Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Fyra månader med Waldo

Waldo

Waldo fick en tuff start på sin fjärde månad i livet. För tre veckor sedan fick han sin andra dos av rota-vaccin. Redan på samma eftermiddag började han bli gnällig mot kvällen och gjorde något som han aldrig gör annars: Grät otröstligt. Gråtomgångarna höll i sig mellan 15-60 minuter och ökade sedan i frekvens. Till slut fick vi nog och 03:45 på morgon fick vi nog och kontaktade vård och åkte in till Sachska barnakuten. Det visar sig att han fått en ovanlig biverkning till vaccinet som gjorde att gas och bajs inte kom ut och detta gjorde såklart ont. De hjälpte honom på sjukhuset, men följden var ändå 5 dagar till av ett barn med överkänsligt mag-/tarmsystem så att passage av rapar, pruttar och bajs gjorde jätteont. Pysventilen ”windi” blev vår bästa vän som hjälpte honom att prutta och bajsa. Det tog honom 5-6 dagar att bli mer sig själv och att inte ägna större delen av dagarna åt att gråta.
Hela grejen med EC har således fått ett bakslag på grund av detta, han har inte fått tillbaka de signaler kring bajs som han tidigare gav och verkar överlag ha svårare att bajsa.

Största utvecklingsstegen just nu är väl att han blivit mycket bättre på att greppa och hålla i saker med flit, rulla från rygg till mage och att han babblar med ett annat slags joller, en ständig svada (som sina bröder, det är som att ha på en oändlig pratradio i vårt hushåll…)

Wollmar och Wilfred

De stora barnen kämpar på. Wollmars klass har firat sina 100 första dagar i skolan och Wilfred har börjat i en barnkör. Som för alla i Stockholms län så har barnomsorgstimmarna minskat från 40 till 30 timmar/veckan för de som är föräldralediga. Konstigt nog så klubbades lagen/regeln genom den 28 jan och blev gällande den 1 feb. Innan dess fanns ingen tydlig information om hur det skulle tillämpas. Wilfred är nu hemma en hel dag i veckan, eftersom Mia behöver ha lite längre tid övriga dagar för att göra vissa jobbgrejer.

Sömn

Sömnen har funkat ungefär som tidigare. Waldo ammar fortfarande 3-5 gånger/natt och bajsar mellan 4:45 och 5:00 (alltså 30-45 minuter innan min väckarklocka ringer). Veckan efter rota-vaccinet var det ingen som sov särskilt bra, och inte nu heller senaste veckan under pga förkylning. (Eller jag sov rätt bra, för jag var i England på hotell i några nätter…)

Mat

Waldo blivit tillräckligt stabil att kunna sitta i baby-/matningsstol (vadderad sådan). Så vid de flesta måltiderna så sitter han i den och SUPER-nöjd. Detta innebär att vi nu har en trevlig period där både föräldrar får ha besittning av hela våra kroppar vid måltiderna vilket ju är väldigt trevligt. Undantaget att skära, blanda, lägga upp mat, städa upp och få de andra barnen att äta. Men det är i alla fall ingen som sitter i knäet.

Föräldrarna

För några dagar sedan var det 1 år sedan vi fick reda på att Waldo fanns i magen. Alltså tänk: För ett år sedan var han ett streck på en pinne och inte mer än en fantasi över att få bli välsignad över ett tredje barn. Idag är han ett av det mest självklara i våra liv!


En läsare frågade efter förra inlägget:

”Jag gärna vilja läsa mer om skillnader och likheter mellan att få andra barnet och att få ett tredje. Vad genererade störst ”chock”? Hur skiljer sig syskonrivaliteten åt? Fördelar/nackdelar med tredje gentemot andra – vad är svårare/lättare? Osv”

– C

När vi fick Wilfred så var Wollmar bara 22 månader gammal. Då tyckte vi att han var ”en stor pojke” och var helt redo att bli storebror, men inser nu mer och mer att en knapp tvååring inte är särskilt stor. Vi ångrar oss inte gällande närheten i ålder, eftersom de har så stor glädje av varandra. Men det var ändå en rätt intensiv tid i livet. Chocken då var att helt enkelt vänja sig vid att vi inte kunde lägga all krut på ett barn och med ens växte det stora föräldra-dåliga-samvetet över att inte räcka till. Nu när Waldo kom, så hade vi två ganska stora och mer självständiga barn. Det förenklar det hela och för vår del kändes det mer som att, ”ok, nu har vi en till att ta hand om”.

Syskonrivalitet finns just nu enbart mellan Wollmar och Wilfred och där finns den rejält massa ibland och i vissa ljusa stunder så finns den inte alls. Att få en trea tycker jag nästan bara bar med sig fördelar. Fördelarna är att få ha fler barn att få älska och ta hand om, att familjen känns liksom mer komplett. Detta kan ju vara sagt om vilken storlek av barnaskara som helst. För oss var och är tre måltalet och jag tror inte att vi kommer att sörja att det är slut med detta. En nackdel som jag nu kommer på är att vi föräldrar nu är i minoritet i familjen, vilket kan strula till det när en vill lära barnen demokrati. Men vi löser nog det på något sätt….

Fyra månader efter tredje barnet

Fixad inför fotografering med bokförlaget

Efter operationen

Det är nu som att just kejsarsnitten aldrig skulle hänt. Alltså jag känner inte av magen alls i vardagen, inget som stramar eller hindrar mig på något sätt. Förutom om jag får för mig att smörja in magen, eller om Joseph stryker liksom ömsint över min mage. Det gör ont, den där lätta beröringen.

Magen

Sakta, saaaakta börjar jag känna igen kroppen, och magen krymper. Men den ser lite ut som ett russin. Jag tyckte inte att jag fick några nya röda och ilskna bristningar på magen den här graviditeten, men har ändå ett omfattande cirkelsystem av bristningar skrynklade kring hela magen, med naveln som nav. Det mår jag faktiskt inte alls dåligt av. Jag vet inte om jag tycker att det är direkt snyggt, men det är ändå en del av mig nu. Min mamma har alltid varit liten och smal, men med lös hud och bristningar just på magen. Jag minns att jag tyckte att det var så fint när jag var liten, och att mamma berättade om att magen såg ut så för att vi legat där. Lite som i den här texten. Jag läser den ibland, det är en av mina favorittexter på internet, what so ever.

Amningen

Amningen rullar på. Waldo hade en period när han började vända på huvudet mitt under amningen, sådär liksom för att testa exakt hur långa mina bröstvårtor kan bli. Vi kan säga så här: De kan bli mycket långa. Efter att jag slutade donera hade vi en period där Waldo fick alldeles för mycket och kräktes mycket, men det verkar ha stabiliserat sig på en mer lagom nivå nu. Och när Waldo var sjuk (Joseph berättar mer i Waldo-inlägget senare idag) så hade han så pass ont att han inte heller uppskattade att äta, riktigt.

