Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Hur vi får barnen att smaka på ny mat

Vi är ofta mer personliga på instagram, och vårt konto där har också ganska stor fokus på vår vardagsmat, mat-temaveckorna och vad barnen äter av allt vad vi lagar. Där fick vi en fråga för ett tag sedan

Frågan löd:

”Det här kanske ni har svarat på många gånger, men hur pratar ni med barnen om att smaka? Om att de kan välja något bara på bordet? Hur peppar ni er själva när de bara äter grönsaker och bröd flera dagar i följd? Ni verkar ha en härlig inställning till mat och jag skulle uppskatta lite inspiration/tips från er”.

Vi planerar och tänker mat utifrån någon slags tallriksmodell, med kolhydrater, protein och grönsaker.

För vår egen del försöker vi hålla på tallriskmodellen med varje lagat mål, men för barnen ser vi det som en cykel över tid. Vi har ganska stort förtroende till barnens egna kroppar, att kroppen över tid ser till att den får allt den behöver. Bara vi erbjuder bra mat generellt. Vi är helt nöjda med att barnen ibland bara äter kolhydrater, vissa dagar bara äter av proteinkällan och en del dagar bara äter grönsaker. Över tid får de i sig hela kostcirkeln och motsvarande en tallriksmodell, fast det är utsmetat över två veckor.

Till exempel har barnen haft lite svårare att få sådana där riktiga ”protein-ätar-dagar” då vi ätit mer vegetariskt i perioder veckor. Helt plötsligt började Wilfred be om ägg till frukost. Det ser vi som ett kvitto på en högfunktionell kropp som ser till att han får i sig allt den behöver.

Vi försöker också alltid att ha det ganska odramatiskt kring att smaka.

De MÅSTE smaka innan de får uttala sig om att något är äckligt, men måste inte smaka rent generellt. Regeln handlar alltså om rätten att uttala sig. Ofta kör vi mut-metoden. Typ barnet tar en portion pasta, men vägrar grönsaker, sås, proteinkälla. Om barnet då vill ha en till portion pasta måste han då först smaka på något av det andra. Det räcker med att smaka pyttelite, men ändå. Otroligt ofta kommer de då på att de nog visst ville ha sås till nästa portion, etc. Ibland mutar vi också med att ”om du smakar på detta så får du efterrätt”. ”Efterrätten” är oftast någon festligare frukt till vardags.

Äter de typ ingenting alls, eller något som vi bedömer som alldeles för lite, då avslutar vi måltiden utan tjat. Sedan dukar vi av, de får leka en stund. När det gått tillräckligt lång stund för att de inte ska dra parallellen ”jag-äter-inget-till-middag-och-då-får-jag-något-godare-istället” så brukar vi göra smörgåsar och frukt till dem.

Att inte komma för hungrig till matbordet

Vi ser ofta att måltiderna blir mer kaosartade om barnen är FÖR hungriga när måltiden börjar. På veckodagar får de ofta börja med morotsstavar eller andra grönsaker i soffan, medan de lyssnar på något från SR barnradio. När de inte är utsvultna verkar de ha bättre strategier själva för att klara av att smaka och testa.

Att vara med och laga

Vi har i vardagen sällan tid/ork att ha med barnen aktivt i matlagningen, men däremot låter vi dem nästan alltid smaka av maten. Vi ber dem om hjälp att smaka av såsen på en tesked. De har också utvecklat en riktigt bra känsla för sås. ”Den behöver mer syra” kan vår sexåring svara. Om de redan smakat under tillagningen så har de svårare att dissa maten när den väl står på bordet.

Vi har tryggheten av att vi vet att våra barn äter bra på förskola/skola

Att kunna vara avslappnad kring vad barnet äter eller inte äter handlar ju mycket om att veta att de faktiskt inte far illa på något sätt alls av att äta lite sämre/mindre någon dag då och då.

Vi testar ju och lagar mycket ny mat. För att barnen ska känna sig trygga i detta blandar vi sällan ihop alla ingredienserna innan servering, utan låter barnen plocka ut det de kan tänkas äta. Säg att vi ska äta nudlar, wokade grönsaker, sås och nötter. Då låter vi barnen får nudlar, färska och icke-wokade grönsaker och nötter. Vi är också väldigt öppna för att barnen får äta ketchup på typ vad som helst. Om det är en smak som gör dem trygga att smaka och äta sig mätta på en ny rätt så gör det oss ingenting.

