Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Feminism, amning och skuldbeläggande

Feminism, amning och skuldbeläggande

Jag återkommer ibland till det här med att mata barn, amning och feminism. Det är ett otroligt intressant ämne!

WHO och alla stora barnläkar-sammanhang rekommenderar exklusiv amning för barn upp till sex månader, och som komplement till annan föda amning upp till två år. Jag vet att när det kommer till nätdiskussioner så går det ofta hett till när det ska debatteras huruvida amning faktiskt är bäst eller inte. De allra flesta forskare OCH kritiker menar ändå att det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att amning har fördelar. Sedan hur stor skillnaden detta faktiskt gör för individen är ett omdebatterat ämne. Trots detta följer i princip alla stora sjukhus och vårdorganisationer WHO:s rekommendationer och promotar i första hand amning när det kommer till val av näringskälla för spädbarn.

Feministisk kritik

Feministisk kritik menar att amningsförespråkandet sker på bekostnad av att kvinnor skuldbeläggs så fort de väljer något annat än just amning. Amningsförespråkandet är organiserat på sådant sätt att kvinnor inte ens får känslan av att det finns ett bra alternativ till amning. Det ”bästa” alternativet helt definieras utifrån hälso-sjukvårdens perspektiv och inte utifrån kvinnans eget mående. Kvinnoförtryck är en social konstruktion som finns även underförstått i hälso- och sjukvård och framförallt i ett medicinskt patriarkalt system där kvinnor antas ha sämre utgångsläge för att förstå och tolka både sig själv och sin omgivning, just därför att de är kvinnor. Forskning tyder på det en del sjukvårdspersonal uppfattar att kvinnor som väljer att inte amma gör ”irrationella och outbildade” val. När vården lägger fokus på amningens biomedicinska och nutritionella fördelar och inte på mammans välmående har ett tydligt ställningstagande gjorts – barnets väl prioriteras före moderns. Detta bidrar till idealbilden av en osjälvisk moder som ammar sitt barn utan att be om något som återgäld. Detta trots att det finns forskning som visar på att de allra flesta förstagångsmödrar som ammar, tycker att amning upplevs smärtsamt, onaturligt och krävande. Amning har i flera studier visats uppfattas som konstant krävande och utan någon större belöning för kvinnan själv samt att det kan ske en ”loss of self”.

Hur kan det blir bättre?

Citat:

”In caring for families in maternal child settings, clinicians must provide care that balances optimal infant nutritional needs with the psychological needs of the mother . Breast feeding promotion as it is currently practiced oppresses maternal choice and voice in infant feeding decisions, thus acting to instil perceived feelings of guilt. In light of this, it is critical that the traditional hierarchical relationship that is employed by nurses and other health care providers when providing breast feeding education and support is shifted to a collaborative partnership between the woman and care provider.” (1)

”By establishing a relationship and being present and open to discussing implications and concerns related to breast feeding and maternal well-being, clinicians are facilitating exploration of women’s understanding, needs, and experiences related to breast feeding” (1)

Flytta fokus!

Fokus behöver flyttas från varför kvinnor bör amma sina barn, till att istället ligga på hur det ska kännas när en amning är välfungerande. Kvinnor som inte vill amma bör uppmuntras att själva bestämma hur de vill använda sina kroppar, istället för att anses vara själviska. Vårdgivare som träffar kvinnor med spädbarn bör centrera och fokusera frågan om hur barnet får till sig mat utifrån hur mamman själv ser på saken. Kvinnans behov och upplevelser måste gå i första rummet.

”However, breastfeeding will not truly be fair to women until it represents a true choice for all women, regardless of race or class. Breastfeeding advocacy should include working for policies to promote the physical, social, and economic welfare of both the mother and the child, and avoid any negative effects for women who choose to breastfeed. Breastfeeding research should examine not only the biomedical aspects of breastfeeding but the sociocultural context as well. Breastfeeding support must go beyond information and encouragement to include political action that values women’s productive and reproductive work, women’s bodies, and their choices, and ultimately promotes and supports the value of children and families of all kinds.” (3)

Okej, shoot! Ge mig dina tankar och reflektioner!

