Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Födelsedagsveckan!

Födelsedagsveckan!

Den här veckan är vår födelsedagsvecka, min och Wilfreds. Jag blir såklart påmind om Wilfreds födelse när det är hans födelsedag, men också på min egen. Jag firade min födelsedag 2014 på BB, kejsarsnittad och ensam med Wilfred. Joseph och Wollmar var hemma i karantän, eftersom Wollmar kräkts dagen innan. Det var en konstig födelsedag. Jag minns att jag tagit med mig en bok som jag började med. Jag gav upp efter ett par kapitel eftersom jag absolut inte hängde med i handlingen och dessutom tyckte att författaren aldrig slutade blanda in nya karaktärer i boken. Efteråt såg jag att det var en novellsamling jag börjat läsa. Hahaha.

Wilfreds födelsedag i tisdag var precis så bra som man kan hoppas på. Han blev jätteglad för presenterna och stortrivdes med uppmärksamheten och firandet, både hemma och på förskolan.

Min dag då?

Den började med frukost på sängen och sång av mina grabbar. Sen fick jag en present, Joseph hade kört på mitt tema och bokat in mig på någon eftermiddagsöverraskning. Sedan drog jag till jobbet och rev av en sedvanlig arbetsdag, men fick snabba mig därifrån.

Joseph hade bokat in mig på SPA! Först 40 minuters rygg/ben/fotmassage och sedan lika lång ansiktsbehandling. Och på slutet fick jag ett eget rum med bubbelpool att chilla i och ett fat med färsk frukt och iskallt vatten. Så himla najs! Jag stornöjt av behandlingarna, men kanske nästan lika mycket av en timmes total stilla egentid i poolrummet.

När jag kom hem möttes jag av detta:

Mina två önskemål inför födelsedagen: Ceasarsallad och tårta med nutella, salt kolasås, bananmos och garnerad med kanderade mandlar. Så gott! Vägen till mitt hjärta är sannerligen genom magen.

Imorgon är det en vanlig arbetsdag för mig igen, men förskolan är stängd så Joseph och grabbarna ska till Skansen. Och ge Wilfreds nappar till katterna. Farmor frågade honom via Skype idag om hur det kommer gå att sluta med napp, och han svarade ”Inte så bra!”. Lilla hjärtat… Vi får väl återkomma med hur det går. På lördag ska vi ha brunch-födelsedagskalas med familj och vänner, Joseph håller som bäst på att baka knäckebröd och småkakor för det just nu.

Förresten, vad vill ni läsa om?

Jag har en till serie inplanerad men när juni börjar står jag utan idéer! Kom gärna med förslag!

Våra barnkalas

På instagram fick vi en fråga om vi kunde skriva lite om våra barnkalas.

 

Våra barnkalas

Wollmar har hittills haft 4 födelsedagar, och har i regel haft två olika kalas eftersom vi brukar fira honom både på semestern på Öckerö och här hemma. Wilfred har hittills haft två födelsedagar, och hans första kalas var hans egna och hans andra kalas blev tillsammans med Mias 30-årsfirande. De fyller år med två dagars mellanrum. Ingen av barnen har hittills haft kalas med förskolevänner eller liknande, men det blir debut senare under våren/sommaren.Vi brukar bjuda en blandning av släkt och vänner på kalasen, och det brukar snitta på 15-30 personer. Bara Mias närmaste familj är runt 15-20 personer (flest barn).

Kalasmat

Det ätbara på kalasen är det vi oftast lägger mycket kraft och tid på, vi gillar ju att baka. Vi försöker alltid ha något salt alternativ, festligare smörgåsar, inbakade korvbröd eller så. Och frukt. Det finns alltid vuxna som helst vill salt-fika och alltid något litet barn som inte äter söt-fika än. Utöver det så blir det ofta någon småkaka, någon bulle och tårta. Och popcorn. Våra barn äter allra helst bara popcorn på kalas.

Saltfika:

Patties; Sri Lankesiska piroger

Korv i bröd; inbakade prinskorvar

På bilden: en Pizzastjärna i bitar som vi verkar ha missat att skriva ut receptet på?

Mer om vad vi bjudit på kalasen finns här:

Wollmar 1 år

Wollmar 2 år

Wollmar 3 år

Wollmar 4 år

Wollmars Stockholmskalas: 1 och  3, de andra verkar vi inte ha bloggat om.