Hur ser du på barn och mat? Tips, tricks eller svårigheter?

Ett halvt år med Waldo

Waldo

Farten ökar med vår lilla Do-do. Den senaste månaden känns det som att det har hänt hur mycket som helst. Motoriskt sett är han huuur nära som helst till att börja krypa. Jag vet att det eventuellt kan dröja lång tid innan han verkligen gör det, men han är också i ett läge där han faktiskt skulle kunna vara i full färd redan om en vecka. Vad menar jag? Jo, han ligger bra på mage, kan vända sig till och från rygg. När han är på mage så lyfter han sig upp på händerna och jobbar järnet för att komma dit han vill. Höger och vänster snurr funkar finfint, men oftast kommer han inte dit han vill, alltså framåt. Det motoriska programmet blir lite fel och han skjuter sig baklänges istället. Några gånger har han krupit några steg på armbågarna (typ militärkryp) framåt, men inte mer. Han kommer även upp på alla fyra ganska ofta och står och gungar.

Redo att krypa
Jag kan sitta ganska bra också.

Med maten går det också bra. Mia ammar för fullt, men vi märker att det inte räcker längre. På kvällen vill han verkligen ha en ”stadig” portion gröt (dvs. 2 msk grötpulver, 4 msk vatten, 1 tsk olja, 1 kub bröstmjölks-is och några tsk aprikospuré). Kan äter även smörgåsrån själv, brödbitar ibland, banan, apelsin och lite olika sorters mat (ris, potatis, kyckling, fisk mm). Ibland känns det inte som att det finns någon botten i pojken.

Mums!

Wollmar och Wilfred

De stora barnen blir större och större. Deras förhållningssätt till minstingen har inte förändrats märkbart på den senaste månaden. Möjligtvis så busar de lite mer med honom i och med att han skrattar vid titt-tut-lekar och ibland kan det vara ganska skoj för de stora med. W1 och W2 har börjar återuptäcka Duplo den senaste tiden och det är något som Waldo kan vara med på. De bygger och leker. Han ligger bredvid, raserar ibland och smakar sedan på diverse klossar. Alla nöjda! Vi försöker främja duplolekandet framför smålegolekandet (pga småbitar och bebisar, ni vet) och har därför köpt ett stort lass nytt (begagnat) duplo.

Sömn

Under 1½ vecka har Waldo varit förkyld. Det har inneburit lite jobbigare nätter. Men han har klarat det förhållandevis bra, hans storebröder i samma ålder tog förkylningarna mycket värre. Nu har det varit några nätter med mer amning och två riktigt jobbiga ”jag-kan-inte-andas-med-näsan-och-kan-inte-heller-suga-på-nappen”-nätter. Första natten efter att förkylningen släppte sov han från 18:30 – 03:45 utan att vakna eller amma. Det var nice!

Mat

Vora måltider rullar på. Men vid middagarna är det en förälder som inte får äta helt ostört utan behöver agera bläckfisk och mata en hungrig Waldo samtidigt. På grund av detta har Mia matat Waldo innan jag kommit hem från jobbet, för då kan han sitta med och knapra själv på ett smörgåsrån som ”efterrätt”. De stora barnen är såklart mycket avundsjuka på de där rånen. Livet är orättvist! 😛

Jag pottränar en del också, fast jag bajsar hellre på mattan.

Föräldrarna

Den senaste månaden har varit mycket arbetsintensiv för oss båda. Jag har haft mycket deadlines på jobbet, med lönesamtal, utvecklingssamtal och en massa workshops och inspektioner (= sena dagar). Jag har också påbörjat att lämna över en del av mina ansvarsområden och då kräver det lite extra arbete för att hinna med. Mia har haft fullt upp med uppdrag och dagar med SKL, SBU, Socialstyrelsen och fristående föreläsningar och personliga mejlrådgivningar. Vi har även byggt på lotten med hjälp av underbara vänner och så nu vill vi bara andas ut och ha några lugna veckor! Nu hoppas vi på fint väder, bra vårsådd och slut på förkylningar och en paus från jobbiga faser.

