Kategori: Feminism

Feminism

En blogg om kvinnohälsa

En blogg om kvinnohälsa kan nog inte existera utan att avhandla en del orättvisor och ojämlikheter som finns i vårt samhälle. Skeva ideal och uppfattningar om kvinnokroppen påverkar kvinnors hälsa. Faktumet att det kvinnliga könet länge inte haft något rumsrent namn har bidragit till den skam som omger sjukdomar och besvär som drabbar kvinnor. Vi är inga skolade feminister, men vi kan vara med och belysa vissa feministiska perspektiv på hälso-sjukvård och samhället i stort.

Feminism är en viktig del av oss.

När det gäller fysioterapi och feminism är mottot:

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

Träning och motion har inget med ideal att göra.

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att söka i databasen PubMed. När jag försöker tänka smart kring ämnet kroppsuppfattning, kvinnoideal och mammakroppen kommer jag egentligen inte någon vart på egen hand. Medicinsk forskning har inte svaret på allt, men ibland kan det ge lite ljus på en mörk funderingsväg.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)rollerna. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Lite referenser:
1. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

2. Mirror, mirror on the wall: how women learn body dissatisfaction.

3. Attachment, the tripartite influence model, and the development of body dissatisfaction.

4. Family weight talk and dieting: how much do they matter for body dissatisfaction and disordered eating behaviors in adolescent girls?

 

Det här en del av en serie inlägg:

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Attitydproblemen som förminskar oss

Attitydproblemen som förminskar oss

Två klipp cirkulerar i min sociala-mediesfär just nu.

Detta:

Och så detta:

Jag blir så vansinnigt frustrerad och trött.

Nä.

Jag bli APFÖRBANNAD.

Jag blir så himla arg.

För vet ni vad? I den allmänna förödelsen som en fjärde gradens sfinkterruptur gav mig, så var det förändrade utseendet också något som gjorde mig ledsen. OCH JAG HAR RÄTT TILL DET. Vem är du som kan säga åt mig att det är fel? Ett tag såg det ut som att jag hade ett hål i mitten, mellan vagina och anus. Är det också normalt? Är det på något sätt fel av mig att vara ledsen över att det såg ut som att någon smällt av en handgranat i min vajayay? Jag har rätt till mina känslor. 

Förminska mig inte!

Den kvinno/människosyn som den där kvinnan förmedlar är så otroligt förnedrande. Vi kanske inte kan förvänta oss att utseendet på vulva ska vara exakt likadana efter en förlossning, men vi måste kunna få förvänta oss att de som förlöser våra barn också bryr sig om grundläggande funktion. Det den där kvinnan har missat att det som hon förminskar som ytlighet är en nonchalans inför viktiga kroppsliga funktioner. Mellangårdens längd, blygdläpparnas utseende och slidväggarnas stuns är alla viktiga. Visst, det kan inte vara så att den offentliga vården ska stå för skönhetsingrepp. Men väl MÅSTE vi kunna lita på att vården dels LETAR efter och dels ÅTGÄRDAR rent anatomiska avvikelser, för att förebygga FUNKTIONSBORTFALL.

Jag hamnar ofta i att citera samma studie, (som egentligen handlar om amning):

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Det den där kvinnan säger är precis detta. Hon står för ett medicinskt tänkande som ”avklär mig min kapacitet att själv resonera och fatta kompetenta beslut” och menar att jag är för dum/våpig/outbildad för att kunna veta vad som är rimligt att förvänta sig av min kropp efter en vaginal förlossning.

Vi skämtar inte om vår nedsatta livskvalitet

Jag lever ett liv snart 5 år efter en total sfinkterruptur som ger mig ”dåliga sfinkterruptursdagar”. Jag har TUREN att inte bajsa ner mig varje dag. Jag har inte fått stomi. Jag har inte smärtor som sätter ner min förmåga att vara fysiskt aktiv. Jag anser mig vara lyckligt lottad. Men de känslor och upplevelser jag har kring mitt eget underliv, de är inget annat än adekvata tolkningar av min egen vardag.

Nu är jag riktigt himla sur, och jag brukar inte vara riktigt så frispråkig. Men kan ingen bara avsätta den där kvinnan? 

