Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Postpartumkroppsresan del 10

Mitt i någon slags hormonsväng och mitt uppe i en massa före-jag-ska-börja-jobba-igen-stress så har jag gått och blivit lite otacksam till kroppen. Jag är FRUSTRERAD över att kroppens återhämtning ändå går så långsamt den här gången. Eller över att det som är nu kanske är ”kroppens nya grej”. Jag har SÅ MYCKET att vara tacksam över, jag vet det. Men ändå, ni vet hur det är. Jag är lite ledsen över att min kropp fortfarande inte helt känns som hemma.

Kroppen

När jag klagar på kroppen så gäller det utseende, mest. Jag vill inte prata om det, jag är inte stolt över det. Men jag tycker att det är FÖR stor skillnad mellan kroppen efter två barn och kroppen efter tre barn. Jag tycker, rent känslomässigt, att den skillnaden inte är helt reko.

Amning och hormoner

Vi har slutat amma! Det hände för en vecka sedan och var helt odramatiskt. Det är ungefär samma historia med Wollmar (äldsta barnet) och Waldo (bebisen), vid 9 månader har de blivit så förtjusta i mat att dagamningen försvunnit och vid 10-månader går det lika gärna att erbjuda lite vatten och napp på natten. Wilfred (mittensonen) ammade rätt mycket mer fram tills att han en dag (också vid 10 månader) abrupt slutade amma över dagen, och vägrade så pass att jag fick köpa att min bebis inte ville längre.

Detta avslutade kapitel i livet kan summeras så här: Jag har initialt alldeles för mycket mjölk. Alla inblandade mår bra av att jag donerar mjölk de tre första månaderna. Bara jag inte använder någon konstig bh så har amningsperioderna inte inneburit några konstigheter eller komplikationer alls. Och mina barn har slutat amma helt utan drama.

Detta, mina vänner, har jag vett nog att vara väldigt, väldigt tacksam över.

Bäckenet

Efter 15 kilometers löpning, första långpasset efter att Waldo föddes.

Jag har haft ont i bäckenet en gång som jag vet om den senaste månaden. Det var kvällen efter att vi varit på Liseberg hela dagen. Jag skulle också alldeles strax få mens, så det kan också ha inverkat. Annars? Helt smärtfritt. Jag kunde till och med springa 15 kilometer utan en tillstymmelse till bekymmer under Öckerö-vistelsen. Igen – jag är väldigt, väldigt tacksam.

Handlederna

Jag har inte så ont längre, men känner av att handlederna är sköra och att jag har tappat SÅ MYCKET STYRKA. Jag är ibland lite fundersam över hur det kommer gå att börja jobba, eftersom jag använder händerna väldigt mycket i jobbet. Nästa månadsrapport får ni veta, för jag börjar nämligen ta mina första patienter på TISDAG! Aaaaah!!

Jobb

Nästa vecka smäller det. Storbarnen börjar skola och förskola igen, Joseph tar över rodret här hemma med Waldo och jag börjar jobba med patienter igen. Jag har ju inte direkt ”slutat att jobba” någonsin den här föräldraledigheten, med två bokmanus som blivit böcker, massor med föreläsningar, bloggen, kursen jag läste i höstas osv osv. De två böckerna är alltså en som jag skrivit tillsammans med två barnmorskor och en läkare kommer i tryck senare i höst och Kejsarfödsel-boken som har vi lansering för nästa vecka! Men att börja med patienter igen känns stort och omvälvande, eftersom jag nu gör det i egen regi, inhyrd på Klinik och med eget avtal med Region Stockholm.

Trötthet

Från ett av sommarens kvällsdopp

Vi sover bra. Är vi trötta nu så här efter åtta veckors familjesemester så beror det 1) på att vi går och lägger oss för sent och 2) pga att det ska bli skönt med termin och rutiner igen. Men vi ska inte skylla på Waldo, alls.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Min väg till att starta eget

Ni vet ju en del om mig och min yrkesmässiga historia, men för ganska länge sen fick jag en fråga av en följare om jag inte kunde berätta mer om mig väg till att bli egenföretagare. Och visst kan jag det!

