Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Krisen i förlossningsvården sommaren 2018

Gravid kvinna tänker

Det är sommar. Snart kommer alla rubrikerna om kris i förlossningsvården. Om överbelastade barnmorskor, om hänvisningar utanför landstingen, om kvinnor som är otrygga under förlossningen. Eller? Hittills verkar det ju ganska lugnt på den fronten.

Men snart kommer hösten och summeringen av sommaren. De ansvariga kommer möta eventuella kris-rubriker med att ”egentligen var det lugnt”. Ur deras statistik hämtar de påståenden om att det inte är någon fara på taket. Ingen dog, alla som hänvisades var lågriskförlossningar, patientsäkerheten har kunnat bibehållas. Nu gissar jag bara, men ni fattar.

Så här blev det i alla fall förra året.

Jag tänker att det handlar om en missmatch mellan upplevelse och statistik

Kvinnor är otrygga innan förlossningar för att de är rädda att inte få plats när de ska föda. Även om allt senare går prickfrick så kommer rädslan faktiskt ha funnits där, och kastat en skugga över hela förloppet. Kvinnor blir stressade under förlossningen i och med att de mer eller mindre omedvetet känner av att personalen är pressad till det yttersta. Kvinnor får skador på grund av brister i patientsäkerheten, men skadorna kan inte fångas upp i statistiken och då förblir dessa en ”blind spot” i riskberäkningarna.

Personalen slår knut på sig själva för att bibehålla patientsäkerheten. Och därmed klarar man förhoppningsvis den där fina stastistiken som man sedan kan grunda lugnande besked på. ”Ingen fara på taket med förlossningsvården, allt gick egentligen bra!

Ett påhittat men verklighetsförankrat exempel

När Angelica skulle föda sitt första barn blev hon igångsatt. Hela förloppet blev otroligt långdraget och två dagar efter igångsättningen startade var det dags att krysta. Krystskedet gick inte riktigt framåt och en läkare kom in med sugklocka. Angelica fick panik och det var flera personer som hjälptes åt att hålla fast henne för att kunna sätta sugklockan. Barnet kom sedan ut och mådde faktiskt bra. Barnmorskan konstaterade att Angelica bara fått några små skrapsår och berättade att hon kunde råkat få mycket större skador. Angelica mådde länge jättedåligt när hon tänkte på förlossningen. Angelica upplevde att ögonblicken när de höll fast henne kändes som ett övergrepp. Hon gick till barnmorskan på efterkontroll och också där konstaterades att allt såg bra ut. Angelica skulle bara knipa lite mer. När det gått nästan ett år började Angelica känna att de symtom hon haft efter förlossningen borde ha gått över. Hon led fortfarande av tyngdkänsla, urinläckage, och en känsla av att sex ibland kändes alldeles för lite, och ibland gjorde ont. Angelica gick till totalt 6 olika vårdgivare innan hon tillslut hittade någon som kunde konstatera att hon visst hade fått muskelskador under förlossningen. Alla andra menade att det såg så fint ut. När det gått 2,5 år opererades hon för ett bakre framfall och defektläkta muskler i mellangården. När Angelica pratar om sin historia med sina vänner blir alla deras slutsats ”Fy fan för förlossningsvården alltså!”

Krisen i förlossningsvården är inte alltid det man tror

Det är bara en del av Angelicas historia som faktiskt utspelar sig inom själva förlossningsvården. Man kan inte alltid undvika bristningar, men de ska hittas och sys korrekt. Angelicas upplevelse kring händelseförloppet med sugklockan är naturligtvis under all kritik. Varje sådan här händelse är såklart en kris i förlossningsvården, på ett individuellt och strukturellt plan. Men resten av Angelicas historia hör inte till förlossningsvården. Mödravårdens barnmorska borde ha kunnat identifiera både en missad skada och Angelicas mående. Ett gäng andra gynekologer borde ha kunnat hitta skadorna och hjälpt Angelica vidare. Dessa missar kan vi inte skylla förlossningsvården för. De hör ihop med andra organisationer inom kvinnosjukvården. Och handlar ju naturligtvis om kompetensbrist. Krisen i förlossningsvården handlar inte lika mycket om kunskapsbrist, som om tids- och resursbrist.

