Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Skriv under!

Skriv under!

Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening kräver bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning.  Kraven kommer att överlämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll. Skriv under du också!

Det saknas 800-någonting underskrifter för att nå det första målet på 2500 underskrifter. Det kan ska väl inte vara några problem att uppnå, va?

Tillsammans kräver vi en förlossningsgaranti där:

1. Alla kvinnor ska garanteras plats på en förlossningsavdelning i sitt eget landsting och i god tid få veta på vilket sjukhus.
2. Alla kvinnor som inte själva kan ta sig till sjukhuset ska erbjudas ambulanstransport eller annan transport.
3. Alla kvinnor som bor mer än två timmar bort från ett sjukhus med förlossningsavdelning ska erbjudas plats på ett patienthotell i närheten av sjukhuset när förlossningen närmar sig.
4. Alla kvinnor ska ha rätt till en barnmorska som stöd under hela förlossningen. För att uppnå detta behöver ett stort antal barnmorskor rekryteras. Ett mål bör sättas upp om en barnmorska per födande kvinna. Utöver barnmorska ska det finnas tillgång till gynekolog, barnläkare och anestesiolog.
5. Dessutom kräver vi att en nationell översyn av vård under graviditet och barnafödande genomförs så snart som möjligt. Översynen ska innefatta mödrahälsovård, förlossningsvård, eftervård, vård under neonatalperioden samt inhämta och beakta kvinnors behov och önskemål.

 

Sprid! Skriv under!

Skulden på offret

Skulden på offret

Jag fick ett nyss en kommentar på ett av de senaste dagarnas sfinkterruptursrelaterade blogginlägg som fick mig att se rött. Nu har jag ju varit lite arg här på bloggen det senaste. Jag tror dock att ni mer återkommande läsare förstår att jag oftare försöker vara konstruktiv än just bara arg. Men nu kan jag inte riktigt hålla mig.

Kommentaren ifråga är raderad, men jag tänkte citera innehållet:

”Jag har ju inte råkat ut för någon klassificerad skada efter mina sex förlossningar….utöver att man ju inte kan hoppa på studsmatta, nysa, skratta för mycket osv. Jo ett klipp också som fortfarande 20 år sefter DEN förlossningen har ont. Jag fick rådet att massera….men jag tänker att jag liksom inte haft den tiden för att ligga och massera mig själv då där fasligt mycket med mina sex barn och heltidsarbete. Vad jag däremot tog fasta på efter första barnet var att man ska LYDA barnmorskan. OM hon säger: Krysta INTE, då ska man inte göra det. Ett tips där skulle ju kunna vara att de säger: -Du får ta det lite försiktigt nu för det går så fort och din ändtarmsöppning ser ut att spricka….jag skulle tro att även den kraftigaste krystvärk går att lugna lite!?! Nu är jag klar med barnafödandet men jag säger till alla jag känner som ska föda barn att LYSSNA på detta lilla tips och att sen inte bli förvånade över avslaget. Det som ingen talar om förrän EFTER förlossningen. Och som läkare och anställd på det sjukhus som förlöser flest barn i Sverige och utan tillskott av resurser står inför den värsta perioden någonsin säger jag: Knip till i september!;)”

Lite gammal hederlig ”skulden på offret”-mentalitet

Jaså, så om alla vi förlossningsskadade skulle ha lyssnat på barnmorskan? Skulle det ha hjälpt?

Personligen fick jag krysta utan krystvärkar. Jag hade inte det minsta lust att krysta. Inte det minsta lilla kroppsegna drivet till att få ut ungen. Jag fick krysta på kommando med egen muskelkraft och på barnmorskans ”KRYSTA!” och ”PAUSA” vrålat i örat.

Kom inte och påstå att min skada hade kunnat undvikts om jag hade ”lyssnat på barnmorskan”.

Vem har nämnt något om avslaget?

Varför denna ”lilla gumman”-attityd? Varför? För att denna kommentatör själv är läkare och har fött 6 barn?

