Kategori: Föräldraskap

Föräldraskap

Ibland är vi toppenföräldrar och ibland är vi inte lika strålande. Här hamnar inlägg om föräldraskap. Här hittar du inlägg från vår tid som spädbarnföräldrar, om ettbarnsföräldrar som väntade lillasyskon och om tvåbarnslivet. Våra barn är födda 2012 och 2014 och vi kan ibland fortfarande överraskas över utmaningarna med föräldraskap.

Bloggens mer personliga sidor är till stor glädje för oss, och vi hoppas att du som läsare också hittar något du gillar här. Vi uppskattar er läsare och er input otroligt mycket.

 

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Våra barn växer alltså upp som tvåspråkiga, engelska och svenska. Vi fick en fråga om våra barns tvåspråkighet och hur vi gör med  med de olika språken hemma hos oss.

Min egen uppväxt med två modersmål

Jag (Joseph) är uppvuxen delvis i Sverige och delvis på Sri Lanka. Min pappas modersmål är singhala men som ”urban medelklass” i en före detta brittisk koloni pratades det både singhala och engelska i hans hem, familj och släkt. Min mamma är svenska, men växlar mellan engelska och svenska inom familjen. Jag har gått i engelsk skola på Sri Lanka, och i svensk skola i Sverige. Jag kan väldigt lite singhala, men flytande engelska. Därför har vi valt att se till att våra barn blir tvåspråkiga.

Hur vi gör

Mia pratar svenska med barnen och jag engelska. Mia och jag pratar svenska, men växlar också över till engelska ibland av oklara anledningar. Undantagen är att vi använder oss av valfritt språk vid läsning eller sång. Barnprogram kör vi nästan uteslutande engelskspråkiga. När vi köper böcker är det nästan alltid engelska böcker i och med att presentböcker från andra och bibliotekslåneböcker nästan alltid är på svenska.

Förskola och skola?

När vi skulle välja förskola så funderade vi på att välja en engelskspråkig förskola. Men att ha en förskola som är nära hemmet vilket underlättar hela livspusslet. Valet föll på en ”vanlig förskola”.  I och med att det är så mycket svenska i vardagen på förskolan för barnen så har vi ett tillägg till ”regelverket”. Vi middagar försöker vi att alla prata engelska. Barnen pratar nästan uteslutande  svenska, om vi inte ber dem att byta till engelska. Så är det mest Mia och jag som pratar engelska vid middagarna. Men vi tror att det är exponeringen som gör skillnad och att det kommer att falla sig naturligt med båda språken allt eftersom.

Barnen märker ingen skillnad

Jag tror inte att barnen bryr sig om vi pratar på ett språk med dem när de pratar på ett annat. För dem är det kommunikationen som är det viktiga. I min familj har vi alltid blandat och knappast varit medvetna om vilket språk som använts, så det är något av en vanesak. För mig tog det ungefär 1 ½ år innan jag kände mig helt bekväm med min engelskspråkighet med barnen, fastän jag pratat engelska med mina föräldrar (blandat med svenska) hela min barndom.

Ibland så händer det att båda barnen utbrister hela och grammatiskt korrekta meningar på engelska. Som idag när Wollmar hade lekt Krakel Spektakel och dragit ner gardinen och ropade till mig ”Oh no Daddy, I think we have a problem”. Men det händer som sagt var inte varje dag.

Daddy med alla barn

På Sri Lanka kallas fäder för tatha alternativt tathi. Min pappa kallade sin pappa (min farfar) för daddy. Han ville kalla honom för tathi, för det kallade ju alla andra sina fäder. Min farfar var dock mycket fast besluten för att han ville kallas daddy. Under min uppväxt försökte min bror och jag vid några tillfällen att kalla min pappa för just pappa, daddy, dada eller liknande. Men han var lika fast besluten som sin far över vad han ville bli kallad. Han ville vara en tathi, och är nu Siya=farfar. När vi väl fick Wollmar så kom så klart frågan upp över vad han (och numera båda barnen) skulle kalla mig. I och med att jag konsekvent pratar engelska med barnen så lät det konstigt med ”pappa”. I så fall hade det varit mer korrekt att köra med ”papa” eller ”pa” som i  vissa delstater i USA och Kanada. Men i och med att jag inte har någon som helst koppling till den delen av världen så kändes det fel. Att bli kallad för ”tathi” var ju så klart också ett alternativ men i och med att jag alltid drömde att få kalla min pappa för just daddy så blev det daddy som vi bestämde oss för. Barnen vet att förklara för alla sina vänner att ”min pappa kallas daddy” och både kusiner och kompisar kallar mig ofta för det. Det känns rätt mysigt, om än knasigt.