 

 

 

A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannan av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut eller uroterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Att möta någon som utsatts för våld

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Att möta någon som utsatts för våld. Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

  • En patient berättar om ett övergrepp som skedde för länge sedan. Hur ska jag reagera/stötta?

Effekterna av våldet kan komma och/eller kvarstå tiotals år efter att våldet har upphört. Det finns ju samband med t.ex. Posttraumatiskt stressyndrom. Jag har exempel på en kvinna som utsatts för våld för tjugo år sedan som fick en PTSD-diagnos alldeles nyligen. Det finns samband mellan våldsutsatthet och kronisk smärta, astma/KOL, psykisk ohälsa, hjärtinfarkt, hypertoni, för tidig död osv. osv. Det viktigaste är att som vårdgivare bekräfta, hjälpa patienten att se samband, lyssna och vara ett stöd. Liksom att hänvisa patienten till adekvat vård. Trauma kan behöva behandlas, det kan bedömas i primärvården som är första linjens psykiatri och alltid ska ha tillgång till psykosocial vård. Att hänvisa till Kvinnofridslinjen och/eller lokala kvinnojouren alternativt Alla Kvinnors Hus är också ett bra alternativ. De sistnämnda har professionell personal för bearbetning.

  • Jag misstänker att en vän till mig blir utsatt för våld hemma. Vad bör jag göra?

Det viktigaste man kan göra som vän är att fråga om våld. Vi behöver att normalisera frågandet. Du frågar precis som jag beskrev att en vårdgivare kan fråga patienter, på ett mer anpassat sätt så att hon förstår att du frågar för att du bryr dig. Att komma med åsikter om förhållandet och/eller uppmuntra vännen att lämna maken visar forskningen att kan ha motsatt effekt. Det kan istället binda henne närmare mannen. Läs gärna om mer uppbrottsprocessen. Även om hon nekar så kan du visa att du finns där för henne, säga att hon alltid kan höra av sig, även mitt på natten osv. Glöm aldrig barnperspektivet. Det måste gå före vänskap när det blir obekvämt att göra en orosanmälan!!

  • Övergrepp kan vara en bidragande orsak till smärttillstånd, hur kan vi tänka kring detta inom vården?

Jag föreläser varje termin på en kurs som heter Tillämpad beteendemedicin och som är riktad till fysioterapeuter, läkare och psykologer. Där tar jag upp samma som ovan. Vår skyldighet att fråga vid misstanke och tecken, vilket smärta i allra högsta grad är. Ungefär hälften av patienter med olika smärttillstånd har enligt studier samband med erfarenheter av våld. Det viktigaste är att fråga och att  hjälpa individen att se samband mellan utsattheten och kroppens reaktioner, behandla smärttillståndet enligt ditt uppdrag samt att även erbjuda och motivera till bearbetning och psykosocialt stöd.

  • Vad är dina råd till medmänniskor och vårdpersonal angående att fråga/prata/reagera kring våldsutsatthet?

Ett personligt råd är att inte krångla till det så förfärligt, men var alltid närvarande i mötet. Kvinnor svarar inte om det märker att vi ställer frågan av slentrian. Det är inte konstigt att fråga och det är inte farligt att fråga! Men var alltid ensam med kvinnan och ha ett säkerhetstänk. Jag har aldrig någonsin under de 16 år jag frågat träffat någon som blivit arg. Däremot har jag fått en fantastisk tillfredsställelse och arbetsglädje när jag gör detm och den  återkoppling jag får gör det värt allt. Och det viktigaste av allt: Att fråga kan innebära skillnad mellan liv och död både för kvinnan och hennes barn. Barn som växer upp i hem där det förekommer våld kan bli skadade för livet. Vill du mer läsa om hur förfärliga effekterna för barnen är kan du läsa mer om Vincent Felitti som är världsberömd för sin forskning. Adverse Childhood Experiences heter hans studie.

Att fråga och reagera kring detta på ett engagerat sätt, vare sig det är privat eller professionellt, kan vara tungt i längden. Min forskning visar att det kan vara ett hinder som gör att man inte frågar; man vet inte hur man ska härbärgera allt inom sig. Därför är det viktigt att kunna tala med kollegor och även någon i sin närhet om hur det känns.

Vi kan inte göra allt för alla men något för någon!

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

 

Hur ställer jag som vårdpersonal bäst frågan om en kvinna utsatts för våld?

