Kategori: Föräldraskap

Föräldraskap

Ibland är vi toppenföräldrar och ibland är vi inte lika strålande. Här hamnar inlägg om föräldraskap. Här hittar du inlägg från vår tid som spädbarnföräldrar, om ettbarnsföräldrar som väntade lillasyskon och om tvåbarnslivet. Våra barn är födda 2012 och 2014 och vi kan ibland fortfarande överraskas över utmaningarna med föräldraskap.

Bloggens mer personliga sidor är till stor glädje för oss, och vi hoppas att du som läsare också hittar något du gillar här. Vi uppskattar er läsare och er input otroligt mycket.

 

Vad jag gjorde innan barnen, och Bob Dylan

Sorry om det blev lite skralt bloggande här igår. Joseph är på sova-borta-kurs, jag var värd för ”bäckenbottennätverket” igår och jobbade över två timmar. Lina, en vän till familjen, ställde upp och hämtade barnen på förskolan. När jag kom hem blev det eftermiddags-kvällsrejs, och sen fick jag tillfälle att i lugn och ro sitta och dricka te med Lina och prata om Bob Dylan.

Tänk, innan barnen var det ALLTID så. Inte att jag pratade med vänner om Bob Dylan, men att jag med jämna mellanrum hängde med en vän, drack te/kaffe/fikade och bara pratade. Eller min största favorit – ta långa promenader och prata. Så många timmars skillnad det är nu, vad gäller samtal.

”Vad gjorde jag med all tid innan barnen?”

Jag pratade. Och lyssnade, naturligtvis. Konverserade är väl mer rätt.

Samtalen förr: Timmar av prat, fram och tillbaka, högt och lågt.

Samtalen nu: NEJ, du får inte kasta dinosaurierna i toaletten!

Men, tillbaks till Bob Dylan.

Med all respekt för hans artisteri. Han ÄR inte författare. Världen är full av författare som lever, andas och drömmer sina ord, men som aldrig får den respekt eller berömmelse de förtjänar. De allra flesta författare skriver spaltmeter och tjänar småslantar. Bob Dylan har redan sin berömmeler, har vunnit priser och sitter förmodligen inte och vänder på kronorna för att få möjlighet att både äta, bo och skriva.

Jag menar inte att nobelpriset i litteratur ska vara någonslags bidrag för väl utfört arbete. Men NÅT kan väl vara enbart riktat till världens ordkonstnärer i form av författare? Musik-och-ordkonstnärer har redan egna arenor, egna berömmelsevägar, egna priser.

Lina skickade detta till mig senare på kvällen. Jag är tydligen inte ensam om min åsikt.

Jag älskar böcker. Jag älskar ord. Jag älskar text. Jag hyser sådan enorm respekt för författare.

Om jag måste välja står är jag på lag ”skrivna ord” framför ”musiksatta ord”. Och Bob Dylan borde inte fått Nobelpriset.

Hur tänker du?

 

 

 

wpid-DSC00900.jpg
Några av böckerna jag plöjde när jag var gravidledig innan Wollmar föddes

Mer om böcker på BakingBabies:

Av naturliga skäls skrev jag de flesta bok-inläggen innan barnen föddes, coh då hade jag lite annan nivå på bloggandet. Men om någon är intresserad finns många inlägg från back in the days…

Sommarens böcker

Novembers boktips!

Les Miserables

Även tystnaden har ett slut

Fallet

Ljus i augusti

Mörkrets hjärta

Röda Rummet

Anna Karenina

Mor gifter sig

Okänd soldat

Gösta Berlings saga

Möss och människor

 

Vabb-dag 

Vi har haft anmärkningsvärt friska barn ända sedan Wollmar började på förskolan. Tror kanske vi totalt vabbat 10-15 dagar eller något sådant. Då även inberäknat sådant som inte är regelrätt vabb, i och med att vi var föräldralediga med Wilfred när Wollmar var ganska ny på förskolan. 

Men i natt hade båda barnen feber, så jag fick vara hemma med dem. Wilfred var frisk och pigg när han vaknade, men Wollmar har legat med nära 40 graders feber hela dagen. 