Först ett frö…

Tankarna på att ”bli egen” har funnits hela tiden under min specialistutbildning. Det är nämligen så att om du är färdig specialistfysioterapeut kan du ansöka om landstingsavtal inom ”specialicerad fysioterapi” och egen hand jobba med patienter men till landstingskostnad. Jag hade egentligen inga mer konkreta planer förrän det hände några saker som jag inte uppskattade på min arbetsplats under hösten 2018 och även under 2019. Det blev startskottet för de mer konkreta planerna om att säga upp mig.

En kollega!

Emma är en annan specialistkollega som jobbat på helt andra mottagningar än mig, men som jag känt litegrann under flera år. Vi började tillsammans drömma om att starta en helt egen klinik ihop. När vi sedan var gravida med BF med bara några månaders mellanrum kändes det som att det var läge att börja planera lite mer konkret. Sen kom verkligheten ikapp oss lite. Jag är helt ny som egenföretagare och vi båda är småbarnsföräldrar. Vi insåg att vi kanske inte förmår att starta en helt ny och egen klinik just nu. Vi började istället planera för att hitta någonstans att hyra in oss.

Startskottet gick vid mejlet ovan

När jag fick min specialisttitel i oktober 2018 var det dags att börja skrida till handling. Jag började med att lyssna massor på Skatteverkets podd, för att mentalt närma mig att starta eget. Vi började leta efter kliniker som vi var intresserade av, och som också skulle kunna ta emot oss båda. Vi gick och besökte ett gäng olika kliniker och fastnade tillslut för Arena Rehab vid Globen. Strax innan jul 2018 skickade jag in mina papper till Skatteverkat och startade min enskilda firma.

När vi hade lokal var det dags

Nästa steg, när vi väl hade lokalen färdig, var att börja ansökningsprocessen till Region Stockholm om avtal. Det var en rätt meckig ansökningshistoria som också tog många månader innan det blev färdigbestämt. Men i juni fick jag mitt avtal och blev redo för att starta nu till hösten!

Allt det praktiska

Under våren har jag tagit så många olika jobb jag (och Waldo) bara har kunnat, för att få igång ett bra startkapital. På inköpslistan stod dator, journalsystem, patientförsäkring, webbokningssystem, arbetskläder, patientundervisningsmaterial osv osv. Det är många bitar som ska på plats innan man är redo för att ta emot sin första patient! Jag är fortfarande inte helt i hamn med alla tusen olika system jag måste vara inne i för att få hela samspelet med Region Stockholm att funka, och jag jobbar på det nästan dagligen nu för att få allting klart tills driftstarten om några veckor.

Min nya verklighet

Som det ser ut nu kommer jag vara på mottagningen och träffa patienter tre dagar i veckan. En dag i veckan är flexibel mellan patientarbete via hembesök (till nyförlösta eller nyopererade med smärtor eller besvär, gravida med så mycket besvär att de inte kan komma till mottagningen), eller föreläsnings/konsultarbete. En dag i veckan är framöver helt tillägnad bloggen och tillhörande arbete. Det ska bli en oerhört stor lättnad att inte behöva driva bloggen på fritiden.

Jag tror att det är hela storyn?

Har jag missat något viktigt i berättelsen? Fråga gärna!

Mer om mig (yrkesmässigt)

Jag får regelbundet frågor från kollegor över landet hur de kan gå till väga för att kunna jobba mer med kvinnohälsa. Jag ÄLSKAR dessa frågor, för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!

Mia Fernando

Bakgrunden till kvinnohälsaintresset

Att jag överhuvudtaget kom in på att jobba med kvinnohälsa är ”tack vare” min egen förlossningsskada. Jag satt där nyförlöst och hade så oändligt många frågor, och upplevde inte att svaren jag fick var tillräckligt bra eller omfattande. Jag insåg att jag i min egen profession kunde se till att förse både mig själv och andra med svar. Och på den vägen är det.