”Knipa till september”

Knipa till september? Hej och välkomment till BakingBabies. Här delar vi med oss av konstruktiva råd och tips samt försöker påverka kvinnosjukvården till det bättre.

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Bäckensmärta är inte normalt!

Bäckensmärta är inte normalt.

Att ha bäckensmärta är att vara sjuk?

Ländryggs- och bäckensmärta hos gravida har en konstaterat negativ effekt på funktion och välbefinnande. Smärtan kan påverka allt i det dagliga livet. Det kan vara till synes enkla aktiviteter som orsakar den värsta smärtan. Många upplever att 30 minuters gående eller stående är smärtgenererande. En vanlig föreställning är att graviditetsrelaterad smärta är är normalt och att det inte är nödvändigt att behandla eftersom det går över efter graviditeten. Smärtan under graviditeten är vanlig och inte farlig, men det är inte okej att normalisera ett smärttillstånd på det sättet!

 

Bäckensmärta
En preggomage i vecka 37 som aldrig hade kunnat motionera på annat sätt än genom cykling.

Bäckensmärta är inte farligt, men det är inte heller normalt

Om du hamnar hos en vårdgivare som verkar tycka det, rekommenderar jag dig att byta!

Det här inlägget skrev till en början som en del av flera andra inlägg som en reaktion på hur många slänger sig med meningar som ”graviditet är inte sjukdom”. Jag  funderade över det här med begreppen hälsa, sjukdom och ohälsa i förhållande till graviditeter. Jag skrev om att WHO har formulerat definitionen  att ”Hälsa är ett tillstånd av totalt fysiskt, psykisk och socialt välbefinnande, inte bara frånvaro av sjukdom eller defekt”. Om hälsa är välbefinnande kommer delar av näst in till alla graviditeter innebära en avsaknad av hälsa, och funderade kring detta.Efter en tid tog jag upp ämnet igen, men gick då lite hårdare åt Försäkringskassan och deras regelverk. Jag förargade mig över att ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet. Detta enligt försäkringskassans tankesätt.Strax där efter läste jag en artikel om bäckensmärta och sjukskrivningar i Sverige och konstaterade med artikelförfattarna att det är vår kulturella uppfattning om att ”graviditeter inte är en sjukdom” som ställer till det för många kvinnor. Några dagar senare kom jag över en artikel om hur Taiwanesiska kvinnor ser på graviditeter .

Bäckensmärta som inkörsport till annan ohälsa

Jag hittade en annan artikel på ämnet och måste få citera.

Numerous women suffering from pregnancy-related low back pain and pelvic girdle pain experience difficulties performing normal daily activities such as prolonged sitting and/or getting up from a sitting position, turning over in bed, dressing/undressing, walking, lifting and carrying small weights. Also, women with pelvic girdle pain seem to be more afflicted than women with pregnancy-related low back pain and some may become so incapacitated to the extent that there is a need to use crutches and/or wheelchairs. Many women also experience sexual difficulties due to the pain. We have previously reported that 7/10 women with pregnancy-related low back pain/pelvic girdle pain are more likely to have an unsatisfying sexual life during pregnancy compared with women without pain. So when taking into account the decreased functional status of many women suffering from this and that the life-time prevalence of low back pain in Swedish women has been estimated to 66%, and that the prevalence of pregnancy-related low back/pelvic pain during pregnancy is even higher (72%), this condition must instead be considered a complication of pregnancy and a major health issue among women in childbearing age.”

Jag har även läst en artikel som summerar tydligt att graviditeter ofta är inkörsporten till ländryggssmärta

Kvinnor totalt sett drabbas oftare än detta av män. En kan ju undra varför…

”Women are at greater risk for persistent low back pain than men. The point prevelance in low back pain is increased in pregnant women (25 %) comperad with non pregnant women of the same age (6,3 %). Sixteen percent of women with pregnancy-related low back pain report persistent pain 6 years later. Thus pregnancy represents a specific risk for persistent low back pain.”

Nu är det spikat, klart och slutdiskuterat.

