Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Ord jag ogillar

Ibland kommer jag på mig själv med at verkligen ogilla vanliga svenska ord. Sådär så att jag inte kan använda dem i mitt vanliga språkbruk och känner en rysning varje gång jag ser någon annan använda dem. Jag vet att den här listan kanske säger mer om mig än om någon annan. Att det du kan läsa ut här mellan raderna kanske verkar osympatiskt på något sätt. Hey, så här är jag.

Powerwalk

Jag vet inte om det är att jag tycker att det är ett fånigt engelskt importerat ord, men så borde jag egentligen inte tänka. Vi är ju liksom familjen svenglish. Med Joseph som bara pratar engelska med barnen har jag sjukt mycket engelska ord även i mitt dagliga språkbruk. Det är ”grab lorry”, ”all done” och ”combine harvester” för hela slanten. (Intresset att kolla upp en massa fordonsnamn på svenska finns liksom inte…). Nä, jag tror att hela antipatin mot ”power walks” är att jag tycker att det är löjligt. Att folk går en rask promenad, men byter om och tar med en vattenflaska och då blir det helt plötsligt träning att gå en ”power walk”. Jag tror dessutom att det lurar folk, att de tror att de själva tränar när de i själva verkat motionerar. Det är det såklart inget fel på, men defenitionsmässgt är det en stor skillnad.

Tuttar

Det här är ett ord jag avskyr sedan barnsben. Tuttar är något stort och oformligt och liksom köttigt, inte alls något värdigt. Och jag är ganska angelägen om att känna att min kropp liksom är värdig, på något sätt. Jag menar inte att ordet tuttar är slampigt, utan mer… slafsigt. Jag har dock kallat mig själv ”tuttmamman” när jag typ hamnat i en situation där jag gått runt och (gjort något med barnen) med nerknäppt amningsbh och stora amnings…bröst uthängandes. Slafsigt. Jag har väldigt svårt för att folk kallar sina bröst för tuttar, tycker det låter nedvärderande.

Hopplös

Jag vet inte om det är skillnad på värderingen av detta ord på engelska och svenska, men jag reagerar starkt när Joseph suckar ”Oh, you are just utterly hopeless” till någon av barnen när de gör något fel för typ tusende gången. Vem är hopplös liksom? Sjukt tråkigt uttryck.

Drömmigt

Hela bloggävärden missbrukar ordet ”drömmigt”. Jag avskyr det! ”Åh en sån drömmig frukost”, liksom, för en en smoothie i skål med skivad banan uppepå. Totalfjantigt. Vad är det för fel med ”fantastiskt”? Eller drömlikt, ett mer korrekt ord att använda? Som en dröm. Jag tolkar det som att den som slänger sig med ordet ”drömmigt” menar att det är ”goalz” (lika fjantigt ord om du frågar mig), något som är fantastiskt och vackert och som genast hamnar på någon slags mental ”lista med mål”.

Och så det här:

wpid-wp-1440433534584.jpeg

Har du något ord du ogillar?

Gillar du de orden jag ogillar? Berätta!

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog. 

Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!

Risky business

Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?

Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.

Ingen prestation, ingen revansch

Igår hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att ”få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Jag hävdar att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en ”duktig flicka”-prestation.

Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet ”frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.

Patientens mål

Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser.

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Kris, kaos, katastrof

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Tidningsrubrikerna kring förlossningsvården skräder inte orden. Födelsevrålets företrädare fick avbryta sin semester för att kliva in och öka det stödjande arbetet riktat mot oroliga blivande födande, och för att hantera medieförrågningar. Barnmorskor rapporterar om omänskliga arbetsförhållanden och rädslor för att det någon gång ska brista riktigt i vården, och att någon faktiskt ska dö.

Sedan kommer någon politiker in och försöka släta över.

Det är rykten som går, vi har trygg förlossningsvård, de allra flesta får föda på önskat sjukhus. Ni som pratar om förlossningsskador och haussar upp ryktena om brister i kvinnosjukvården gör alla en otjänst. Rädda födande mår sämre än trygga födande vet ni väl. 

Deras lugnande ord blir som vatten på en gås, vi hör vad de säger men det betyder ju inget.

Deras överslätande förklaringar väger inte särskilt tungt, när de efter nästa beslutsrunda kunngör att det tillsätts mer pengar til förlossningsvården. Hörde jag kris?

Ibland i debatten blir det lite jämförelser mellan äpplen och päron, och ”krisen” har inte en entydig innebörd. Krisen är enligt mig en förtroendekris.

Jag skulle säga att krisen handlar om befolkningens låga förtroende till kvinnosjukvården överlag.