Referenser:

  1. Infant feeding and maternal guilt: The application of a feminist phenomenological framework to guide clinician practices in breast feeding promotion.
  2. Expressing yourself: a feminist analysis of talk around expressing breast milk.
  3. Is breastfeeding fair? Tensions in feminist perspectives on breastfeeding and the family.

Feminism och kvinnosjukvård

Feminism och kvinnosjukvård

Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!

Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)

Det här stämmer ju!

Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma  igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern”  och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.

Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst

Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.

Citat igen

”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)

Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.

Så tänker jag.

Hur tänker du

Kvinnor och smärta

 

Kvinnor och smärta

Dagens inlägg handlar om kvinnor och smärta. Om kön/genus och smärta. Jag vill bara att ni så här till en början ska veta att jag är mycket medveten till att den svartvita framställning av binära kön som medicinsk forskning beskriver inte är riktigt verklighetsförankrad. När jag försöker måla upp en bild av aktuell forskning är det den tillgängliga vetenskapen jag har att förhålla mig till. Det saknas en nyanserad icke-binär beskrivning av kön/genus i medicinsk forskning i stort. Det är förstås viktigt att det nyanseras vad det innebär att vara kvinna, men i medicinsk forskning anses detta oftast avgöras av födelsekön inklusive en viss anatomi och vissa hormonförutsättningar.

Smärta

Kronisk smärta definieras som smärta som bestått i mer än 3-6 månader. Fler kvinnor än män lider av kronisk smärta, generellt sett. Bäckensmärta, magbesvär, huvudvärk, reumatiska sjukdomar, fibromyalgi med mera är mer vanligt hos kvinnor än hos män. Orsakerna till skillnaderna i förekomst mellan könen för varje åkomma är inte alltid fastställda. Graviditeter, förlossningar och hormoner anses spela stor roll, men också psykosociala faktorer.

Det finns studier vars resultat tyder på att kvinnor faktiskt har lägre smärttröskel än män. Det vill säga att kvinnor upplever starkare smärta för samma smärtsamma stimuli jämfört med män. Kvinnors hjärnor producerar också mindre endorfin, som är kroppens egen smärtlindring.

Historisk syn på kvinnor och smärta

I forskning har man sett att kvinnor och män sätter ord på sin smärta på olika sätt. Kvinnor har ansetts mer beskrivande och grafiska och ha förmåga att utrrycka sig mer känslomässigt. Män beskrivs kunna uttrycka ilska, men beksriva smärtan mindre känslomässigt totalt sett. Skillnaderna kan kanske helt eller delvis förklaras genom genusoliketer – män förväntas inte vara ”svaga” eller ha ont på samma sätt som kvinnor. Kvinnors besvär har också historiskt sett ansetts vara ”hysteriska” och ”nervösa” och smärtans mer känslomässiga uttryck har ansetts vara grundat på kvinnors relativa svaghet jämfört med män. Begreppet ”hysterisk” kommer från grekiskans ”hysteros” som betyder livmoder. Från ”kvinnlighetens kärna” kunde en stor variation av svaghetet urspringa – både psykiskt och fysiskt. Jag tänker att detta tänkande som härstammar från Hippokrates tid finns levande än idag, kvinnors smärta värderas ofta annorlunda än mäns.

Forskning på kvinnor

Amerikanska läkemedelsverket (FDA) bestämde år 1977 att fertila kvinnor inte skulle få vara del av läkemedelsstudier i och med att läkemedlet som testades kunde påverka eventuella ännu okända graviditeter. Det ansågs att läkemedel som testats på män lika väl skulle fungera på kvinnor. Detta har, tack och lov, ändrats. När detta beslut upphävdes kom också en våg av ny forskning om könsskillnader och smärta.

