Kategori: Feminism

Feminism

En blogg om kvinnohälsa

En blogg om kvinnohälsa kan nog inte existera utan att avhandla en del orättvisor och ojämlikheter som finns i vårt samhälle. Skeva ideal och uppfattningar om kvinnokroppen påverkar kvinnors hälsa. Faktumet att det kvinnliga könet länge inte haft något rumsrent namn har bidragit till den skam som omger sjukdomar och besvär som drabbar kvinnor. Vi är inga skolade feminister, men vi kan vara med och belysa vissa feministiska perspektiv på hälso-sjukvård och samhället i stort.

Feminism är en viktig del av oss.

När det gäller fysioterapi och feminism är mottot:

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

Träning och motion har inget med ideal att göra.

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Feminism, amning och skuldbeläggande

Feminism, amning och skuldbeläggande

Jag återkommer ibland till det här med att mata barn, amning och feminism. Det är ett otroligt intressant ämne!

WHO och alla stora barnläkar-sammanhang rekommenderar exklusiv amning för barn upp till sex månader, och som komplement till annan föda amning upp till två år. Jag vet att när det kommer till nätdiskussioner så går det ofta hett till när det ska debatteras huruvida amning faktiskt är bäst eller inte. De allra flesta forskare OCH kritiker menar ändå att det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att amning har fördelar. Sedan hur stor skillnaden detta faktiskt gör för individen är ett omdebatterat ämne. Trots detta följer i princip alla stora sjukhus och vårdorganisationer WHO:s rekommendationer och promotar i första hand amning när det kommer till val av näringskälla för spädbarn.

Feministisk kritik

Feministisk kritik menar att amningsförespråkandet sker på bekostnad av att kvinnor skuldbeläggs så fort de väljer något annat än just amning. Amningsförespråkandet är organiserat på sådant sätt att kvinnor inte ens får känslan av att det finns ett bra alternativ till amning. Det ”bästa” alternativet helt definieras utifrån hälso-sjukvårdens perspektiv och inte utifrån kvinnans eget mående. Kvinnoförtryck är en social konstruktion som finns även underförstått i hälso- och sjukvård och framförallt i ett medicinskt patriarkalt system där kvinnor antas ha sämre utgångsläge för att förstå och tolka både sig själv och sin omgivning, just därför att de är kvinnor. Forskning tyder på det en del sjukvårdspersonal uppfattar att kvinnor som väljer att inte amma gör ”irrationella och outbildade” val. När vården lägger fokus på amningens biomedicinska och nutritionella fördelar och inte på mammans välmående har ett tydligt ställningstagande gjorts – barnets väl prioriteras före moderns. Detta bidrar till idealbilden av en osjälvisk moder som ammar sitt barn utan att be om något som återgäld. Detta trots att det finns forskning som visar på att de allra flesta förstagångsmödrar som ammar, tycker att amning upplevs smärtsamt, onaturligt och krävande. Amning har i flera studier visats uppfattas som konstant krävande och utan någon större belöning för kvinnan själv samt att det kan ske en ”loss of self”.

Hur kan det blir bättre?

Citat:

”In caring for families in maternal child settings, clinicians must provide care that balances optimal infant nutritional needs with the psychological needs of the mother . Breast feeding promotion as it is currently practiced oppresses maternal choice and voice in infant feeding decisions, thus acting to instil perceived feelings of guilt. In light of this, it is critical that the traditional hierarchical relationship that is employed by nurses and other health care providers when providing breast feeding education and support is shifted to a collaborative partnership between the woman and care provider.” (1)

”By establishing a relationship and being present and open to discussing implications and concerns related to breast feeding and maternal well-being, clinicians are facilitating exploration of women’s understanding, needs, and experiences related to breast feeding” (1)

Flytta fokus!

Fokus behöver flyttas från varför kvinnor bör amma sina barn, till att istället ligga på hur det ska kännas när en amning är välfungerande. Kvinnor som inte vill amma bör uppmuntras att själva bestämma hur de vill använda sina kroppar, istället för att anses vara själviska. Vårdgivare som träffar kvinnor med spädbarn bör centrera och fokusera frågan om hur barnet får till sig mat utifrån hur mamman själv ser på saken. Kvinnans behov och upplevelser måste gå i första rummet.