Framtiden får utvisa

Vi hoppas på modersmålsundervisning så snart barnen får börja skolan. Vi har också tankar på engelskspråkig skola längre fram. Vi får se om barnen kommer vilja prata engelska hemma eller om svenska förblir deras förstahandsval.

Någon annan tvåspråkig familj? Hur tänker ni hemma?

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

 

De där första veckorna, månaderna, med bebis. Det gör något konstigt med en. Det skapar så märkligt inåtriktade perspektiv på livet, gör allt att bli helt skevt i tid. Jag upplever att många drabbas av en konstig slags kroppspanik, en stress att snabbt, snabbt bli återställd. ”Om jag inte blir normal inom ett par månader, så döms jag till att leva med den där degiga magen och dålig kondition resten av livet.”

Så tydligt i bloggvärlden

Visst märkts det så tydligt på många olika mammabloggar. Att många drabbas av de där skeva perspektiven. Bloggare tycker en massa och får också utstå en massa människors åsikter om föräldraskap och moderskap, barnuppfostran och sånt. Tycker både att bloggare själva och deras läsare kan framstå som helt vansinniga ibland. Bloggarna verkar tycka att det är deras fulla rättighet att basunera ut sitt egna skeva kroppsideal. Läsarna verkar ofta tycka att det är deras fulla rätt att basunera ut sina egna tankar om barnuppfostran.

Jämfört med att vara ny på jobbet

Det finns ingenting annat nytt i livet som vi tänker att vi kan, behärskar och har full rätt att oödmjukt uttrycka åsikter om, som just föräldraskap. Jag menar såhär – de flesta som börjar på nytt jobb har efter 8-9 veckor fortfarande ett förhållandevis ödmjukt förhållningssätt och en insikt att en bara börjat nosa på grunderna i yrkets kunskapsdjup. Efter två månader kan de flesta inte ge kategoriska svar eller måla upp bilden av att veta allra bäst. Men många föräldrar har efter två månaders föräldraskap fått en släng av de där skeva tidsperspektiven som bara bebisbubblan och sömnbrist kan ge, och börjar helt sonika få hybris och känna sig som världens uppslagsbok i föräldraskap.

Barn två och framåt

Det var för vår del ödmjukande att få barn nummer två. Saker som var dödsviktiga för oss i början med Wollmar, sånt som jag kunde tänka att andra föräldrar gjorde ”fel” insåg vi att verkligen inte gick att överföra rakt av till andra. Typ, med ett enda barn som sov superbra var det viktigt för oss att han sov mycket i sin egna säng. Nu, heh? I flera år sov vi större delen av nätterna alla fyra i samma säng. Wilfred sov med oss för att han sov för kasst annars. Wollmar sov med oss för att han helt sonika tog sin napp och snuttis och travade över till vår säng varje natt. Ingen bar bort barnen, det var helt bortprioriterat när att överhuvudtaget få sova står lååångt över sovkomfort i prioritet.

Tips med den här titeln

Jag har tipsat om den amerikanska podden ”The longest shortest time” förut. Den är såå bra. Dessutom är namnet något så ofantligt vackert och lite trösterikt. De här åren med barnen, det är den längsta kortaste tiden som finns.

På just det här ämnet, om föräldrar som tror sig veta bäst handlar detta avsnitt! 

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör just nu har aldrig har blivit gjort förut.

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade nog en yrkesroll på en skola på funktionshindrade som hon och gammelfarfar drev. Jag kan aldrig tänka mig att hon hade båda full tjänst på skolan och fullt ansvar för barn och hem. Aldrig i livet.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blir förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om ”vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små. Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, ”egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt resonabelt, att leva som vi lever nu. Jag tror inte att min mormors mor, min egen mormor eller min mamma för den delen haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda – trots att vi inte behöver tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör.

Kan vi tänka tillsammans kring det här? Finns det orimligheter i vår vardag som skulle gå att ”skala bort”? 

Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

För varje ny termin brukar vi förvånat titta på varandra och konstatera att ”vad stora barnen blivit, vad enkelt det blir nu”. Vi har 21,5 månad mellan våra barn, och vi ska inte sticka under stolen med att det har varit vansinnigt intensivt i perioder. Det är kanske inte egentligen enkelt nu, det var helt orimligt tufft förr. Hehe.

Att överleva småbarnsåren. För den som ännu inte kommit dit, och för dem som för länge sedan passerat tror jag att ordet ”överleva” kanske låter magstarkt?

Men föreställ dig. Sömnbristen i nära nog nivå att kunna användas som tortyrreskap, det gungande rörelsemönstret du lägger dig an med för att få ett gråtande barn att komma till ro, det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna hem från jobbet i tid, det dåliga samvetet över ett tappat tålamod, besvikelsen över att inte vara tillräckligt rolig och glad som förälder.

Listan kan göras lång.

Vi pratar kanske inte regelrätt överlevnad som i bemärkelsen att försöka leva en dag till utan vatten i en öken, som i att faktiskt behålla livet. Men överlevnad som i att faktiskt fungera väl som förälder, som partner, som anställd. Det är inte helt enkelt.

Jag hittade några synonmer till ”överlevnad”: att klara sig, leva igenom, genomleva, uthärda.

Dessa stämmer väl ganska väl överens med småbarnsåren?

Den senaste tiden har jag tänkt på mina överlevnadsstrategier.

  • Att acceptera och inse att ett välbalanserat ”livspussel” är en myt.

Den där perfekta harmonin mellan att göra succé på jobbet, vara den roligaste föräldern som aldrig blir oresonligt arg, laga god och näringsriktig mat och dessutom vara en engagerad partner existerar inte. Den som påstår det ljuger. Det finns saker vi hinner och orkar med, och det finns saker som vi inte pallar. Alla gör inte alls, hur mycket det än verkar så på Instagram. En del verkar ha mer resurser än andra, men samtliga av oss sitter där med det dåliga samvetet och räcker inte till. Vissa dagar klarar jag kanske allt både jobbmässigt och på hemmaplan, men dessa dagar är verkligen sällsynta. Oftast så vinner något över det andra i det ständiga pågående livspusselkriget om min tid. Att acceptera att det kanske måste få vara så kanske kan minska känslan av att alltidalltid det är jag själv som är förloraren.

  • Att ha en hårdfiltrering på ”råd”.

Allt jag läser och hör har potential att lägga sten på bördan vad gäller mitt ständiga dåliga samvete. Jag skulle kunna skriva listor utan ände på vad jag skulle kunna lägga till i mitt liv och föräldraskap för att ”vi skulle må/sova/äta/leka/ligga bättre”. Men inget slår mina egna som när det gäller att ta hand om våra barn. Vi har vår egen familjehistoria att berätta, och det finns inget ”rätt” slut. Det finns ytterst få saker som jag inte kan tänka ut själv som skulle kunna revolutionera vår vardag.

  • Att hitta en fungerande nivå på mina förväntningar på mig själv.

Är barnen sjuka och kinkiga kanske den rimliga förväntningen på mig själv och min dag att ta hand om barnen, ta en snabbdusch och koka snabbmakaroner? Och en annan dag kan förväntningarna vara mycket högre. Livet går i säsonger och jag måste  acceptera det. Kanske kan jag ställa mig själv frågan ”vem kommer bli besviken om jag inte gör a,b och c idag?” Är det bara jag själv som påverkas har jag möjligheten att tänka om!

  • Att våga visa svaghet. 

Enda sättet att få hjälp och stöttning när det behövs är att be om hjälp. Ingen gissar sig till att jag inte orkar en till arbetsuppgift eller kommer krevera inombords om jag måste läsa en till Alfonsbok. Det finns oftast resurser att omfördela bördan, om inte på hemmaplan, så på arbetet. De allra, allra flesta medmänniskor vill varandra väl och ställer upp när de får en konkret fråga om hjälp.

 

Vad har du för överlevnadsstrategi? 

En fjärde trimester för föräldrar och barn

Fjärde trimestern

En fjärde trimester för föräldrar och barn

wpid-dsc01552.jpg

Det finns en tanke, speciellt i USA, gällande att de första tre månaderna i en bebis liv är ”den fjärde trimestern”. Att det är en förlängning av livet i livmodern. När jag först läste om detta tänkte jag mest ”jaha, that’s nothing new”. Sedan har jag läst lite mer om detta och inser att det ändå står för ett tankesätt som nog ändå hade hjälpt mig litegrann, i alla fall under första barnets första tre månader.