Ni andra med bebisar, hur har ni det?

Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Det här var i april förra året, och det var på en jobb för SKL-dag och jag vet att jag kände mig bekväm, välklädd och snygg. Det var nog typ sista gången för graviditeten.
Det här var nu, första gången jag verkligen kände att jag trivdes med mitt utseende igen.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Varför Mia blev fysioteraeput

wpid-img_20150127_135721.jpg

Ja, hur var min resa till att bli fysioteraeput?

Jag har alltid älskat att läsa, Jag mår otroligt bra av att läsa, koka samman information till ett sammanhang och presentera det tydligt för mig själv i form av anteckningar, mind maps, bilder eller flödesscheman. Jag har ALLTID gillat skolan. Det är något som får mig att känna mig i balans när jag har en pågående process av inlärning, det är så jag är skapad. Sedan jag gick ur gymnasiet har jag alltid pluggat, i någon form.

En äkta pluggis

Under alla skolår har jag kunnat sammanställa allt inför prov och tentor till en bunt papper med sammanfattande material, för att min studieteknik varit att sammanställa detta. För mina klasskompisar har det inneburit att jag kunnat langa plugghjälp till allt och alla… Jag fick en gång ett brev av en vän som raddade upp vilka av alla hans betyg han hade mig att tacka för… Jag vet inte om det stämmer, men jag tror ni som läser bloggen förstår nu varför jag bloggar som jag gör.

Det lönade sig

Jag gick ut gymnasiet med nära 20.0, jag tror att det var 19.7 eller nåt. Det som inte var full pott och MVG var matte C. Jag kan arbeta hårt för att få bra betyg i matte. Men det går inte alls lika lätt som allt annat. De flesta betyg kan jag verkligen inte minnas att jag jobbat hårt för.  Jag hade valt samhällsprogrammet, eftersom jag redan då visste att teorier, sammanhang och språk är min bästa sida. Inte matte och naturämnen.

Jag hade ingen som helst tanke på att plugga något ”medicinskt”.

Jag var fullt inställd på jurist, sökte och kom in.

Men. Jag hade dragits med ätstörningar en period i tonåren, inte så farligt till en början. Men det blommade ut till en träningshets/anorexihärva och jag fick behandling ganska snabbt inpå. Jag insåg i detta sammanhang att jag inte skulle må bra av ett yrkesval som var just grundat på ”karriär” och prestation. När jag i samma veva träffade Joseph som pluggade till apotekare som som kunde prata sig varm och kroppen, läkemedel och sjukdomar började jag fundera på fysioterapeut (då sjukgymnast). Ett yrke som knappt ens har en karrärsstege och som har väldigt ”hands on” arbetsuppgifter tilltalade mig. Arbetsdagar som har tydlig början och slut.

En riktningsändning

Det blev en ganska abrupt omstyrning av riktning i livet. På några månader sökte jag sjukgymnastprogrammet i Göteborg och flyttade till Öckerö där Joseph bodde. Hans program fanns bara i Göteborg (apotekarutbildning med en forskningsinriktning). Ville vi bo nära varandra var det läge att jag flyttade till honom.

Jag hade aldrig gått själv hos en fysioterapeut innan jag började plugga till en. Inte heller dade jag någon bakgrund inom elitidrott eller ens lagidrott som många andra i klassen. Jag hade en problematisk relation till min egen kropp men ett hejdundrans studiehuvud.

Var jag för ung?

Med några års åldrande och yrkeserfarenhet kan jag själv tycka att jag var för ung när jag började plugga. Fördelen är nu att jag fortfarande är hyfsat ung och börjar bli rejält erfaren. =)

Hamnade i äldrevården

Mitt första jobb var på ett äldreboende, något som jag vantrivdes med enormt. De gamla var oerhört rara, men elände vilket ensamt och tungt jobb det var många gånger. Jag fick jobb inom primärvården ganska exakt ett år efter min examen och har faktiskt jobbat för samma arbetgivare, men på lite olika mottagningar, ända sedan 2009.

