Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Mitt sociala självförtroende

Mitt sociala självförtroende

Har du samma slags sociala självförtroende i alla situationer? Det har verkligen inte jag!

Jag älskar människor men hatar fest

Jag älskar att umgås med en människa i taget. Jag HATAR att mingla. Jag blir så extremt socialt uttömd av att vara social i grupp. Och jag tycker ändå att det är ett värdelöst sätt att umgås. Jag får ändå inte lära känna någon, och kallprat intresserar mig inte. Eftersom allt jag vill är att suga tag i en person och lära känna den, får jag på mingelfester lägga band på mig. Och när jag lägger band på mig blir jag oförmögen. Då smyger jag längs väggarna och lägger orimligt lång tid på att knyta skorna, kolla mobilen eller hitta till badrummet. Jag blir blyg, eftersom jag inte känner att jag kan vara mig själv.

Jag är blyg på förskolan

När jag tänker att ingen är intresserad av vem jag är, så jag blir liksom heller inte intresserad av någon annan. Låter himla osympatiskt när jag skriver det så, men det är nog den slags logik jag ändå resonerar efter. På förskolan tar jag mig från kapprummet, in till barnens avdelningar, byter några ord med pedagogerna och sen försöker jag ta oss ut utan behöva prata så mycket med andra föräldrar. Jag har liksom aldrig varit en ”stå i lekpaken och småprata med andra föräldrar-person”. Jag pratar gärna med dem, men för mig kvittar det liksom med icke-engagerade samtal om barnens åldrar, vädret eller helgplaner. Jag skulle GÄRNA prata med folk bara det liksom kändes accepterat att börja fråga djupare frågor. Det enda jag faktiskt är intresserad av är liksom förbi småpratsgränsen.

På jobbmingel är det en annan sak

På jobbet är jag yrkespersonen Mia. Jag har strategier för att småprata och jag kan ta ansvar för att andra trivs och blir sedda. Där behöver jag inte att någon ska vara intresserad av att prata med mig, där har vi andra gemensamma nämnare. Där kan jag kryssa förbi småpratet direkt på jobb-pratet.

Jag kan föreläsa eller tala inför människor utan att bli nervös

Jag älskar att föreläsa. Det är nog något av det roligaste jag vet. Där är jag varken blyg eller osäker, för jag har en given roll och klara förväntningar på mig. Däremot så avskyr jag att stå ut i en folkmassa där jag inte har en given roll. Ett exempel är när jag på mitt nya jobb på Sveriges Kommuner och Landsting skulle presentera mig på ett stort avdelningsmöte. Jag visste inte riktigt vilken min roll var, och ville därför mest bara sjunka ner under golvet vid presentationen.

Jag blir osäker när jag tänker att folk ger blanka tusan i mig

När jag förväntar mig att folk ska ha noll och exakt inget intresse för mig, blir jag både blyg och dessutom ointresserad själv.  Först tänkte jag skriva ”jag ger blanka tusan i om Pelle och hans mamma ska hem och äta köttfärssås och kolla på Frost till fredagsmyset”. Men det stämmer inte. I rätt sammanhang kan det vara en ganska intressant information. Däremot tror jag att folk ger blanka tusan i vad jag ska äta och göra.

Fast vi bloggar?

Nu kompliceras detta av att vi ju ändå bloggar och instagrammar om sådant. Saker som jag tänker att ingen människa IRL skulle bry sig om. Varför gör vi det dårå? För att ni ändå läser, så åtminstone några är ju uppenbarligen intresserade. Haha, nä jag vet att ni läser mest för faktainläggen. När vi någon gång ibland öppnar upp för frågestund här är det ju inte direkt oss som individer ni frågar om.

Hur är du?

Har du alltid samma slags sociala självförtroende och öppenhet? Är du samma slags sociala person på jobb och fest?

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

För nytillkomna läsare, här finns tidigare inlägg om min operation

Jag började ju rätt bra med uppdateringar, eller hur?

När det hade gått nio veckor så frågade jag till och med om ni läsare ville ha fler inlägg om min återhämtning efter operationen. Flera sa ”ja, absolut”. Grejen var ju bara att det gick några veckor till, tre för att vara exakt. Och sen blev jag ju gravid. Och sedan dess har det ju varit en annan kropps-resa. Jag har heller inte haft några peppiga inlägg att skriva om min träning efter operationen. För jag fick ju sluta springa redan i vecka 6 på grund av bäckensmärta. Sen kom stora käftsmälls-tröttheten, boksläpp och en massa annat emellan. Så jag har ju i ärlighetens namn inte tränat en sån himla massa.

Men hur är det nudå?

Jag är fortfarande oerhört nöjd över operationen. Jag hann ju inte ha så många menstillfällen efter den och innan jag blev gravid, men jag hann i alla fall märka att jag hade MYCKET mindre ont i bäckenbotten/ärren efter nya operationen än efter sfinkterskadan. Jag har annars upplevt att jag haft som en slags mensvärk där, men den verkade vara borta nu? Jag märker nu under graviditeten att jag fortfarande inte har helt outstanding sfinkerfunktion, men ändå är det bättre nu under en dålig graviditets-mage-dag, än under en vanlig dag utan imodium innan operationen.