I ett skriftligt anamnesformulär som patienten själv brukar fylla i brukar det frågas rakt på sak: Har du varit utsatt för våld i nära relationer?Svarsalternativen är då ja/nej.  Om du som vårdgivare väljer att ställa frågan måste du sedan kunna följa upp svaret!

Hos personer med erfarenheter av våld i nära relationer kan tilliten till andra människor vara skadad (rätt ofta faktiskt). Som vårdpersonal måste vi ha ett bemötande och förhållningssätt vid bemötande som ger förutsättningar för tillit till oss. Det som rekommenderas och som jag utbildar utifrån, och som det finns evidens för, är att mötet med patienten börjar redan i telefon, i receptionen eller när jag hämtar patienten i väntrummet. Olika beroende på var man jobbar.

Att ställa frågan tidigt i mötet visar att den är viktig i vården.

Med lite erfarenhet lär man sig både att känna efter när det är lämpligt och att tidigt kunna formulera sig så att det inte känns konstigt. Om frågan inte är konstig för den som frågar brukar den inte bli det för den som får frågan heller.

Sedan 2014 finns det en lagstiftning, SOSFS 2014:4 som säger att vi alltid ska fråga både vuxna och barn om de utsatts för våld när vi misstänker det eller uppfattar tecken på våld. Lagen är också mycket tydlig kring samverkan, dokumentation och rutiner. De lyfter även upp orosanmälan och barnen först i lagtexten.

Kom ihåg att inte ställa frågan om du inte har tid att ta emot svaret.

Det blir ett nytt övergrepp och ett nytt tillitsbrott!

Nedan följer exempel, alla måste göra frågan till sin egen så att den känns naturlig att formulera.

  1. Börja med att normalisera frågandet, inte våldet:
  • ”Som du säkert upptäckt är våld i nära relationer alltför vanligt förekommande” Då brukar man få en nick till svar.
  • ”Vi som jobbar i vården möter många som är utsatta eftersom det kan påverkar hur man mår och därför har vi som rutin att ställa frågan om erfarenheter av våld för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Sedan har jag själv hittat på att här också fråga ”Är det okey om jag tar upp frågan med dig”. Det känns etiskt väldigt viktigt och respektfullt att ge personen en chans att säga nej. Ofta ändrar de sig eller återkommer och vill tala om de är våldsutsatta.

Om de säger att det är okey:

  1. Definiera våldet. Den som är utsatt definierar sig vanligen inte som våldsutsatt: ” Våld kan ju vara så många olika saker, t.ex. att bli slagen, knuffad, att någon tagit stryptag osv. Det psykiska våldet är minst lika vanligt.  Detta kan till exempel vara att bli kränkt, inte få ha sina egna vänner, inte få jobba, inte få ha sin egen ekonomi, att egendom förstörs eller ens djur blir utsatta. Alla former av sexuellt agerande som man inte känner sig bekväm med är också våld”. Här får man formulera sig så som det känns bra för en själv.
  2. ”Är det här något som du som du har erfarenhet av antingen i ett tidigare förhållande eller i ditt nuvarande (om de har ett sådant)?”

Och vad händer nu då:

De som svarar Nej.

Då brukar jag säga följande: ”Jag förstår men eftersom våld är så vanligt i nära relationer brukar jag alltid lämna ut det här kortet till Kvinnofridslinjen. Du kanske känner någon som är utsatt eller kommer att träffa på någon”.

Nu händer det att någon ändrar sig och plötsligt börjar prata. Det händer att någon kommer tillbaka om någon dag, vecka eller år bara för de vet att jag tål att lyssna till deras historia.

De som svarar Ja:

  • Fråga om de vill berätta vad de varit med om.

Om de gör det lyssna, lyssna, lyssna. Visa att du är närvarande, tror på dem och bekräfta att ingen får göra så mot en annan människa. Det är ett brott. Förklara hur de kan hänga ihop med de besvär de är hos dig för, och fråga om de vill att du berättar om vilken hjälp det finns att få.

  • Om de inte vill berätta vad de varit med om så säger du att det är okey.

Berätta att de kan återkomma om de vill tala senare eller att de kan ringa till Kvinnofridslinjen och så ger du kortet. Det är bör alltid erbjudas återbesök både om de inte velat att du frågar, eller om de sagt att de inte vill berätta vad de varit med om.