Några reflektioner:

När Wollmar bara sovit hela dagen har det varit lite som att vara ettbarnsförälder (plus typ oro, omsorg, kramar, vattengtrugande och bära till toaletten med Wollmar). Men, asså. Tvååringar alltså. Utan storebror som underhåller, roar, busar upp och byter aktivitet med jämna mellanrum så framkommer det så mycket tydligare hur krävande det är att hänga med tvååring. De behöver underhållas hela tiden, kan läsa samma bok trettiotusen gånger och fattar inte när när de intensiva lekarna med tusen upprepningar liksom slutat vara roliga…I och med att han hade feber i natt, så sov han också så länge att han sen inte kunde sova på dagen alls. 

Och i min senaste repertoar med att hänga med tvååring hemma (det vill säga när vi hade Wilfred som bebis och Wollmar som tvååring och hemma från förskolan en dag i veckan) ingick att härja i lekparker, se till att trötta ut, äta minst något mellis i vagn på väg någonstans och sedan ha en tvåtimmars paus mitt på dagen när barnen sov. Men jag och Wilfred kunde ju inte direkt lämna Wollmar sovandes här hemma. Det tyckter jag alltid är svårt, att roa barn hemma en hel dag. 

En annan sak som jag kom att tänka på. När vi var föräldralediga hade vi ändå sjukt mycket saker att göra här hemma. Det skulle småstädas, lagas mat, tvättas och kanske handlas också. Nu är vi så vana att liksom riva av det där på kvällar och helger att jag blev helt perplext sysslolös här de stunder Wilfred faktiskt lekte lite själv. Sjukt konstig känsla. Jag har ju beställt en mass böcker via landstingsbiblioteket som jag ska läsa till min kurs, men de ligger nog på jobbet och väntar på mig nu. Så inte ens plugg kunde jag ta mig för! 

Och sen jobbsamvetet. Jag har stängt av det helt under dagen nu, vägrat ens tänka på det. Men det är verkligen inte roligt. Jag tror att de patienter som fick avbokas från min kalender i dag kommer få vänta 3-4 veckor på en ny tid. Det känns ruttet, men vad ska jag göra? Även vårdgivare och vårdgivares barn kan bli sjuka, liksom. 

En mysig dag på många sätt, men också lite småjobbig. Så som livet med barn typ är generellt, haha. 

Hoppas ni alla haft en fin måndag! 

Alkoholfrågan

Vi fick en fråga:

Dricker ni alkohol alls? Hur ser ni på att dricka alkohol i närvaro av barn? Från min uppväxt (och även i min familj nu) så dricks det väldigt måttligt med alkohol, små mängder och inte så ofta. Efter att vårt första barn föddes så tyckte både jag och min man att det inte var något konstigt att dricka ett glas vin eller öl vid tex middagar med vänner när barnen var med. Men ett litet tag efter att andra barnen hade kommit så ändrades min uppfattning helt. Det kändes plötsligt helt fel och liksom avigt att alkohol förekommer när barnen är med. Min man respekterar min upplevelse och har inga problem alls med att ha alkoholfritt i barnens sällskap. Min fundering gäller andra vuxna, ffa vid middagar med vänner (och deras barn). De flesta som vi känner verkar inte alls dela min uppfattning. Och jag vill ju inte läxa upp eller försöka bestämma över andra.. Eller verka för präktig och tråkig.. Men det känns bara så fel med alkohol och barn i samma rum. Hmm, kanske överreagerar jag.. Hur tänker ni kring det här?

Vi har funderat litegrann på den här frågan, mest eftersom det är liksom ett känsligt ämne.

Vi kommer båda från familjer med nykterist-traditioner. I Josephs mer internationella uppväxt har alkohol funnits med, men aldrig som rusmedel utan som trivseldryck. I Mias uppväxt förekom aldrig alkohol över huvud taget. Vi båda gick igenom tonåren utan att ha någon tonårsfylla alls, och när vi sedan var unga vuxna träffades vi och Mia flyttade ner till Öckerö. Vi kom därför aldrig heller att hamna i någon vana av att gå ut på krogen eller så. Vi har alltså i princip noll jobbig eller dålig relation till alkohol, och har heller aldrig som barn upplevt att vuxna dricker eller blir förändrade.

