Kategori: Föräldraskap

Föräldraskap

Ibland är vi toppenföräldrar och ibland är vi inte lika strålande. Här hamnar inlägg om föräldraskap. Här hittar du inlägg från vår tid som spädbarnföräldrar, om ettbarnsföräldrar som väntade lillasyskon och om tvåbarnslivet. Våra barn är födda 2012 och 2014 och vi kan ibland fortfarande överraskas över utmaningarna med föräldraskap.

Bloggens mer personliga sidor är till stor glädje för oss, och vi hoppas att du som läsare också hittar något du gillar här. Vi uppskattar er läsare och er input otroligt mycket.

 

Frågeinlägg Mia

När vi efterlyste ämnen att skriva om inför sommaren fick vi bland annat in dessa frågor!

Vad gör dig glad?

Jag blir otroligt glad över patienter som når de mål vi satt upp med rehaben. Typ patienter som haft samlagssmärta som kommer tillbaks och berättar om att de nu kan ha sex utan att ha ont. Jag blir också otroligt glad över all positiv feedback kring vår bok. Jag blir glad över härliga dagar med barnen, ni vet stunder där allt går smidigt och de är glada. Lösgodis med mycket surt och salt gör mig också glad!

Vad gör dig arg?

Jag blir oftast arg som en bieffekt av andra känslor, typ besvikelse eller stress. Jag blir arg på människor med låg arbetsmoral eller folk som ljuger. Jag blir arg på barnen när de bråkar med varandra, slåss och stökar ner hejdlöst. Men när jag blir arg på dem är det oftast för att jag egentligen är stressad, eller som händer lite oftare nu – om jag har sämre tålamod för att jag har ont.

Hur hanterar du stress på jobbet?

Jag går in i mig själv och blir väldigt effektiv. Blir något mindre kreativ och inlyssnande på patientbesöken. Och drar mig undan kollegor och ”onödiga samtal” och typ jobbar undan i ensamhet. Gör listor och checkar av.

Berätta om ett besök på biblioteket!

Jag och barnen har inte riktigt lärt oss tycka om biblioteket här i Årsta, det är väldigt omysigt. Ska också i ärlighetens namn också erkänna att vi kommit dit en kvart innan stängning varje gång, så vi har typ hetsletat böcker och lånat och sen gått hem. ”Vårt” gamla bibliotek på Medis var mycket mysigare, faktiskt även sedan de fick flytta in till Söderhallarna. Dit gick vi ganska ofta och satt och läste rätt länge, innan vi lånade hem favoriterna.

Hur hanterar du stökiga barn?

Om jag har tid (alltså typ inte står och färdigställer middagen) så försöker jag bryta av med en helt motsatt aktivitet. Oftast är det enklaste bara att säga att vi ska läsa, våra barn älskar att bli lästa för. Men det kräver ju att jag själv ska kunna ta den tiden och sätta mig ner med dem. Och är stöket beroende på typ hunger innan middagen är det mest effektiva bara att köra på med maten och låta dem härja på. Ett annat supertips är barnradio från SR. Wollmar ÄLSKAR ”Det blå hotellet” och det kan ofta ersätta att man läser för honom. Wilfred är inte riktigt lika förtjust, men kan ofta leka lugnare om Wollmar sitter och lyssnar på radio. En annan lösning på stök är att gå ut. Det gjorde vi oftast som stök-lösning när barnen var mindre. Vi är mycket ute nu med, men inte riktigt lika ofta som ”jag får panik över härjandet här hemma”-lösning.

Hur tror du att maten påverkar ens välmående?

Oj, jättemycket! Jag själv är extremt blodsockerkänslig, så jag behöver hålla mig jämn för att typ inte tappa livsgnistan. Men att äta någorlunda balanserat och varierat är superviktigt för att få lagom med byggstenar och bränsle. Jag tror inte på några förbud, men allt i moderation. Godis och snabbmat hör till helgerna för oss.

Vilka åldrar är bäst när det gäller barnen?

Jag tycker att det hela tiden blir bättre! Jag är ingen spädbarnstids-älskare utan tycker verkligen att det är roligare med barn som går att resonera med. Och det har verkligen blivit tusen gånger bättre att vara i lekpark med barnen när de leker själva, istället för att behöva stå i en sandlåda och verka peppig. Att gunga barn är ju dödens tråkigt.

