Kategori: Feminism

Feminism

En blogg om kvinnohälsa

En blogg om kvinnohälsa kan nog inte existera utan att avhandla en del orättvisor och ojämlikheter som finns i vårt samhälle. Skeva ideal och uppfattningar om kvinnokroppen påverkar kvinnors hälsa. Faktumet att det kvinnliga könet länge inte haft något rumsrent namn har bidragit till den skam som omger sjukdomar och besvär som drabbar kvinnor. Vi är inga skolade feminister, men vi kan vara med och belysa vissa feministiska perspektiv på hälso-sjukvård och samhället i stort.

Feminism är en viktig del av oss.

När det gäller fysioterapi och feminism är mottot:

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

Träning och motion har inget med ideal att göra.

Kvinnor och smärta

 

Kvinnor och smärta

Dagens inlägg handlar om kvinnor och smärta. Om kön/genus och smärta. Jag vill bara att ni så här till en början ska veta att jag är mycket medveten till att den svartvita framställning av binära kön som medicinsk forskning beskriver inte är riktigt verklighetsförankrad. När jag försöker måla upp en bild av aktuell forskning är det den tillgängliga vetenskapen jag har att förhålla mig till. Det saknas en nyanserad icke-binär beskrivning av kön/genus i medicinsk forskning i stort. Det är förstås viktigt att det nyanseras vad det innebär att vara kvinna, men i medicinsk forskning anses detta oftast avgöras av födelsekön inklusive en viss anatomi och vissa hormonförutsättningar.

Smärta

Kronisk smärta definieras som smärta som bestått i mer än 3-6 månader. Fler kvinnor än män lider av kronisk smärta, generellt sett. Bäckensmärta, magbesvär, huvudvärk, reumatiska sjukdomar, fibromyalgi med mera är mer vanligt hos kvinnor än hos män. Orsakerna till skillnaderna i förekomst mellan könen för varje åkomma är inte alltid fastställda. Graviditeter, förlossningar och hormoner anses spela stor roll, men också psykosociala faktorer.

Det finns studier vars resultat tyder på att kvinnor faktiskt har lägre smärttröskel än män. Det vill säga att kvinnor upplever starkare smärta för samma smärtsamma stimuli jämfört med män. Kvinnors hjärnor producerar också mindre endorfin, som är kroppens egen smärtlindring.

Historisk syn på kvinnor och smärta

I forskning har man sett att kvinnor och män sätter ord på sin smärta på olika sätt. Kvinnor har ansetts mer beskrivande och grafiska och ha förmåga att utrrycka sig mer känslomässigt. Män beskrivs kunna uttrycka ilska, men beksriva smärtan mindre känslomässigt totalt sett. Skillnaderna kan kanske helt eller delvis förklaras genom genusoliketer – män förväntas inte vara ”svaga” eller ha ont på samma sätt som kvinnor. Kvinnors besvär har också historiskt sett ansetts vara ”hysteriska” och ”nervösa” och smärtans mer känslomässiga uttryck har ansetts vara grundat på kvinnors relativa svaghet jämfört med män. Begreppet ”hysterisk” kommer från grekiskans ”hysteros” som betyder livmoder. Från ”kvinnlighetens kärna” kunde en stor variation av svaghetet urspringa – både psykiskt och fysiskt. Jag tänker att detta tänkande som härstammar från Hippokrates tid finns levande än idag, kvinnors smärta värderas ofta annorlunda än mäns.

Forskning på kvinnor

Amerikanska läkemedelsverket (FDA) bestämde år 1977 att fertila kvinnor inte skulle få vara del av läkemedelsstudier i och med att läkemedlet som testades kunde påverka eventuella ännu okända graviditeter. Det ansågs att läkemedel som testats på män lika väl skulle fungera på kvinnor. Detta har, tack och lov, ändrats. När detta beslut upphävdes kom också en våg av ny forskning om könsskillnader och smärta.

Den moderna forskningen på skillnaderna mellan mäns och kvinnors olika smärtupplevelser verkar ändå ha landat i att psykosociala faktorer spelar större roll än faktiskt biologiska variabler.

Varför är det här viktigt att belysa?