Kvinnohälsanischen

I primärvården där jag jobbat i 10 år möter vi normalt personer med besvär från alla olika kroppsdelar, och både kroniska och akuta besvär. Unga och gamla. Sedan Wollmar föddes 2012 har jag ju valt att nischa mig allt mer mot kvinnors hälsa och är ju också specialistfysioterapeut sedan en tid tillbaka.

Ett nytt kapitel

Jag mår väldigt bra i både kropp och psyke sedan många år, även om jag har ett fortfarande i stort har ett prestationsbaserat självförtroende. Men nu är jag också sugen på nya utmaningar!

Jag har sagt upp mig!

Det har varit en process som mognat fram under flera år. Men nu har jag startat eget, och jag har sagt upp mig. I höst kommer jag börja träffa patienter igen, men som privatpraktiker med landstingsavtal (om allt går vägen!) . Jag kommer inte jobba heltid med patientarbete utan också lägga faktiskt tid på den här bloggen, på föreläsandet, bokskrivandet och andra konsulttjänster. Jag älskar att träffa patienter, men jag älskar också det andra.

En mer rimlig belastning

Som trebarnsmamma kan jag inte driva en blogg (som ett heltidsjobb) på fritiden, jobba som fysioterapeut 100% och ta andra uppdrag på tid som inte finns. Det går inte. Jag är så glad (och lite skrajsen) över de nya utmaningarna som väntar!

Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

Livet som trebarnsförälder – Waldo 5 mån

Waldo

Den senaste månaden har det hänt mycket med Waldos motorik. Han har börjat att rulla mer och mer från rygg till mage och i slutet av februari kunde kan rulla obehindrat åt båda håll. Han vänder sig även emellanåt från mage till rygg, men inte lika ofta. Han tränar även för fullt inför krypandet, där han lyfter rumpan, pendlar med benen och skjuter med armarna. Han får till att snurra runt när han vill titta på något, men allt som oftast så rör han sig bakåt istället för framåt. Den motoriska utvecklingen har dock satt stopp för allt ”pratande” som han höll på med för en månad sedan. Jag känner igen detta mönster ganska tydligt på både våra barn och syskonbarn så jag antar att det är ganska vanligt. Ändå är det lite trist att inte kunna ha lika givande diskussioner med lillskrutten.

Wollmar och Wilfred

Storebrorsornas intresse för Waldo har under den senaste månaden inte förändrats särskilt mycket. De är för det mesta fullt upptagna med sina egna lekar mm, men vill till och från vara med lillebror och bära honom, krama honom eller leka titt-ut. Det känns dock som att de mer och mer ser honom som en person och pratar en del om hur det kommer att vara när han blir större. Typ, ”Det här är en gurka Waldo. När du blir 1 år Waldo kommer du att kalla det för ’GUCKA’”.

Sömn

Sömnen är helt klart bättre än förra månaden, men det är ju ändå upp ett antal gånger per natt och alltid bajsblöja 04:45 på morgonen med en sedan klarvaken bebis. Han ammar fortfarande ofta på nätterna och jag sköter transporterna till och från hans säng. Vi haft några skriknätter, men de är som tur var lätträknade. För att vara rättvisa mot honom så somnar han hur lätt som helst vid 19 på kvällarna (alltså en läggning som tar ca 1 min) och är han vaken och på gott humör (typ efter morgonblöjan) så går det allt som oftast att lägga honom i sin säng och han ligger vaken och nöjd för sig själv ett tag.

Mat

Måltiderna rullar på som vanligt för familjen, men nu har vi även en aktiv deltagare med oss. Vi har under den senaste månaden börjat med väldigt stegvis matintroduktion. Det började först med att smaka på såser och vi har sedan byggt på med att få smaka på pyttelite av saker som bananskrap, min frukostgröt, suga på apelsin, potatismos mm. Den senaste veckan har vi introducerat vårt egna bebisgröt med aprikospuré. Det var en megahit från dag 1 och nu ökar vi successivt portionerna och blir matad med detta samtidigt som vi äter middag. Nu är vi uppe i 2 tsk grötpulver och han njuter i stora drag. Vi hade egentligen tänkt vänta till 6 månader med gröten, men vi försöker råda bot på det där tidiga morgonbajset genom att de magen något mer att jobba med över natten. Det verkar kanske som att det kommer funka!

