Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

Det här är ett repostat äldre inlägg som vi kände för att köra på repris nu. Det är INTE en pik till någon om att just vi skulle behöva mer stöd i vår nuvarande situation. Utan mer att vi tänker att det kanske är fler som hittar hit just nu. Som kanske är nyblivna föräldrar själva, eller som rör sig i kretsar med nyblivna föräldrar.

Uppvaktning av nyblivna föräldrar

I min familj är vi fyra systrar, och tillsammans har vi nu 12 barn och en syster har en ytterligare i magen. Är det något jag lärt mig av mina systrars och mina egna erfarenheter är att även om vi är ganska lika, har vi haft ganska olika upplevelser. Både av förlossningarna, BB-vistelserna och tiden efter. Jag har varit och hälsat på en av systrarna på BB på när hon dagen efter förlossningen såg helt oberörd ut, bara lite mindre gravid än senast vi sågs. Jag själv har legat i blodpölar i en sjukhussäng dagar efter en förlossning och upplevt det oerhört integritetsbesvärligt att ha besök. Erfarenheterna gör ju såklart väldiga skillnader! Jag och Joseph har tillsammans sammanfattat våra 5 bästa tips för att hjälpa och fira nyblivna föräldrar.

wpid-IMG_20120831_192349.jpg
Två veckor gammal bebis och föräldrar…
  • Hör av dig och berätta hur glad du är över det nya livet.

Säg i första hand ”Grattis” och i andra hand ”hur mår ni?”. Lyssna på svaret, och visa att du är beredd att höra svaret även om det av någon anledning inte är rosenskimrande. Om det inte är läge för något längre samtal lämna ett öppet erbjudande:  ”Hör av er när som helst om ni behöver prata. Jag ska inte ge råd, jag vill bara lyssna!” De allra flesta har en historia de vill och behöver berätta, om och om igen.

  • Lämna ett öppet erbjudande.

”Jag är jättejättesugen på att få komma och hälsa på er och er nya bebis. Jag kommer givetvis ta med mig mat/fika till oss alla och kommer diska innan jag går. Hör av er när ni vill ha besök”. Förvänta dig inte att det är rimligt att göra besök enligt när du själv tror att det kan passa. Det kan vara redan jättetidigt eller flera veckor senare. Vänta på en inbjudan.

  • ”Jag är i affären, är det något ni behöver?”

Blommor är fantastiskt, men lika gärna en matkasse. Fyll den med kaffe, god juice, färsk frukt, nötter och andra lättätna saker som inte kräver en massa tillredning. Om de nyblivna föräldrarna inte får så mycket ro till matlagning kan en blodsockerhöjare vara räddningen. Att bara komma förbi med något föräldrarna behöver men inte vågar sig ut att handla kan vara en toppenidé. (Har du tur kan då också få chansen att få en sneak peek på bebisen! Utan att för den sakens skull ha bokat det där med uppstyrda besöket.)

  • Köp något till bebisen i en större storlek

De flesta ger bebiskläder i present och i en väldigt liten storlek. Bebisar växer som bekant ofta väldigt snabbt och det kan vara mer värt att ge ett plagg i storlek 62-74. Då kommer familjen kunna njuta av din present längre. Om det skulle vara att familjen behöver mer stöd än bara en present kanske ni kan gå ihop ett gäng till en större summa som kan användas till något av de dyrare barnrelaterade inköpen.

  • Erbjud din tid

Det är naturligtvis väldigt upp till varje nybliven familjekonstellation att känna in behovet och önskemålet om detta. Men om du känner familjen väl kan du, efter att första månaderna passerat, erbjuda din tid. Tid till att sitta och hålla bebisen i vardagsrummet medan de nyblivna föräldrarna får tid att göra allt som hänger efter. Eller ta bebisen på en vagnpromenad medan föräldrarna får 45 minuter ostörd tid på ett café. Det behöver inte handla om uppstyrd tid du är ”barnvakt”  och föräldrarna bort i flera timmar. Det kan vara minst lika hjälpsamt att finnas där korta stunder. OBS: det kan också vara minst lika störande att finnas där ofta och tätt. Var lyhörd!

wpid-IMG_20121107_161526.jpg
Från back then när vi gjorde tackkort för uppvaktningen när Wollmar föddes

Vad är dina bästa tips och upplevelser?

Vilka är dina erfarenheter av hur folk INTE bör göra? Berätta!

 

Livet som trebarnsföräldrar – Åter till verkligheten

Livet som trebarnsföräldrar – Åter till verkligheten

 

Det är lustigt med livet, eftersom så livsomvälvande händelser som att få barn liksom kommer och går precis som vilken söndag som helst. Utan att en hunnit att se sig om så har fyra veckor passerat utan vidare. Detta fenomen gör livet både lustigt och grymt på samma gång. Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vår lilla skruffalo Waldo kom ut! De två första veckorna kändes som en euforisk dröm som nästan varade som för evigt. 16 dagar. Hela familjen. I vår lilla bubbla.

Waldo

Lillskrutten fortsätter att växa och utvecklas som han ska. När jag skrev sist var han två veckor gammal och nu är han plötsligt dubbelt så gammal.  Waldo är en nöjd bebis i det stora hela. Han gråter när vi är för långsamma med att plocka upp honom om han är hungrig eller behöver få blöjan bytt. Vi har haft en episod av 30 minuters gråtande, EN kväll sedan han föddes. Han är dock så våra andra barn varit, väldigt närhetstörstande. Om han bara får vara nära så är han nöjd. Bärsjal for the win!

Wollmar och Wilfred

Storebröderna Fernandos kärlek och intresse för lillebror fortsätter att växa i takt med honom. Wilfred har tagit särskilt intresse där han ofta vill att Waldo ska vila på honom eller där han för jämnan vill hålla honom om foten. Så det där med de ”skrumpliga” fötterna gav sig ganska fort och nu är han hemskt förtjust i sin lilla kattunge.

Wollmar har kanske inte riktigt kommit fram till att vilja byta blöjor eller så, men han vill väldigt gärna köra vagnen och gör det med bravur. Även han sitter gärna och klappar eller pillar på Waldo. När Waldo är med vid nattningen av de stora barnen vill de gärna ligga och hålla en hand på honom medan vi läser.

Sömn

När jag kom tillbaka till jobbet och träffade min kollegor var det en som kommenterade att hennes dotter också var snäll de tre första veckorna. Sedan började skrikandet. Så hur skulle det blir här i huset? Som tur var har det än så länge inte blivit någon större skillnad. Visst kan han ligga och grymta som en halv ladugård mitt i natten (på dagen också, men då är det inte lika störigt) men det kan en leva med eftersom en inte behöver vara uppe och vaka kring det hela. Han är liksom nöjd ändå. Han äter ofta när vi går och lägger oss vid 22, sen vid 02 och 04. Mia ammar, såklart, och jag byter blöjor om det behövs på natten.

Mat

Funkar amningen fortfarande bra? Jo, jo men! Han äter så det står härliga till och där emellan pumpar Mia för donationen. Får vi andra i oss någon mat då? Några gånger har vi haft faktiskt fått ha båda armarna fria och Waldo har suttit nöjd i babysittern på golvet, tillsammans med resten av familjen runt bordet. Annars är det oftast någon av oss som bär på honom, ammar honom (Mia då) eller byter blöja mitt i maten. Men det är väl som det ska vara?

