Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Midsommar i backspegeln

Midsommar i backspegeln

Ibland är det kul att kolla bakåt här i bloggen!

Midsommar 2012

Vi verkade inte skriva något speciellt om just midsommarafton det året. Undrar varför? Men så här gravid var Mia då.

Och på just midsommarafton var detta den enda bilden vi postade:

En reklam vi såg på pendeltåget. Haha.

Midsommar 2013

Det året firade vi midsommar för första gången som föräldrar. Till den här lille solstrålen!

Midsommar 2014

Wilfred var bara fem veckor gammal här, så det är nog oklart om vi drog iväg på något midsommarfirande eller vad vi gjorde. Men så här så Mias postpreggomage ut då, i form och med ärr. Och vi gjorde chilifudgebrownies. En härlig, och hektisk och hormonfull tid i livet.

 

Och så här fin var lille Wilfred då:

Midsommar 2015

Midsommar 2015 var en riktig pissommar! Vi var på Gotland, det spöregnade och var typ 7 grader varmt och vi försökte potträna Wollmar. Vilket innebar att vi satt inne i stugan i en vecka med små kalsonger handtvättade och upphängda lite varstans. Inte en höjdarsemester! När Wollmar lyckades bajsa på toaletten gick vi ner till cafét vid stranden och köpte glass. Typiskt somrigt, heh.

Midsommar 2016

Här hade vi kommit litegrann tillbaks till livet och rutinerna! Vi hade rysk matvecka under Midsommarveckan och det passade rätt bra in i midsommarmenyn. Vi firade hos Mia mamma och hade knytis. Matmässigt och vädermässigt en av de bättre midsomrarna sedan vi blev föräldrar!

Midsommar 2017

Midsommarhelgen 2017 firade vi tioårig bröllopsdag och vi hade en barnfri helg i Prag. Barnen var hemma hos farmor och Siya ( = farfar på Singhala) och deras midsommarfirande med stång och allt blev inställt pga spöregn. Men de åt tårta och hade det bra ändå. Så här fint hade vi det förra året:

Den här midsommaren är sista gången vi firar som tvåbarnsföräldrar.

Om vi ser på mönstret som varit de senaste åren så har vi rätt trista midsomrar under graviditeter, och lite o-uppstyrda midsomrar på första året efter med ny bebis. Kommer den här dagen bli bra? Vi återkommer med rapport!

När vi väljer barnvagn

När vi väljer barnvagn

Det här inlägget är en ett funderande inlägg. Jag vill inte att ni ska läsa detta utifrån min fysioterapeutroll, på så sätt som jag skriver om en del andra saker. Typ vissa bäckenbottengrejer skriver jag ju ur ett ”jag vet bäst”-perspektiv.

Här rör jag mig utanför både mitt kliniska verksamhetsområde och litegrann i gränslandet vad gäller vetande överlag. Jag jobbar inte med barn. Jag kan en del grundläggande barn-fysio-grejer både utifrån kurser och utifrån att jag är fysioterapeut och förälder. Så: läs det här inlägget med en ödmjuk berättarröst, om det går.

Det här handlar om hur vi resonerar när vi ska välja barnvagn. En del utifrån forskning, en del utifrån en känsla, en del utifrån ett pretto-fysio-perspektiv och en del utifrån vad vi helt enkelt gillar.

Vi vill inte ha en barnvagn med babyskyddsadapter

En grundläggande sak är att vi inte äger en bil, och därför inte har någon större användning för ett babyskydd. Men utöver detta finns det faktiskt forskning som avråder från användande av babyskydd som sittplats. Det är en utmärkt baby-säkerhets-sak vad gäller bilåkning. Men det är inte lämpligt att ha sin bebis i babyskydd i barnvagnen som en mer regelbunden lösning.

Varför?

För att när man undersökt syremättnaden i blodet hos friska nyfödda har man funnit att syremättnaden går ner när bebisen åker i babyskydd, jämfört när de ligger ner platt på rygg. För större barn och vuxna är det helt omvänt – alltså vi syresätter oss bättre när vi sitter upp än när vi ligger på rygg. För bebisar är det motsatt. Det har både med nackstyrkan, nackrörligheten och mjukheten i bröstkorgen att göra, om jag förstått det rätt. Syremättnaden har funnits gå ner i snitt från 97,9 % i ryggliggande till 95,7 % sittande i babyskydd. Därför rekommenderar bland annat ”Amercian Academy of Pediatrics” att spädbarn bara sitter i babyskydd just i samband med bilåkning. Anledningen till att avråda ”okynnes-sittande” i babyskydd handlar alltså delvis om risken för plötslig spädbarnsdöd. Babyskydd är gjorda för att optimera trafiksäkerheten, de är inte gjorda för att barn ska tillbringa mycket tid i dem utöver det.