Föräldrarna

För vår del så håller vi på att planera sommarledigheten och längtar bort från allt eländigt slask och snö. Vi var nere vid kolonilotten och skulle gräva, men tjälen har inte släppt än, så det var ju lönlöst. Annars har vi äntligen kommit ut ur vinterns förkylningar och hostor och kommit igång med träningen igen. På tisdagar/onsdagar så kör vi yoga tillsammans efter att barnen lagt sig och det är riktigt härligt. Nu är det tre månader innan jag slutar jobbet, så det känns på något sätt att det är slutspurten! Snart är det vår hörrni!

5 månader sedan graviditeten

Magen och kroppen

Det går ju, som jag skrivit om så många gånger tidigare, så mycket långsammare den här gången än tidigare för mig att komma tillbaka till min ogravida kroppsform. Efter Wollmar kom jag in i mina vanliga jeans efter typ två veckor, efter Wilfred kanske två månader. Nu är Waldo fem månader och ÄNTLIGEN har jag kunnat börja nosa lite på min vanliga garderob. Det är faktiskt roligt att kunna börja botanisera lite bland kläder som jag verkligen tycker om.

Jag har aldrig ont från ärret, men den konstiga mag-känseln är fortfarande kvar. Tror dock att det minskar både i intensitet (att lika lätt beröring känns som smärta) och i storleken på området som känns knasigt.

Amningen

Amningen rullar på, helt utan knöligheter i stort. Om man inte tänker att natt-amning är ett knöl i sig. Våra bebisar har aldrig förstått sig på det där med att fyra-månaders bebisar inte behöver äta på natten längre. Waldo äter 3-4 gånger per natt fortfarande. Zzzzzz…

Bäckenet

Jag har ingen direkt värk längre. Och jag kan springa nu! Jag har sprungit fem kilometer några gånger och sju km vid ett tillfälle. Har liksom känt mig tung och stum i bäckenlederna i slutet, men det har inte straffat sig med smärta efteråt alls. Lite stelhet på kvällen efteråt bara, men det är knappt så det känns. Däremot så märker jag i kroppen när det blir för mycket gående och bärande. Säg att jag går lämningsrundan med båda barnen på 45 på morgonen, en promenad med Waldo i vagn på en timme och sedan hämtningsrundan på 45 minuter på eftermiddagen. Då gör sista hundra metrarna på hemvägen ont. Men när jag får vila går det oftast över snabbt. Så jag tycker att det överlag verkligen går åt rätt håll. Även om det känns lite seeeegt.

Handlederna

Jag har ingen värk längre, men är ”skör”. Bokläsning är fortsatt värst och när jag och barnen lagt flera timmar på högläsning i flera dagar är jag väldigt, väldigt trött i handlederna igen och handleden/tummens basled svullnar. Så tröttsamt, men det blir bättre.

Håravfallet

Jag minns inte riktigt hur länge det pågått, men minst en månad tror jag. Jag tappar så enormt mycket hår. Om jag sovit med håret utsläppt måste jag först gå och borsta ur håret innan jag går och äter frukost, för annars kommer jag ha tappa hår i kaffet, på mackan, smöret och överallt. Jättestörigt. Jag minns att det har varit så här både de andra gångerna också, och att jag förvånats över hur mycket hår jag kunnat tappa utan att faktiskt bli skallig.

Jobb

Jag och Waldo jobbar på. ”Vi” har några olika sorters jobbuppdrag varje månad nu fram till sommaren och det känns så roligt. Waldo är fortsatt en grym bebis att ha med. Nöjd och glad och pratig med människor runt omkring när han är vaken och sover i sjal när han är sömnig. Jag förstår att det är nedräkning på tiden då han kommer vara en sådan lätt följeslagare. Men när han blir en sån röjig storbebis som helst bara vill tömma skåp och välta papperskorgar, då kommer Joseph istället vara föräldraledig och kan foka helt på bebis-Waldo-röjarRalf. Och innan dess har vi en lååång ledig sommar tillsammans!

Trötthet

Jag känner mig något mindre trött nu än för en månad sedan. Tror inget egentligen att det är någon större förändring med nattsömnen eller så, men jag kanske får mer dagsljus?