Föräldrarna

Vad ska vi skriva här. Jag har ju börjat jobba, vilket är lite deppigt, eftersom jag saknar Waldo så pass mycket. Samtidigt så kommer en in i vardagen och det är inte så mycket att göra åt det. Mia är hemma och börjar få rutin på sin vardag. Promenader, träning, matlagning mm. Pojkarna somnar fortfarande ganska tidigt (runt 19:30 – 20:00) vilket ger oss ganska mycket kvällstid tillsammans. Det är faktiskt inte så himla stor skillnad för oss. Än så länge är bilden inte helt rättvisande, för vi har inte mycket av trebarnskaos.

Logistik

Första veckan när jag gick tillbaka till jobbet var det höstlov. Då var Wollmar ledig några dagar och var på enbart fritids några dagar. Alltså fanns det inte en skarp tid eller skolplikt som kallade och det blev lite mjukstart för att se hur mornarna skulle kunna fungera framåt. Som den föräldralediga tar Mia hand om både lämning och hämtning. Jag bistår med att ställa iordning frukost på morgonen och lite varierande support, såsom blöjbyten, få barnen i kläder eller förbereda något annat för dagen. För att hinna med samma tider till förskola och skola som tidigare har vi ställt väckarklockan 30 minuter tidigare vilket är då den extratiden som behövs för att rådda med en Waldo i familjekonstellationen. Det funkar fint, och ännu har inte varken blöjbyten eller panikamningar ställt till det för att komma i tid till skolan.

Nu är det bara 6 veckor kvar till årets slut vilket känns hur kort som helst. Men då kommer Waldo att vara 10 veckor gammal, vilket känns hur långt borta som helst. Visst är det konstigt? Tiden alltså…

Livet som trebarnsföräldrar – första tiden

Under graviditeten pratade vi mycket med barnen om hur det skulle vara att ha en bebis hos oss. Hur skulle det blir? Vad hade de blivande storebröderna för förväntningar och farhågor (nej, vi använde inte de specifika orden när vi pratade med dem 🙂 )? Vad är det som gäller när en har en bebis i huset? Och så vidare…

Nu när lillebror väl har kommit ut så sätts allt detta på prov. Vi ser hur barnen, familjen och familjedynamiken verkligen blir nu när vi plötsligt är fem i familjen.

I allt detta kommer vi att skriva regelbundet under detta första år för att dels följa Waldo men även hur det är att vara fem i familjen. Så nu i ett första inlägg skriver jag om den första lyxiga tiden under ”pappadagarna”.

Waldo

Waldo har kommit in i världen och familjen riktigt bra. Han gör som bebisar mest (och förhoppningsvis) gör: Äter, sover och skiter. Han är vad en skulle kunna klassa som en ”snäll” bebis. Jag tycker inte om uttrycket, men vi skulle kunna uttrycka det på ett annat sätt: Vår 6-åring skriker och gråter mer per dygn än den nyfödda som ändå har gråt och skrik som primära språk. En märker att han är ett minsta syskon som förmodligen hört en del av sina storasyskon i magen, för han pojkarna bråkar och stökar som värst så är lilla Waldo helt oberörd. Det spelar ingen roll om han sova, äter eller ligger och tittar på sin favoritlampa. Att Bök & Stök AB håller på tillhör vardagen.

Wollmar

Wollmar var den som var mest pepp inför Waldos ankomst och han var också mest exalterad vid introduktionen och första dagarna. ”Åh, va söt han är”, ”Waldo är verkligen den sötaste bebisen i världen”, Att vi fick en sådan fin bebis efter att ha väntat så länge”. Han var också mycket noggrann med att pussa Waldo vid alla nödvändiga tillfällen såsom morgon, gå till skolan, komma hem från skolan och  läggdags. Men efter ungefär en vecka har hans engagemang och entusiasm svalnat något. Det är verkligen inte som att han ogillar Waldo på något sätt och om en ber honom om hjälp med att kolla till bebisen eller sätta in nappen i munnen på honom så är han snabb att vara behjälplig. Men annars så går hans 6-åriga liv vidare och det finns viktigare saker att ägna sig åt.

Wilfred

Lilleman, eller numera ”Mitt-i-mellan-man”, var inför förlossningen den som prompt ville läsa ”Vi ska få en bebis” varendaste kväll. Men någonstans i det hela har en oro eller rädsla anats att han kommer att ersättas av en ”ny” minsting. Denna rädsla/oro gav sig då i uttryck under första dagarna till att Wilfred promt ville att vi, och framförallt den speedade storebrodern, skulle ”sluta prata om Waldo hela tiden”. Han sa även efter första besöket på BB att ”sjukhuset luktade illa och Waldo luktade illa”. Men efter de första nätterna hemma och efter att han märkt att han faktiskt kunde och fick sova i mammas och daddys säng på nätterna så var inte lillebror så himla tokig längre. Förutom en episod när Wilfred vägrade att äta frukost så länge som Waldos ”Skrumpliga fötter” syntes så har han kommit närmre och närmre sitt lillasyskon. Nu är det mest Wilfred som kollar till Waldo och spontant vill klappa honom på huvudet, pussa honom och allmänt vara nära. Till det hela tror jag att det hjälpte mycket att han fick vara hemma från förskolan ett par dagar och korta dagar generellt så att han få tid att vänjas in i det hela.

Sömn

Sömnen har som sagt var funkat bra för Waldo, vilket i sin tur speglar sig på oss om föräldrar och övriga familjen. Han ammar en hel del på kvällarna och från 22 på kvällen så äter han inte mer än 2-3 gånger under natten. Han har perioder under kvällen där han låter som en get och oftast vill ha närhet och napp (eller snutta med bröstet), vilket kan göra det svårt att sova. Men vi som föräldrar tycker ändå att vi har fått riktigt goda nätter på det stora hela.

Mat

Precis som med Wollmar och Wilfred så har Mia haft övermycket bröstmjölk. Eftersom det var mer än barnen kunde äta, ledde detta till ett antal mjölkstockningar med Wollmar, till bröstmjölksdonation med Wilfred och nu samma sak med Waldo. Vi lyckades till och med få blodproverna och allt klart  för bröstmjölksdonation under BB-vistelsen. Waldo äter regelbundet och går upp i vikt som han ska.

Föräldrarna…

Just nu, denna första tid med ett nytt barn är ju magiskt. Om allt går bra är det en nyförälskelse och en eufori. För oss har det verkligen varit en bra uppstart med Waldo. Vi har fått en underbart skapad liten skrutt som vi älskar och blir bedårade av. Allt funkar och flyter på bra hittills. Mia har fått tillbaka mobilitet och orken i kroppen och vi är båda två så lyckliga i att få ha så mycket tid tillsammans som familj som vi haft nu.