Wilfred 1

Wilfreds eget andra födelsedagsfirande

Wilfreds och Mias 30+2-fest

Dryck brukar vi bry oss mer om än att fixa kaffe, te, saft, bubbelvatten och vanligt vatten med kanske någon frukt i.

Var?

Wollmars kalas på själva födelsedagen som är mitt i sommaren brukar firas hemma hos mina föräldrar på Öckerö, och då firar vi med dukning i trädgården och ballonger som blåser sönder i träden. Eftersom det alltid är något av Mias syskonbarn som fyller år samtidigt som någon annan brukar de andra kalasen bli tillsammans med någon kusin, oftast hemma hos kusinen eftersom vi bor minst.

Aktiviteterna har hittills mest bara vara att träffa vännerna och släkten, fika, öppna paket och sjunga ballongsången. På Mias/Wilfreds kalas förra året hade vi någon slags barnanpassad 5-kamp, men det var ju inte direkt för Wilfreds skull, utan för de andra 20 barnen på kalaset.

Kalasen brukar pågå i några timmar, sådär som känns naturligt. Det är alltid någon som måste iväg, det är alltid någon som stannar kvar längre efter att alla andra har gått.

I juni planerar vi för barnens första ”kompis-kalas”. Wollmar fyller år mitt i sommaren då alla är borta, och Wilfred fyller år i maj. Därför kör vi ihop deras kompiskalas i juni. De får välja lika många kompisar att bjuda som de är år gamla, och så bjuder vi kompisarna och deras föräldrar. Då planerar vi för något mindre omfattande fika än vad vi vanligtvis brukar göra, och tänker istället lägga mer krut på aktivitet/lek. Det kommer också få bli kortare, kanske högst 2 timmar. Vi ska se om vi kan blogga om denna tillställning på något sätt senare!

Berätta, hur är ditt bästa barnkalas?

 

Om föräldraskap

Om föräldraskap

Det här har varit det som förvånat oss mest i föräldraskapet

Vi var ganska eniga om att det som förvånade oss mest med föräldraskapet var hur otroligt starka känslor det skapar. Känslor om inte enbart är positiva. Vi älskar våra barn och skulle göra vad som helst för dem, så oroa er inte nu. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de också skulle kunna driva fram våra egna absolut sämsta sidor på ett sånt väldigt effektivt sätt. Det finns ingen annan människa som kan driva oss till vansinne som våra barn kan. Vi skulle aldrig bli frustrerade och arga på samma sätt, av vad någon annan gör. Vi blir extremt sällan arga på varandra, och vi är inga personer som ofta hamnar i konflikter med kollegor eller andra medmänniskor. Men barnen kan driva fram en sån ENORM frustration, som vi inte riktigt var bekanta med att vi hade inom oss tidigare.

Vi älskar dem över allt annat, och vi låter inte frustrationen och ilskan ta överhanden på något för barnen negativt sätt. Men de ser oss bli arga, upprörda och stressade och vi försöker så pedagogiskt vi kan förklara för dem när det händer, eller strax efteråt. Vi tänker att barn behöver vet att hela känsloregistret finns och att det är okej att inom sunda spann ge utlopp för sina känslor.

Men, ja. Det som förvånat oss mest som föräldrar är hur arga vi kan bli. Haha.

Förebilder och inspiratörer inom föräldraskap

När det kommer till förebilder inom föräldraskap går vi nog båda mest till våra egna föräldrar. Mia vill gärna pyssla med barnen som hennes mamma gjorde med henne och hennes systrar, och hon tycker att det är viktigt att skapa ”magiska” barndomsminnen. Från mina föräldrar har vi mycket hämtat en generositetsinställning – det ska alltid finnas utrymme för matgäster, och att ha barnens kompisar över är bara en förmån.

När det kommer till andra personer och mer kunskapsinhämtning så har vi läst böcker av Jesper Juul och Petra Krantz Lindgren och funnit inspiration hos båda.

Annars känns det i stort sett svårt att inhämta råd och kunskap från andra när det kommer till föräldraskap. Det är ju bara vi som är vi, och det är bara vi som har våra barn. Våra svårigheter är ju utifrån våra egna svagheter som individer och föräldrar, och våra barn är ju sina egna personer med allt vad det innebär. Vi har några kompisfamiljer som fungerar ganska lika oss, och dessa blir ju inspiratörer på ett mer vardagligt plan. Det handlar inte om att vi har vänner som några stora föredömen på piedestaler, utan mer som medkämpande. ”Jaha, de löste det där problemet så där, vad smart!”.

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina graviditeter är litegrann ”ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet ”ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.

Av.Mina.

Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

 

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag har fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag är lika stark i min bäckenbotten och har samma nivå av symtom/symtomfrihet som i början, så något negativt tror jag faktiskt inte att det inneburit. Nu ska jag så småningom till gynekolog och få en lite bättre bedömning av hur det verkligen står, så jag får väl återkomma.

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador är en bra grej, bara bäckenbotten ändå är hyfsat intakt ändå. Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Jag ska VERKLIGEN försöka skärpa mig om det blir ett tredje barn!

Planen för i år är att springa Lidingöloppet. Vi måste bara ta oss an lite långlöpning så småningom, just nu är både jag och Joseph kvar i transportlöpningsvanan bara.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

 

Skapa rörelseglädje för barn

Skapa rörelseglädje för barn

Hur vi tänker kring barns motion och rörelse

På instagram fick vi en fråga om hur vi tänker kring våra barns motion och rörelse, hur vi tänker att man kan röra sig MED sina barn och hur vi förmedlar rörelseglädje. Det här är naturligtvis inget vi är proffs på på något sätt, men vi fick frågan och det är kul att besvara den.

Vardagsmotion för barn

Våra barn är uppväxta som innerstadsbarn (hittills) och går på en förskola utan gård. Rätt snart efter inskolning på förskolan förstod vi att de lyckades få även småttisarna att gå långt till de olika parkerna. Både Wollmar och Wilfred har alltså promenerat typ 1-2 kilometer enkel väg till olika parker tillsammans med förskolegruppen någon gång i veckan, när de inte bara gått till den absolut närmsta parken. Vi har bott så nära förskolan att vi inte har haft vagn vid lämning och hämtning. Men vi insåg barnens förmåga att knata på rätt långt, bara de fick gå i sin egen takt och med rätt förutsättningar. Detta har vi tagit fasta på. Våra barn har fått gå mycket, till vardags. Det kanske inte direkt är rörelseglädje, men vardagsmotion. Vi har ingen bil och åker kollektivtrafik alltid, och våra barn ser det som naturligt att promenera till buss, tåg och tunnelbana.

Det som är viktigt att tänka på tycker vi, det är att lekparker är en grym motorisk fysisk aktivitet för barn. Det behövs ju verkligen inte så mycket mer egentligen, än att erbjuda dem att vara ute. Springa, klättra, krypa, smyga…

Det är väl lite om hur vi rör oss MED våra barn till vardags.

Organiserad lek/motion för barn

Sedan båda barnen fyllt 2 har vi börjat gå på en motionsaktivitet med dem. Wollmar började på dans men vi bytte till redskapsgymnastik när han fyllde 3. Wilfred hoppade in och började på samma redskapsgymnastik i höstas, är han var 2 åt och några månader. Våra barn AVSKYR att dansa. När det är dansuppvärmning så ställer de sig skeptiska vid väggarna och tittar på. Men de älskar att springa, hoppa och göra kullerbyttor och sånt. Vi känner inte att det egentligen inte är supernödvändigt med organiserad motionsaktivitet för så små barn, men faktum är att det har lärt sig HUR mycket som helst och verkligen fått en bra motorisk utveckling. Plus att det är kul!

Rörelseglädje

Våra barn visar tydligt att de upplever rörelseglädje av att lära sig att bemästra nya saker. Att göra kullerbyttor, att hoppa från något högt, att cykla. Förra sommaren lärde sig Wollmar cykla. Han har tidigare haft springcykel, och dag ett när vi introducerade riktig cykel så hade han stödhjul och ledpinne. Dag två kunde vi släppa pinnen, och stödjulen kunde vi höja. Dag tre cyklade han som om han aldrig har gjort annat. Att ha cyklat med springcykel var en jättebra balansträning som för honom ledde till en superlätt cykelintroduktion. Våra barn vet att vi springer. De vet att vi springer ofta, mycket och ibland långt. De vet att vi gillar lopp, och de gillar att kunna heja på när någon av oss springer lopp. Ibland vill de leka att de springer lopp, och de vill att vi ska säga ”heja heja” och låtsas ha den där feststämningen som är på peppiga löp-lopp. Den här våren när vi tog fram cyklarna lärde sig Wollmar att cykla på riktigt. Han kan starta själv, bromsa i nerförsbackar och stå och cykla i uppförsbackar. Och NU kommer rörelseglädjen in i bilden. För nu kan han cykla och vi kan springa! En lördag för någon vecka sedan sa han ”idag vill jag cykla en mil”. Så då gjorde han och Mia det på förmiddagen. På eftermiddagen ville han cykla igen, då blev det 7 km.

Press?

Vi har hittills aldrig behövt sätta några regler vad gäller stillasittande för våra barn, och inte heller behövt anstränga oss mycket för att ge dem möjlighet att röra sig. Men vi ser det som naturligt att sträckor att förflytta sig är en del av vardagsmotion. Vi vill av den anledningen helst inte ha bil, eftersom vi bor i en storstad med lätta förbindelser ändå. Under min uppväxt var jag och min bror redan då TV-spelstokiga, men min mamma var stenhård med att det var en timme som gällde. Vi har regler för våra barns skärmanvändande idag, och kommer försöka ha det även längre fram. Men de utmaningarna känner vi inte så väl till än.

Motion och hälsa är för oss tätt sammankopplat. Wollmar vet att det är en bra känsla när hjärtat bankar hårt när han cyklar i uppförsbackar, och Wilfred vet att det är musklerna som blir trötta när han springcyklat mycket. Barnen vet att mat är bränsle för kroppen, men får aldrig någonsin höra att träning skulle berättiga mat eller något annat nonsens. Vi kommer ju inte kunna förskona våra barn från hälsohetsen i samhället på sikt. Just nu känns det som att de rör sig inom spannet för rörelseglädje och vardagsmotion i form av förflyttningar som de inte ens reflekterar över. Det är vi glada för!

Skapa rörelseglädje för barn

Hur tänker du kring barn, vardagsmotion och rörelseglädje?

Att natta våra barn på 60 sekunder

 

De Fernandoska nattningarna

Att natta (våra) barn på 60 sekunder

Vi får ibland frågor om det här med att natta barn, för vi nämner det ibland som en förutsättning för att typ kunna blogga och så. Vi brukar försöka att inte prata om det, för det är tämligen oförtjänt. Vi har fått barn som älskar att sova, typ. Eller i alla fall att gå och lägga sig. Det är i och för sig INTE som att de älskar att sova på mornarna. Och de vaknar ju och ska dricka, ha snuttefiltar, kissa, kramas och så vidare i all oändlighet ibland.

Vi har en bok där vi skriver upp saker om våra barn

Nu kommer vi till det där orättvisa.

30 september 2012, alltså exakt en månad efter att Wollmar föddes, skrev vi detta i boken:

Ända sedan vi kom hem från BB har Wollmar sovit från 8 till kvällen och fram till morgonen, med 3-4-måltider på natten. Han gråter aldrig utan ger bara ifrån sig ljud så att jag vaknar, han äter och somnar om. Han har sovit i egen säng sedan han var en vecka gammal, jag hämtar och lämnar honom till och från hans säng när han ska äta”.

Jag hör en del av er skära tänder redan nu. Barn är olika!!

När han var fyra månader står det så här:

Hans nätter sträcker sig mellan 19-08, men han äter flera gånger på natten. Dock somnar han om bra och gråter i princip aldrig nattetid. Han är lätt att lägga och somnar själv i egen säng efter att vi nattat honom,

Wollmar 8 månader:

Han sover fortfarande inte hela, ostörda nätter. Han vaknar oftast till och behöver nappas/vyssjas 3-4 gånger per natt, och ammar minst en gång. Han sover oftast mellan 19-05.30.

14 månader:

Han tycker mycket om sin säng och gosar gärna med mjukisdjur och kuddar. På kvällarna älskar han att titta på ”In the Night Garden” eller ”Pocoyo” efter det somnar han i egen säng med napp och snuttis efter att vi bett godnattbön.

(Vi började med kvällsTV som en del av vår kvällsrutin ganska tidigt, om ni känner funderingar kring detta kan ni läsa våra tankar här och här)

Wilfred då?

Vi har inte skrivit lika mycket om Wilfred, andra-barn som han är stackarn. Men när han var 3 månader skrev vi detta:

Hans nätter sträcker sig från åtta på kvällen tills han blir väckt av Wollmar på morgonen. Han började med snutte för några dagar sedan, oklart om han själv uppskattar den.

Vi har jobbat rätt hårt på att få barnen att gilla både napp och snuttis. Wollmar sov med napp och snuttis tills han var tre, sedan bara napp. Wilfred fyller 3 i maj och sover med napp, snuttis och två mjukisdjurspingviner. Han har stenkoll på alla sina prylar och vaknar om EN av dem är borta ur hans grepp. Riktigt så hade vi kanske inte riktigt velat ha det…Nappen behöver vi jobba bort snart, sa tandläkaren på 3-årskontrollen. Så det blir ett maj-projekt! Och till protokollet: Wilfred sov inte hela nätter vid tre månader, han åt en massa där också.

Anledningen till att vi inte skrivit så mycket om Wilfred och nattningarna är för att han införlivades i Wollmars rutiner. Jag var ensam med båda barnen när han var 3 månader och Wollmar 25 månader i några dagar och nätter, och skrev om det i ett gäng inlägg, länkar om någon är intresserad.

Kväll 1

Kväll 2

Kväll 3

Kväll 4

I vår kvällsrutin sedan barnen började kolla på TV:

  • Kvällsmat
  • Bad/dusch/badrumsfix
  • Nedsläckt i lägenheten ca en timme före sovdags
  • 30 minuter TV/läsning i soffan, fortfarande nedsläckt och förhållandevis lugna program på TV
  • Gå till sängs, be en godnattbön
  • Det har tillkommit att vi räknar till 50 innan vi säger ”Godnatt” och går från rummet, oklart varför. Wollmar vill att vi ska räkna tyst, Wilfred vill att vi ska räkna högt. Den som nattar Wilfred räknar då i hans öra, den andra vuxne är med Wollmar.
  • Sedan säger vi godnatt, att vi älskar dem, och går.
  • Barnen somnar själva.

Ungefärligt detta har funkat sedan vi började med Wollmar, men det har såklart funnits krångligare dagar/perioder också. Men alla våra föräldrar och närmsta vänner som varit med om våra nattningar påstår att vi har exakt världens mest lättlagda barn (typ), så jag gissar att det mest handlar om dem. Inte våra nattnings-skills-alltså.

Det här är alltså inte ett skryt-inlägg, för det är en extremt oförtjänt sak att skryta om. Men någon frågade och ville veta mer, och här är med.

Berätta, hur nattar du ditt/dina barn?

Hur vi får barnen att smaka på ny mat

Hur vi får barnen att smaka på ny mat

Hur tänker ni kring barn och mat?

På vår frågestund som vi hade för någon vecka sedan fick vi in exakt NOLL frågor om oss, haha. Men vi fick en fråga på instagram som passar bättre att svara på här. Vi är överhuvudtaget mer personliga på instagram, och vårt konto där har också ganska stor fokus på vår vardagsmat och vad barnen äter av allt vad vi lagar.

Frågan löd:

”Det här kanske ni har svarat på många gånger, men hur pratar ni med barnen om att smaka? Om att de kan välja något bara på bordet? Hur peppar ni er själva när de bara äter grönsaker och bröd flera dagar i följd? Ni verkar ha en härlig inställning till mat och jag skulle uppskatta lite inspiration/tips från er”.

Vi planerar och tänker mat utifrån någon slags tallriksmodell, med kolhydrater, protein och grönsaker.

För vår egen del försöker vi hålla på tallriskmodellen med varje lagat mål, men för barnen ser vi det som en cykel över tid. Vi har ganska stort förtroende till barnens egna kroppar, att kroppen över tid ser till att den får allt den behöver. Bara vi erbjuder bra mat generellt. Vi är helt nöjda med att barnen ibland bara äter kolhydrater, vissa dagar bara äter av proteinkällan och en del dagar bara äter grönsaker. Över tid får de i sig hela kostcirkeln och motsvarande en tallriksmodell, fast det är utsmetat över två veckor.

Till exempel har barnen haft lite svårare att få sådana där riktiga ”protein-ätar-dagar” då vi ätit vegetariskt nu i sex veckor. Helt plötsligt började då vår minste, snart tre år, be om ägg till frukost. Det ser vi som ett kvitto på en högfunktionell kropp som ser till att ha får i sig allt den behöver.

Vi försöker också alltid att ha det ganska odramatiskt kring att smaka.

De MÅSTE smaka innan de får uttala sig om att något är äckligt, men måste inte smaka rent generellt. Regeln handlar alltså om rätten att uttala sig. Ofta kör vi mut-metoden. Typ barnet tar en portion pasta, men vägrar grönsaker, sås, proteinkälla. Om barnet då vill ha en till portion pasta måste han då först smaka på något av det andra. Det räcker med att smaka pyttelite, men ändå. Otroligt ofta kommer de då på att de nog visst ville ha sås till nästa portion, etc. Ibland mutar vi också med att ”om du smakar på detta så får du efterrätt”. ”Efterrätten” är oftast melon till vardags.

Äter de typ ingenting alls, eller något som vi bedömer som alldeles för lite, då avslutar vi måltiden utan tjat. Sedan dukar vi av, de får leka en stund. När det gått tillräckligt lång stund för att de inte ska dra parallellen ”jag-äter-inget-till-middag-och-då-får-jag-något-godare-istället” så brukar vi göra smörgåsar och frukt till dem.

Vi har tryggheten av att vi vet att våra barn äter bra på förskolan, och att maten där är god, näringsrik och varierad.

Att kunna vara avslappnad kring vad barnet äter eller inte äter handlar ju mycket om att veta att de faktiskt inte far illa på något sätt alls av att äta lite sämre/mindre någon dag då och då.

Vi testar ju och lagar mycket ny mat. För att barnen ska känna sig trygga i detta blandar vi sällan ihop alla ingredienserna innan servering, utan låter barnen plocka ut det de kan tänkas äta. Säg att vi ska äta nudlar, wokade grönsaker, sås och nötter. Då låter vi barnen får nudlar, färska och icke-wokade grönsaker och nötter. Vi är också väldigt öppna för att barnen får äta ketchup på typ vad som helst. Om det är en smak som gör dem trygga att smaka och äta sig mätta på en ny rätt så gör det oss ingenting.

Hur ser du på barn och mat? Tips, tricks eller svårigheter?

 

Tredje april i bloggarkivet

Tredje april i bloggarkivet

Låt oss gräva lite i BakingBabies arkiv!

Se vad vi haft för oss den här dagen de senaste åren.

2016:

Den här dagen för ett år sedan bloggade vi om syskonbråk och om kinakålssallad. Vi var i en rätt harmonisk tid. Jag hade ingen kurs men auskulterade en del på gynoperation och på förlossningen, vilket var otroligt givande. Jag blev så sjukt inspirerad efter gynoperationerna att jag under en period funderade på om jag skulle börja plugga till läkare bara för att få sy i bäckenbotten. Vi höll som bäst på att göra vårt bästa för att frigöra tid för långlöpning inför den stundande maran i juni.

2015:

Den tredje april för två år sedan blev påsken inställd på grund av magsjuka. Vi tipsade om coola färgade ägg som vi hittat ett coolt klipp med, men glömde ju helt bort att testa det själva. Nu  år kanske det blir av? Jag skrev också ett inlägg med svar på en läsarfråga om magmuskeldelning

2014:

I april 2014 låg Wilfred i magen och jag var gravidledig från jobbet (med det som förr hette havandeskapspenning). Jag skrev ett blogginlägg om livet som dagledig och njööööt verkligen av att kunna ta det lugnt sista tiden av graviditeten. Jag är i vanliga fall inte en person som älskar att ta det lugnt, men jag blir nästan personlighetsförändrad på den fronten som gravid.

2013:

Den här perioden var Joseph föräldraledig och den som stod för det mesta bloggandet. Wollmar höll på att lära sig att äta litegrann själv och Joseph dokumenterade. Uppenbarligen hade han också tid att fixa med en självvattnande balkonlåda och skriva ett DIY-inlägg. I perioder är det vårt mest googlade inlägg, haha.

2012:

Här var jag gravid med Wollmar och skrev ett inlägg om min försvinnande navel. Den här perioden var ju den bakingbabies just det som det låter som, en småskalig gravidblogg för den närmsta släkten och vännerna som läsare. Jag var i vecka 22-23 någonting och mådde rätt bra. Några veckor tidigare hade illamåendet gått över och allting kändes tipptopp.

Det är rätt kul ändå att kunna se tillbaks på livet så här! Hur har dina april-månader varit de senaste åren?

 

Med SKL i Umeå

Med SKL i Umeå

Igår var det det dags för den här vårens tredje res-fredag för min del. Jag följer ju med SKL (Sveriges kommuner och landsting) runt omkring i Sverige på deras turné med workshop i arbetet med förbättrad kvinnosjukvård. Sveriges Kommuner och landsting har ju fått en himla massa pengar att fördela ut över landet på olika satsningar för att förbättra förlossningsvård, mödravård och primärvård bland annat. SKL turnerar nu runt, och dels håller en del informativa föredragningar själva men inbjuder också de lokala representanterna att berätta om sina projekt. Vi har än så länge varit i Malmö, Stockholm och nu också Umeå.

I Malmö berättade de lokala representanterna bland annat om ett spännande arbete för att minska bristningar, i Stockholm om ett pågående arbete för att jobba extra mycket med könsstympade kvinnor. I Umeå var det en förlossningsläkare och barnmorska från Hudiksvall som berättade jättespännande om ett arbete där de minskat förekomsten av sfinkterrupturer från typ 6 % till 1 %. Utan att öka förekomsten av klipp och/eller kejsarsnitt!! Jag har varit urusel att ta bilder alla dessa dagar, men jag ska bättra mig. Och på slutet kommer jag nog få ta del av alla de olika presentationerna, och då kan jag plocka ur godbitarna och dela med mig till er!

Min roll i det hela är ju att berätta om patientperspektivet. Jag berättar om min egen historia, och delar också med mig en del av ”era” historier. Jag har bett om citat från både er bloggläsare och från er fellow förlossningsskadade. Mitt syfte är dels att ge en ”kött-och-blod-förankring” till allt deras förbättringsarbete men också att lägga fram lite av ”våra” önskemål om förbättringar. Min upplevelse är att de lyssnar och tar in det jag har att berätta, och värdesätter våra åsikter. Det känns fint!

Eftersom jag uppenbarligen är superdålig som någon slags on-field-reporter och dessutom en minst lika dålig livsstilsbloggare är det här bilderna jag har från Umeå:

En hotellsäng i ett rivningshus??

Eller bara artsy hotell? Jag tyckte att det hela var lite oklart…

Jag har aldrig varit i Umeå förut och tag vara på möjligheten att få se stan lite. Så 7 km runt omkring hann jag i alla fall med. Det var halt och jag fick ha rätt bra koll på kartan, så det gick rätt långsamt. Umeå var en fin stad. På bussarna stod det ”Äntligen Fredag”. Härligt ändå.

Och efter löpturen blev det hotellfrukost. Jag tycker i hemlighet att det är typ de bästa med alla de här dagarna, haha.

På de här dagarna har Susanne Gustafsson och jag en workshop tillsammans om patientdelaktighet i förbättringsarbete. Hon har skrivit avhandlingen ”Patient involvement in quality improvement” och lyckas verkligen inspirera deltagarna ta tillvara patienternas input i förbättringsarbete. Så himla skönt att det inte bara är jag som som ensam står och hävdar att ”snälla lyssna på oss!”. Det är häftigt ha en supercool barnmorska/sköterska som med all vetenskaplig grund kan poängtera hur viktigt det är.

Dagen avslutades klockan 16 och sen var det bara att åka till flygplatsen och flyga hem till Stockholm.

Vill ni att Eva Estling som är ansvarig för hela den här överenskommelsen och satsningen ska gästblogga här någon gång? Är det något ni undrar? Skriv en kommentar i så fall!

Nu kommer det vara lite uppehåll med påsk och sånt, och sen har vi Göteborg och Linköping kvar på turnén. Jag blir oerhört trött efter de här dagarna, och också lite socialt bakis efteråt. Men också väldigt, väldigt tacksam över att få höra allt som faktiskt görs. Och att min historia kanske kan bli till nytta och inspiration i förbättringsarbetet.