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kejsarsnitt, vardagsliv och pratar Joseph om förlossningsskador?

I det här inlägget har vi samlat ihop ett gäng frågor vi fått den senaste tiden. Enjoy!

Jag är nyfiken på Mias kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid 2014 så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. När jag sedan genomgick en bäckenbottenrekonstruktion strax innan jag blev gravid tredje gången blev det liksom ännu mer skrivet i sten. truktion att inga barn ska komma ut den vaginala vägen.

Här är lite inlägg från den tiden från andra graviditeten:

Med Waldo i magen var det en läkare som skickade remissen typ i mitten av graviditeten, och jag fick datum i vecka 36.

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att det planerade snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen. Det akuta snittet där jag dessutom var sövd kändes faktiskt inte som en födsel alls. Det gjorde faktiskt inget, i och med att jag redan upplevt ett snitt en gång. Och vi fick ett magiskt första möte, men på uppvaket sen.

Förlossningsberättelserna från det planerade snittet, Mias och Josephs. Förlossningsberättelser från det akuta snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

  • Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon annan tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
  • Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördag eller söndagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten. Waldo får ibland sova i vagn och ibland hänga i sjal/sele.
  • Transportlöpning är ju också en grej som funkat väldigt väl för oss. En bra vecka har vi tidigare fått 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det. Nu har ju jag ingen vardag att transportspringa i, men jag längtar faktiskt tillbaks till det.
  • Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
  • Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex samt få bra råd om desamma, samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vid behov vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag (Joseph) har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

Fyra månader med Waldo

Waldo

Waldo fick en tuff start på sin fjärde månad i livet. För tre veckor sedan fick han sin andra dos av rota-vaccin. Redan på samma eftermiddag började han bli gnällig mot kvällen och gjorde något som han aldrig gör annars: Grät otröstligt. Gråtomgångarna höll i sig mellan 15-60 minuter och ökade sedan i frekvens. Till slut fick vi nog och 03:45 på morgon fick vi nog och kontaktade vård och åkte in till Sachska barnakuten. Det visar sig att han fått en ovanlig biverkning till vaccinet som gjorde att gas och bajs inte kom ut och detta gjorde såklart ont. De hjälpte honom på sjukhuset, men följden var ändå 5 dagar till av ett barn med överkänsligt mag-/tarmsystem så att passage av rapar, pruttar och bajs gjorde jätteont. Pysventilen ”windi” blev vår bästa vän som hjälpte honom att prutta och bajsa. Det tog honom 5-6 dagar att bli mer sig själv och att inte ägna större delen av dagarna åt att gråta.
Hela grejen med EC har således fått ett bakslag på grund av detta, han har inte fått tillbaka de signaler kring bajs som han tidigare gav och verkar överlag ha svårare att bajsa.

Största utvecklingsstegen just nu är väl att han blivit mycket bättre på att greppa och hålla i saker med flit, rulla från rygg till mage och att han babblar med ett annat slags joller, en ständig svada (som sina bröder, det är som att ha på en oändlig pratradio i vårt hushåll…)

Wollmar och Wilfred

De stora barnen kämpar på. Wollmars klass har firat sina 100 första dagar i skolan och Wilfred har börjat i en barnkör. Som för alla i Stockholms län så har barnomsorgstimmarna minskat från 40 till 30 timmar/veckan för de som är föräldralediga. Konstigt nog så klubbades lagen/regeln genom den 28 jan och blev gällande den 1 feb. Innan dess fanns ingen tydlig information om hur det skulle tillämpas. Wilfred är nu hemma en hel dag i veckan, eftersom Mia behöver ha lite längre tid övriga dagar för att göra vissa jobbgrejer.

Sömn

Sömnen har funkat ungefär som tidigare. Waldo ammar fortfarande 3-5 gånger/natt och bajsar mellan 4:45 och 5:00 (alltså 30-45 minuter innan min väckarklocka ringer). Veckan efter rota-vaccinet var det ingen som sov särskilt bra, och inte nu heller senaste veckan under pga förkylning. (Eller jag sov rätt bra, för jag var i England på hotell i några nätter…)

Mat

Waldo blivit tillräckligt stabil att kunna sitta i baby-/matningsstol (vadderad sådan). Så vid de flesta måltiderna så sitter han i den och SUPER-nöjd. Detta innebär att vi nu har en trevlig period där både föräldrar får ha besittning av hela våra kroppar vid måltiderna vilket ju är väldigt trevligt. Undantaget att skära, blanda, lägga upp mat, städa upp och få de andra barnen att äta. Men det är i alla fall ingen som sitter i knäet.