Sittergonomi

Små bebisar ska alltså ligga plant på rygg, enligt alla medicinska rekommendationer. Hur är det med större bebisar? Det är här vi kommer litegrann ut på hal is. Jag personligen vill inte köpa en vagn med en så kallad ergonomisk sits. En ergonomisk sittdel är skålformad och har en sittplatta och ett ryggstöd som sitter ihop. Det vill säga tippar du bak ryggstödet så fäller du också sitttytan. Liggpositionen blir då så att bebisen har böjda knän och benen lätt höjda. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är det ”ergonomiska” med detta. Om barnet hamnar att sitta lite i ett mitt-emellan-läge mellan rakt upprätt och liggande kommer alltså sittställningen att bli lite vinklad. Motsatsen är en ”vanlig” sittdel, även om det blir lite konstigt uttryckt. De ergonomiska sitsarna verkar vara långt mer vanliga nuförtiden. När du fäller ryggstödet i en traditionell sittdel kommer kroppen landa plant i ligg-läge, och sitsen vara helt rak och benen kan sträckas ut helt.

Spelar det här någon roll?

Det är här vi kommer ut på tunn is vad gäller forskning och vetande. Här har vi mina tankar och resonemang. En skålad sits vill vi gärna undvika av följande skäl:

  • Även när barnet gått förbi den första risken för plötslig spädbarnsdöd kan det vara bättre med plana ligglägen, i alla fall om barnet mer regelmässigt ska kunna sova i vagn. Att kunna sträcka ut sig raklång är viktigt för framförallt blodcirkulationen i kroppen.
  • Att sitta i en ergonomisk sits innebär också att kroppens eget aktiva sittande försvåras. Barnets bäcken och ryggrad hamnar i en sådan position att den ”ergonomiska sitsen” kan inbjuda till för mycket stöd. Aktivt sittande är alltså ett helt och håller upprätt sittande bara med hjälp av muskelkraft, och inte sittande med hjälp av ryggstöd.

Platta bebisskallar

En annan aspekt på det här med sittdelar är hur sittpositionen påverkar bebisens huvudform. Här är vi inne på något som jag hört flera fysioterapeuter som jobbar med bebisar prata mycket om. Det saknas dock forskning som kan backa upp resonemanget. Men: Om bebisens aktiva sittande begränsas på grund av en ergonomisk sits kan också nackens rörlighet begränsas. Om bebisen inte stimuleras till att röra huvudet mycket och fritt kan detta påverka risken för platt bakhuvud eller försena återhämtningen av sneda nackmuskler hos bebisar som fötts med sådana.

Men vad vet vi?

Det finns inga, eller mycket få, vetenskapliga belägg för hur barnvagnens sittställning påverkar barns hälsa på lång sikt. Jag tror och tänker att barns kroppar är mycket flexibla och kommer utvecklas oavsett. Pratar vi om kortare sträckor och ett i övrigt aktivt barn, är det säkerligen inget problem med det omfattande stödet som en ergonomisk sits kan ge. Men är det ett barn som kanske är lite sent i utvecklingen och eller som inte älskar annan motorisk träning kan en ergonomisk sittdel vara en ytterligare en faktor som snarare stjälper än hjälper barnet i sin utveckling.

Vi kommer köpa en vagn innan bebisen ens är född. I och med detta kommer vi ta det säkra före det osäkra och välja en vagn med traditionell sits. Vi vill inte att vagnen vi väljer ska bli en del av en uppförsbacke i vårt barns motoriska utveckling. Att sitta i vagn ska vara så aktivt som möjligt och i vila ska positionen vara så plan som möjligt.

Som alltid- en dosfråga!

Ett genomsnittlig amerikansk bebis sitter i vagn mellan 30 minuter och 2 timmar per dag. Några motsvarande svenska siffror har jag inte sett. Jag tänker att vår bebis kommer ligga i det övre spannet av detta, i och med att hen troligen kommer hänga med på både lämning och hämtning av storebröderna. Och den föräldralediga av oss vuxna kommer ju troligen också gör någon promenad, utflykt eller inhandlingsvända varje dag. Det samlar ihop sig till en hel del vagntid.

Hur har ni resonerat vid köp av vagn?

Och: Har ni något tips på vilken vagn vi faktiskt ska införskaffa? Vi vet premisserna, men vi har inte hittat själva produkten än…

Referenser:

A comparison of respiratory patterns in healthy term infants placed in car safety seats and beds.

SIDS and Other Sleep-Related Infant Deaths: Evidence Base for 2016 Updated Recommendations for a Safe Infant Sleeping Environment.

 

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Barnens namn och baby boss namn?

Barnens namn och baby boss namn?

Både IRL och ibland via kommentarsfälten här och på instagram får vi ibland frågor om barnens namn. Ska baby boss också heta något på W? Och vad är bakgrunden till att vi valde namnen Wollmar och Wilfred?