I takt med att vårt matlagnings- och smakintresse vuxit har vi också börjat ”nyttja” alkohol mer själva. Alltså som inläggningsvätska, smakförstärkare, del av grytor och såser, och som en del av en smakupplevelse som dryck till måltider. Det låter pretto, men det här är vår historia.

I våra sammanhang runt omkring oss är folk antingen vanenykterister, frikyrkliga, aktiva i nykterhetsrörelsen eller ganska lika oss själva, det vill säga dricker lite i mängd och som väl utvalda drycker till mat. När det kommer till familjesammankomster är det som en oskriven regel, ju större högtid (ju fler människor och fler barn) desto mindre alkohol finns. Och när vi säger ”mindre” då innebär det oftast inget alls. Julafton, midsommar, allt sådant firar vi helt alkoholfritt.

Vi inga som helst problem att servera vin till mat som vi själva bjuder på, en middag när vi typ bjuder hem en annan barnfamilj. Däremot hade vi nog haft anledning att fundera över detta om vi någonsin märkte att detta gick fel, på något sätt. Men om vår familj har en annan barnfamilj på besök, och de vuxna i sällskapet delar på en flaska vin, det är helt inom vår bekvämlighetsgräns. Jag vet att det finns människor som hävdar att barn känner av när vuxna dricker det minsta lilla, och det är säkert sant. Men vi har liksom aldrig rört oss i såna kretsar där det handlat om mer alkohol än så, och då känner det liksom att vi aldrig ens tangerar en gräns när det kommer bli dåligt/skadligt på något sätt.

Vi hade däremot inte alls velat ha med barnen på en fest eller till ett sammanhang där även vi själva märker att människor börjar förändras, bli mer ”uppsluppna” eller oberäkneliga. Vi har, genom vår egen icke-vana vid berusning, en väldigt stark känsla för när denna gräns börjar närma sig. Vi skulle absolut inte kunna slappna av med barnen där, och då hade vi troligen sett till att någon av oss inte drack alls för att kompensera, alternativt valt att åka hem.

Vi håller delvis med frågeställaren i sina tankar, men vi befinner oss så tydligt i miljöer där alkohol inte är ett problem. Därför kan vi tryggt korka upp en flaska vin till maten under en stillsam middag med vänner. Vi är också ”bortskämda” med att ju mer dignitet en högtid har för barnen, desto mer garanterat alkoholfritt är det. Det är oändligt skönt.

Det är svårt att avsluta detta inlägg utan att summera i någon slags ställningstagande som känns som en pekpinne. Barn får aldrig fara illa av vuxnas alkoholkonsumtion, och så länge ett sammanhang kan skydda barnen från detta så finns det säkert ”flera sätt att göra rätt”.

 

Jag är en skitförälder

Asså den här dagen…

Hämtade barnen och gick till parken, som vanligt. Det gick till en början okej, men efter en stund började båda barnen balla ur. Helt plötsligt hade jag en tvååring som härjade runt med en pinne och såg ut som att han försöke spetsa andra barns ögon, i en änden av parken. På andra sidan stod fyraåringen och gallskrek att hans två bästa kompisar inte fick klättra upp i hans helikopter (ett buskliknande träd). Jag sprang emellan dem och försökte släcka bränder, men tillslut brann det av i huvudet och jag tog dem handgripligen och sa att vi skulle gå hem. Det gick sådär, tillsammans väger barnen mer än mig, så jag har ingen direkt pondus i att försöka bära dem med mig. Då slet sig Wollmar och klättrade upp i en mast i ett lekskepp, av ren provokation.  Då typ rök det ur mina öron och jag ropade att vi går nu, jag och Wilfred. Och sen gick vi (i snigeltakt) tills Wollmar blev ledsen och klättrade ner och sprang efter oss.

Sen gick vi in. Wilfred kissade ner sig medan jag försökte göra i ordning maten (mitt fel, jag borde satt honom på toa pronto). När han väl var sanerad fick båda barnen spel över att maten skulle vara äcklig. De liksom bara sprang runt och härjade och vägrade komma och sätta sig och smaka, och det är verkligen inte så vi brukar ha det.

Jag tappade det totalt efter en stund och bara skrek. Alltså verkligen skrek. Wollmar blev helt rädd. Jag sa förlåt, och vi satte oss för att äta. De bara fortsatte att dissa middagen och vägra smaka, och tillslut fick jag bara gå därifrån för att hämta mig lite.