Vad ser du fram emot i ditt föräldraskap?

Att få läsa Harry Potter för dem, haha! Och jag ser fram emot att de börjar mellanstadiet och att jag ska få läsa läxor med dem och få en ny chans att bli lite allmänbildad, typ om Sveriges landskap och sånt.

Vilka är dina bästa kvaliteter som förälder?

Struktur och planering. Det är typ mina bästa kvaliteter överhuvudtaget. Men både jag och Joseph är oerhört duktiga pedagoger vad gäller att förbereda barnen på vad som kommer hända. Vi har sällan kriser av det slag som handlar om överrumpling, och våra barn vet vad som gäller och förhåller sig bra till det. Sen tror jag att jag är snäll och gosig, men kan ha ganska kort tålamod. Och jag tycker tyvärr att det är skittråkigt att leka.

Vilka är dina mål med föräldraskapet?

Att fostra barn som kan lyssna och ta hänsyn till andra, men som också vet sitt eget bästa och har tydliga integritetsgränser. Att de ska värdera att kunna lägga in ansträngning för att uppnå mål. Att våra söner ska ha samtycke och feminism som grundprinciper, både i förhållanden och livet i stort.

När vi väljer barnvagn

När vi väljer barnvagn

Det här inlägget är en ett funderande inlägg. Jag vill inte att ni ska läsa detta utifrån min fysioterapeutroll, på så sätt som jag skriver om en del andra saker. Typ vissa bäckenbottengrejer skriver jag ju ur ett ”jag vet bäst”-perspektiv.

Här rör jag mig utanför både mitt kliniska verksamhetsområde och litegrann i gränslandet vad gäller vetande överlag. Jag jobbar inte med barn. Jag kan en del grundläggande barn-fysio-grejer både utifrån kurser och utifrån att jag är fysioterapeut och förälder. Så: läs det här inlägget med en ödmjuk berättarröst, om det går.

Det här handlar om hur vi resonerar när vi ska välja barnvagn. En del utifrån forskning, en del utifrån en känsla, en del utifrån ett pretto-fysio-perspektiv och en del utifrån vad vi helt enkelt gillar.

Vi vill inte ha en barnvagn med babyskyddsadapter

En grundläggande sak är att vi inte äger en bil, och därför inte har någon större användning för ett babyskydd. Men utöver detta finns det faktiskt forskning som avråder från användande av babyskydd som sittplats. Det är en utmärkt baby-säkerhets-sak vad gäller bilåkning. Men det är inte lämpligt att ha sin bebis i babyskydd i barnvagnen som en mer regelbunden lösning.

Varför?

För att när man undersökt syremättnaden i blodet hos friska nyfödda har man funnit att syremättnaden går ner när bebisen åker i babyskydd, jämfört när de ligger ner platt på rygg. För större barn och vuxna är det helt omvänt – alltså vi syresätter oss bättre när vi sitter upp än när vi ligger på rygg. För bebisar är det motsatt. Det har både med nackstyrkan, nackrörligheten och mjukheten i bröstkorgen att göra, om jag förstått det rätt. Syremättnaden har funnits gå ner i snitt från 97,9 % i ryggliggande till 95,7 % sittande i babyskydd. Därför rekommenderar bland annat ”Amercian Academy of Pediatrics” att spädbarn bara sitter i babyskydd just i samband med bilåkning. Anledningen till att avråda ”okynnes-sittande” i babyskydd handlar alltså delvis om risken för plötslig spädbarnsdöd. Babyskydd är gjorda för att optimera trafiksäkerheten, de är inte gjorda för att barn ska tillbringa mycket tid i dem utöver det.

Sittergonomi

Små bebisar ska alltså ligga plant på rygg, enligt alla medicinska rekommendationer. Hur är det med större bebisar? Det är här vi kommer litegrann ut på hal is. Jag personligen vill inte köpa en vagn med en så kallad ergonomisk sits. En ergonomisk sittdel är skålformad och har en sittplatta och ett ryggstöd som sitter ihop. Det vill säga tippar du bak ryggstödet så fäller du också sitttytan. Liggpositionen blir då så att bebisen har böjda knän och benen lätt höjda. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är det ”ergonomiska” med detta. Om barnet hamnar att sitta lite i ett mitt-emellan-läge mellan rakt upprätt och liggande kommer alltså sittställningen att bli lite vinklad. Motsatsen är en ”vanlig” sittdel, även om det blir lite konstigt uttryckt. De ergonomiska sitsarna verkar vara långt mer vanliga nuförtiden. När du fäller ryggstödet i en traditionell sittdel kommer kroppen landa plant i ligg-läge, och sitsen vara helt rak och benen kan sträckas ut helt.