”However, breastfeeding will not truly be fair to women until it represents a true choice for all women, regardless of race or class. Breastfeeding advocacy should include working for policies to promote the physical, social, and economic welfare of both the mother and the child, and avoid any negative effects for women who choose to breastfeed. Breastfeeding research should examine not only the biomedical aspects of breastfeeding but the sociocultural context as well. Breastfeeding support must go beyond information and encouragement to include political action that values women’s productive and reproductive work, women’s bodies, and their choices, and ultimately promotes and supports the value of children and families of all kinds.” (3)

Okej, shoot! Ge mig dina tankar och reflektioner!

Referenser:

  1. Infant feeding and maternal guilt: The application of a feminist phenomenological framework to guide clinician practices in breast feeding promotion.
  2. Expressing yourself: a feminist analysis of talk around expressing breast milk.
  3. Is breastfeeding fair? Tensions in feminist perspectives on breastfeeding and the family.

Feminism och kvinnosjukvård

Feminism och kvinnosjukvård

Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!

Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)

Det här stämmer ju!

Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma  igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern”  och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.

Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst

Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.

Citat igen

”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)

Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.

Så tänker jag.

Hur tänker du

Kvinnor och smärta

 

Kvinnor och smärta

Dagens inlägg handlar om kvinnor och smärta. Om kön/genus och smärta. Jag vill bara att ni så här till en början ska veta att jag är mycket medveten till att den svartvita framställning av binära kön som medicinsk forskning beskriver inte är riktigt verklighetsförankrad. När jag försöker måla upp en bild av aktuell forskning är det den tillgängliga vetenskapen jag har att förhålla mig till. Det saknas en nyanserad icke-binär beskrivning av kön/genus i medicinsk forskning i stort. Det är förstås viktigt att det nyanseras vad det innebär att vara kvinna, men i medicinsk forskning anses detta oftast avgöras av födelsekön inklusive en viss anatomi och vissa hormonförutsättningar.

Smärta

Kronisk smärta definieras som smärta som bestått i mer än 3-6 månader. Fler kvinnor än män lider av kronisk smärta, generellt sett. Bäckensmärta, magbesvär, huvudvärk, reumatiska sjukdomar, fibromyalgi med mera är mer vanligt hos kvinnor än hos män. Orsakerna till skillnaderna i förekomst mellan könen för varje åkomma är inte alltid fastställda. Graviditeter, förlossningar och hormoner anses spela stor roll, men också psykosociala faktorer.

Det finns studier vars resultat tyder på att kvinnor faktiskt har lägre smärttröskel än män. Det vill säga att kvinnor upplever starkare smärta för samma smärtsamma stimuli jämfört med män. Kvinnors hjärnor producerar också mindre endorfin, som är kroppens egen smärtlindring.

Historisk syn på kvinnor och smärta

I forskning har man sett att kvinnor och män sätter ord på sin smärta på olika sätt. Kvinnor har ansetts mer beskrivande och grafiska och ha förmåga att utrrycka sig mer känslomässigt. Män beskrivs kunna uttrycka ilska, men beksriva smärtan mindre känslomässigt totalt sett. Skillnaderna kan kanske helt eller delvis förklaras genom genusoliketer – män förväntas inte vara ”svaga” eller ha ont på samma sätt som kvinnor. Kvinnors besvär har också historiskt sett ansetts vara ”hysteriska” och ”nervösa” och smärtans mer känslomässiga uttryck har ansetts vara grundat på kvinnors relativa svaghet jämfört med män. Begreppet ”hysterisk” kommer från grekiskans ”hysteros” som betyder livmoder. Från ”kvinnlighetens kärna” kunde en stor variation av svaghetet urspringa – både psykiskt och fysiskt. Jag tänker att detta tänkande som härstammar från Hippokrates tid finns levande än idag, kvinnors smärta värderas ofta annorlunda än mäns.

Forskning på kvinnor

Amerikanska läkemedelsverket (FDA) bestämde år 1977 att fertila kvinnor inte skulle få vara del av läkemedelsstudier i och med att läkemedlet som testades kunde påverka eventuella ännu okända graviditeter. Det ansågs att läkemedel som testats på män lika väl skulle fungera på kvinnor. Detta har, tack och lov, ändrats. När detta beslut upphävdes kom också en våg av ny forskning om könsskillnader och smärta.