Den moderna forskningen på skillnaderna mellan mäns och kvinnors olika smärtupplevelser verkar ändå ha landat i att psykosociala faktorer spelar större roll än faktiskt biologiska variabler.

Varför är det här viktigt att belysa?

Jag anser att det här är ämnen som är viktiga att belysa. Vi behöver stöta och blöta dessa uppfattningar och förväntningar som vi har angående människors smärta utifrån deras kön. Min upplevelse är att många kvinnor än idag blir ifrågasatta när de söker vård, just för att deras smärtupplevelse värderas lägre än en mans. Ju mer vi analyserar dessa märkliga uppfattningar om smärta som fortfarande finns runt omkring oss, desto bättre kan vi vårdgivare bli på att se individen framför oss. Det är enormt svårt med smärta. Hur vet jag hur ont en patient har? Hur ont är jätteont? Är det en person som knappt ens skulle uttrycka smärta om hon blev påkörd av en buss, eller är det en person som genom kultur och uppfostran blivit uppmuntrad att uttrycka smärta kraftigt?

Dagens tips:

När du har ont och ska träffa en vårdgivare – analysera din smärta lite extra. Fundera om det är något om dig, runt omkring smärtan, som du kan tänkas berätta för vårdgivaren. Ge vårdgivaren en extra påminnelse att lyssna på dig som individ, och inte som hen föreställer sig dig utifrån vissa attribut.

Vad tänker på när du läser detta? Berätta!

Referenser:

 

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Låt oss prata om påståendet att ”graviditet är inte en sjukdom”.

Graviditeter och begreppen hälsa och sjukdom

Nej, en graviditet är inte en sjukdom. Men många saker som inte är en regelrätt sjukdom förorsakar lidande, skapar behov av sjukskrivningar och är vårdkrävande. Allt som skapar en ökad risk för död, nedsatt arbetsförmåga, smärta och funktionsbortfall är inte sjukdomar. En skottskada är inte en sjukdom. Ett benbrott är inte en sjukdom. En allergisk reaktion är inte en sjukdom.

Låt oss börja med WHO:s fakta om mödravård och mödradödlighet.

Varje dag dör ca 800 kvinnor världen över på grund av graviditeter och förlossningar. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländer där kvinnorna inte får tillräckligt vård och omsorg. Mödravård och förlossningsvård sparar kvinnors och barns liv. Nästan alla av dödsfallen hade kunnat undvikas med rätt sorts vård.

Graviditeter är ingen sjukdom, men det är ta mig tusan rätt vårdkrävande ibland.

Stora blödningar, infektioner, högt blodtryck och förlossningskomplikationer samt osäkra aborter är de vanligast förekommande dödsorsakerna.

Kvinnor dör för att de inte får adekvat vård och för att förlossningar sker utan närvarande vårdpersonal. I samma länder där kvinnor dör tar läkare hand om människor med skottskador, efter bilolyckor, brutna ben och allergiska reaktioner. Alla dessa är inte heller regelrätta sjukdomar, men är fortfarande i hög grad vårdkrävande. Precis på samma sätt är graviditet inte en sjukdom, men det kan fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva vårdinsatser. Ibland medicinska, ibland rehabinsatser. Och ibland sjukskrivning.

pelvis 001

Såhär skriver försäkringskassan:

”En normal graviditet anses inte som en sjukdom, men en kvinna kan ha rätt till sjukpenning om hon är eller blir sjuk under graviditeten och om sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Det gäller oavsett om sjukdomen beror på graviditeten eller inte.