Spelar det här någon roll?

Det är här vi kommer ut på tunn is vad gäller forskning och vetande. Här har vi mina tankar och resonemang. En skålad sits vill vi gärna undvika av följande skäl:

  • Även när barnet gått förbi den första risken för plötslig spädbarnsdöd kan det vara bättre med plana ligglägen, i alla fall om barnet mer regelmässigt ska kunna sova i vagn. Att kunna sträcka ut sig raklång är viktigt för framförallt blodcirkulationen i kroppen.
  • Att sitta i en ergonomisk sits innebär också att kroppens eget aktiva sittande försvåras. Barnets bäcken och ryggrad hamnar i en sådan position att den ”ergonomiska sitsen” kan inbjuda till för mycket stöd. Aktivt sittande är alltså ett helt och håller upprätt sittande bara med hjälp av muskelkraft, och inte sittande med hjälp av ryggstöd.

Platta bebisskallar

En annan aspekt på det här med sittdelar är hur sittpositionen påverkar bebisens huvudform. Här är vi inne på något som jag hört flera fysioterapeuter som jobbar med bebisar prata mycket om. Det saknas dock forskning som kan backa upp resonemanget. Men: Om bebisens aktiva sittande begränsas på grund av en ergonomisk sits kan också nackens rörlighet begränsas. Om bebisen inte stimuleras till att röra huvudet mycket och fritt kan detta påverka risken för platt bakhuvud eller försena återhämtningen av sneda nackmuskler hos bebisar som fötts med sådana.

Men vad vet vi?

Det finns inga, eller mycket få, vetenskapliga belägg för hur barnvagnens sittställning påverkar barns hälsa på lång sikt. Jag tror och tänker att barns kroppar är mycket flexibla och kommer utvecklas oavsett. Pratar vi om kortare sträckor och ett i övrigt aktivt barn, är det säkerligen inget problem med det omfattande stödet som en ergonomisk sits kan ge. Men är det ett barn som kanske är lite sent i utvecklingen och eller som inte älskar annan motorisk träning kan en ergonomisk sittdel vara en ytterligare en faktor som snarare stjälper än hjälper barnet i sin utveckling.

Vi kommer köpa en vagn innan bebisen ens är född. I och med detta kommer vi ta det säkra före det osäkra och välja en vagn med traditionell sits. Vi vill inte att vagnen vi väljer ska bli en del av en uppförsbacke i vårt barns motoriska utveckling. Att sitta i vagn ska vara så aktivt som möjligt och i vila ska positionen vara så plan som möjligt.

Som alltid- en dosfråga!

Ett genomsnittlig amerikansk bebis sitter i vagn mellan 30 minuter och 2 timmar per dag. Några motsvarande svenska siffror har jag inte sett. Jag tänker att vår bebis kommer ligga i det övre spannet av detta, i och med att hen troligen kommer hänga med på både lämning och hämtning av storebröderna. Och den föräldralediga av oss vuxna kommer ju troligen också gör någon promenad, utflykt eller inhandlingsvända varje dag. Det samlar ihop sig till en hel del vagntid.

Hur har ni resonerat vid köp av vagn?

Och: Har ni något tips på vilken vagn vi faktiskt ska införskaffa? Vi vet premisserna, men vi har inte hittat själva produkten än…

Referenser:

A comparison of respiratory patterns in healthy term infants placed in car safety seats and beds.

SIDS and Other Sleep-Related Infant Deaths: Evidence Base for 2016 Updated Recommendations for a Safe Infant Sleeping Environment.

 

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Barnens namn och baby boss namn?

Barnens namn och baby boss namn?

Både IRL och ibland via kommentarsfälten här och på instagram får vi ibland frågor om barnens namn. Ska baby boss också heta något på W? Och vad är bakgrunden till att vi valde namnen Wollmar och Wilfred?