 

Om du av någon orsak inte kan ställa frågan tidigt i mötet kan du även göra det vid ett senare tillfälle.

Då har du kanske fått misstankar vid din undersökning eller behandling av en individ. Om så är fallet kan du lämpligen inleda med ”när jag undersökte dig/hörde dig berätta…så tänkte jag på att det jag såg/du berättade är vanligt om man blir eller har blivit utsatt för våld i nära relationer”. Sedan fortsätter du enligt tidigare beskrivning.

Det kan också vara så att du nästan är klar med behandlingen. Du kanske börjar med behandlingen och känner att du fått hennes tillit. Då får du börja med att du alltid brukar ta upp frågan vid mötet med patienter och så tar du det från punkt 1-2.

Min forskning visade också att ibland så blir det mest lämpligt att inleda med ”Hur har du det därhemma?” eller ”Hur ser ditt liv ut för övrigt?” Sedan kan man fortsätta med normaliserandet av frågan.

 

Tankar kring detta?

Jag förstår att för en del av er läsare blir detta inlägg lite konstigt, i och med att det är ganska tydligt riktat till vårdpersonal. Men, hjälp mig att tänka. Hur skulle DU vilja bli bemött när någon tror sig ha anledning att fråga dig om våldsutsatthet? Skulle du ta illa upp om någo frågade ”en gång för mycket”?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Vad är det för fel på folk?

Rara Louise slår ett slag för mig i tävlingen Guldhjärtat på sin Insta och en person ryter ifrån:

”Kolla här… En feminist som vill att gynekologer ska vinna ett pris i fitnessevanemang…HAHAHAHA va eee de för fel på folk?!?”

Hahaha, ja, vad är det för fel på folk?

Ja… vi kan börja med att ungefär 50% av Sveriges befolkning är kvinnor…

  • Upp till 67 % av alla kvinnor som fött barn lider av någon slags bäckenbottendysfunktion. Bäckenbottendysfunktion är paraplybegreppet som omfattar inkontinens och framfall av olika slag(1). I den generella kvinnliga befolkningen är en av tre kvinnor drabbade(2).
  • Kvinnor som har fött barn lider av sänkt livskvalitet på grund av bäckenbottendysfunktion(4, 5). Känns det relevant att prata om, alls?
  • En stor andel av kvinnor med besvär från bäckenbotten slutar med träning som de egentligen gillar och trivs med, på grund av obehag och rädsla för att kissa på sig eller förvärra sina besvär. Detta kan leda till att dessa kvinnor blir mer inaktiva, och får ökad risk för annan ohälsa(6).
  • Medelålders kvinnor är den befolkningsgrupp där flest tränar. 72 procent av kvinnor i åldern 50-64 tränar minst en gång i veckan. Minst tränar män i samma ålder(11).

Och vad gäller min ”rätt” att ställa upp i en tävling för fitnessbranschen:

  • Jag är fysioterapeut och jobbar med fysisk aktivitet och träning som heltidsarbete. Fysioterapi syftar till att påverka hälsan genom rörelse och handlar om människans förmåga att uppfatta, ta vara på, kontrollera och använda sin kropp på ett optimalt sätt. Jag bloggar dessutom om friskvård, motion och träning. Jag är dock verksam inom gynekologi och obsterik, en nisch som faktiskt är aktuell för alla som har en snippa och/eller livmoder – det vill säga ungefär 50 % av den svenska befolkningen.
  • Vad gäller att jag blivit nominerad till en tävling för ett fitnessevangemang. 96 % av alla kvinnor på gym lider risk att drabbas av bäckenbottendysfunktion(3). Därför är det jag gör relevant för merparten av kvinnor som tränar på gym. Jag tror inte siffran är lägre för den som motionerar på egen hand.

”Årets Social Media Influencer ska påverka, beröra och andas träning, samtidigt som den inte får bli en skolbok. Egna åsikter skall komma fram, men får inte blandas ihop med fakta på ett sätt som kan missuppfattas. Regelbundna uppdateringar, rörligt material och hög motivationsfaktor premieras.”

Känns det fortfarande fel att jag blev nominerad? Vi läser innantill.

Påverkar jag? Ja.

Berör jag? Ja.

Andas jag träning? Ja.

Är jag en skolbok? Nej.

Utrycker jag egna åsikter? Ja.