Jag anser att det här är ämnen som är viktiga att belysa. Vi behöver stöta och blöta dessa uppfattningar och förväntningar som vi har angående människors smärta utifrån deras kön. Min upplevelse är att många kvinnor än idag blir ifrågasatta när de söker vård, just för att deras smärtupplevelse värderas lägre än en mans. Ju mer vi analyserar dessa märkliga uppfattningar om smärta som fortfarande finns runt omkring oss, desto bättre kan vi vårdgivare bli på att se individen framför oss. Det är enormt svårt med smärta. Hur vet jag hur ont en patient har? Hur ont är jätteont? Är det en person som knappt ens skulle uttrycka smärta om hon blev påkörd av en buss, eller är det en person som genom kultur och uppfostran blivit uppmuntrad att uttrycka smärta kraftigt?

Dagens tips:

När du har ont och ska träffa en vårdgivare – analysera din smärta lite extra. Fundera om det är något om dig, runt omkring smärtan, som du kan tänkas berätta för vårdgivaren. Ge vårdgivaren en extra påminnelse att lyssna på dig som individ, och inte som hen föreställer sig dig utifrån vissa attribut.

Vad tänker på när du läser detta? Berätta!

Referenser:

 

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Låt oss prata om påståendet att ”graviditet är inte en sjukdom”.

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Nej, en graviditet är inte en sjukdom. Men många saker som inte är en regelrätt sjukdom förorsakar lidande, skapar behov av sjukskrivningar och är vårdkrävande. Allt som skapar en ökad risk för död, nedsatt arbetsförmåga, smärta och funktionsbortfall är inte sjukdomar. En skottskada är inte en sjukdom. Ett benbrott är inte en sjukdom. En allergisk reaktion är inte en sjukdom.

Låt oss börja med WHO:s fakta om mödravård och mödradödlighet.

Varje dag dör ca 800 kvinnor världen över på grund av graviditeter och förlossningar. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländer där kvinnorna inte får tillräckligt vård och omsorg. Mödravård och förlossningsvård sparar kvinnors och barns liv. Nästan alla av dödsfallen hade kunnat undvikas med rätt sorts vård.

Graviditeter är ingen sjukdom, men det är ta mig tusan rätt vårdkrävande ibland.

Stora blödningar, infektioner, högt blodtryck och förlossningskomplikationer samt osäkra aborter är de vanligast förekommande dödsorsakerna.

Kvinnor dör för att de inte får adekvat vård och för att förlossningar sker utan närvarande vårdpersonal. I samma länder där kvinnor dör tar läkare hand om människor med skottskador, efter bilolyckor, brutna ben och allergiska reaktioner. Alla dessa är inte heller regelrätta sjukdomar, men är fortfarande i hög grad vårdkrävande. Precis på samma sätt är graviditet inte en sjukdom, men det kan fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva vårdinsatser. Ibland medicinska, ibland rehabinsatser. Och ibland sjukskrivning.

Såhär skriver försäkringskassan:

”En normal graviditet anses inte som en sjukdom, men en kvinna kan ha rätt till sjukpenning om hon är eller blir sjuk under graviditeten och om sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det gäller oavsett om sjukdomen beror på graviditeten eller inte.

När ett normalt graviditetsbesvär är tillräckligt uttalat kan det anses vara ett sjukdomstillstånd. Man måste alltid individuellt värdera hur uttalade besvären är. Det är viktigt att detta framgår tydligt i läkarintyget.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning. Har du däremot graviditetsbesvär som är ovanligt svåra kan de däremot räknas som sjukdom och ge rätt till sjukpenning. För att du ska få rätt beslut är det viktigt att dina besvär tydligt framgår i det intyg som läkaren skriver.”

Försäkringskassan snurrar nästan in sig själv i begreppen hälsa och sjukdom här. Och det är inte helt klart, eller hur?

Låt oss tänka över definitionerna över vad hälsa, ohälsa och sjukdom innebär. Vi kan se begreppet hälsa på lite olika sätt, här är några förslag:

1. Som avsaknad av sjukdom

2. Som välbefinnande

3. Som upplevd livskvalitet

4. Som förmåga eller kapacitet

WHO har formulerat definitionen av hälsa som följer:

”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt (infirmity).”

Ser vi hälsa som välbefinnande, att må både fysiskt och psykiskt bra, så kommer ju i alla fall delar av nästan alla graviditeter upplevas som en avsaknad av hälsa. Ohälsa är att lida psykiskt eller fysiskt (illamående, sjuklig trötthet, sömnsvårigheter, värk etc). Kanske att ohälsan då bättre kan mätas i livskvalitet? En gravid kan ju må ap-illa men ändå vara vid gott mod och ha god livskvalitet för att hon är så oändligt glad över graviditeten, då kanske hon inte lider av ohälsa.

Varför följer inte Försäkringskassan WHO:s definition av hälsa och ohälsa, någon som vet det?

Försäkringskassan skriver ”Ur försäkringsmedicinsk synvinkel är sjukdomsbegreppet svårdefinierat och det saknas en heltäckande definition. Definition saknas i lagtexten men ofta hänvisas till en utredning och förslag angående lag om allmän försäkring från 1944 (SOU 1944:15, sid 162) där det anges:

I dessa förarbeten finns vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vägledande. Enligt dessa bör man vid bedömningen hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med den utgångspunkten kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.

Vi kan ju också prata om hälsan som en arbetsförmåga och en kapacitet.

En gravid kanske inte är regelrätt är sjuk, men” normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont” som Försäkringskassan uttrycker det, kan till exempel hindra en förskolepedagogs arbetsförmåga drastiskt. Försök själv klä på 10 tvååringar galonisar med stor mage och samtidig ryggsmärta.

En läsare kommenterade klokt på ett annat inlägg:

”Kanske inte så konstigt att man 1944 tyckte att graviditeter och barnafödande inte var något att komma dragandes med (antar att det var män som satt på beslutspositionerna). Kanske lite mer konstigt att det fortfarande är vägledande sjuttio år senare”.

Tänk vidare med mig! 

Har du erfarenhet av att få vara, eller inte få vara, sjukskriven under graviditet och efter förlossning?

Hur har läkaren och försäkringskassan resonerat tror du?

Vad är dina tankar om detta?

 

 

Jag återkommer till det här temat då och då, vidare läsning finns här:

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Kulturella föreställningar om graviditeter

Bäckensmärta är inte normalt

Jag nämner också detta med att inte få vara sjukskriven efter en traumatisk förlossning här. 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Skriv under!

Skriv under!

Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening kräver bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning.  Kraven kommer att överlämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll. Skriv under du också!

Det saknas 800-någonting underskrifter för att nå det första målet på 2500 underskrifter. Det kan ska väl inte vara några problem att uppnå, va?

Tillsammans kräver vi en förlossningsgaranti där:

1. Alla kvinnor ska garanteras plats på en förlossningsavdelning i sitt eget landsting och i god tid få veta på vilket sjukhus.
2. Alla kvinnor som inte själva kan ta sig till sjukhuset ska erbjudas ambulanstransport eller annan transport.
3. Alla kvinnor som bor mer än två timmar bort från ett sjukhus med förlossningsavdelning ska erbjudas plats på ett patienthotell i närheten av sjukhuset när förlossningen närmar sig.
4. Alla kvinnor ska ha rätt till en barnmorska som stöd under hela förlossningen. För att uppnå detta behöver ett stort antal barnmorskor rekryteras. Ett mål bör sättas upp om en barnmorska per födande kvinna. Utöver barnmorska ska det finnas tillgång till gynekolog, barnläkare och anestesiolog.
5. Dessutom kräver vi att en nationell översyn av vård under graviditet och barnafödande genomförs så snart som möjligt. Översynen ska innefatta mödrahälsovård, förlossningsvård, eftervård, vård under neonatalperioden samt inhämta och beakta kvinnors behov och önskemål.

 

Sprid! Skriv under!

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Bäckensmärta är inte normalt!

Att ha bäckensmärta är att vara sjuk?

Ländryggs- och bäckensmärta hos gravida har en konstaterat negativ effekt på funktion och välbefinnande. Smärtan kan påverka allt i det dagliga livet. Det kan vara till synes enkla aktiviteter som orsakar den värsta smärtan. Många upplever att 30 minuters gående eller stående är smärtgenererande. En vanlig föreställning är att graviditetsrelaterad smärta är är normalt och att det inte är nödvändigt att behandla eftersom det går över efter graviditeten. Smärtan under graviditeten är vanlig och inte farlig, men det är inte okej att normalisera ett smärttillstånd på det sättet!

En preggomage i vecka 37 som aldrig hade kunnat motionera på annat sätt än genom cykling.

Bäckensmärta är inte farligt, men det är inte heller normalt

Om du hamnar hos en vårdgivare som verkar tycka det, rekommenderar jag dig att byta!

Det här inlägget skrev till en början som en del av flera andra inlägg som en reaktion på hur många slänger sig med meningar som ”graviditet är inte sjukdom”. Jag  funderade över det här med begreppen hälsa, sjukdom och ohälsa i förhållande till graviditeter. Jag skrev om att WHO har formulerat definitionen  att ”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt”. Om hälsa är välbefinnande kommer delar av näst in till alla graviditeter innebära en avsaknad av hälsa, och funderade kring detta.Efter en tid tog jag upp ämnet igen, men gick då lite hårdare åt Försäkringskassan och deras regelverk. Jag förargade mig över att ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet. Detta enligt försäkringskassans tankesätt.Strax där efter läste jag en artikel om bäckensmärta och sjukskrivningar i Sverige och konstaterade med artikelförfattarna att det är vår kulturella uppfattning om att ”graviditeter inte är en sjukdom” som ställer till det för många kvinnor. Några dagar senare kom jag över en artikel om hur Taiwanesiska kvinnor ser på graviditeter .

Bäckensmärta som inkörsport till annan ohälsa

Jag hittade en annan artikel på ämnet och måste få citera.

Numerous women suffering from pregnancy-related low back pain and pelvic girdle pain experience difficulties performing normal daily activities such as prolonged sitting and/or getting up from a sitting position, turning over in bed, dressing/undressing, walking, lifting and carrying small weights. Also, women with pelvic girdle pain seem to be more afflicted than women with pregnancy-related low back pain and some may become so incapacitated to the extent that there is a need to use crutches and/or wheelchairs. Many women also experience sexual difficulties due to the pain. We have previously reported that 7/10 women with pregnancy-related low back pain/pelvic girdle pain are more likely to have an unsatisfying sexual life during pregnancy compared with women without pain. So when taking into account the decreased functional status of many women suffering from this and that the life-time prevalence of low back pain in Swedish women has been estimated to 66%, and that the prevalence of pregnancy-related low back/pelvic pain during pregnancy is even higher (72%), this condition must instead be considered a complication of pregnancy and a major health issue among women in childbearing age.”

Jag har även läst en artikel som summerar tydligt att graviditeter ofta är inkörsporten till ländryggssmärta

Kvinnor totalt sett drabbas oftare än detta av män. En kan ju undra varför…

”Women are at greater risk for persistent low back pain than men. The point prevelance in low back pain is increased in pregnant women (25 %) comperad with non pregnant women of the same age (6,3 %). Sixteen percent of women with pregnancy-related low back pain report persistent pain 6 years later. Thus pregnancy represents a specific risk for persistent low back pain.”

Nu är det spikat, klart och slutdiskuterat.

Bäckensmärta under och efter graviditet måste anses vara en graviditetskomplikation och innebär en stor negativ hälsopåverkan för kvinnor som drabbas. Det är ohälsa. Punkt.

Med detta inlägg vill jag dock absolut inte skrämma upp någon som lider av   bäckensmärta. läs detta inlägg  så som att jag ondgör mig över vår kulturella syn på graviditeter och bäckensmärta. För mer pedagogiska tips om just detta kan jag rekommendera bland annat dessa klipp:

Tankar och funderingar kring detta? 

Alla inläggen i serien:

Tema graviditetsrelaterad bäckensmärta

Graviditetsrelaterade bäckensmärtor, vad gör ont?

Smärtspiralen vid bäckensmärta

Behandling av graviditetsrelaterad bäckensmärta

Recension: Bad Feminist

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Attitydproblemen som förminskar oss

Attitydproblemen som förminskar oss

Två klipp cirkulerar i min sociala-mediesfär just nu.

Detta:

Och så detta:

Jag blir så vansinnigt frustrerad och trött.

Nä.

Jag bli APFÖRBANNAD.

Jag blir så himla arg.

För vet ni vad? I den allmänna förödelsen som en fjärde gradens sfinkterruptur gav mig, så var det förändrade utseendet också något som gjorde mig ledsen. OCH JAG HAR RÄTT TILL DET. Vem är du som kan säga åt mig att det är fel? Ett tag såg det ut som att jag hade ett hål i mitten, mellan vagina och anus. Är det också normalt? Är det på något sätt fel av mig att vara ledsen över att det såg ut som att någon smällt av en handgranat i min vajayay? Jag har rätt till mina känslor. 

Förminska mig inte!

Den kvinno/människosyn som den där kvinnan förmedlar är så otroligt förnedrande. Vi kanske inte kan förvänta oss att utseendet på vulva ska vara exakt likadana efter en förlossning, men vi måste kunna få förvänta oss att de som förlöser våra barn också bryr sig om grundläggande funktion. Det den där kvinnan har missat att det som hon förminskar som ytlighet är en nonchalans inför viktiga kroppsliga funktioner. Mellangårdens längd, blygdläpparnas utseende och slidväggarnas stuns är alla viktiga. Visst, det kan inte vara så att den offentliga vården ska stå för skönhetsingrepp. Men väl MÅSTE vi kunna lita på att vården dels LETAR efter och dels ÅTGÄRDAR rent anatomiska avvikelser, för att förebygga FUNKTIONSBORTFALL.

Jag hamnar ofta i att citera samma studie, (som egentligen handlar om amning):

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….”

Det den där kvinnan säger är precis detta. Hon står för ett medicinskt tänkande som ”avklär mig min kapacitet att själv resonera och fatta kompetenta beslut” och menar att jag är för dum/våpig/outbildad för att kunna veta vad som är rimligt att förvänta sig av min kropp efter en vaginal förlossning.

Vi skämtar inte om vår nedsatta livskvalitet

Jag lever ett liv snart 5 år efter en total sfinkterruptur som ger mig ”dåliga sfinkterruptursdagar”. Jag har TUREN att inte bajsa ner mig varje dag. Jag har inte fått stomi. Jag har inte smärtor som sätter ner min förmåga att vara fysiskt aktiv. Jag anser mig vara lyckligt lottad. Men de känslor och upplevelser jag har kring mitt eget underliv, de är inget annat än adekvata tolkningar av min egen vardag.

Nu är jag riktigt himla sur, och jag brukar inte vara riktigt så frispråkig. Men kan ingen bara avsätta den där kvinnan? 

Att möta någon som utsatts för våld

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Att möta någon som utsatts för våld. Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

  • En patient berättar om ett övergrepp som skedde för länge sedan. Hur ska jag reagera/stötta?

Effekterna av våldet kan komma och/eller kvarstå tiotals år efter att våldet har upphört. Det finns ju samband med t.ex. Posttraumatiskt stressyndrom. Jag har exempel på en kvinna som utsatts för våld för tjugo år sedan som fick en PTSD-diagnos alldeles nyligen. Det finns samband mellan våldsutsatthet och kronisk smärta, astma/KOL, psykisk ohälsa, hjärtinfarkt, hypertoni, för tidig död osv. osv. Det viktigaste är att som vårdgivare bekräfta, hjälpa patienten att se samband, lyssna och vara ett stöd. Liksom att hänvisa patienten till adekvat vård. Trauma kan behöva behandlas, det kan bedömas i primärvården som är första linjens psykiatri och alltid ska ha tillgång till psykosocial vård. Att hänvisa till Kvinnofridslinjen och/eller lokala kvinnojouren alternativt Alla Kvinnors Hus är också ett bra alternativ. De sistnämnda har professionell personal för bearbetning.

  • Jag misstänker att en vän till mig blir utsatt för våld hemma. Vad bör jag göra?

Det viktigaste man kan göra som vän är att fråga om våld. Vi behöver att normalisera frågandet. Du frågar precis som jag beskrev att en vårdgivare kan fråga patienter, på ett mer anpassat sätt så att hon förstår att du frågar för att du bryr dig. Att komma med åsikter om förhållandet och/eller uppmuntra vännen att lämna maken visar forskningen att kan ha motsatt effekt. Det kan istället binda henne närmare mannen. Läs gärna om mer uppbrottsprocessen. Även om hon nekar så kan du visa att du finns där för henne, säga att hon alltid kan höra av sig, även mitt på natten osv. Glöm aldrig barnperspektivet. Det måste gå före vänskap när det blir obekvämt att göra en orosanmälan!!

  • Övergrepp kan vara en bidragande orsak till smärttillstånd, hur kan vi tänka kring detta inom vården?

Jag föreläser varje termin på en kurs som heter Tillämpad beteendemedicin och som är riktad till fysioterapeuter, läkare och psykologer. Där tar jag upp samma som ovan. Vår skyldighet att fråga vid misstanke och tecken, vilket smärta i allra högsta grad är. Ungefär hälften av patienter med olika smärttillstånd har enligt studier samband med erfarenheter av våld. Det viktigaste är att fråga och att  hjälpa individen att se samband mellan utsattheten och kroppens reaktioner, behandla smärttillståndet enligt ditt uppdrag samt att även erbjuda och motivera till bearbetning och psykosocialt stöd.

  • Vad är dina råd till medmänniskor och vårdpersonal angående att fråga/prata/reagera kring våldsutsatthet?

Ett personligt råd är att inte krångla till det så förfärligt, men var alltid närvarande i mötet. Kvinnor svarar inte om det märker att vi ställer frågan av slentrian. Det är inte konstigt att fråga och det är inte farligt att fråga! Men var alltid ensam med kvinnan och ha ett säkerhetstänk. Jag har aldrig någonsin under de 16 år jag frågat träffat någon som blivit arg. Däremot har jag fått en fantastisk tillfredsställelse och arbetsglädje när jag gör detm och den  återkoppling jag får gör det värt allt. Och det viktigaste av allt: Att fråga kan innebära skillnad mellan liv och död både för kvinnan och hennes barn. Barn som växer upp i hem där det förekommer våld kan bli skadade för livet. Vill du mer läsa om hur förfärliga effekterna för barnen är kan du läsa mer om Vincent Felitti som är världsberömd för sin forskning. Adverse Childhood Experiences heter hans studie.

Att fråga och reagera kring detta på ett engagerat sätt, vare sig det är privat eller professionellt, kan vara tungt i längden. Min forskning visar att det kan vara ett hinder som gör att man inte frågar; man vet inte hur man ska härbärgera allt inom sig. Därför är det viktigt att kunna tala med kollegor och även någon i sin närhet om hur det känns.

Vi kan inte göra allt för alla men något för någon!

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

 

Hur ställer jag som vårdpersonal bäst frågan om en kvinna utsatts för våld?

I ett skriftligt anamnesformulär som patienten själv brukar fylla i brukar det frågas rakt på sak: Har du varit utsatt för våld i nära relationer?Svarsalternativen är då ja/nej.  Om du som vårdgivare väljer att ställa frågan måste du sedan kunna följa upp svaret!

Hos personer med erfarenheter av våld i nära relationer kan tilliten till andra människor vara skadad (rätt ofta faktiskt). Som vårdpersonal måste vi ha ett bemötande och förhållningssätt vid bemötande som ger förutsättningar för tillit till oss. Det som rekommenderas och som jag utbildar utifrån, och som det finns evidens för, är att mötet med patienten börjar redan i telefon, i receptionen eller när jag hämtar patienten i väntrummet. Olika beroende på var man jobbar.

Att ställa frågan tidigt i mötet visar att den är viktig i vården.

Med lite erfarenhet lär man sig både att känna efter när det är lämpligt och att tidigt kunna formulera sig så att det inte känns konstigt. Om frågan inte är konstig för den som frågar brukar den inte bli det för den som får frågan heller.

Sedan 2014 finns det en lagstiftning, SOSFS 2014:4 som säger att vi alltid ska fråga både vuxna och barn om de utsatts för våld när vi misstänker det eller uppfattar tecken på våld. Lagen är också mycket tydlig kring samverkan, dokumentation och rutiner. De lyfter även upp orosanmälan och barnen först i lagtexten.

Kom ihåg att inte ställa frågan om du inte har tid att ta emot svaret.

Det blir ett nytt övergrepp och ett nytt tillitsbrott!

Nedan följer exempel, alla måste göra frågan till sin egen så att den känns naturlig att formulera.

  1. Börja med att normalisera frågandet, inte våldet:
  • ”Som du säkert upptäckt är våld i nära relationer alltför vanligt förekommande” Då brukar man få en nick till svar.
  • ”Vi som jobbar i vården möter många som är utsatta eftersom det kan påverkar hur man mår och därför har vi som rutin att ställa frågan om erfarenheter av våld för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Sedan har jag själv hittat på att här också fråga ”Är det okey om jag tar upp frågan med dig”. Det känns etiskt väldigt viktigt och respektfullt att ge personen en chans att säga nej. Ofta ändrar de sig eller återkommer och vill tala om de är våldsutsatta.

Om de säger att det är okey:

  1. Definiera våldet. Den som är utsatt definierar sig vanligen inte som våldsutsatt: ” Våld kan ju vara så många olika saker, t.ex. att bli slagen, knuffad, att någon tagit stryptag osv. Det psykiska våldet är minst lika vanligt.  Detta kan till exempel vara att bli kränkt, inte få ha sina egna vänner, inte få jobba, inte få ha sin egen ekonomi, att egendom förstörs eller ens djur blir utsatta. Alla former av sexuellt agerande som man inte känner sig bekväm med är också våld”. Här får man formulera sig så som det känns bra för en själv.
  2. ”Är det här något som du som du har erfarenhet av antingen i ett tidigare förhållande eller i ditt nuvarande (om de har ett sådant)?”

Och vad händer nu då:

De som svarar Nej.

Då brukar jag säga följande: ”Jag förstår men eftersom våld är så vanligt i nära relationer brukar jag alltid lämna ut det här kortet till Kvinnofridslinjen. Du kanske känner någon som är utsatt eller kommer att träffa på någon”.

Nu händer det att någon ändrar sig och plötsligt börjar prata. Det händer att någon kommer tillbaka om någon dag, vecka eller år bara för de vet att jag tål att lyssna till deras historia.

De som svarar Ja:

  • Fråga om de vill berätta vad de varit med om.

Om de gör det lyssna, lyssna, lyssna. Visa att du är närvarande, tror på dem och bekräfta att ingen får göra så mot en annan människa. Det är ett brott. Förklara hur de kan hänga ihop med de besvär de är hos dig för, och fråga om de vill att du berättar om vilken hjälp det finns att få.

  • Om de inte vill berätta vad de varit med om så säger du att det är okey.

Berätta att de kan återkomma om de vill tala senare eller att de kan ringa till Kvinnofridslinjen och så ger du kortet. Det är bör alltid erbjudas återbesök både om de inte velat att du frågar, eller om de sagt att de inte vill berätta vad de varit med om.

 

Om du av någon orsak inte kan ställa frågan tidigt i mötet kan du även göra det vid ett senare tillfälle.

Då har du kanske fått misstankar vid din undersökning eller behandling av en individ. Om så är fallet kan du lämpligen inleda med ”när jag undersökte dig/hörde dig berätta…så tänkte jag på att det jag såg/du berättade är vanligt om man blir eller har blivit utsatt för våld i nära relationer”. Sedan fortsätter du enligt tidigare beskrivning.

Det kan också vara så att du nästan är klar med behandlingen. Du kanske börjar med behandlingen och känner att du fått hennes tillit. Då får du börja med att du alltid brukar ta upp frågan vid mötet med patienter och så tar du det från punkt 1-2.

Min forskning visade också att ibland så blir det mest lämpligt att inleda med ”Hur har du det därhemma?” eller ”Hur ser ditt liv ut för övrigt?” Sedan kan man fortsätta med normaliserandet av frågan.

 

Tankar kring detta?

Jag förstår att för en del av er läsare blir detta inlägg lite konstigt, i och med att det är ganska tydligt riktat till vårdpersonal. Men, hjälp mig att tänka. Hur skulle DU vilja bli bemött när någon tror sig ha anledning att fråga dig om våldsutsatthet? Skulle du ta illa upp om någo frågade ”en gång för mycket”?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!