Kategori: Feminism

Feminism

En blogg om kvinnohälsa

En blogg om kvinnohälsa kan nog inte existera utan att avhandla en del orättvisor och ojämlikheter som finns i vårt samhälle. Skeva ideal och uppfattningar om kvinnokroppen påverkar kvinnors hälsa. Faktumet att det kvinnliga könet länge inte haft något rumsrent namn har bidragit till den skam som omger sjukdomar och besvär som drabbar kvinnor. Vi är inga skolade feminister, men vi kan vara med och belysa vissa feministiska perspektiv på hälso-sjukvård och samhället i stort.

Feminism är en viktig del av oss.

När det gäller fysioterapi och feminism är mottot:

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

Träning och motion har inget med ideal att göra.

Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Skriv under!

Skriv under!

Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening kräver bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning.  Kraven kommer att överlämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll. Skriv under du också!

Det saknas 800-någonting underskrifter för att nå det första målet på 2500 underskrifter. Det kan ska väl inte vara några problem att uppnå, va?

Tillsammans kräver vi en förlossningsgaranti där:

1. Alla kvinnor ska garanteras plats på en förlossningsavdelning i sitt eget landsting och i god tid få veta på vilket sjukhus.
2. Alla kvinnor som inte själva kan ta sig till sjukhuset ska erbjudas ambulanstransport eller annan transport.
3. Alla kvinnor som bor mer än två timmar bort från ett sjukhus med förlossningsavdelning ska erbjudas plats på ett patienthotell i närheten av sjukhuset när förlossningen närmar sig.
4. Alla kvinnor ska ha rätt till en barnmorska som stöd under hela förlossningen. För att uppnå detta behöver ett stort antal barnmorskor rekryteras. Ett mål bör sättas upp om en barnmorska per födande kvinna. Utöver barnmorska ska det finnas tillgång till gynekolog, barnläkare och anestesiolog.
5. Dessutom kräver vi att en nationell översyn av vård under graviditet och barnafödande genomförs så snart som möjligt. Översynen ska innefatta mödrahälsovård, förlossningsvård, eftervård, vård under neonatalperioden samt inhämta och beakta kvinnors behov och önskemål.

 

Sprid! Skriv under!

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Bäckensmärta är inte normalt!

Bäckensmärta är inte normalt.

Att ha bäckensmärta är att vara sjuk?

Ländryggs- och bäckensmärta hos gravida har en konstaterat negativ effekt på funktion och välbefinnande. Smärtan kan påverka allt i det dagliga livet. Det kan vara till synes enkla aktiviteter som orsakar den värsta smärtan. Många upplever att 30 minuters gående eller stående är smärtgenererande. En vanlig föreställning är att graviditetsrelaterad smärta är är normalt och att det inte är nödvändigt att behandla eftersom det går över efter graviditeten. Smärtan under graviditeten är vanlig och inte farlig, men det är inte okej att normalisera ett smärttillstånd på det sättet!

 

Bäckensmärta
En preggomage i vecka 37 som aldrig hade kunnat motionera på annat sätt än genom cykling.

Bäckensmärta är inte farligt, men det är inte heller normalt

Om du hamnar hos en vårdgivare som verkar tycka det, rekommenderar jag dig att byta!

Det här inlägget skrev till en början som en del av flera andra inlägg som en reaktion på hur många slänger sig med meningar som ”graviditet är inte sjukdom”. Jag  funderade över det här med begreppen hälsa, sjukdom och ohälsa i förhållande till graviditeter. Jag skrev om att WHO har formulerat definitionen  att ”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt”. Om hälsa är välbefinnande kommer delar av näst in till alla graviditeter innebära en avsaknad av hälsa, och funderade kring detta.Efter en tid tog jag upp ämnet igen, men gick då lite hårdare åt Försäkringskassan och deras regelverk. Jag förargade mig över att ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet. Detta enligt försäkringskassans tankesätt.Strax där efter läste jag en artikel om bäckensmärta och sjukskrivningar i Sverige och konstaterade med artikelförfattarna att det är vår kulturella uppfattning om att ”graviditeter inte är en sjukdom” som ställer till det för många kvinnor. Några dagar senare kom jag över en artikel om hur Taiwanesiska kvinnor ser på graviditeter .

Bäckensmärta som inkörsport till annan ohälsa

Jag hittade en annan artikel på ämnet och måste få citera.

