Kategori: Föräldraskap

Föräldraskap

Ibland är vi toppenföräldrar och ibland är vi inte lika strålande. Här hamnar inlägg om föräldraskap. Här hittar du inlägg från vår tid som spädbarnföräldrar, om ettbarnsföräldrar som väntade lillasyskon och om tvåbarnslivet. Våra barn är födda 2012 och 2014 och vi kan ibland fortfarande överraskas över utmaningarna med föräldraskap.

Bloggens mer personliga sidor är till stor glädje för oss, och vi hoppas att du som läsare också hittar något du gillar här. Vi uppskattar er läsare och er input otroligt mycket.

 

Barnens adventskalender

Barnens adventskalender

adventskalender-barnen-2016

 

Både jag och Mia hade paketkalendrar när vi var barn, och vi minns på dessa med glädje. Det är ju något speciellt med att få öppna paket och få verkligen odla den förväntningarna inför jul.

Vi har lite dubbel känsla inför det här med paketkalendrar till våra egna barn. Vi VILL ABSOLUT förmedla samma glädje och pirriga förväntan till våra egna barn, men vill inte spä på konsumtionshetsen alldeles för mycket. De kommer få saker varannan dag, vi tänker att det inte gör något att de lär sig glädjas med varandra, turas om och vänta på sin tur.

Både när det kommer till adventskalender och julklappar kommer vi därför både ge saker de önskar sig, och mer torra saker de behöver. 

Här är vårt paketkalendersupplägg i år:

  • Ett paket playmobilleksaker delat på två. Kaninbur, kaniner och tillbehör
  • Ett paket nya tuschpennor uppdelat i två paket.
  • Ett paket träpäron
  • En ficklampa
  • Två paket Smarties
  • Fyra strumpor, två till varje barn
  • Varsin liten bil
  • Fyra högar chokladmynt
  • Klocktatueringar från Tiger, isärklippta att bli fyra paket
  • Vasin ny tandborste

Siffrorna på bilden är inte exakt spikade datum, vi kommer till exempel försöka placera godiset så att de kommer på helgerna. Av mina föräldrar har barnen också fått en Pixi-bokskalender, det kommer också bli en höjdare.

Hur tänker ni kring julkalendrar? Paket, choklad, papper, allt, inget?

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

Uppvaktning av nyblivna föräldrar

I min familj är vi många systrar, och tillsammans har vi nu 10 barn och en syster har en ytterligare i magen. Är det något jag lärt mig av mina systrars och mina egna erfarenheter är att även om vi är ganska lika, har vi haft ganska olika upplevelser. Både av förlossningen, BB-vistelsen och tiden efter. Jag har varit och hälsat på en av systrarna på BB på när hon dagen efter förlossningen såg helt oberörd ut, bara lite mindre gravid än senast vi sågs. Jag själv har legat i blodpölar i en sjukhussäng dagar efter en förlossning och upplevt det oerhört integritetsbesvärligt att ha besök. Erfarenheterna gör ju såklart väldiga skillnader! Jag och Joseph har tillsammans sammanfattat våra 5 bästa tips för att hjälpa och fira nyblivna föräldrar.

wpid-IMG_20120831_192349.jpg
Två veckor gammal bebis och föräldrar…
  • Hör av dig och berätta hur glad du är över det nya livet.

Säg i första hand ”Grattis” och i andra hand ”hur mår ni?”. Lyssna på svaret, och visa att du är beredd att höra svaret även om det av någon anledning inte är rosenskimrande. Om det inte är läge för något längre samtal lämna ett öppet erbjudande:  ”Hör av er när som helst om ni behöver prata. Jag ska inte ge råd, jag vill bara lyssna!”

  • Lämna ett öppet erbjudande.

”Jag är jättejättesugen på att få komma och hälsa på er och er nya bebis. Jag kommer givetvis ta med mig mat/fika till oss alla och kommer diska innan jag går. Hör av er när ni vill ha besök”.

  • Vill du skicka över en present, gör det!

Blommor är fantastiskt, men lika gärna en matkasse. Fyll den med kaffe, god juice, färsk frukt, nötter och andra snacks som upplevs nyttiga. Om de nyblivna föräldrarna inte får så mycket ro till matlagning kan en blodsockerhöjare vara räddningen. Plus en nybliven mamma kan få ännu mer kraftiga cravings än under graviditeten.

  • ”Jag är i affären, är det något ni behöver?”

Att bara komma förbi med något föräldrarna behöver men inte vågar sig ut att handla kan vara en toppenidé. Har du tur kan då också få chansen att få en sneak peek på bebisen! Utan att för den sakens skull ha bokat det där med uppstyrda besöket.

  • Istället för att alla kommer med små bodies i storlek 56, köp något i storlek 68-74.

Och om familjen verkar behöva det, gå kanske ihop ett gäng och köp ett presentkort på något dyrare som kan behövas senare.

wpid-IMG_20121107_161526.jpg
Från back then när vi gjorde tackkort för uppvaktningen när Wollmar föddes

Vad är dina bästa tips och upplevelser?

Vilka är dina erfarenheter av hur folk INTE bör göra? Berätta!

 

En dålig föräldraperiod

En dålig föräldraperiod

Louise skriver inlägg om ”När man bara är trött” som ett resonemang kring ämnet att hantera sitt föräldraskap när man har en tuff period som förälder. I rubriken och hennes första stycke tycker jag det viktigaste ligger!

Att när du har en dålig/tuffare föräldraperiod är det mest troligt för att du är trött.