Här finns en del av min historia

Ett tipsinlägg för dig som fysioterapeut och vill lära mer om kvinnohälsa

Min yrkesmässiga historia

Jag blev färdig sjukgymnast 2008 och fick mitt första jobb på ett äldreboende. När det begav sig var alltså yrkestiteln sjukgymnast, nu har vi ju bytt. Jag trivdes rätt bra men AVSKYDDE att hålla på med rullstolar och rollatorbromsar. Jag är oteknisk till tusan och det hände regelbundet att jag låste in mig i patients dusch med en rullstol och skiftnyckel och grät. Jag hade ett vikariat, det tog slut och jag hamnade i primärvården istället. Primärvård, det är den slags vårdnivå som är som vårdcentraler. I Stockholm är rehabmottagningar och vårdcentraler skilda åt, men jag vet att på många platser i landet sitter de ofta ihop rent organisatoriskt.

Teamarbete

Mina första år i primärvård jobbade jag tillsammans med en arbetsterapeut i ett hemrehabteam och åkte hem till patienter som nyligen kommit hem från sjukhus. Det var en supermysig tid. Jag och min kollega Elin hade toppentrevligt och patienterna rejält tacksamma över att få hembesök och allmänt härliga. Sen blev jag gravid och skrev i samma veva klart min magisteruppsats. Den handlade om teamarbete och gränsdragning mellan sjukgymnast och arbetsterapeut i ett hemrehabteam. I samma veva började jag känna mig ”klar” med hemrehabjobbet och så gick jag på gravidledigt och föräldraledigt. Under förlossningen med första barnet fick jag en sfinkterruptur, fick träffa en kollega på gyn på SÖS och började leka med tanken på att jag själv skulle vilja göra något liknande.

Tillbaks till jobbet första gången och hem igen…

När jag skulle tillbaks till jobbet drabbades jag typ av en kris. Jag skulle jobba inne på mottagningen och trivdes inte helt. Jag funderade allvarligt på att byta bana helt. I samma veva fick jag kontakt med en annan sjukgymnast på en annan mottagning och vi jobbade fram ett koncept, en kurs i ”Introduktion till träning för nyblivna mammor” som riktade sig till nyblivna mammor med ont i kroppen, förlossningsskador eller inkontinensbesvär. Jag var själv gravid igen och kände att jag hade hittat ett område jag brann för. Så kom gravidledighet och föräldraledighet nummer två. Jag drog igång en Facebooksgrupp och körde gratis barnvagnsträning i Tanto under en termin och började under tiden Wilfred sov läsa allt mer forskning om träning, förlossningar, nyblivna mammor och sånt.

Och så jobb igen

När jag kom tillbaks till jobbet andra gången var jag mer beslutsam: nu ville jag bli riktigt himla bra på kvinnohälsa! Jag gjorde studiebesök två halvdagar på kvinnokliniken/gyn hos en kollega på Karolinska. Jag fick kontakt med en specialistsjukgymnast inom området som också jobbar inom primärvård precis som jag gjorde, och bestämde mig för att försöka bli specialist. Jag skickade in min specialiststudieplan till Fysioterapeuterna med världens bästa Kerstin som handledare. Jag bytte också yrkestitel till fysioterapeut i den här vevan. 

Bloggen en stor del

Det har inte funnits några kurser i mitt specialistämne förrän ganska nyligen. Under hösten 2017 åkte jag regelbundet till Göteborg och Sveriges första kurs inom området obstetrik, gynekologi och urologi för fysioterapeuter! Så kul! Bloggen har länge varit min stora drivkraft till att inhämta kunskap. Jag läser, läser, läser och skriver, skriver, skriver. Plöjer studier, artiklar och följer poddar och andra internationella fysios. Det är så roligt, och att ni läser och frågar saker är en stor källa till inspiration. Jag hade aldrig orkat utan er!

Specialistutbildningen

Under 2018 blev min specialistutbildning officiellt avklarad och jag fick min specialisttitel. Under samma år firade jag 10 år inom yrket, det är faktiskt mer än vad jag trodde att det skulle bli. Och nu älskar jag det jag gör en aaaaning för mycket för att tänka på att byta bana. 

Imorgon kommer ett inlägg om min väg till att bli egenföretagare!

Mitt socialamediegäng

Jag tycker om att se mig i ett sammanhang, och jag tycker om att ha kollegor. Nu tror jag att den här rubriken låter som att vi är tajtare än vad som är sant. Men så här. Jag har lite olika andra personer inom blogg/instagramvärlden som jag följer, gillar, inspireras av och tar råd och stöttning ifrån.