Föräldrarna

För några dagar sedan var det 1 år sedan vi fick reda på att Waldo fanns i magen. Alltså tänk: För ett år sedan var han ett streck på en pinne och inte mer än en fantasi över att få bli välsignad över ett tredje barn. Idag är han ett av det mest självklara i våra liv!


En läsare frågade efter förra inlägget:

”Jag gärna vilja läsa mer om skillnader och likheter mellan att få andra barnet och att få ett tredje. Vad genererade störst ”chock”? Hur skiljer sig syskonrivaliteten åt? Fördelar/nackdelar med tredje gentemot andra – vad är svårare/lättare? Osv”

– C

När vi fick Wilfred så var Wollmar bara 22 månader gammal. Då tyckte vi att han var ”en stor pojke” och var helt redo att bli storebror, men inser nu mer och mer att en knapp tvååring inte är särskilt stor. Vi ångrar oss inte gällande närheten i ålder, eftersom de har så stor glädje av varandra. Men det var ändå en rätt intensiv tid i livet. Chocken då var att helt enkelt vänja sig vid att vi inte kunde lägga all krut på ett barn och med ens växte det stora föräldra-dåliga-samvetet över att inte räcka till. Nu när Waldo kom, så hade vi två ganska stora och mer självständiga barn. Det förenklar det hela och för vår del kändes det mer som att, ”ok, nu har vi en till att ta hand om”.

Syskonrivalitet finns just nu enbart mellan Wollmar och Wilfred och där finns den rejält massa ibland och i vissa ljusa stunder så finns den inte alls. Att få en trea tycker jag nästan bara bar med sig fördelar. Fördelarna är att få ha fler barn att få älska och ta hand om, att familjen känns liksom mer komplett. Detta kan ju vara sagt om vilken storlek av barnaskara som helst. För oss var och är tre måltalet och jag tror inte att vi kommer att sörja att det är slut med detta. En nackdel som jag nu kommer på är att vi föräldrar nu är i minoritet i familjen, vilket kan strula till det när en vill lära barnen demokrati. Men vi löser nog det på något sätt….

Fyra månader efter tredje barnet

Fixad inför fotografering med bokförlaget

Efter operationen

Det är nu som att just kejsarsnitten aldrig skulle hänt. Alltså jag känner inte av magen alls i vardagen, inget som stramar eller hindrar mig på något sätt. Förutom om jag får för mig att smörja in magen, eller om Joseph stryker liksom ömsint över min mage. Det gör ont, den där lätta beröringen.

Magen

Sakta, saaaakta börjar jag känna igen kroppen, och magen krymper. Men den ser lite ut som ett russin. Jag tyckte inte att jag fick några nya röda och ilskna bristningar på magen den här graviditeten, men har ändå ett omfattande cirkelsystem av bristningar skrynklade kring hela magen, med naveln som nav. Det mår jag faktiskt inte alls dåligt av. Jag vet inte om jag tycker att det är direkt snyggt, men det är ändå en del av mig nu. Min mamma har alltid varit liten och smal, men med lös hud och bristningar just på magen. Jag minns att jag tyckte att det var så fint när jag var liten, och att mamma berättade om att magen såg ut så för att vi legat där. Lite som i den här texten. Jag läser den ibland, det är en av mina favorittexter på internet, what so ever.

Amningen

Amningen rullar på. Waldo hade en period när han började vända på huvudet mitt under amningen, sådär liksom för att testa exakt hur långa mina bröstvårtor kan bli. Vi kan säga så här: De kan bli mycket långa. Efter att jag slutade donera hade vi en period där Waldo fick alldeles för mycket och kräktes mycket, men det verkar ha stabiliserat sig på en mer lagom nivå nu. Och när Waldo var sjuk (Joseph berättar mer i Waldo-inlägget senare idag) så hade han så pass ont att han inte heller uppskattade att äta, riktigt.

Bäckenet

Alltså… Jag hade nog ändå hoppats på att kunna springa 5 kilometer vid det här laget. Jag började springa snabbt efter graviditeten med Wilfred och kunde springa en mil 12 veckor efteråt. Nu har det gått 16 veckor och jag har fortfarande inte kunnat komma över 4 km. Jag är fortfarande hindrad i att göra vilka benövningar jag vill, och kan inte gå obegränsat långa eller raska promenader. Med det sagt: det går ändå framåt. Jag har aldrig värk längre, det gör bara ont när jag tar i för mycket. Jag blir också märkbart starkare för varje vecka, även om det kanske blir lite hackigt med träningen pga förkylningar hos mig eller barnen. Jag har varit sugen på att anmäla mig till ett lopp på försommaren, men det känns lite risky.

Vi var ute i lekparken för någon helg sedan och det var första gången på ett år som jag kände att jag hade möjlighet att faktiskt leka, springa och klättra med barnen. De blev helt häpna, det kändes som att de inte ens mindes att jag kan vara sån/göra så. Jag klättrade längs med en slags klätter/balansbana och hamnade i ett läge med båda benen brett isär. Fötterna de gled liksom ännu mer isär när jag försökte förflytta mig, och då kändes det som att jag skulle spricka mitt itu i bäckenet. Så leken fick ett lite snöpligt slut när Joseph fick komma och föra ihop mina ben och lyfta ner mig.

Handlederna

Det finns dagar i sträck då jag faktiskt är helt smärtfri. Jag är känslig och svag i handlederna absolut, typ att vinkla gjutjärnsstekpannan för att sprida ut pannkakssmet gör ont. Men sen kommer mer intensiva dagar, och då värker det igen. Typ när Joseph var sjuk i helgen som gick. Då fick jag ju ta all matlagning, all tvätt, allt bärande av Waldo, allt torkande – allt. Då blossar handledssmärtan upp igen och det bultar och värker.

Inte så fixad, men bajsad på. Den här föräldraledighetens ytterligheter…

Jobb

Jag tycker att det här är min allra bästa föräldraledighet. Jag har inte varit på någon öppna förskola, inte någon mammagrupp och har knappt gjort någon alls ”typiskt föräldraledigaktivitet”. Men jag får jobba med olika saker och på olika sätt varje vecka och får träffa folk ändå. Och jag mår så bra av det! Jag älskar de dagar jag får vara hemma med bara Waldo, eller Waldo och Wilfred. Men jag älskar också de dagar vi har annat på agendan. Waldo verkar också trivas med att hänga med på grejer.

Det här med trötthet

Vi har delat upp det så att jag kör amningen (for obvious reasons) och Joseph tar alla andra natt-ärenden. Typ byter blöja om Waldo behöver, eller tar storgrabbarna om de har några behov. Nu när Joseph varit sjuk och sedan bortrest så ÄR JAG SÅ TRÖTT. Hela natt-racet är verkligen lite mycket. Men annars brukar jag uppleva att jag ändå får sova bra, trots att Waldo ändå äter 3-4 gånger per natt. Jag vet att jag med de tidigare barnen varit så frustrerad över det. Typ att det sägs att ”vid fyra månader ska barn klara sig utan att äta på natten” och våra barn har nattammat som aldrig förr. (Men sen har det ju ordnat upp sig med tiden och vi har aldrig behövt göra något speciellt åt ”problemet”).

De andra gångerna har jag upplevt mig bli typ som pånyttfödd efter tre månader postpartum. Att all den där dimmiga initiativlösheten och själströttheten som drabbar mig som gravid har försvunnit ungefär då. Den här gången försvann det ju så typ samma stund som jag vaknade upp efter kejsarsnittet. Men de andra gångerna har den fysiska tröttheten kommit ungefär samtidigt som den psykiska energin kommit tillbaka, vilket på många sätt var väldigt praktiskt. Nu börjar jag bli fysiskt trött, och har inte den där nyhetens behag över att känna igen mig i att vara psykiskt alert och energisk. Jag mår bra, men det har varit en intensiv vecka och jag känner mig lite sliten, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!