Hur vi tänkte kring barnens namn

När vi väntade Wollmar hade vi först ingen aning vad vi ville att våra barn skulle heta. Vi låg ofta i sängen på kvällarna och gick genom alfabetet bokstav för bokstav och för att hitta namn vi gillade. Det gick sådär.

Vi bad att få veta könet på bebisen på ultraljudet, bland annat av just den anledningen. Vi ville snäva ner namneftersökningen något. Vi ville gärna ha namn som fungerar på både engelska och svenska, och som går att uttala för våra lankesiska släktningar och vänner. Vi ville också ha namn som inte skulle kräva bokstavering för att folk ska fatta eller för mycket förklaring.

Så en kväll fastnade vi för bokstaven ”W”. Och kom på att vi kände en favoritgubbe som heter Wimar. Vi var nära nog att bestämma oss för det namnet rakt av, men lekte runt i tankarna med olika varianter. Och då landade Wollmar i våra huvuden.  Efter den kvällen var Wollmar spikat. Något år efter att Wollmar fötts fick vi också veta att en sedan länge avliden släktning till Mia hade hetat Volmar. Så utan att vi visste det råkade vi välja ett namn som vi hade någon slags släktskap till.

Wollmar fick sedan namnen Kingsley Joseph också. Kingsley för att det är ett otroligt vackert namn och dessutom min farfars namn. Joseph eftersom alla män i min familj har haft det i någon form.

Wollmar Kingsley Joseph Fernando. 

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Och så en till graviditet

Sedan blev vi gravida med ett lillasyskon, och kollade även denna gång könet på bebisen. En lillebror, och vad skulle han då heta?

Wilfred-namnet kom till oss en dag i mina föräldrars kök. Jag tror att det var på jul. Vi satt på golvet och lekte med Wollmar. Min pappa stod och berättade om Kingsley, min farfar, som dog innan jag föddes. Vi frågade vad han hette mer än Kingsley. Wilfred Francis var svaret.

Jag och Mia tänkte exakt samma tanke samtidigt, våra blickar möttes och vi nickade eniga. Där hade vi det!

Wilfred Francis August Fernando

wpid-DSC01934.jpg

Så råkade det bli att våra söner tillsammans fick alla namnen som deras sedan länge bortgångna gammelfarfar bar. August är ett vackert namn som vi plockade från Mias släkt, bara för att ”väga upp” lite.

Vi har alltså haft barnens fulla namn spikade innan de ens fötts.

Och baby boss?

Baby Boss är barnens projektnamn på bebisen. Vi vet inte om vi kommer vilja kolla könet på bebisen den här gången. Troligen inte. Kommer vi hålla oss till ett W-namn den här gången också? Vi vet inte. Den här gången stor det verkligen still i huvudet på oss, och det känns inte riktigt bra!

För oss har det varit en del av välkomnandet av bebisen, att vi liksom haft namnet färdigt. Som en del i vår process av att bli redo.

Lilla trean! Du är så efterlängtad, men vi ska bara jobba lite till på det där med namnet…

Förslag mottages tacksamt!

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd är en klassiker som alla ätit i någon form. De kanske mest kommersialiserade varianterna är förmodligen skogaholmslimpan och linongrova.
Som barn på Sveriges västkust åt vi ofta Öckerölimpa, vilket är i närheten av en skogaholmslimpa, men mycket godare. =)

image

När det ska bakas bröd snabbt hemma och ingen har några särskilda önskemål, blir det antingen ett enkelt vitt bröd eller så gör jag vår variant av sötbröd. Jag gör den med en blandning av maltextrakt och ljus sirap, men det funkar bra med brödsirap, eller i värsta fall mörk eller ljus sirap.

Svensk sötbröd (2 limpor)

50 g jäst (gärna för söta degar)
600 g vatten
200 g (4 dl) rågmjöl (fint eller grov)
800 g (13 dl) vetemjöl
200 g (ca 1½ dl) brödsirap eller 150 g ljus sirap + 50 g maltextrakt
25 g smör
3 tsk salt

Så här gör du:

Lös upp jästen i vattnet.
Tillsätt rågmjöl, vetemjöl, sirap, (maltextrakt), smör och salt.
Knåda degen smidig för hand (10 – 15 min) eller i maskin (5 – 10 min).
Låt degen jäsa under duk i 30-45 minuter.
Baka ut till två släta limpor och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Slå på ugnen på 225 °C.
Jäs i 30-45 minuter under duk. Spruta vatten på limporna med dimstråle från en blomspruta två gånger under jäsning, så att ytan är lätt fuktig.
Spruta vatten en sista gång innan du gräddar bröden i mitten av ugnen i 30 min. Sänk temperaturen till 200 °C efter halva tiden.
Ta ut bröden och låt dem vila med bakduk i ca 20 min innan du skär upp.

image

Vad är favoritbrödet hemma hos er?

 

Hajkalaset!