Hej hej vardag

HejhejVardag är Louise Winblad och min partner in crime och medförfattare för både Mammaroll och Snippkontroll och vår kommande bok Kejsarfödsel Mammaroll och snittkoll. Med Louise bollar jag många frågor som har att göra med att driva business som bloggare.

Knivlisa är också en sådan person som jag tycker mycket om, och när vi väl träffas på sociala tillställningar är hon ofta min go to-person för att vara trygg i influencer-världen.

DittbarnochDu-Paulina

Paulina är hon till vänster =)

Paulina och jag ”sågs” först i en facebookgrupp för bloggare, började följa varandra och har träffats en gång i verkliga livet. Med meningen ”med ena foten i forskningen och den andra i vardagen” hade hon min fulla uppmärksamhet redan när jag surfade in på hennes blogg första gången. Sedan dess har hon lanserat onlinemagasinet ”Dittbarn&Du”, en kunskaps- och inspirationsbank om barnets sociala och känslomässiga utveckling och föräldraskap. Vi har inte supermycket kontakt, men jag gillar Paulina och inspireras av henne.

DoulaEmma eller Förlossningspodden-Emma

Emma känns som en vän sedan länge, men är egentligen en rätt ny bekant. Jag gillar Emma supermycket och skulle verkligen vilja träffa henne mycket mer. Hon är klok som en bok och den ödmjukaste jag vet, men också en av dem så verkligen vet när det är på sin plats att bli arg. Hon kan också konsten att bli arg i sociala medier, det blir aldrig kris och skandal, utan hon kan leverera ilska på ett konstruktivt sätt.

FysioEmma

Här är fina Emma på releasefesten för hennes bok Gravidkraft

Tvärt emot det flesta andra på den här listan, träffade jag först IRL och sedan blev vi även socialamedierhomies. Emma har länge varit den jag bollar arbetsrelaterade klurigheter med. Hennes konto på instagram utstrålar professionalism, energi och lugn, på ett sätt som jag kan avundas. Nu till hösten blir vi riktiga kollegor då vi börjar hyra in oss på samma mottagning och också planerar en massa kul ihop!

Skitkerstin

Skitkerstin heter egentligen Jennie och kontot kallas som det gör, eftersom Kerstin är Jennies stridsalterego. Jennie har genomgått en traumatisk förlossning inklusive sfinkterskada och har opererats för rectusdiastas och också en kvarvarande bäckenbottenskada, precis som jag. På instagram för hon kvinnors och livmoderbärares talan på ett humoristiskt och bjussigt sätt. Jennies röst i ”kvinnokroppskampsvärld” är oerhört viktig. Ärlig och viktig.

Hanna Öhman

Hanna är en förlossningsskadesyster som råkat mer illa ut än de flesta. Ändå lyckas hon driva en blogg som är utpräglat positiv och levnadsglad. Förutom att projektleda sin egen hälsa (vilket är ett hårt jobb med operationer, stomi och mycket smärtor) så är Hanna också med aktivt och driver förlossningsskadefrågan framåt på många sätt. Hanna har också precis fått sitt andra barn.

Återhämtningsbloggen-Johanna

Johanna är en fysioterapeut som i verkliga livet jobbar på min före detta arbetsplats konkurrent/grannmottagning. Hon har två barn och driver återhämtningsbloggen, en blogg som uppstod som motreaktion mot hälsohetsen i sociala medier/bloggvärlden. Bloggens grundfokus ligger på återhämtning, både fysisk och psykisk, med ett extra hjärta för ätstörningsproblematik. En bra blogg!

Jag hoppas att ni med den här listan får några nya godingar att följa.

Nu kanske ni också ser något mönster i vad jag gillar. Har ni några förslag till mig?

24 juli i arkivet

Ibland är det roligt att göra tillbakablickar genom åren, och tack vara bloggen har vi ju chans till det!

2018

Förra sommaren var som ju vädermässigt en (mar)drömssommar. Alltså vi förstår att det är många som verkligen fick lida av vädret, men för oss som bara semestrade var det ju underbart. Vi hade på vinst och förlust anmält Wollmar till utomhussimskola, och det var ju för väl att vädret var som det var. Mia var gravid och trött men glad också.