Att vi som födande kvinnor

  1. Till att börja med inte har rätt till ”informerat belsutsfattande” vad gäller vårt födande
  2. Inte vågar lita på att det finns plats för oss när vi ska föda.
  3. Inte kan lita på att det kommer finnas personal tillräckligt, för att ha möjlighet att ta tillvara våra önskemål och behov av stöd.
  4. Inte kan lita på att framfödandet inte kommer stressas fram och att vi kommer få det perinealskydd vi har rätt till.
  5. Inte kan lita på att den som ska sy ihop oss om vi brister har MVG i bäckenbottensuturering.
  6. Inte kan lita på att vi kommer få en adekvat eftervård där inte ”allt är normalt, det blir så när man fött barn, gå hem och knip” är ledorden.
  7. Inte kan lita på att våra behov om fungerande sex- och samliv, kontinens och förmåga att vara fysiskt aktiv kommer tas på allvar av kvinnosjukvården då vi senare söker vård.

Det räcker alltså inte med att politiker säger att:

  • Vi har bland världens lägsta kvinno- och barnadödlighet
  • Att nästan alla får föda på rätt sjukhus
  • Att det finns utbildningsinsatser för att våra bäckenbottnar ska skyddas vid vaginala förlossningar
  • Att det satsas på bemanningsfrågorna inom förlossningssjukvården

Förlossningskatastrofen är en katastrof för de anställda inom förlossningsvården. (Tack alla hjältar för att ni ändå går till jobbet och gör ert bästa. Från hjärtat, tack!). Men förlossningskrisen är en förtroendekris. 

Mina tankar om krisen i förlossningvården

Kära politiker.

Vi födande har inte förtroendet att kvinnosjukvården har vår långsiktiga hälsa som fokus. Det handlar inte om att ”ha tur och få föda på sjukhuset jag valt”. Det handlar väldigt lite om dusch på rummet, hemtrevliga gardiner eller om en fin bricka med höga glas och Sverigeflagga.

Ni säger att vi har så låg mödra- och barnadödlighet. Tack!

Men kan vi snälla, snälla, få fortsätta med någon slags garanti för värdighet och livskvalitet efter förlossningen?

Med vänliga hälsningar

Mia, fysioterapeut, bloggare och folkbildare om bäckenbottenhälsa.

Mina kvarvarande skador som ska repereras 5 år efter förlossningen

(Med en historia inkluderande en sfinkterruptur från sommaren 2012, med kvarvarande symtom som jag sökt vård för flera gånger, men som nu äntligen har en inplanerad reoperation av skadorna.)

Holistisk kvinnohälsa 

Holistisk kvinnohälsa

Jag satt och pratade med en vän och kollega angående vårt jobb som fysioterapeuter inom kvinnohälsa en eftermiddag. Hon berättade om ett möte hon haft med en person som jobbar mycket med kvinnor inom träning och friskvård, och hur den här personen nästan haft en hånfull inställning till vårt arbete. ”Ni har handskar och glidmedel och jobbar med bäckenbotten, men vi inom vår bransch ser till hela kvinnan”.

Den här inställningen gör mig lite ledsen

Alltså, jag gillar ju mina patienter. Men tro mig, mitt mål är ju att aldrig träffa dem igen. Jag vill att de aldrig mer ska behöva se mina handskbeklädda händer och min glidmedelsflaska. Jag vill ju att de ska springa och träna. Leka, busa och hoppa. Skratta, blåsa ballonger och bära barn. Det finns inget som helst egenvärde med att ha en bäckenbottenfysioterapeut. Målet är ju att kunna komma ut livet, utan behov av mig eller mina kollegor.

Klart som korvspad att vi ser till hela kvinnan

Vi vill att kroppen som bäckenbotten hör till ska fungera. När jag ger bäckenbottenrehab pratar vi ofta om hållning, andning, ergonomi. Om lyft- och bärteknik, om benstyrka. Om att starka armmuskler ger en mindre belastning mot bäckenbotten i vardagens lyft. Vi pratar dessutom om sex, kiss och bajs. Inne på mitt behandlingsrum gråts det. Det skrattas. Det är nervöst sammanbitna miner. Det kommer upplyftande skratt. Hela individen får plats.

Däremot finns det ju en ganska tydlig begränsning inom sjukvården, vad våra resurser räcker till. När jag nu inför sommaren försöker få en överblick över alla mina pågående patienter räknade jag dem till 150 stycken. Vad jag som enskild vårdgivare räcker till för varje enskild av dessa 150 personer är ju naturligtvis begränsat.