Inte samma sak

När kvinnor pratar om krisen i förlossningsvården blir det ofta en ihopklumpning av missförhållandena inom kvinnosjukvården. Missförhållanden som gäller de problem som debuterar vid en förlossning, men tidslinjen kan sträcka sig över många år. När offentliga talespersoner pratar om krisen i förlossningsvården pratar de om förlossningar, punkt. Möjligen litelitegrann om BB-vård, men det sträcker sig egentligen aldrig längre än så. Jag tror att det ibland blir missförstånd mellan offentlighetens talespersoner och kvinnorna kring vad man faktiskt menar med krisen.

Hur tänker du?

 

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Det här är en text som jag skrev som ett svar på en ledartext i DN från några veckor sedan. En Evelyn Schreiber skrev en text som kan sammanfattas med introt

”Att som många gör nu, tala om förlossningsvården enbart i kristermer, är inte bara överdrivet och onyanserat. Det bidrar med onödig extra oro för kvinnor.”

Jag tänker att det naturligtvis finns vettiga nyanser i hennes text. Och det är såklart inte bra att _enbart_ måla upp svensk förlossningsvård som ett härke av kaos. För det är ju inte ens sant. Vi har ju enligt många parametrar faktiskt den bästa förlossningsvården i världen. Jag fattar ju också att det finns kvinnor som blir skrämda av läskiga förlossningsberättelser och medias återberättande om kris och kaos.

Men i alla fall. Jag reagerade och jag skrev ner mina tankar:

Den 1-8 juli är det internationella ”Birth Trauma Awareness week”. Som av en slump skriver Evelyn Schreiber just denna vecka om att vi måste sluta prata om förlossningsvården i kristermer. Att det är överdrivet och onyanserat och bidrar med onödig oro. Och att detta är det sista blivande mammor behöver.

Som fysioterapeut med obstetrik och gynekologi som nisch träffar jag gravida och nyförlösta kvinnor dagligen. De flesta med smärtor och besvär. De är inte få. Jag är kanske också en av dem som kan beskyllas för att beskriva förlossningsvården i kristermer. Jag driver av en Sveriges största hälsobloggar, med kvinnohälsa och förlossningsskador i fokus. Jag har själv en analsfinkterskada med livslånga men efter min första förlossning.

Jag ser det så här:

Det finns ingen stor samhällsförändring som uppkommer ur tystnad. Alla vi som talar vitt och brett om förlossningsskador och problem i förlossningsvården gör det inte av ondska och en vilja att oroa våra medsystrar. Utan för att vi vill driva på en förändring.

Låt oss tala om rädsla.

Det är minst sagt skitläskigt att vara den som berättar om förlossningsskador och anala läckage flera år efter förlossning. Det är läskigt att vara drabbad, att inte veta hur skadan kommer påverka relationen, familjen, arbetslivet och det sociala livet.

Det är såklart också läskigt att vara en födande kvinna i ett samhälle som har en förlossningsvård som beskrivs med kristermer. Men rädsla och oro kan inte vara en rimlig anledning för att samhällsdebatten om förlossningsvården ska tystna. Om vi inte lyssnar på patienter och tar deras upplevelse på allvar, hur ska vi någonsin kunna få förbättringar inom vården?

Att inte prata om baksidan med graviditeter och förlossningar är bara att blunda för ett samhällsproblem.

Det kommer inte försvinna bara för att vi låtsas som att allt är bra. Det kanske får en gravid kvinna att bli något mindre orolig. Men det gör inget bättre för den som faktiskt drabbas av förlossningsskada eller förlossningstrauma. Hon kommer bara sjunka lika djupt ner i den personliga skam- och skulddynga som kvinnor i generationerna före oss gjort.