Då blev de naturligtvis ännu mer hysteriska och så hade vi en gråtfest utan dess like.

Sen blev vi visserligen sams, slängde middagen (jag fick inte heller i mig något) och åt macka och så badade vi allihop i badkaret (en fördel med att vara typ världens minsta mamma…). De verkar inte traumatiserade på något vis. Men jag? Jag känner typ som att jag borde söka hjälp. Jag förklarade noggrannt att det inte är deras fel när jag blir så där arg, men förstår de?

Gud ändå. Alla andra föräldrar verkar klara av att medla i konflikter, bryta barnens härj-räder och lirka med mat-vägran med någon slags stoiskt lugn och pedagogisk ton.

Vi hade en sån här period för ganska precis två år sedan, då läste jag en massa böcker och försökte ta mig samman och inte bli så där himla arg när allting f-ar ur. Men jag vet inte. Kommer jag med jämna mellanrum misslyckas och blir den där sura mamman som skriker och smällar i dörrar och släpar med sig barnen med hårda grepp och arga steg? OBS, jag skulle ALDRIG slå mina barn, ni behöver inte ringa soc.

Jag känner mig som en skitmänniska och skitförälder och vill bara krypa ner hos barnen och gråta mig till sömns och be dem förlåta mig och lova dem att jag alltid, alltid, alltid älskar dem och att allt jag vill är att de ska växa upp till trygga och empatiska individer.

Säg nåt uppmuntrande!

 

Fredagsfrågorssvar #2

 1. Vad tycker Mia om yoga ur ett fysioterapeutiskt perspektiv?

Mitt ärligaste svar är: jag tycker ganska lite. Mest på grund av väldigt liten yogaerfarenhet själv. Jag är stel som en pinne och o-mindful som bara tusan och yoga passar inte mig, tror jag. Sedan tycker jag ofta att yogande patienter jag träffar har bra kroppsmedvetenhet, bra uthållighet i blåmuskler men ibland svår att släppa en del spänningar i mage och ibland lite… ”inknödd andning” (väääldigt icke-vetenskapligt begrepp, fattar ni vad jag menar?). Släpp ut magen, vettja! Det kan bero väldigt mycket på instruktören om hur bra träningen verkar vara, speciellt gravidyoga som ibland kan verka ha skrämmande kvalitetsbrister vad gäller kunskaper hos instruktörerna. MEN! Tycker mig se och höra allt mer om evidensbaserad yoga som faktiskt göra jättenytta. Så: fysioterapeutiskt tror jag det kan vara asbra. För rätt person, rätt patient och med rätt instruktör. Som med allt annat.

 2. Spelar det någon roll om man börjar med knipövningar dagen efter förlossningen, som man blir tillsagd på BB, eller till exempel en vecka senare, när man landat lite?

Det som spelar roll i det långa loppet är att du börjar överhuvudtaget, någon gång. Om du tänker dig att det tar tre månader att träna upp bäckenbottenmusklerna, ja, då spelar tiden ju lite roll. Det vill säga om du börjar knipa på BB kommer du ha en fittare bäckenbotten 12 veckor efteråt, än om du börjar efter 6 veckor, liksom. Men i slutänden blir träningsresultatet lika bra. Du kan börja som 50, 60, 70 eller 90-åring för delen med. Du får effekt när du än börjar!

3. Vilka är era bästa tips för att få barn att äta och att sova?

Ojsan hoppsan! Vilka svåra frågor! Vi svarar tillsammans.