Bäckensmärta under och efter graviditet måste anses vara en graviditetskomplikation och innebär en stor negativ hälsopåverkan för kvinnor som drabbas. Det är ohälsa. Punkt.

Med detta inlägg vill jag dock absolut inte skrämma upp någon som lider av   bäckensmärta. läs detta inlägg  så som att jag ondgör mig över vår kulturella syn på graviditeter och bäckensmärta. För mer pedagogiska tips om just detta kan jag rekommendera bland annat dessa klipp:

Tankar och funderingar kring detta? 

 

Alla inläggen i serien:

Tema graviditetsrelaterad bäckensmärta

Graviditetsrelaterade bäckensmärtor, vad gör ont?

Smärtspiralen vid bäckensmärta

Behandling av graviditetsrelaterad bäckensmärta

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Träningens betydelse för postpreggokroppen

Jag följer ju ganska många, de flesta mammabloggar. De tilltalar mig för att de handlar om småbarnsliv och föräldraskap och vardagsgrejs, sånt som också vårt liv handlar om. Men i och med att de också är mammor och har gått igenom graviditeter och förlossningar rätt nyligen. Jag är ju orimligt intresserad av sånt. Jag har reagerat på en grej när det gäller det folk skriver om postpreggokroppar. Det är det här med att postpreggokroppen ses som ett renoveringsprojekt, och att träning är en del av det. Inte enbart för att det är så himla härligt, utan också som någon slags ”nu ska du minsann in i idealkoppformen igen”.

 

Det är skit med pressen, idealen och kroppshatet.

Är alla vi som snackar om träning efter förlossning är med i hetsen?

Nej.  Det finns för det första inget som säger att bara för att du gör en livsstilsförändring och börjar promenera eller träna så kommer kilona rasa av dig. För de flesta kanske förändringen blir några kilo, men för en del kanske viktnedgången helt och hållet uteblir. Det finns ett samband mellan en förhållandevis låg vikt och träning med hög intensitet och mängd, ja. Men räcker inte oftast med promenader för att gå ner i vikt. Däremot ger all fysisk aktivitet en positiv effekt som är både förebyggande och behandlande av en rad olika sjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, vissa cancertyper, benskörhet och depression. Träning är en viktig del i att vara hälsosam, absolut.

Jag är en som förespråkar motion och träning för ALLA.

Men eftersom mitt nördämne inom min egen profession är kvinnohälsa kommer jag mest förespråka motion och träning för kvinnor. För att förebygga sjukdomar, för att stillasittande är farligt. Men framförallt för att starkare muskler ger mer funktionella kroppar. En stark bäckenbotten förebygger inkontinens och försämrad livskvalitet. Starka ben gör det enklare att springa och leka. En stark mage och rygg hjälper till vid lyft och bärande av barn.

I min profession kan jag heller inte förneka att jag tror att en sund vikt är bra. Jag jobbar dock aldrig främst med viktnedgång. Och jag kommer aldrig bli någon som hetsar till viktnedgång för att passa in i ett ideal, eller bli snygg.

I träningsvärlden, i den kommersiella världen  och överallt i media finns skit om kvinnorkroppar, sjukaideal och kvinnor som hetsas mot orimliga förändringar.

Hur ska ”vi andra” göra för att bäst nå ut med vårt budskap utan att bidra med hets?

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Att komma tillbaks, identitet och kroppsjag

Mamman och kroppsjaget

Nu varnar jag för flummigt inlägg. Jag pratade nyligen med en kompis/fysioterapeutsom är mer psykologiskt inriktad i sin yrkesroll. Vi pratade vidare om  att ”komma tillbaka” och mammakroppen. En del blir ju väldigt upprörda över det här med diskursen om att ”komma tillbaka” efter graviditet och förlossning.

Hon menade att det helt självklart finns ett ”komma tillbaka”. I nio månader har du delat kropp med någon annan. Därefter har du kanske även ammat. Klart som korvspad finns det ett tillbakakommande, processen av att gå tillbaka till att vara själv i sin egen kropp.