Den moderna forskningen på skillnaderna mellan mäns och kvinnors olika smärtupplevelser verkar ändå ha landat i att psykosociala faktorer spelar större roll än faktiskt biologiska variabler.

Varför är det här viktigt att belysa?

Jag anser att det här är ämnen som är viktiga att belysa. Vi behöver stöta och blöta dessa uppfattningar och förväntningar som vi har angående människors smärta utifrån deras kön. Min upplevelse är att många kvinnor än idag blir ifrågasatta när de söker vård, just för att deras smärtupplevelse värderas lägre än en mans. Ju mer vi analyserar dessa märkliga uppfattningar om smärta som fortfarande finns runt omkring oss, desto bättre kan vi vårdgivare bli på att se individen framför oss. Det är enormt svårt med smärta. Hur vet jag hur ont en patient har? Hur ont är jätteont? Är det en person som knappt ens skulle uttrycka smärta om hon blev påkörd av en buss, eller är det en person som genom kultur och uppfostran blivit uppmuntrad att uttrycka smärta kraftigt?

Dagens tips:

När du har ont och ska träffa en vårdgivare – analysera din smärta lite extra. Fundera om det är något om dig, runt omkring smärtan, som du kan tänkas berätta för vårdgivaren. Ge vårdgivaren en extra påminnelse att lyssna på dig som individ, och inte som hen föreställer sig dig utifrån vissa attribut.

Vad tänker på när du läser detta? Berätta!

Referenser:

 

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Låt oss prata om påståendet att ”graviditet är inte en sjukdom”.

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Nej, en graviditet är inte en sjukdom. Men många saker som inte är en regelrätt sjukdom förorsakar lidande, skapar behov av sjukskrivningar och är vårdkrävande. Allt som skapar en ökad risk för död, nedsatt arbetsförmåga, smärta och funktionsbortfall är inte sjukdomar. En skottskada är inte en sjukdom. Ett benbrott är inte en sjukdom. En allergisk reaktion är inte en sjukdom.

Låt oss börja med WHO:s fakta om mödravård och mödradödlighet.

Varje dag dör ca 800 kvinnor världen över på grund av graviditeter och förlossningar. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländer där kvinnorna inte får tillräckligt vård och omsorg. Mödravård och förlossningsvård sparar kvinnors och barns liv. Nästan alla av dödsfallen hade kunnat undvikas med rätt sorts vård.

Graviditeter är ingen sjukdom, men det är ta mig tusan rätt vårdkrävande ibland.

Stora blödningar, infektioner, högt blodtryck och förlossningskomplikationer samt osäkra aborter är de vanligast förekommande dödsorsakerna.

Kvinnor dör för att de inte får adekvat vård och för att förlossningar sker utan närvarande vårdpersonal. I samma länder där kvinnor dör tar läkare hand om människor med skottskador, efter bilolyckor, brutna ben och allergiska reaktioner. Alla dessa är inte heller regelrätta sjukdomar, men är fortfarande i hög grad vårdkrävande. Precis på samma sätt är graviditet inte en sjukdom, men det kan fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva vårdinsatser. Ibland medicinska, ibland rehabinsatser. Och ibland sjukskrivning.

pelvis 001

Såhär skriver försäkringskassan:

”En normal graviditet anses inte som en sjukdom, men en kvinna kan ha rätt till sjukpenning om hon är eller blir sjuk under graviditeten och om sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det gäller oavsett om sjukdomen beror på graviditeten eller inte.

När ett normalt graviditetsbesvär är tillräckligt uttalat kan det anses vara ett sjukdomstillstånd. Man måste alltid individuellt värdera hur uttalade besvären är. Det är viktigt att detta framgår tydligt i läkarintyget.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning. Har du däremot graviditetsbesvär som är ovanligt svåra kan de däremot räknas som sjukdom och ge rätt till sjukpenning. För att du ska få rätt beslut är det viktigt att dina besvär tydligt framgår i det intyg som läkaren skriver.”

Försäkringskassan snurrar nästan in sig själv i begreppen hälsa och sjukdom här. Och det är inte helt klart, eller hur?