Hur vi tänkte kring barnens namn

När vi väntade Wollmar hade vi först ingen aning vad vi ville att våra barn skulle heta. Vi låg ofta i sängen på kvällarna och gick genom alfabetet bokstav för bokstav och för att hitta namn vi gillade. Det gick sådär.

Vi bad att få veta könet på bebisen på ultraljudet, bland annat av just den anledningen. Vi ville snäva ner namneftersökningen något. Vi ville gärna ha namn som fungerar på både engelska och svenska, och som går att uttala för våra lankesiska släktningar och vänner. Vi ville också ha namn som inte skulle kräva bokstavering för att folk ska fatta eller för mycket förklaring.

Så en kväll fastnade vi för bokstaven ”W”. Och kom på att vi kände en favoritgubbe som heter Wimar. Vi var nära nog att bestämma oss för det namnet rakt av, men lekte runt i tankarna med olika varianter. Och då landade Wollmar i våra huvuden.  Efter den kvällen var Wollmar spikat. Något år efter att Wollmar fötts fick vi också veta att en sedan länge avliden släktning till Mia hade hetat Volmar. Så utan att vi visste det råkade vi välja ett namn som vi hade någon slags släktskap till.

Wollmar fick sedan namnen Kingsley Joseph också. Kingsley för att det är ett otroligt vackert namn och dessutom min farfars namn. Joseph eftersom alla män i min familj har haft det i någon form.

Wollmar Kingsley Joseph Fernando. 

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Och så en till graviditet

Sedan blev vi gravida med ett lillasyskon, och kollade även denna gång könet på bebisen. En lillebror, och vad skulle han då heta?

Wilfred-namnet kom till oss en dag i mina föräldrars kök. Jag tror att det var på jul. Vi satt på golvet och lekte med Wollmar. Min pappa stod och berättade om Kingsley, min farfar, som dog innan jag föddes. Vi frågade vad han hette mer än Kingsley. Wilfred Francis var svaret.

Jag och Mia tänkte exakt samma tanke samtidigt, våra blickar möttes och vi nickade eniga. Där hade vi det!

Wilfred Francis August Fernando

wpid-DSC01934.jpg

Så råkade det bli att våra söner tillsammans fick alla namnen som deras sedan länge bortgångna gammelfarfar bar. August är ett vackert namn som vi plockade från Mias släkt, bara för att ”väga upp” lite.

Vi har alltså haft barnens fulla namn spikade innan de ens fötts.

Och baby boss?

Baby Boss är barnens projektnamn på bebisen. Vi vet inte om vi kommer vilja kolla könet på bebisen den här gången. Troligen inte. Kommer vi hålla oss till ett W-namn den här gången också? Vi vet inte. Den här gången stor det verkligen still i huvudet på oss, och det känns inte riktigt bra!

För oss har det varit en del av välkomnandet av bebisen, att vi liksom haft namnet färdigt. Som en del i vår process av att bli redo.

Lilla trean! Du är så efterlängtad, men vi ska bara jobba lite till på det där med namnet…

Förslag mottages tacksamt!

Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Mias upplevelse av att få barn med två års mellanrum

Att få barn med ungefär två års mellanrum

Vi fick en fråga:

Berätta gärna om hur det är att få barn relativt tätt? Hur kände du i kroppen? Hur har det fungerat mellan syskonen? Känner ni att tiden räcker?

När Wollmar var typ tio månader var vi övertygade om att vi ville vänta med att skaffa syskon så att det skulle bli tre år mellan barnen. När Wollmar var elva månader började vi ändå bli sugna på ett till barn ganska tätt, främst eftersom vi började bli så nyfikna på hur det här eventuella andra barnet skulle bli. När Wollmar blev tretton månader var jag redan gravid. Och Wilfred föddes då Wollmar var 21,5 månader.

