera sänkt bäckenbottenhälsa. Men en del kvinnor, kanske främst dem med missade och defektläkta förlossningsskador, kanske absolut inte bör träna så. Och om vi inte pratar om begränsningarna, och bara normaliserar symtomen, kanske en del kvinnor tränar sig rätt in i ohälsa utan att förstå bättre.

Kunskap är makt. Bäckenbottenkunskap är feminsistisk makt.

Så tänker jag.

A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannat av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann med avidentifierad historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare tyckte om att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Det finns inget ”xxx is the new skinny”

Det finns inget ”xxx is the new skinny”

Ibland får jag anledning att gå tillbaks till äldre inlägg jag skrivit och revidera. När det gäller forskning får jag ofta bara uppdatera med vad de nyaste rönen säger, och ibland ändra mina tips och råd utifrån det, Men ibland får jag också inse att det på ett gäng år runnit en del vatten under broarna även för mig, på åsiktsfronten. Så är det med dagens inlägg. 2015 skrev jag ett inlägg med titeln ”Träningsglädje, träningsfeminism och att vara stark istället för smal.” Jag tänker så pass olika idag, att jag helt tog bort inlägget.

Men kontentan var ändå ”jag gillar mina ben för att jag kan springa med dem” och en fundering kring hur vi ska göra för att framtida generationers kvinnor inte ska känna att kroppens värde sitter i utseendet mätt efter en idealbildsmåttstock? Utan istället kan värdera sin kropp och sig själva efter funktion? Och att grundmåttstocken där är : lever du, så fungerar kroppen på åtminstone några sätt och då är du all right.

Jag har väl egentligen inte ändrat mig om det.

Dels är kärlek till kroppen och rörelseglädje typ mitt hela syfte med det jag gör med mitt jobb. Att kroppen fungerar på ett sett som gör att du kan känna god livskvalitet är verkligen grunden till allt jag vill förmedla.

Men angående det här med att bli stark istället för smal

Jag tror inte att jag gillar det. Det är i grunden inget fel på att vara varken smal eller stark. Men det är att alla såna här klyschor kommer med en hype. Kvinnor ska vara starka och muskulösa.Att sträva efter att vara stark istället för smal innebär för många att du ändå jobbar för ett visst definierat utseende. Vi byter ett potentiellt orealistiskt eller ohälsosamt ideal mot ett annat. Märk väl nu, jag VET att man kan vara superhälsosam och supervältränad. Men dessa två är inte alltid synonymer. Det finns alltid diken att trilla ner i.

Och varför ”det nya smala”?

Om vi ska försöka skrota smal/hälsohetsidealet i ena änden så blir det väl inte sådär superlyckat att vi försöker skapa ett nytt, ersättande ideal? Vi borde inte behöva sträva efter ett idealutseende oavsett om det är smal eller stark. Jag vet att det är orealistiskt, ideal kommer väl finnas så länge det finns människor.

Det jag hoppas att jag förmedlar

Jag hoppas att jag genom den här bloggen kan förmedla vägar till rörelseglädje och ett förhållningssätt till kroppen som handlar om respekt för den i dessa grundutförande. Och så mycket om att visa på vägar att kunna återfå så mycket av möjlig funktion som möjligt, även om det kan verka svårt.

 

wp-1465069356022.jpg
Dagen då jag kunde springa maraton fyra år efter att jag drabbats av en sfinkterruptur. Aldrig har jag älskat min kropp som då!

 

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

”Vad är privat för dig? Vad vill du hålla för din allra närmaste?”

Vad är privat?

För mig är det väldigt få saker som är riktigt, riktigt privata. Jag vet inte om det innebär att jag är en människa utan något större djup? Jag har ofta så pass nära till mina känslor om saker att det sällan är lönt att försöka dölja dem. Och typ kroppsrelaterade saker vet ni ju att jag är ganska oblyg om.

Vad är känsligt?

Mina mer innerliga och djupa åsikter är mer känsliga för mig. Säg att jag skriver ett blogginlägg där jag skriver och förklarar min ärliga åsikt om någonting, då blottar jag också strupen. Jag skulle tycka att det är jobbigare att någon skrev att jag hade fel i min åsikt, än att någon skulle skriva att jag är ful, typ.  Vilket ibland är lite problematiskt, i och med att jag bloggar och uttrycker åsikter titt som tätt. Ni märker det nog inte, för det behöver inte vara något som någon ens förstår att är lite känsligt. Men ibland är jag rätt hudlös kring vanliga åsiktsblogginlägg.

wpid-wp-1439996791864.jpegVad ska hållas privat?

Ni kommer nog märka det tydligt när lilla bebisen kommer, att vi kommer vara mer öppna om den än vad vi är om Wollmar och Wilfred. Vi har skrivit om, och visat barnen här på bloggen fram tills att de fyllt två år. Upp till den åldern tänker vi att barnen bara kommer bli glada över att livet blivit dokumenterat här. Men sedan när de blir större värderar vi deras integritet rätt högt. De ska inte behöva vara ”Snipp-Mias barn”, liksom.

Att vara en öppen bloggare

Jag kan alltså i princip vara hur öppen som helst kring saker som andra tycker är privata. Saker som många andra tycker är mer ”personligt” (typ åsikter) är mitt känsligaste. Jag känner mig så otroligt skakad ända in i hjärteroten när någon ifrågasätter en djupt rotad åsikt jag har. Och inte på så vis att jag inte är beredd att förändra mig och mina åsikter om jag har fel, utan… det bara är så. Mitt djupaste jag är mitt tänkande jag, där mina åsikter finns. Där jag formulerar mig kring min världsbild och självuppfattning.