  • Att ha jättestora skillnader i ljus. Dagtid har vi ALLA lampor tända. En timme innan läggdags släcker vi typ alla lampor förutom några små.
  • Nedvarvning typ en timme, bad, läsning, TV, godnattrutin. Samma rutin varje dag, annars går vi noggrant igenom förändringen typ redan vid middagen. ”Idag kommer Daddy lägga er ensam och det betyder att…”
  • Trygga barn sover bättre. Om de behöver samsova med oss så får de göra det. Joseph bär gärna tillbaks dem till sina egna sängar när de somnar ordentligt. Mia bryr sig inte lika mycket. Vi har alltid haft barn som gillat att sova och de har gått med på att somna i egna sängar, det är vi tacksamma för. Sen är det alltid någon som ska kissa, dricka, tröstas eller behöver något annat. Hela nätter har vi aldrig sovit sen barnen kom.
  • När våra barn gråter på natten är de oftast kissnödiga. Vi har lärt oss att inte göra inte en grej av det, utan bara tyst ta dem till toa snabbast möjligt. Wollmars första sommar som blöjfri trodde vi att han fått nattskräck, men det var typ panik-skrik-gråt i sömnen för att han var kissnödig.
  • Vad gäller mat så är vårt bästa knep att aldrig få överhungriga barn. Kanske hör det ihop med att våra barn generellt har god aptit och gillar mat? Men vi kan i alla fall se till att barnen äter frukt gärna typ en timme innan middag, då äter de middagen bättre. Är de överhungriga blir det mer kaos.
  • Vi försöker se till att ha några säkra kort till middag varje vecka (pasta, typ) men sen äter vi ju otroligt mycket nya recept/rätter i och med våra olika mat-veckor. Tror att barnen liksom lärt sig att vara trygga i att vi alltid äter en massa nytt, men att det vi ändå väljer återkommande/bekanta stommar i rätterna.
  • Vi tvingar aldrig barnen att smaka på maten, men de får inte säga att den är äcklig om de inte smakat alls. Och sen har vi en regel om att vi håller varandra sällskap och pratar vid middagsbordet, även om någon inte tänker äta. Det innebär att det ibland kan vara så att ett barn bestämmer sig för att maten är äcklig, och vi säger att så får du inte säga om du inte smakat. Då smakar barnet, och sitter sedan kvar en liten stund. Under den tiden kanske han småäter gurka, morotsstavar etc, och det är ändå bättre än inget.
  • Vi tänker alltid ”det jämnar ut sig”. Inte att barnen får i sig allt vid alla måltider, men liksom över tid. En dag i veckan åt Wollmar 6 prinskorvar till middag. En annan dag bara pasta. En tredje dag bara morotsstavar och körsbärstomater. Sett över tid får ju han i sig typ allt han behöver.
  • Ibland märker vi att måltiden blir katastrof och att ett av barnen verkligen hade behövt äta mer, men något annat. Då försöker vi ofta ändå duka av och byta aktivitet en stund, och sedan erbjuder vi det andra alternativet (macka eller frukt). Vi vill ogärna att barnen ska tänka att de kan strunga att äta middag för att de alltid kan tjata sig till en macka istället. Än så länge har den taktiken funkat.
  • När det gäller frukost har vi alltid gett dem samma sak (gröt). Då vet vi att om de åtminstone ätit en stor portion gröt så klarar de sig nästan om de så skulle matvägra resten av dagen. Att alltid ge dem samma frukost inbjuder inte till någon diskussion, och frukost har i princip alltid varit friktionsfritt hemma hos oss.

wpid-wp-1409503895055.jpeg

När en förälder sover borta gör vi det ofta som en mysig grej, och den hemmavarande föräldern flyttar in i barnens rum för natten. Här är Wollmar två och Wilfred nyfödd och Mia skulle sova på madrass på golvet medan Joseph var på jobbsresa i England. 


PS. Vi ska svara på den jätteintressanta frågan om alkohol vi fick, men den känns lite omfattande och som att vi ska skriva tillsammans, så vi har inte hunnit. Det kommer!

På mitt föräldra-CV

På mitt föräldra-CV

wp-image-1412338777jpg.jpg

  • Jag har flerårig erfarenhet av fredsbevarande insatser samt kan även döma rättvisa i vissa tvistemål. Har utöver detta viss erfarenhet av vägledande samtal.
  • Jag har goda erfarenheter av arkitektur och teknik i byggklossebranschen.
  • Har även riktat in mig på säkring av hemmiljöer.
  • Anser mig vara en mästare på logistik, packning och planering. Kan hålla många bollar i luften.
  • Jag har en god förmåga att hålla fokus och bibehålla lugn även i miljöer som är högintensiva och med hög ljudnivå.
  • Har erfarenhet av många olika slags anti-aggressivitetstekniker samt meditation och mindfullness.
  • Jag har spetskompetens inom högläsning med fånig röst samt för djurläten.
  • Är mycket kunnig inom allt från råmaterial, kretaiva produktionsprocesser till kvalitetssäkring.
  • Jag har mycket erfarenhet i hantering av möjligt smittförande och kladdigt avfall, både vad gäller sanering, hygienhållning och deposition.
  • Har omfattade kunskaper inom nutrition och har erfarenheter av omfattande arbete med att få in mesta möjliga ingredienser i få utvalda måltider. Innehar även erfarenhet av att arbete med kund med mycket snäv palett vad gäller smakupplevelser och konsistenser.
  • Är inte främmande för övertidsarbete och obekväma arbetstider.
  • Jag klarar att hålla god kvalitet på mina arbetsinsatser på mycket kort återhämtning mellan arbetspassen.