Bäckenet

Alltså… Jag hade nog ändå hoppats på att kunna springa 5 kilometer vid det här laget. Jag började springa snabbt efter graviditeten med Wilfred och kunde springa en mil 12 veckor efteråt. Nu har det gått 16 veckor och jag har fortfarande inte kunnat komma över 4 km. Jag är fortfarande hindrad i att göra vilka benövningar jag vill, och kan inte gå obegränsat långa eller raska promenader. Med det sagt: det går ändå framåt. Jag har aldrig värk längre, det gör bara ont när jag tar i för mycket. Jag blir också märkbart starkare för varje vecka, även om det kanske blir lite hackigt med träningen pga förkylningar hos mig eller barnen. Jag har varit sugen på att anmäla mig till ett lopp på försommaren, men det känns lite risky.

Vi var ute i lekparken för någon helg sedan och det var första gången på ett år som jag kände att jag hade möjlighet att faktiskt leka, springa och klättra med barnen. De blev helt häpna, det kändes som att de inte ens mindes att jag kan vara sån/göra så. Jag klättrade längs med en slags klätter/balansbana och hamnade i ett läge med båda benen brett isär. Fötterna de gled liksom ännu mer isär när jag försökte förflytta mig, och då kändes det som att jag skulle spricka mitt itu i bäckenet. Så leken fick ett lite snöpligt slut när Joseph fick komma och föra ihop mina ben och lyfta ner mig.

Handlederna

Det finns dagar i sträck då jag faktiskt är helt smärtfri. Jag är känslig och svag i handlederna absolut, typ att vinkla gjutjärnsstekpannan för att sprida ut pannkakssmet gör ont. Men sen kommer mer intensiva dagar, och då värker det igen. Typ när Joseph var sjuk i helgen som gick. Då fick jag ju ta all matlagning, all tvätt, allt bärande av Waldo, allt torkande – allt. Då blossar handledssmärtan upp igen och det bultar och värker.

Inte så fixad, men bajsad på. Den här föräldraledighetens ytterligheter…

Jobb

Jag tycker att det här är min allra bästa föräldraledighet. Jag har inte varit på någon öppna förskola, inte någon mammagrupp och har knappt gjort någon alls ”typiskt föräldraledigaktivitet”. Men jag får jobba med olika saker och på olika sätt varje vecka och får träffa folk ändå. Och jag mår så bra av det! Jag älskar de dagar jag får vara hemma med bara Waldo, eller Waldo och Wilfred. Men jag älskar också de dagar vi har annat på agendan. Waldo verkar också trivas med att hänga med på grejer.

Det här med trötthet

Vi har delat upp det så att jag kör amningen (for obvious reasons) och Joseph tar alla andra natt-ärenden. Typ byter blöja om Waldo behöver, eller tar storgrabbarna om de har några behov. Nu när Joseph varit sjuk och sedan bortrest så ÄR JAG SÅ TRÖTT. Hela natt-racet är verkligen lite mycket. Men annars brukar jag uppleva att jag ändå får sova bra, trots att Waldo ändå äter 3-4 gånger per natt. Jag vet att jag med de tidigare barnen varit så frustrerad över det. Typ att det sägs att ”vid fyra månader ska barn klara sig utan att äta på natten” och våra barn har nattammat som aldrig förr. (Men sen har det ju ordnat upp sig med tiden och vi har aldrig behövt göra något speciellt åt ”problemet”).

De andra gångerna har jag upplevt mig bli typ som pånyttfödd efter tre månader postpartum. Att all den där dimmiga initiativlösheten och själströttheten som drabbar mig som gravid har försvunnit ungefär då. Den här gången försvann det ju så typ samma stund som jag vaknade upp efter kejsarsnittet. Men de andra gångerna har den fysiska tröttheten kommit ungefär samtidigt som den psykiska energin kommit tillbaka, vilket på många sätt var väldigt praktiskt. Nu börjar jag bli fysiskt trött, och har inte den där nyhetens behag över att känna igen mig i att vara psykiskt alert och energisk. Jag mår bra, men det har varit en intensiv vecka och jag känner mig lite sliten, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt.

Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig,

 

Livet som trebarnsföräldrar – Tredje månaden

Nytt år och tjugondag knut har passerat. Helt sjukt när en tänker på att Waldo enbart fanns i teorin för ett år sedan. Nu är han tre månader och så mycket händer varje dag.

Waldo

Lilleman är en helt annan person. Eller rättare sagt så börjar hans person verkligen lysa fram. Han har tagit sig ut ur mycket av ”spädbarnsdimman” och börjar se världen omkring sig. Han följer med stort intresse och förtjusning sin familjen i rörelse och interagerar mycket med alla. Det är leenden, prat och gott om skratt-ish (det är ett mycket gulligt försök till skratt i alla fall). Toalettandet går fortsatt bra. Han håller sig hela nätterna och alla gånger han sitter i sele/sjal. Sedan när han vaknar/läggs ner så grymtar han och meddelar att han behöver bajsa och så är det bara att ta honom och köra. Nu har vi även kommit till läget då det går åt färre blöjor på grund av att detta.

När Wollmar och Wilfred är nära går magträningen mycket bättre.

Waldos motoriska utveckling går också som den ska. Han är mycket stabil i nacken, står gärna om någon håller i händerna och har vid ett antal tillfällen vänt sig från rygg till mage och tvärtom. När han kommer på att han vill göra det känns det mycket målmedvetet, men det är mer regel än undantag att han inte gör det.

Tyvärr har lillskrutten också börjat att inse att en kan bli rädd för olika saker. Så vid plötsliga ljud (typ en nysning) eller bli lämnad ensam så kan det ibland bli väldigt ledsamt och då behöver vi köra ett litet kramkalas.

Wollmar och Wilfred

Storabröderna börjar komma tillbaka till det gullandet som de gjorde när Waldo var nyfödd. I och med att han bli mer och mer responsiv så engagerar de sig mer och mer i honom. Wollmar har den senaste månaden velat bära runt Waldo och det går hur bra som helst. Vi har även testat att sjala Waldo på Wollmar och det var superkul och mysigt för de båda. Det var verkligen världens nöjdaste bebis på världens stoltaste lillebror.

Wilfred har sett hur vi gör när vi busar med Waldo och replikerar det. Senast satt han vi matbordet och busade med Waldo som satt i babysitter. Så här lät det:
– Om du ler mot mig så kommer jag och tar dig! Om du skrattar mot mig så kommer jag och tar dig! Om du säger Wilfred så kommer jag och TAR DIG! Och Waldo log och skrattade och beundrade sin storebror som uppmärksammade honom.

Glad när storebror busar med honom.