Lägger jag fram fakta? Ja.

Uppdaterar jag regelbundet? Ja.

Producerar vi rörligt material? Ja.

Motiverar jag andra? Ja.

Okej, är vi klara?

Inte…

Om vi nu fortfarande inte tycker att det jag gör känns relevant så kan vi ta följande fakta:

  • Bäckenbottenträning kan lindra besvär från framfall(7)
  • Bäckenbottenträning, råd och livsstilsförändringar är effektiva och kostnadseffektiva behandlingsalternativ för urininkontinens, utan några som helst biverkningar(8)
  • Definitionen av ”träning” lyder som följer:

”Konditionsträning är en form av aerob fysisk aktivitet där avsikten i första hand är att bibehålla eller förbättra konditionen. Intensiteten kan vara måttlig, hög eller mycket hög. Muskelstärkande fysisk aktivitet, vilket likställs med styrketräning, är en form av fysisk aktivitet där avsikten i första hand är att bibehålla eller förbättra olika former av muskulär styrka (till exempel maximal kraft, explosivitet och/eller muskulär uthållighet) och bibehålla eller öka muskelmassan.”(9)

  • Bäckenbottenträning syftar till att bibehålla eller förbättra muskelmassan i bäckenbotten(10), och principerna för styrkeökning i bäckenbotten är PRECIS LIKA DANA som principerna för någon annan muskel.

Vad är det för fel på folk?

En del av oss råkar ha varit födda med snippa, ett könsorgan som bland annat är uppbyggt av en hängmatta muskler. Dessa muskler kan påverkas negativt av ålder, barnafödande och ibland träning.

Det råkar vara relevant för ganska många av oss att dessa muskler fungerar som de ska, eftersom vi annars ofta blir mer inaktiva än vad vi faktiskt vill. Dessutom kommer dysfunktioner i dessa riskera att sänka vår livskvalitet och påverka vår sexualitet negativt.

Thats about it.

Frågor på det?

PS: Och då har vi inte ens räknat in de 10 % av alla kvinnor som lever med endometrios, 8 % av alla kvinnor som efter förlossning har kvar sin bäckensmärta eller de 5 % av alla kvinnor som lider av vestibulit/vulvodyni. Jag kan fortsätta länge…

 

  1. Prevalence of pelvic floor disorders in the female population and the impact of age, mode of delivery, and parity.
  2. Physical activity and the pelvic floor
  3. Stress urinary incontinence is highly prevalent in recreationally active women attending gyms or exercise classes.
  4. The effect of parity on pelvic floor muscle strength and quality of life in women with urinary incontinence: a cross sectional study.
  5. Quality of life in women with pelvic floor dysfunction
  6. Urinary incontinence and physical activity practice
  7. The efficacy of pelvic floor muscle training for pelvic organ prolapse: a systematic review and meta-analysis.
  8. Conservative treatment for female stress urinary incontinence: simple, reasonable and safe
  9. Fysisk aktivitet – begrepp och definitioner
  10. Evidence-Based Physical Therapy for the Pelvic Floor
  11. En bra PT tar ansvar

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Vad är en våldtäkt? Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur påverkas en kvinna av att utsättas för sexuellt våld?

Att bli våldtagen är att utsättas för våld, hot eller tvång och att bli kränkt och förödmjukad både på ett sexuellt och personligt plan. Den som råkar ut för detta hamnar ofta i en känslomässig kris och kan för en tid förlora fästet i tillvaron. I likhet med andra krisdrabbade människor kan den våldtagna komma att tappa tron på meningen med sitt liv och fyllas av bitterhet och ångest över att inte själv längre kunna styra det.

Våldtäkt är ett brott i vilket aggressivitet och sexualitet samverkar. För att ett samlag ska anses föreligga ska två individers könsdelar ha kommit i beröring med varandra. Det krävs inte penetration. Våldtäktsbrott omfattar dock även sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt gör att det blir jämförbart med samlag. Att föra in fingrar i en kvinnas slida är en handling jämförlig med samlag, till exempel.

Hur påverkas offret av en våldtäkt?