Hajkalaset!

Okej, ni var inte direkt översvallande i återkopplingen om ni ville ha ett inlägg om hajkalaset. Men vi hade gärna hittat ett blogginlägg om ett kalas med hajtema när vi föreberedde, så nu skriver vi i alla fall det här. Så kan en förälder till någon annan haj-galen unge kanske få något tips.

Förutsättningarna för kalaset

Förutsättningarna för kalaset var att det var en avdelning med barn födda 2013 och 2014 som var aktuella att bjuda in. Kutymen på vår nya förskola verkar vara att bjuda alla i gruppen, så det gjorde vi också. Med viss bävan, det hade varit svårhanterligt om alla 17 barn och föräldrar hade tackat ja. Men det var sju barn med föräldrar som tackade ja, så tillsammans med våra två blev det en helt hanterlig liten skara.

Vi skrev i inbjudan att kalaset skulle pågå i två timmar och det vara alldeles lagom.

Hajtemat

Hajtemat kom sig av att Wilfred ÄLSKAR Sarah Sheperds bok om hajar och att Wilfred helt sonika bestämde sig för att han skulle ha en hajtårta på sitt kalas. Utifrån hajtemat spann vi vidare en del. Mia hade målat av en del hajar ur boken och gjort både vägg-dekorationer och varsin hajbild till alla barn. Plus skyltar med hajtema till allt ätbart. Vi hade också gjort en powerpoint med hajbilder som gick i bakgrunden på TV:n hela kalaset. Det gjorde att i de små luckor som uppstod kunde några barn samlas och prata om bilderna och hajarna.

Kalaset del för del

I och med att vi ”bara skulle vara hemma” på kalaset fokuserade vi på att ha mycket olika aktiviteter, men ganska små och obetydliga sådana. Det första som hände när barnen kom var att vi samlade dem och lekte snurra flaskan. Då fick de sitta i ring och snurra av flaska (med hajetikett!). Det barnet som flaskan stannade på fick lämna över sitt paket, och Wilfred öppnade det. Barnet fick i sin tur gå och välja en hajbild med en liten berättande text. Det blev en bra mjukstart för alla barn med en ganska lugn aktivitet. Det tog säkert tjugo minuter.

Efter det var det fika!

Vi hade bakat korv i bröd, Märtas skurna kakor, chokladbullslängder och en hajtårta. Utöver det bjöd vi på melon, glass och rån. Wilfred ÄLSKAR tårta. När alla andra barn gått från bordet och börjat leka inne på hans rum satt han kvar och njöt av tårtan.

Efter tårtan hade vi en utklädningslek. Jag gick in i ett rum och bytte om till olika lustiga utklädnader, och barnen fick gissa vad jag bytt ut. Sen fick barnen också komma och ta på sig en lustig hatt, mustasch eller annan detalj. Det var verkligen en simpel lek med bara saker vi hade hemma, i princip. Men barnen tjöt av spänning och skratt!

Nu var det bara en halvtimme kvar på våra två timmar på kalaset. Då var det dags för skattjakt!

Skattjakt!

Skattjakten började med en berättelse som vi skrivit ihop. Om ett hajskelett och en skatt som hittats när man grävde en grop för att börja bygga huset vi bor i. Och att skatten hunnit försvinna i byggkaoset, och att vi nu skulle leta efter den. (Vi bor alltså i ett helt nybyggt hus.) Ledrådarna i skattjakten ledde oss först runt lite i lägenheten, sen ut på gården, sen ner i trapphuset. Och sist upp på balkongen. Där satt Wollmar inne bakom en stor haj-skylt vi gjort och delade ut påsar med godis, klistermärken och ballonger.

Sen var det dags för avrundning!

Barnen började öppna sina påsar, Wilfred ville öppna förpackningen på några av sina presenter och alla behövde dricka lite mer och äta lite mer melon. Det var en varm dag! Sen började en efter en tacka för sig och gå hem. Ganska prick tio minuter efter utsatt tid hade alla gått. Och vi kunde börja röja!

Ett enkelt kalas med allt Wilfred kunde önska sig!

Wilfred ville bjuda hem sina vänner och han ville ha en hajtårta. Mycket mer än så behövde inte han. Vi kände ett behov av att ha ganska mycket uppstyrda aktiviteter, för att inte få alltför mycket kaos. Men lekarna och aktiviteterna var enkla och egentligen rätt simpla. På det hela taget blev vi alla nöjda. Och det är såååå skönt när det är över!

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda kosmetisk könskirurgi? Kan det likställas med kvinnlig könsstympning? En läsare bad mig reflektera över detta, och här kommer mitt inte korta och inte heller enkla tanke-resultat.

Det enkla svaret först:

Jag hade velat förbjuda den kultur som gör att kvinnor vill könsstympa sig för att passa in i någon slags köns-ideal med små, rosa och lagom skrynkliga blygdläppar.