Om vi tystar kvinnor är vi tillbaks på ruta ett.

Då är vi tillbaks på den plats där det är personens eget fel att den är traumatiserad eller förlossningsskadad. Att förneka att förlossningsskador och förlossningstrauman finns kommer bara leda till fortsatta trauman. Det finns inget annat i livet som potentiellt kan påverka resten av ditt liv på motsvarande sätt, som inte kommer med en enda varningsskylt eller finstilt text. Med kunskap kommer också kraven på en bättre vård.

Det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Låt oss alla prata mer om förlossningsvården i kristermer. Då driver vi tillsammans på en förändring!

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Jag börjar skriva det här inlägget utan att veta vart jag kommer komma med resonemanget. Men jag skulle vilja lyfta ämnet postpreggokropp och hur vi förhåller oss till den.

Jag hade en ätstörning som tonåring och jag är inte befriad från kroppsknepigheter. Jag tycker inte att det är helt okomplicerat att gå upp i vikt under graviditeter. Jag har inte tyckt om känslan av att plötsligt befinna mig i en konstig limbo-kropp efter graviditeterna heller. Den är inte som min vanliga kropp, den ser annorlunda ut och jag vet inte vart jag kommer landa när den hittar ett steady state sedan. Det gäller inte bara vikt utan också amningsbröst, kejsarsnittsärr, håravfall och allt annat som ska gå igenom någon slags omvandling. Jag kan på alla sätt förstå behovet av att ”ta tillbaks kroppen” efter en graviditet. Jag har heller inte varit den som förhållit mig helt hundraprocentigt ohetsig till kroppsförvandlingen efter graviditeterna.

Det enda rimliga, och det verkliga

Det enda rimliga är att postpreggokroppen skulle överösas av tacksamhet för jobbet den gjort. Men det verkliga är att mitt flöde fylls av mammor som tränar, äter enligt vissa dieter, viktväktar och på alla sätt försöker påskynda processen ”att komma tillbaks”. Problemet med att ha kroppen som förbättringsprojekt sådär är att det ändå är en slags kropps- och kvinnohat. Vi alla är genomsyrade av idealbilden. Det som framstår med all tydlighet är att allt annat än den perfekta kvinnan inte duger.

Det rätta och det falska

Att bara vara kroppspositiv och vara helt okej med postgraviditetskroppen kommer inte vara helt ärligt från min sida. Jag skulle så gärna vilja känna en oladdad och ovärderad känsla av att  ”jaha, så här blev jag nu” . Det känns som det enda rätta. Men jag vet också att jag inte kommer lyckas hamna där. Eller vet gör jag väl inte, men jag förbereder mig på det.

Vad jag därför inte kommer skriva

Jag kommer inte dela med mig av tips om hur jag tränar efter graviditeten. Jag kommer att undvika att dela med mig av förändringar gällande vikt och utseende. Jag tycker att det är helt omöjligt att särskilja vad som är en funktionell längtan efter att återfå en normal kropp med normala funktioner, och vad som handlar en strävan efter ett visst utseende.

Men jag måste få synas

Jag längtar efter friheten att röra mig obehindrat, utan smärta. Jag längtar så innerligt efter att springa! Jag kommer inte kunna hindra mig själv från att berätta rörelseglädjen när den återvänder! Jag vete tusan om jag kommer kunna förmedla nyanserna av det här. Men jag vill att ni i alla fall ska veta, att jag har någon slags tanke för det här. Som förhoppningsvis lyser igenom. Jag tycker att jag var rätt rimlig sist också. Men jag minns att jag la ut ett inlägg om bäckenbotten-anpassade situps med bilder som denna:

Då minns jag att jag fick en kommentar om att jag var kroppshetsig. Då hade det gått 16 månader sedan Wilfred fötts och min kropp hade nog återhämtat sig så bra den skulle. Inlägget handlade inte om mig och min träning, men jag använde mig själv som modell för att visa en poäng i inlägget. Om att överhuvudtaget synas är kroppshetsigt så kommer jag inte lyckas hela vägen. Det är klart att om jag hade haft tid, budget och ens förmåga att fota snyggt så hade jag gärna velat ha bilder på alla olika sorters kroppar i inlägg om träning här på bloggen. Men nu har jag ju oftast bara mig själv, och kanske Joseph, att hålla tillgodo med. Och vi lyckas ju oftast inte ens ta vettiga bilder på varandra!

Ett inlägg utan tydlig poäng

Jag går lite och funderar på det här med hur jag ska förhålla mig till postpreggokropp, blogg och förebildskap sen när den tiden kommer. Ni får gärna ge mig era smarta tankar!

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.

Morsdagstips!

Morsdagstips!

Den här boken är den bästa Mors dags-presenten en gravid eller nyförlöst kvinna kan få!

*Tipstipstips*

Nu är det möjligt att jag är en yttepytteaning partiskt. Men ändå vi får sååå mycket fin feedback för den här boken!

Köp här!

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda kosmetisk könskirurgi? Kan det likställas med kvinnlig könsstympning? En läsare bad mig reflektera över detta, och här kommer mitt inte korta och inte heller enkla tanke-resultat.

Det enkla svaret först:

Jag hade velat förbjuda den kultur som gör att kvinnor vill könsstympa sig för att passa in i någon slags köns-ideal med små, rosa och lagom skrynkliga blygdläppar.

Nej. Jag vill inte förbjuda den möjlighet att på kirurgisk väg få förbättrad funktion för kvinnor som önskar få en förbättrad funktion.

Det här är extremt snårigt, och inget är enkelt.

Jag har skrivit om könsstympning tidigare här, men kortfattat är det en tradition som utförs på kvinnor där hela eller delar av de yttre genitalierna skärs bort och ihop. Det utförs ofta under icke-sterila former och dödstalet efter stympning är stort. Det klassas som ett stort brott mot de mänskliga rättigheterna.

Platikkirurgi för det kvinnliga könet görs i regel för att förbättra utseendet på snippan. Det kan handla om att minska blydläpparna, tighta till vagina, återskapa slidkransen, ”lyfta klitoris” och  om fettsugning av fettvävnaden på pubisbenet.

Likheter mellan könsstympning och plastikkirurgi:

De involverar båda modifieringar av det kvinnliga könet, och ingen av dem utförs på medicinsk grund.  (Nu pratar jag alltså verkligen om sådana som görs utan medicinsk orsak, ni fattar).

Med all kirurgi följer risker. Till följd av att könsstympning ofta utförs under osanitära förhållanden och av icke medicinskt utbildade profesionella  är naturligtvis riskerna med detta mycket större. Men även plastikkirurgi som utförs på seriösa kliniker medför alltid risker. Naturligtvis mindre, men ändå befintliga.

Dock framkommer ofta i vetenskapliga sammanhang att kosmetisk kirurgi på det kvinnliga könet ofta ”marknadsförs” och ”säljs in” som något mindre ingrepp än vad det faktiskt är. Jag träffar regelbundet patienter med långvariga besvär där tidigare operationer (medicinska eller kosmetiska) inte blivit helt lyckade. Bara för att du betalar en privat plastikkirurg så har du inga garantier för att efterförloppet blir helt oproblematiskt.

Den stora skillnaden

Samtycke är den stora skillnaden. Kosmetisk kirurgi utförs för att en vuxen kvinna vill och önskar detta, könsstympning utförs på barn och unga flickor som inte har rätten att säga nej till ingreppet. Självklart är dessa fenomen eoner från varandra.

Kvinnlig könsstympning handlar också ofta om att begränsa och stävja kvinnors sexualitet och möjlighet till njutning. Kosmetisk kirurgi strävar ofta åt motsatsen, att optimera kvinnas känsla av att kunna vara stolt över sitt kön och därmed njuta mer av det.</p

Social press och ideal som borde förbjudas

Handlar önskan om att genomgå kosmetisk kirurgi i underlivet om att ”passa in”, ”se bra ut” och tillfredsställa någon annan? Det finns studier som menar att allt fler kvinnor  önskar sig ett visst utseende på sina genitalier och att det finns tydliga trender i hur detta utseende ska vara.

Kosmetisk kirurgi av det kvinnliga könet kan enbart om anatomi och fysiologi, men ibland lika mycket om kulturella normer och värderingar.

På så sätt kan kulturella normer och värderingar i en världsdel tvinga mammor att låta omskära sina döttrar, och i en annan del av världen kan vuxna kvinnor utsätta sig för en liknande procedur av ett upplevt ”tvång” och önskan om att passa in.

Det är dubbelt

Jag kan ändå tycka att det svårt. Endera stunden har jag en somalisk nybliven mamma i mitt behandlingsrum. En kvinna som är omskuren sedan barndomen och som på grund av detta fick en omfattande förlossningsbristning då hon födde sitt första barn. Nästa patient är en kvinna som gråter över att hennes underliv aldrig kommer se likadant ut efter att hon födde sitt första barn. Hon funderar över att genomgå en kosmetisk operation för att se ut som tidigare. Hon har inga besvär alls, mer än att hon lider över det förändrade utseendet.

Jag vill fördöma den kultur som könsstympade den somaliska flickan.

Jag vill fördöma den kultur som får en symtomfri nybliven mamma att vilja genomgå kirurgi, för att få se ut som förr.

MÄRK VÄL, jag fördömer inte den nyblivna mamman. Vi alla är slavar under idealet på ett eller annat sätt. Och igen: Jag pratar om en SYMTOMFRI person.

Icke-skuret är bäst?

Om det inte finns en skada – ORSAKA INTE EN SKADA. Öka inte risken för ärrsmärta, nervsmärta, funktionsbortfall. Det är på alla sätt moraliskt förkastligt att orsaka denna skada på barn, men det är faktiskt inte mycket bättre att fullt friska kvinnor önskar sig kosmetisk kirurgi för att ”se bättre ut”.

När kosmetisk könskirurgi marknadsförs används ord som ojämn, oregelbunden, stor, förstorad, tjock, osymmetrisk, deformerad, slapp. Och grejen är ju att minst hälften av detta hör till som det ser ut. Ojämnt, osymmetriskt, slappt och stort kan det liksom vara. Kan vi inte bara få vara ojämna, osymmetriska, slappa och stora, alldeles i fred? (Igen: så länge detta inte är synonymt med funktionsnedsättningar).

Den psykiska faktorn

Ohälsa är alltid ohälsa, ändå. Om en kvinna verkligen upplever fysiskt eller psykiskt lidande kan vi inte förbjuda henne att söka hjälp. Om storleken på en kvinnas blygdläppar orsakar fysiskt obehag eller så mycket skam att hon begränsar sitt liv, kanske en operation kan ha en terapeutisk effekt.

Kultur hos oss och kultur hos andra.

Majoriteten av kvinnor som önskar kosmetisk kirurgi oroar sig för sitt utseende, och vi kan nog ändå anta att det idealiska kvinnliga könet som vi alla föreställer oss kommer påverka. Vi får varken ha små och/eller hängiga bröst eller flabbig mage, nu måste vi ha en fin liten nätt vulva också. Är ”kultur och tradition” något som kan fördömas i avlägsna kulturer, men inte hos oss själva?

Vi ser inte lika dana ut

VI SER INTE LIKA DANA UT.