Sömn

Föräldrarnas sömn är i regel mycket bra i och med att Waldo sover bra. Vid 19-20 tiden går det att lägga honom i sin säng och där sover han i mellan 1-3 timmar. Någon gång där så ammar han igen och sedan kan han läggas i sin egna säng igen. Sedan sover han i regel några timmar vilket är Mias bästa stund då hon får sova på mage. Efter nästkommande amning så hamnar han hos oss och ingen orkar lägga tillbaka honom så han blir kvar. Sedan kommer Wilfred och så är sängkvoten full. Vid 5 6-tiden vill Waldo oftast bajsa så på vardagar passar detta bra till när vi går upp och på helger/jullov blir det en liten ”nattaktivitet” för att sedan gå och lägga oss igen.

Mat

Måltiderna rullar på som tidigare, men det börjar märkas att Waldo vill vara med mer och mer. Annars är det inte så mycket att anmärka på här. På det stora hela så äter vi de flesta måltider utan att behöva hålla ett ledset barn och äta enahanda.

Föräldrarna

I och med att Waldo har börjat att få en nattningsrutin så innebär det att Mia och jag får mer tid tillsammans på kvällarna. Julledigheten har också gjort en massa gott då vi som både familj och som par haft mycket tid tillsammans. Vår vanliga kvällsrutin har i regel varit tea och någon TV-serie, men under senaste månaden har vi spelat lite TV-spel tillsammans. Dels har vi återupplevt forna Italien i klassikern ”Assassin’s Creed II” och just nu spelar vi genom det mycket spännande Sci-Fi dramat/trillern ”Life is Strange”.

Josephs årskrönika 2018

2018 har på många sätt varit året då både allt och inget hände. Det finns delar av året som verkligen lämat ett avtryck i våra liv, samtidigt som det varit långa perioder av sådant som jag inte alls minns vad jag hade för mig. Men det är väl så livet är. Vi är rutinmänniskor och livet rullar på och trots att det är viktiga saker vi gör, viktiga samtal som förs och viktiga relationer som byggs så försvinner det i tiden. Ibland hade det varit kul med en årskrönika som hyllar det vardagliga och lyfter upp guldkorn från den, men det får i så fall bli nästa år eftersom det kräver att en skriver ner och tar med sig dessa reflektioner. Så jag säger tack 2018 för allt du medfört och här kommer mina hightlights.

Januari

I och med flytten till Årsta blev det även aktuellt att byta förskola för barnen. Wollmar hade bara en termin kvar innan skolstart och vi hade kunnat ha kvar honom i gamla förskolan, men vi prioriterade smidig familjelogistik. Vi förlitade oss på att barn är flexibla inför nya situationer, kanske utifrån mina egna erfarenheter att under förskole- och skolår flytta fram och tillbaka mellan Sverige och Sri Lanka. Det gick bra för dem båda och i bytet har båda barnen hunnit få många nya Årstakompisar.

Förskola i Årsta innebär mer lek i skog och natur än vad de någonsin fick på Söder.

Februari

Den 10 februari gjorde vi en sådan där sak som vi bara gjort två gånger tidigare i livet och kanske aldrig kommer att göra igen. Vi gjorde och läste av ett positivt graviditetstest och fick bekräftat att Waldo fanns i Mias mage. Att självaste ”ett barn blir till” skedde i januari struntar vi i här. Det hade kanske varit lite akward om jag hade haft det som januari inlägg.

Mars

En av de allra viktigaste händelserna under mars månad var bokrelease av Mia och bästa Louise Winblad (aka Hejhejvardag) bok ”Mammaroll och snippkontroll”. Den 7 mars var det releasefest för boken i ”Bergrummet” på Skeppsholmen. Hur gick det för boken sedan? Jo, jag kan i alla fall avslöja att första upplagan såldes slut redan innan midsommar.

April

Ett större projekt och något som vi aldrig riktigt bloggade om i april var läggning av klinkers på balkongen. Nu var det inte vi som utförde självast plattläggningen, men ångesthantering, design och inköp låg helt i våra händer. Som vi skrivit flera gånger så är ”renovering” eller vilket annat som helst äntligen hemma/Ernst-jox inte riktigt vår grej och bara tanken av att borra hål i en vägg eller tapetsera ger oss massor av ångest och osäkerhet. Men när väl plattsättningen var klar så blev vi mycket nöjda och är så ännu nu.

Maj

I maj fyller både Mia och Wilfred år. Wilfred var under hela våren väldigt förtjust i hajar (började efter att hajboken köptes vid bokrean 2017) och därför önskades det ett hajkalas (med inslag av pirater).

Juni

För mig var juni månaden som gick bort. det var sista månaden innan semestern, det regnade på midsommar (typ sommarens enda regniga och kalla dag) och jag hade sjukt mycket på jobbet. Interninspektion, besök från Japan och en massa annat. Något som stod ut och som var hur mysigt som helst var att vi fick vara barnvakt åt våra kompisars tvååring när de skulle ut på galej. Han sov över en natt och Wollmar och Wilfred fick testa hur det är att ha en till liten i hushållet. (Tur dock att bebisar inte föds och är två år gamla med en gång…)

Juli

SEMSTER + FÖRÄLDRALEDIGT! Jag vet att det var många som led av sommarens hetta och att många hade det hemsk med skogsbränderna, men vi hade verkligen världens bästa sommar. OK, visserligen hade sommaren varit bättre för Mia om hon inte var gravid, men förutom det var det EPIC. Förutom Greklandsresan som Mia nämnde om så åkte vi som vanligt ut till västkusten för att hälsa på min familj och våra vänner. Vi fick förmånen att segla ut till Lindholmen en dag tillsammans med vännerna Elvira och Filip med barn och morfar.


Vi firade även som vanligt Wollmars födelsedag med släkt och vänner i mina föräldrars hus.

Augusti

Semestern/föräldraledigheten fortsatte under augusti och efter Öckerö, Marinnaelund och Astrid Lindgrens Värld åkte vi till Gotland som sedan ett par år sedan blivit en rutinhållplats för oss på sommaren. Denna gången hade vi bil med oss och hade lite större frihet att göra utflykter.

Spännande men läskigt med riddarfäktning under Visbys medeltidvecka

September

Sista månaden innan Waldos födelsemånad var intensiv på jobbet. Mycket som skulle fixas och ordnas inför pappadagarna. Ett roligt evenemang som jag fick göra var att springa Stockholm halvmaraton för tredje gången. Inte den bästa tiden kanske, men det var som vanligt ett mycket roligt lopp.

Oktober

Waldo, Waldo, Waldo! Tänk att han äntligen kom ut! De där första minuterna, timmarna och dagarna var verkligen helt magiska och när jag nu tänker tillbaka på den tiden så blir jag alldeles mjuk inombords. Min förlossningsberättelse (även om det är ett konstigt uttryck för en person som inte fött) kan ni läsa mer om här.

November

Under november kom mina föräldrar på besök och fick träffa Waldo för första gången. Ni kan ana att de njöt i fulla drag och min pappa som annars känt sig osäker kring barn och bebisar var mycket nöjd och trygg med en sovande Waldo-skrutt i famnen.

December

Sedan i augusti har Wollmar och jag gått på karate tillsammans. Jag har tidigare i livet praktiserat andra kampsporter men vi började både två som nybörjare (vitt bälte) att träna tillsammans. Efter att ha tränat hårt hela hösten så kunde vi i december båda få godkänt på vår gradering och avancera till 10 kyu/mon. Många år kvar till svart bälte kanske, men det har än så länge varit underbart att se hur Wollmar utvecklats i kroppskontroll, medvetande och disciplin under dessa få månader.

Så var 2018 förbi och det har verkligen varit ännu ett underbart år. 2019 kommer jag att påbörja min föräldrledighet med Waldo och det kommer säkert att hända en massa annat spännande. Tackar även er läsare för iår och önskar er ett gott nytt 2019!

Mias årskrönika 2018

Januari

Första halvan av januari ägnade vi åt att flyttpacka och andra halvan åt att flytta och installera oss i vår nybyggda lägenhet i Årsta. Det var inte helt utan sorg att flytta från Södermalm, men vi har sedan inte ångrat det en sekund. Vi tror att Waldo blev till precis där mitt i flytt-veckan, så kanske är han made in Södermalm, kanske Årsta…

Februari

I februari började graviditetssymtomen redan smyga sig på mig. Jag fick sluta springa bara ett par dagar efter det positiva graviditetstestet eftersom jag redan då hade ont i bäckenet.

Dagbok från graviditetsvecka 5,6,7,8

Jag började också ett nytt jobb! En dag i veckan kunde jag dricka mitt kaffe med den här utsikten, när jag fick vara med och jobba deltid på SKL och med satsningen på kvinnors hälsa. Det var otroligt spännande och roligt, men kanske inte optimalt att börja nytt jobb exakt som jag mådde lite småilla, var kroniskt hungrig och sjukligt trött.

Mars

I mars släpptes min och Louises bok! Och förutom på vår egen releasefest så fick vi också vara med i en rad olika mediesammanhang:

Studio ett

P4 Stockholm

Tyngre Radio

Nyhetsmorgon

Mars månad är en månad där jag uppenbarligen lämnat avtryck efter mig, men som jag knappt ens minns själv. Jag var SÅ TRÖTT. Alla kvällar som inte gick åt till intervjuer eller andra ”måsten” sov jag mig igenom. Den här perioden hade jag också världens bästa Ellen som student på fysiojobbet, och började min masterplan med att försöka värva henne att bli min vikarie. Hon var därför en av de allra första som fick veta om graviditeten.

I mars deltog jag också i en utbildningsdag om förlossning/förlossningsskador och föreläste.

Graviditetsdagbok vecka 9, 10, 11, 12

April

I april var jag och SKL-jobbet ute på turné och jag hann åka till Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå. Min roll var att prata om patientperspektiv på förlossningsvård/förlossningsskador. Jag började må lite bättre och gick på ett tidigt ultraljud och fick se ett litet hjärta slå. Det här måste ändå ha varit graviditetens bästa period, jag hade inte jätteont och var inte heller jättetrött.

Graviditetsdagbok vecka 13, 14, 15 och 16.

Maj

I maj gick vi på ultraljud och blev flyttade nio dagar, så vi fick gå på ett ultraljud till. Jag fyllde 32 år men minns faktiskt inte ens om vi firade mig? Den här graviditeten, eller tiden som förflöt under det att graviditeten pågick är sannerligen som en dimma.

Jag deltog i Barnmorskeförbundets konferens och hade där en presentation om en studie om bäckensmärta efter graviditet som jag varit med och gjort.

Jag började få mer och mer ont i bäckenet och insåg att jag inte längre gjorde ett riktigt bra jobb eftersom jag drog mig från att göra vissa undersökningar och behandlingar bara för att skona mig själv. Vi började planera för sjukskrivning.

Under hela våren hade jag föreläst varannan vecka i ett vidareutbildningsprojekt för barnmorskor. Min roll där var att föreläsa om fysisk träning efter graviditet. I maj tackade jag för mig och kände att jag behövde sluta jobba efter jobbet. Det var ett otroligt roligt uppdrag och jag hoppas att jag får något liknande igen.

Graviditetsdagbok vecka 17, 18, 19 och 20

Juni

I juni avvecklade jag mig själv på fysiojobbet men fortsatte att jobba på SKL en dag i veckan graviditeten ut. Ellen kom och började jobba direkt efter att hon tagit examen och jag kunde successivt lämna över mina patienter till henne. Den här månaden var bara ett ända långt ihopbitande för att klara av vardagen. Inget kul alls, faktiskt.

Graviditetsdagbok vecka 21, 22, 23 och 24.

Juli

I juli började vår sommar. Barnens förskola var stängd och vi åkte på en sista minuten till Grekland och sedan till svärföräldrarna på västkusten. Under sommarsemestern låg jag mest i skuggan och tittade på när Joseph och barnen lekte. Jag blev otroligt svullen under de här varma sommarveckorna och tror att jag gick upp över 10 kg mellan två barnmorskebesök. Det var otroligt tungt! Även om sommaren på så många sätt var fantastisk så älskade jag INTE att vara jag.

Graviditetsdagbok vecka 25, 26, 27 och 28.

Augusti

Den stora händelsen i augusti var att Wollmar började förskoleklass. Det innebar också att jag fick vagga runt till både förskola och skola varje morgon och eftermiddag, varje runda tog mig ungefär en timme. Jag började läsa en kurs ”Kost vid graviditet och amning”  och det var bra, för då fick jag fokusera på något annat än att vara frustrerad över hur ont jag hade.

Graviditetsdagbok vecka 29, 30, 31, 32 och 33

September

I september medverkade jag på den nationella patientsäkerhetskonferensen  genom mitt SKL-jobb och fick även där förmånen att belysa patientperspektivet på förlossningsvården. Övriga dagar var jag hemma och all tid gick åt att lämna/hämta barn, plugga min kurs, vara på gymmet och cykla eller så åt jag morötter. Morötter alltså. Världens bästa graviditetscraving.

Graviditetsdagbok vecka 34, 35, 36 och 37

Oktober

Oktober alltså, årets bästa månad! Mitt vatten gick två dagar innan planerat snitt och ut kom världsbästa bebisen Waldo. Han föddes den 14 oktober och andra halvan av oktober månad var fylld av bebisbubbla och mys.

Graviditetsdagbok vecka 38 och 39

Förlossningsberättelse

På ledig tid den här månaden jobbade jag med att fixa inför forskarkalendern, började planera för en bok tillsammans med två barnmorskor och en läkare OCH skrev en tenta samma dag som vi kom hem från BB.

November

Novembers stora utmaning var att ha alla barnen själv i fyra dagar när Joseph åkte till England med jobbet. Våra barn är ena riktiga champs när det gäller och det gick riktigt bra. Vi sov alla i samma rum, åt bara barnens favoriträtter och tummade på en del andra rutiner och regler. Wilfred som är fyra år visade sig vara både villig och duktig på att ta hand om lillebror. Wollmar med förstås, men han är inte lika intresserad.

Jag och Louise skrev på ett nytt bokkontrakt för en ny bok på Fri Tanke förlag. Waldo sov sig igenom november och jag hann skriva en till tenta, göra en hemtenta och börja på kursens examensarbete, utöver att jobba med de två aktuella bokmanusen.

Min återhämtning efter två veckor  och efter fyra veckor

December

Nu känns livet med tre barn redan självklart. Graviditeten som pågick större delen av året är glömd och förlåten, till stor del i alla fall. Jag har kvar lite av det bäckenonda och det kommer nog dröja innan jag hittat hem helt i kroppen efter den här graviditeten.

Jag fick föreläsa vid två olika tillfällen, på två olika utbildningsdagar om endometrios. Waldo fick hänga med och sov sig igenom det hela i en sjal på min mage. Jag är otroligt tacksam över att få vara igång med lite såna ”lyxjobb” då och då. Jag trivs ändå bäst när jag inte enbart är hemma och skrotar.

Vår jul blev härlig och bullrig med storfamiljen. Våra barn har nio kusiner och en kommande här i Stockholm och de alla är ett så himla härligt gäng!

2019 blir ett annorlunda år

2019 kommer med 100% säkerhet bli HELT annorlunda än 2018 och det finns saker som jag ser SÅ mycket fram emot! Jag är så glad över att ni är med oss!

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

Det här är ett repostat äldre inlägg som vi kände för att köra på repris nu. Det är INTE en pik till någon om att just vi skulle behöva mer stöd i vår nuvarande situation. Utan mer att vi tänker att det kanske är fler som hittar hit just nu. Som kanske är nyblivna föräldrar själva, eller som rör sig i kretsar med nyblivna föräldrar.

Uppvaktning av nyblivna föräldrar

I min familj är vi fyra systrar, och tillsammans har vi nu 12 barn och en syster har en ytterligare i magen. Är det något jag lärt mig av mina systrars och mina egna erfarenheter är att även om vi är ganska lika, har vi haft ganska olika upplevelser. Både av förlossningarna, BB-vistelserna och tiden efter. Jag har varit och hälsat på en av systrarna på BB på när hon dagen efter förlossningen såg helt oberörd ut, bara lite mindre gravid än senast vi sågs. Jag själv har legat i blodpölar i en sjukhussäng dagar efter en förlossning och upplevt det oerhört integritetsbesvärligt att ha besök. Erfarenheterna gör ju såklart väldiga skillnader! Jag och Joseph har tillsammans sammanfattat våra 5 bästa tips för att hjälpa och fira nyblivna föräldrar.

wpid-IMG_20120831_192349.jpg
Två veckor gammal bebis och föräldrar…

  • Hör av dig och berätta hur glad du är över det nya livet.

Säg i första hand ”Grattis” och i andra hand ”hur mår ni?”. Lyssna på svaret, och visa att du är beredd att höra svaret även om det av någon anledning inte är rosenskimrande. Om det inte är läge för något längre samtal lämna ett öppet erbjudande:  ”Hör av er när som helst om ni behöver prata. Jag ska inte ge råd, jag vill bara lyssna!” De allra flesta har en historia de vill och behöver berätta, om och om igen.

  • Lämna ett öppet erbjudande.

”Jag är jättejättesugen på att få komma och hälsa på er och er nya bebis. Jag kommer givetvis ta med mig mat/fika till oss alla och kommer diska innan jag går. Hör av er när ni vill ha besök”. Förvänta dig inte att det är rimligt att göra besök enligt när du själv tror att det kan passa. Det kan vara redan jättetidigt eller flera veckor senare. Vänta på en inbjudan.

  • ”Jag är i affären, är det något ni behöver?”

Blommor är fantastiskt, men lika gärna en matkasse. Fyll den med kaffe, god juice, färsk frukt, nötter och andra lättätna saker som inte kräver en massa tillredning. Om de nyblivna föräldrarna inte får så mycket ro till matlagning kan en blodsockerhöjare vara räddningen. Att bara komma förbi med något föräldrarna behöver men inte vågar sig ut att handla kan vara en toppenidé. (Har du tur kan då också få chansen att få en sneak peek på bebisen! Utan att för den sakens skull ha bokat det där med uppstyrda besöket.)

  • Köp något till bebisen i en större storlek

De flesta ger bebiskläder i present och i en väldigt liten storlek. Bebisar växer som bekant ofta väldigt snabbt och det kan vara mer värt att ge ett plagg i storlek 62-74. Då kommer familjen kunna njuta av din present längre. Om det skulle vara att familjen behöver mer stöd än bara en present kanske ni kan gå ihop ett gäng till en större summa som kan användas till något av de dyrare barnrelaterade inköpen.

  • Erbjud din tid

Det är naturligtvis väldigt upp till varje nybliven familjekonstellation att känna in behovet och önskemålet om detta. Men om du känner familjen väl kan du, efter att första månaderna passerat, erbjuda din tid. Tid till att sitta och hålla bebisen i vardagsrummet medan de nyblivna föräldrarna får tid att göra allt som hänger efter. Eller ta bebisen på en vagnpromenad medan föräldrarna får 45 minuter ostörd tid på ett café. Det behöver inte handla om uppstyrd tid du är ”barnvakt”  och föräldrarna bort i flera timmar. Det kan vara minst lika hjälpsamt att finnas där korta stunder. OBS: det kan också vara minst lika störande att finnas där ofta och tätt. Var lyhörd!

wpid-IMG_20121107_161526.jpg
Från back then när vi gjorde tackkort för uppvaktningen när Wollmar föddes

Vad är dina bästa tips och upplevelser?

Vilka är dina erfarenheter av hur folk INTE bör göra? Berätta!

 

Livet som trebarnsföräldrar – Åter till verkligheten

Livet som trebarnsföräldrar – Åter till verkligheten

 

Det är lustigt med livet, eftersom så livsomvälvande händelser som att få barn liksom kommer och går precis som vilken söndag som helst. Utan att en hunnit att se sig om så har fyra veckor passerat utan vidare. Detta fenomen gör livet både lustigt och grymt på samma gång. Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vår lilla skruffalo Waldo kom ut! De två första veckorna kändes som en euforisk dröm som nästan varade som för evigt. 16 dagar. Hela familjen. I vår lilla bubbla.

Waldo

Lillskrutten fortsätter att växa och utvecklas som han ska. När jag skrev sist var han två veckor gammal och nu är han plötsligt dubbelt så gammal.  Waldo är en nöjd bebis i det stora hela. Han gråter när vi är för långsamma med att plocka upp honom om han är hungrig eller behöver få blöjan bytt. Vi har haft en episod av 30 minuters gråtande, EN kväll sedan han föddes. Han är dock så våra andra barn varit, väldigt närhetstörstande. Om han bara får vara nära så är han nöjd. Bärsjal for the win!

Wollmar och Wilfred

Storebröderna Fernandos kärlek och intresse för lillebror fortsätter att växa i takt med honom. Wilfred har tagit särskilt intresse där han ofta vill att Waldo ska vila på honom eller där han för jämnan vill hålla honom om foten. Så det där med de ”skrumpliga” fötterna gav sig ganska fort och nu är han hemskt förtjust i sin lilla kattunge.

Wollmar har kanske inte riktigt kommit fram till att vilja byta blöjor eller så, men han vill väldigt gärna köra vagnen och gör det med bravur. Även han sitter gärna och klappar eller pillar på Waldo. När Waldo är med vid nattningen av de stora barnen vill de gärna ligga och hålla en hand på honom medan vi läser.

Sömn

När jag kom tillbaka till jobbet och träffade min kollegor var det en som kommenterade att hennes dotter också var snäll de tre första veckorna. Sedan började skrikandet. Så hur skulle det blir här i huset? Som tur var har det än så länge inte blivit någon större skillnad. Visst kan han ligga och grymta som en halv ladugård mitt i natten (på dagen också, men då är det inte lika störigt) men det kan en leva med eftersom en inte behöver vara uppe och vaka kring det hela. Han är liksom nöjd ändå. Han äter ofta när vi går och lägger oss vid 22, sen vid 02 och 04. Mia ammar, såklart, och jag byter blöjor om det behövs på natten.

Mat

Funkar amningen fortfarande bra? Jo, jo men! Han äter så det står härliga till och där emellan pumpar Mia för donationen. Får vi andra i oss någon mat då? Några gånger har vi haft faktiskt fått ha båda armarna fria och Waldo har suttit nöjd i babysittern på golvet, tillsammans med resten av familjen runt bordet. Annars är det oftast någon av oss som bär på honom, ammar honom (Mia då) eller byter blöja mitt i maten. Men det är väl som det ska vara?

Föräldrarna

Vad ska vi skriva här. Jag har ju börjat jobba, vilket är lite deppigt, eftersom jag saknar Waldo så pass mycket. Samtidigt så kommer en in i vardagen och det är inte så mycket att göra åt det. Mia är hemma och börjar få rutin på sin vardag. Promenader, träning, matlagning mm. Pojkarna somnar fortfarande ganska tidigt (runt 19:30 – 20:00) vilket ger oss ganska mycket kvällstid tillsammans. Det är faktiskt inte så himla stor skillnad för oss. Än så länge är bilden inte helt rättvisande, för vi har inte mycket av trebarnskaos.

Logistik

Första veckan när jag gick tillbaka till jobbet var det höstlov. Då var Wollmar ledig några dagar och var på enbart fritids några dagar. Alltså fanns det inte en skarp tid eller skolplikt som kallade och det blev lite mjukstart för att se hur mornarna skulle kunna fungera framåt. Som den föräldralediga tar Mia hand om både lämning och hämtning. Jag bistår med att ställa iordning frukost på morgonen och lite varierande support, såsom blöjbyten, få barnen i kläder eller förbereda något annat för dagen. För att hinna med samma tider till förskola och skola som tidigare har vi ställt väckarklockan 30 minuter tidigare vilket är då den extratiden som behövs för att rådda med en Waldo i familjekonstellationen. Det funkar fint, och ännu har inte varken blöjbyten eller panikamningar ställt till det för att komma i tid till skolan.

Nu är det bara 6 veckor kvar till årets slut vilket känns hur kort som helst. Men då kommer Waldo att vara 10 veckor gammal, vilket känns hur långt borta som helst. Visst är det konstigt? Tiden alltså…

Livet som trebarnsföräldrar – första tiden

Under graviditeten pratade vi mycket med barnen om hur det skulle vara att ha en bebis hos oss. Hur skulle det blir? Vad hade de blivande storebröderna för förväntningar och farhågor (nej, vi använde inte de specifika orden när vi pratade med dem 🙂 )? Vad är det som gäller när en har en bebis i huset? Och så vidare…

Nu när lillebror väl har kommit ut så sätts allt detta på prov. Vi ser hur barnen, familjen och familjedynamiken verkligen blir nu när vi plötsligt är fem i familjen.

I allt detta kommer vi att skriva regelbundet under detta första år för att dels följa Waldo men även hur det är att vara fem i familjen. Så nu i ett första inlägg skriver jag om den första lyxiga tiden under ”pappadagarna”.

Waldo

Waldo har kommit in i världen och familjen riktigt bra. Han gör som bebisar mest (och förhoppningsvis) gör: Äter, sover och skiter. Han är vad en skulle kunna klassa som en ”snäll” bebis. Jag tycker inte om uttrycket, men vi skulle kunna uttrycka det på ett annat sätt: Vår 6-åring skriker och gråter mer per dygn än den nyfödda som ändå har gråt och skrik som primära språk. En märker att han är ett minsta syskon som förmodligen hört en del av sina storasyskon i magen, för han pojkarna bråkar och stökar som värst så är lilla Waldo helt oberörd. Det spelar ingen roll om han sova, äter eller ligger och tittar på sin favoritlampa. Att Bök & Stök AB håller på tillhör vardagen.

Wollmar

Wollmar var den som var mest pepp inför Waldos ankomst och han var också mest exalterad vid introduktionen och första dagarna. ”Åh, va söt han är”, ”Waldo är verkligen den sötaste bebisen i världen”, Att vi fick en sådan fin bebis efter att ha väntat så länge”. Han var också mycket noggrann med att pussa Waldo vid alla nödvändiga tillfällen såsom morgon, gå till skolan, komma hem från skolan och  läggdags. Men efter ungefär en vecka har hans engagemang och entusiasm svalnat något. Det är verkligen inte som att han ogillar Waldo på något sätt och om en ber honom om hjälp med att kolla till bebisen eller sätta in nappen i munnen på honom så är han snabb att vara behjälplig. Men annars så går hans 6-åriga liv vidare och det finns viktigare saker att ägna sig åt.

Wilfred

Lilleman, eller numera ”Mitt-i-mellan-man”, var inför förlossningen den som prompt ville läsa ”Vi ska få en bebis” varendaste kväll. Men någonstans i det hela har en oro eller rädsla anats att han kommer att ersättas av en ”ny” minsting. Denna rädsla/oro gav sig då i uttryck under första dagarna till att Wilfred promt ville att vi, och framförallt den speedade storebrodern, skulle ”sluta prata om Waldo hela tiden”. Han sa även efter första besöket på BB att ”sjukhuset luktade illa och Waldo luktade illa”. Men efter de första nätterna hemma och efter att han märkt att han faktiskt kunde och fick sova i mammas och daddys säng på nätterna så var inte lillebror så himla tokig längre. Förutom en episod när Wilfred vägrade att äta frukost så länge som Waldos ”Skrumpliga fötter” syntes så har han kommit närmre och närmre sitt lillasyskon. Nu är det mest Wilfred som kollar till Waldo och spontant vill klappa honom på huvudet, pussa honom och allmänt vara nära. Till det hela tror jag att det hjälpte mycket att han fick vara hemma från förskolan ett par dagar och korta dagar generellt så att han få tid att vänjas in i det hela.

Sömn

Sömnen har som sagt var funkat bra för Waldo, vilket i sin tur speglar sig på oss om föräldrar och övriga familjen. Han ammar en hel del på kvällarna och från 22 på kvällen så äter han inte mer än 2-3 gånger under natten. Han har perioder under kvällen där han låter som en get och oftast vill ha närhet och napp (eller snutta med bröstet), vilket kan göra det svårt att sova. Men vi som föräldrar tycker ändå att vi har fått riktigt goda nätter på det stora hela.

Mat

Precis som med Wollmar och Wilfred så har Mia haft övermycket bröstmjölk. Eftersom det var mer än barnen kunde äta, ledde detta till ett antal mjölkstockningar med Wollmar, till bröstmjölksdonation med Wilfred och nu samma sak med Waldo. Vi lyckades till och med få blodproverna och allt klart  för bröstmjölksdonation under BB-vistelsen. Waldo äter regelbundet och går upp i vikt som han ska.

Föräldrarna…

Just nu, denna första tid med ett nytt barn är ju magiskt. Om allt går bra är det en nyförälskelse och en eufori. För oss har det verkligen varit en bra uppstart med Waldo. Vi har fått en underbart skapad liten skrutt som vi älskar och blir bedårade av. Allt funkar och flyter på bra hittills. Mia har fått tillbaka mobilitet och orken i kroppen och vi är båda två så lyckliga i att få ha så mycket tid tillsammans som familj som vi haft nu.

Logistik

Just nu kan vi kanske inte säga så mycket här. Matlagning, hämtningar, lämningar och mathandling går liksom enkelt att fixa när vi båda är hemma och Mia fått tillbaka ork att kunna göra grejer här hemma. Vi har lagt märke till att tiden inte riktigt räcker till om vi går upp med den vanliga väckarklockan. Waldo är en ny faktor och han behöver tid. Hur det ska bli på onsdag när jag går tillbaka till jobbet? Vi får väl se…

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

För ett år sedan ganska precis genomgick jag ju sfinkerrekonstruktionen, en sövd operation med fem veckors sjukskrivning efteråt. Nu har jag också genomgått ett sövt kejsarsnitt. Jag vill vara tydligt med att det här är min upplevelse och inte ett allmängiltigt konstaterande: Men för mig är kejsarsnitt en walk in the park jämfört med sfinkteroperationer. Jag upplever att många inom vården framstället kejsarsnitt som ”EN STOOOOR BUKOPERATION” och att samma personer knappt verkar ha en susning om hur det är att operera bäckenbotten och sfinktrar. Nu har jag ju genomgått två sådana operationer av varje. Två veckor efter senaste bäckenbottenoperationen kunde jag hasa mig fram typ 1,2 km. Nu två veckor efter kejsarsnittet har jag redan kunnat vara ute och promenera raskt i över 1,5 timme. Efter mellangårds- och sfinkteroperationen var jag rädd att jag var världens mesigaste och smärtkänsliga person. Nu efter kejsarsnittet känner jag mig istället stärkt. Jag kunde få vara en av de där pigga mammorna på BB som rörde sig hyfsat obehindrat och kunde gå ut och äta i matsalen. Inte för att det ligger någon värdering i det, men för mig kändes det skönt.

Innan Waldo ens var 48 timmar gammal kunde vi lämna sjukhuset och ta bussen och en kort promenad hem. Den sträckan jag gick då kunde jag knappt ens gå 10 dagar efter sfinkterrekonstruktionen. Jag ska inte tjata ihjäl er om likheter och skillnader mellan dessa operationer. Men jag skulle så gärna vilja att folk på förlossning och BB förstod hur de olika operationerna upplevs. Jag håller fortfarande med mig själv om det jag skrev här. 

Magen

Min postpreggomage är inte en sådan som slurpar ihop sig en kvart efter att bebisen är ute. Jag kroppsnojar en del, och magens återhämtning är det som jag nästan mår sämst över. Det gick långsammare efter andra barnet än med första, och det går långsammare nu än efter tvåan. Jag har dock helt okej magmuskelfunktion och min lilla delning på typ 2 cm ovan naveln har inte blivit värre. Vilket faktiskt känns nästan konstigt, med tanke på hur mycket Waldos lilla vassa och hårds rumpa låg och skavde där i slutet av graviditeten. Jag använde en gördel hela första veckan efter snittet, inte varken för hudens eller musklernas återhämtning. Men för smärtlindringens skull. Det gjorde STOR skillnad på hur ont jag hade om jag hade gördeln eller inte. Den och bra smärtlindring gjorde att jag kunde vara uppe och röra mig mycket, tidigt. Gördeln hjälpte också till att begränsa mig. Livet som trebarnsmamma innebär ändå långt mycket mer förflyttningar och knasiga rörelser än vad som kanske är helt skonsamt för en nysnittad mage. Efter den första veckan med gördel har jag faktiskt gått över till att ha gördelliknande trosor, alltså köpta på hyllan för ”shaping”-underkläder. Jag har fortfarande för mycket mage kvar för att de ska bidra med någon snygghetseffekt, men de ger fortsatt ett litet stöd som jag uppskattar. OBS: Jag är inte heller ute efter snygghetseffekten. Just nu försöker jag embrace:a mitt postpartumutseende. Det går sådär, men jag vill i alla fall inte försköna det hela.

Brösten alltså!

Jag initierade redan under BB-vistelsen möjligheten att börja donera bröstmjölk så tidigt som möjligt. Redan under Waldos första natt började beck-blöjorna ta slut och övergå till mjölkbajs. De första dygnen hemma från BB var otroligt smärtsamma när mjölken rann till på allvar. . Jag vet att ”alla” har ont i brösten vid mjölktillströmningen, men det är extremt och handmjölkning har inte kunnat hjälpa. Det jag får ut är deciliter och inte milliliter. Jag fick med mig en elektrisk pump från Modersmjölkscentralen redan när vi åkte hem från BB. Så fort jag slutade med smärtlindring kunde jag också börja pumpa för att donera. Jag vet att folk verkligen lider av att ha för lite mjölk, så jag klagar inte.

Bäckenet

Jag har varit orolig för att bäckensmärtan inte skulle ge med sig. Jag fick ju ont i bäckenet nästan direkt efter att jag blivit gravid. Jag tror att vi tog graviditetstestet på en lördag och på måndagen hade jag redan så ont att jag kände att det var olämpligt att springa. Ganska direkt efter att Waldo kom ut upplevde jag att smärtan var borta. När vi var på återbesök på BB fyra dagar efter snittet var det en härlig och solig dag, och jag föreslog att vi skulle promenera hem. 4,5 km gick vi då utan att jag hade det minsta ont. Då åt jag fortfarande smärtlindring och jag tänkte att det kanske skulle visa sig att det ändå fanns någon smärta dold där bakom. Men inte! Jag har fortsatt kunna promenera ganska raskt och ganska långt, och jag har på sin höjd fått träningsvärks känsla i höftböjarna efteråt. Jag kan också sitta på golv och bygga med lego. Och städa badrummet. När jag suttit i soffan en stund är jag inte längre stel som en gammal gumma. Bäckensmärtan är borta! Jag ska dock ta god tid på mig att träna upp muskelstyrkan runt omkring bäckenet innan jag börjar belasta för mycket, för hårt och för länge. Löpning ligger långt bort.

Handlederna

Jag har faktiskt inte förlorat all vätska i kroppen än. När jag varit ute och promenerat blir händerna supersvullna, typ som de annars kan bli i slutet av ett riktigt långpass löpning. Och jag får fortfarande kraftiga tryckmärken efter strumpor och sånt. Eftersom mina handleder både varit drabbade av karpaltunnelsyndrom (som mest berott på svullnad) och en släng av tum-sene-inflammation så är allt detta inte borta än. Karpaltunnelsmärtan är mindre, och tumsenorna inte lika lättprovocerade som under graviditeten. Men hundra bra är det inte än.

Euforin!

Första 5 dagarna efter Waldo föddes var jag euforisk, nästan hög. Inte bara lyckan över en frisk bebis, jag var också så OTROLIGT tacksam att slippa vara gravid. Att kunna gå obehindrat. Att trögheten i kroppen är borta. Att få känna mig som mig själv. Att känna att det inte är en kraftansträngning att ta ut soporna eller duka av bordet, liksom. Jag kan nästan inte beskriva känslan, hur lätt det blev att vara Mia på bara några dagar. Och det är nästan som att jag inte kan förstå hur tungt det var att vara gravid. Det var liksom inte bara smärta, det vara också att allt var så himla jobbigt.

Babyblues

Gråten slog till på sjätte dagen. Det konstiga är att jag blev ledsen för att graviditeten var slut, fast jag så innerligt avskytt att vara gravid. Att jag blev ledsen över att ge bort mina gravidkläder till en syster, fast jag tvättat och packat undan dem med typ avsmak bara dagar innan. Jag såg en gravid granne och ville gråta bara för att hon hade hela det underbara med födsel och första bebistiden framför sig. Joseph började prata om att göra en vasektomi nu, och jag började gråta bara för att jag inte kunde kännas vid beslutet att inte vilja ha fler barn. Det höll inte i sig så länge, men jag vet inte riktigt var jag landat med känslorna än. Jag har just nu så mycket kämpiga känslor kring postpartumkroppen att jag just nu i alla fall är mer inne på ”det här vill jag aldrig göra om”-tänket.

Smärtan efter operationen

Efter kejsarsnittet fick jag morfin i min infart på handen tre gånger. Sedan bad jag om Temgesic några tillfällen efter det. När vi kom hem två dagar efter snittet kunde jag klara mig på alvedon+naproxen. Efter 4-5 dagar kunde jag ta bort natt-smärtlindringen och dag 6 efter snittet var sista dagen jag behövde smärtlindring överhuvudtaget. Jag har som sagt haft ganska god hjälp på traven smärtmässigt av gördel och stödtrosor. Jag upplever att jag haft mindre ont den här gången än efter förra snittet, och då hade jag ändå väldigt lite ont då också. Jag har ju tidigare läst på och skrivit en del om gördlar efter graviditet, kejsarsnitt och bukoperationer men hittade nu också en ny liten studie om ämnet: Elastic Abdominal Binders Reduce Cesarean Pain Postoperatively: A Randomized Controlled Pilot Trial. Jag var mycket mer skeptisk efter förra snittet, då upplevde jag det inte som någon hjälp alls. Men nu tycker jag annorlunda!

Att vara fysiskt aktiv

Jag upplever att det varit lätt och smidigt att komma igång med fysisk aktivitet den här gången. Jag kör mitt eget rehabupplägg som jag brukar göra med patienter och vågar sakta men säkert plussa på lite här och var. Inget som är med yttre belastning eller motstånd och heller inte något som egentligen berör magen. Promenader känns också oerhört bra, och också väldigt väldigt lyckogivande! Så tacksam till kroppen.

Amning/Pumpning

Förutom smärtan när mjölken rann till så går amningen bra. Waldo fattade grejen redan på BB och har inga problem. Mina bröst överproducerar och det hade ju varit ett problem om jag inte hade kunnat pumpa och donera. Det är en välsignelse med elektrisk dubbelpump. Förra gången jag donerade pumpade jag för hand med en enkelpump. Jag fattar inte att jag ens fick till det då, med två barn under två år och allt. Hur fick jag tid till det? Nu går det på snabbt och smidigt och jag får ut enormt mycket mer. Det enda som kanske blir ett bekymmer är hur jag ska hantera det hela när jag måste sluta doneringspumpa vid tre månader. Jag antar att jag smartast tar det med en nertrappning, och inte ett abrupt slut.

Avslagsblödning

Jag blödde skitmycket första dygnet och eftervärkarna gjorde fasansfullt ont. Det blödde så så mycket så att jag nästan blev orolig. Efter det blödde jag nästan inte ens mens-mycket och det slutade helt efter en vecka. Men så i torsdags fick jag lite mer ont, och i fredags blödde jag igen. Inte färskt blod, och sen kom det ut en jättestor koagelklump. Jag har inga andra tecken på att något skulle vara knasigt. Igår hände samma sak när jag var ute på promenad. Jag hoppas att det är övergående.

Två veckor efter graviditeten

Ni hör ju. Det går upp och det går ner, jag har varit ledsen och jag är lycklig. Kroppen verkar landa bra, men jag lyckas ändå inte vara tacksam nog att förlåta kroppen helt för att återgången till ”normalkropp” inte går tillräckligt snabbt. Ni förstår, jag är inget bra föredöme på det här med postpartumkropp. Två veckor efteråt och jag är dock helt förälskad i lilla Waldo-bebisen. Så tacksam för att känslorna för honom finns där!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!