Logistik

Just nu kan vi kanske inte säga så mycket här. Matlagning, hämtningar, lämningar och mathandling går liksom enkelt att fixa när vi båda är hemma och Mia fått tillbaka ork att kunna göra grejer här hemma. Vi har lagt märke till att tiden inte riktigt räcker till om vi går upp med den vanliga väckarklockan. Waldo är en ny faktor och han behöver tid. Hur det ska bli på onsdag när jag går tillbaka till jobbet? Vi får väl se…

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

För ett år sedan ganska precis genomgick jag ju sfinkerrekonstruktionen, en sövd operation med fem veckors sjukskrivning efteråt. Nu har jag också genomgått ett sövt kejsarsnitt. Jag vill vara tydligt med att det här är min upplevelse och inte ett allmängiltigt konstaterande: Men för mig är kejsarsnitt en walk in the park jämfört med sfinkteroperationer. Jag upplever att många inom vården framstället kejsarsnitt som ”EN STOOOOR BUKOPERATION” och att samma personer knappt verkar ha en susning om hur det är att operera bäckenbotten och sfinktrar. Nu har jag ju genomgått två sådana operationer av varje. Två veckor efter senaste bäckenbottenoperationen kunde jag hasa mig fram typ 1,2 km. Nu två veckor efter kejsarsnittet har jag redan kunnat vara ute och promenera raskt i över 1,5 timme. Efter mellangårds- och sfinkteroperationen var jag rädd att jag var världens mesigaste och smärtkänsliga person. Nu efter kejsarsnittet känner jag mig istället stärkt. Jag kunde få vara en av de där pigga mammorna på BB som rörde sig hyfsat obehindrat och kunde gå ut och äta i matsalen. Inte för att det ligger någon värdering i det, men för mig kändes det skönt.

Innan Waldo ens var 48 timmar gammal kunde vi lämna sjukhuset och ta bussen och en kort promenad hem. Den sträckan jag gick då kunde jag knappt ens gå 10 dagar efter sfinkterrekonstruktionen. Jag ska inte tjata ihjäl er om likheter och skillnader mellan dessa operationer. Men jag skulle så gärna vilja att folk på förlossning och BB förstod hur de olika operationerna upplevs. Jag håller fortfarande med mig själv om det jag skrev här. 

Magen

Min postpreggomage är inte en sådan som slurpar ihop sig en kvart efter att bebisen är ute. Jag kroppsnojar en del, och magens återhämtning är det som jag nästan mår sämst över. Det gick långsammare efter andra barnet än med första, och det går långsammare nu än efter tvåan. Jag har dock helt okej magmuskelfunktion och min lilla delning på typ 2 cm ovan naveln har inte blivit värre. Vilket faktiskt känns nästan konstigt, med tanke på hur mycket Waldos lilla vassa och hårds rumpa låg och skavde där i slutet av graviditeten. Jag använde en gördel hela första veckan efter snittet, inte varken för hudens eller musklernas återhämtning. Men för smärtlindringens skull. Det gjorde STOR skillnad på hur ont jag hade om jag hade gördeln eller inte. Den och bra smärtlindring gjorde att jag kunde vara uppe och röra mig mycket, tidigt. Gördeln hjälpte också till att begränsa mig. Livet som trebarnsmamma innebär ändå långt mycket mer förflyttningar och knasiga rörelser än vad som kanske är helt skonsamt för en nysnittad mage. Efter den första veckan med gördel har jag faktiskt gått över till att ha gördelliknande trosor, alltså köpta på hyllan för ”shaping”-underkläder. Jag har fortfarande för mycket mage kvar för att de ska bidra med någon snygghetseffekt, men de ger fortsatt ett litet stöd som jag uppskattar. OBS: Jag är inte heller ute efter snygghetseffekten. Just nu försöker jag embrace:a mitt postpartumutseende. Det går sådär, men jag vill i alla fall inte försköna det hela.

Brösten alltså!

Jag initierade redan under BB-vistelsen möjligheten att börja donera bröstmjölk så tidigt som möjligt. Redan under Waldos första natt började beck-blöjorna ta slut och övergå till mjölkbajs. De första dygnen hemma från BB var otroligt smärtsamma när mjölken rann till på allvar. . Jag vet att ”alla” har ont i brösten vid mjölktillströmningen, men det är extremt och handmjölkning har inte kunnat hjälpa. Det jag får ut är deciliter och inte milliliter. Jag fick med mig en elektrisk pump från Modersmjölkscentralen redan när vi åkte hem från BB. Så fort jag slutade med smärtlindring kunde jag också börja pumpa för att donera. Jag vet att folk verkligen lider av att ha för lite mjölk, så jag klagar inte.

Bäckenet

Jag har varit orolig för att bäckensmärtan inte skulle ge med sig. Jag fick ju ont i bäckenet nästan direkt efter att jag blivit gravid. Jag tror att vi tog graviditetstestet på en lördag och på måndagen hade jag redan så ont att jag kände att det var olämpligt att springa. Ganska direkt efter att Waldo kom ut upplevde jag att smärtan var borta. När vi var på återbesök på BB fyra dagar efter snittet var det en härlig och solig dag, och jag föreslog att vi skulle promenera hem. 4,5 km gick vi då utan att jag hade det minsta ont. Då åt jag fortfarande smärtlindring och jag tänkte att det kanske skulle visa sig att det ändå fanns någon smärta dold där bakom. Men inte! Jag har fortsatt kunna promenera ganska raskt och ganska långt, och jag har på sin höjd fått träningsvärks känsla i höftböjarna efteråt. Jag kan också sitta på golv och bygga med lego. Och städa badrummet. När jag suttit i soffan en stund är jag inte längre stel som en gammal gumma. Bäckensmärtan är borta! Jag ska dock ta god tid på mig att träna upp muskelstyrkan runt omkring bäckenet innan jag börjar belasta för mycket, för hårt och för länge. Löpning ligger långt bort.

Handlederna

Jag har faktiskt inte förlorat all vätska i kroppen än. När jag varit ute och promenerat blir händerna supersvullna, typ som de annars kan bli i slutet av ett riktigt långpass löpning. Och jag får fortfarande kraftiga tryckmärken efter strumpor och sånt. Eftersom mina handleder både varit drabbade av karpaltunnelsyndrom (som mest berott på svullnad) och en släng av tum-sene-inflammation så är allt detta inte borta än. Karpaltunnelsmärtan är mindre, och tumsenorna inte lika lättprovocerade som under graviditeten. Men hundra bra är det inte än.

Euforin!

Första 5 dagarna efter Waldo föddes var jag euforisk, nästan hög. Inte bara lyckan över en frisk bebis, jag var också så OTROLIGT tacksam att slippa vara gravid. Att kunna gå obehindrat. Att trögheten i kroppen är borta. Att få känna mig som mig själv. Att känna att det inte är en kraftansträngning att ta ut soporna eller duka av bordet, liksom. Jag kan nästan inte beskriva känslan, hur lätt det blev att vara Mia på bara några dagar. Och det är nästan som att jag inte kan förstå hur tungt det var att vara gravid. Det var liksom inte bara smärta, det vara också att allt var så himla jobbigt.