Vi ÄLSKAR samarbeten och vi älskar ömsesidig förståelse

Jag skulle naturligtvis älska att ha enormt mycket mer resurser. Om jag fick bestämma så skulle alla mina patienter träffa mig då och då. (Kanske helst egentligen lite tätare än nu ändå. I ett annan vårdsystem hade jag kunnat jobba mer med manuella behandlingar och med mer regelbunden träning. De resurserna finns inte idag). Där emellan skulle de som behöver träffa kiropraktorn, och de flesta skulle dessutom gå på massage en gång i veckan. De skulle i den bästa av världar kunna göra sina övningar med en peppig och kunnig träningsperson, individuellt eller i grupp. Både för att få dagsforms-guidning och en tät återkoppling på teknik och när det är dags att stegra svårighetsgrad. (Här är kunskapsnivån avgörande för mig dock, blir inte ett dugg imponerad av träningspersoner som ger vanvettiga råd till kvinnor med bäckenbottendysfunktion…)

Den holistiska kvinnohälsan är ingen one man show

Jag tror för inte en sekund att en bäckenbottenfysioterapeut är den enkla och enda vägen till perfekt kvinnohälsa.  Nu är jag en slags helikopter-vårdperson för ett större antal kvinnor. De får ta ett stort ansvar för sin rehab själv. Jag blir så otroligt glad när mina patienter berättar att de hittat vägar och sätt att få hjälp med sin rehabprocess på annat håll, som ett komplement. Länge har fysioterapeuter varit otroligt dåliga på att ta plats och visa vad vi kan. Eventuellt kan det då verka lite skrämmande för aktörer som länge haft en paradplats på arenan för kvinnohälsa. Men vi måste alla bli bättre på att brygga broar och hjälpas åt. Vi vill ju alla åt samma håll.

 

Tankar om holistisk kvinnohälsa

 

Skriv under!

Skriv under!

Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening kräver bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning.  Kraven kommer att överlämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll. Skriv under du också!

Det saknas 800-någonting underskrifter för att nå det första målet på 2500 underskrifter. Det kan ska väl inte vara några problem att uppnå, va?

Tillsammans kräver vi en förlossningsgaranti där:

1. Alla kvinnor ska garanteras plats på en förlossningsavdelning i sitt eget landsting och i god tid få veta på vilket sjukhus.
2. Alla kvinnor som inte själva kan ta sig till sjukhuset ska erbjudas ambulanstransport eller annan transport.
3. Alla kvinnor som bor mer än två timmar bort från ett sjukhus med förlossningsavdelning ska erbjudas plats på ett patienthotell i närheten av sjukhuset när förlossningen närmar sig.
4. Alla kvinnor ska ha rätt till en barnmorska som stöd under hela förlossningen. För att uppnå detta behöver ett stort antal barnmorskor rekryteras. Ett mål bör sättas upp om en barnmorska per födande kvinna. Utöver barnmorska ska det finnas tillgång till gynekolog, barnläkare och anestesiolog.
5. Dessutom kräver vi att en nationell översyn av vård under graviditet och barnafödande genomförs så snart som möjligt. Översynen ska innefatta mödrahälsovård, förlossningsvård, eftervård, vård under neonatalperioden samt inhämta och beakta kvinnors behov och önskemål.

 

Sprid! Skriv under!

Skulden på offret

Skulden på offret

Jag fick ett nyss en kommentar på ett av de senaste dagarnas sfinkterruptursrelaterade blogginlägg som fick mig att se rött. Nu har jag ju varit lite arg här på bloggen det senaste. Jag tror dock att ni mer återkommande läsare förstår att jag oftare försöker vara konstruktiv än just bara arg. Men nu kan jag inte riktigt hålla mig.

Kommentaren ifråga är raderad, men jag tänkte citera innehållet:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar….utöver att man ju inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Jo ett klipp också som fortfarande 20 år sefter DEN förlossningen har ont. Jag fick rådet att massera….men jag tänker att jag liksom inte haft den tiden för att ligga och massera mig själv då där fasligt mycket med mina sex barn och heltidsarbete. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips och att sen inte bli förvånade över avslaget. Det som ingen talar om förrän EFTER förlossningen. Och som läkare och anställd på det sjukhus som förlöser flest barn i Sverige och utan tillskott av resurser står inför den värsta perioden någonsin säger jag: Knip till i september!;)”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat på barnmorskan? Skulle det ha hjälpt?

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikts om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”.

Vem har nämnt något om avslaget?

Varför denna ”lilla gumman”-attityd? Varför? För att denna kommentatör själv är läkare och har fött 6 barn?

