Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Saker ingen berättar för dig som gravid

Saker ingen berättar för dig som gravid

Många gravida läser och läser och läser. Förbereder sig mentalt med att läsa i forum, i böcker och fråga om råd. De samlar på sig information och försöker planera.

Jag var också sådan.

Här kommer min lista på saker som jag inte lyckades läsa mig till innan första barnet föddes:

  • Förlossningsutfallet ligger inte i dina händer.

Det ÄR bra att vara förberedd, men lägg inte en massa drömmar och förväntingar på att bebisen ska födas under vissa specifika omständigheter. Planera och skriv förlossningsbrev och läs allt du kommer över. Men ingen förberedelse i världen kommer förebygg havandeskapsförgiftning, att bebisens hjärtljud plötsligt sjunker eller om bebisen bestämmer sig för att komma ut med en hand på huvudet. Du kan vara förberedd, men du har väldigt liten chans att det blir precis som du tänkt.

  • Det är en miss i planeringen att du påbörjar ditt livs viktigaste jobb, när du är som mest slutkörd.

När folk säger ”sov när bebisen sover” är det inte för att de vill lämna dig med typ världens svåraste gåta att lösa, utan för att vi alla varit där. De VET så väl att du behöver vilan. När alla celler i din kropp skriker efter vila – vila. Diska inte!

  • Du kommer aldrig bli klar med tvätten.

Så fort du satt på tvättmaskinen kommer du lägga ner något nytt i tvättkorgen. Du_kommer_inte_bli_klar. När du accepterar det har du kommit en lång bit på vägen i föräldraskapsprocessen.

  • Det finns problem utan lösningar.

När du står där med ett barn som gråter otröstligt och inte kommer till ro kommer du googla, och du kommer tro att det finns lösningar och att du kan bestämma hur det ska bli. Du bestämmer inte över någonting. Du kan däremot bestämma dig för att inte stressa upp dig, att det du ska göra imorgon helt enkelt får läggas på is, och bara hänga fast vid hoppet. This too shall pass.

  • Du har ingen aning.

Du läser om bebisar och anknytning och intalas att eftersom du har burit barnet i magen i nio månader så har du ett försprång i att förstå och tolka den lilla individen i dina armar. Men sanningen är att du är skittrött och inte ens förstår klar och tydlig talad svenska, än mindre kommunikationen som sker vid skrik och gurgel.

  • Du undrar om du någonsin kommer få sitta igenom en middag med din partner igen.

Och om ni någonsin kommer få avsluta meningar ni säger till varandra. Det tar sin tid. Det kommer tillbaks.

  • Du orkar inte ens be om hjälp.

Folk säger till dig att du ska be om hjälp, men du är för trött för att ens lista ut hur du ska ge instruktioner om var de ska ställa undan den rena disken.

  • Du vill varken bara vara hemma eller ute bland folk.

Det är långtråkigt och ensamt att bara vara hemma, men att gå ut bland folk är rena tortyren då du bara ser skenande bussar och dödliga sjukdomar hängande från folks snoriga näsor var du än tittar.

  • Du ser dig själv i spegeln och undrar hur lång den där graviditeten var egentligen.

Har jag åldrats tio år? undrar du.Det har du inte, men järnbrist och hormoner och sömnbrist gör sitt. En vacker dag kommer du inse att du åldrats typ exakt 1,5 år, och att du nu faktiskt bryr dig mindre än någonsin.

  • Lyckan kommer någon gång.

Du förstår efter hand alla föräldraskapsclichéer du någonsin hört. Någon gång kommer du landa i en lycka du aldrig känt förut. Inte garanterat första dagarna, veckorna eller ens månaderna. Men känslan kommer.

Vad önskar du att du hade vetat? Fyll på med det du hade velat veta innan du blev förälder!

Wollmar några timmar gammal, en nykläckt bebis och en nyspräckt mamma. 

Från och med nu: speciella tider på BakingBabies

Från och med nu: speciella tider på BakingBabies

Det här är ett förinställt inlägg. I skrivande stund vet vi inte alls kejsarsnittsdatum eller hur tiden kring snittet kommer se ut. Men vi gillar planering! Det kan fortfarande vara över en vecka kvar. Det kan också vara så att bebisen bestämmer sig för att strunta i planerat snittdatum och komma tidigare. Vi vet ju faktiskt ingenting.

Därför har vi jobbat med att tidsinställa inlägg så att det kommer finnas läsning här på BakingBabies varje dag. Från och med nu och fram tills november. Bara så ni vet : Vi kommer inte prioritera att skriva blogginlägg eller kanske ens ha minsta lilla koll på kommentarsfältet. Men ni, våra allra bästa läsare, ska inte bli helt utan inlägg ändå.

Rätt vad det är så dyker det upp något extra spännande här!

Rätt var det var så får vi feeling och postar en matplanering eller något annat spontant infall. Och plötsligt så kommer bebisen och vi kanske inte kan hålla oss från att skriva.

Men vi kommer också ge oss själva tid för bebisbubbla när Baby Boss väl kommit ut. Det innebär att vi helt kategoriskt kommer strunta i att svara på alla de DM på Instagram som kommer in, personliga meddelanden på Facebook och en massa tidskrävande mejl via bloggen. Vi är inte mer än människor, och någon gång under den här tiden också alldeles nykläckta trebarnspäron.

Hoppas ni har förståelse och tålamod!

Det här är en post som kommer ligga kvar överst bland blogginläggen tills vi tar bort det. Alla nya inlägg finns om du scrollar neråt!

 

Äppelempanadas -äppelpajpiroger

Äppelempanadas -äppelpajpiroger

När vi researchade recept till vår chilenska matvecka  för något år sedan såg vi empanadas, piroger, överallt. När vi kom över ett recept på denna dessertvariant bestämde vi oss genast för att ta med det i vår planering. De har sedan blivit något av en återkommande favorit!

Ingredienser:

    • 3 stora Granny Smith-äppeln
    • 1,25 dl strösocker
    • Saft av en halv citron (pressad)
    • 2 kryddmått kanel

 

    •  Ca 6 dl vetemjöl (355 g)
    • 2 msk strösocker
    • ½ tsk salt
    • 250 g smör
    • 1, 25 dl iskallt vatten

Gör så här:

Sätt på ugnen till 175 °C. Skala, kärna ur och skär äpplena i centimeterstora bitar.

Lägg äppelbitarna i en kastrull med socker, citronsaft och kanel. Låt äpplena sjuda på medelhögvärme i 12 minuter utan lock. Rör då och då.

 

Häll över äppelröran i en stor sil och låt överflödig vätska rinna av i någon minut. För över till en bunke och ställ i kylskåp i 30 minuter.

Medan äppelblandningen svalnar gör du mördegen. Väg upp och blanda mjöl, socker och och salt i en bunke. Skär ner smöret i bitar. Kör med degblandare (spadinsats) eller blanda för hand/en gaffel tills smör-och mjölblandningen är grynig. Tillsätt sedan vattnet och blanda till en smidig deg.

Dela degen i fyra jämnstora bitar och rulla vardera bit till en boll. Plasta in bollarna och låt ställ i kylskåp i minst 20 minuter.

Kavla ut en av bollarna i taget på ett lätt mjölat bakbord och tills den är ca 3 mm. Stansa ut cirklar om ca 10 cm i diameter med hjälp av en kakform eller en mugg.

Lägg ca 1 msk av äppelbladningen i mitten av varje cirkel. Stryk kallt vatten längs cirkelns kant med fingret.Vik sedan ihop och tryck ihop kanterna med en gaffel.

Upprepa utkavling, stansning, fyllning och förslutning tills hela degen/fyllningen är slut.

Grädda ca 18 piroger åt gången i mitten av ugnen i ca 30 minuter.

Servera med vaniljglass.

Njuuut!

Överlevnadsguide till fjärde trimestern

Överlevnadsguide till fjärde trimestern

Snart dags. Fjärde trimestern. Bebisbubblan. Trebarnskaoset. Postpartumkroppskrigszonen.

Jag längtar till att få ut bebisen och sluta vara gravid. Jag längtar efter att få snusa på litet bebishuvud och få allt det där bebisgoset. Jag längtar efter att få presentera bebisen för sina storebröder. Men i ärlighetens namn – jag kommer också vilja snabbspola de där första hudlösa tre månaderna. Efter tre månader har min kropp tidigare börjat kännas mer rimlig och bebisen börjat landa i familjerutinerna. Jag tänkte försöka sammanfatta mina tankar efter de tidigare två graviditeternas postpartumtid. För att jag kanske ska lyssna på mina egna råd. Ibland är jag ju faktiskt rätt vettig. =)

Förlåt kroppen för _vad_som_helst

Slutet av en graviditet och upploppet till en födsel (hur den än blir) är slitsamma för kroppen. Att läka och återhämta sig går inte i en handvändning. Att allting sedan ställs på ända med mat- och sovvanor optimerar sällan saker och ting. Jag brukar försöka tipsa mina patienter att inte kräva mer av kroppen under den fjärde trimestern än de gjorde under graviditetens sista trimester. Möjligen kan man tänka lite baklänges, att det man kan förvänta sig av kroppen åtta veckor efter förlossning är ungefär det man förväntade sig av kroppen i vecka 32. Men det är bara rimligt att inte förvänta sig större underverk än så i återhämtning. (Känns det som att allting går snabbare än så är det bara att tacka och ta emot).

Boa inte bara för bebisen

De flesta förbereder sig minutiöst inför bebisens alla eventuella behov. Men mamman då? Förra gången laddade jag upp med drickbara katrinplommonjuicer för att få igång magen. Såg till att det fanns inte bara bra bindor och massvis med bra kirurgtejp för mitt kejssarsnittssärr, utan också andra lite mer lyxbetonade hygienartiklar. Några riktigt bra krämer, några snabba hår- och ansiktsinpackningar och produkter för fotvård. Alltså känslan av att kunna nå och fixa om sina fötter med lite omsorg för första gången postpartum! Det är kanske inte rimligt att allt detta hinns med de första skakiga veckorna efter bebisens ankomst. Men fjärde trimestern är ändå rätt lång! Det jag också gjort den här gången är att köpa speciella postpartumkläder. Superstretchiga jeans med hög midja och toppar och klänningar som kräver exakt noll figur att smickra. Jag har haft så otroligt jobbiga känslor för den där limbo-kroppen efter graviditeterna att jag inte pallat att gå och shoppa. Men det hjälper mig ALDRIG att gå omkring i dåligt sittande kläder som förstärker min känsla av att jag är fulast i världen.

Prioritera sömn före allt

Jag vet precis lika mycket som alla andra att det här faller på sin egen orimlighet. Men jag blev ändå bättre på att ta till vara på alla tillfällen för sömn under andra föräldraledigeheten än vid första. Jag hoppas att jag kan finna ro att försöka sno åt mig sömn så gott det går. Nu tror jag visserligen att jag alltid klarat av spädbarnstidens trötthet bättre än själva graviditeternas dödströtthet. Men ändå – det här får stå här som ett statement till mig själv: Sov när bebisen sover, dumskalle! Röja i köket kan vänta.

Acceptera att bebisen är en fästing

Under fjärde trimestern är bebisen fortfarande en förlängning av min egen kroppen, om än på utsidan nu. Det här är alltså inte en värdering om huruvida mammor får/bör/ska vara ifrån sina bebisar – missförstå mig inte. Det här är en påminnelse till mig själv: även om jag bara längtar efter att få ha kroppen för mig själv, så blir det ju inte riktigt så. Med Wilfred vara det bara att acceptera läget. Han mådde bara bra i någons famn, i en sjal eller fastsugen vid mitt bröst. Jag tänker att det är bättre att förbereda mig för det, att jag kommer bli nap-napped av bebisen. Vill hellre bli glatt överraskad över en bebis som faktiskt kan ligga lite själv, än tvärt om.

Ha tålamod!

Tiden när det läcker bröstmjölk överallt och kroppen ömsom svettas/kissar ut galna mängder vätska är ändå rätt kort. Tiden innan bebisen får någolunda uppfattning om dygnsrytm är också kortare än vad man tror. Tiden innan kroppen hittar tillbaks till en nygammal kroppsform är aldrig så lång som det upplevs mitt i det. Förhoppningvis ger sig bäckensmärtorna också sig inom en rimlig tid. Jag ska försöka ha tålamod och vara tacksam för det kroppen faktiskt åstadkommit. Jag är alltför ofta en otacksam gnällspik när det kommer till kroppen. Tror ni att det blir tredje gången gillt? Kan jag landa i en känsla i att kroppen är grym efter den här graviditeten?

Att vara otillräcklig är normaltillstånd

Jag tänker i förväg ställa i mig på att det inte inte är rimligt görbart att vara en toppenförälder när en ny liten femte familjemedlem precis landat. Det är väl inte så att vi medvetet går in för att vara dåliga föräldrar. Men allt får vara okej under den här perioden. Om det skulle råka vara att ett barn går till förskolan i pyjamas, macka till middag flera dagar i veckan eller ohemula mängder skärmtid för de äldre barnen. Det får liksom vara okej. Ingen sitter i sjön. Vi alla kommer komma ut på andra sidan av den här tiden också.

Begränsa besökare

Är det något som jag insett under de två tidigare postpartumperioderna är det behovet av att få vara hudlös. Om allt känns upp och ner vill jag inte behöva vara värdinna eller kanske ens trevlig eller påklädd. Det är ingen mänsklig rättighet att träffa andras nyfödingar. Det kan vänta tills vi alla landat med huvudet upp och fötterna ner.

 

Råd till andra än mig själv

Nu har jag mest skrivit till mig själv. Men jag har ju fler tips!

Läs Mammaroll och Snippkontroll!

Att förstå vad kroppen kommer gå igenom under tiden efter graviditet och förlossning kommer underlätta hela fjärde trimestern. Bebisen kommer följas upp i oändlighet, men det kommer inte finnas mycket utrymme för alla dina frågor och funderingar. Läs vår bok och få input som kommer hjälpa dig hitta den ro du kan i kroppens återhämtning!

Hitta en fysioterapeut som är specialiserad inom kvinnors hälsa

Du kommer inte ångra ett besök hos en fysioterapeut som kan bedöma styrkan i din bäckenbotten och göra en koll på andra muskler och områden i kroppen. Alla som burit och fött barn kan behöva någon slags rehab! Speciellt om du lider av inkontinens, ont i bäcken- eller ländrygg eller har en känsla av instabilitet i kroppen. Om kroppen inte fungerar för det du vill kunna använda den till – sök hjälp!

Be om hjälp med amningen

(Nu låter det kanske o-ödmjukt av mig att skriva detta som ett råd för andra. Om jag behöver amningshjälp kommer jag naturligtvis be om det. Men sedan min senaste amningsperiod har jag också gått amningskurs. Jag har redan lagt fram den delen av kurslitteraturen som jag kanske får anledning att läsa igen. ) Om du vill amma, men upplever amningen som strulig: det finns väldigt mycket bra hjälp att få. Inte bara via amningsmottagningen eller BVC, utan också från Amningshjälpen. Känns det knöligt – be om hjälp!

Vilka är dina bästa tips?

Berätta gärna!

Uppdatering framtidsplanen

Uppdatering framtidsplanen

År 2015 skrev vi ett blogginlägg om våra framtidsplaner under de närmsta tio åren. Det här gamla inlägget. 

Det har ju absolut inte gått tio år, så vi ska inte utvärdera än. Men kanske revidera?

Boende

Vi bodde i en trea på Södermalm och ville gärna bo kvar. Började kolla på fyror i kvarteret och insåg att de rusade iväg utanför vård budget. Hittade vår nybyggda fyra i Årsta, köpte och flyttade in. Och vi trivs SÅ BRA! Vi saknar inte att bo i innerstan egentligen någonting. Men vi saknar gamla förskolan! Nu ska ju Wollmar ändå börja skolan i höst, så det hade ju ändå inte blivit samma sak. Nä, vi är nöjda med att ha flyttat!

Däremot så ingår det fortfarande i tioårsplanen framöver att flytta en gång till. Där vi bor nu kan inte tre barn få eget rum, såvida vi föräldrar inte flyttar ut i vardagsrummet. Och vi antar att när Wollmar börjar närma sig tonåren är det dags att förse honom med eget rum. Så: att flytta får stå kvar på framtidsplanen. Även om vi inte känner något behov eller någon egentlig lust till det just nu.

Jobb

Jag får, inshallah, min specialistkompetens som fysioterapeut i höst. Det gör egentligen inget konkret för mig. Jag förväntar mig inte någon löneförhöjning. Och gott rykte och högt patientflöde har jag redan. Tror egentligen ingen behöver något ytterligare bevis på min kompetens. Men jag är sjukt nöjd med att snart vara klar. Att ha jobbat mot den här titeln har ändå sporrat mig. Det nämsta året kommer bli barnfokuserat för både min och Josephs del. Sen har vi lite olika planer och drömmar, men vi får ta en sak i taget.

Jag vill gärna skriva en till bok och jag vill fortsätta jobba mycket med att föreläsa.

Tre barn!

Den här delen av framtidsplanen är fortfarande en del av framtiden, men nu en väldigt konkret och snar sådan. Vi blir trebarnsföräldrar redan i höst! Vi kommer vara väldigt, väldigt nöjda med tre barn. Faktum är att jag inte skulle palla en sekund till av en ytterligare graviditet. Om det av någon gräslig anledning inte skulle bli något barn utav den här graviditeten så kommer vi inte försöka igen. Det har väl kanske inte undgått någon, men att vara gravid roar mig inte.

Ett husdjur?

Vi är sugna på att skaffa ett husdjur. Wilfred satt och grät en kväll över att vi inte hade en katt och när vi sa att vi är allergiska mot just katter grätskrek han ”Men ni måste SLUTA vara allergiska!”. Vi är generellt mer sugna på hund än katt. Det är ingen närliggande framtidsplan. Att få en bebis kan nog vara ett åtagande nog till en början. Men om jobbsituationen skulle se sådan ut att det går att lösa praktiskt med hund i vardagen så kanske det är en del av vår plan framåt.

Fortsätta bygga på barnens relation till fäderneslandet

Joseph är halvsrilankes och delvis uppvuxen på Sri Lanka. Vi får ju ta och lösa detta med skolplikt och lov och sånt, men vi vill gärna fortsätta att ta våra barn till Sri Lanka med jämna mellanrum. Delvis för förståelse för kultur, religion och historia, men också för hur olika livet kan vara för människor. Ingen annan stans kommer våra barn komma så nära både riktig fattigdom och rikedom som där. Vi vill egentligen åka vart annat år, vilket borde vara i vinter. Men vi kommer inte dra tvärs över jorden med en spädis. Det hade alldeles säkert fungerat fint, det är vaccinationerna vi vill vänta in.

Vi är inte så konkreta

Nu bjuder vi väl egentligen inte på några saftiga och konkreta framtidsmål. Men det är nog lite så vi gör och är. Har mål som vi jobbar hårt mot, men de är ofta ändå ganska närliggande.

Har du något framtidsmål?

Nionde september i bloggarkivet

Nionde september i bloggarkivet

Ibland gör vi såna här tillbakablickar till vad vi har skrivit ett givet datum i bloggarkivet. Här kommer ett inlägg om nionde september.

2012 -Första bebisleendet

Den nionde september 2012 hade vi åkt till Öckerö med Wollmar för första gången. Han var typ sex veckor och gav då sitt första svarsleende och hade hela ansiktet fullt med hormonprickar. Vi skrev så här:

”Wollmars första natt att sova borta gick bra. Vi hade tagit av liggdelen från vagnen, den fick han sova i på golvet bredvid vår säng. Det funkade finfint, han sov precis som vanligt hela natten från åtta till sex med två små vakentillfällen för amning. Han bara vaknar till, låter oss veta att han är vaken och somnar sedan fint om när han väl är mätt. Duktig grabb! Vi hoppas så att det kommer hålla i sig for ever and ever, det här snälla sovhumöret.”

Det roliga är att det faktiskt gjorde det, höll i sig alltså. Han har alltid varit världens mest lättlagda barn.

2013 – fortsättning på sömntemat

Jag var föräldraledig och tillbringade även denna vecka på Öckerö hos mina föräldrar. Mia var hemma och jobbade och jag umgicks med gamla vänner på ön och i Göteborg. Just denna dag skrev jag detta:

”Wollmar skötte sig som vanligt utmärkt. Förutom sovmorgon till 8:15 i morse sov han en förmiddagslur och sedan som vanligt på eftermiddagen. Sedan somnade han i vagnen kl. 19 och sov där med rumpan i vädret tills det var dags att hoppa in i bilen.

image

Så här låg han och sov i vagnen medan jag bar ner den i trapphuset, dockade den i vagnkarossen och körde den genom regnet till bilen. Han vaknade inte förrän jag tog upp honom för att sätta honom i bilbarnsstolen.”

2014 – det är nästan komiskt

Alltså, SÅ mycket har vi faktiskt inte skrivit om Wollmars och hans sömn. Men nu när vi gör ett nedslag på vad vi bloggat om den 9 september genom åren så verkar det faktiskt så: Så här skrev vi 2014:

”Wollmar har alltid sovit bra och alltid älskat sin säng . Vilken tid som helst på dygnet, när han blivit riktigt ledsen, kan han fråga: Sova nu?  Att få gå och lägga sig är för honom en riktig treat, något extremt positivt.

Han har alltid varit så, även om han vid enstaka tillfällen då och då behövts sjungas för, vyssjas, kramas till sömns. Men annars är rutinen att vi lägger honom, pratar om hur dagen varit, ber kvällsbön och sen somnar han själv.

Vi har aldrig haft några nattningsproblem och aldrig behövt ta till oss någon metod för handhavandet av barn som inte vill somna.

Wilfred har fallit in i samma mönster och somnar sedan en månad tillbaks alltid kring 19-tiden i egen säng.

Vi är extremt lyckligt lottade, vi förstår det.

Men nu är min fråga. Kan vi redan nu tänka att Wilfred kommer vara en lika lättlagd kille som sin storebror, bara för att han är det nu?”

Med facit i hand: Ja, med båda våra barn har sömnen inte varit något som helst problem. Undra hur lilla baby boss kommer bli?

2015 – Mias föräldralediga dag

Hösten 2015 delade vi på föräldraledigheten med halvtid var, och den här dagen var en av Mias dagar.

Dessa dagar handlade om att leka med barnen i inhägnade lekparker. Wollmar var 3 och Wilfred var 1 år och de hade inget vett eller sans alls. Det var verkligen en oerhört intensiv tid! Wollmar var på förskolan alla dagar förutom onsdag, så vi turades om att vara föräldralediga den dagen då båda barnen var hemma.

2016 – bara en radda tips att lyssna och läsa

Den dagen bloggade Mia om lite olika saker som hon hört, läst eller sett.  Det är intressant att se tillbaks så. Det pekar lite på vad som hände i våra flöden nu. Inget av det är helt passé, men samtidigt också ”yesterdays news”.

2017 – de vikigaste sakerna en nybliven mamma bör veta

Den här dagen för ett år sedan skrev Mia ett inlägg med titeln ”De tio viktigaste sakerna en nybliven mamma bör veta”. Vi hade ju naturligtvis tankar på ett tredje barn redan då. Men det känns ändå lite lustigt att vi så här ett år efteråt är mitt uppe i våra förberedelser inför att bli nyblivna föräldrar igen. Och även om vi (Mia mest kanske) har stenkoll på kroppen, men annars känns det faktiskt som att vi inte längre har stenkoll på bebisliv. Det känns faktiskt pirrigt!

 

 

Mina bästa studieteknikstips

Mina bästa studieteknikstips

Jag tror att ni som läsare vet hur mycket jag läser, pluggar och bearbetar information, va? Jag har nämnt det en gång tidigare, att mitt studiehuvud också är anledningen till att jag bloggar.  Jag har faktiskt anmält mig till en högskolekurs nu till hösten, men vi får se om det är en rimlig tanke alls… Så här inför terminsstarten tänkte jag dela med mig av mina bästa studietekniktips så här i terminsuppstartstider.

  • Läs med papper och penna

wpid-wp-1439996822482.jpeg

Det är enbart nöjesläsning jag kan läsa utan en penna i hand. Ska jag läsa för att lära måste jag få anteckna, göra marginalanteckningar, stryka under och markera. Inte ens på vanliga möten kan jag ta in information utan att ha en penna i handen. Där behöver jag dock inte anteckna, men lyssnar av någon anledning ändå bättre om jag får typ klottra.

Tips: Papper och pennor i olika färger.

  • Att skriva är att lära

wp-1467115606710.jpg

Det jag antecknat kommer jag sedan vilja renskriva. Ska jag bara korvstoppa in information till ett prov räcker detta ofta för mig, att ha hört det, antecknat det och sedan renskrivit det. Då sitter det.

Tips: Långvarigt sittande dödar

  • Att sammanfatta är att förstå

wp-1464269928066.jpg

För mig är riktiga kunskaper sådana som jag förstår, inte bara sådant jag lärt mig. Om jag sammanställer information från flera olika källor får jag en ökad förståelse och kan se fakta i olika dimensioner.

Tips: Gruppera information under underrubriker, med olika färg, i faktarutor. Separera olika saker tydligt för dig själv, och sammanfatta dem sedan med att hitta sammanhanget mellan de olika grupperna av information.

  • Att förklara är att sätta i sammanhang

wpid-dsc_0855.jpg

När jag har antecknat, renskrivit och sammanfattat börjar mina kunskaper mogna inom mig. Kan jag sedan förklara dem på ett lättfattligt och pedagogiskt sett vet jag att kunskaperna sitter. Kunskaper som jag bara sammanfattat men inte kan förklara på vanligt språk blir sällan riktigt användbara för mig. Här kommer bloggen in. Jag skriver och skriver om. Jag förklarar, ni ställer frågor. Här slår mina kunskaper rot.

Tips: Hitta en kursare eller vän att återberätta dina kunskaper för. De kunskaper som du formulerat i talade ord kommer också sitta.

  • Att bearbeta får det att sjunka in

wp-1463685891141.jpg

Jag tror att ni märker av detta. Ibland går det liksom ”skov” in teman på bloggen, när jag inte riktigt kan sluta skriva om ett visst ämne. Det är för att det maler i mig. Jag tänker och bearbetar och vrider och vänder på ämnet. Ibland kan det vara som att myntet trillar ner efter det fjärde, femte inlägget jag skrivit om ett ämne. Såna här tankar får jag under promenader och löpturer, ganska sällan annars.

Tips: Ta en tankepromenad, eller sov på saken. Låt kunskaperna möbleras in i hjärnbarken i god tid.

  • Att se saker från olika perspektiv gör att kunskaperna sätter sig

Att skriva om saker på bloggen är ett slags blottläggande. Här måste jag visa ”så här tänker jag” och ibland svarar ni ”Fast såhär tänker jag!”. Att vidga mina perspektiv får mig att antingen omvärdera eller stadfästa mina kunskaper. Inget är så nyttigt som en sista tankeomgång. Eller ja, sista och sista. Förhoppningsvis slutar jag väl aldrig.

Tips: Hitta en ”critical friend” eller läs bloggar/böcker/artiklar med helt vitt skild syn på ditt område. Du kanske blir frustrerad, men det kommer vara nyttigt.

wpid-wp-1437853687474.jpeg
Jag och Elvira, min bästa critical friend, i regnväder

Hur lär du dig bäst? Har du något tips att dela med dig av?

 

Tio saker ni inte visste om mig (Joseph)

Tio saker ni inte visste om mig (Joseph)

  • Jag är uppvuxen med tjänstefolk

Joseph @ Ecole International - 4 årUnder mina 8 år i Sri Lanka hade vi alltså en eller två flickor som jobbade hemma hos oss. Jag tror att mina föräldrars val att anlita tjänstefolk beror på tre saker.

  1. Vi hade råd. Även om de jobbade med bistånd så fick mina föräldrar en minimum-svensklön, vilket räcker ganska bra i Sri Lanka.
  2. Att anställa någon eller några är ett bra sätt att låta någon som annars inte skulle haft ett jobb få en ganska bra framtid. När vi åkte tillbaka till Sverige hjälpte vi tjejerna (Latta och Latta som de heter) att skapa sig en egen försörjning genom att köpa en ko och lite annat.
  3. Eftersom det inte finns någon fritids i Sri Lanka var tjänstefolk kanske det enda sättet för vuxen att kunna arbeta, med långa resor och udda arbetstimmar.
  • Jag får enormt fula fästingbett

Jag tror vi skippar bild på den här.

Men av någon anledning får jag alltid mycket infekterade fästingbett som kliar i flera månader. När de väl kliat klart lämnar de bruna fula ärr som blir kvar upp emot två år. Jag är vaccinerad och har aldrig fått något annat besvär av detta, men när andra människor får fästingbett brukar de inte se ut som mina.

  • Jag tyckte typ inte om att träna innan jag träffade Mia

wpid-dsc_0027.jpg

Idag är det nog inte många som skulle kalla mig annat än sportig, men själv har jag lite svårt att känna min vid det epitet. Detta trots flertalet lopp och däribland två maraton. I min ungdom har jag testat och varit delaktig i kanske fler sporter än gemene man. Badminton, tennis, pingis, basketboll, taekwondo, friidrott (4a i DM i kulstötning 1998) och sambobrottning. Där emellan har jag sprungit i olika omgångar. Men från efter gymnasiet började jag lägga av med det mesta och när Mia och jag träffades var jag inte alls intresserad av ”träning”.

Så här när man tittar tillbaka på det hela så tror jag att jag främst var avig mot ”friskhetsen” som träning ofta medför.  Min grymma fru fick mig i alla fall på rätt köl. Och jag är ändå fortfarande på rätt sida om hetsen, tror jag.

  • Jag kan avgöra degklumpars vikt på 10-grammet när

wp-image-150300465jpg.jpgTanken är väl inte att skryta egentligen men övning ger färdighet och eftersom jag håller på en del med bakning och sådant så har jag blivit ganska flink på att känna av rätt mängder, vikter och tidsintervall på saker och ting.

  • Jag har sommarjobbat på tippen, Securitas, äldrevård, som filmredigerare och förskola

wp-1464110363483.jpg

Jag gillar att slappa och få bara ta mig tid att spela spel, titta på tv/film eller göra annat roligt. Men jag tycker att en ska jobba om en har möjlighet, och att slappa bort en hel sommar har aldrig varit min grej. Jag har haft många vitt skilda sommarjobb.  Idag ser jag tillbaka på dem med tacksamhet Faktiskt, det är en enorm rikedom att få sätta sig in i olika professioner, lära känna människorna där och ta del av deras utmaningar, frustrationer och glädjeämnen. Jag tror att det gör mig till en bättre yrkesperson i det jag gör nu.

  • Jag vill egentligen helst kolla på japansk anime men tittar på annat tillsammans med Mia

wp-1463685894381.jpg

Förutom TV-spel älskar jag anime. Jag har tittat på tusentals avsnitt och är ganska belevad i den japanska animekulturen (men nej jag är inte en cosplayare). Förutom vissa utvalda filmer av studio Ghibli har jag inte lyckat få Mia att titta på någon serie med mig och därför tittar vi på kompromiss-TV när vi väl sitter och tittar. Jag är egentligen ganska mycket allätare och tittar gärna på typ Game of Thrones, Dr Who eller True Blood. Men eftersom jag inte riktigt orkar med programmen Mia helst vill se så kompromissar vi. Jag tror dock att Dowton Abbey är kanske en av våra gemensamma favoriter. I ärlighetens namn ska jag säga att jag var skeptisk länge innan vi kom igång och började kolla.

  • Jag har en look-a-like

20160421_065503.jpg

Här är jag! Eller?

För några år sedan var vi i lekparken. Wollmar lekte och vi höll även på att grilla. Helt plötsligt kommer en kvinna fram till mig och säger följande:

 Ursäkta, men jag måste bara säga att du är så FRUKTANSVÄRT lik min son. Min dotter, hans syster, och jag stod här och pratade om det.

Eh, jaha. Där ser man, svarade jag.

JA, det är alltså inte bara utseendet, utan sättet du ler, pratar och skrattar. Det är precis som min Simon!, fortsatte hon.

Medan vi pratade vidare kring mig, hennes son och deras härkomst kommer ett barn framspringande och slänger sig kring mina ben och ropar ”Simon!!!”. Barnet tittar sedan upp och tittar mer noggrant på mig och blir mer och mer förfärad i ansiktet samtidigt som mormor förklarar att jag inte är Simon utan bara en som ser som honom. Simon bodde då  någonstans på söder nära där vi bodde då. Jag håller utkik efter honom då och då, men ännu har vi aldrig mötts. Har du någon look-a-like?

  • Jag älskar musik och spelar gärna men mina instrument blev stulna

wp-1465901348318.jpg

Många personer säger sig att vara musikälskare. Vissa kan inte sova utan att lyssna på sin favoritmusik. Personligen är jag periodare när det kommer till att lyssna på musik. Om jag hade fått välja helt själv hade jag dock valt att spela musik mer än att lyssna på det. Tyvärr är jag basist och jag klarar mig inte så bra utan ett band att lira med. Tyvärr #2 är att konceptet ”vara med i ett band” är tidskrävande, och mellan barnen, jobbet, träningen, bakningen och bloggen så är inte typ ingen tid kvar alls över till detta. Mañana mañana. Förra året hade vi inbrott i vårt källarförråd och av lite olika skäl var mina instrument nere i källaren. De blev stulna och sedan dess har vi inte prioriterat att köpa nya. Jag saknar min bas, min gitarr och min trumpet!

  • Jag dricker inte kaffe

Nu är jag ju inte helt ensam om detta. Men ibland känns det så. Särskilt när man hälsar på någon äldre som inte känner mig. Det är helt självklart att bjuda på kaffe och jättekonstigt om man säger att man inte vill ha. Jag har som ovan nämnt jobbat på många olika sorters arbetsplatser och framförallt på ställen där man jobbar nattetid så har jag hört ”du kommer dricka 5 koppar kaffe om dygnet innan sommaren är slut” fler gånger än jag kan räkna. Dessutom jobbade min bror som barista i många år (dessutom en av Sveriges då främsta baristor), men även detta räckte inte att ”konvertera”mig. Te och kala drycjer duger finfint för mig tack!

wp-1458424522387.jpg

  • Jag föredrar TV-spel framför det mesta

Trots att jag inte spelar så mycket nu är TV-spel en av mina främsta passioner. Ända sedan jag spelade Super Mario Bros som 7-åring har jag varit fast. Under föräldraledigheterna när barna var små och sov mycket, fick jag ganska mycket tid över till att spela. Men nu när jag jobbar heltid och när barnen är vakna hela tiden hemma finns liksom inte tiden till det längre. Alltså blir det istället mobilspel, vilket är bra att det finns, men sämre av många anledningar. 1) De flesta spelen är gjorda för att locka tillbaka spelarna efter ett visst antal timmar för att få ut maximalt av spelet. 2) Det är lätt att slå på när som helst och blir inte att man avsätter en specifik tid när man spelar (dåligt för de runt om som inte vet om en spelar eller skriver blogg-inlägg). 3) Inte riktigt samma kvalitet som ett riktigt TV-spel, även om det finns många roligt mobilspel.

Berätta något vi inte vet om dig!!

10 saker ni inte visste om mig (Mia)

10 saker ni inte visste om Mia

wp-1458423937652.jpeg

  • Jag hatar att ha långa naglar

wp-image-330985631jpg.jpg

Jag skyller ofta på jobbet, där får och kan jag inte ha långa naglar på grund av hygien- och smittspridningsregler. Men  jag blir egentligen helt förfärad av människor som jobbar med händerna/människor/mat som har långa naglar. Jag tycker att det är äckligt så jag vill kräkas. Sanningen är också att mina naglar jag EXTREMT mjuka och heller inte går att få långa. Så, för den sakens skull valde jag en yrkesbana som passar mina naglar som handen i handsken.

  • Vill egentligen bara titta på typiskt tjejiga och jättetöntiga serier.

wp-1463489094442.jpg

Tillsammans kollar jag och Joseph på mest kriminalserier. Alla i kategorin ”spännande serier med rätt mycket drama och en del våld”. En tredjedel av avsnitten sitter jag och grejar med mobilen, eftersom jag inte pallar att titta alls när det är läskigt. Då säger jag till Joseph ”Nu tittar inte jag”, och så får han återberätta handlingen istället. Får jag välja själv tittar jag på supernsälla, lite töntiga och typiskt tjejiga serier. Gilmore Girls, typ.

  • Jag tål inte ordet ”fulgråta”

Jag avskyr ”styrkekramar” och ”gofika” och en massa andra ord. Men fulgråta får mig att nästan bli ilsken. Såhär tänker jag. Att om du verkligen behöver gråta så kommer du gråta utan minsta tanke på att vara ful eller fin. Gråt är en sådan innerlig känsloyttring som liksom inte får utseendeladdas. Om du av någon anledning kan sitta och snyfta värdigt och peta med en silkesnäsduk i ögonvrån, ja, då kanske du möjligen är lite rörd. Gråter du så gråter du, punkt.

  • Havregrynsgröt får mig att känna mig fattig och miserabel

wp-image-1892405971jpg.jpg
Men barnen får havregrynsgröt varje morgon…

Vad äter ni till frukost? Jag äter ALLTID SAMMA, men i perioder Ett tag var det müsli och yoghurt. Nu är det ALLTID två mackor med smör och ost. Jag har försökt med havregrynsgröt, men jag pallar inte eländet. Det får mig att känna mig som ett fattigt barn på 1800-talet, hur lyxigt jag än försöker toppa gröten.

  • Har inga problem att äta smågodis innan frukost och tårta till frukost

wp-1463426547083.jpg

Jag äter alltid samma frukost ja. Men om jag fick välja helt fritt från hälsopekpinnar och tandtroll skulle jag äta tårta till frukost. Det bästa är en tårta som blivit över från ett kalas och liksom stått en dag extra… Någon liten lakritsbit eller syrlig sak kan liksom också funka att ”väcka till mig” om det ändå står en överbliven godisskål framme. Jag tycker att många säger att de inte tål sött till frukost, men för mig är det bara någon slags disciplinär åtgärd att inte göra det.

  • Jag vill alltid sova i sängen längst från dörren

wpid-wp-1442733055805.jpg

Det här är en vana jag själv inte var medveten om förrän Joseph konstaterade det. När vi flyttar, sover borta, på hotell eller någon annan stans, då väljer jag ALLTID sängen längst bort från dörren. Omedvetet. Vet faktiskt inte varför. Lättast är väl att tro att det har att göra med någon trygghetstanke, men jag är ju sällan rädd/orolig, så jag vet inte.

  • När jag gick i lågstadiet var det en kille i en annan klass som kallade mig ”kinesen” för att han tyckte att jag hade sneda ögon.

wp-1462806986500.jpg

Jag har inte direkt ”o-sneda” ögon, och tror kanske att det var ett mer framstående drag som barn. Men det komiska är att när jag och Joseph började prata om våra uppväxter framkom att vi båda hade varit med om EXAKT samma ret. Är vi lite äktenskapslika, tro?

  • Älskar människor, men bara en och en eller möjligtvis högst tre åt gången.

wpid-IMG_20130528_111236.jpg

Jag har aldrig trivts på öppna förskolan eller typ i mammagrupper. Grupper, mingel och att hänga med folk på fest är inte min grej. Vem ska jag prata med, liksom? Jag blir liksom extremt osäker och känner mig ofelbart sjukt ointressant som person i såna sammanhang. Jag träffade en kurator en gång som gav mig världens bästa knep: Hitta en person, ta reda på något om den och fortsätt sedan fråga, fråga, fråga. Jag älskar faktiskt det knepet. Dels får jag lära mig en massa nytt (allt jag vet om orkidéer har jag lärt mig av en dam i ett sådant sammanhang) , dels får det mig att framstå som en trevlig person (alla älskar att prata om sig själva, typ). Och jag behöver aldrig känna mig så fel. Problemet med det här sociala knepet är att jag ändå måste få tag i EN person att prata med. Jag avskyr att hänga i grupp…

  • Är väldigt sällan arg, men ganska ofta ledsen

20160316_154708.jpg

Jag och Joseph bråkar nästan aldrig, men jag bråkar visserligen på/med barnen då och då. Men det är ju inte den slags bråk som liksom går djupt in i mig. Eller jo, ibland gör det ju det. Men ja, ni fattar. Jag gråter däremot JÄTTEOFTA. Säkert ”fult”, varje gång, om vi nu ska vara såna. Fast nu när jag skrev det här så kom jag på att det här visste ni nog redan. Meh.

  • Jag vantrivs med bebistiden

Det är väl bara att erkänna det nu redan innan det börjar. Jag älskar naturligtvis våra barn, och har gjort det även när de var bebisar. Om det inte vore att jag av naturen vore en mjölkko (och att jag tycker att det vore dumt att inte amma om det nu kommer så lätt för mig) så skulle det egentligen varit lämpligare om Joseph var den som var föräldraledig under spädbarnstiden. Jag tycker att det är infernaliskt trist. Och i och med att jag inte trivs jättebra på typiska föräldraledighets-aktiviteter så… Ja, förbered er på att skicka små pepp och hejarop under hösten.

Berätta något jag inte vet om dig!!

 

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

”Vad är privat för dig? Vad vill du hålla för din allra närmaste?”

Vad är privat?

För mig är det väldigt få saker som är riktigt, riktigt privata. Jag vet inte om det innebär att jag är en människa utan något större djup? Jag har ofta så pass nära till mina känslor om saker att det sällan är lönt att försöka dölja dem. Och typ kroppsrelaterade saker vet ni ju att jag är ganska oblyg om.

Vad är känsligt?

Mina mer innerliga och djupa åsikter är mer känsliga för mig. Säg att jag skriver ett blogginlägg där jag skriver och förklarar min ärliga åsikt om någonting, då blottar jag också strupen. Jag skulle tycka att det är jobbigare att någon skrev att jag hade fel i min åsikt, än att någon skulle skriva att jag är ful, typ.  Vilket ibland är lite problematiskt, i och med att jag bloggar och uttrycker åsikter titt som tätt. Ni märker det nog inte, för det behöver inte vara något som någon ens förstår att är lite känsligt. Men ibland är jag rätt hudlös kring vanliga åsiktsblogginlägg.

wpid-wp-1439996791864.jpegVad ska hållas privat?

Ni kommer nog märka det tydligt när lilla bebisen kommer, att vi kommer vara mer öppna om den än vad vi är om Wollmar och Wilfred. Vi har skrivit om, och visat barnen här på bloggen fram tills att de fyllt två år. Upp till den åldern tänker vi att barnen bara kommer bli glada över att livet blivit dokumenterat här. Men sedan när de blir större värderar vi deras integritet rätt högt. De ska inte behöva vara ”Snipp-Mias barn”, liksom.

Att vara en öppen bloggare

Jag kan alltså i princip vara hur öppen som helst kring saker som andra tycker är privata. Saker som många andra tycker är mer ”personligt” (typ åsikter) är mitt känsligaste. Jag känner mig så otroligt skakad ända in i hjärteroten när någon ifrågasätter en djupt rotad åsikt jag har. Och inte på så vis att jag inte är beredd att förändra mig och mina åsikter om jag har fel, utan… det bara är så. Mitt djupaste jag är mitt tänkande jag, där mina åsikter finns. Där jag formulerar mig kring min världsbild och självuppfattning.

Vad är känsligast för dig? Hur yttrar detta sig?