Mänskliga bebisar föds väldigt små och outvecklade jämfört med andra däggdjursungar. Våra hjärnor är så outvecklade vid födseln. Till och med en av de mest grundläggande reflexerna, andningen, kan vara oregelbunden och inte 100% tillförlitlig. Bebisars tre första månader i livet handlar om en mognad i det centrala nervsystemet. Efter tre månader är andningen mer stabil, bebisen kan hålla upp huvudet, le och delta i enklare sociala samspel. Därför kan de tre första månaderna i livet kallas ”den fjärde trimestern”.

Barnets fjärde trimester

Det här är inte en blogg om barnhälsa, och följande avsnitt syftar till att skapa ett sammanhang. Jag är medveten om att jag inte på något sätt är en barn-expert. Men i alla fall, här kommer ett resonemang utifrån barnets fjärde-trimester. Grundtanken är att att barnet inte förstår riktigt vad som händer när den föds ut, och att bebisen kan tycka att separationen från mammans mage är problematisk.

Kanske blir dagar månader, och bebisen är fortfarande inte särskilt nöjd?

”Så fort jag lägger ner henne börjar hon gråta!”

”Han sover jättebra, men bara när han ligger på mig”

”Hon avskyr träning i magliggande, så fort jag lägger henne på filten börjar hon gråta!”

”Mitt barn gillar inte att åka vagn, så fort jag lägger ner bebisen där gråter den!”

Förespråkarna för ”Fjärde trimestern”-tanken menar att föräldrarna kan försöka göra bebisens övergång till livet utanför livmodern så icke-konfliktfylld som möjligt. De tre första månaderna efter förlossningen kommer bebisen skapa sig ett första intryck av världen. Bebisen kommer också lära sig att den själv måste göra saker för att få sina behov uppfyllda. ”Fjärde trimestern-tänket” syftar till att hjälpa föräldrar att tänka ut hur de kan hjälpa bebisen i sin nya omvärldsupptäckt.

  • Hud-mot-hud-kontakt.

Hudkontakten hjälper bebisen att reglera sin kroppstemperatur och puls. Det här har väl typ alla Sveriges barnmorskor anammat? Finns det någon förälder som inte fått det här inpräntat redan på BB?

  • Amma/mata efter bebisens önskemål. 

Inte efter scheman eller klockslag. Jag vet inte om det ens finns någon i Sverige som håller på så längre, men vi behöver ju inte gå längre tillbaks än till vår egen föräldrageneration för att höra om amning på specifika klockslag.

  • Rörelse

Anhängarna av dessa tankar förespråkar och att ge bebisen rytm och rörelse, genom att bära eller genom  låta bebisen vila i rörelse (vagga, vagn etc antar jag?) De förespråkar också bärselar/bärsjalar.

  • Undvika  förväntningar på bebisens sömn.

Den kan helt enkelt variera mycket och kommer innehålla många uppvaknande. (Det här håller jag verkligen med om. Med båda våra barn har det varit en magisk gräns vid 12 veckor, då har det hänt något och vi har kunnat inför rutiner och läggdags och nattningsritualer.) 

  • En matta av bakgrundsljud som kan likna det dova mullret inne i magen.

Vissa rekommenderar dammsugaren eller en hårfön som brummar på ett avstånd för att hjälpa bebisar att komma till ro. 

Det finns många fler tips men jag valde ut dem som ändå känns okej i en svensk kontext. Amerikanerna förespråkar ju till exempel att linda barnen, vilket är ett område jag inte ens tänker gå in på.

Däremot tycker jag att det är oerhört smart att tänka att det finns en ”fjärde trimester” även för nyförlösta kvinnor.

För den postgravida kvinnan

Fjärde trimestern infaller också under samma tid som den spontana återhämtningsperioden för mammans kropp. Att bebisen är ute innebär inte att mamman automatiskt återgår till att vara sitt forna jag. Blödningar, en kvarvarande linea nigra, bristningar, håravfall, sömnbrist, ömma bröst, urinläckage och rikliga svettningar är val kanske bara några exempel från listan vad en nybliven mamma har att stå ut med under de första månaderna.

Håll ut! När de första tre månaderna och upp till första halvåret passerat kommer du känna igen dig själv mer. Tills dess, försök att ha samma acceptans över kroppen som när du fortfarande var gravid.