Numerous women suffering from pregnancy-related low back pain and pelvic girdle pain experience difficulties performing normal daily activities such as prolonged sitting and/or getting up from a sitting position, turning over in bed, dressing/undressing, walking, lifting and carrying small weights. Also, women with pelvic girdle pain seem to be more afflicted than women with pregnancy-related low back pain and some may become so incapacitated to the extent that there is a need to use crutches and/or wheelchairs. Many women also experience sexual difficulties due to the pain. We have previously reported that 7/10 women with pregnancy-related low back pain/pelvic girdle pain are more likely to have an unsatisfying sexual life during pregnancy compared with women without pain. So when taking into account the decreased functional status of many women suffering from this and that the life-time prevalence of low back pain in Swedish women has been estimated to 66%, and that the prevalence of pregnancy-related low back/pelvic pain during pregnancy is even higher (72%), this condition must instead be considered a complication of pregnancy and a major health issue among women in childbearing age.”

Jag har även läst en artikel som summerar tydligt att graviditeter ofta är inkörsporten till ländryggssmärta

Kvinnor totalt sett drabbas oftare än detta av män. En kan ju undra varför…

”Women are at greater risk for persistent low back pain than men. The point prevelance in low back pain is increased in pregnant women (25 %) comperad with non pregnant women of the same age (6,3 %). Sixteen percent of women with pregnancy-related low back pain report persistent pain 6 years later. Thus pregnancy represents a specific risk for persistent low back pain.”

Nu är det spikat, klart och slutdiskuterat.

Bäckensmärta under och efter graviditet måste anses vara en graviditetskomplikation och innebär en stor negativ hälsopåverkan för kvinnor som drabbas. Det är ohälsa. Punkt.

Med detta inlägg vill jag dock absolut inte skrämma upp någon som lider av   bäckensmärta. läs detta inlägg  så som att jag ondgör mig över vår kulturella syn på graviditeter och bäckensmärta. För mer pedagogiska tips om just detta kan jag rekommendera bland annat dessa klipp:

Tankar och funderingar kring detta? 

 

Alla inläggen i serien:

Tema graviditetsrelaterad bäckensmärta

Graviditetsrelaterade bäckensmärtor, vad gör ont?

Smärtspiralen vid bäckensmärta

Behandling av graviditetsrelaterad bäckensmärta

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att söka i databasen PubMed. När jag försöker tänka smart kring ämnet kroppsuppfattning, kvinnoideal och mammakroppen kommer jag egentligen inte någon vart på egen hand. Medicinsk forskning har inte svaret på allt, men ibland kan det ge lite ljus på en mörk funderingsväg.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)rollerna. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Lite referenser:
1. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

2. Mirror, mirror on the wall: how women learn body dissatisfaction.

3. Attachment, the tripartite influence model, and the development of body dissatisfaction.

4. Family weight talk and dieting: how much do they matter for body dissatisfaction and disordered eating behaviors in adolescent girls?

 

Det här en del av en serie inlägg:

Kändisar, mammakroppen och viktnedgång efter graviditet

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Attitydproblemen som förminskar oss

Attitydproblemen som förminskar oss

Två klipp cirkulerar i min sociala-mediesfär just nu.

Detta:

Och så detta:

Jag blir så vansinnigt frustrerad och trött.

Nä.

Jag bli APFÖRBANNAD.

Jag blir så himla arg.

För vet ni vad? I den allmänna förödelsen som en fjärde gradens sfinkterruptur gav mig, så var det förändrade utseendet också något som gjorde mig ledsen. OCH JAG HAR RÄTT TILL DET. Vem är du som kan säga åt mig att det är fel? Ett tag såg det ut som att jag hade ett hål i mitten, mellan vagina och anus. Är det också normalt? Är det på något sätt fel av mig att vara ledsen över att det såg ut som att någon smällt av en handgranat i min vajayay? Jag har rätt till mina känslor. 

Förminska mig inte!

Den kvinno/människosyn som den där kvinnan förmedlar är så otroligt förnedrande. Vi kanske inte kan förvänta oss att utseendet på vulva ska vara exakt likadana efter en förlossning, men vi måste kunna få förvänta oss att de som förlöser våra barn också bryr sig om grundläggande funktion. Det den där kvinnan har missat att det som hon förminskar som ytlighet är en nonchalans inför viktiga kroppsliga funktioner. Mellangårdens längd, blygdläpparnas utseende och slidväggarnas stuns är alla viktiga. Visst, det kan inte vara så att den offentliga vården ska stå för skönhetsingrepp. Men väl MÅSTE vi kunna lita på att vården dels LETAR efter och dels ÅTGÄRDAR rent anatomiska avvikelser, för att förebygga FUNKTIONSBORTFALL.

Jag hamnar ofta i att citera samma studie, (som egentligen handlar om amning):

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Det den där kvinnan säger är precis detta. Hon står för ett medicinskt tänkande som ”avklär mig min kapacitet att själv resonera och fatta kompetenta beslut” och menar att jag är för dum/våpig/outbildad för att kunna veta vad som är rimligt att förvänta sig av min kropp efter en vaginal förlossning.