wp-1464502011763.jpg

Hur ser din föräldra-CV ut??

(Repostat inlägg som först publicerades 29 augusti 2015)

Veckans poddtips…

Den här veckan har jag lyssnat på en del poddar, som vanligt. Den sista, om ”nära föräldraskap” har både jag och Joseph lyssnat på och diskuterat ganska mycket. Ingen av oss är ju direkt ”nära föräldraskapsutövare” även om vi för all del sjalburit, samsover och jag dessutom helammat. Men när det blir en icke-vetenskaplig lära av det, där det blir kategoriska ”rätt och fel”, då gillar ingen av oss det.

Här kommer veckans lyssningstips!

  • Stugg mom never told you

Alltså. Lyssna på detta! Om bröst och sportbh:ar. Så kul att jag skrattade högt ut på tunnelbanan här om morgonen. Och samtidigt otroligt informativt. Visste ni till exempel att bröst i rörelse rör sig i en åtta, och att det finns kvinnor som fått nyckelbensfraktur av sina skumpande bröst? 

  • Aktuellt om vetenskap och hälsa

Och ett jättejättebra poddavsnitt, lättlyssnat och informativt om endometrios finns här. Tio procent av alla kvinnor i fertil ålder är drabbade, detta är minst sagt en folksjukdom. Och jag hörde först talas om den här sjukdomen för, säg 4 år sedan? Gruvligt. Men bra podd!

  • Science versus

Inte helt opartiskt, men ändå intressant lyssning om ”nära föräldraskap” här.  Jag uppskattar Sveriges radios radioprogram för att de alltid i alla lägen försöker att vara opartiska, och visa åsikter från olika läger. Så kan vi säga att ”Science versus” INTE är. Den här podden är ganska dåligt maskerat kritisk mot ”nära föräldraskap” till att börja med. Men jag gillar ändå faktagranskningar och forskningsgenomgångar.

Vad har du lyssnat på senaste tiden?

Vad vi lärt oss av sommarens resor

Italien, Gotland och Öckerö. Tre vitt skilda resmål. Och vår lilla familj.

Det här har vi lärt oss av sommarens resor!

  • Våra barn behöver inte vagn egentligen längre (bara vi orkar bära  när det kniper…)

Våra barn orkar gå långt, flera kilometer. Vi måste bara ha VÄLDIGT gott om tid. Och när de plötsligt inte vill vara med längre, ja, då får vi stå vårt kast och bära.

  • Wilfreds ”Anka” går att ersätta med en liten teddybjörn på resor

Det här var vi lite oroliga inför. Vi ska packa till två vuxna och två barn, och vi reser runt utan bil. Ska den där himla Pingvin-ankan med?? Men som tur var gick Wilfred med på att få ett lite mindre rese-substitut. För övrigt ett av våra föräldraskapstips: Introducera snuttedjur och grejer som ni kan köpa dubletter av. Nu har vi inte två just av denna, men den är från IKEA och hade gott och väl kunnat vara en sådan.

  • Släkten är bäst

Alla sommarens resor har vi tillbringat med olika delar av släkten. Italien med Mias mamma. På Gotland var vi samtidigt med Mias ens syster med familj, även om vi bodde i olika hus. Och vi har avslutat semestern hos mina föräldrar på Öckerö. Det krävs en by för att uppfostra ett barn, och vi har tillbringat sommaren med ” vår by”. Tack alla för att ni finns! Vi är rika som har er!

wp-image-670754161jpg.jpg

wp-1465486240615.jpg

wp-image-2056003319jpg.jpg

  • Hur vi än bollar runt med dagsovningar och sena läggningar kommer våra barn aldrig sova längre än till sju

Det här är ju sjukt. Barnen kommer aaaaaaldrig ge oss en sovmorgon? Vi har rest långt, vi har härjat runt, de har missat sina dagvilor, de har fått promenera kilometervis. Visst blir de trötta. Men sover de längre nästa dag? Nej.