Babyblues

Gråten slog till på sjätte dagen. Det konstiga är att jag blev ledsen för att graviditeten var slut, fast jag så innerligt avskytt att vara gravid. Att jag blev ledsen över att ge bort mina gravidkläder till en syster, fast jag tvättat och packat undan dem med typ avsmak bara dagar innan. Jag såg en gravid granne och ville gråta bara för att hon hade hela det underbara med födsel och första bebistiden framför sig. Joseph började prata om att göra en vasektomi nu, och jag började gråta bara för att jag inte kunde kännas vid beslutet att inte vilja ha fler barn. Det höll inte i sig så länge, men jag vet inte riktigt var jag landat med känslorna än. Jag har just nu så mycket kämpiga känslor kring postpartumkroppen att jag just nu i alla fall är mer inne på ”det här vill jag aldrig göra om”-tänket.

Smärtan efter operationen

Efter kejsarsnittet fick jag morfin i min infart på handen tre gånger. Sedan bad jag om Temgesic några tillfällen efter det. När vi kom hem två dagar efter snittet kunde jag klara mig på alvedon+naproxen. Efter 4-5 dagar kunde jag ta bort natt-smärtlindringen och dag 6 efter snittet var sista dagen jag behövde smärtlindring överhuvudtaget. Jag har som sagt haft ganska god hjälp på traven smärtmässigt av gördel och stödtrosor. Jag upplever att jag haft mindre ont den här gången än efter förra snittet, och då hade jag ändå väldigt lite ont då också. Jag har ju tidigare läst på och skrivit en del om gördlar efter graviditet, kejsarsnitt och bukoperationer men hittade nu också en ny liten studie om ämnet: Elastic Abdominal Binders Reduce Cesarean Pain Postoperatively: A Randomized Controlled Pilot Trial. Jag var mycket mer skeptisk efter förra snittet, då upplevde jag det inte som någon hjälp alls. Men nu tycker jag annorlunda!

Att vara fysiskt aktiv

Jag upplever att det varit lätt och smidigt att komma igång med fysisk aktivitet den här gången. Jag kör mitt eget rehabupplägg som jag brukar göra med patienter och vågar sakta men säkert plussa på lite här och var. Inget som är med yttre belastning eller motstånd och heller inte något som egentligen berör magen. Promenader känns också oerhört bra, och också väldigt väldigt lyckogivande! Så tacksam till kroppen.

Amning/Pumpning

Förutom smärtan när mjölken rann till så går amningen bra. Waldo fattade grejen redan på BB och har inga problem. Mina bröst överproducerar och det hade ju varit ett problem om jag inte hade kunnat pumpa och donera. Det är en välsignelse med elektrisk dubbelpump. Förra gången jag donerade pumpade jag för hand med en enkelpump. Jag fattar inte att jag ens fick till det då, med två barn under två år och allt. Hur fick jag tid till det? Nu går det på snabbt och smidigt och jag får ut enormt mycket mer. Det enda som kanske blir ett bekymmer är hur jag ska hantera det hela när jag måste sluta doneringspumpa vid tre månader. Jag antar att jag smartast tar det med en nertrappning, och inte ett abrupt slut.

Avslagsblödning

Jag blödde skitmycket första dygnet och eftervärkarna gjorde fasansfullt ont. Det blödde så så mycket så att jag nästan blev orolig. Efter det blödde jag nästan inte ens mens-mycket och det slutade helt efter en vecka. Men så i torsdags fick jag lite mer ont, och i fredags blödde jag igen. Inte färskt blod, och sen kom det ut en jättestor koagelklump. Jag har inga andra tecken på att något skulle vara knasigt. Igår hände samma sak när jag var ute på promenad. Jag hoppas att det är övergående.

Två veckor efter graviditeten

Ni hör ju. Det går upp och det går ner, jag har varit ledsen och jag är lycklig. Kroppen verkar landa bra, men jag lyckas ändå inte vara tacksam nog att förlåta kroppen helt för att återgången till ”normalkropp” inte går tillräckligt snabbt. Ni förstår, jag är inget bra föredöme på det här med postpartumkropp. Två veckor efteråt och jag är dock helt förälskad i lilla Waldo-bebisen. Så tacksam för att känslorna för honom finns där!

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Dagen innan

Vi hade fått kallelse till planerat kejsarsnitt tisdagen den 16 oktober. Enligt ultraljudet var detta på dagen 38+5, men vi hade en känsla av att bebisen kanske ändå var lite äldre än vad de uppskattat och att det kanske var i senaste laget att ha kejsarsnittsdatumet.

På lördagens den 13 oktober var Joseph och grabbarna på vår kolonilott och jobbade och jag var hemma och vilade. Jag brukar annars vara ganska rastlös och känns mig lite värdelös när jag bara vilar, men den här dagen kändes det som att det var det enda rätta. När Joseph och barnen var på väg hem så hördes vi och bestämde att vi skulle ha en extra myskväll med barnen. Vi köpte extra lördagsmys och satte på en långfilm som vi alla ville se, och lät barnen vara uppe lite extra sent. Vi njöt av den sista lördagskvällen som en familj på fyra, och jag tog verkligen tillfället att soffgosa med våra stora barn.

När barnen lagt sig startade något som jag upplevde som väldigt regelbundna sammandragningar. Vi hann prata om att det kanske, kanske skulle sätta igång riktiga värkar men att det inte riktigt kändes så. Jag ville gå och lägga mig och försöka sova bort det, och vi gick och la oss och sov gott hela natten.

Vad nu då?

På söndag morgon efter klockan 6 vaknade jag av en känsla av att jag fick någon slags flytning. Det var inte någon kraftig känsla, men jag gick ändå upp för att kissa och kolla läget. Väl på toaletten upplevde jag att det inte riktigt slutade droppa. Gick över och ställde mig i badkaret en stund, och efter ett tag kom det inget mer. Äh, tänkte jag, det var väl bara kiss och flytningar. Gick för att hämta nya trosor, och efter någon meter rann det till mer och mer. Joseph vaknade av att jag stod i hallen utanför vårt sovrum och sa ”ojdå” medan det droppade på golvet.

Vi vimsade runt lite i bestörtning innan vi fann oss i situationen att mitt vatten nog just hade gått, två dagar före det planerade snittet. Jag ringde in till förlossningen och vi fick en tid för att komma in på kontroll. Vi ringde också min mamma för att hon skulle kunna ta barnen. Det visade sig att hon hade två av barnens kusiner sovande hos sig, så hon fick ta med sig dem och raska sig hem till oss. De fick bara vakna och åka, så vi fixade i ordning lite frukost till mamma och alla barnen medan vi väntande.

Action!

Det kändes väldigt fint, pirrigt och spännande att få lite ”förlossnings-action”. Jag har ju heller aldrig haft någon erfarenhet av att vattnet går. När Wollmar föddes fick de ju ta hål på hinnorna när jag var typ 8 cm öppen. Och med Wilfred så pyste ju vattnet ut under kejsarsnittet. Jag uppskattar verkligen att få ha upplevt att vattnet gick!