När ett normalt graviditetsbesvär är tillräckligt uttalat kan det anses vara ett sjukdomstillstånd. Man måste alltid individuellt värdera hur uttalade besvären är. Det är viktigt att detta framgår tydligt i läkarintyget.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning. Har du däremot graviditetsbesvär som är ovanligt svåra kan de däremot räknas som sjukdom och ge rätt till sjukpenning. För att du ska få rätt beslut är det viktigt att dina besvär tydligt framgår i det intyg som läkaren skriver.”

Försäkringskassan snurrar nästan in sig själv i begreppen hälsa och sjukdom här. Och det är inte helt klart, eller hur?

Låt oss tänka över definitionerna över vad hälsa, ohälsa och sjukdom innebär. Vi kan se begreppet hälsa på lite olika sätt, här är några förslag:

1. Som avsaknad av sjukdom

2. Som välbefinnande

3. Som upplevd livskvalitet

4. Som förmåga eller kapacitet

WHO har formulerat definitionen av hälsa som följer:

”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt (infirmity).”

Ser vi hälsa som välbefinnande, att må både fysiskt och psykiskt bra, så kommer ju i alla fall delar av nästan alla graviditeter upplevas som en avsaknad av hälsa. Ohälsa är att lida psykiskt eller fysiskt (illamående, sjuklig trötthet, sömnsvårigheter, värk etc). Kanske att ohälsan då bättre kan mätas i livskvalitet? En gravid kan ju må ap-illa men ändå vara vid gott mod och ha god livskvalitet för att hon är så oändligt glad över graviditeten, då kanske hon inte lider av ohälsa.

Varför följer inte Försäkringskassan WHO:s definition av hälsa och ohälsa, någon som vet det?

Försäkringskassan skriver ”Ur försäkringsmedicinsk synvinkel är sjukdomsbegreppet svårdefinierat och det saknas en heltäckande definition. Definition saknas i lagtexten men ofta hänvisas till en utredning och förslag angående lag om allmän försäkring från 1944 (SOU 1944:15, sid 162) där det anges:

I dessa förarbeten finns vissa uttalanden om begreppets innebörd som fortfarande anses vägledande. Enligt dessa bör man vid bedömningen hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning anses vara sjukdom. Med den utgångspunkten kan varje onormalt kropps- eller själstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen betecknas som sjukdom.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen.

Vi kan ju också prata om hälsan som en arbetsförmåga och en kapacitet.

En gravid kanske inte är regelrätt är sjuk, men” normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont” som Försäkringskassan uttrycker det, kan till exempel hindra en förskolepedagogs arbetsförmåga drastiskt. Försök själv klä på 10 tvååringar galonisar med stor mage och samtidig ryggsmärta.

En läsare kommenterade klokt på ett annat inlägg:

”Kanske inte så konstigt att man 1944 tyckte att graviditeter och barnafödande inte var något att komma dragandes med (antar att det var män som satt på beslutspositionerna). Kanske lite mer konstigt att det fortfarande är vägledande sjuttio år senare”.

Tänk vidare med mig! 

Har du erfarenhet av att få vara, eller inte få vara, sjukskriven under graviditet och efter förlossning?

Hur har läkaren och försäkringskassan resonerat tror du?

Vad är dina tankar om detta?

 

 

Jag återkommer till det här temat då och då, vidare läsning finns här:

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Kulturella föreställningar om graviditeter

Bäckensmärta är inte normalt

Jag nämner också detta med att inte få vara sjukskriven efter en traumatisk förlossning här. 

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

Kan vi använda ordet snippa i seriösa, vuxna sammanhang?

2002 lanserades ordet ”snippa” i Sverige och som jag uppfattade (var då 16 år gammal i för sig) togs det emot med öppna armar på de flesta håll. Det började på förskolenivå och i barnsammanhang – flickor har snippor och pojkar har snoppar. Enkelt och bra. Det har gått många år sedan dess. Jag tror det går framåt på implementeringsfronten när det kommer till att använda ordet ”snippa” i vardagligt tal, men än är det inte lika accepteras som ”snopp”.

Har en vuxen kvinna en snippa?

Jag tycker att jag ofta hör folk invända ”men inte kan vi tala om snippor när vi pratar om vuxna kvinnor?” Tja, varför inte? Vad har du istället? Och när skulle en i så fall sluta att ha ett könsorgan med ett socialt accepterat namn och istället få ett onämnbart? När en går in i puberteten? När en haft sex? Är det då någon slags renhetstankte med att kvinnans könsorgan får ha ett socialt accepterat namn så länge det är ”obefläckat” och ”orört” men sen blir det icke namngivet? Hej medeltid. Vi har rätt till ett neutralt namn på våra könsorgan hela livet, och hör sen. Snippa finns och är tillgängligt, så det är bara att acceptera.

Hej Agneta 64, du har en snippa!

På engelska saknas det fortfarande ett bra ord som inte är de mer medicinska vulva och vagina. Som jag beskrev här för någon dag sedan så är vulvan det vi ser på utsidan och vagina det som är på insidan. Ändå är det många som använder vagina för hela alltihopet. Snippa omfattar allt och det finns kanske både för- och nackdelar med det. Nackdelen är väl kanske förvirringen kring yt-anatomin – att det finns både en vaginalöppning och en urinrörsöppning är ju unikt hos kvinnor. Män har ju samma hål för både sädesledare och urin. Men jag tänker att om vi bara kan få tjejer och flickor och kvinnor att faktiskt våga titta på sina egna könsdelar, så kan namnet snippa få finnas där som en paraplyterm för alltihop. Och att ordet snippa är en del av processen av att sudda bort en del tabun kring kvinnors könsorgan.

Snippa som neutralt ord

Jag skummade igenom den här uppsatsen och läste det här citatet: ”Vagina är för kliniskt, fitta för grovt och de andra bara löjliga..”. Det är ju lite där vi hamnar med alla andra ord för det kvinnliga könsdelarna.

Snippa är grymt, helt enkelt.

Eller vad tycker du?

 

 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Mia dissar ”kost”

Mia dissar ”kost”

För någon dag kom jag att tänka på det här med hälsohets i bloggar. Vet ni vad som för mig är en avgörande faktor för om jag vill följa en person eller inte? Hur de skriver om mat och träning. Jag följer inte människor som postar bilder på sig själv i parti i minut. I alla fall inte de som använder sin egna kropp som  marknadsföringsplattform för deras egen hälsosamma livsstil. Jag är inte mer människa än att jag får ångest av perfekta magar i mitt instagramflöde.

Jag avföljer också…

Folk som konsekvent pratar om mat som ”kost”. De skriver om ”hur de sköter kosten” och att de ibland ”slarvar med kosten”. Där drar jag öronen åt mig och klickar mig vidare snabbt som tusan. När en person förminskar mat till att handla om enbart närings- och kaloriintag blir jag mycket tveksam till hälsan personen försöker förmedla. Mat är så oändligt mycket mer och ska inte utan medicinsk orsak förminskas till något mätbart. Mätbart i kalorier och gram, eller på något annat sätt begränsat i urval ”i onödan”. Jag har inte mycket till övers för diettrender som exempelvis allt detta med glutenfritt till personer som inte lider av glutenintolerans (men jag är öppen för att folk mår olika bra i magen av olika saker, läs inlägget om fibrer om ni inte hänger med). Med det där med ”utan medicinsk orsak” menar jag att jag ändå skulle följa en blogg som rör sig i sfären kring mat=vetenskap. Då kan jag gå med på att begreppet kost har en relevant innebörd.

Det är alltså inte ordet i sig, egentligen

Det är skillnad naturligtvis om dietisterna på jobbet pratar om kostomställningar, då är ju faktiskt en klinisk sjukvårdande approach som syftar till att behandla eller förebygga ohälsa. (typ som när de går igenom kostomställningar vid födoämnesallergier etc.) Men när gemene hen slänger sig med ordet ”kost” när de pratar om sin egen mat, då är det symptomatiskt. Kanske inte på individnivå, men det är ett symptom för vårt samhälles knasighet.