Än så länge är ju inte graviditeten så tung

Så jag kan inte riktigt utvärdera om jag märker någon skillnad nu jämfört när jag var gravid med Wilfred. När jag började bli stor och tung då upplevde jag samma sak som menssmärtan, en värk ner i mellangården. Inte som en tyngdkänsla, utan faktiskt bara en värk i det som jag då uppfattade som ärren. Nu fattar jag att det kanske var avsaknaden av muskelmassa i mellangården som kändes av. Logiskt.

Okej att bli gravid så tidigt?

Jag har faktiskt inte frågat läkarna. Jag tyckte att jag vara ganska öppen med att vi ville ha fler barn, och de sa inget. Själv resonerade jag så här: Jag ville inte ha penetrerande sex så länge som mellangården kändes som ett sår, eller så länge ärren gjorde svinont. När såren tagit igen fint och det slutat göra ont tänkte jag att vävnaderna ändå var redo för själva den mekaniska friktionen. Då kändes det alltså rimligt att ens försöka bli gravid. Angående graviditeten i sig så tänker jag att det ju ändå tar flera månader innan det ens blir en märkbar belastning för kroppen. På den tiden hinner läkningen fortgå. Och det finns ju ändå inte på världskartan att det kommer komma ut fler bebisar ur den här kroppen den vaginala vägen. Det ska alla veta!

Inga rapporter om hur mycket cool och tung träning jag gjort

Ni hör, det här inlägget kommer inte att handla om hur operationen möjliggjort att jag nu utsätter kroppen för en massa cool och tung träning. Nu har jag visserligen utsatt den för en ganska tung och cool uppgift ändå. Men det här inlägget kanske inte blir det ni ville. Men att kunna sluta med imodium och våga bli gravid igen var en av målen med operationen till att börja med. Och hittills så tycker jag att det går ganska fint!

Hur är sfinkterfunktionen nu då?

I ärlighetens namn är det lite svårt att säga. Jag fick ju ett nytt symtom där kort efter operationen, en slags passiv efter-läckage efter att jag hade bajsat. Inte mycket, men ändå så att det störde och stressade mig lite. Jag tycker att det hann ordna upp sig och försvinna efter någon månad. Men sen kom graviditet och järntabletter in i bilden. Jag blir inte hård i magen av järntabletter som alla andra. Utan tvärt om. Och det älskar kanske inte mina sfinktrar. Men det är inte urdåligt, och det är mest järnets fel.

Nu kommer jag nog inte kunna uppdatera om just detta på ett tag

För det känns som att det blir så svårt att sortera vad som är vad. Men om ni vill kan jag försöka återkoppla sen efter den här graviditeten. Hur läget blir då.

Graviditetsdagbok från vecka 5

Graviditetsdagbok från vecka 5

Den 23 oktober 2017 opererades jag för mina gamla förlossningsskador. (Mer läsning om det här) Jag ville vänta ungefär 10 veckor efter det innan vi ens testade penetrerande sex. Första gången använde jag xylocainsalva för att bedöva kring ärren, och det gjorde ändå pyttelite ont. Vi väntade lite till, och är det hade gått 13 veckor efter operationen gjorde sex inte alls ont längre. Det kändes bra. Mitt i vårt flyttstök skulle jag också ha ägglossning. Vi bestämde oss för att testa. En vecka efter ägglossningen började jag känna lite mig öm i brösten och fick en lite ljusrosa blödning.

På datumet för ”beräknad icke-mens” kom ingen mens, och nu hade tröttheten slagit till och brösten redan börjat växa.

Testet

En gång förut var min mens fyra dagar sen, och då köpte jag de biligaste billigaste graviditetstesten på apoteket. För jag trodde ju verkligen inte att jag var gravid den gången. I förpackningen fanns två enkla teststickor, och jag hade kvar ett av dem. På lördagen, två dagar efter ”beräknad icke-mens” smög vi upp innan barnen och ut i badrummet. Jag kissade i en plastmugg, Joseph testade. Medan jag gjorde lite annat hörde jag Joseph säga tvekande ”… Det står att man kan se resultatet mellan 2-5 minuter, men kanske tidigare…”. Jag förstod då att han redan sett resultatet. Var det positivt? Ja!!

Och så kom symtomen som ett brev på posten

Hela dagen efteråt hade jag så ont i brösten att jag mest ville sitta i ett hörn och aaaabsolut inte blir berörd av barnen. Vi bastade tillsammans hela familjen och Wilfred satt och kommenterade på att mina bröst var stora.

På måndagen sprang jag till och från jobbet som vanligt och kände redan av bäckenlederna. På kvällen gick jag på ett möte och fick sitta och hålla mig för bäckenet för att det värkte så. Jag har haft ont i bäckenet tidigt under de båda tidigare graviditeter, och det har gått över båda gångerna. Så jag är inte så orolig, men känner väl att det är onödigt att dra på det värsta jag kan med löpning. På tisdagen bestämde jag mig för att inte springa, och tog på bäckenbälte för promenadsträckorna.