Det kom en taxi och jag tog dubbla lager plastad frotté och satt på i bilen. Sen gick vi och ringde på hos förlossningen. Det kändes lite extra spännande att ändå få uppleva en spontan förlossningsstart. På förlossningen fick vi ett rum och en barnmorska ville bekräfta att vattnet hade gått. När de sett att det var fostervatten och inte bara flytningar konsulterades en läkare och de bestämde att det nog var lämpligast att köra snittet den dagen. Jag hade ätit lite frukost innan vi åkte hemifrån (på inrådan från barnmorskan i telefonen) men det ångrade jag djupt. Jag behövde ha varit fastande i 6 timmar, så snittet kunde tidigast bli klockan 13. Och då fick vi bara vänta.

Under den här tiden läckte jag fostervatten ”hela tiden”. Från att ha varit väldigt fascinerad och förtjust i fostervattnet började jag tröttna lite under dessa timmar. Det är ju extremt ovärdigt att gå omkring och liksom ”småkissa” på sig med olika mängd och hastighet under flera timmar. Inte ens när jag fick kateter så att jag helt säkert visste att det inte var kiss kändes det mysigt…

Lång väntan

Under de timmar vi väntade fick jag mer och mer smärtsamma sammandragningar. Jag tyckte att det kändes lite spännande att faktiskt få uppleva värkar en gång till i livet. Men när de började göra riktigt ont och komma mer regelbundet sa jag ändå till. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha en massa värkar eller börja öppna mig en massa. Hade det varit början på en vaginal förlossning hade det varit helt hanterbart, men jag hade nog ändå valt att börja med TENS i det läget. Istället fick jag då en spruta bricanyl som skulle stoppa upp det hela. Den fick ganska bra effekt de första timmarna. Snittet blev sedan fördröjt fram till tre. Den sista timmen hade jag fått tillbaks onda och ganska täta värkar och jag skulle precis be om en till dos bricanyl, men då var det istället dags att ta oss iväg till operation.

Ett akutsnitt är inte som ett planerat snitt…

Min förra kejsarsnittserfarenhet var ju ett planerat snitt, och det kändes ENORMT välstrukturerat och välregisserat. Rummet liksom myllrade av effektiva människor som visste exakt vad de skulle göra. På det här ”akuta” snittet var det mer osynkat. Inte alls oproffsigt eller rörigt, men det var en helt annan (lite trevande) stämning i rummet. Narkosläkaren kom och skulle börja sätta ryggbedövningen och tvättade min rygg. Sen ringde hans jourtelefon och jag fick sitta där spritt språngande naken och med nytvättad rygg ganska länge medan han pratade klart. Jag fattar ju helt situationen, men det var kanske inte det ögonblicket jag kommer minnas med mest värme… Han kom tillbaks och satte bedövningen och det kändes helt okej. Jag tror faktiskt att jag upplevde det värre förra gången. Sen fick jag lägga mig ner och de började med alla förberedelserna. Mitt blodtryck och min puls sjönk ganska drastiskt och de fick testa flera olika läkemedel för att få det att stabiliseras innan de hittade rätt.

Strul med bedövningen – sövd!

De nöp i magen för att testa om bedövningen tagit och det var några ställen som jag upplevde att nypet kändes som ett myggbett. De väntade lite och efter en stund verkade de ändå nöjda med bedövningens effekt.

Sen var det dags att börja kejsarsnittet. Joseph stod och tittade över skynket och hann rapportera att de satt hudsnittet och kommit in lite längre. Men när de började tänja upp magen mer så visade det sig att bedövningen inte tagit fullt så högt som den hade behövt, och jag kände alldeles för mycket.

Narkosläkaren avbröt då och sa att de var tvungna att söva mig. Han bad om ursäkt till både mig och Joseph och sa att han trodde att han satt bedövningen tillräckligt högt, men att det inte hade räckt. Han höll en syrgasmask över mitt ansikte medan narkossköterskan satte sövningsmedel i min infart på handen, och jag somnade medan narkosläkaren stod över mig och tittade mig i ögonen.

Lite lättad

Jag hann inte bli besviken eller så när jag insåg att jag skulle sövas och missa bebisens födelse. Grejen är att jag under alla de timmar vi tillbringat med att vänta hunnit bli så pass nervös för de potentiellt obehagliga momenten under snittet att jag faktiskt kände att det var rätt skönt att slippa vara vaken och medveten. Jag hann tänka ”men tänk om jag inte vaknar” precis innan jag blev sövd, men var inte på allvar särskilt rädd för detta.

Waldos födelse: Hände utan mig…

När jag vaknade till är tid och rum helt snurrigt för mig. Jag har vaga minnen av att bli rullad i en säng till ett hörn (utanför?) uppvakningsavdelningen och att ”min” narkossköterska satt i närheten och höll koll. Jag fick lite vatten. Jag gissar att jag kanske sov bort en stund, men det kändes som bara ett par minuter till så kom barnmorskan som varit med på snittet. Jag fick fråga om bebisen och Joseph och fick höra att de mådde bra. En stund senare kom de till mig och jag fick upp bebisen på bröstet. Han fattade galoppen med amningen med en gång och det kändes exakt så självklart att ha honom som jag hoppats på.

Vi fick bli nerrullade tillbaks till rummet på förlossningen som vi varit på under dagen. Där hade Joseph och Waldo redan fick vara i någon timme. Joseph hade fått en förlossningsbricka och jag fick ytterligare en när jag kom. Sååå gott efter närmare 12 timmars fasta. Jag hade dock väldigt ont i halsen efter sövningen. Vi var där i några timmar medan vi väntade på ett rum på BB och jag ammade lite och var nog också mest bara groggy.

Till BB

När vi kom upp till BB hade jag vaknat till lite mer och det började på kväll. Redan innan det var läggdags kände jag att kroppen var redo att börja röra lite på sig och jag gick lite inne på rummet och efter en stund tog vi också en vända i korridoren. När vi skulle sova kunde jag också komma upp och borsta tänderna. Det kändes så häftigt!

Första natten med Waldo var bra. Han hade mycket fostervatten i lungorna och behövde hjälp att få hosta och kräkas upp det. Sen åt han en del och bajsade en del. Men vi fick sova halvtimmar här och där. Jag fick be om morfin en gång på kvällen, en gång på natten och en gång på morgonen därpå. Men när det väl kickade in så mådde jag super och kunde komma igång med lätthet. Det var första gången som jag kunde promenera ut och sitta och äta frukost i matsalen morgonen efter en födsel!

Syskonmötet och hemgång

Waldos första dag var lugn. Han åt och sov. Vi med. Det gjordes lite kontroller på mig förstås, men överlag kändes det som att vi som tredjegångsföräldrar fick vara väldigt mycket i fred. På eftermiddagen kom min mamma med Wollmar och Wilfred och de fick träffa Waldo för första gången. De var sååå fina med honom! Sedan tog Joseph storbarnen och åkte hem, och jag stannade själv med Waldo över natten. Det gick bra men var en utmaning med kanske 5-6 blöjor, långamningar och att sköta alla förflyttningar av mig och Waldo själv. Men det gick!

Joseph kom till oss på BB efter att ha lämnat storbarnen på förskola och skola. Vi gick på barnläkarbesöket och åt lunch och fick sen okej att åka hem, tidigare än de 48-timmarna som är brukligt. Det var skönt!