Ingen tvåbarnschock

Vi tyckte att den stora omställningen var att få ett barn. ”Tvåbarnschocken” som folk pratar om var inget som vi märkte av. Det var liksom ingen skillnad mot att packa skötväska för en eller två, eller byta blöjor på löpande band. Jag tror också att en del av skillnaden ligger i att jag mådde så mycket bättre efter kejsarsnittet med Wilfred än efter sfinkterruptursförlossningen med Wollmar. Jag kände mig så himla pigg, frisk och stark som nyförlöst den gången. När utgångsläget är ”yihooo, jag känner mig som superkvinnan” (i jämförelse med typ sängliggande, ledsen, rädd och smärtpåverkad).

wpid-photogrid_1400915872116.jpg

Olika barn…

Wollmar har alltid varit ett väldigt lätt barn. Han har liksom ätit, sovit, pratat och lekt lättsamt i det stora hela. Vi brukar säga att vi fick vårt krångligare barn som nummer två, och även om det låter orättvist så är det delvis sant. Wilfred har sedan start varit väldigt bestämd och velat ha saker på sitt sätt. Han har sedan födseln visat humör om det inte blir som han vill… Jag tror också att frånvaron av tvåbarnschock kan bero på att vi redan var något mer rutinerade föräldrar när vi fick ett mer krävande barn, och dels för att Wollmar aldrig ställde till någon grej av att ha blivit storebror.

En lätt ålder?

Wollmar var nästan en bebis själv när han blev storebror. Det verkar som att många pratar om att högre åldersskillnad kan bidra mer till svartsjuka och drama? Eller? Wollmar hade ingen större reaktion över att få syskon och efter bara någon vecka var Wilfreds existens helt självklar. Nu när de är större kommer Wollmar inte alls ihåg tiden innan vi fick Wilfred.

Men små barn kräver mycket

De första åren med barnen var jätteintensiva. Tiden räckte till det viktigaste, men vi märker så här i efterhand att vi inte haft tid för samma saker. Vi har ju inte haft närmelsevis samma koll på Wilfred och hans utveckling som vi hade över Wollmars. Men å andra sidan har Wilfred alltid haft ”roligare” än Wollmar hade i samma ålder. Han har ju alltid blivit road av storebror och hans upptåg. Som förälder tyckte jag att det var mycket tuffare att underhålla ett barn än två.

DSC01046

När vi övade med bebisdockan, en månad innan Wilfred skulle födas…

Kroppsresan

Min egen kroppsresa efter graviditeterna pågick länge. Jag har tyckt att det har tagit ungefär ett år båda gångerna att hitta hem i den nya kroppen efter graviditeterna. När det hade gått ett år efter att Wollmar föddes blev jag ju gravid igen en månad senare. Efter att Wilfred föddes har jag ju ägnat mig en del åt långdistanslöpning, vilket i sig påverkar kroppen en del. Och sedan kom operationen i höstas, men allt vad det innebär. De senaste 6 åren har varit en resa i min kropp, där inget egentligen har varit konstant. Men summa summarum – jag har landat i en postpreggokropp som jag trivs med, både utseendemässigt och funktionellt.

Är vi nöjda med åldersskillnaden?

Syskonrelationen och åldersskillnaden mellan Wollmar och Wilfred är vi på det hela taget supernöjda med. Bröderna bråkar en del, men har hittills ändå haft större glädje av varandra än vad de bråkat. Och vi är så glada för att de har varandra! När det kommer till åldersskillnad mellan barn så måste det ju vara så olika från varje barn och familj. När Wollmars jämngamla eller äldre kompisar får syskon NU kan vi ibland tänka ”åh vad lätt och mysigt det måste vara att bara ha haft ett barn så länge…”. Men vi vet ju inte, de kanske tyckte att ett barn var jobbigt nog de första åren? Och kanske blir tvåbarnschocken större om familjen hunnit komma längre ifrån bebislivet till att börja med? Äh, jag vet inte, ni läsare får gärna fylla i med era upplevelser av åldersskillnader, syskon och flerbarnschockar… Vår slutsats är att det har varit intensiva år med barn hittills men att vi också är otroligt tacksamma för att vi kunde få syskon så ”tätt”.

Ni läsare som har fler barn, vad har ni för erfarenheter av åldersskillnad?

Och ni som funderar över syskon, hur går era tankar om tid mellan barnen?

 

Januarimatplanering

Januarimatplanering

Vi ska snart flytta och kan inte dra igång med något nytt landstema som kräver en massa inköp av fancy varor, utan vi kommer fokusera på att äta ur skåpen här hemma. Det behöver för den sakens skull inte bli tråkig mat!