Den tanken gillar jag. Vi ska nog inte ha så himla bråttom! Vi kan tänka att de där första tre månaderna är undantagna för allt. Det är okej att känna sig som ett vrak, att vara ett vrak. Att inte vilja umgås med någon. Att inte vara ett endaste dugg framåt, drivande, kreativ eller initiativrik. Att den största insatsen kanske är att bara vara.

För tiden går ju, och allt med bebisar är ju snabbspolat. Strax är de där första månaderna över, och allt börjar lägga sig på plats igen. Återigen, det här gäller kanske bara för oss som inte har en regelrätt postpartumdepression. Den löser sig kanske inte bara sådär, och kan vara behandlingskrävande på ett eller annat sätt. 

Senarelägga push-presenten?

Något som har slagit mig är att vid själva förlossningen/kejsarsnittet börjar en ny sorts prövning. Och jag har upplevt det som att det som är värt att fira mycket är när alla-tre-graviditetstrimestrar-plus-fjärde-trimestern-är-över. Jag VET att det finns folk som är gravida och föder barn som älskar det och som inte ser minsta lilla gnutta lidande i hela processen. Men jag råkar vara en sådan som gör det. Graviditeterna har varit mysiga men pissjobbiga och ena förlossningen gav mig en sfinkterruptur och den andra ett stort ärr på magen. De första tre månaderna med bebis är ju också rätt knöliga. Jag kan inte tycka att processen är uppoffringsfri. Att jag sedan älskar barnen och skulle offra både armar och ben för deras skull, det hör liksom inte hit.

Hur tänker du? Har du haft någon fjärde-trimester-känsla?

 

Beskriv föräldraskap och familjeliv med en filmtitel

Beskriv föräldraskap och familjeliv med en filmtitel

 

Här är våra spontana bidrag:

Mission impossible
Fight club
Monsters Inc
Love actually
Night shift
The hunger games
Scream
Is’s complicated
Ten things I hate about you
Anger management
Catch me if you can
Where the wild things are
The neverending story

Berätta!

Vilka filmtitlar kommer du spontant att tänka på?

 

Tankar om o-ombedda råd till föräldrar

Tankar om o-ombedda råd till föräldrar

En dag kom Mia och jag att prata om det här med o-ombedda råd till föräldrar. Alla som blivit föräldrar (och ibland de som bara hunnit några veckor in i en graviditet för den delen) har varit med om det. Ibland är det från någon närstående, en förälder, en mor- eller farförälder, ett syskon eller en vän. Ibland kommer det från en ytlig bekantskap eller från någon man knappt känner. Råden som kommer gällande barnuppfostran och omhändertagande av barn är många och vitt skilda.

Jag vill tro att det någonstans i de allra flesta fall finns en välmening bakom råden som ges. Men ibland kan det enda en hör vara en förtäckt formulering av ” jag tror mig kunna sköta ditt barn bättre än du”.

Låt mig fördjupa resonemanget.

Som i all kommunikation finns två delar i det hela. Sändaren, den som lämnar rådet och mottagaren/mottagarna, (=föräldern/föräldrarna).

SÄNDAREN:

Om vi fokuserar på sändaren först. Vem är sändaren och vad driver denne? Jag har skrivit ihop ett par faktorer/personligheter som i sig själva eller tillsammans skapar en rådgivare:

  • yrkesexpertis (i varierande grad)
  • ”det här funkade för mig”-personen
  • en önskan att göra saker bättre (så kallad Mr. Fixit)
  • översittare
  • äkta empatiskt person som verkligen vill väl
  • en person som talar innan hen tänker (”har ingen farstu” som Mias norrländska kollega brukade säga)

Alla ovanstående faktorer kan göra att Sändaren känner sig manad att ge dig ett råd. Kommer rådet från en främling så kan en ifrågasätta om de har någon rätt att blanda sig i över huvud taget. Men de vill ju så himla gärna lämna det där tipset, rådet, den där hänvisningen.  Om inte annat så de de i alla fall försökt.Men råd från främlingar faller sällan i god jord då de liksom inte har förtjänat förtroendet.

Undantag: En främlings råd ska antingen vara mycket förtroendegivande (typ från en yrkesperson), vara förmedlat med outstanding retorik, helt enkelt vara världens bästa råd eller  tilltala en mycket desperat förälder som är beredd att testa vad som helst.