Låt oss presentera:

Waldo föddes den 14 oktober, i vecka 38+3 enligt ultraljud, dagen innan BF enligt sista mens.

Han vägde 3270 och var 49 cm lång. (Ganska mycket mindre än jag trodde, haha..)

Det var såklart värt det

Jag har inte älskat den här graviditeten, det ska alla veta. Men en sekund efter att Waldo landat på mitt bröst var allt glömt och förlåtet. Han är den underbaraste lilla varelse och han är allt vi önskade!

Förlossningsberättelse – Waldo – Joseph

Förlossningsberättelse Waldo 14 oktober – Joseph

 

Dripp dropp…

06:40 – 08:05

Jag vaknar till lätt av att både Wollmar och Mia är upp och kissar. Wollmar är lite ledsen och jag hör Mia säga något om att hon kommer sen. Wollmar spolar och klättrar tillbaka upp i våningssängen. Mia tar en dusch. ”Varför då?” tänker jag.

När Mia duschat av sig hör jag henne gå till barnens rum. Wilfred ligger redan hos mig. ”Men Mia kan ju inte lägga sig hos Wollmar. Hur skulle hon klättra upp dit med magen?”

Mia kommer tillbaka i korridoren till vårt rum men stannar tvärt. Jag vatten smattra mot trägolvet. ”Stackars Mia, hon kissade ner sig. Men hon kissade ju precis?”

– Joseph, kan du komma? ropar Mia. Jag hoppar ur sängen och hjälper henne tillbaka till toaletten. Sedan hämtar jag en trasa och torkar upp en klar vätska från golvet. Mia klättrar över in till badkaret igen och duschar av sig.

– Jag vet inte vad som är fel. Jag kan inte hålla inne det. Säger hon medan vi båda ser på hur det strilar ner mellan benen oavbrutet ner i badkaret. Vattnet har gått. Vi ringer förlossningen och de vill att vi kommer in vid 8:30 för en kontroll. ”OK, men hur gör vi med barnen?”

Mia ringer sin mamma, som säger att hon kommer så snart hon kan, men att hon har två av barnens kusiner som sover över hos henne och att hon måste få upp dem först. Wollmar och Wilfred vaknar och inser att bebisen förmodligen är på väg ut, två dagar i förskott. Samtidigt ringer det tillbaka från förlossningen som bekräftar att vi kommer att stanna där och inte skickas hem. ”OK, bebisen kommer alltså idag?!?”
Barnen är hur stissiga som helst så vi slår på ett naturprogram för att få dem att sitta stilla medan vi ordnar med det praktiska denna morgon. Jag bokar en taxi till 8:10.

07:17 ringer mormor och säger att hon sitter på pendeltåget med kusinerna. Jag plockar fram frukost och vispar ihop en pannkakssmet, samt plockar fram kyckling från frysen så att det kan lagas mat i vår frånvaro. Mia och jag slänger i oss en var sin smörgås och strax därpå börjar Mia få huggande smärtor i underlivet. ”Hmm, hon hade smärtor av samma karaktär igår kväll”.
Mormor och kusinerna kommer. Fullt ös med morgonpigga barn som vill leka. ”Bebisen kommer!” Men äntligen får vi alla på plats för frukost.
07.50 får jag för mig att det ska vara rena sängkläder när vi kommer hem. Jag bäddar ur sängen och kör igång en tvätt. Färgat. Hinner inte bädda klart sängen förrän taxin ringer och vi behöver gå ner.

Tick, tack…

08:17 – 14:46

Taxin släpper av oss framför ingången till södersjukhusets förlossning. Det är inte riktigt ”raka vägen in”, men efter lite runt i kring och upp i hiss ”G” så kommer vi in till förlossningsavdelningen och checkas in till rum 204. Medan vi sitter och inväntar första koll av en barnmorska börjar vi skratta lite smått hysterisk över situationens absurditet. Mia förklarar att hon blev jätteirriterad över att jag skulle börja bädda sängen i sista sekunden och vi skrattar ännu mer.
08.32 – Barnmorska KG kommer in och kollar läget. Hon luktar på vattnet i Mias binda. Byter till en ny binda och lägger ner två pappershanddukar med. Hon kopplar på en CTG och kollar läget på bebisen och Mia. Bebisens bekräftas ligga i huvudbjudning och har puls på 146. Mia – temp: 36.9; Puls: 62; Tryck: 110/75 mmHg. Hon meddelar att de vill bevaka hjärtfrekvens och eventuella värkar i ca 20 minuter och hon går ut.
Efter lite drygt 10 minuter kommer barnmorska A in. Hon stänger av CTGn och ber Mia att stå upp ett tag för att få ut fostervätska. Så snart A går ut ur rummet så hostade Mia och Mia förklarar att det fullkomligen forsade ut fostervätska som nästan överbelastade bindan och de två papper servetterna som låg där trosan.
09.16 kommer barnmorska K igen (på den halvtimman sedan hon var inne hos oss hade hon varit med om en förlossning!). Hon kollade på bindan och pappershandukarna och bekräftar att det är riktig avgång av fostervatten. Hon meddelar att hon ska ut för att prata med läkarna så att de kan ta ett beslut kring snitt eller hemgång.
En dryg halvtimma senare kommer K tillbaka och säger att de troligen ska plocka ut bebisen idag, men att läkare N ska komma och stämma av med oss först. Kort därefter kommer läkare N in och meddelar att de planerar att snitta under dagen. Hon tar anamnes och kollar av eventuella allergier mm. Hon lyssnar på hjärta och lunga (Mias). K sätter infart på Mia och tar grundblodprov. Däremot avvaktar hon med att sätta kateter tills strax innan snittet.

I och med att det inte är akut (inga riktiga värkar än och livmodertappen var inte mer än 2 cm öppen), så vill de avvakta tills minst 6 timmar sedan Mia åt. I och med att vi åt frukost 7:25 så skulle det innebära ett snitt tidigast runt 13:30. Jag får dock äta och passar på att gå till föräldraköket och hämtar lite mackor, blåbärsdricka och värma en pirog i och med att en aldrig vet när det blir mat härnäst.
Vattnet fortsätter att rinna ut och vi byter binda ett flertal gånger medan vi väntar. Nu har vi gått över till en extra stor storlek och skattar över att det känns helt ur proportion.
11.05 börjar sammandragningarna/värkarna att bli så pass mycket smärtsamma att vi ringer på K för att be om smärtlindring. Hon sätter på CTG för att kolla hur kraftiga värkarna är. Hon går ut för att prata med läkare N. Strax därpå kommer hon tillbaka och ger Bricanyl (detta agerar värkhämmande). Mitt i detta kommer narkosläkare S in. Ställer alla sorters frågor en kan förväntar sig i en sådan här absurd situation.

– Har du några lösa tänder? Snarkar du? Blir du lätt åksjuk när du åker bil eller buss?
Sammandragningarna/värkarna kommer igång igen och är något kraftigare, men inte så ofta. Strax innan 13 kommer K in och sätter dropp. Hen tror att det snart blir snitt om inget akut ligger före. Kl. 13 kommer en annan barnmorska in och meddelar att snittet blir strax efter kl. 14.