Här är vår matplan för närmaste veckorna:

  1. Kycklingburgare
  2. Morotsbiffar med bulgur
  3. Hell hour salmon
  4. Enkel köttgryta med matvete
  5. Asiatisk biffsallad
  6. Vegansk minestronesoppa
  7. Godaste kycklingsoppan
  8. Lyxig veganpasta
  9. Fisktacos (med lite andra tillbehör för att barnen ska äta)
  10. Gnocchi och köttbullar

Vi planerar att äta i kapp på frukt och grönt (det blev i ärlighetens namn ganska lite sånt över julledigheten).

Bland annat dessa

Har du några cravings eller planer för maten kommande veckorna?

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Våra barn växer alltså upp som tvåspråkiga, engelska och svenska. Vi fick en fråga om våra barns tvåspråkighet och hur vi gör med  med de olika språken hemma hos oss.

Min egen uppväxt med två modersmål

Jag (Joseph) är uppvuxen delvis i Sverige och delvis på Sri Lanka. Min pappas modersmål är singhala men som ”urban medelklass” i en före detta brittisk koloni pratades det både singhala och engelska i hans hem, familj och släkt. Min mamma är svenska, men växlar mellan engelska och svenska inom familjen. Jag har gått i engelsk skola på Sri Lanka, och i svensk skola i Sverige. Jag kan väldigt lite singhala, men flytande engelska. Därför har vi valt att se till att våra barn blir tvåspråkiga.

Hur vi gör

Mia pratar svenska med barnen och jag engelska. Mia och jag pratar svenska, men växlar också över till engelska ibland av oklara anledningar. Undantagen är att vi använder oss av valfritt språk vid läsning eller sång. Barnprogram kör vi nästan uteslutande engelskspråkiga. När vi köper böcker är det nästan alltid engelska böcker i och med att presentböcker från andra och bibliotekslåneböcker nästan alltid är på svenska.

Förskola och skola?

När vi skulle välja förskola så funderade vi på att välja en engelskspråkig förskola. Men att ha en förskola som är nära hemmet vilket underlättar hela livspusslet. Valet föll på en ”vanlig förskola”.  I och med att det är så mycket svenska i vardagen på förskolan för barnen så har vi ett tillägg till ”regelverket”. Vi middagar försöker vi att alla prata engelska. Barnen pratar nästan uteslutande  svenska, om vi inte ber dem att byta till engelska. Så är det mest Mia och jag som pratar engelska vid middagarna. Men vi tror att det är exponeringen som gör skillnad och att det kommer att falla sig naturligt med båda språken allt eftersom.

Barnen märker ingen skillnad

Jag tror inte att barnen bryr sig om vi pratar på ett språk med dem när de pratar på ett annat. För dem är det kommunikationen som är det viktiga. I min familj har vi alltid blandat och knappast varit medvetna om vilket språk som använts, så det är något av en vanesak. För mig tog det ungefär 1 ½ år innan jag kände mig helt bekväm med min engelskspråkighet med barnen, fastän jag pratat engelska med mina föräldrar (blandat med svenska) hela min barndom.

Ibland så händer det att båda barnen utbrister hela och grammatiskt korrekta meningar på engelska. Som idag när Wollmar hade lekt Krakel Spektakel och dragit ner gardinen och ropade till mig ”Oh no Daddy, I think we have a problem”. Men det händer som sagt var inte varje dag.

Daddy med alla barn

På Sri Lanka kallas fäder för tatha alternativt tathi. Min pappa kallade sin pappa (min farfar) för daddy. Han ville kalla honom för tathi, för det kallade ju alla andra sina fäder. Min farfar var dock mycket fast besluten för att han ville kallas daddy. Under min uppväxt försökte min bror och jag vid några tillfällen att kalla min pappa för just pappa, daddy, dada eller liknande. Men han var lika fast besluten som sin far över vad han ville bli kallad. Han ville vara en tathi, och är nu Siya=farfar. När vi väl fick Wollmar så kom så klart frågan upp över vad han (och numera båda barnen) skulle kalla mig. I och med att jag konsekvent pratar engelska med barnen så lät det konstigt med ”pappa”. I så fall hade det varit mer korrekt att köra med ”papa” eller ”pa” som i  vissa delstater i USA och Kanada. Men i och med att jag inte har någon som helst koppling till den delen av världen så kändes det fel. Att bli kallad för ”tathi” var ju så klart också ett alternativ men i och med att jag alltid drömde att få kalla min pappa för just daddy så blev det daddy som vi bestämde oss för. Barnen vet att förklara för alla sina vänner att ”min pappa kallas daddy” och både kusiner och kompisar kallar mig ofta för det. Det känns rätt mysigt, om än knasigt.