MOTTAGAREN:

Som mottagare ställs en inför en rad med frågor. Är det här ett råd och är det kritik? Det är så klart lite knivigt att veta. Kan det verkligen vara kritik om det är ett välment råd som ges i all kärlek från någon som vi älskar och litar på? Kan det vara så att vi som nyblivna föräldrar är lite för känsliga? Att våra föräldrainstinkter driver oss enbart vilja fostra våra barn på ”vårt sätt”? Vad är det som gör oss till barnexperter bara för att vi lyckats bli gravida/söka om adoption, vänta in, eventuellt läsa lite baby-/barnböcker och sedan ta emot vårt barn?

Känslan av att bli kritiserad gör att vi i mottagarsituationen ser ut som trotsiga tonåringar som inte vill lyssna på omvärldens visa ord, utan bara tar illa vid för allt som sägs och surmulet går iväg. Till mottagarens försvar bör vi se på det hela från en annan vinkel.

Alla är unika

Om vi tar allt vi sagt tidigare men utgår från föresatsen att alla människor är unika (arv, miljö och allt det där ni vet).

Det innebär att även om alla barn från dag ett har liknande behov (mat, sömn, hygien etc) så är omständigheterna såklart vitt skilda från familj till familj.  De personer finns med i barnets liv, alltså oftast föräldrarna, är de som känner barnet allra bäst och har de bästa förutsättningarna att möta barnet och dess behov livet genom.

Tyvärr så innebär inte detta att föräldern per automatik kan tolka barnets samtliga signaler, ge barnet vad den behöver och på så vid bygga en individ som kommer att gå en ljus framtid till mötes. Men oavsett så är det vi som barnets päron som på ett aktivt sätt behöver ta besluten kring vårt barns uppfostran och i förlängningen är det vi (och vårt barn) som kommer att få leva med konsekvenserna av de besluten. Dessvärre kommer vi inte alltid ofelbart att ta de bästa besluten. I sömnbristens och vardagsstressens träsk blir våra dåliga beslut än värre och mot ett trotsigt barn beter vi ibland så illa att man kan undra var allt förstånd tog vägen. Men som en klok kompis förälder brukar säga, så tål barn ganska mycket dålig uppfostran. Jag tror verkligen att det är sant.

Så kommer vi då åter till de o-ombedda råden.

Vara eller icke vara? Nu utgår jag ju mest ifrån mig själv, men följ med i min tankegång:

Det är ytterst sätt mitt (och min partners) ansvar att följa ett råd eller inte. Eftersom jag förmodligen har gett o-ombedda råd själv och förmodligen kommer att ge dem i framtiden så borde jag inte kasta sten i glashus.

Däremot önskar jag blir bättre på att ge råd till blivande och varande råd-givare. Genom att tänka på vad jag säger, hur jag säger det och när det sägs. Fråga först – ”skulle du vilja höra min tanke om detta?”. Och absolut inte döma förälderns beteende på något sätt och inte förvänta mig att de tar åt sig. Alls.

Tankar kring detta?

image

Om föräldraskap

Om föräldraskap

Det här har varit det som förvånat oss mest i föräldraskapet

Vi var ganska eniga om att det som förvånade oss mest med föräldraskapet var hur otroligt starka känslor det skapar. Känslor om inte enbart är positiva. Vi älskar våra barn och skulle göra vad som helst för dem, så oroa er inte nu. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de också skulle kunna driva fram våra egna absolut sämsta sidor på ett sånt väldigt effektivt sätt. Det finns ingen annan människa som kan driva oss till vansinne som våra barn kan. Vi skulle aldrig bli frustrerade och arga på samma sätt, av vad någon annan gör. Vi blir extremt sällan arga på varandra, och vi är inga personer som ofta hamnar i konflikter med kollegor eller andra medmänniskor. Men barnen kan driva fram en sån ENORM frustration, som vi inte riktigt var bekanta med att vi hade inom oss tidigare.

Vi älskar dem över allt annat, och vi låter inte frustrationen och ilskan ta överhanden på något för barnen negativt sätt. Men de ser oss bli arga, upprörda och stressade och vi försöker så pedagogiskt vi kan förklara för dem när det händer, eller strax efteråt. Vi tänker att barn behöver vet att hela känsloregistret finns och att det är okej att inom sunda spann ge utlopp för sina känslor.

Men, ja. Det som förvånat oss mest som föräldrar är hur arga vi kan bli. Haha.