2017

Det börjar synas rätt tydligt att vi är på Öckerö och gör ungefär samma saker år efter år, i slutet av juli. Men så är det ju, vi har ett sommarparadis att åka till. Vi skrev också ett instagraminlägg där vi berättade en gullig liten anekdot om när Wollmar gick in och agerade lillebrors fysioterapeut.

2016

Den här dagen för tre år sedan gjorde vi en utflykt från Öckerö till Hyppeln, en annan liten ö på västkusten. Vi badade, lekte och köpte glass av en glasbåt som kom förbi. Den båten har gjort djupt intryck hos barnen, de pratar fortfarande om glassbåten.

2015

Juli 2015 var vi på årets dejt på Tullhuset, den restaurang som vi alltid passar på att besöka medan vi ändå är på Öckerö och mina föräldrar kan passa barnen. Tullhuset är en fisk- och skaldjursrestaurang. Korven du ser på bilden var någon slags laxkorv och den var himmelsk som en del av en tapastallrik. På dagen innan vår dejt sprang jag och Mia en mil på under 50 minuter. Det var Mias första, och hon älskade det inte.

2014

Wilfred var två månader och några veckor och var på tvåmånaderskontroll. Han vägde 5780 gram och var 59 cm lång. Det var typ trehundragrader varmt ute. På bilden syns också Wilfred navelbråck rätt bra. Det har typ försvunnit nu, men har har en liten magmuskeldelning kvar.

Mia skrev ett blogginlägg om att tvåbarnslivet ändå verkade rätt okej, i jämförelse med ett blogginlägg som hon skrev innan Wilfred föddes då hon ändå hade lite kalla fötter. Hehe.

2013

Här var Wollmar inte ens ett år, och gjorde som smågurkor gör – äter sand. Han träffade också en av sina storkusiner och gosade järnet. Han var så blond där. Och så liten. Det är när vi gör sådana här återblickar som det blir så tydligt hur stora barnen faktiskt blir.

2012

Mias var JÄÄÄÄTTEGRAVID och låg hemma och läste böcker. Den dagen hade hon läst ut Les Miserables och börjat läsa andra boken i Haruki Murakamis triologi 1Q84 och hade fått graviditetsklåda. Jag jobbade mina sista dagar inför semestern och gick också och undrade när bebisen skulle komma…

Småkakor till elvakaffet?

Mia och jag har lite olika preferenser när det gäller fika, och Mia gillar verkligen småkakor. Hon uppskattar att få en lite småkaka till sitt förmiddagskaffe så här på sommaren, och eftersom vi har en hel del olika bra småkaksrecept så tänkte vi tipsa! Kanske finns det fler som drömmer om långsamma kaffestunder med en liten kaka i fred från barnen?

Stoppljuskakorna som vi tipsade om häromdagen. Roliga att baka med barn, och uppskattade av alla!

Små skurna syltkakor som också passar utmärkt i en del av ett sensommarkalas.

Småkakor med jordnötssmör

wpid-img_20141119_103741.jpg

Mias ginger biscuits. De här är typ lika enkla att göra som chokladbollar och blir jättegoda!

wpid-DSC01074.jpg

Nötchokladsnittar

wpid-img_20140827_131656.jpg

Märtas är vår bästa kaka av alla. Sååå enkla och så goda. Faktiskt gillar vi dessa bättre än många andras favoriter bland de skurna kakorna, kolansnittarna.

wpid-DSC00806.jpg

Toscagrottor

wp-1451650156049.jpeg

Mördegstrekanter med svartvinbärsmarmelad

wpid-20150729_114005-01.jpeg

Vilka är dina bästa småkakor? Berätta!

Livet med tre barn – Waldo 9 månader

Waldo

Waldo blir idag nio månader! Han är ingen liten bebis längre, utan han är en person som med nyfikenhet och frustration tar sig fram här i livet. Han går längs med möbler, ställer sig upp mot allt och släpper och står utan stöd korta stunder. Han travar på med stöd av en person eller av en möbel eller vagn (även om vi inte har någon sån där bra lära-gå-vagn). Han har blivit lite tystare vad gäller ord, alltså för en månad sedan så försökte han mer med att säga ord. Nu känns det som att det är något annat i utvecklingen som dominerar. Men han har börjat försöka härma efter vårt stödtecken för ”all done” och det är så himla gulligt.