Det finns en stor variation på reaktioner, och ingen är mer ”rätt” än någon annan. Det finns många förutfattade meningar om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig både under och efter övergreppet. Att göra mostånd under övergreppet och att gråta efteråt anses som den adekvata reaktionen, men när människors utsätts för stor stress och fara inträder en rad olika fysiologiska reaktioner vilket gör att individen kanske inte alls beter sig som förväntat. Den akuta stressreaktionen kan leda till gråt, ilska, ångest, men lika gärna göra att individen förefaller lugn, avtrubbad, beter sig som inget har hänt och skrattar med sina vänner. Under övergreppen kan kroppen också reagera fysiologiskt med att ”spela död” och inte ge möjlighet till något motstånd alls.

Om kvinnan inser att hon inte kan avvärja övergreppet – vare sig hon prövat att göra motstånd eller reagerat passivt – avskärmar hon sig ofta känslomässigt från vad som sker med henne. Det finns kvinnor som fram till ett visst skede minns vad som hände, men sedan är händelseförloppet borta.

Det är ofta svårt att hitta skador på kvinnan efter ett sexuellt övergrepp. Vävnaden i i könsorganen och ändtarmsöppningen är mjuk och  så tänjbar, vilket minskar risken för skador. Ju senare kvinnan undersöks, desto svårare kan det vara att upptäcka skadorna. Om kvinnan dessutom upplevt en reflexmässig paralys under övergreppet och därmed inte gjort motstånd kan skadorna också bli mindre.I Sverige är det ovanligt att bli smittad med sexuellt överförbara infektioner i samband med sexuella övergrepp, men detta ska alltid undersökas.

Påverkan på lång sikt

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet. På lång sikt handlar besvären ofta om att revirsgränserna har kränkts, tron på den egna förmågan att säga nej har förlorats och känslan av integritet åtminstone för en tid förstörts. En del kvinnor blir deprimerade, och del drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet.

Sexuella övergrepp kan leda till långvariga ångeststörningar. Känslor av skuld, skam och att ha blivit ”besudlad” är påträngande länge efter övergreppet. Men långt ifrån alla människor som utsätts för sexuella övergrepp utvecklas långvarig eller bestående psykisk ohälsa. Hos personer som utsatts för sexuella övergrepp är PTSD en relativt vanlig följd. Vilket i sig förknippat med ökad självmordsbenägenhet, ångestsyndrom, paniksyndrom eller missbruk. Ätstörningar eller andra typer av självskadebeteende är också vanligare hos kvinnor som utsatts för våldtäkt eller sexuellt våld.

Flera av de vanligare kroniska smärttillstånden, till exempel fibromyalgi, kroniska buksmärtor och kroniska underlivssmärtor har kopplingar till sexuella övergrepp. Fibromyalgi är ett kroniskt smärttillstånd och risken att utveckla fibromyalgi är tre gånger så stor hos kvinnor som utsatts för våldtäkt än hos kvinnor som inte blivit utsatta. Kvinnor som utsatts för våldtäkt utvecklar i mycket stor utsträckning smärttillstånd i underlivet. Smärtorna kan vara av ihållande karaktär eller kommer vid samlag. Vanligvis finner man då inte någon medicinsk eller fysisk förklaring.

Att undvika allvarliga konsekvenser på sikt

Det viktigaste kanske är omgivningen vågar fråga vad kvinnan har varit med om. Det är inte ovanligt att personer i offrets omgivning i all välmening försöker få henne att inte tänka på våldtäkten, och försöker distrahera och förströ. Får kvinnan inte möjlighet att arbeta sig igenom traumat, ökar risken att det dyker upp senare i form av posttraumatisk stressyndrom.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Ett politiskt problem

Våld mot kvinnor – ett politiskt problem

FN beräknar att var tredje kvinna på jorden utsätts för våld någon gång under sin livsstid och att var femte kvinna någon gång i sitt liv utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. WHO bekräftar att män är förövare i fråga om nästan allt våld, 90-95 procent i såväl krig som fredstid. Så kommentarer om att ”inte alla män…” för det kan jag räkna ut med lilltårna. Men, kan vi enas om att män står för lejonparten av våldet?

Förekomsten av sexuellt, fysiskt och psykiskt våld är ett av de största jämställdhetsproblemen i världen och något som bidrar till att vidmakthålla bristande jämställdhet. FN har i en rapport uppmanat flera länder i västvärlden, där ibland Sverige, att mer aktivt arbeta för att utmana stereotypa könsföreställningar, inte minst i medier och reklam. Man efterlyster åtgärder mot sexualiseringen av det offentliga rummet och mot den ”mainstreaming” av pornografi man finner utbredd. På grund av att detta  kan underminera kvinnors rättigheter. Nu pratar vi om grundläggande mänskliga rättigheter, inte enbart om mer ”fluffiga” problem som skeva ideal och för smala modeller eller dylikt.