Har du någon egen sådan filtrering?

Jo, precis så illa är det

Jo, precis så illa är det

Susanne Nyström på Eskilstunakuriren skrev en otroligt mästrande ledartext här om dagen med rubriken ”Så illa är det inte på BB”.

Jag tycker att det här är så otroligt intressant. Här har vi en tyckande journalist, kanske har hon fött något barn själv. Vad vet jag. Men hennes åsikt om att förlossningsvården inte är i kris ska alltså stå över både barnmorskors och befolkningens upplevelse?

Har alla andra fel, säger du?

Kontentan av hennes text är att andra som beskriver en kris inom förlossningsvården har fel. Det intressanta är här är ju att både medborgare och professionella är ganska eniga om att patientsäkerheten är hotad i och med den orimliga arbetsbelastning som barnmorskor har. Susanne skriver att ”det kan vara värt att komma ihåg att det värsta som hända inte är att föda på ett annat sjukhus än det man valt.”

Jag fattar att hon försöker få fram att hon upplever problemen som kraftigt förstorade. Hon försöker som så många andra hänvisa till statistik om överlevnad, och peka på att vi ju har det så bra.

Men hör här.

  1. Det är ingen som klagar på överlevnaden för barnen. Barnadödligheten är inget som oroar oss i någon större utsträckning.
  2. Det handlar heller inte om vårdplatserna, om det fria valet eller om resvägen.

Kan politiker och oinsatta journaliser bara slutra jiddra om vårdplatser någon gång?

Det handlar ju inte om det. Visst, om journalisterna letar hittar de ju alltid någon som kan berätta om hur jobbigt det var att resa långt under pågående latensfas. Och det är väl ingen som förnekar, att det inte är kul.

Men grejen är ju att vareviga kvinna skulle gladeligen åka långt, till ”fel” sjukhus, om hon bara visste att hon var garanterad några grundläggande saker. Att barnet ska överleva är en garanti som hon tar för given. Kalla oss bortskämda västerlänningar, men så är det. Det vi vill bli garanterade är att någon tar emot oss och ger oss en trygg plats att föda på. Att denna någon som tar emot oss är en kompetent barnmorska. Att vi ska få evidensbaserad vård och skydd för skador. På våra egna kroppar. För vår hälsa på kort och lång sikt.

Det värsta och det näst värsta

Det värsta som kan hända är visserligen att komma hem utan frisk bebis, det håller alla med om. Men eftersom vi tar det för givet, så är det näst värsta att vi kommer hem med en skada som kommer ge oss med för livet. En skada som är förebyggbar genom evidensbaserad vård.

Vet ni vad jag skulle säga är rätt illa?

Kvinnosynen som den här journalisten förmedlar. Synen på födande. Att vi inte skulle kunna höra talas om kris utan att börja agera helt icke-adekvat. Synen på barnmorskor. Att de inte skulle kunna skilja mellan sina egna upplevelser av arbetspassen och den bild som målas upp i media. Synen på oss som berättar om våra upplevelser och erfarenheter, att vi personligen skulle orsaka andra kvinnor skada genom att spä på en oro.

Sluta omyndigförklara oss.

  • Sluta tro att du själv vet bättre än den stora massan, speciellt om den stora massan jobbar dagligdags med problemet de uttalar sig om.
  • Läs på om bäckenbottenskador och om förlossningstrauman.
  • Gå en mil i en barnmorskas, mina, Hanna Öhmans, Gördelkerstins eller DoulaEmmas skor. Och återkom sedan med hur icke-adekvat gnälliga vi är.
  • Lyssna, alltså lyssna på riktigt på vad en gravid kvinna är orolig för. Anta inte att du vet.