För en del kanske tillbakagången går av sig självt när bebisen väl är ute. För en del kanske den processen kommer som smärtsammast när barnet flyttar hemifrån, vad vet jag. Men att hitta sig själv, sin egen kropp och sin egna identitet som själv, men också som mamma. Det är ett ”tillbakakommande”.

Lättnaden kan vara att hitta tillbaka

Jag har inte ogillat, men heller inte älskat, att amma. Jag har båda gångerna tyckt att det varit något av en lättnad när amningsperioden är över. För mig har det varit en viktig milstolpe i att återta min egen kropp.

En tid efter förlossningen är det liksom okej  ha ett konstigt fokus på kroppen och alla dess fysiologiska uppgifter. Därefter önskar nog de flesta att bara få vara ifred i  sin egen kropp. Men vad händer den dagen då kroppen inte går att känna igen som min?

Är jag en kropp, eller bor jag i en kropp?

Vem har svaret på den frågan? Jag tror att i vårt samhälle separeras jaget och kroppen i stor utsträckning. När kroppen ska tuktas och träning och bantning är en del av den processen.

Om en kvinna inte känner igen sig i sin kropp efter en graviditet. När kroppen inte längre är jag. Jag bor i den, jag drömmer och jobbar i den. Men den hindrar mig från att vara jag. 

Kanske beror det på att förändringen går så snabbt. Brösten skulle gått söderut förr eller senare ändå, men kanske inte så snabbt som de gjort efter två täta graviditeter. Mammakroppen är en ursäkt för det som hänt, men det är också den processen som får själva skulden.

Det är en identitets-omformning som sker när en person blir förälder.

Övergången kan innehålla ambivalenta känslor. Saknaden av den tidigare identiteten, det tidigare livet och förhållandet med partnern. Glädje och kärlek till barnet, förväntningar på framtiden och det nya familjelivet. Motstridiga känslor som de flesta ändå kan härbärgera och hantera.

På samma sätt kanske det blir en identitetsomformning när en kvinna inte känner igen sin kropp efter graviditeten. Hur går dessa tankar? Saknad av den tidigare kroppen? Glädje över att den ändå fungerar i reproduktionsprocessen? Amning som fungerar eller inte fungerar kan såklart skapa känslor också. Någonstans slår säker vågen över i antingen ”ganska nöjd”, ”neutral” eller ”regelrätt missnöjd”. Och utifrån detta kan en kroppskris kanske starta?

I en mer psykologisk inriktining av fysioterapi (basal kroppskännedom) pratas det om ”kroppsjag” – kroppen som den upplevs och uppfattas inifrån. Det finns även en motsats, kroppen som objekt, hur kroppen uppfattas utifrån. ”Jag är min kropp” och ”min upplevda kropp är ett kroppsförankrat medvetande” är begrepp därifrån.

Kan kroppsjaget bli stukat?

Jag antar att det finns sjukdomsbilder och smärta som ”skadar” kroppsjaget. När en person för allt vad den vill önskar att separera sitt egenjag från kroppen. Kan kroppsjaget bli ”stukat” av en graviditet?

Det verkar så.

Vad gör vi åt det?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Om du mår dåligt över din kropp är det ditt eget fel, eller?

Går det att ”sänka ribban”, ”blunda” och bara sluta bry sig? Jag har funderat i ett par dagar och läst på litegrann.  Är det mitt eget problem och ”fel” om jag har en negativ kroppsuppfattning i förhållande till rådande ideal?

Mitt svar är nej.

 

Det finns forskning som visar att vår kroppsuppfattning varierar under menstruationscykeln, och i den premenstruella fasen känner vi oss i regel lite värre än annars. Det finns belägg för att vår kroppsuppfattning varierar med hormonstatus, och att vi alla reagerar olika på våra kroppsegna hormoner är allmänt känt. Vissa grejer går inte bara att ”rycka upp sig” ifrån, och mensen och dess inverkan på våra liv är inte alltid bara att negligera. Bara så du vet, du kan fortfarande alltid,alltid, alltid och enbart tala utifrån den kropp du lever i själv. Kan du sluta bry dig om idealen runt om kring? Skönt för dig!