Framtiden får utvisa

Vi hoppas på modersmålsundervisning så snart barnen får börja skolan. Vi har också tankar på engelskspråkig skola längre fram. Vi får se om barnen kommer vilja prata engelska hemma eller om svenska förblir deras förstahandsval.

Någon annan tvåspråkig familj? Hur tänker ni hemma?

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

 

De där första veckorna, månaderna, med bebis. Det gör något konstigt med en. Det skapar så märkligt inåtriktade perspektiv på livet, gör allt att bli helt skevt i tid. Jag upplever att många drabbas av en konstig slags kroppspanik, en stress att snabbt, snabbt bli återställd. ”Om jag inte blir normal inom ett par månader, så döms jag till att leva med den där degiga magen och dålig kondition resten av livet.”

Så tydligt i bloggvärlden

Visst märkts det så tydligt på många olika mammabloggar. Att många drabbas av de där skeva perspektiven. Bloggare tycker en massa och får också utstå en massa människors åsikter om föräldraskap och moderskap, barnuppfostran och sånt. Tycker både att bloggare själva och deras läsare kan framstå som helt vansinniga ibland. Bloggarna verkar tycka att det är deras fulla rättighet att basunera ut sitt egna skeva kroppsideal. Läsarna verkar ofta tycka att det är deras fulla rätt att basunera ut sina egna tankar om barnuppfostran.

Jämfört med att vara ny på jobbet

Det finns ingenting annat nytt i livet som vi tänker att vi kan, behärskar och har full rätt att oödmjukt uttrycka åsikter om, som just föräldraskap. Jag menar såhär – de flesta som börjar på nytt jobb har efter 8-9 veckor fortfarande ett förhållandevis ödmjukt förhållningssätt och en insikt att en bara börjat nosa på grunderna i yrkets kunskapsdjup. Efter två månader kan de flesta inte ge kategoriska svar eller måla upp bilden av att veta allra bäst. Men många föräldrar har efter två månaders föräldraskap fått en släng av de där skeva tidsperspektiven som bara bebisbubblan och sömnbrist kan ge, och börjar helt sonika få hybris och känna sig som världens uppslagsbok i föräldraskap.

Barn två och framåt

Det var för vår del ödmjukande att få barn nummer två. Saker som var dödsviktiga för oss i början med Wollmar, sånt som jag kunde tänka att andra föräldrar gjorde ”fel” insåg vi att verkligen inte gick att överföra rakt av till andra. Typ, med ett enda barn som sov superbra var det viktigt för oss att han sov mycket i sin egna säng. Nu, heh? I flera år sov vi större delen av nätterna alla fyra i samma säng. Wilfred sov med oss för att han sov för kasst annars. Wollmar sov med oss för att han helt sonika tog sin napp och snuttis och travade över till vår säng varje natt. Ingen bar bort barnen, det var helt bortprioriterat när att överhuvudtaget få sova står lååångt över sovkomfort i prioritet.

Tips med den här titeln

Jag har tipsat om den amerikanska podden ”The longest shortest time” förut. Den är såå bra. Dessutom är namnet något så ofantligt vackert och lite trösterikt. De här åren med barnen, det är den längsta kortaste tiden som finns.

På just det här ämnet, om föräldrar som tror sig veta bäst handlar detta avsnitt! 

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör just nu har aldrig har blivit gjort förut.

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade nog en yrkesroll på en skola på funktionshindrade som hon och gammelfarfar drev. Jag kan aldrig tänka mig att hon hade båda full tjänst på skolan och fullt ansvar för barn och hem. Aldrig i livet.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blir förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om ”vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små. Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, ”egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt resonabelt, att leva som vi lever nu. Jag tror inte att min mormors mor, min egen mormor eller min mamma för den delen haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda – trots att vi inte behöver tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör.