– Jag är så HUNGRIG! Jag vill ha morot! Jag en liksom en mekanisk känsla i magen som hungrar efter MOROT! meddelar Mia. Jag börjar undra vilket hon längtar efter mer. Att få ut bebisen eller få äta morot igen.
Strax innan 14 kommer en undersköterska in med en säng som Mia ska flytta över till. Men sängen funkar inte. ”Suck”
Barnmorska J byter av K. Hon sätter kateter för att vi ska vara redo att åka in. Men några minuter senare kommer hen in och säger att det är fullt på uppvaket så vi behöver vänta ca 20 minuter till innan vi får gå in. Tick, tack, tick, tack. 20 minuter går. ”NU BÖRJAR DET KÄNNAS VÄLDIGT LÅNGT!”
Men så helt plötsligt är det dags! 14:46 drar vi till operationen.

Plopp, plopp…

14:52 – 16:15

Vi kommer bort till operationssalen och introduceras till förlossningsläkaren, en assistent och narkossköterskan. De gör i ordning lite olika saker inför operationen och efter ett tag kommer narkosläkaren in för att lägga en spinalbedövning. Samtidigt kör vi igång vår kejsarsnittsplaylist.
Hen lägger bedövningen och Mia lägger sig ner för att få magen tvättad med sprit. De testar om bedövningen har tagit och när de är nöjda gör de klart det sista inför det första snittet. Men när de skurit genom skinnet och det subkutana lagret och börjar töja upp hålet så säger Mia att det gör ont. Bedövningen tog inte och de beslutar att de måste söva Mia. I och med detta behöver jag gå ut och ställa mig i ett rum bredvid och vänta på bebisen. Minuterna går fruktansvärt långsamt, men 10 minuter senare hör jag ett litet skrik. ”Åh vad underbart! Bebisen lever!”. Jag får höra senare att han mådde så pass bra att han fick ligga kvar vid Mias mage i några minuter för att få det sista blodet från naveln innan den klipptes.

Sedan kommer barnmorska J ut med honom till mig och jag får vara med när hen kollar vikt, längd, gomspalt och bilirubin. Alltså: 15:37 föddes Waldo Fernando, 3270 g och 49 cm.

Därefter gick vårdpersonalen in och ut från operationssalen för att slutföra allt på Mia, kolla till Waldo och förklara för mig hur det gick och vad de gjorde när jag inte kunde se. Sedan skulle de väcka Mia och köra upp henne till uppvaket så 16:15 gick Waldo och jag ner till förlossningen igen.

Pick, pick, HURRA!

16:15- …

J informerar mig att Waldo inte får besöka Mia förrän:

1) Han är minst 1 h gammal;

2) Mia har vaknat och mår bra nog att ta emot besök.

Jag räknar ner sekunderna till dess att Waldo och jag ska få komma till Mia. Han petar ut tungan hela tiden och pickar och jag förstår att han vill amma. Efter några minuter kommer undersköterska G in med en ”förlossningsbricka” åt mig (alltså en bricka med fina mackor, cider och en Sverigeflagga). Detta var ju extra fint av dem, men jag blev faktiskt ledsen när den kom in, eftersom Mia inte fick den tillsammans med mig och under Wollmars förlossning så blev hon utan bricka.

Waldo och jag sjunger och gosar och väntar på klartecken. Han forsätter att peta ut tungan och försöker stoppa in sina fingrar i munnen samtidigt som att han pickar på mig hela tiden i jakt på bröstmjölk. 17.00 får Waldo och jag äntligen komma upp till Mia som låg i ett avsnitt utanför uppvaket. På vägen dit hittar han sin tumme men så snart han kommer till mamma Mia har han inget emot att byta ut tummen mot bröstet. Sedan går vi ner till förlossningsrummet igen. J tar tryck och temp på Mia samt Temp på Waldo. Allt normalt. Den lille rackaren släpper inte taget på brösten. Mera mjölk åt bebisarna! I väntan på att få en plats på BB kommer J in med en extra förlossningsbricka åt Mia. ”HURRA! Det är hon SÅ värd”.

Mia har ganska mycket ont och får morfin.
19.00 – Vi får plats på BB. Avd 53 (samma som med Wollmar) på rum 9. Vi blir välkomna och får en introduktion samt lite mat. Waldo fortsätter att äta varvat med att sova.
Innan vi tar natt testar Mia att gå upp. Hon går hela vägen till fönstret, sedan ut i korridoren, bort till föräldramatsalen och tillbaka (ca 150 m). ”Vilken järnkvinna!”
22.35 – Vi borstar tänderna, gör iordning oss för sängen och säger god natt till söta Waldo för första gången. Under natten till måndag byter vi Waldos blöja 3 gånger och ammar en hel del. Med det och alla konstiga ljud som Waldo grymtar fram så blev det inte så mycket sovit den natten. Men tänk att det som började som ett par droppar på golvet på morgonen kan sluta med världens skatt i famnen på kvällen!

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Att vara gravid, föda barn och gå igenom postpartumperioden är sannerligen en resa. Kroppen genomgår så himla mycket förändringar, och en del blir aldrig som förut. Min resa är ju långt ifrån klar än! Vart jag landar med kropp och hälsa efter den här sista graviditeten är fortfarande okänt. Men den här tiden förra året fick jag lite av ett avslut på den resan som började när mina värkar kickade igång en sommarnatt 2012. För ett år sedan fick jag äntligen genomgå en operation som skulle laga min bäckenbotten igen, efter skadorna jag drabbades av när Wollmar föddes.

Jag kan inte helt och hållet utvärdera slutresultatet av operationen, eftersom jag blev gravid ganska exakt tre månader efter den och har varit gravid sedan dess. Min bäckenbotten har inte älskat den här graviditeten.

Men jag bloggade en hel del under den aktuella perioden, och jag tänkte göra ett samlingsinlägg.

Varför behövde jag opereras?

I det här inlägget kan ni läsa om när jag besökte läkaren och mina skador kunde konstateras. 

”Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”….Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.”

Orolig inför operationen?

I detta inlägg skrev jag om mina tankar inför operationen, men också om mina förhoppningar:

  • ”Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.”

Operationsdagen

På operationsdagen publicerade jag en låtlista, vilket jag tror säger ganska mycket om min sinnesstämning. 

Sedan kom ett gäng inlägg av mer dagbokskaraktär

På återbesök

Jag har varit på ett återbesök hos läkaren som opererade mig. Där kunde man se att mycket hade blivit mycket helare, men att den externa sfinktern fortfarande inte gått att fåt ihop helt. Det, tillsammans med den interna sfinktern som inte alls går att laga, är fortfarande ett problem för mig. Men jag tror annars att min bäckenbotten är oändligt mycket stabilare och har bättre förutsättningar att åldras med grace tillsammans med mig, haha.

Om du önskar veta mer?

Bland annat dessa inlägg/inläggsserier förklarar ämnet förlossningsskador och dess konsekvenser. Mer läsning finns också om du använder sökfunktionen här på bloggen.

 

Saker ingen berättar för dig som gravid

Saker ingen berättar för dig som gravid

Många gravida läser och läser och läser. Förbereder sig mentalt med att läsa i forum, i böcker och fråga om råd. De samlar på sig information och försöker planera.