Förebilder och inspiratörer inom föräldraskap

När det kommer till förebilder inom föräldraskap går vi nog båda mest till våra egna föräldrar. Mia vill gärna pyssla med barnen som hennes mamma gjorde med henne och hennes systrar, och hon tycker att det är viktigt att skapa ”magiska” barndomsminnen. Från mina föräldrar har vi mycket hämtat en generositetsinställning – det ska alltid finnas utrymme för matgäster, och att ha barnens kompisar över är bara en förmån.

När det kommer till andra personer och mer kunskapsinhämtning så har vi läst böcker av Jesper Juul och Petra Krantz Lindgren och funnit inspiration hos båda.

Annars känns det i stort sett svårt att inhämta råd och kunskap från andra när det kommer till föräldraskap. Det är ju bara vi som är vi, och det är bara vi som har våra barn. Våra svårigheter är ju utifrån våra egna svagheter som individer och föräldrar, och våra barn är ju sina egna personer med allt vad det innebär. Vi har några kompisfamiljer som fungerar ganska lika oss, och dessa blir ju inspiratörer på ett mer vardagligt plan. Det handlar inte om att vi har vänner som några stora föredömen på piedestaler, utan mer som medkämpande. ”Jaha, de löste det där problemet så där, vad smart!”.

Att natta våra barn på 60 sekunder

 

De Fernandoska nattningarna

Att natta (våra) barn på 60 sekunder

Vi får ibland frågor om det här med att natta barn, för vi nämner det ibland som en förutsättning för att typ kunna blogga och så. Vi brukar försöka att inte prata om det, för det är tämligen oförtjänt. Vi har fått barn som älskar att sova, typ. Eller i alla fall att gå och lägga sig. Det är i och för sig INTE som att de älskar att sova på mornarna. Och de vaknar ju och ska dricka, ha snuttefiltar, kissa, kramas och så vidare i all oändlighet ibland.

Vi har en bok där vi skriver upp saker om våra barn

Nu kommer vi till det där orättvisa.

30 september 2012, alltså exakt en månad efter att Wollmar föddes, skrev vi detta i boken:

Ända sedan vi kom hem från BB har Wollmar sovit från 8 till kvällen och fram till morgonen, med 3-4-måltider på natten. Han gråter aldrig utan ger bara ifrån sig ljud så att jag vaknar, han äter och somnar om. Han har sovit i egen säng sedan han var en vecka gammal, jag hämtar och lämnar honom till och från hans säng när han ska äta”.

Jag hör en del av er skära tänder redan nu. Barn är olika!!

När han var fyra månader står det så här:

Hans nätter sträcker sig mellan 19-08, men han äter flera gånger på natten. Dock somnar han om bra och gråter i princip aldrig nattetid. Han är lätt att lägga och somnar själv i egen säng efter att vi nattat honom,

Wollmar 8 månader:

Han sover fortfarande inte hela, ostörda nätter. Han vaknar oftast till och behöver nappas/vyssjas 3-4 gånger per natt, och ammar minst en gång. Han sover oftast mellan 19-05.30.

14 månader:

Han tycker mycket om sin säng och gosar gärna med mjukisdjur och kuddar. På kvällarna älskar han att titta på ”In the Night Garden” eller ”Pocoyo” efter det somnar han i egen säng med napp och snuttis efter att vi bett godnattbön.

(Vi började med kvällsTV som en del av vår kvällsrutin ganska tidigt, om ni känner funderingar kring detta kan ni läsa våra tankar här och här)

Wilfred då?

Vi har inte skrivit lika mycket om Wilfred, andra-barn som han är stackarn. Men när han var 3 månader skrev vi detta:

Hans nätter sträcker sig från åtta på kvällen tills han blir väckt av Wollmar på morgonen. Han började med snutte för några dagar sedan, oklart om han själv uppskattar den.

Vi har jobbat rätt hårt på att få barnen att gilla både napp och snuttis. Wollmar sov med napp och snuttis tills han var tre, sedan bara napp. Wilfred fyller 3 i maj och sover med napp, snuttis och två mjukisdjurspingviner. Han har stenkoll på alla sina prylar och vaknar om EN av dem är borta ur hans grepp. Riktigt så hade vi kanske inte riktigt velat ha det…Nappen behöver vi jobba bort snart, sa tandläkaren på 3-årskontrollen. Så det blir ett maj-projekt! Och till protokollet: Wilfred sov inte hela nätter vid tre månader, han åt en massa där också.