Nej. Jag vill inte förbjuda den möjlighet att på kirurgisk väg få förbättrad funktion för kvinnor som önskar få en förbättrad funktion.

Det här är extremt snårigt, och inget är enkelt.

Jag har skrivit om könsstympning tidigare här, men kortfattat är det en tradition som utförs på kvinnor där hela eller delar av de yttre genitalierna skärs bort och ihop. Det utförs ofta under icke-sterila former och dödstalet efter stympning är stort. Det klassas som ett stort brott mot de mänskliga rättigheterna.

Platikkirurgi för det kvinnliga könet görs i regel för att förbättra utseendet på snippan. Det kan handla om att minska blydläpparna, tighta till vagina, återskapa slidkransen, ”lyfta klitoris” och  om fettsugning av fettvävnaden på pubisbenet.

Likheter mellan könsstympning och plastikkirurgi:

De involverar båda modifieringar av det kvinnliga könet, och ingen av dem utförs på medicinsk grund.  (Nu pratar jag alltså verkligen om sådana som görs utan medicinsk orsak, ni fattar).

Med all kirurgi följer risker. Till följd av att könsstympning ofta utförs under osanitära förhållanden och av icke medicinskt utbildade profesionella  är naturligtvis riskerna med detta mycket större. Men även plastikkirurgi som utförs på seriösa kliniker medför alltid risker. Naturligtvis mindre, men ändå befintliga.

Dock framkommer ofta i vetenskapliga sammanhang att kosmetisk kirurgi på det kvinnliga könet ofta ”marknadsförs” och ”säljs in” som något mindre ingrepp än vad det faktiskt är. Jag träffar regelbundet patienter med långvariga besvär där tidigare operationer (medicinska eller kosmetiska) inte blivit helt lyckade. Bara för att du betalar en privat plastikkirurg så har du inga garantier för att efterförloppet blir helt oproblematiskt.

Den stora skillnaden

Samtycke är den stora skillnaden. Kosmetisk kirurgi utförs för att en vuxen kvinna vill och önskar detta, könsstympning utförs på barn och unga flickor som inte har rätten att säga nej till ingreppet. Självklart är dessa fenomen eoner från varandra.

Kvinnlig könsstympning handlar också ofta om att begränsa och stävja kvinnors sexualitet och möjlighet till njutning. Kosmetisk kirurgi strävar ofta åt motsatsen, att optimera kvinnas känsla av att kunna vara stolt över sitt kön och därmed njuta mer av det.</p

Social press och ideal som borde förbjudas

Handlar önskan om att genomgå kosmetisk kirurgi i underlivet om att ”passa in”, ”se bra ut” och tillfredsställa någon annan? Det finns studier som menar att allt fler kvinnor  önskar sig ett visst utseende på sina genitalier och att det finns tydliga trender i hur detta utseende ska vara.

Kosmetisk kirurgi av det kvinnliga könet kan enbart om anatomi och fysiologi, men ibland lika mycket om kulturella normer och värderingar.

På så sätt kan kulturella normer och värderingar i en världsdel tvinga mammor att låta omskära sina döttrar, och i en annan del av världen kan vuxna kvinnor utsätta sig för en liknande procedur av ett upplevt ”tvång” och önskan om att passa in.

Det är dubbelt

Jag kan ändå tycka att det svårt. Endera stunden har jag en somalisk nybliven mamma i mitt behandlingsrum. En kvinna som är omskuren sedan barndomen och som på grund av detta fick en omfattande förlossningsbristning då hon födde sitt första barn. Nästa patient är en kvinna som gråter över att hennes underliv aldrig kommer se likadant ut efter att hon födde sitt första barn. Hon funderar över att genomgå en kosmetisk operation för att se ut som tidigare. Hon har inga besvär alls, mer än att hon lider över det förändrade utseendet.

Jag vill fördöma den kultur som könsstympade den somaliska flickan.

Jag vill fördöma den kultur som får en symtomfri nybliven mamma att vilja genomgå kirurgi, för att få se ut som förr.

MÄRK VÄL, jag fördömer inte den nyblivna mamman. Vi alla är slavar under idealet på ett eller annat sätt. Och igen: Jag pratar om en SYMTOMFRI person.

Icke-skuret är bäst?

Om det inte finns en skada – ORSAKA INTE EN SKADA. Öka inte risken för ärrsmärta, nervsmärta, funktionsbortfall. Det är på alla sätt moraliskt förkastligt att orsaka denna skada på barn, men det är faktiskt inte mycket bättre att fullt friska kvinnor önskar sig kosmetisk kirurgi för att ”se bättre ut”.