  • Kex är bäst som resmuta

Bara vi har kex i handbagaget så funkar vilken resa som helst. Tips: Ballerina är onödigt kladdiga rese-kex. Hårda och möjligen bara lite smuliga måste de vara. Mariekex är lagom hårda, de kräver liksom lite arbete för att knapra i sig. Och är tillräckligt o-spännande för att barnen ska ha att göra, utan att vilja glufsa i sig hela paketet.

  • Agriturism-semester var typ världens bästa

Den här semestern är vi bara SÅ NÖJDA med. Hoppas vi kan åka tillbaka till Italien snart. Vi har skrivit om detta så många gånger nu, så detta blir kort.

wp-1466362057521.jpg

  • Att ”se” städer gör sig inte bäst med en två- och fyraåring

Alltså. Rom var ju en fantastisk stad. Men det var nästan smärtsamt att bara som hastigast passera allt det där vackra, häftiga och liksom inte få UPPLEVA staden. Vi måste tillbaks. Även Visby var lite av en besvikelse eftersom barnen passade på att ha en meltdown och vi knappt fick uppleva staden. Men Visby är å andra sidan enklare att återbesöka.

 

Har du lärt dig något i sommar?

 

Sovmorgonsskräcken

Efter en trång och stökig natt vaknade jag av att Joseph och barnen gick upp, somnade om sen och kunde liksom inte vakna fast jag försökte. Drömde att klockan var 13.00 och fick panik! Tvingade mig själv att gå upp.

Klockan var 12 minuter över sju. 

Idag ska vi till min ena syster och fira en systerson och Wollmar i efterskott. Kalaset avslutas med kräftskiva. Joseph håller på att baka vårt kräftbröd och vi har en massa annat som ska fixas idag. Skönt att inte vakna klockan ett. Men nio hade ju typ inte skadat heller. Jaja…

Att roa en två- och en fyraåring?

Nu drar hösten igång med jobb och så som vanligt. För oss innebär det att Joseph i perioder jobbar så sent att han kommer hem efter att barnen lagt sig. Det går i stötar, så vissa veckor har jag ensam hand om barnen all deras vakna tid.

Våra barn, liksom de flesta andra, är ju rutinvarelser. Det är ju inte på något sätt omöjligt att vara ensam förälder med barnen (det är ju alla fantastiska ensamstående föräldrar bevis på), men dagar som frångår det vanliga har alltid kaos-potential. Känner du igen dig?

När jag har veckor eller dagar när jag är väldigt mycket ensam med barnen sänker jag nivån på mycket. Min grundregel är att aldrig ha låg blodsockernivå, varken på mig själv eller barnen. Det innebär att jag gör typ pasta eller pannkakor till dem till vilken mat som än är inplanerad. Att försöka få dem att äta vad som helst och smaka på allt, det projektet fortgår inte när mitt enda mål är att få oss alla någolunda mätta av måltiderna. Om jag är ensam med barnen och de typ sitter och geggar med den och berättar hur äcklig de tycker maten är får jag väldigt svårt att äta själv. Sjukt opraktiskt, och det slutar alltid med att vi alla blir sura.

Jag försöker också vara bättre på att planera in tidsfördriv/lekprojekt/pyssel dessa dagar. Är vi alla uttråkade blir det bara bråk. Och det finns gränser för hur många bamsetidningar jag pallar att läsa.  Ibland åker vi buss, ner till sluthållplatsen i Tanto och tillbaks. Ibland går vi till ICA och handlar baguette som barnen får knapra på hela vägen hem.

Bästa hejhejvardag, som vanligt!

Vår fyraåring gillar dock inte pyssel som att rita, göra halsband eller pärla. Sånt hade ju jag själv gärna gjort huuur länge som helst.

Vad är dina bästa knep för mellanstora barns-tidsfördriv?