Vänner och kroppsuppfattning

Studier visar också att hur våra vänner pratar påverkar vår kroppsuppfattning och att smalideal och ”tjockprat” är en direktsmitta mellan individer. På samma sätt finns det studier som visar att Facebook påverkar våra ideal och vår kroppsuppfattning negativt i jämförelse med andra medier. Kanske för att Facebook i större utsträckning också visar oss våra vänner och bekanta (och deras väl utvalda offentliga sidor?). Våra vänner och våra systrar påverkar på kroppsnöjdhet och kroppsuppfattning i stor utsträckning har forskning visat. Att känna att ens bästa vän är smalare än en själv är en av de mest skadliga sakerna för kroppförnöjsamheten. Så himla sorgligt. Tjockprat från smala kvinnor har visat sig ge större negativ effekt för omgivningen än om normalviktiga gör samma uttalanden.

Minnet är bra, men inte alltid av godo

Vi har också bättre minne för bilder på smala modeller, även om bilderna också ger oss en lägre nivå av kroppsnöjdhet. Av allt vi utsätts för väljer hjärnan alltså att lagra minnen av idealbilden av kvinnan framför bilder av andra alternativa kvinnokroppar. Vi kan alltså inte välja, helt och hållet ”att blunda” eller sluta bry oss. För att påverka vad som fyller det offentliga rummet verkar vara nästintill lika svårt som att lösa konflikterna i mellanöstern.

Gravida kvinnor uppfattar att kroppen ligger utanför deras egen kontroll och att så fort bebisen är född ligger kraven på att kvinnan ”ska återta makten” och forma/tukta kroppen igen, så att den snabbt som tusan ska passa in i idealet.

Forskning har visat att nyblivna mammor kanske behöver få mer stöd i att acceptera sina kroppar och att hantera kroppsomformningen på ett konstruktivt sätt efter förlossningen. För att kunna ta hand om de negativa effekter kroppsmissnöje har på den mentala och psykiska hälsan. Det finns forskningsbelagda samband mellan kroppsmissnöje och postpartumdepressioner, till exempel.

Jag kan inte tycka att detta ansvar kan läggas på individen.

Om jag mår okej i min nya mammakropp, men min vän inte gör det – vad säger det om mig, om henne, om oss? Mest säger det att vi båda lever i en sjuk och skev värld där en kvinnokropp som nyss skapat en 3-kilos välfungerande ny människa inte får ha förändrats.

Ligger makten i våra händer? Jag känner inte att jag har mycket förhoppning om att kunna påverka det offentliga rummet eller media, så pass att vi skulle slippa alla bilder på smalretuscherade kvinnokroppar. Och om hjärnan faktiskt lagrar bilder på smala personer och vi minns dessa bilder mer än andra, då känns det faktiskt lite hopplöst. Om vi dessutom räknar in menscykeln in i bilden så blir det hela nästan övermäktigt. Händer upp, hur många av läsare känner att menssyckeln spelar roll på kroppsuppfattningen? För mig är det ja, rakt av.

Makten ligger i våra händer att välja våra vänner och välja våra flöden.

Akta dig för smala personer som pratar negativt om kroppen, sin egen eller andras. Avfölj personer på Facebook och Instagram som matar din hjärna med idealbilder den inte kan glömma. Men nej, annars – felet ligger inte hos oss som individer, och makten ligger bara i ytterst liten utsträckning i våra egna händer.

Du som säger att en ska blunda, titta bort, strunta i idealen. Jag kan knappt en tycka att det är bra för dig. Jo, det är det ju. Men vad behöver du göra för en medsyster? Vad kan vi alla göra för varandra?

Vi måste diskutera. Gnälla. Stöta och blöta. Vägra titta. Avfölja.

Men förminska inte en person som lider av vårt skeva ideal med rådet att sänka ribban.

Det är inte i ”ribban” problemet sitter.