När kosmetisk könskirurgi marknadsförs används ord som ojämn, oregelbunden, stor, förstorad, tjock, osymmetrisk, deformerad, slapp. Och grejen är ju att minst hälften av detta hör till som det ser ut. Ojämnt, osymmetriskt, slappt och stort kan det liksom vara. Kan vi inte bara få vara ojämna, osymmetriska, slappa och stora, alldeles i fred? (Igen: så länge detta inte är synonymt med funktionsnedsättningar).

Den psykiska faktorn

Ohälsa är alltid ohälsa, ändå. Om en kvinna verkligen upplever fysiskt eller psykiskt lidande kan vi inte förbjuda henne att söka hjälp. Om storleken på en kvinnas blygdläppar orsakar fysiskt obehag eller så mycket skam att hon begränsar sitt liv, kanske en operation kan ha en terapeutisk effekt.

Kultur hos oss och kultur hos andra.

Majoriteten av kvinnor som önskar kosmetisk kirurgi oroar sig för sitt utseende, och vi kan nog ändå anta att det idealiska kvinnliga könet som vi alla föreställer oss kommer påverka. Vi får varken ha små och/eller hängiga bröst eller flabbig mage, nu måste vi ha en fin liten nätt vulva också. Är ”kultur och tradition” något som kan fördömas i avlägsna kulturer, men inte hos oss själva?

Vi ser inte lika dana ut

VI SER INTE LIKA DANA UT.

  • De inre blydläpparna är i snitt 2,1 cm långa, men kan vara allt mellan 0,3-7,0cm. Långa som sett från fästet och utåt.
  • De inre blygdläpparna är aldrig lika långa, stora eller breda på höger och vänster sida.
  • Blygdläpparna tillsammans bildar en krans som är mellan 4-8 cm lång.
  • De yttre blygdläpparna varierar också kraftigt, med en längd på mellan 4-11 cm.
  • De inre blydläpparnas funktion är att hålla vagina fuktig, samt att leda urinstrålen. För den sakens skull bör inre blygdläpparna inte vara kortare än 1 cm.
  • De inre blydläpparna är oftast längre än de yttre.
  • De inre blygdläpparna har en viktig sexualfunktion.
  • Klitoris har 8000 nervändar, dubbelt så många som mannens ollon.
  • Ärr kring klitoris kan minska sexualfunktionen

Bilder på variationen finns här.

Åldrande

När det kvinnliga könet åldras kommer spänsten avta, och med tiden kan kvinnan få en känsla av öppenhet och till viss del minskad känslighet sexuellt. Venusberget ökar sakta i storlek till följd av fettinlagring men också på grund av tyngdlagen. De yttre blygdläpparna minskar dock i volym, vilket kan de en förstärkts upplevelse av förändrat utseende. De inre blygdläpparna blir med tiden också större.

Mina slutsatser:

Det kvinnliga könet är vackert, varierat och det finns inte två som är likadana. Varför är vi fascinerade av detta när det gäller tumavtryck, men inte av vulvor?

Långa och stora blygdläppar är normalt.

All kirurgi har möjliga negativa konsekvenser.

Det behövs mer forskning om kosmetisk könskirurgi.

Vi behöver alla motverka, om än inte förbjuda, de galna idealen.

Kvinnor behöver dock så ha friheten att göra vad de anser vara bäst för dem själva, vad gäller sexualitet och livskvalitet och allt annat.

Referenser:

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Att bära barn, bära tungt och att vara nyförlöst eller svag i bäckenbotten.

 

Det är inte jag på bilden, det är en av mina systrar. Men låt oss alldeles så här i början slå fast att jag inte alls är emot att bära barn. Jag har däremot som syfte att folkbilda, och i det här inlägget vill jag dela med mig av en del tankar kring belastningen kring att bära barn när man är nyförlöst.

Känns det inte bra, fortsätt inte

Jag vet mammor som så gärna VILL bära sina barn, att de både ignorera sina egna kroppars signaler och sitt eget bättre vetande. Att bära barn är både praktiskt och mysigt. Men det är också en belastning i kilon och gram, som läggs på bärarens kropp. Belastningen kan kännas för tung. Både för axlar, skuldror och rygg. Och för bäckenbotten.

Belastningen är på riktigt

Medan du bär lägger du på dig ett antal kilo som kroppen kanske inte har resurser för. Lederna ska hålla. Musklerna ska ha uthålligheten. Bäckenbotten ska tåla ytterligare belastning, trots att den nyligen kanske genomgått både en graviditet och en förlossning.

Bärhjälpmedel avlastar, men inbjuder till långvarig belastning

Bärhjälpmedel är hjälpmedel. Det fördelar vikten och det avlastar. Det är skönt att bära med ett bärdon som sitter bra. Kanske för skönt. Det kan inbjuda till en längre tids bärande än vad som faktiskt är bra för dig.

Bärhjälpmedel tillåter aktivitet, när du kanske behöver vila

Ibland kan jag tänka att det är en bra reglering, det här att vissa bebisar nap-nappar sina föräldrar. Det finns en poäng med att tvingas vila och gosa när bebisen ska sova. Du måste inte vara supereffektiv. Kroppen kan behöva pausen!