Wollmar och Wilfred

Alltså, det här med att ha långsemester med hela familjen är ju både mysigt och lite påfrestande. Ni vet ju hur det är. Men stundtals har vi det så himla mysigt och att vara fem i familjen där här sommaren är en riktigt bra grej.

Sömn

På Gotland och nu i Finland bor vid i stugor som inte är som hemma. Det är ju själva poängen, nästan. Men det här med att inte ha nattlampa (eller el för den delen) gör att Wilred vaknar och gråter varje natt. Lägg till lite bebis-fas, någon nerkissning och så gör ju att nätterna inte är helt ostörda. Vi har det inte dåligt med sömn, men vi har haft några riktigt dåliga nätter.

Mat

Vi har varit på resande fot i några veckor nu och det blir inte helt genomtänkt bebismat, alltid. Waldo äter det vi äter, och det funkar. Vi har inte tillgång till stavmixer eller så, så det blir mest plockmat. Det funkar.

Föräldrarna

Det märks att vi har tre barn nu. Det är mysigt på så många sätt men det märks också att vi är i minoritet. Det är inte lika enkelt att få till träning i trädgården eller bullbak i sommarstugeköket. Det är en liten omställning. På vissa sätt är det som att backa till småbarnsåren med Wollmar och Wilfred, på vissa sätt är det enklare och på vissa sätt svårare. Alltså att ha en bebis som kräver konstant översyn är ju en sådan sak, en vuxen går ju alltid åt till Waldo. Samtidigt som han ju också ”bara kan hänga med” i sele på ryggen, så att vi ändå kan gå pokemonpromenader eller spela boll med storgrabbarna.

Ni andra med bebisar, hur har ni det?

Postpartumkroppsresan del 9

Nu har Waldo varit lika länge på utsidan som han var på insidan. Jag tycker att det känns så skevt, det här med tiden. Dels: Har vi inte haft Waldo alltid? Vad knäppt det är att veta att vi inte ens hade honom förra sommaren. Men också: Va, han föddes ju IGÅR?

Kroppen

Jag har jag kommit till någon slags ”aha, så här är nog kroppen nuförtiden”-status och det känns okej. Jag hoppas kanske fortfarande på lite mer återhämtning av maghuden och tror kanske inte riktig på att det här är min slut-steady state-vikt. Men kroppen fungerar och det hela känns helt okej.

Magen

Jag gjorde en story-grej på instagram häromdagen, om magmuskeldelningar och visade hur man känner efter en delning. Mitt slutresultat verkar vara yttepyttelite mer än efter Wilfred, ca 2 fingersbredder över naveln och en under. Det som är skillnaden nu är nog precis i navelhöjd, där är det lite bredare än förut. Det är inget som medför någon som helst funktionsnedsättning för mig.

Amning och hormoner

Nu är det nog sista sucken för dag-amningen. Bara för några veckor sedan ammade han ändå någon eller några gånger per dag, men nu de senaste gångerna vi har testat har han bara bitits och sedan inte alls varit intresserad. På natten ammar han fortfarande två gånger. Jag måste snart vänja mig av med att bara ha amningslinnen och uppknäppningsbara/uppdragbara tröjor över och kan återgå till vanlig bh och hela garderoben. Känns både kul och lite ledsamt. Jag har verkligen haft oförskämt lite amningsstrul alla gångerna och det har verkligen varit mysigt.

Bäckenet

Jag vågade mig på att springa intervaller då vi var på Gotland, och då hade jag känningar i ena bäckenleden första två intervallerna. Sen försvann det, och det straffade sig heller inget efteråt. Hurra!

Handlederna

Efter en veckas intensiv högläsning (Tack regnig vecka på Gotland) så har vi läst igenom fem böcker, varav en var första Harry Potter-boken. Det har varit såååå mysigt, men mina handleder och tummar tackar ej. Det ser inte ut som att den kommande veckan kommer bli sådär mycket bättre, så… ja…

Jobb

Nu är Joseph hemma och jag kan allt mer lämna över alla barnen till honom och sticka iväg stunder och få lite jobbat. Och även om det är semestertider och vi är allra mest lediga, så finns det vissa saker som jag bara inte kan lämna ogjorda. Framförallt förberedelser inför uppstarten av jobbet i augusti. Inom två veckor borde jag ha fått löst det så att det kommer finnas bokningsbara tider att hitta vid ”boka tid”-fliken här på bloggen.