Anledningen till att vi inte skrivit så mycket om Wilfred och nattningarna är för att han införlivades i Wollmars rutiner. Jag var ensam med båda barnen när han var 3 månader och Wollmar 25 månader i några dagar och nätter, och skrev om det i ett gäng inlägg, länkar om någon är intresserad.

Kväll 1

Kväll 2

Kväll 3

Kväll 4

I vår kvällsrutin sedan barnen började kolla på TV:

  • Kvällsmat
  • Bad/dusch/badrumsfix
  • Nedsläckt i lägenheten ca en timme före sovdags
  • 30 minuter TV/läsning i soffan, fortfarande nedsläckt och förhållandevis lugna program på TV
  • Gå till sängs, be en godnattbön
  • Det har tillkommit att vi räknar till 50 innan vi säger ”Godnatt” och går från rummet, oklart varför. Wollmar vill att vi ska räkna tyst, Wilfred vill att vi ska räkna högt. Den som nattar Wilfred räknar då i hans öra, den andra vuxne är med Wollmar.
  • Sedan säger vi godnatt, att vi älskar dem, och går.
  • Barnen somnar själva.

Ungefärligt detta har funkat sedan vi började med Wollmar, men det har såklart funnits krångligare dagar/perioder också. Men alla våra föräldrar och närmsta vänner som varit med om våra nattningar påstår att vi har exakt världens mest lättlagda barn (typ), så jag gissar att det mest handlar om dem. Inte våra nattnings-skills-alltså.

Det här är alltså inte ett skryt-inlägg, för det är en extremt oförtjänt sak att skryta om. Men någon frågade och ville veta mer, och här är med.

Berätta, hur nattar du ditt/dina barn?

En checklista för nyblivna mammor

En checklista för nyblivna mammor

checklista för nyblivna mammor

Checklista för föräldralediga mammor

  • Att du behöver näring för att orka goes whitout saying. Om du ammar är näringen viktigare än annars. Och ändå kan det vara så svårt att få i sig allt en behöver, framförallt när tröttheten är överhängande. Ät så bra du kan, fuska med någon vitamintablett om du tror att du behöver!
  • På riktigt, du behöver sova! Om du inte får sova minst en eller två sömncykler per natt kommer du bli konstig. Får du aldrig sova sammanhängande behöver du kanske få avlösning av din partner eller av en annan vän eller släkting.
  • Alltså, på riktigt. En liten tvätt, om än så liten, kommer göra din dag bättre. Det må kännas lönlöst i och med att du snart kommer bli nedspydd igen, men ändå. Gör det bara.
  • Knipövningarna är värda sin tid i guld, även om de i ärlighetens namn är pisstråkiga. Din bäckenbotten kommer tacka dig, dit klimakterie-jag kommer tacka dig. Ta också en kort promenad, den friska luften kommer göra dig gott!
  • Alltså. Du kan inte krysta fram skatt, men om du aldrig skrattar behöver du ta det på allvar. Prata med din BVC-sköterska om hur du mår!
  • Du kommer behöva de där tio minuterna för att hålla samman. Andas med magen, släpp ner axlarna och låt tankarna gå till något annat än tvätthögen och nästa måltid.
  • Ta emot hjälp! Träna dig på att be om, och tacka ja till, erbjudanden om stöd och hjälp. Kanske bara att någon sitter med din bebis medan du duschar. Eller att du säger ja tack när någon erbjuder sig på att hjälpa dig med vagnen nerför trapporna. Du måste inte klara allt själv!
  • Se ditt barn i ögonen och säg att hen betyder allt för dig och berätta hur mycket kärlek du har. Även om inte barnet förstår orden. Innebörden går fram, jag lovar.
  • Nästa utmaning är att hålla ett samtal med någon annan vuxen, som inte rör barnet. Försök att inte prata kläder efter årstid, bajs, matning eller något annat. Prata om dig. Vem är du?
  • Du är trött, du är utmattad och du ibland långt ifrån den du skulle vilja vara. Förlåt dig själv och gå vidare.

En checklista för nyblivna mammor

Dela den här listan med en vän! Tipsa gärna om att läsa övriga inlägg i kategorin om förlossning och kejsarsnitt, eller om postpartumträning. Du vet aldrig vems liv du kan förgylla eller förvandla!