Vad säger forskningen?

I en studie har man mätt trycket mot bäckenbotten hos kvinnor som lyfter och bär. 46 kvinnor fick ha en vaginal tryckmätare samtidigt som de gick och lyfte på olika sätt och i olika hastigheter. Vikten var samma, men fördelades på olika sätt:

  • 13,6 kg som en ryggsäck
  • 6,8 kg i vardera hand hängande rakt ned
  • 13,6 kg på ena höften
  • 13,6 kg bärandes framtill
  • 6,8 kg på ena höften, den andra 6,8 kg hängandes rakt ned
  • 13,6 kg bärandes ut från kroppen (=den uppskattade vikten av vad ett babyskydd och en bebis vägen, i motsvarande den vinkel som du bär ett babyskydd)

Trycket ökade ju fortare kvinnorna gick

Du som har besvär med bäckenbotten kanske ska undvika att gå raska promenader med bebis i sele. Det visade sig också i studien att bära på höften, att bära på magen och att bära på det sätt som man bär ett babyskydd gav högst tryck mot bäckenbotten. Att bära på ryggen var absolut bäst i det avseendet att det gav lägst tryck mot bäckenbotten.  De sneda/ojämna bärteknikerna kräver kompensatorisk muskelaktivetet för att hålla balansen i bålen, vilket ökar buktrycket.

Trycket mot bäckenbotten vid lyft

Forskarna såg också att trycket blev som högst när vikten plockades upp, mittemellanhög när vikten lades ner, och lägst under tiden kvinnan bar och gick. Lägst tryck under lyft var då testpersonerna lyfte med böjda knäna jämfört med då de lyfta med böjning i höften. Alla måtten på tryckökningarna som skedde var ändå mindre än den tryckökning som sker när en person hostar. Dock så sker aktiviteter som bärande och gående under mycket längre tid än vad en person faktiskt aktivt hostar!

Studiens nästan rara slutsats är följande:

“During potentially high-risk times, such as the postoperative or postpartum periods, is seems prudent, based on biologic plausibility, to limit time spent doing high intra-abdominal pressure activities. Our results suggest that we can recommend that patients evenly distributes their loads when possible, and to limit fast walking in the immediate postoperative period. Finally, research aimed to redesign heavy appliances that are regularly carried, such as car seats is warranted in order to help post-partum women achieve a lower intra-abdominal pressure profile.”

Några kloka tankar från er läsare? 

Referens:

Effects of walking speeds and carrying techniques on intra-abdominal pressure in women.

Mer om bärande och bäckenbotten på BakingBabies:

Nässelsoppa

Nässelsoppa

Varje år försöker vi hinna plocka lite av vårens första vildoldade primörer: Brännässlor!

De flesta har säkert ätit nässelsoppa förut?  För er som inte gjort det så är det en jättegod soppa som är som en fräschare variant av spenatsoppa. Förutom att det är jättegott så är det supernyttigt. Nässlor är mycket rika på både järn och c-vitamin och just nu är alltså den bästa tiden att plocka dem innan de växt till sig för mycket. (Tänk på att nässlor också är rika på nitrater och är därför inte lämpliga för barn under ett år.)

Se till att ha med er:

  • handskar (+ långärmad tröja och byxor)
  • påse att förvara
  • sax eller sekatör

Plocka toppknoppen plus  2-4 bad till beroende på hur grov stjälken är. Tänk på att det är de späda bladen och stjälkarna du är ute efter. Resten blir fibrigt och tråkigt i soppan. Ju mer noggrann du är när du skördar ju mindre du behöver ansa när du kommer hem!
image
image

 

Ingredienser till soppan:

  • ca 2 liter löst sammanpressade färska nässlelblad (ca 400 gram) eller 4-5 dl förvällda nässlor
  • 1 tsk salt
  • ½ gul lök
  • 1 klyfta vitlök (valfritt)
  • 2 msk olivolja eller smör
  • 8 dl vatten med 2 grönsaks- eller kycklingbuljongtärningar
  • 1 dl vitt vin
  • 2 msk mjöl
  • 1 dl grädde
  • Salt och peppar och eventuellt saft från ½ citron eller ca 1 msk vinäger att smaka av med
  • 4 kokta ägg
  • Bröd eller knäckebröd och smör till servering

Så här gör du:

Förberedelser –

  1. Plocka, rensa och skölj nässlorna. Använd handskar.
  2. Koka upp vatten i en stor kastrull (ca 1½-2 liter vatten) Salta vattnet med ca en tsk salt.
  3. Nänd ner nässlorna och koka i 5-10 minuter.
  4. Häll över nässlorna i ett durkslag och skölj med kallt vatten.
  5. Pressa lätt ur vattnet.
  6. Hacka nässlorna.
    Jag körde nässlorna i minihackaren så att det blev en slät smet eftersom jag vill ha en slät soppa. Risken med att använda stavmixer senare är att man kan få en trådig och fibrig soppa (om mixern inte är kraftig/vass nog). 
  7. Koka ägg hårdkokta (ca 8 minuter).

image

image

Soppan –

  1. Skala och hacka lök och ev. vitlök fint.
  2. Fräs löken och vitlök i olivolja eller smör någon minut. Om nässlorna bara hackats grovt kan du tillsätta dem med och fräsa någon minut till.
  3. Häll på vatten, buljongtärningar samt vitvin. Koka upp.
  4. Vispa ihop mjöl med grädde till en toppredning och häll över nässlorna under omrörnig. Koka i några minuter till.
  5. Smaka av soppan med salt och vitpeppar och eventuelt cintronsaft eller vitvinsvinäger.
  6. Servera nässelsoppan med kokt ägghalva och eller bröd

image

image

Så, ut och plocka ner lite ätbar vår! 

Mitt sociala självförtroende

Mitt sociala självförtroende

Har du samma slags sociala självförtroende i alla situationer? Det har verkligen inte jag!

Jag älskar människor men hatar fest

Jag älskar att umgås med en människa i taget. Jag HATAR att mingla. Jag blir så extremt socialt uttömd av att vara social i grupp. Och jag tycker ändå att det är ett värdelöst sätt att umgås. Jag får ändå inte lära känna någon, och kallprat intresserar mig inte. Eftersom allt jag vill är att suga tag i en person och lära känna den, får jag på mingelfester lägga band på mig. Och när jag lägger band på mig blir jag oförmögen. Då smyger jag längs väggarna och lägger orimligt lång tid på att knyta skorna, kolla mobilen eller hitta till badrummet. Jag blir blyg, eftersom jag inte känner att jag kan vara mig själv.

Jag är blyg på förskolan

När jag tänker att ingen är intresserad av vem jag är, så jag blir liksom heller inte intresserad av någon annan. Låter himla osympatiskt när jag skriver det så, men det är nog den slags logik jag ändå resonerar efter. På förskolan tar jag mig från kapprummet, in till barnens avdelningar, byter några ord med pedagogerna och sen försöker jag ta oss ut utan behöva prata så mycket med andra föräldrar. Jag har liksom aldrig varit en ”stå i lekpaken och småprata med andra föräldrar-person”. Jag pratar gärna med dem, men för mig kvittar det liksom med icke-engagerade samtal om barnens åldrar, vädret eller helgplaner. Jag skulle GÄRNA prata med folk bara det liksom kändes accepterat att börja fråga djupare frågor. Det enda jag faktiskt är intresserad av är liksom förbi småpratsgränsen.

På jobbmingel är det en annan sak

På jobbet är jag yrkespersonen Mia. Jag har strategier för att småprata och jag kan ta ansvar för att andra trivs och blir sedda. Där behöver jag inte att någon ska vara intresserad av att prata med mig, där har vi andra gemensamma nämnare. Där kan jag kryssa förbi småpratet direkt på jobb-pratet.

Jag kan föreläsa eller tala inför människor utan att bli nervös

Jag älskar att föreläsa. Det är nog något av det roligaste jag vet. Där är jag varken blyg eller osäker, för jag har en given roll och klara förväntningar på mig. Däremot så avskyr jag att stå ut i en folkmassa där jag inte har en given roll. Ett exempel är när jag på mitt nya jobb på Sveriges Kommuner och Landsting skulle presentera mig på ett stort avdelningsmöte. Jag visste inte riktigt vilken min roll var, och ville därför mest bara sjunka ner under golvet vid presentationen.

Jag blir osäker när jag tänker att folk ger blanka tusan i mig

När jag förväntar mig att folk ska ha noll och exakt inget intresse för mig, blir jag både blyg och dessutom ointresserad själv.  Först tänkte jag skriva ”jag ger blanka tusan i om Pelle och hans mamma ska hem och äta köttfärssås och kolla på Frost till fredagsmyset”. Men det stämmer inte. I rätt sammanhang kan det vara en ganska intressant information. Däremot tror jag att folk ger blanka tusan i vad jag ska äta och göra.

Fast vi bloggar?

Nu kompliceras detta av att vi ju ändå bloggar och instagrammar om sådant. Saker som jag tänker att ingen människa IRL skulle bry sig om. Varför gör vi det dårå? För att ni ändå läser, så åtminstone några är ju uppenbarligen intresserade. Haha, nä jag vet att ni läser mest för faktainläggen. När vi någon gång ibland öppnar upp för frågestund här är det ju inte direkt oss som individer ni frågar om.

Hur är du?

Har du alltid samma slags sociala självförtroende och öppenhet? Är du samma slags sociala person på jobb och fest?