Trötthet

Semester och vi föräldrar tar sovmorgon varannan dag. Sovmorgon till åtta, Waldo kan ju gärna ta morgon innan sex och storgrabbarna är ju också redo för typ förmiddagsmellis då. Men ju mer vi får sova, desto tröttare blir vi. Sådär semestersega, liksom. Ändå rätt najs.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Tankar om o-ombedda råd till föräldrar

En dag kom Mia och jag att prata om det här med o-ombedda råd till föräldrar. Alla som blivit föräldrar (och ibland de som bara hunnit några veckor in i en graviditet för den delen) har varit med om det. Ibland är det från någon närstående, en förälder, en mor- eller farförälder, ett syskon eller en vän. Ibland kommer det från en ytlig bekantskap eller från någon man knappt känner. Råden som kommer gällande barnuppfostran och omhändertagande av barn är många och vitt skilda.

Jag vill tro att det någonstans i de allra flesta fall finns en välmening bakom råden som ges. Men ibland kan det enda en hör vara en förtäckt formulering av ” jag tror mig kunna sköta ditt barn bättre än du”.

Låt mig fördjupa resonemanget.

Som i all kommunikation finns två delar i det hela. Sändaren, den som lämnar rådet och mottagaren/mottagarna, (=föräldern/föräldrarna).

SÄNDAREN:

Om vi fokuserar på sändaren först. Vem är sändaren och vad driver denne? Som jag ser det finns det lite olika varianter:

  • yrkesexperten (som kan ha varierande kompetens ändå ju)
  • ”det här funkade för mig”-personen
  • en önskan att göra saker bättre (typ hen som påstår ”Han är nog hungrig” till en förälder med gråtande barn på bussen…)
  • bara en klassisk översittare som vill framhålla sin egen förträfflighet
  • en äkta empatiskt person som verkligen vill väl
  • en person som talar innan hen tänker (”har ingen farstu” som Mias norrländska kollega brukade säga)

Alla ovanstående faktorer kan göra att Sändaren känner sig manad att ge dig ett råd. En total främling kanske inte har någon rätt att blanda sig i över huvud taget. Men de vill ju så himla gärna lämna det där tipset, rådet, den där hänvisningen. Om inte annat så de de i alla fall försökt. Grejen med råd är väl att man gärna inhämtar råd från dem som förtjänat dens förtroende?

Undantag: En främlings råd ska antingen vara mycket förtroendegivande (typ från en yrkesperson), vara förmedlat med outstanding retorik, helt enkelt vara världens bästa råd eller  tilltala en mycket desperat förälder som är beredd att testa vad som helst.

MOTTAGAREN:

Hos mottagare kan känslan vara: Är det här ett råd och är det kritik? Det är så klart lite knivigt att veta. Känslan av att kanske bli kritiserad gör att det är lätt att i mottagarsituationen bli som trostiga tonåringar som inte vill lyssna på omvärldens visa ord, utan bara tar illa vid för allt som sägs och surmulet går iväg.

Går det att ge o-ombedda råd rätt?

Jag tänker att själv vill jag bli bättre på att tänka igenom vad jag säger, hur jag säger det och när det sägs. Jag tror att nyckeln kan ligga i att fråga först – ”skulle du vilja höra min tanke om detta?”. Och absolut inte döma förälderns beteende på något sätt och inte förvänta mig att mitt råd kommer tas emot med fyrverkerier och evig tacksamhet. Alls. Så hade jag gärna velat att folk gav råd till oss också.

Hur tänker du om det här?

image

Beskriv ditt föräldraskap med en filmtitel

Här är våra spontana bidrag:

Mission impossible
Fight club
Monsters Inc
Love actually
Night shift
The hunger games
Scream
Is’s complicated
Ten things I hate about you
Anger management
Catch me if you can
Where the wild things are
The neverending story

Vilka filmtitlar beskriver ditt föräldraskap?

Bildresultat för monsters inc

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!