(Ursäkta grynig bild, men jag behövde filtrera så för att bältet skulle synas mot de svarta byxorna.)

Oroliga?

Så här tidigt är en graviditet oviss, det är vi medvetna om. Det är inget som direkt oroar oss. Come what may. Då är det nog värre med oron inför vad graviditeten ska föra med sig, om den går hela vägen.

Joseph känner sig lite orolig över att jag kommer bli sådär förlamande trött som jag har blivit vid de två tidigare graviditeterna.

Jag känner mig lite orolig över den kommande kroppsresan. Hur ska det gå den här gången? Orkar jag verkligen gå igenom 40 veckor av trötthet, järnbrist, trött och öm kropp, stor och klumpig kropp och sen en bukoperation som pricken över i:et? Förutom det som kommer ut på andra sidan så tycker jag inte att graviditeter är något som är jätteroligt i sig.

Förlorar en bit av mig själv

Jag brukar i vanliga fall vara oerhört energisk. Alltså väldigt fylld av energi, initiativförmåga och verksamhetslust. Men graviditeter gör mig seeeeeg. Trött och initiativlös. Jag har upplevt det som att jag pånyttfötts till mitt ”vanliga jag” typ 3 månader efter graviditeterna båda gångerna. Och då fötts igen som en något mer kroppssliten och trött mamma, i och för sig.

Usch, jag inser att jag redan känner mig fängslad och begränsad.

Och ja!

Vi är OTROLIGT glada för graviditeten, men ännu känns den inte verklig och nu gör den oss mest bara nervösa. Vad har vi gett oss in på?

BakingBabies bakar bebis

Det vår familj och våra närmaste vetat ett par veckor kan vi nu berätta för er! Vi väntar en trea!

BakingBabies bakar bebis!

Vi väntar ett tredje barn! Mia är nu i vecka 14 och bebisen kommer, om allt går bra, i oktober! Det är en planerad och efterlängtad liten krabat.

Preggobloggning väntar

Vi kommer återkomma med de bloggposter som skrivits och bara sparats under dessa veckor som vi bara väntat tiden an. Egentligen hade vi kunnat berätta från start. Om graviditeten inte skulle ”blivit något med” så är det ändå ett relevant ämne att prata om. Vi hade inte tyckt att det skulle vara svårt att prata med er om ett missfall. Men i och med att våra barn numera är så pass stora att de faktiskt förstår vad som händer, har vi velat vara hyfsat säkra på graviditeten innan vi berättade för dem. Och vi ville inte att nyheten skulle nå er läsare före barnen. Därför har vi sugit på den här karamellen ett tag!

Men nu ÄNTLIGEN kan vi börja preggoblogga och vara öppna med vår hemlis!

Någon mer som väntar oktoberbebis?

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Att ställa idealbilden till svars.

Att ställa idealbilden till svars.

Varje dag läser jag bloggar och plöjer mitt instaflöder. Ibland är det en källa till härlig underhållning. Ibland är det en källa till ångest. Är det bara jag?

Bildresultat för när man hängt på sociala medier lite för länge

Illustration av världens bästa Louise förstås. 

En del människor verkar bara vara så himla lyckade.

Jag aldrig kommer vara den där personen. Den där personen som ser perfekt ut i alla sina kläder, alla dagar. Hon gillar yoga men tränar också maxad styrketräning, för att få en bra balans. . Hon är en sån som gillar grönkålsjuice och faktiskt köper två Granny Smith när hon är på Pressbyrån och behöver en snabb blodsockerhöjning. Hon är välutbildad och har haft en cool yrkeskarriär men har nu sina sociala mediekanaler som sitt heltidsjobb.  Hon instagrammar vackra bilder när hon pysslar med sina barn.

Och så jag

Under tiden vadar jag omkring i duplo och bär samma jeans med fläckar för tredje dagen i rad. Jag springer visserligen i ur och skur, men det gör mig långt ifrån så glamorös som henne. Jag gillar kaffe och ostmacka och akutköper gärna en chokladbit när sockersuget kommer över mig. Jag jobbar inom vården och när jag och mina barn pysslar får de färg i öronen och gråter när jag ska tvätta dem.

Ibland tänker jag ”om jag bara kunde vara mer som henne…”

Men grejen är. Jag träffar så många olika människor att jag snart borde kunna avslöja mig själv och mina tokiga tankar om ”alla andra” och om ”henne”, den där perfekta. Även någon som ser ut som henne har komplex för något på kroppen. Även någon som verkar som henne berättar om huvudvärk, spänd nacke, tänder som gnisslar på nätterna, inkontinens, samlagssmärta, stress och oro.

Hon finns inte

Det finns inga alla andraHon finns inte. Det som finns är operfekta, fantastiska och väldigt mänskliga människor som lever med sitt hopp och sina rädslor och stressorer och jobb och liv och barn och hundar och svärmödrar och toaletter som behöver städas. Med väckarklockor som ringer för tidigt och barn som inte sover hela nätter och där kaffe och brownie är det som räddar dagen.

Typ som jag. Typ som du.

Här kommer lite tankar som jag jobbar med för att känna mig mer okej med mitt eget operfekta liv. Lite frågor jag ska ställa mig själv för att analysera min egen uppfattning om ”alla andra” och om ”henne” (de där hittepåbilden av idealkvinnan som finns imitt huvud).

1. Vad ligger bakom?

Hon som är hon på instagram. Att se ut sådär är hennes livsstil. Hennes liv och jobb hänger på att hon jobbar på sin stil, sin vikt, sina muskler, sin hårfärg. Hennes perfekta utseende handlar om arbetstimmar och kanske massor av pengar och att någon annan tar bra bilder. Hon unnar sig inte den där chokladbiten på vägen till tunnelbanan – inte för att hon aldrig är sugen eller för att hon har så fantastisk karaktär att hon klarar att stå emot alla frestelser. Utan för att hon har en upplevelse av att hennes karriär hänger på att hon håller ett visst BMI. Hennes kläder är resultatet av ett sponsrat samarbete och hon gillar dem inte riktigt egentligen.

2. Vad berättar hon inte?

Det är lättare att inse att Hollywood-kvinnan är fejk, men svårare att avslöja inför sig själv att alla andra bloggare, instagramprofiler och gamla bekanta på Facebook faktiskt inte är perfekta. Hur perfekt de än speglar sin vardag genom sina sociala medier.

Alla har inte allt. De flesta lyckas inte balansera livet perfekt på alla plan.  Alla väljer vi ju oftast att presentera det som lyckas bra för omvärlden. Inredningsbloggaren kanske har garderoben full med stök. Modebloggaren är snygg och välklädd, men orkar inte lägga energi på middagen och väljer snabbmakaroner och korv till barnen. Träningsprofilen får till varje träningspass, men kommer försent till förskolehämtningen oftare än någon annan.  Inga stora brister, men de gör dem mänskliga. Vi alla är mänskliga.

3. Kan jag hitta en bättre idealbild?

Jag behöver kanske bredda mitt sökfält i jakten på bra förebilder. De kanske inte ens ser ut som jag förväntar mig att se ska se ut.
Tanten före mig på ICA – kanske tar hon smärtlindring för sinknäartros bara för att kunna gå och dansa fyra gånger i veckan? Då snackar vi motivation och karaktär. Den taniga killen vid chipshyllan kanske cyklar flera mil om dagen i sin tjänst som cykelbud – snabbast i stan dessutom. Han har en eftersträvansvärd kondition. Och förskolepedagogen som varje vecka klämmer in en halvtimmes träning på de mornar hon börjar lite senare. Träningen tillsammans med det hårda arbete hon utför gör henne imponerande funktionellt stark.

Det finns så otroligt många hälsosamma, kämpande och inspirerande personer runt omkring mig. Personer som försöker göra sitt bästa med de kroppar och förutsättningar de har.

4. Har ”alla andra” och ”hon” verkligen inga problem?

Vi drabbas alla av småkrämpor och mellan varven stora och små vardagliga problem. Ibland regelrätta katastrofer. Vi är människor, och i begrepp människa ryms inte den där bilden vi har på perfekthet. Även hon har problem ibland, jag vet det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så syns inte alla besvär utanpå. Depressioner, relationsproblem, sömnlösthet, högt blodtryck – vi kan göra listan oändlig på saker som folk kan lida av som inte nödvändigtvis behöver synas på ytan.

5. Kan jag göra konstruktiva jämförelser?

När vi inser att vi verkligen hamnat i en sits där saker inte är ”okej” längre får vi en enorm drivkraft till att göra vettiga förändringar. Jag träffar så många sådana personer på jobbet. De har hamnat vid ett vägskäl och de har bestämt sig för att genomföra ett förändringsarbete av något slag. Att jämföra oss är inte alltid dåligt, men det måste i så fall användas till något mer konstruktivt än självförakt.
Om jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste förändra något så måste jag också eventuellt ta hjälp av mitt sociala näterk eller av professionella för att kunna genomföra förändringen.

6. Finns det verkligen folk som får ”allt gratis”?

Hon ser ut som att hon har allt och att hon glider fram på en räkmacka. Men vi vet ju inget om ”alla andra” och ingen människa jag känner på djupet har någonsin fått allt gratis. Eftersom jag kämpar på med mitt dagligen ser jag ju knappt mina egna framsteg. På samma sätt ser någon annan mig utifrån och ser bara det jag är idag, inte det jag gjort för att komma hit. Vi alla jobbar på hårt med vårt eget, och vi ser bara resultatet, inte kampen bakom. Jag ska bli bättre på att försöka uppskatta både mina egen och andra människors hårda arbete.

 

Har du några andra sätt att avslöja dina tankevurpor om ”alla andra?”

Bokreleasen!

Bokreleasen!

Ni har väl inte missat att vår bok finns ute att köpa nu?  Jag antar att jag numera ska skriva ut att ”detta inlägg innehåller reklam för vår bok?” Det här inlägget handlar om releasefesten som vi hade, men NATURLIGTVIS tycker jag att du ska köpa boken om du inte redan gjort det.

Blogginlägg rätt sent efter att en happening faktiskt hände är rätt töntigt…

Jag tycker generellt att det är extremt tråkigt att läsa om någons julafton en vecka efter att det hände, eller en rapportering om en mysig helg på en onsdag. Jag fattar att det visserligen kanske måste bli så om man ska hinna redigera alla bilder till perfektion. Men nu, haha, får ni ett sånt är sent rapport-inlägg UTAN redigerade bilder och what not. Välkomna att sluta läsa nu, alltså. =) Nä, men vi fick helggäster från onsdag till söndag och sedan fortsatte livet som vanligt. Men nu har jag fått tummen ur, så här kommer lite bilder.

Vi var i Bergrummet

Boksläppet höll vi i Bergrummet på Skeppsholmen. Jag hade inte varit där innan och var lite småorolig att det skulle bli en trist kväll för barnen. Men det var ju ett leksaksmuseum! Barnen hade den roligaste kvällen på länge. Vi får ta och gå dit en gång till enkom för att kolla på alla grejer.

Jag räknade inte…

Först droppade det in lite försiktigt med folk, men i slutänden kom det rätt många. Kanske 60 personer? Jag är dålig på att hålla koll. Det var en blandning mellan kollegor, vänner, familj och bloggläsare/följare. Sååå roligt!

Ett bord med våra böcker stod uppdukat. Innan kvällen var slut hade den där högen åtminstone halverats.

Att signera saker är bra konstigt?

Jag blev HELT tom i huvudet när vi skulle signera första böckerna. På nivån ”hur stavar jag mitt namn?”. Haha. Sen kom vi upp i fart.

En bokskjorta!

Jag köpte en lång skjorta med böcker på, lite på skoj, för ett tag sedan. När jag skulle välja outfit för bokreleasen så kändes den som det enda vettiga valet. När jag ANNARS använda en bokskjorta, om jag inte gör det på släppet av min egen bokdebut?

Barnen lekte

Wollmar och Wilfred hittade några kompisar och lekte och lekte.

Bäst var det elektriska tåget som gick fram och tillbaks i rummet där vi andra höll till.

Wilfred ville kvällen till ära ha sin finaste My Little Pony-klänning.

Stolta kollegor!

Louise och jag kände inte alls varann innan vi började jobba på boken tillsammans, efter att ha konstaterat i varandras bloggkommentarsfält att vi nog borde samarbeta. Men vi kunde konstatera att vi haft ett otroligt bra och konfliktfritt samarbete under arbetets gång. Vi får nog ta och göra en uppföljare bara för den sakens skull. För att vi jobbar så bra tillsammans. Vad ska vi göra nu då?

TACK!

Tack alla som kom och tacka alla som hjälper oss att tipsa och sprida nyheten om boken! Fortsätt gärna tipsa i mammagrupper och gravidgrupper, på Instagram, på forum och på Facebook! Vi vill ju VERKLIGEN att den här boken ska bli läst.

 

 

På tal om mamma-magar…

Kolla på det här klippet!

Jag vet att ni som läsare inte är dem som i regel kollar på klipp vi länkar till, men KOLLA på det här. Det är en sjukt söt känguru-unge som försöker klättra in i sin mammas pung på magen.

Bara jag som tycker att det där ser sjuuuukt obekvämt ut?

På ett sätt hade det ju varit rätt smidigt att föda pyttesmå bebisar och sedan ha den någonstans på utsidan tills de är klara att möta omvärlden. Men huuu, det här ser ändå inte skönt ut?

Vilket djurs fortplantnings-upplägg är ni mest avundsjuka på?

Jag tror att jag är mest avundsjuk på den här delfinen. KOLLA! Det ser liksom inte helt plätt-lätt ut, men ändå enkelt med strömlinjeformad avkomma. Så himla coolt. Och när bebisen är ute simmar de glatt omkring tillsammans. Soft ändå.

Och vad är värst?

Jag tänker att det måste vara rätt oskönt att föda en häst eller kalv, något med hovar/klövar och jättelånga spretiga ben. Eller? Vad tror ni?

Haha, bisarra tankar, men jag hade inget mer seriöst att skriva idag.

Kamomillte och naturläkemedel hos gravida och postgravida

Kamomillte och naturläkemedel hos gravida och postgravida

Här om dagen fick Mia tid över och gjorde vad hon brukar göra när ”att-göra-listan” är tom. Hon brukar leta efter intressanta ämnen och studier att skriva om här på bloggen. Denna gången kom hon över en nyligen publicerad artikel om kamomill-te och sömn hos kvinnor efter förlossning. Efter att ha läst artikeln och fått idéer till ett blogginlägg så lämnade hon över resten till mig. Det ligger i mitt expertisområde, detta med farmaka och hur det påverkar kroppen.Inledningsvis vill jag säga att jag är ganska kluven till hela naturläkemedelsgrejen. Jag är delvis uppvuxen i ett land där naturläkemedel/ayur veda är en mångtusenårig tradition och en naturlig del av vardagen. Andra delen av mig (naturvetaren och farmaceuten) är skeptisk till allt som inte är reproducerbart och evidensbaserat. Det jag gör här nedan är att lägga fram den forskning som jag hittat. Jag är medveten om att allt inte forskats på och att det finns delar och element i den beprövade erfarenheten som ännu inte ”upptäckts” av vetenskapen.

Studien om kamomillte för att underlätta sömn hos postgravida

Studien Mia hittade är utförd i Taiwan där 80 kvinnor randomiserades till två olika grupper. Den ena gruppen fick instruktioner om att dricka kamomillte i två veckor. Kontrollgruppen fick vanlig postpartumvård. Resultatet visade att gruppen som drack kamomill-te fick färre symtom av sömnbrist och depression i jämförelse med kontrollgruppen. Vid återkontroll fyra veckor senare hade skillnaderna utjämnat sig, vilket enligt forskarna menar att effekterna inte var permanenta utan enbart kopplade till tiden då man intog teet (1).

Graviditet och kamomillte

Det finns lite olika studier med varierande resultat. En studie från 2015 har som slutsats att ”The regular chamomile consumption resulted in a higher risk of pre-term delivery, lower birth weight and lower length of the newborn. (2). Denna studie omfattade också bruk av fänkål och ingefära. ”Also a regular use of fennel resulted in a shorter gestational age. Finally, ginger intake resulted in a shorter gestational age and in a smaller circumference of the newborn’s skull.”. En studie från 2012 motsäger till viss del detta och menar att bruk av bland annat kamomill inte påverkar vikten hos barnet (3). En studie från 2014 som handlar om behandling av illamående under graviditet har som slutsats att forskningen angående bland annat bruk av kamomill (och ingefära) inte har några tydliga vetenskapligt belagda positiva effekter på symtomen (4). Det finns alltså forskning som tyder på att bruk av kamomill och andra naturprodukter är ofarliga, men också att de kan påverka barnets vikt. Det finns heller ingen supertydligt bevisad positiv effekt. Det behöver inte betyda att det inte har någon verksam effekt, det betyder bara att vi inte vet.

En förvirrande uppdelning och oklar reglering

I Sverige har läkemedelsverket infört reglering på växtbaserade läkemedel (5). Detta innefattar inte kamomillte eftersom det klassas som ett livsmedel. Men exempelvis tabletter som innehåller kamomillextrakt måste registreras hos läkemedelsverket på något sätt. Jag skriver ”på något sätt” i och med att läkemedelsverket skapat tre kategorier som gör att de flesta naturläkemedel kan få plats på något sätt. Detta är bra eftersom det skapas en form av reglering av myndighet på företagens tillverkning. Det är dåligt eftersom det gör det krångligt för kunden och man kan ”luras” att tro att produkten är bättre/säkrare/mer verkningsfullt än det i själva verket är.

  • Växtbaserade läkemedel

Det som innefattas av läkemedelslagen i Sverige är ett växtbaserat läkemedel ett läkemedel där den verksamma beståndsdelen uteslutande utgörs av växtbaserade material eller växtbaserade beredningar. Dessa preparat kan registreras precis som ett vanligt läkemedel med stöd data från produktspecifika kliniska och prekliniska studier. Men de kan även registreras där data från kliniska och prekliniska studier kan ersättas med uppgifter om ”väletablerad medicinsk användning” inom EES sedan minst tio år…”.

  • Traditionellt växtbaserade läkemedel 

Detta är preparat som i liknelse till ovannämnda preparat utgörs av en verksam beståndsdel från växbaserade material. Skillnaden är att effekt och säkerhet stöds av belägg för att produkten har haft ”traditionell användning” under minst 30 år varav minst 15 år inom EES (Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet).

  • Naturläkemedel

Naturläkemedel är läkemedel där den verksamma beståndsdelen har ett naturligt ursprung och består av en djurdel, bakteriekultur, mineral eller salt.

Det som inte passar in i ovanstående tre kategorier marknadsförs oftast som kosttillskott, livsmedel eller homeopatika. Poängen jag vill komma åt i detta är att vi i många sammanhang stoppar i oss olika saker och bara för att de inte har etiketten läkemedel så tar vi lättare på det och anser att det är närmre mat. Det vill säga i stora drag hälsosamt och få till inga risker. Men man ska vara försiktig med förhastade slutsatser. Vi gör ett kort uppehåll för lite statistik innan vi återbesöker hur man borde närma sig dessa preparat.

Hur mycket växtläkemedel tar gravida kvinnor och kvinnor efter förlossning?

Enligt några studier i USA, Australien och Canada ligger användandet av växtbaserade läkemedel och dylikt på 45%, 60% respektive 69% (6,7 och 8). I Sverige är vi generellt duktiga på att föra statistik på det mesta, men i och med att det finns så många olika kategorier av ”botanicals”/”herbal products” eller vad man nu vill kalla det och försäljningen sker på många fler ställen än enbart apoteket så har jag inte kunnat hitta några siffror på detta.

Försiktighet på grund av osäkerhet

Min professionella åsikt är det att växtbaserade läkemedel inte nödvändigtvis är av ondo. Dock är det inte heller med säkerhet något som din kropp behöver. Här är saker man borde veta och tänka på innan man tar växtbaserade läkemedel:

  • Ett växbaserat preparat är ett extrakt eller beredning från en växt eller växtdel.

Man får en kompott av substanser varav någon eller några har den förmodade effekten man är eftersträvar. Även om man påvisat i någon/några studie att det finns en viss påvisad positiv effekt är det mycket sällan känt vad den verksamma substansen/substanserna är för något. Därför vet man inte heller hur den ger sin effekt i kroppen. Framför allt vet man sällan om resten av substanserna i extraktet har någon annan effekt eller biverkan.

  • Vid framställning av dessa preparat använder man vilda eller odlade växer.

En växt innehåller och producerar massor av substanser för olika ändamål. Produktion av dessa substanser beror på externa omständigheter. Hur mycket sol får den, hur varmt/kallt är det, hur mycket vatten får den i olika stadier av dess tillväxt. Vad är det för jordmån, vilka insekter interagerar den med, vad har växten för genetisk sammansättning. Alla dessa faktorer till gör att mängden och sammansättningen av substanser i en tillverkningsbatcher av ett preparat skiftar alltså. Denna osäkerhet är något man bör ta i beaktning.

  • I några fall finns det tydligt påvisade effekter och biverkningar men i överlag är det svag till ingen påvisad effekt på de flesta växbaserade läkemedlen.

I och med att det handlar om oftast små doser av en rad olika substanser, där någon/några överhuvudtaget kanske har eventuell effekt, är risken för biverkningar vara liten.

  • Något man dock ska vara aktsam för är att de mer efterforskade växtbaserade läkemedlen har även många interaktioner med konventionella läkemedel.

Kamomill har exempelvis milda interaktioner med 83 olika läkemedel (varav många är kombinationspreparat) (9).

Kamomillte och naturläkemedel hos gravida och postgravida

Är du gravid eller ammar så ska du vara försiktig med vad du stoppar i kroppen. Det gäller både vilken mat du äter, läkemedel eller förädlade substanser som ämnar att påverka kroppen för en viss effekt eller verkan. Har du fött men inte ammar behöver du enbart ta hänsyn till eventuell påverkan på din egen hälsa. Växtbaserade läkemedel kan ha goda effekter men man ska vara noga med att läsa bipacksedeln. Var mycket skeptisk om det inte finns någon bipacksedel eller tydlig patientinformation! Tar du samtidigt något läkemedel regelbundet borde du alltid rådgöra med din läkare eller apotekare för att få råd om eventuella interaktioner.

I samtliga studier som handlar om gravida eller ammande mödrar är det gällande rådet från forskarna att man bör vara försiktig då osäkerhetsfaktorn är stor.

Väg fördelarna mot riskerna och rådfråga en kunnig om du känner dig osäker.

Vad ska vi säga om kamomillte för en nybliven mamma som behöver sova bättre?

Jag tycker att det är helt klart värt ett försök. Det finns bara två saker som ni bör tänka på:

  1. Om du går på blodförtunnande läkemedel eller går på något benzodiazepin-liknande preparat bör du avstå från intag av något som innehåller kamomill. Kamomill kan även påverka hur andra läkemedel verkar i kroppen så blanda helst inte.
  2. Om det skulle visa sig att du är övekänslig mot någon av ämnena i kamomill (vilket är mycket ovanligt) så är hudutslag ett av biverkningarna du ska vara vaksam mot. Är du exempelvis allergisk mot krysantemum eller ambrosia så kan du få en allergisk reaktion mot kamomill också.

Ta en kopp till kvällen efter att ni lagt barnet/barnen och det är dags för er att varva ner. Uppmana gärna din partner att testa eftersom jag förmodar att denne lider av en kronisk sömnbrist också. Testa i 1-2 veckor och utvärdera. Funkar det bra för dig/er så upprepa efter behov och njut av en hälsofrämjande effekten.

 

Referenser:

  1. Effects of an intervention with drinking chamomile tea on sleep quality and depression in sleep disturbed postnatal women: a randomized controlled trial
  2. ”Natural” relief of pregnancy-related symptoms and neonatal outcomes: above all do no harm.
  3. Exposure to specific herbal products during pregnancy and the risk of low birth weight.
  4. Interventions for nausea and vomiting in early pregnancy
  5. Växtbaserade läkemedel, traditionella växtbaserade läkemedel och naturläkemedel
  6. The use of botanicals during pregnancy and lactation
  7. The use of herbal medicines during breastfeeding: a population-based survey in Western Australia
  8. Herbal products use during pregnancy: prevalence and predictors
  9. Chamomile Drug Interactions ,Drugs.com
  10. Exposure to herbal products during pregnancy and the risk of preterm birth

 

Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Att få barn med ungefär två års mellanrum

Vi fick en fråga:

Berätta gärna om hur det är att få barn relativt tätt? Hur kände du i kroppen? Hur har det fungerat mellan syskonen? Känner ni att tiden räcker?

När Wollmar var typ tio månader var vi övertygade om att vi ville vänta med att skaffa syskon så att det skulle bli tre år mellan barnen. När Wollmar var elva månader började vi ändå bli sugna på ett till barn ganska tätt, främst eftersom vi började bli så nyfikna på hur det här eventuella andra barnet skulle bli. När Wollmar blev tretton månader var jag redan gravid. Och Wilfred föddes då Wollmar var 21,5 månader.

Ingen tvåbarnschock

Vi tyckte att den stora omställningen var att få ett barn. ”Tvåbarnschocken” som folk pratar om var inget som vi märkte av. Det var liksom ingen skillnad mot att packa skötväska för en eller två, eller byta blöjor på löpande band. Jag tror också att en del av skillnaden ligger i att jag mådde så mycket bättre efter kejsarsnittet med Wilfred än efter sfinkterruptursförlossningen med Wollmar. Jag kände mig så himla pigg, frisk och stark som nyförlöst den gången. När utgångsläget är ”yihooo, jag känner mig som superkvinnan” (i jämförelse med typ sängliggande, ledsen, rädd och smärtpåverkad).

wpid-photogrid_1400915872116.jpg

Olika barn…

Wollmar har alltid varit ett väldigt lätt barn. Han har liksom ätit, sovit, pratat och lekt lättsamt i det stora hela. Vi brukar säga att vi fick vårt krångligare barn som nummer två, och även om det låter orättvist så är det delvis sant. Wilfred har sedan start varit väldigt bestämd och velat ha saker på sitt sätt. Han har sedan födseln visat humör om det inte blir som han vill… Jag tror också att frånvaron av tvåbarnschock kan bero på att vi redan var något mer rutinerade föräldrar när vi fick ett mer krävande barn, och dels för att Wollmar aldrig ställde till någon grej av att ha blivit storebror.

En lätt ålder?

Wollmar var nästan en bebis själv när han blev storebror. Det verkar som att många pratar om att högre åldersskillnad kan bidra mer till svartsjuka och drama? Eller? Wollmar hade ingen större reaktion över att få syskon och efter bara någon vecka var Wilfreds existens helt självklar. Nu när de är större kommer Wollmar inte alls ihåg tiden innan vi fick Wilfred.

Men små barn kräver mycket

De första åren med barnen var jätteintensiva. Tiden räckte till det viktigaste, men vi märker så här i efterhand att vi inte haft tid för samma saker. Vi har ju inte haft närmelsevis samma koll på Wilfred och hans utveckling som vi hade över Wollmars. Men å andra sidan har Wilfred alltid haft ”roligare” än Wollmar hade i samma ålder. Han har ju alltid blivit road av storebror och hans upptåg. Som förälder tyckte jag att det var mycket tuffare att underhålla ett barn än två.

DSC01046

När vi övade med bebisdockan, en månad innan Wilfred skulle födas…

Kroppsresan

Min egen kroppsresa efter graviditeterna pågick länge. Jag har tyckt att det har tagit ungefär ett år båda gångerna att hitta hem i den nya kroppen efter graviditeterna. När det hade gått ett år efter att Wollmar föddes blev jag ju gravid igen en månad senare. Efter att Wilfred föddes har jag ju ägnat mig en del åt långdistanslöpning, vilket i sig påverkar kroppen en del. Och sedan kom operationen i höstas, men allt vad det innebär. De senaste 6 åren har varit en resa i min kropp, där inget egentligen har varit konstant. Men summa summarum – jag har landat i en postpreggokropp som jag trivs med, både utseendemässigt och funktionellt.

Är vi nöjda med åldersskillnaden?

Syskonrelationen och åldersskillnaden mellan Wollmar och Wilfred är vi på det hela taget supernöjda med. Bröderna bråkar en del, men har hittills ändå haft större glädje av varandra än vad de bråkat. Och vi är så glada för att de har varandra! När det kommer till åldersskillnad mellan barn så måste det ju vara så olika från varje barn och familj. När Wollmars jämngamla eller äldre kompisar får syskon NU kan vi ibland tänka ”åh vad lätt och mysigt det måste vara att bara ha haft ett barn så länge…”. Men vi vet ju inte, de kanske tyckte att ett barn var jobbigt nog de första åren? Och kanske blir tvåbarnschocken större om familjen hunnit komma längre ifrån bebislivet till att börja med? Äh, jag vet inte, ni läsare får gärna fylla i med era upplevelser av åldersskillnader, syskon och flerbarnschockar… Vår slutsats är att det har varit intensiva år med barn hittills men att vi också är otroligt tacksamma för att vi kunde få syskon så ”tätt”.

Ni läsare som har fler barn, vad har ni för erfarenheter av åldersskillnad?

Och ni som funderar över syskon, hur går era tankar om tid mellan barnen?