Vi skämtar inte om vår nedsatta livskvalitet

Jag lever ett liv snart 5 år efter en total sfinkterruptur som ger mig ”dåliga sfinkterruptursdagar”. Jag har TUREN att inte bajsa ner mig varje dag. Jag har inte fått stomi. Jag har inte smärtor som sätter ner min förmåga att vara fysiskt aktiv. Jag anser mig vara lyckligt lottad. Men de känslor och upplevelser jag har kring mitt eget underliv, de är inget annat än adekvata tolkningar av min egen vardag.

Nu är jag riktigt himla sur, och jag brukar inte vara riktigt så frispråkig. Men kan ingen bara avsätta den där kvinnan? 

 

 

 

A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannan av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut eller uroterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Att möta någon som utsatts för våld

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Att möta någon som utsatts för våld. Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

  • En patient berättar om ett övergrepp som skedde för länge sedan. Hur ska jag reagera/stötta?

Effekterna av våldet kan komma och/eller kvarstå tiotals år efter att våldet har upphört. Det finns ju samband med t.ex. Posttraumatiskt stressyndrom. Jag har exempel på en kvinna som utsatts för våld för tjugo år sedan som fick en PTSD-diagnos alldeles nyligen. Det finns samband mellan våldsutsatthet och kronisk smärta, astma/KOL, psykisk ohälsa, hjärtinfarkt, hypertoni, för tidig död osv. osv. Det viktigaste är att som vårdgivare bekräfta, hjälpa patienten att se samband, lyssna och vara ett stöd. Liksom att hänvisa patienten till adekvat vård. Trauma kan behöva behandlas, det kan bedömas i primärvården som är första linjens psykiatri och alltid ska ha tillgång till psykosocial vård. Att hänvisa till Kvinnofridslinjen och/eller lokala kvinnojouren alternativt Alla Kvinnors Hus är också ett bra alternativ. De sistnämnda har professionell personal för bearbetning.

  • Jag misstänker att en vän till mig blir utsatt för våld hemma. Vad bör jag göra?

Det viktigaste man kan göra som vän är att fråga om våld. Vi behöver att normalisera frågandet. Du frågar precis som jag beskrev att en vårdgivare kan fråga patienter, på ett mer anpassat sätt så att hon förstår att du frågar för att du bryr dig. Att komma med åsikter om förhållandet och/eller uppmuntra vännen att lämna maken visar forskningen att kan ha motsatt effekt. Det kan istället binda henne närmare mannen. Läs gärna om mer uppbrottsprocessen. Även om hon nekar så kan du visa att du finns där för henne, säga att hon alltid kan höra av sig, även mitt på natten osv. Glöm aldrig barnperspektivet. Det måste gå före vänskap när det blir obekvämt att göra en orosanmälan!!

  • Övergrepp kan vara en bidragande orsak till smärttillstånd, hur kan vi tänka kring detta inom vården?

Jag föreläser varje termin på en kurs som heter Tillämpad beteendemedicin och som är riktad till fysioterapeuter, läkare och psykologer. Där tar jag upp samma som ovan. Vår skyldighet att fråga vid misstanke och tecken, vilket smärta i allra högsta grad är. Ungefär hälften av patienter med olika smärttillstånd har enligt studier samband med erfarenheter av våld. Det viktigaste är att fråga och att  hjälpa individen att se samband mellan utsattheten och kroppens reaktioner, behandla smärttillståndet enligt ditt uppdrag samt att även erbjuda och motivera till bearbetning och psykosocialt stöd.

  • Vad är dina råd till medmänniskor och vårdpersonal angående att fråga/prata/reagera kring våldsutsatthet?

Ett personligt råd är att inte krångla till det så förfärligt, men var alltid närvarande i mötet. Kvinnor svarar inte om det märker att vi ställer frågan av slentrian. Det är inte konstigt att fråga och det är inte farligt att fråga! Men var alltid ensam med kvinnan och ha ett säkerhetstänk. Jag har aldrig någonsin under de 16 år jag frågat träffat någon som blivit arg. Däremot har jag fått en fantastisk tillfredsställelse och arbetsglädje när jag gör detm och den  återkoppling jag får gör det värt allt. Och det viktigaste av allt: Att fråga kan innebära skillnad mellan liv och död både för kvinnan och hennes barn. Barn som växer upp i hem där det förekommer våld kan bli skadade för livet. Vill du mer läsa om hur förfärliga effekterna för barnen är kan du läsa mer om Vincent Felitti som är världsberömd för sin forskning. Adverse Childhood Experiences heter hans studie.

Att fråga och reagera kring detta på ett engagerat sätt, vare sig det är privat eller professionellt, kan vara tungt i längden. Min forskning visar att det kan vara ett hinder som gör att man inte frågar; man vet inte hur man ska härbärgera allt inom sig. Därför är det viktigt att kunna tala med kollegor och även någon i sin närhet om hur det känns.

Vi kan inte göra allt för alla men något för någon!

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld