Kategori: Åsikter

Åsikter

Mia och Joseph – åsikter

I denna kategori finns inlägg samlade där vi uttrycker våra åsikter.Det kan handla om förlossningsvård, ojämlikhet i bemötande, feminism eller bara föräldraskap. Här avhandlar vi högt och lågt!

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.

Morsdagstips!

Morsdagstips!

Den här boken är den bästa Mors dags-presenten en gravid eller nyförlöst kvinna kan få!

*Tipstipstips*

Nu är det möjligt att jag är en yttepytteaning partiskt. Men ändå vi får sååå mycket fin feedback för den här boken!

Köp här!

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda kosmetisk könskirurgi? Kan det likställas med kvinnlig könsstympning? En läsare bad mig reflektera över detta, och här kommer mitt inte korta och inte heller enkla tanke-resultat.

Det enkla svaret först:

Jag hade velat förbjuda den kultur som gör att kvinnor vill könsstympa sig för att passa in i någon slags köns-ideal med små, rosa och lagom skrynkliga blygdläppar.

Nej. Jag vill inte förbjuda den möjlighet att på kirurgisk väg få förbättrad funktion för kvinnor som önskar få en förbättrad funktion.

Det här är extremt snårigt, och inget är enkelt.

Jag har skrivit om könsstympning tidigare här, men kortfattat är det en tradition som utförs på kvinnor där hela eller delar av de yttre genitalierna skärs bort och ihop. Det utförs ofta under icke-sterila former och dödstalet efter stympning är stort. Det klassas som ett stort brott mot de mänskliga rättigheterna.

Platikkirurgi för det kvinnliga könet görs i regel för att förbättra utseendet på snippan. Det kan handla om att minska blydläpparna, tighta till vagina, återskapa slidkransen, ”lyfta klitoris” och  om fettsugning av fettvävnaden på pubisbenet.

Likheter mellan könsstympning och plastikkirurgi:

De involverar båda modifieringar av det kvinnliga könet, och ingen av dem utförs på medicinsk grund.  (Nu pratar jag alltså verkligen om sådana som görs utan medicinsk orsak, ni fattar).

Med all kirurgi följer risker. Till följd av att könsstympning ofta utförs under osanitära förhållanden och av icke medicinskt utbildade profesionella  är naturligtvis riskerna med detta mycket större. Men även plastikkirurgi som utförs på seriösa kliniker medför alltid risker. Naturligtvis mindre, men ändå befintliga.

Dock framkommer ofta i vetenskapliga sammanhang att kosmetisk kirurgi på det kvinnliga könet ofta ”marknadsförs” och ”säljs in” som något mindre ingrepp än vad det faktiskt är. Jag träffar regelbundet patienter med långvariga besvär där tidigare operationer (medicinska eller kosmetiska) inte blivit helt lyckade. Bara för att du betalar en privat plastikkirurg så har du inga garantier för att efterförloppet blir helt oproblematiskt.

Den stora skillnaden

Samtycke är den stora skillnaden. Kosmetisk kirurgi utförs för att en vuxen kvinna vill och önskar detta, könsstympning utförs på barn och unga flickor som inte har rätten att säga nej till ingreppet. Självklart är dessa fenomen eoner från varandra.

Kvinnlig könsstympning handlar också ofta om att begränsa och stävja kvinnors sexualitet och möjlighet till njutning. Kosmetisk kirurgi strävar ofta åt motsatsen, att optimera kvinnas känsla av att kunna vara stolt över sitt kön och därmed njuta mer av det.</p

Social press och ideal som borde förbjudas

Handlar önskan om att genomgå kosmetisk kirurgi i underlivet om att ”passa in”, ”se bra ut” och tillfredsställa någon annan? Det finns studier som menar att allt fler kvinnor  önskar sig ett visst utseende på sina genitalier och att det finns tydliga trender i hur detta utseende ska vara.

Kosmetisk kirurgi av det kvinnliga könet kan enbart om anatomi och fysiologi, men ibland lika mycket om kulturella normer och värderingar.

På så sätt kan kulturella normer och värderingar i en världsdel tvinga mammor att låta omskära sina döttrar, och i en annan del av världen kan vuxna kvinnor utsätta sig för en liknande procedur av ett upplevt ”tvång” och önskan om att passa in.

Det är dubbelt

Jag kan ändå tycka att det svårt. Endera stunden har jag en somalisk nybliven mamma i mitt behandlingsrum. En kvinna som är omskuren sedan barndomen och som på grund av detta fick en omfattande förlossningsbristning då hon födde sitt första barn. Nästa patient är en kvinna som gråter över att hennes underliv aldrig kommer se likadant ut efter att hon födde sitt första barn. Hon funderar över att genomgå en kosmetisk operation för att se ut som tidigare. Hon har inga besvär alls, mer än att hon lider över det förändrade utseendet.

Jag vill fördöma den kultur som könsstympade den somaliska flickan.

Jag vill fördöma den kultur som får en symtomfri nybliven mamma att vilja genomgå kirurgi, för att få se ut som förr.

MÄRK VÄL, jag fördömer inte den nyblivna mamman. Vi alla är slavar under idealet på ett eller annat sätt. Och igen: Jag pratar om en SYMTOMFRI person.

Icke-skuret är bäst?

Om det inte finns en skada – ORSAKA INTE EN SKADA. Öka inte risken för ärrsmärta, nervsmärta, funktionsbortfall. Det är på alla sätt moraliskt förkastligt att orsaka denna skada på barn, men det är faktiskt inte mycket bättre att fullt friska kvinnor önskar sig kosmetisk kirurgi för att ”se bättre ut”.

När kosmetisk könskirurgi marknadsförs används ord som ojämn, oregelbunden, stor, förstorad, tjock, osymmetrisk, deformerad, slapp. Och grejen är ju att minst hälften av detta hör till som det ser ut. Ojämnt, osymmetriskt, slappt och stort kan det liksom vara. Kan vi inte bara få vara ojämna, osymmetriska, slappa och stora, alldeles i fred? (Igen: så länge detta inte är synonymt med funktionsnedsättningar).

Den psykiska faktorn

Ohälsa är alltid ohälsa, ändå. Om en kvinna verkligen upplever fysiskt eller psykiskt lidande kan vi inte förbjuda henne att söka hjälp. Om storleken på en kvinnas blygdläppar orsakar fysiskt obehag eller så mycket skam att hon begränsar sitt liv, kanske en operation kan ha en terapeutisk effekt.

Kultur hos oss och kultur hos andra.

Majoriteten av kvinnor som önskar kosmetisk kirurgi oroar sig för sitt utseende, och vi kan nog ändå anta att det idealiska kvinnliga könet som vi alla föreställer oss kommer påverka. Vi får varken ha små och/eller hängiga bröst eller flabbig mage, nu måste vi ha en fin liten nätt vulva också. Är ”kultur och tradition” något som kan fördömas i avlägsna kulturer, men inte hos oss själva?

Vi ser inte lika dana ut

VI SER INTE LIKA DANA UT.

  • De inre blydläpparna är i snitt 2,1 cm långa, men kan vara allt mellan 0,3-7,0cm. Långa som sett från fästet och utåt.
  • De inre blygdläpparna är aldrig lika långa, stora eller breda på höger och vänster sida.
  • Blygdläpparna tillsammans bildar en krans som är mellan 4-8 cm lång.
  • De yttre blygdläpparna varierar också kraftigt, med en längd på mellan 4-11 cm.
  • De inre blydläpparnas funktion är att hålla vagina fuktig, samt att leda urinstrålen. För den sakens skull bör inre blygdläpparna inte vara kortare än 1 cm.
  • De inre blydläpparna är oftast längre än de yttre.
  • De inre blygdläpparna har en viktig sexualfunktion.
  • Klitoris har 8000 nervändar, dubbelt så många som mannens ollon.
  • Ärr kring klitoris kan minska sexualfunktionen

Bilder på variationen finns här.

Åldrande

När det kvinnliga könet åldras kommer spänsten avta, och med tiden kan kvinnan få en känsla av öppenhet och till viss del minskad känslighet sexuellt. Venusberget ökar sakta i storlek till följd av fettinlagring men också på grund av tyngdlagen. De yttre blygdläpparna minskar dock i volym, vilket kan de en förstärkts upplevelse av förändrat utseende. De inre blygdläpparna blir med tiden också större.

Mina slutsatser:

Det kvinnliga könet är vackert, varierat och det finns inte två som är likadana. Varför är vi fascinerade av detta när det gäller tumavtryck, men inte av vulvor?

Långa och stora blygdläppar är normalt.

All kirurgi har möjliga negativa konsekvenser.

Det behövs mer forskning om kosmetisk könskirurgi.

Vi behöver alla motverka, om än inte förbjuda, de galna idealen.

Kvinnor behöver dock så ha friheten att göra vad de anser vara bäst för dem själva, vad gäller sexualitet och livskvalitet och allt annat.

Referenser:

Alla inlägg i denna miniserie:

Estetiska könsingrepp – enkla att fördöma?

Estetiska könsingrepp – vad handlar det om?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

En läsare bad mig om mina tankar kring en artikel från Läkartidningen. En gynklinik har skaffat riktlinjer och håller hårt på dem, gällande att patienter inte ska få välja läkare utifrån kön. De har haft problem med att de kvinnliga gynekologerna blir fullbokade och de manliga står med lediga tider. Arbetsfördelningen blir ojämn och det ställer naturligtvis till det på arbetsplatsen.

Jag har bara spridda tankar kring detta. En del motsäger också sig själva. Jag förstår att det inte är enkelt att reda ut ett sånt här problem.

Patientens önskemål måste ändå gå först

Vad är det man säger, att 1 av 5 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld? I merparten av fallen utsatta av en man. Om en av fem patienter har traumatiserade minnen av övergrepp MÅSTE vården göra allt för att underlätta en gynekologisk undersökning för dessa. Det är naturligtvis inte så för alla, men OM det minskar obehaget med en gynundersökningen om läkaren är kvinna, då är rättigheten att välja läkarens kön en  no brainer. Vården är inte till för vårdgivarna. Punkt.

Det här tycker vårdgivarna i artikeln att de har tänkt till om:

– Det finns ju en myt om att det skulle vara särskilt skonsamt att träffa en kvinnlig läkare om man varit utsatt för ett övergrepp, till exempel. Men då tycker jag att man gör patienten en björntjänst, säger Katarina Blomstrand.

– Om patienten får träffa en manlig läkare som är hänsynsfull och kompetent och professionell så kan man ju i stället hjälpa patienten att komma över ett trauma med ett övergrepp eller något annat som gör att de är rädda för en manlig läkare, fortsätter hon.

Det här blir jag lite irriterad över. Om jag behöver gå och göra något angeläget hos gynekologen kanske det inte är alls uppe på min agenda att bearbeta någonting alls. Bearbetning måste ju få komma i ett skede i en individs liv när denne är redo. Och jag betvivlar STARKT att den här gynmottagningen har möjligheter att bära individerna vidare i en traumaberarbetning. Det är ju rent ut sagt skitdåligt att öppna någon slags ”det här är nyttigt för dig i din bearbetning”-fönster, utan att ha en vårdkedja vidare.

En manlig gynekolog borde väl ändå ha reflekterat?

Ingår det någon reflektion kring det här med genus och kön i utbildningen för gynekologer? Går manliga gynekologer genom sin utbildning utan att ha reflekterat över hur deras kön kan påverka deras yrkesutförande? Kan man bara stövla rakt in i den yrkesrollen utan att ha en minska acceptans till att det finns utmaningar? Jag tänker på alla andra specialiteter där det är traditionella könsroller som ställer till det för kvinnor. Där de blir bemötta med ”lilla-gumman-attityd” genom hela yrkeslivet. Varför ska en man inom gynekologi kunna kräva en helt okomplicerad yrkesbana? Jag tänker att en manlig gynekolog delvis får acceptera att könet är ett handikapp? Det är ju ungefär så det är att vara kvinna i många andra branscher.

Vad vet en patient om läkaren egentligen?

En läkare kan ha ett namn eller ett utseende som tyder på en viss könstillhörlighet, men som utomstående kan man aldrig ta detta för givet. Det här blir så mycket mer komplicerat om vi blandar in könstillhörlighet och sexualitet. Är jag okej med en manlig läkare om han är homosexuell? Är jag okej med en läkare som möjligen kan på ett par parametrar utseendemässigt könas som man, men som identifierar sig som kvinna? Eller hur blir det med en läkare med kvinnligt namn men som identifierar sig som hen? En patient har naturligtvis ingen rätt att få all denna info om en vårdgivare. Och därför blir det också svårt med slutsatserna.

Kön betyder inte lämplighet

Alla vårdgivare vet att det ibland finns avgörande personkemi som kommer påverka utfallet av ett vårdbesök. Märker jag att ett patientmöte inte blir riktigt bra vill jag ju OTROLIGT gärna att personen ska säga till och hellre träffa en kollega, än att bita ihop och fortsätta träffa just mig. Jag tänker att det finns så många olika faktorer som påverkar utfallet av vårdmöten. Och alla anledningar som en patient uppleva till at vilja välja bort en vårdgivare MÅSTE få vara adekvata. För att vården handlar om patienten.

Får jag som vårdgivare välja bort patienter?

Det här vet jag faktiskt inte riktigt. Det har hänt EN gång att jag känt att jag bara inte tar ett till besök med en viss patient. Det behövde aldrig komma så långt att jag faktiskt behövde neka ett återbesök, för personen hörde aldrig av sig igen heller. Men jag tänker att den här styrningen som artikel-exemplet tar upp ändå är en slags styrning av patientbesök som jag inte vet hur jag ska tänka kring? Personligen har jag aldrig haft problem med manliga gynekologer, men OM jag brytt mig hade jag velat välja. Med relevant information kanske. ”Du kommer få vänta 2 månader på ett besök till en kvinna, men du kan få träffa en manlig gynekolog imorgon”. 

Hjälp mig tänka!

Vad är dina spontana tankar?

Att kissa på sig när man tränar är vanligt, men inte normalt

 Att kissa på sig när man tränar är vanligt, men inte normalt

För något år sedan var det ett filmklipp som gick runt i tränings- och fysioterapeutkretsar, ett filmklipp som egentligen var någon slags reklamfilm för crossfit-träning. På klippet erkänner kvinnor att de tränar så hårt att de kissar ner sig. Filmklippet förhåller sig lättsamt och lite skojfriskt kring ämnet att kvinnor kissar på sig under tung träning. Det uttrycks vara normalt, nästan positivt och liksom ett tecken på att kvinnorna verkligen tar sin träning på allvar. Det blev en stor internationell debatt om detta, en debatt som jag förstått inte riktigt kom hela vägen till Sverige. Såklart hölls debatten mest i träningsvärlden internationellt sett mellan fysioterapeuter inom kvinnors hälsa och cross-fitmänniskor.

Jag blir otroligt frustrerad när jag ser det där filmklippet. Jag blir på samma sätt irriterad när det skämtas normaliserande om kvinnors inkontinens på andra arenor.

Ansträngningsinkontinens

Den korrekta termen för besvären är ”stressinkontinens” på engelska, och ansträngningsinkontinens på svenska. Det betyder att ett läckage sker när belastningen ökar på bäckenbotten. Belastningen utgörs av en ökning av buktrycket genom hosta, nysning, skratt, hopp eller tunga lyft. Det blir som en kraftmätning och bäckenbotten orkar inte hålla emot hela trycket. Resultatet blir urinläckage. Bäckenbotten ska ge stöd för inre organ, hjälpa till att hålla upp buktrycket, skapa kontroll över urin och tarm och dessutom vara delaktig i sexuell njutning. Bäckenbottens styrka verkar i första hand påverkas av förlossningar och graviditeter och ålder.

Vi som jobbar med bäckenbotten och träning

Vi som jobbar med bäckenbotten i relation till fysisk aktivitet och träning kallas internationell sett för ”pelvic health physios”, här i Sverige har vi nischen ”obstetrik, gynekologi och urologi”. Vi jobbar ofta motvind med att försöka göra allmänt känt att inkontinens vid hosta, skratt och träning är vanligt förekommande, men inte normalt. De allra flesta kan bli hjälpta med rätt utförd knipträning.

Problemet med inkontinens

Grejen med inkontinens är att det påverkar så mycket mer än blöta underkläder. Det påverkar självuppfattning, upplevd självkänsla och sexualitet. Jag förstår mycket väl att det finns kvinnor som läcker urin och inte bekymras alls av det. Se får gärna låta bli att söka hjälp eller undvika att bäckenbottenträna bäst de behagar. Men för dem som få en negativ inverkan på livskvaliteten behöver informationen gå ut att en inte måste ha det så! Problemet med urinläckage är inte att det är farligt, problemet är vad det gör med kvinnan som är drabbad. Forskning har visat att inkontinens är  förknippat med sänkt livskvalitet och att kvinnor slutar göra saker de annars uppskattar.

All träning är inte friskvård för alla delar av kroppen

Det kan gälla risk för ryggsmärta, ledbesvär eller inkontinens.  En kvinna har all rätt i världen att träna så hårt att hon kissar ner sig. Hon har också rätt att veta att det inte behöver vara så.  Siffrorna variera lite i olika studier, men det verkar som att så lite som en tiondel av alla kvinnor med inkontinens som faktiskt söker hjälp. Detta trots att upp till 85% kan bli framgångsfullt hjälpta av bäckenbottenträning guidad av en professionell. En lagom stark bäckenbotten är med och håller uppe och inne urin. Du ska kunna hosta, nysa, skratta och träna utan att vara rädd att kissa på dig. Fungerar inte enbart bäckenbottenträning finns andra behandlingsalternativ. 

Låt din svagaste länk vara begränsningen

Jag fysioterapeut resonerar som att det är klokt att låta din svagaste länk avgöra begränsningen. Oavsett om det gäller rygg, leder eller bäckenbotten. Gör ryggen ont när du tränar någon viss övning behöver du få hjälp att se hur du kan göra annorlunda. Samma råd gäller för bäckenbotten. Väljer du fortsätta träna sådana saker som ger dig symtom från din bäckenbotten ska också vara medveten om denna träning potentiellt inte längre är friskvård. Ingen skulle roas av det där klippet om det handlade om män som ådrar sig knäskador. Men med kvinnor som kissar, då är det fritt fram att skratta.

Summering:

  • Folk får självklart skämta om inkontinens precis som mycket annat. Men vi behöver gemensamt göra något för att av-normalisera ett folkhälsoproblem.
  • Läcker du när du hostar, skrattar, nyser eller tränar finns det hjälp att få.
  • Se din bäckenbottenstyrka som något som du kan förändra över tid. Liksom du kan förbättra din kondition genom regelbunden träning.

 

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Du går inte till apoteket och ber dem laga ett hål i din tand

Du går inte till apoteket och ber dem laga ett hål i din tand

Det här inlägget är en rant, ett utbrott av frustration och spridda skurar av tankar. Det kommer inte vara mitt bästa inlägg, och säkert kommer jag få en hel del reaktioner. Men så här:

Välj rätt yrkesperson att gå till när du har ont i kroppen

Vi svenskar är vana att inte behöva betala för vård. Jag säger ”inte betala”. Även om det faktiskt tas ut nästan en symbolisk patientavgift vid besök inom vården. För folk tror väl inte på allvar att de ynka hundralapparna de själva betalar för kalaset motsvarar den reella kostnaden för besöket? Folk blir också helt vansinnigt arga ibland när de glömt att lämna återbud därför får betala straffavgift motsvarande besökets kostnad. Då ringer många och klagar högljutt över detta faktum. Ibland förstår jag dem, har en vaknat med ett akut kräksjukt barn så suger det naturligtvis att få betala. Men när detta händer upprepade gånger blir budskapet till oss vårdgivare:

Jag tycker inte att din tid är värd att betala för. 

Det här är ett problem för alla inom vården, men jag skulle säga att det blir ett extra problem för oss rehabpersonal. Samhället skulle inte rulla på utan läkare, sköterskor och undersköterskor. De är också oersättliga (men ofta undervärderade). Men vi fysioterapeuter bedöms faktiskt som ersättliga i vissa sammanhang.

Vi har massor av andra professioner som tror att de kan göra vårt jobb

Vi har konkurrenter i form av andra kroppsterapeuter och på senare tid friskvårdsinstruktörer och personliga tränare.Det blir allt vanligare att jag hör folk säga”Jag har besvär med ____ , jag borde gå till en PT!” Förlåt, men för mig är detta som att du skulle säga ”Jag behöver rotfylla en tand, jag ska gå till apoteket”. Till apoteket går du för att få flour och tandtråd. Till tandläkaren går du när du behöver en professionell bedömning och behandling.

Du går FÖRST till din tandläkare och får professionell behandling. Sedan kommer du kunna klara dig med egenvårdsalternativen, det vill säga flour och tandtråd. Eller, kanske slipper du överhuvudtaget tandläkaren om du skött egenvården bra till att börja med.

Det är lite lika, det här med att söka hjälp inom friskvården jämfört med legitimerad rehabpersonal

 

Legitimation och minst tre års högskoleutbildning.

Många har såsom jag själv minst en magisterutbildning och flertalet fristående kurser utöver detta. Vi har en legitimation och en rad regler och krav att leva upp till. Vi måste verka vetenskapsbaserat och vi håller en oerhört hög nivå. Vi kan undersöka och behandla medicinska åkommor genom att göra en strukturerad, omfattande och grundlig undersökning. Vi kan anpassa träning och behandling utifrån vad vi hittar. Vi är inte bäst på träning generellt, det är inte vårt yrkesområde. Men träning som behandling mot specifika besvär och åkommor.

Dåliga på att marknadsföra oss

Däremot är vi ganska dåliga på att ”marknadsföra” oss. Och eftersom folk inte egentligen behöver betala något för att träffa oss, så är det lätt att missa vårt värde.

Personliga tränare och för all del massörer finns på marknaden och är konkurrensutsatta. De innebär att de kommer marknasföra sig själv, framställa sig själva i god dager, lobba för sin professions fördelar och ofta få en stämpel av att ge exklusiva råd och behandlingar. Fysioterapeuter är av tradition USLA på detta. Den offentliga vården har tidigare varit starkt reglerad  vad gäller marknadsföring. Detta har släppts på i och med vårdvalet, men det är en kultur som lever kvar.

Den som hörs mest är bäst?

 

Bara för att andra kroppsterapeuter och träningspersoner finns ute på den privata marknaden, och därmed kostar en massa mer pengar, betyder det INTE att du får bättre råd och behandling för kroppsliga besvär du har, än hos en fysioterapeut. Jag har all respekt i världen för det goda hantverk personliga tränare och kroppsterapeuter gör, så missförstå mig inte. Jag älskar att ha goda samarbeten med personer inom friskvårdsbrancshen. De är inte medicinskt utbildade och ska inte syssla med sjukvård. Jag är inte personlig tränare och ska inte syssla med friskvård.

Du går inte till apoteket för att få lagat en tand.

20160316_154708.jpg

Om jag fick bestämma vad som ska förändras

Om jag fick bestämma vad som ska förändras

I gårdagens inlägg beskrev jag hur jag anser att det är ett grundläggande attitydproblem som skapar en del av de problem vi har med svensk kvinno- och förlossningsvård. Vården är så inlärd att bejaka det friska i graviditeter och förlossningar att det inte finns en beredskap för att anpassa när det normala övergår till något annat.

Det är en prioriteringsfråga

Synen på att det är friskt och lätt att föda barn ligger också till grund för de pengaproblem som förlossningsklinikerna har. Det kan ju inte vara så mycket annat än attitydproblem som gör att man kan prioritera tusen andra saker inom hälsosjukvården men nedprioritera förlossningsvården så. Svenska kvinnor kan föda barn lite var som helst och när som helst. I bilen, i väntrummet eller i en förlossningsklinik i Finland. Inget ont om Finland, men det känns lite onödigt bökigt.

Det är en politisk fråga

Den politiska syn vi har på graviditet och förlossning innebär också att Försäkringskassan inte går under WHO:s definition av sjukdom och ohälsa, utan istället sin egen. Och kvinnor som genomgår stora operationer eller får avsevärt nedsatt funktionsförmåga efter graviditet/förlossning får i regel aldrig igenom en sjukskrivning. För det ingår tydligen liksom i hela grejen med att bli mamma.

Om jag fick bestämma vad som ska förändras

Jag anser att följande förändringar måste till:

  • Kvinnoklinikerna måste få de pengar de behöver för att bedriva säker förlossnings- och sjukvård. Det räcker inte med minsta möjliga bemanning.
  • Försäkringskassan behöver ompröva sin definition av hälsa och sjukdom runt omkring graviditet och förlossning
  • Kvinnor måste anses adekvata nog att fatta egna och informerade beslut om sina förlossningar
  • Den slasktratt som kvinnor med smärta och besvär efter förlossning hamnar i, med orden ”det är normalt” måste städas upp.
  • De som syr ihop kvinnor efter förlossningar måste ha en kompetens som faktiskt innebär att nyförlösta kvinnor får sina bristningar lagade
  • Barnmorskor som gör efterkontroller har utökad kompetens för bedömning och rådgivning postpartum
  • Bäckenbottencentra måste finnas mer jämt spridda över landet och tillgången till god kompetens för rekonstruktiv kirurgi efter bäckenbottenskada måste öka
  • Fysioterapeuter måste räknas som en viktig och naturlig del av kvinnosjukvården

Det du som patient kan göra:

  • Var en besvärlig patient – kräv bra vård och ge dig inte utan att du får den med ett gott bemötande
  • Anmäl skador till patientnämnden
  • Kräv att den förlossningsklinik du ska föda på har personal som genomgått bäckenbottenutbildning.se
  • Skriv ner konstruktiva förbättringsförslag och kräv att dina åsikter handläggs i vårdavdelningens avvikelsesystem

Har du några tillägg till min lista? Berätta!

Om jag fick bestämma

Om jag fick bestämma

Om jag fick bestämma

Jag är en vanlig vårdgivare, en utförare av ett vårduppdrag. Jag är också en potentiell patient i kvinnosjukvårdssystemet. Jag är utöver vårdgivare och patient också en influencer. Genom den här bloggen har jag kanaler att uttrycka mig och kanaler att påverka. Att vara en influencer är att ha en viss makt. Som vårdgivare har jag typ ingen makt alls. Men som patienter, speciellt i grupp, har vi ganska mycket makt. Jag tänkte använda min influencermakt till att uppmuntra er alla att använda er patientmakt. Det pågår en massa förbättringsarbeten inom svensk förlossnings- och kvinnosjukvård. Det satsas pengar och jag upplever också att både makthavare, chefer och anställda lägger manken till att genomföra förändringar som ska bli till det bättre. Det är bra!

I två inlägg, idag och imorgon, tänkte jag måla upp bilden som jag ser den och sedan komma med konkreta förslag till förändring. Och komma med ett par tips på hur du som patient kan använda din patientmakt.

Vi börjar med grunderna

800 kvinnor dör varje dag, världen över, till följd av graviditets- och förlossningskomplikationer. Hur vi än gör kommer det aldrig bli helt ofarligt att föda barn. Även i vårt medicinskt sett trygga och välutvecklade land kan vi inte hundraprocentigt utplåna vissa risker förknippat med graviditet och förlossning. Det är inte rimligt att ha nolltolerans på förlossningsskador, men vi kan ha nolltolerans på dåligt bemötande, bristande kunskaper och hål inom sjukvården.

Graviditet är inte en sjukdom och så vidare

I Sverige står det klart och tydligt att graviditet inte är en sjukdom.Både Försäkringskassan och vården lyfter detta påstående gång på gång. Om vi vänder och vrider på det här kan vi ändå enas om att avsaknad av sjukdom inte behöver betyda hälsa. Brutna ben, akuta allergiska reaktioner, en nackspärr eller för den delen ett akut ryggskott är inte heller sjukdom. Men det är likväl ofta orsak till ohälsa. Ibland är det även orsak till sjukskrivning och vårdinsatser. Graviditet är inte en sjukdom. Det kan dock fortfarande vara smärtsamt, handikappande och kräva behandling. Så länge myndigheter och landsting hävdar att ”graviditet är ingen sjukdom” kommer vi inte kunna få till stånd en värdig mödra- och förlossningsvård. Vi behöver nyanser i attityden mot kvinnor!

Graviditet och förlossning är hälsovård, inte sjukvård

Graviditeter och förlossningar ses med svenska ögon som något friskt, inte sjukt. Problemet är bara att svensk kvinnosjukvård brister i att se när en kvinnas tillstånd övergår från att vara friskt, till något annat. Kvinnor med ohälsa efter graviditeter och förlossningar skickas bara hem med enkla råd om knipövningar och utan löfte om uppföljning. Om du undrar mer om hur jag menar vill jag hänvisa till ett inlägg där jag jämför vården kring en förlossningsskada med vården efter en reoperation efter en förlossningsskada. 

Lämnad i mörkret efter förlossningen

Efter förlossningen är det många kvinnor som vittnar om den känsla av utelämning de upplever när allt fokus läggs på barnen. Kvinnor haltar hem från BB med underliv som babianrumpor med orden ”det är normalt”. Allt med samma filosofi som jag beskrev här ovan. ”Att föda barn är ingen sjukdom” och ”Det är normalt att det gör ont.” Alla dessa lugnande besked gör att otaliga kvinnor med besvär låter bli att söka vård. Hur ska en veta om det den egna smärtan är mer än normal, om en aldrig har fött barn tidigare? Hur vet en kvinna om knipövningarna görs rätt eller inte, om ingen någonsin kollar? Om kulturen och filosofin är att kvinnor ska bita ihop och tåla med, kommer många också dra sig för att söka vård för relaterade smärtor och belastningsbesvär.

Förändringen som måste till börjar och slutar med attityd

Imorgon kommer jag återkomma till mer praktiska förslag på vad som behöver förändras. Allt börjar och slutar med en attitydförändring. Vi måste ha en kvinnosjukvård som ser individer och som kan ta hand om ohälsa när den uppstår. Vi kan inte ha en kvinnohälsovård som bara håller händerna för ögonen och upprepar ”det är normalt, gå hem och knip” som svar på alla frågor kvinnor har efter graviditet.

 

Feminism, amning och skuldbeläggande

Feminism, amning och skuldbeläggande

Jag återkommer ibland till det här med att mata barn, amning och feminism. Det är ett otroligt intressant ämne!

WHO och alla stora barnläkar-sammanhang rekommenderar exklusiv amning för barn upp till sex månader, och som komplement till annan föda amning upp till två år. Jag vet att när det kommer till nätdiskussioner så går det ofta hett till när det ska debatteras huruvida amning faktiskt är bäst eller inte. De allra flesta forskare OCH kritiker menar ändå att det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att amning har fördelar. Sedan hur stor skillnaden detta faktiskt gör för individen är ett omdebatterat ämne. Trots detta följer i princip alla stora sjukhus och vårdorganisationer WHO:s rekommendationer och promotar i första hand amning när det kommer till val av näringskälla för spädbarn.

Feministisk kritik

Feministisk kritik menar att amningsförespråkandet sker på bekostnad av att kvinnor skuldbeläggs så fort de väljer något annat än just amning. Amningsförespråkandet är organiserat på sådant sätt att kvinnor inte ens får känslan av att det finns ett bra alternativ till amning. Det ”bästa” alternativet helt definieras utifrån hälso-sjukvårdens perspektiv och inte utifrån kvinnans eget mående. Kvinnoförtryck är en social konstruktion som finns även underförstått i hälso- och sjukvård och framförallt i ett medicinskt patriarkalt system där kvinnor antas ha sämre utgångsläge för att förstå och tolka både sig själv och sin omgivning, just därför att de är kvinnor. Forskning tyder på det en del sjukvårdspersonal uppfattar att kvinnor som väljer att inte amma gör ”irrationella och outbildade” val. När vården lägger fokus på amningens biomedicinska och nutritionella fördelar och inte på mammans välmående har ett tydligt ställningstagande gjorts – barnets väl prioriteras före moderns. Detta bidrar till idealbilden av en osjälvisk moder som ammar sitt barn utan att be om något som återgäld. Detta trots att det finns forskning som visar på att de allra flesta förstagångsmödrar som ammar, tycker att amning upplevs smärtsamt, onaturligt och krävande. Amning har i flera studier visats uppfattas som konstant krävande och utan någon större belöning för kvinnan själv samt att det kan ske en ”loss of self”.

Hur kan det blir bättre?

Citat:

”In caring for families in maternal child settings, clinicians must provide care that balances optimal infant nutritional needs with the psychological needs of the mother . Breast feeding promotion as it is currently practiced oppresses maternal choice and voice in infant feeding decisions, thus acting to instil perceived feelings of guilt. In light of this, it is critical that the traditional hierarchical relationship that is employed by nurses and other health care providers when providing breast feeding education and support is shifted to a collaborative partnership between the woman and care provider.” (1)

”By establishing a relationship and being present and open to discussing implications and concerns related to breast feeding and maternal well-being, clinicians are facilitating exploration of women’s understanding, needs, and experiences related to breast feeding” (1)

Flytta fokus!

Fokus behöver flyttas från varför kvinnor bör amma sina barn, till att istället ligga på hur det ska kännas när en amning är välfungerande. Kvinnor som inte vill amma bör uppmuntras att själva bestämma hur de vill använda sina kroppar, istället för att anses vara själviska. Vårdgivare som träffar kvinnor med spädbarn bör centrera och fokusera frågan om hur barnet får till sig mat utifrån hur mamman själv ser på saken. Kvinnans behov och upplevelser måste gå i första rummet.

”However, breastfeeding will not truly be fair to women until it represents a true choice for all women, regardless of race or class. Breastfeeding advocacy should include working for policies to promote the physical, social, and economic welfare of both the mother and the child, and avoid any negative effects for women who choose to breastfeed. Breastfeeding research should examine not only the biomedical aspects of breastfeeding but the sociocultural context as well. Breastfeeding support must go beyond information and encouragement to include political action that values women’s productive and reproductive work, women’s bodies, and their choices, and ultimately promotes and supports the value of children and families of all kinds.” (3)

Okej, shoot! Ge mig dina tankar och reflektioner!

Referenser:

  1. Infant feeding and maternal guilt: The application of a feminist phenomenological framework to guide clinician practices in breast feeding promotion.
  2. Expressing yourself: a feminist analysis of talk around expressing breast milk.
  3. Is breastfeeding fair? Tensions in feminist perspectives on breastfeeding and the family.