  • De inre blydläpparna är i snitt 2,1 cm långa, men kan vara allt mellan 0,3-7,0cm. Långa som sett från fästet och utåt.
  • De inre blygdläpparna är aldrig lika långa, stora eller breda på höger och vänster sida.
  • Blygdläpparna tillsammans bildar en krans som är mellan 4-8 cm lång.
  • De yttre blygdläpparna varierar också kraftigt, med en längd på mellan 4-11 cm.
  • De inre blydläpparnas funktion är att hålla vagina fuktig, samt att leda urinstrålen. För den sakens skull bör inre blygdläpparna inte vara kortare än 1 cm.
  • De inre blydläpparna är oftast längre än de yttre.
  • De inre blygdläpparna har en viktig sexualfunktion.
  • Klitoris har 8000 nervändar, dubbelt så många som mannens ollon.
  • Ärr kring klitoris kan minska sexualfunktionen

Bilder på variationen finns här.

Åldrande

När det kvinnliga könet åldras kommer spänsten avta, och med tiden kan kvinnan få en känsla av öppenhet och till viss del minskad känslighet sexuellt. Venusberget ökar sakta i storlek till följd av fettinlagring men också på grund av tyngdlagen. De yttre blygdläpparna minskar dock i volym, vilket kan de en förstärkts upplevelse av förändrat utseende. De inre blygdläpparna blir med tiden också större.

Mina slutsatser:

Det kvinnliga könet är vackert, varierat och det finns inte två som är likadana. Varför är vi fascinerade av detta när det gäller tumavtryck, men inte av vulvor?

Långa och stora blygdläppar är normalt.

All kirurgi har möjliga negativa konsekvenser.

Det behövs mer forskning om kosmetisk könskirurgi.

Vi behöver alla motverka, om än inte förbjuda, de galna idealen.

Kvinnor behöver dock så ha friheten att göra vad de anser vara bäst för dem själva, vad gäller sexualitet och livskvalitet och allt annat.

Referenser:

Alla inlägg i denna miniserie:

Estetiska könsingrepp – enkla att fördöma?

Estetiska könsingrepp – vad handlar det om?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

En läsare bad mig om mina tankar kring en artikel från Läkartidningen. En gynklinik har skaffat riktlinjer och håller hårt på dem, gällande att patienter inte ska få välja läkare utifrån kön. De har haft problem med att de kvinnliga gynekologerna blir fullbokade och de manliga står med lediga tider. Arbetsfördelningen blir ojämn och det ställer naturligtvis till det på arbetsplatsen.

Jag har bara spridda tankar kring detta. En del motsäger också sig själva. Jag förstår att det inte är enkelt att reda ut ett sånt här problem.

Patientens önskemål måste ändå gå först

Vad är det man säger, att 1 av 5 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld? I merparten av fallen utsatta av en man. Om en av fem patienter har traumatiserade minnen av övergrepp MÅSTE vården göra allt för att underlätta en gynekologisk undersökning för dessa. Det är naturligtvis inte så för alla, men OM det minskar obehaget med en gynundersökningen om läkaren är kvinna, då är rättigheten att välja läkarens kön en  no brainer. Vården är inte till för vårdgivarna. Punkt.

Det här tycker vårdgivarna i artikeln att de har tänkt till om:

– Det finns ju en myt om att det skulle vara särskilt skonsamt att träffa en kvinnlig läkare om man varit utsatt för ett övergrepp, till exempel. Men då tycker jag att man gör patienten en björntjänst, säger Katarina Blomstrand.

– Om patienten får träffa en manlig läkare som är hänsynsfull och kompetent och professionell så kan man ju i stället hjälpa patienten att komma över ett trauma med ett övergrepp eller något annat som gör att de är rädda för en manlig läkare, fortsätter hon.

Det här blir jag lite irriterad över. Om jag behöver gå och göra något angeläget hos gynekologen kanske det inte är alls uppe på min agenda att bearbeta någonting alls. Bearbetning måste ju få komma i ett skede i en individs liv när denne är redo. Och jag betvivlar STARKT att den här gynmottagningen har möjligheter att bära individerna vidare i en traumaberarbetning. Det är ju rent ut sagt skitdåligt att öppna någon slags ”det här är nyttigt för dig i din bearbetning”-fönster, utan att ha en vårdkedja vidare.

En manlig gynekolog borde väl ändå ha reflekterat?

Ingår det någon reflektion kring det här med genus och kön i utbildningen för gynekologer? Går manliga gynekologer genom sin utbildning utan att ha reflekterat över hur deras kön kan påverka deras yrkesutförande? Kan man bara stövla rakt in i den yrkesrollen utan att ha en minska acceptans till att det finns utmaningar? Jag tänker på alla andra specialiteter där det är traditionella könsroller som ställer till det för kvinnor. Där de blir bemötta med ”lilla-gumman-attityd” genom hela yrkeslivet. Varför ska en man inom gynekologi kunna kräva en helt okomplicerad yrkesbana? Jag tänker att en manlig gynekolog delvis får acceptera att könet är ett handikapp? Det är ju ungefär så det är att vara kvinna i många andra branscher.

Vad vet en patient om läkaren egentligen?

En läkare kan ha ett namn eller ett utseende som tyder på en viss könstillhörlighet, men som utomstående kan man aldrig ta detta för givet. Det här blir så mycket mer komplicerat om vi blandar in könstillhörlighet och sexualitet. Är jag okej med en manlig läkare om han är homosexuell? Är jag okej med en läkare som möjligen kan på ett par parametrar utseendemässigt könas som man, men som identifierar sig som kvinna? Eller hur blir det med en läkare med kvinnligt namn men som identifierar sig som hen? En patient har naturligtvis ingen rätt att få all denna info om en vårdgivare. Och därför blir det också svårt med slutsatserna.

Kön betyder inte lämplighet

Alla vårdgivare vet att det ibland finns avgörande personkemi som kommer påverka utfallet av ett vårdbesök. Märker jag att ett patientmöte inte blir riktigt bra vill jag ju OTROLIGT gärna att personen ska säga till och hellre träffa en kollega, än att bita ihop och fortsätta träffa just mig. Jag tänker att det finns så många olika faktorer som påverkar utfallet av vårdmöten. Och alla anledningar som en patient uppleva till at vilja välja bort en vårdgivare MÅSTE få vara adekvata. För att vården handlar om patienten.

Får jag som vårdgivare välja bort patienter?

Det här vet jag faktiskt inte riktigt. Det har hänt EN gång att jag känt att jag bara inte tar ett till besök med en viss patient. Det behövde aldrig komma så långt att jag faktiskt behövde neka ett återbesök, för personen hörde aldrig av sig igen heller. Men jag tänker att den här styrningen som artikel-exemplet tar upp ändå är en slags styrning av patientbesök som jag inte vet hur jag ska tänka kring? Personligen har jag aldrig haft problem med manliga gynekologer, men OM jag brytt mig hade jag velat välja. Med relevant information kanske. ”Du kommer få vänta 2 månader på ett besök till en kvinna, men du kan få träffa en manlig gynekolog imorgon”. 

Hjälp mig tänka!

Vad är dina spontana tankar?

Att kissa på sig när man tränar är vanligt, men inte normalt

 Att kissa på sig när man tränar är vanligt, men inte normalt

För något år sedan var det ett filmklipp som gick runt i tränings- och fysioterapeutkretsar, ett filmklipp som egentligen var någon slags reklamfilm för crossfit-träning. På klippet erkänner kvinnor att de tränar så hårt att de kissar ner sig. Filmklippet förhåller sig lättsamt och lite skojfriskt kring ämnet att kvinnor kissar på sig under tung träning. Det uttrycks vara normalt, nästan positivt och liksom ett tecken på att kvinnorna verkligen tar sin träning på allvar. Det blev en stor internationell debatt om detta, en debatt som jag förstått inte riktigt kom hela vägen till Sverige. Såklart hölls debatten mest i träningsvärlden internationellt sett mellan fysioterapeuter inom kvinnors hälsa och cross-fitmänniskor.

Jag blir otroligt frustrerad när jag ser det där filmklippet. Jag blir på samma sätt irriterad när det skämtas normaliserande om kvinnors inkontinens på andra arenor.

Ansträngningsinkontinens

Den korrekta termen för besvären är ”stressinkontinens” på engelska, och ansträngningsinkontinens på svenska. Det betyder att ett läckage sker när belastningen ökar på bäckenbotten. Belastningen utgörs av en ökning av buktrycket genom hosta, nysning, skratt, hopp eller tunga lyft. Det blir som en kraftmätning och bäckenbotten orkar inte hålla emot hela trycket. Resultatet blir urinläckage. Bäckenbotten ska ge stöd för inre organ, hjälpa till att hålla upp buktrycket, skapa kontroll över urin och tarm och dessutom vara delaktig i sexuell njutning. Bäckenbottens styrka verkar i första hand påverkas av förlossningar och graviditeter och ålder.

Vi som jobbar med bäckenbotten och träning

Vi som jobbar med bäckenbotten i relation till fysisk aktivitet och träning kallas internationell sett för ”pelvic health physios”, här i Sverige har vi nischen ”obstetrik, gynekologi och urologi”. Vi jobbar ofta motvind med att försöka göra allmänt känt att inkontinens vid hosta, skratt och träning är vanligt förekommande, men inte normalt. De allra flesta kan bli hjälpta med rätt utförd knipträning.

Problemet med inkontinens

Grejen med inkontinens är att det påverkar så mycket mer än blöta underkläder. Det påverkar självuppfattning, upplevd självkänsla och sexualitet. Jag förstår mycket väl att det finns kvinnor som läcker urin och inte bekymras alls av det. Se får gärna låta bli att söka hjälp eller undvika att bäckenbottenträna bäst de behagar. Men för dem som få en negativ inverkan på livskvaliteten behöver informationen gå ut att en inte måste ha det så! Problemet med urinläckage är inte att det är farligt, problemet är vad det gör med kvinnan som är drabbad. Forskning har visat att inkontinens är  förknippat med sänkt livskvalitet och att kvinnor slutar göra saker de annars uppskattar.

All träning är inte friskvård för alla delar av kroppen

Det kan gälla risk för ryggsmärta, ledbesvär eller inkontinens.  En kvinna har all rätt i världen att träna så hårt att hon kissar ner sig. Hon har också rätt att veta att det inte behöver vara så.  Siffrorna variera lite i olika studier, men det verkar som att så lite som en tiondel av alla kvinnor med inkontinens som faktiskt söker hjälp. Detta trots att upp till 85% kan bli framgångsfullt hjälpta av bäckenbottenträning guidad av en professionell. En lagom stark bäckenbotten är med och håller uppe och inne urin. Du ska kunna hosta, nysa, skratta och träna utan att vara rädd att kissa på dig. Fungerar inte enbart bäckenbottenträning finns andra behandlingsalternativ. 

Låt din svagaste länk vara begränsningen

Jag fysioterapeut resonerar som att det är klokt att låta din svagaste länk avgöra begränsningen. Oavsett om det gäller rygg, leder eller bäckenbotten. Gör ryggen ont när du tränar någon viss övning behöver du få hjälp att se hur du kan göra annorlunda. Samma råd gäller för bäckenbotten. Väljer du fortsätta träna sådana saker som ger dig symtom från din bäckenbotten ska också vara medveten om denna träning potentiellt inte längre är friskvård. Ingen skulle roas av det där klippet om det handlade om män som ådrar sig knäskador. Men med kvinnor som kissar, då är det fritt fram att skratta.

Summering:

  • Folk får självklart skämta om inkontinens precis som mycket annat. Men vi behöver gemensamt göra något för att av-normalisera ett folkhälsoproblem.
  • Läcker du när du hostar, skrattar, nyser eller tränar finns det hjälp att få.
  • Se din bäckenbottenstyrka som något som du kan förändra över tid. Liksom du kan förbättra din kondition genom regelbunden träning.

 

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!