Jag var också sådan.

Här kommer min lista på saker som jag inte lyckades läsa mig till innan första barnet föddes:

  • Förlossningsutfallet ligger inte i dina händer.

Det ÄR bra att vara förberedd, men lägg inte en massa drömmar och förväntingar på att bebisen ska födas under vissa specifika omständigheter. Planera och skriv förlossningsbrev och läs allt du kommer över. Men ingen förberedelse i världen kommer förebygg havandeskapsförgiftning, att bebisens hjärtljud plötsligt sjunker eller om bebisen bestämmer sig för att komma ut med en hand på huvudet. Du kan vara förberedd, men du har väldigt liten chans att det blir precis som du tänkt.

  • Det är en miss i planeringen att du påbörjar ditt livs viktigaste jobb, när du är som mest slutkörd.

När folk säger ”sov när bebisen sover” är det inte för att de vill lämna dig med typ världens svåraste gåta att lösa, utan för att vi alla varit där. De VET så väl att du behöver vilan. När alla celler i din kropp skriker efter vila – vila. Diska inte!

  • Du kommer aldrig bli klar med tvätten.

Så fort du satt på tvättmaskinen kommer du lägga ner något nytt i tvättkorgen. Du_kommer_inte_bli_klar. När du accepterar det har du kommit en lång bit på vägen i föräldraskapsprocessen.

  • Det finns problem utan lösningar.

När du står där med ett barn som gråter otröstligt och inte kommer till ro kommer du googla, och du kommer tro att det finns lösningar och att du kan bestämma hur det ska bli. Du bestämmer inte över någonting. Du kan däremot bestämma dig för att inte stressa upp dig, att det du ska göra imorgon helt enkelt får läggas på is, och bara hänga fast vid hoppet. This too shall pass.

  • Du har ingen aning.

Du läser om bebisar och anknytning och intalas att eftersom du har burit barnet i magen i nio månader så har du ett försprång i att förstå och tolka den lilla individen i dina armar. Men sanningen är att du är skittrött och inte ens förstår klar och tydlig talad svenska, än mindre kommunikationen som sker vid skrik och gurgel.

  • Du undrar om du någonsin kommer få sitta igenom en middag med din partner igen.

Och om ni någonsin kommer få avsluta meningar ni säger till varandra. Det tar sin tid. Det kommer tillbaks.

  • Du orkar inte ens be om hjälp.

Folk säger till dig att du ska be om hjälp, men du är för trött för att ens lista ut hur du ska ge instruktioner om var de ska ställa undan den rena disken.

  • Du vill varken bara vara hemma eller ute bland folk.

Det är långtråkigt och ensamt att bara vara hemma, men att gå ut bland folk är rena tortyren då du bara ser skenande bussar och dödliga sjukdomar hängande från folks snoriga näsor var du än tittar.

  • Du ser dig själv i spegeln och undrar hur lång den där graviditeten var egentligen.

Har jag åldrats tio år? undrar du.Det har du inte, men järnbrist och hormoner och sömnbrist gör sitt. En vacker dag kommer du inse att du åldrats typ exakt 1,5 år, och att du nu faktiskt bryr dig mindre än någonsin.

  • Lyckan kommer någon gång.

Du förstår efter hand alla föräldraskapsclichéer du någonsin hört. Någon gång kommer du landa i en lycka du aldrig känt förut. Inte garanterat första dagarna, veckorna eller ens månaderna. Men känslan kommer.

Vad önskar du att du hade vetat? Fyll på med det du hade velat veta innan du blev förälder!

Wollmar några timmar gammal, en nykläckt bebis och en nyspräckt mamma. 

Från och med nu: speciella tider på BakingBabies

Från och med nu: speciella tider på BakingBabies

Vi har bakat bebis! Waldo föddes 14 oktober och vi befinner oss i bebisbubblan!

Vi har i förväg jobbat med att tidsinställa inlägg så att det kommer finnas läsning här på BakingBabies varje dag. Ända fram tills i november. Bara så ni vet : Vi kommer inte prioritera att skriva blogginlägg eller kanske ens ha minsta lilla koll på kommentarsfältet under den här perioden. Men ni, våra allra bästa läsare, ska inte bli helt utan inlägg ändå.

Rätt vad det är får vi ändå något infall och skriver något spontant. Men bebisbubblan innebär att vi kategoriskt kommer strunta i att svara på alla de DM på Instagram som kommer in, personliga meddelanden på Facebook och en massa tidskrävande mejl via bloggen. Vi är inte mer än människor, och också alldeles nykläckta trebarnspäron.

Hoppas ni har förståelse och tålamod!

Det här är en post som kommer ligga kvar överst bland blogginläggen tills vi tar bort det. Alla nya inlägg finns om du scrollar neråt!

 

Äppelempanadas -äppelpajpiroger

Äppelempanadas -äppelpajpiroger

När vi researchade recept till vår chilenska matvecka  för något år sedan såg vi empanadas, piroger, överallt. När vi kom över ett recept på denna dessertvariant bestämde vi oss genast för att ta med det i vår planering. De har sedan blivit något av en återkommande favorit!

Ingredienser:

    • 3 stora Granny Smith-äppeln
    • 1,25 dl strösocker
    • Saft av en halv citron (pressad)
    • 2 kryddmått kanel

 

    •  Ca 6 dl vetemjöl (355 g)
    • 2 msk strösocker
    • ½ tsk salt
    • 250 g smör
    • 1, 25 dl iskallt vatten

Gör så här:

Sätt på ugnen till 175 °C. Skala, kärna ur och skär äpplena i centimeterstora bitar.

Lägg äppelbitarna i en kastrull med socker, citronsaft och kanel. Låt äpplena sjuda på medelhögvärme i 12 minuter utan lock. Rör då och då.

 

Häll över äppelröran i en stor sil och låt överflödig vätska rinna av i någon minut. För över till en bunke och ställ i kylskåp i 30 minuter.

Medan äppelblandningen svalnar gör du mördegen. Väg upp och blanda mjöl, socker och och salt i en bunke. Skär ner smöret i bitar. Kör med degblandare (spadinsats) eller blanda för hand/en gaffel tills smör-och mjölblandningen är grynig. Tillsätt sedan vattnet och blanda till en smidig deg.

Dela degen i fyra jämnstora bitar och rulla vardera bit till en boll. Plasta in bollarna och låt ställ i kylskåp i minst 20 minuter.

Kavla ut en av bollarna i taget på ett lätt mjölat bakbord och tills den är ca 3 mm. Stansa ut cirklar om ca 10 cm i diameter med hjälp av en kakform eller en mugg.

Lägg ca 1 msk av äppelbladningen i mitten av varje cirkel. Stryk kallt vatten längs cirkelns kant med fingret.Vik sedan ihop och tryck ihop kanterna med en gaffel.

Upprepa utkavling, stansning, fyllning och förslutning tills hela degen/fyllningen är slut.

Grädda ca 18 piroger åt gången i mitten av ugnen i ca 30 minuter.

Servera med vaniljglass.

Njuuut!