Låt oss tänka över definitionerna över vad hälsa, ohälsa och sjukdom innebär. Vi kan se begreppet hälsa på lite olika sätt, här är några förslag:

1. Som avsaknad av sjukdom

2. Som välbefinnande

3. Som upplevd livskvalitet

4. Som förmåga eller kapacitet

WHO har formulerat definitionen av hälsa som följer:

”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt (infirmity).”

Ser vi hälsa som välbefinnande, att må både fysiskt och psykiskt bra, så kommer ju i alla fall delar av nästan alla graviditeter upplevas som en avsaknad av hälsa. Ohälsa är att lida psykiskt eller fysiskt (illamående, sjuklig trötthet, sömnsvårigheter, värk etc). Kanske att ohälsan då bättre kan mätas i livskvalitet? En gravid kan ju må ap-illa men ändå vara vid gott mod och ha god livskvalitet för att hon är så oändligt glad över graviditeten, då kanske hon inte lider av ohälsa.

Varför följer inte Försäkringskassan WHO:s definition av hälsa och ohälsa, någon som vet det?

Försäkringskassan skriver ”Ur försäkringsmedicinsk synvinkel är sjukdomsbegreppet svårdefinierat och det saknas en heltäckande definition. Definition saknas i lagtexten men ofta hänvisas till en utredning och förslag angående lag om allmän försäkring från 1944 (SOU 1944:15, sid 162) där det anges:

I dessa förarbeten finns vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vägledande. Enligt dessa bör man vid bedömningen hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med den utgångspunkten kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.

Vi kan ju också prata om hälsan som en arbetsförmåga och en kapacitet.

En gravid kanske inte är regelrätt är sjuk, men” normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont” som Försäkringskassan uttrycker det, kan till exempel hindra en förskolepedagogs arbetsförmåga drastiskt. Försök själv klä på 10 tvååringar galonisar med stor mage och samtidig ryggsmärta.

En läsare kommenterade klokt på ett annat inlägg:

”Kanske inte så konstigt att man 1944 tyckte att graviditeter och barnafödande inte var något att komma dragandes med (antar att det var män som satt på beslutspositionerna). Kanske lite mer konstigt att det fortfarande är vägledande sjuttio år senare”.

Tänk vidare med mig! 

Har du erfarenhet av att få vara, eller inte få vara, sjukskriven under graviditet och efter förlossning?

Hur har läkaren och försäkringskassan resonerat tror du?

Vad är dina tankar om detta?

 

 

Jag återkommer till det här temat då och då, vidare läsning finns här:

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Kulturella föreställningar om graviditeter

Bäckensmärta är inte normalt

Jag nämner också detta med att inte få vara sjukskriven efter en traumatisk förlossning här. 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Skriv under!

Skriv under!

Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening kräver bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning.  Kraven kommer att överlämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll. Skriv under du också!

Det saknas 800-någonting underskrifter för att nå det första målet på 2500 underskrifter. Det kan ska väl inte vara några problem att uppnå, va?

Tillsammans kräver vi en förlossningsgaranti där:

1. Alla kvinnor ska garanteras plats på en förlossningsavdelning i sitt eget landsting och i god tid få veta på vilket sjukhus.
2. Alla kvinnor som inte själva kan ta sig till sjukhuset ska erbjudas ambulanstransport eller annan transport.
3. Alla kvinnor som bor mer än två timmar bort från ett sjukhus med förlossningsavdelning ska erbjudas plats på ett patienthotell i närheten av sjukhuset när förlossningen närmar sig.
4. Alla kvinnor ska ha rätt till en barnmorska som stöd under hela förlossningen. För att uppnå detta behöver ett stort antal barnmorskor rekryteras. Ett mål bör sättas upp om en barnmorska per födande kvinna. Utöver barnmorska ska det finnas tillgång till gynekolog, barnläkare och anestesiolog.
5. Dessutom kräver vi att en nationell översyn av vård under graviditet och barnafödande genomförs så snart som möjligt. Översynen ska innefatta mödrahälsovård, förlossningsvård, eftervård, vård under neonatalperioden samt inhämta och beakta kvinnors behov och önskemål.

 

Sprid! Skriv under!

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!