”Knipa till september”

Knipa till september? Hej och välkomment till BakingBabies. Här delar vi med oss av konstruktiva råd och tips samt försöker påverka kvinnosjukvården till det bättre.

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Bäckensmärta är inte normalt!

Bäckensmärta är inte normalt.

Att ha bäckensmärta är att vara sjuk?

Ländryggs- och bäckensmärta hos gravida har en konstaterat negativ effekt på funktion och välbefinnande. Smärtan kan påverka allt i det dagliga livet. Det kan vara till synes enkla aktiviteter som orsakar den värsta smärtan. Många upplever att 30 minuters gående eller stående är smärtgenererande. En vanlig föreställning är att graviditetsrelaterad smärta är är normalt och att det inte är nödvändigt att behandla eftersom det går över efter graviditeten. Smärtan under graviditeten är vanlig och inte farlig, men det är inte okej att normalisera ett smärttillstånd på det sättet!

 

Bäckensmärta
En preggomage i vecka 37 som aldrig hade kunnat motionera på annat sätt än genom cykling.

Bäckensmärta är inte farligt, men det är inte heller normalt

Om du hamnar hos en vårdgivare som verkar tycka det, rekommenderar jag dig att byta!

Det här inlägget skrev till en början som en del av flera andra inlägg som en reaktion på hur många slänger sig med meningar som ”graviditet är inte sjukdom”. Jag  funderade över det här med begreppen hälsa, sjukdom och ohälsa i förhållande till graviditeter. Jag skrev om att WHO har formulerat definitionen  att ”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt”. Om hälsa är välbefinnande kommer delar av näst in till alla graviditeter innebära en avsaknad av hälsa, och funderade kring detta.Efter en tid tog jag upp ämnet igen, men gick då lite hårdare åt Försäkringskassan och deras regelverk. Jag förargade mig över att ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet. Detta enligt försäkringskassans tankesätt.Strax där efter läste jag en artikel om bäckensmärta och sjukskrivningar i Sverige och konstaterade med artikelförfattarna att det är vår kulturella uppfattning om att ”graviditeter inte är en sjukdom” som ställer till det för många kvinnor. Några dagar senare kom jag över en artikel om hur Taiwanesiska kvinnor ser på graviditeter .

Bäckensmärta som inkörsport till annan ohälsa

Jag hittade en annan artikel på ämnet och måste få citera.

Numerous women suffering from pregnancy-related low back pain and pelvic girdle pain experience difficulties performing normal daily activities such as prolonged sitting and/or getting up from a sitting position, turning over in bed, dressing/undressing, walking, lifting and carrying small weights. Also, women with pelvic girdle pain seem to be more afflicted than women with pregnancy-related low back pain and some may become so incapacitated to the extent that there is a need to use crutches and/or wheelchairs. Many women also experience sexual difficulties due to the pain. We have previously reported that 7/10 women with pregnancy-related low back pain/pelvic girdle pain are more likely to have an unsatisfying sexual life during pregnancy compared with women without pain. So when taking into account the decreased functional status of many women suffering from this and that the life-time prevalence of low back pain in Swedish women has been estimated to 66%, and that the prevalence of pregnancy-related low back/pelvic pain during pregnancy is even higher (72%), this condition must instead be considered a complication of pregnancy and a major health issue among women in childbearing age.”

Jag har även läst en artikel som summerar tydligt att graviditeter ofta är inkörsporten till ländryggssmärta

Kvinnor totalt sett drabbas oftare än detta av män. En kan ju undra varför…

”Women are at greater risk for persistent low back pain than men. The point prevelance in low back pain is increased in pregnant women (25 %) comperad with non pregnant women of the same age (6,3 %). Sixteen percent of women with pregnancy-related low back pain report persistent pain 6 years later. Thus pregnancy represents a specific risk for persistent low back pain.”

Nu är det spikat, klart och slutdiskuterat.

Bäckensmärta under och efter graviditet måste anses vara en graviditetskomplikation och innebär en stor negativ hälsopåverkan för kvinnor som drabbas. Det är ohälsa. Punkt.

Med detta inlägg vill jag dock absolut inte skrämma upp någon som lider av   bäckensmärta. läs detta inlägg  så som att jag ondgör mig över vår kulturella syn på graviditeter och bäckensmärta. För mer pedagogiska tips om just detta kan jag rekommendera bland annat dessa klipp:

Tankar och funderingar kring detta? 

 

Alla inläggen i serien:

Tema graviditetsrelaterad bäckensmärta

Graviditetsrelaterade bäckensmärtor, vad gör ont?

Smärtspiralen vid bäckensmärta

Behandling av graviditetsrelaterad bäckensmärta