 

Hälsa och feminism

Hälsa och feminism

Kan vi prata lite om hälsa, träning och feminism?

I historien och även  i vår nutid är  träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv.

När en ser på kvinnokroppen och träning sådär blir en inte särskilt sugen på att vara en träningsperson, eller hur? En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde.

Det går inte att skilja, men…

Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det så stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att vara riktigt trevligt.

Kroppsfokus i min feminism

Men om vi bestämmer att den som är ”fit”  är  hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.

Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! Så devisen hos en av mina favoritbloggar lyder ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”

 

Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.

Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och ombyte. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det har ingen genomslagskraft i stort. Så hjärntvättade är vi ändå.

Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.

Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen av oss borde äta.Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.

Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.

Hur skiljer vi  hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?

På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Styrka och rörelse är vackert.

Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

 

wp-1465069349881.jpgHur tänker du kring detta?

Ord jag ogillar

Ibland kommer jag på mig själv med at verkligen ogilla vanliga svenska ord. Sådär så att jag inte kan använda dem i mitt vanliga språkbruk och känner en rysning varje gång jag ser någon annan använda dem. Jag vet att den här listan kanske säger mer om mig än om någon annan. Att det du kan läsa ut här mellan raderna kanske verkar osympatiskt på något sätt. Hey, så här är jag.

Powerwalk

Jag vet inte om det är att jag tycker att det är ett fånigt engelskt importerat ord, men så borde jag egentligen inte tänka. Vi är ju liksom familjen svenglish. Med Joseph som bara pratar engelska med barnen har jag sjukt mycket engelska ord även i mitt dagliga språkbruk. Det är ”grab lorry”, ”all done” och ”combine harvester” för hela slanten. (Intresset att kolla upp en massa fordonsnamn på svenska finns liksom inte…). Nä, jag tror att hela antipatin mot ”power walks” är att jag tycker att det är löjligt. Att folk går en rask promenad, men byter om och tar med en vattenflaska och då blir det helt plötsligt träning att gå en ”power walk”. Jag tror dessutom att det lurar folk, att de tror att de själva tränar när de i själva verkat motionerar. Det är det såklart inget fel på, men defenitionsmässgt är det en stor skillnad.

Tuttar

Det här är ett ord jag avskyr sedan barnsben. Tuttar är något stort och oformligt och liksom köttigt, inte alls något värdigt. Och jag är ganska angelägen om att känna att min kropp liksom är värdig, på något sätt. Jag menar inte att ordet tuttar är slampigt, utan mer… slafsigt. Jag har dock kallat mig själv ”tuttmamman” när jag typ hamnat i en situation där jag gått runt och (gjort något med barnen) med nerknäppt amningsbh och stora amnings…bröst uthängandes. Slafsigt. Jag har väldigt svårt för att folk kallar sina bröst för tuttar, tycker det låter nedvärderande.

Hopplös

Jag vet inte om det är skillnad på värderingen av detta ord på engelska och svenska, men jag reagerar starkt när Joseph suckar ”Oh, you are just utterly hopeless” till någon av barnen när de gör något fel för typ tusende gången. Vem är hopplös liksom? Sjukt tråkigt uttryck.

Drömmigt

Hela bloggävärden missbrukar ordet ”drömmigt”. Jag avskyr det! ”Åh en sån drömmig frukost”, liksom, för en en smoothie i skål med skivad banan uppepå. Totalfjantigt. Vad är det för fel med ”fantastiskt”? Eller drömlikt, ett mer korrekt ord att använda? Som en dröm. Jag tolkar det som att den som slänger sig med ordet ”drömmigt” menar att det är ”goalz” (lika fjantigt ord om du frågar mig), något som är fantastiskt och vackert och som genast hamnar på någon slags mental ”lista med mål”.

Och så det här:

wpid-wp-1440433534584.jpeg

Har du något ord du ogillar?

Gillar du de orden jag ogillar? Berätta!