Kan vi tänka tillsammans kring det här? Finns det orimligheter i vår vardag som skulle gå att ”skala bort”? 

Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

Liftarens guide till lekparken (att överleva småbarnsåren)

För varje ny termin brukar vi förvånat titta på varandra och konstatera att ”vad stora barnen blivit, vad enkelt det blir nu”. Vi har 21,5 månad mellan våra barn, och vi ska inte sticka under stolen med att det har varit vansinnigt intensivt i perioder. Det är kanske inte egentligen enkelt nu, det var helt orimligt tufft förr. Hehe.

Att överleva småbarnsåren. För den som ännu inte kommit dit, och för dem som för länge sedan passerat tror jag att ordet ”överleva” kanske låter magstarkt?

Men föreställ dig. Sömnbristen i nära nog nivå att kunna användas som tortyrreskap, det gungande rörelsemönstret du lägger dig an med för att få ett gråtande barn att komma till ro, det ständiga dåliga samvetet över att inte hinna hem från jobbet i tid, det dåliga samvetet över ett tappat tålamod, besvikelsen över att inte vara tillräckligt rolig och glad som förälder.

Listan kan göras lång.

Vi pratar kanske inte regelrätt överlevnad som i bemärkelsen att försöka leva en dag till utan vatten i en öken, som i att faktiskt behålla livet. Men överlevnad som i att faktiskt fungera väl som förälder, som partner, som anställd. Det är inte helt enkelt.

Jag hittade några synonmer till ”överlevnad”: att klara sig, leva igenom, genomleva, uthärda.

Dessa stämmer väl ganska väl överens med småbarnsåren?

Den senaste tiden har jag tänkt på mina överlevnadsstrategier.

  • Att acceptera och inse att ett välbalanserat ”livspussel” är en myt.

Den där perfekta harmonin mellan att göra succé på jobbet, vara den roligaste föräldern som aldrig blir oresonligt arg, laga god och näringsriktig mat och dessutom vara en engagerad partner existerar inte. Den som påstår det ljuger. Det finns saker vi hinner och orkar med, och det finns saker som vi inte pallar. Alla gör inte alls, hur mycket det än verkar så på Instagram. En del verkar ha mer resurser än andra, men samtliga av oss sitter där med det dåliga samvetet och räcker inte till. Vissa dagar klarar jag kanske allt både jobbmässigt och på hemmaplan, men dessa dagar är verkligen sällsynta. Oftast så vinner något över det andra i det ständiga pågående livspusselkriget om min tid. Att acceptera att det kanske måste få vara så kanske kan minska känslan av att alltidalltid det är jag själv som är förloraren.

  • Att ha en hårdfiltrering på ”råd”.

Allt jag läser och hör har potential att lägga sten på bördan vad gäller mitt ständiga dåliga samvete. Jag skulle kunna skriva listor utan ände på vad jag skulle kunna lägga till i mitt liv och föräldraskap för att ”vi skulle må/sova/äta/leka/ligga bättre”. Men inget slår mina egna som när det gäller att ta hand om våra barn. Vi har vår egen familjehistoria att berätta, och det finns inget ”rätt” slut. Det finns ytterst få saker som jag inte kan tänka ut själv som skulle kunna revolutionera vår vardag.

  • Att hitta en fungerande nivå på mina förväntningar på mig själv.

Är barnen sjuka och kinkiga kanske den rimliga förväntningen på mig själv och min dag att ta hand om barnen, ta en snabbdusch och koka snabbmakaroner? Och en annan dag kan förväntningarna vara mycket högre. Livet går i säsonger och jag måste  acceptera det. Kanske kan jag ställa mig själv frågan ”vem kommer bli besviken om jag inte gör a,b och c idag?” Är det bara jag själv som påverkas har jag möjligheten att tänka om!

  • Att våga visa svaghet. 

Enda sättet att få hjälp och stöttning när det behövs är att be om hjälp. Ingen gissar sig till att jag inte orkar en till arbetsuppgift eller kommer krevera inombords om jag måste läsa en till Alfonsbok. Det finns oftast resurser att omfördela bördan, om inte på hemmaplan, så på arbetet. De allra, allra flesta medmänniskor vill varandra väl och ställer upp när de får en konkret fråga om hjälp.

 

Vad har du för överlevnadsstrategi?