I förlängningen kan sådana sexualiseringen av det offentliga rummet bidra till sexuella beteenden hos män där kvinnors gränser inte respekteras.

Begreppen skyddsvärde/straffvärde

När jag läser ”teori” om sexuellt våld mot kvinnor kommer dessa begrepp upp, ”skyddsvärde” och ”straffvärde”. Kvinnor, ”det svagare könet” har historiskt sett ansetts ha ett skyddsvärde. Män, däremot, har haft ett ”straffvärde”.

Mannens straffvärde har traditionellt varit kopplat tills hans manliga identitet och sociala status. Kvinnors skyddsvärde har hängt samman med hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet. Ju lägre skyddsvärde kvinnan ansetts ha, desto lägre straffvärde tilldelas mannen.

Men när uvecklingen även om det sexualteoretiska området gick framåt, ansågs kvinnor och män vara mer jämlika, även i ett sexuellt avseende. Kvinnor och män vill ha sex i samma utsträckning. Det låter ju jämlikt och bra, men kvinnor förlorade även på detta synsätt när det kom till våldtäkter. För resultatet blev att det var svårare för kvinnor att påvisa sin oskuld, att bevisa att de inte ville ha sex just denna gång, om de nu ändå ansågs vara varelser som faktiskt gillar sex.

Samtyckeslagen

I Sverige pågår just nu ett arbete om att få till en samtyckeslag. Det innebär att vi för första gången har möjlighet att få en lag som stödjer att sex ska bygga på frivilligt deltagande, om vi hårddrar det. Allt utom ja är nej. I dagsläget så krävs det att du ska ha utsatts för våld, hot eller att du ska ha befunnit dig i en särskilt utsatt situation för att ett ofrivilligt samlag ska anses vara en våldtäkt.

Jag är absolut inte någon hejare på att läsa lagstiftning, så ni får gärna kommentera och förtydliga om det är någon nyans i detta som kan förklaras tydligare. Annars vill jag gärna hänvisa hit. 

I propositionen inför samtyckeslagen skrevs

”Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och självbestämmande. Att förebygga och bekämpa dessa brott effektivt förutsätter ett väl utvecklat straffrättsligt skydd men också ett välfungerande rättsväsende och aktörer som har förståelse för och god kunskap om frågor som rör sexualbrott”.

Fram för samtyckeslag säger vi!!

Kampanjen för en samtyckeslag har pågått i decennier och intensifieras emellanåt vid friande domar som framstår som särskilt upprörande.Den föreslagna nya lagstiftningen innebär att frivilligheten måste komma till aktivt uttryck, antingen muntligt eller genom ”olika former av fysisk respons”. Passivitet ska inte kunna tolkas som frivillighet.

Vill du lyssna på en podd som just förklarar samtyckeslagen bra så finns det här.

 

Hur tänker du kring sexualisering av det offentliga rummet? Vad tänker du kring samtyckeslagen?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

En serie om våld mot kvinnor

Idag börjar vi en ny serie inlägg här på BakingBabies, en serie om våld mot kvinnor.

Det kommer bli en tung vecka.

Jag har dykt in i ämnet våld mot kvinnor och det är ingen munter läsning.

Men! Jag har fått tag på en fantastisk kvinna, Eva Sundborg. Eva har alldeles nyligen disputerat inom ämnet våld mot kvinnor, och hon har kommit med en massa handfasta tips och råd som kommer i form av egna inlägg i slutet av veckan.. Så den här serien kommer vara tung och ledsam, men när vi tagit oss igenom den har vi lärt oss en massa nyttigt.

Jag ser detta område som ett stort förbättringsområde inom mitt eget arbete. Var tredje kvinna utsätts för våld, och var femte kvinna kommer någon gång ha utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Frågar jag någonsin om detta i dagsläget? I ärlighetens namn, nej. Jag skäms när jag skriver detta.

Jag ska bättra mig.

Så, håll mig i handen så tar vi oss igenom den här veckan.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld