Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

I Tidningen Fysioterapi kan ni nu läsa en låååång intervju med mig. Här finns den! 

 

 

Galakväll Stora Influencerpriset

Galakväll Stora Influencerpriset

Det har varit så himla mycket den senaste tiden, men visst har vi berättat att vi var nominerade till pris i kategorin ”Årets Röst” på Stora Influencerpriset? Så himla fint att BakingBabies blir nominerad i en sådan kategori. Att vi inte bara uppfattas som några som talar till utan också att vi talar för. Eftersom ni läsare är de bästa på jordklotet är äran i att få vara er röst något otroligt ärofyllt!!

Vi har haft barnvakt rätt frekvent senaste tiden, och kommer behöva ännu mer framöver (typ idag), så vi bestämde att jag skulle gå på galan och Joseph skulle vara hemma med barnen. Jag fick ta med mig en +1 och bjöd med mig vår vän Jenny. Jag har haft en stegrande PMS senaste dagarna och med den kommer en självförtroendedipp. Jag var INTE särskilt pepp på gala med hundratalet snyggbloggare när dagen började. Det blev inte bättre av att Jenny fick lämna återbud eftersom hennes son var sjuk. Schemat för dagen innebar också att jag skulle jobba fram till 16.15 och lyckas göra i ordning mig till galan hyfsat snabbt vilket fick mig att må illa av oro för att jag skulle komma fulast till galan.

Men. Jag fick tag på Knivlisa som lovade att förbarma sig över mig lite. Och dagens sista patient lämnade återbud vilket gjorde mig överlycklig i och med att jag fick mer tid att gå hem och fixa i ordning mig på.  (Om du läser, förlåt, men du gjorde min dag, tack!) 

Håret

Mitt sätt att skapa ordning och kontroll över saker jag är att förbereda mig, och håret är en av de saker jag tar som redskap för att känna att jag är i kontroll. Den här gången tror jag att jag gjorde om frisyren typ tre gånger. Men sen blev jag nöjd!

Sällskapet

Jag hade stämt träff med Knivlisa och fick genom henne lära känna Hanna Halmerud. Så gulliga!

Jag träffade också trevliga Resfredag-Annika och efter galan tog vi också sällskap mot Södra Station. Kul och intressant att få prata blogg/sociala medier med någon med en heeelt annan nisch. På ett sätt har vi så mycket gemensamt, och på andra sätt inte alls. Andra social media influencers är sannerligen en slags kollegor, och det är väldigt berikande att få träffa fler.

Klänningen

Jag förstod ganska kort inpå galan att det krävdes en annan slags typ av klänning än jag liksom bara har hemma, och fick köpa en glittrig långklänning kvällen till ära. Jag är ju förpassad til petite-sortimentet för personer under 160, och den här som var typ den enda jag faktiskt kunde beställa i min storlek. Jag var skitnervös för att vara felklädd på något sätt, men det var okej. Jag kände mig snygg!

Galan

Galan ägde rum i Elite Marina Tower (Saltsjö Kvarn) och var på lagom buss och promenadavstånd hemifrån. Vi var i Gyllene salen och det var såå fint ordnat.

Ebba Von Sydow kom, med all sin pondus och med bebis på armen, och delade ut Ebba-priset. Ebba-priset är ett nyinstiftat hederspris och gick i år till till Frida Ramstedt, som driver Trendenser. 

Under kvällen fick en massa fantastiska personer pris, och en massa coola personer delade ut priser. Spiderchick-Moa och Knivlisa var båda nominerade i Årets Veteran (Ett pris som togs av Elsa Billgren). Moa (och hennes kollega/kompis Mathlida) var också jättetrevliga och roliga att träffa IRL.

Efter prisutdelningen drog en DJ igång och jag vet inte om tanken var att det skulle blivit dans och mer party, men alla drog ut i lobbyn och baren och stod och pratade. Vid 11-12-någongång gjorde mina och hela sällskapets klacksko-fötter så ont att vi avrundade.

Tack

Tack Linda och Influencers of Sweden för en fantastisk gala. Tack läsare, följare och jury för en nominering i ett hederfyllt pris! Tack alla ni som läser och låter oss tala till och tala för er.

Varje sådan här sak lyfter och bär oss och ger energi till fortsatt BakingBabies:ande.

Kram på er alla! 

 

Göra egen hårspray

Göra egen hårspray

Jag är en hårsprejsanvändare. Jag vet inte om det framgår så tydligt, men jag brukar sätta upp håret i olika håruppsattningar nästan varje dag. Ska frisyren hålla länge förstärker jag med spray. Men visst känns det rätt giftigt, va? Jag brukar i alla fall försöka att undvika att spreja hårspray när barnen är i badrummet eftersom jag tycker att de inte ska behöva utsättas i onödan. Men likaväl behöver ju mitt silkeslena hår något som strävar till det och ger lite stadga. Jag googlade halvt ihjäl mig för att hitta ett ”Do it yourself”-recept och hittade flera stycken, och jag sedan testat mig fram till det recept jag gillar bäst sedan 2015. Eftersom jag nu för någon vecka sedan gjorde en ny sats tänkte jag passa på att reposta receptet!

Du behöver:

Två tsk citronsaft, nypressad
2 msk strösocker
1 msk salt
2 dl vatten
5 droppar eterisk olja Rosmarin (Köps i 10 ml flaskor på Hälsokostbutiker för 50-60 kronor. Jag googlade runt en del och rosmarin anses tydligen vara den bland de eteriska oljorna som är mest hårvårdande).

Du behöver också en sprejflaska för 2 dl vätska. Jag återanvände en jag hade hemma.

Gör såhär:

Koka upp vattnet. Skär upp citronen och pressa ur en lämplig mängd saft. Häll över det kokande vattnet i en skål och blanda i citron, salt och socker.
Låt stå och svalna tills allting också är upplöst i vätskan.

Droppa i den eteriska oljan och häll upp i sprejflaska. Förvara i kylskåp om du vet med dig att det kommer ta lång tid för dig att använda slut på sprejen.

Användning:

Spreja i fuktigt hår för att använda som hjälpmedel att forma och få tålighet till din frisyr. Om du är lat som jag och har rakt hår utan volym kan du tvätta håret på kvällen och låta halvtorksa, speja lite och forma håret till en eller två knutar uppe på huvudet. På morgonen kan du spreja på ytterligare en gång, och sedan ta loss knutarna och försiktigt lösa det och hoppas på torrt väder och ett lagom vågigt hår hela dagen.

Använd till torrt hår enbart vid rötterna som du vill få lite volym.

Tips

Det finns inga exakta mått på mängden vatten, salt och socker. Anpassa för din hårtyp och vilken stagda du vill ha!

 

 

 

Éclairs

Éclairs

Éclairs är min barndoms favoritbakverk, något som jag alltid valde när vi var och fikade när jag bodde på Sri Lanka. Här i Sverige hittar jag inte så ofta några bra éclairs när vi är ute och fikar. Så jag brukar göra själv när jag blir för sugen! Det är faktiskt inte särskilt svårt. Man gör avlånga petit chouxer som man fyller med en chokladkräm och doppar toppen i en chokladglasyr. Jag ska berätta mer!

Ingredienser:

(alla recept nedan är mätta efter att vi använder två ägg. Det vanliga är att man kör en pate au choux smet på tre eller fem ägg. Skala om efter behov!)

Pate a choux –

  • 33 g smör
  • 132 g vatten
  • 80 g vetemjöl
  • 2 ägg

Chokladkräm –

  • 2 äggulor
  • 6 g mjöl
  • 10 g potatismjöl
  • 40 g (½ dl) socker
  • 2 dl mjölk
  • 2 tsk vaniljextrakt eller vaniljsocker (eller skrapa ner färsk vanilj om ni vill)
  • 30 g smör
  • 80-90 g mörk choklad

 

Chokladtopping –

  • 2 msk vatten
  • 40 g socker
  • 75 g choklad

Pate a choux och petit choux –

Slå på ugnen på 200 grader. Koka upp vatten och smör i en kastrull. Rör ner mjölet med en träsked och fortsätt sedan att blanda under kraftig omrörning på plattan tills degen släpper från botten och det nästan börjar fräsa lite i kastrullens botten. Ställ undan katrullen och blanda sedan ner ett ägg i taget tills varje ägg är helt inrörd i smeten. Detta görs bäst med köksassistens och en ”k-spade” men går även för hand.
Spritsa sedan smeten med mellanstor räfflad tyll till avlåga petit chouxer. Bör bli 7-8 stycken. Grädda i mitten av ugnen i 20-25 minuter. OBS! Öppna inte ugnen under gräddning då det finns risk att de rasar ihop.

Chokladkräm –

Blanda äggulor med mjöler och ungefär hälften av sockret (20 g). Koka upp mjölken med resten av sockret och vaniljen. Rör ner hälften av mjölkblandningen i äggmixen och häll sedan tillbaka det i kastrullen. Koka upp under kraftig omrörning och ta sedan av från plattan. Hacka choklad och häll över det och smöret  i vaniljkrämen och rör om tills det är en slät chokladkräm. Ställ för att svalna av i ca 30 minuter.

Chokladtopping –

Hacka chokladen och blanda alla ingredienser i en kastrull. Värm försiktigt på under omrörning och ta bort från plattan så frot om all choklad har smält. Fortsätt att röra om tills allt socer har löst sig (du ska inte längre höra något knaster när du rör om med vispen).

Montering –

Spritsa sedan in chokladkrämen i petit chouxerna och doppa sedan i glasyren. Ställ i kylen i runt en timma och servera när gästerna kommer!

image

Baka, servera, njuuut!

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör just nu har aldrig har blivit gjort förut.

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade nog en yrkesroll på en skola på funktionshindrade som hon och gammelfarfar drev. Jag kan aldrig tänka mig att hon hade båda full tjänst på skolan och fullt ansvar för barn och hem. Aldrig i livet.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blir förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om ”vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små. Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, ”egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt resonabelt, att leva som vi lever nu. Jag tror inte att min mormors mor, min egen mormor eller min mamma för den delen haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda – trots att vi inte behöver tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör.

Kan vi tänka tillsammans kring det här? Finns det orimligheter i vår vardag som skulle gå att ”skala bort”? 

Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Skogs- och naturevent med Viking

Skogs- och naturevent med Viking

Idag var vi bjudna på något så roligt som ett skogsäventyr anordnat av UppochHoppa-Sofia och Viking Footwear. Eftersom Mia gått och väntat på operationstid så länge har hon inte vågat tacka ja till några inbjudningar under oktober. Men när vi nu bjöds in till en helgaktivitet som är rolig även för barnen kunde vi inte tacka nej. Mia var hemma och roddade med bloggen efter vår lilla härdsmälta här i veckan, medan jag och barnen fick en ljuvlig skogsdag tillsammans med ett gäng andra bloggare och deras barn.

Dagen började med att vi samlades i Hellasgården. Vi fick veta upplägget och hälsa på varandra. Vilket roligt gäng! Vi hängde med  HejhejVardag-Louise. 

Sedan följde ett gäng stationer med aktiviteter som att leka och busa i en snöhög, inte nudda marken, bergsklättring mm. När väl magen började kurra blev det varm korv och en och annan grillad marshmallow.

Jag tror att ni förstår att barnen var helt lyriska.

Viking presenterade sin nya Vinterkollektion. Intressant att få höra mer kring bakgrunden till produkter och utveckling. Som konsument som bara går till butiken och provar och köper ett par skor lite snabbt var det lärorikt att få veta mer.

Vi fick lära oss mer om hur Gore-Tex funkar och om BOA-closure system, vilket är en ständningsystem för skor som kan ersätta kardborre/snören och som ger en jämn tryckfördelning över skon och foten.

Efter en solig och härlig dag i naturen åkte vi hem till Mia och berättade om våra upplevelser och drack varm choklad! En fin dag att fira in oktober!

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!

 

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

För varje ny termin brukar vi förvånat titta på varandra och konstatera att ”vad stora barnen blivit, vad enkelt det blir nu”. Vi har 21,5 månad mellan våra barn, och vi ska inte sticka under stolen med att det har varit vansinnigt intensivt i perioder. Det är kanske inte egentligen enkelt nu, det var helt orimligt tufft förr. Hehe.

Att överleva småbarnsåren. För den som ännu inte kommit dit, och för dem som för länge sedan passerat tror jag att ordet ”överleva” kanske låter magstarkt?

Men föreställ dig. Sömnbristen i nära nog nivå att kunna användas som tortyrreskap, det gungande rörelsemönstret du lägger dig an med för att få ett gråtande barn att komma till ro, det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna hem från jobbet i tid, det dåliga samvetet över ett tappat tålamod, besvikelsen över att inte vara tillräckligt rolig och glad som förälder.

Listan kan göras lång.

Vi pratar kanske inte regelrätt överlevnad som i bemärkelsen att försöka leva en dag till utan vatten i en öken, som i att faktiskt behålla livet. Men överlevnad som i att faktiskt fungera väl som förälder, som partner, som anställd. Det är inte helt enkelt.

Jag hittade några synonmer till ”överlevnad”: att klara sig, leva igenom, genomleva, uthärda.

Dessa stämmer väl ganska väl överens med småbarnsåren?

Den senaste tiden har jag tänkt på mina överlevnadsstrategier.

  • Att acceptera och inse att ett välbalanserat ”livspussel” är en myt.

Den där perfekta harmonin mellan att göra succé på jobbet, vara den roligaste föräldern som aldrig blir oresonligt arg, laga god och näringsriktig mat och dessutom vara en engagerad partner existerar inte. Den som påstår det ljuger. Det finns saker vi hinner och orkar med, och det finns saker som vi inte pallar. Alla gör inte alls, hur mycket det än verkar så på Instagram. En del verkar ha mer resurser än andra, men samtliga av oss sitter där med det dåliga samvetet och räcker inte till. Vissa dagar klarar jag kanske allt både jobbmässigt och på hemmaplan, men dessa dagar är verkligen sällsynta. Oftast så vinner något över det andra i det ständiga pågående livspusselkriget om min tid. Att acceptera att det kanske måste få vara så kanske kan minska känslan av att alltidalltid det är jag själv som är förloraren.

  • Att ha en hårdfiltrering på ”råd”.

Allt jag läser och hör har potential att lägga sten på bördan vad gäller mitt ständiga dåliga samvete. Jag skulle kunna skriva listor utan ände på vad jag skulle kunna lägga till i mitt liv och föräldraskap för att ”vi skulle må/sova/äta/leka/ligga bättre”. Men inget slår mina egna som när det gäller att ta hand om våra barn. Vi har vår egen familjehistoria att berätta, och det finns inget ”rätt” slut. Det finns ytterst få saker som jag inte kan tänka ut själv som skulle kunna revolutionera vår vardag.

  • Att hitta en fungerande nivå på mina förväntningar på mig själv.

Är barnen sjuka och kinkiga kanske den rimliga förväntningen på mig själv och min dag att ta hand om barnen, ta en snabbdusch och koka snabbmakaroner? Och en annan dag kan förväntningarna vara mycket högre. Livet går i säsonger och jag måste  acceptera det. Kanske kan jag ställa mig själv frågan ”vem kommer bli besviken om jag inte gör a,b och c idag?” Är det bara jag själv som påverkas har jag möjligheten att tänka om!

  • Att våga visa svaghet. 

Enda sättet att få hjälp och stöttning när det behövs är att be om hjälp. Ingen gissar sig till att jag inte orkar en till arbetsuppgift eller kommer krevera inombords om jag måste läsa en till Alfonsbok. Det finns oftast resurser att omfördela bördan, om inte på hemmaplan, så på arbetet. De allra, allra flesta medmänniskor vill varandra väl och ställer upp när de får en konkret fråga om hjälp.

 

Vad har du för överlevnadsstrategi? 

Josephs lopprapport – Lidingöloppet

Då var lidingöloppet avklarat. Och som vanligt är vid lopp längre än 21 km så är känslan ”Åh va härligt att det är över!”

Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva några inlägg i bloggen kring träningsupplägget inför loppet samt känslor/tankar mm. I och med att både Mia och jag välsignades av en kraftig förkylning med ont i halsen och hosta så blev det inte så mycket inför loppet pepp. Mitt sista löppass innan loppet var 6 km den 4 september. Och tyvärr blev det inte jättemycket sprunget i augusti som en hade kunnat hoppas. Men nog med bortförklaringarna. Både Mia och jag springer året om så grundkonditionen är där. Vi fick till många långpass under sommaren så det var bara till att hoppas på det bästa.

Jag har en gammal fotledsvrickning a la innebandy som inte alltid är snäll vid längre pass eller träning i terräng. Eftesom Lindigöloppet bjuder på båda två tejpade Mia foten för ökad stabilitet. Som ni märker finns det gott om fördelar att leva med en fysioterapeut.

Vi lämnade barnen hos Mias syster, drog hem för en tidig lunch och for sedan ut till Lidingö. Jag tillhörde startgrupp 4 med starttid 13.00. I och med att det har regnat hela veckan var en stor oro att det skulle vara jättelerigt på spåret. Framför allt när alla 15 km löpar sprungit klart och ett par tusen löpare innan mig. Men det var inte så farligt faktiskt. Så klart var det lerig lite här och var men det fanns utrymme att springa runt på torr mark utan att vada genom en lermyr.

Starten och 0 – 14 km:

Som vanligt började jag ganska hårt och höll ett gott tempo i början. Vid vanliga lopp tillåter detta att komma ifrån några i samma startgrupp och få lite mer utrymme längre fram. I Liningöloppet verkar denna taktik inte spela någon som helst roll. På de flesta stället kan en max springa 2-3 personer på bredden och i och med att det är så pass trångt lämnar inte folk en ledig fil till vänster för omspringningar. Nu ska jag inte påstå att jag var den snabbaste katten i klubben. På det stora hela blev jag nog mer omsprungen än tvärtom denna gången. Fram till 14 km kändes det helt ok, men efter det började de göra ont i fotsulorna. Ni vet som om att något filat och filat ner dem. I efterhand visade det sig att det hade fallit ner finkornig sand i skorna, troligen parksand från barnens skor som stått över löparskorna i skohyllan. Grymt oruttat!

Mjölksyra i björkstammarna 15-30 km:

I början kände jag mig grymt stark i backarna och kunde hålla samma tempo i backarna som på plan mark. Men under den senare hälften av loppet gick det allt segare och när väl den beryktade abborrebacken. Innan hade jag verkligen tänkt att jag skulle springa den precis som jag springer alla backar. Men utan någon som helst backträning sedan maj gick det inte längre än till hälften. Samma sak hände vid Karins backe nära slutet av loppet och benen var så stumma och så fulla av mjölksyra att jag började gå även på plan mark. Men inpå de sista kilometrarna insåg jag att om jag alls skulle komma under 3 timmar så var jag tvungen att lägga på ett kol. Som tur var var det ganska mycket nerförsbacke efter Karins och jag lyckades komma upp i fart. Sista 500 metrarna kom jag till och med upp i en riktigt hygglig fart. Sluttiden blev 2:59:31. Sjukt nära men ändå under 3 timmar!

Sammanfattningsvis:

På det hela hade det så klart varit ett mycket roligare lopp om jag hade lagt ner mer tid på förberedelser. Jag tycker på sätt och vis om både backar och terränglöpning, men trots att Stockholm marathon var en mycket mer smärtsam upplevelse så var den ändå roligare. Vi får se hur det blir i framtiden om det blir ett återbesök till Lidingö i september. Kanske om jag ska smälla av den svenska klassikern som någon slags 40-årskris. Hehe…

Mias lopprapport Lidingöloppet

Mias lopprapport Lidingöloppet

Träningen inför

Upptrappningen till Lidingölöppet var egentligen ganska bra. Fram till slutet av augusti. Jag springer hela året, men i maj började vi ta långturer varannan helg. Första långpasset för året sprang jag hem från Förlossningspodden-Emma ute i Handen, hem till Söder. Efter det hade jag känningar i bäckenet i en månad ungefär, men det gick över. I slutet av augusti fick jag en riktig brakförkylning och den blev, som den brukar för mig, gick ner i lungorna. Jag har haft nätter då jag fått sitta i soffan eftersom jag inte kunnat ligga ner, och haft vakenperioder på flera timmar då jag bara hostat och hostat. I måndags sprang jag för första gången på flera veckor, och fick gå i uppförsbackarna eftersom det värkte så i lungorna. I onsdags försökte jag igen, då gick det bättre. Jag började morgonen igår men en riktig host-attack, men kände mig annars frisk.

Uppladdningen

Vi började morgonen med att försöka äta mycket till frukost. Det här med att  vara lite nervös och samtidigt äta mer än vanligt är inte riktigt min grej. Men jag fick i mig rätt bra ändå. Sen tog vi barnen och åkte hem till min ena syster och lämnade dem över dagen. Vi hann hem, äta lite till, och sedan drog vi till Lidingö. Joseph startade tio minuter innan mig och vi pussades hejdå vid startfållorna. Sen var det så småningom dags för min tur.

Traillopp är inte min grej

På lopp är jag otroligt stärkt av hejarop och publik, och jag har haft lite svårt mentalt med Lidingöloppet just eftersom det inte alls är ett stadslopp med stor publik. Jag valde därför att springa med poddar i lurarna. Jag har avverkat ett avsnitt av Medicinpodden, ett avsnitt av Vetenskap och Hälsa och ett avsnitt av Kropp och Själ i P1. Sen började jag med en P3 Dokumentär, men där någonstans kom målgången.

Inget att hänga upp minnet på

När jag skulle skriva lopprapport från Stockholm Marathon förra året kunde jag navigera mig i minnet utifrån geografin. Både när jag sprang och när jag sedan skrev om loppet så minns jag mitt mående utifrån positionering på kartan. Då var det lättare att beskriva loppet mer ingående, tycker jag.

Lidingöloppet? Kort sagt kan jag säga så här: starten gick. Det gick upp, det gick ner. De var lite lerigt och på sina ställen trångt. Sen kom vi till 15 km. Där någonstans började jag känna att det var ganska långt kvar. Vi kom till 20 km och jag började tröttna, och bli trött. Sen kom Aborrbacken. Jag gick en bit, men kände ändå att den nog inte riktigt förtjänade sitt rykte. Sen kom Karins backe och då kände jag att jag verkligen inte ville springa mer. Sista 4 km var det spännande i podden, som tur var och benen trampade på. Jag hade inte någon energi kvar att spurta i mål, och kom i mål på 3.08. Sjukt nöjd över det.

Efteråt

Jag blev besviken över vad som bjöds vid målgången. Ingen kexchoklad? Det borde vara obligatoriskt! Sedan var det en stapplig promenad till bussen, och då när jag äntligen fick sitta en stund släppte den kramp i ryggen som jag haft sedan 25 kilometer ungefär.  Barnen blev hemskjutsade av min svåger och vi fick komma hem till tom lägenhet och duscha, äta chips och dricka cola i lugn och ro. Trötthet i ryggen, några riktigt elaka blåsor på fötterna och en viss stelhet i låren är det som känns nu så här efteråt. Det är ändå coolt att kroppen kan återhämta sig så pass snabbt.

Eftersmaken

Jag kände inte att det var ett fantastiskt roligt lopp. Det var imponerande välskött och bra logistik, men att springa i skog utan publik är verkligen inte min grej. Jag känner också att eftersom vi springer lopp egentligen bara för att hålla upp motivationen till transport- och vardagsträningen, så måste loppet vara lite av en belöning och innebära mycket glädje. Hittills har inget toppat Göteborgsvarvet för min del. Jag tror att jag kommer hålla mig till halvmaradistanser och roliga stadslopp hädanefter…