Referenser:

1. THE ASSOCIATION BETWEEN MENSTRUAL CYCLE CHARACTERISTICS AND PERCEIVED BODY IMAGE: A CROSS-SECTIONAL SURVEY OF POLISH FEMALE ADOLESCENTS

2. An experimental investigation of the consequences and social functions of fat talk in friendship groups.

3. Comparative effects of Facebook and conventional media on body image dissatisfaction.

4. The role of memory in the relationship between attention toward thin-ideal media and body dissatisfaction.

5. Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Hur framställs gravida kvinnor i preggo-tidningar?

Sexualiserade gravida som skrattar med en sallad

Jag hittade nyligen en jätteintressant studie om vilka hälsobudskap som framställs i graviditetstidningar. Studien är amerikansk, vilket kanske bör framgå så här i början. Eventuellt är resultaten från en sån här studie inte rakt överförbart till vår kultur och kontext? Jag läser inte magasinstypen av tidning, typ någonsin, så jag har nog bara bläddrat som hastigast i något gammalt nummer av någon ”Vänta Barn”-tidning i väntrummet på MVC när det begav sig.

Du kan alltså redan nu börja bläddra i åsikts- och minnesregistret, ni får gärna upplysa mig om preggomagasin!

Till saken…

Studien heter ”An exploration of appearance and health messages in pregnancy magazines” och hade tre frågeställningar:

  1. Hur karaktäriseras budskap relaterade till vikt och utseende  i graviditetsmagasin?
  2. Hur framställs budskap om mat, hälsa och träning?
  3. Framställs gravida kvinnokroppar på ett sexualiserat sätt?

Analysen var en innehållsanalys av tre olika amerikanska tidningar som gavs ut mellan juni och augusti 2014.

  • När det gäller den första frågan kunde forskarna se att 38% av alla reklam handlade om utseende-relaterade produkter, varav 85 % av dessa handlade om just graviditetsrelaterat utseende. Det underliggande budskapet framkom som att de fysiska förändringar som kroppen genomgår under en graviditet är något som behöver fixas till eller ordnas upp. 10% av alla reklam handlade om viktnedgång. När det kom till artiklarna  handlade 29 % om utseenderelaterade saker, och över 10 % handlade om vikt.
  • Budskap om hälsa och träning framkom i 10 % av reklamen, och även här fokuserades reklam om träning på syftet utseende snarare än hälsa. Mindre än 23 % av artiklarna handlade om generell hälsa så som amning, postpartumdepression etc.
  • 18 % av alla bilder i dessa tidskrifter framställde gravida kvinnor på ett sexualiserat sätt.

Varför spelar detta roll?

Vi är ju inte direkt få som upplevt att den information som vi fått som gravida, om hur kroppen och måendet efter förlossningen kunde bli, var mycket bristfällig. Det verkar ju inte direkt som att graviditetstidningarna tillför något för att minska den upplevda informationsbristen. Kan ju garantera att ingen gravid direkt missar informationen om att samhället förväntar sig att graviditetskilona ska bort helst dagen efter förlossningen.

Jaja, vi kanske inte kan lägga ett ansvar på kommersiell media ska bidra med någon vettig information…

wpid-20120722_110440.jpg

Hälsopress och hälsohets

Det som är kanske värre är hälsopressen. Det finns forskning som visar att ”fitsporation” (det vill säga bilder som syftar till att inspirera till en fit livsstil) hör ihop med sänkt humör och ökat kroppsmissnöje. Även sexualisering av kvinnokroppar hör ihop med kroppsmissnöje och leder till själv-objektifiering.

”This study suggests that a substantial portion of messages present in pregnancy magazines focus on appearance, weight loss, and sexualization, content that may be particularly problemtaic for pregnant women at risk for or suffering from disordered eating symptoms. In general, messages present in these magazines may contribute to body dissatisfaction in pregnant women.”

Frääääscht, va?

Så, nu kan ni berätta för mig hur mycket bättre svenska preggotidningar är. Snälla?