Vad är känsligast för dig? Hur yttrar detta sig? 

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Jag har genomgått en traumatisk vaginal förlossning och ett planerat och väldigt bra kejsarsnitt. Jag står inför att göra ett ytterligare snitt och det får mig att börja tänka litegrann på hur det har varit. Och tänkandet får mig att bli arg över oförmågan att individanpassa BB-vården.

Eftervården efter vaginala förlossningen

Efter den vaginala förlossningen då jag fick en sfinkterskada följdes jag faktiskt upp en hel del. Det kändes ganska bra när det begav sig, men mindre bra när jag fem år senare fick svart på vitt att läkaren som sytt ihop mig efter förlossningen misslyckats fatalt med att få ihop musklerna i min bäckenbotten. Eftervården på BB lämnade dock en hel del att önska. Jag kände mig särbehandlad på ett negativt sätt på grund av min skada. Ingen verkade förstå hur ont jag hade, ingen ville prata med mig om skadan och ändå möttes jag av oförstående när jag behövde hjälp att hämta mat längre bort i korridoren.

Eftervården efter kejsarsnittet

Eftersom det var en bukoperation som gjorts, så fanns liksom en medicinsk föreställningsvärd om hur mycket smärta och besvär jag kunde förväntas ha. Därför fick jag hela tiden adekvat smärtlindring, väl avvägda råd om hur jag skulle ta mig an den något konvalecenta kroppen och på det hela taget en bra vård.

Varför så stor skillnad?

Jag hade LÅNGT mycket mer ont efter den vaginala förlossningen än efter kejsarsnittet. Jag skojar inte, det gjorde så djävulskt ont. Och visst fick jag smärtlindring, men det var ändå lite grann med någon slags misstro som de där tabletterna delades ut.

Jag vill nästan skrika:

Hur kan det komma sig att BB-vården inte inser att det kan göra mer, eller i alla fall minst lika, ont att spricka en massa och genomgå en underlivsoperation i samband med en förlossning, som det gör att genomgå en bukoperation? 

Jag vet att det är väldigt individuellt det här med smärta.

Jag skulle välja bukoperationen framför underlivsoperationen alla dagar i veckan, om jag ställdes inför detta val. Möjligen så spelade skräcken och oron en väldigt stor roll när det kom till sfinkterrupturen. Att smärtan förstärks när ens värsta mardröm besannats. Och inför kejsarsnittet var jag ganska laid back, och därför förstärktes inte heller smärtupplevelsen på samma sätt. Nu har jag genomgått en till bäckenbottenoperation sedan dess, och jag ska snart genomgå ett kejsarsnitt till. Jag får alltså en ytterligare chans att jämföra dessa i smrätintensitet och -dignitet. Återkommer med rapport!

Häromdagen blev jag arg!

En person i min närhet födde barn ganska nyligen, och förlossningen var lång och förhållandevis komplicerad. Hon fick inga stora muskulära skador, men däremot nytillkommen bäckensmärta i främre bäckenleden från själva förlossningen. Och den smärtan GÖR SÅ ONT. Hon kan knappt stå, gå, lyfta sitt barn eller vända sig i sängen. Jag träffar ju regelbundet patienter med såna här besvär. Ofta får de lida ganska lång tid efter förlossningen. När min vän bad om mer smärlindring på återbesöket på BB frågade barnmorskan vad hon skulle göra med den. ”Sälja den på Sergels Torg”, hade hon god lust att svara då.

När man inte passar in i någon mall

Den kvinnan passar inte in i mallen för a) sfinkterskadade eller b) kejsarsnittsförlösta. Och då verkar BB-vården helt plötsligt stå helt perplex. Men va, du kan ju inte ha så där ont?  Kvinnor verkar fortfarande misstros för att bara vara gnälliga/sjåpiga när presenterar symtom som inte passar in i mallen för hur en nyförlöst kvinna förväntas må. Jag FÖRSTÅR INTE hur svårt det ska vara att liksom ta en person på allvar, som berättar att den inte mår bra.

Det är ett strukturproblem

I Sverige har vi det så organiserat att det faktiskt inte finns någon som riktigt har i uppdrag att bry sig om mamman så fort barnet är ute. BVC ska ha koll på barnet, och MVC har på pappret ansvar för den nyförlösta kvinnan fram tills några månader efter förlossningen. Men, vad ska de göra? Mäta blodtryck och blodsocker, en gång till? Och på BB vill de ju som bekant ha en ganska stor ruljans, där kan du inte stanna för din egen rehabilitering, direkt. (Här hävdar jag att det ska finnas remissvägar direkt till fysioterapeut för kvinnor som drabbas illa av förlossningar/kejsarsnitt, men det är ju kanske bara mitt eget, privara korståg…)

Det här är en feministisk fråga.

Aldrig någonsin skulle en man som i princip var oförmögen att gå skickas hem från sjukhus utan att ha fått en remiss i handen, läkemedel att ta och en rekommenderad kontaktväg genom vården för fortsatt uppföljning. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror ändå att det är så.

En förstagångsgravid mage från 2012 som gärna hade sluppit både sfinkterskada och efterföljande kejsarsnitt…

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!