Möjligen stressad också, men oftast trött.

Det är så viktigt, tycker jag. Att se problemet för vad det är. Det är så jättelätt att klanka ner på sig själv och tänka att jag är en dålig förälder. (Jag vet inte om ni minns det här inlägget?). Men i nästan exakt hundra procent av fallen när jag brister som förälder är det för att jag är helt slut. Det känns oftast svårare att typ göra om sig själv til en bättre människa, än vad det är att försöka få till lite mer sömn/återhämtning. Även om sömn/återhämtning kan vara svårt nog att få… Men ni fattar.

wp-image-374024891jpg.jpg

Louise sammanfattar i en 8-punktslista vad hon brukar göra, och jag tänkte göra något liknande:

  • Prata om det. För oss är ofta dåligt mående/dåligt föräldraskap/trötthet något som liksom smyger sig på. Vi inser ofta efter en tids ångestklump i magen att vi i första hand behöver prata om att vi mår dåligt.
  • När jag och Joseph fått prata om det kan vi ofta planera in någon slags åtgärd. Visst låter det ospontant, men det är ju litegrann så livet är just nu.
  • Åtgärden är ofta a) sovmorgon varsin helgdag eller b) egentid med studier/blogg/promenad/något annat. Om vi  bara får känna oss ostört produktiva med något som är roligt upplever vi oss ofta mer återhämtade.
  • Laga mat kvällen innan. Inget är så stressande som att stå och hetslaga mat under hell hour med skrikiga barn. Vi lägger barnen och kör en intensiv hackande/fixande/förberedande matlagningstimme innan vi landar i soffan.
  • Mat på hemkörning har vi kört i över ett år nu, och det är fortfarande revolutionerande behagligt. Det är verkligen inte prioriterat att själv gå till butiken, stå i kö och sedan bära hem påsarna. Den energin lägger vi hellre på annat.
  • Vi tänker också att barnen faktiskt FÅR ha tråkigt ibland, och att de behöver se livets vardaglighet. Det får vara med i tvättstugan, hänga runt när vi dammsuger och torka disken hjälpligt då och då. Vi fick tipset av några vänner när våra barn var riktigt små att det är slöseri på barnfri tid att städa, och det är det verkligen. Hellre en halvtimme extra på lägenhetsstäd MED barnen än hela veckostädningen UTAN dem. Den tiden kan vi behöva för att sitta med en godisskål och titta på serier…

Just nu är vi båda jättetrötta och till och från rätt stressade över jobb/plugg. I detta nu hjälper det också en hel del med att ha en nära förestående resa att drömma om…

Berätta, hur tänker och gör du?

En annan sorts tisdag 

Idag hann jag till jobbet, sitta igenom ett möte och fick sedan hasta tillbaka hem igen. Förskolan ringde och berättade att ett av barnen kräks, och då var det ju bara att komma.

Tog hem båda barnen, och då visade det sig att frukosten troligen hade kommit upp som en reaktion på gungning/åksjuka. Vi åt lunch och det misstänkt kräksjuka barnet åt fisksoppa, kyckling och potatis, en banan och en våffla. Och har inte haft några symtom sen dess.

Alltså tacksamheten för falsklarm när det gäller magsjuka… Vi väntar förstås in eventuella andra symtom men det verkar osannolikt.

Jag hade sprungit till jobbet så jag fick ju springa tillbaka också. Tror det garanterat var mina snabbaste fem kilometer någonsin, haha. 

Jag och barnen har pärlat, ritat, lekt och spelat ”Finns i skogen” typ hela dagen. 

Håll tummarna för fortsatt hälsa!

Mår ni okej eller är vabbhösten ond mot er?

Saker ingen berättar för dig som gravid

Saker ingen berättar för dig som gravid

Många gravida läser och läser och läser. Förbereder sig mentalt med att läsa i forum, i böcker och fråga om råd. De samlar på sig information och försöker planera.

Jag var också sådan.

Här kommer min lista på saker som jag inte lyckades läsa mig till innan första barnet föddes:

  • Förlossningsutfallet ligger inte i dina händer. Det ÄR bra att vara förberedd, men lägg inte en massa drömmar och förväntingar på att bebisen ska födas under vissa specifika omständigheter. Planera och skriv förlossningsbrev och läs allt du kommer över. Men ingen förberedelse i världen kommer förebygg havandeskapsförgiftning, att bebisens hjärtljud plötsligt sjunker eller om bebisen bestämmer sig för att komma ut med en hand på huvudet. Du kan vara förberedd, men du har väldigt liten chans att det blir precis som du tänkt. 
  • Det är på något sätt en miss i planeringen att du påbörjar ditt livs viktigaste jobb, när du är som mest slutkörd. När folk säger ”sov när bebisen sover” är det inte för att de vill lämna dig med typ världens svåraste gåta att lösa, utan för att vi alla varit där. De VET så väl att du behöver vilan. När alla celler i din kropp skriker efter vila – vila. Diska inte!
  • Du kommer aldrig bli klar med tvätten. Så fort du satt på tvättmaskinen kommer du lägga ner något nytt i tvättkorgen. Du_kommer_inte_bli_klar. När du accepterar det har du kommit en lång bit på vägen i föräldraskapsprocessen. 
  • Det finns problem utan lösningar. När du står där med ett barn som gråter otröstligt och inte kommer till ro kommer du googla, och du kommer tro att det finns lösningar och att du kan bestämma hur det ska bli. Du bestämmer inte över någonting. Du kan däremot bestämma dig för att inte stressa upp dig, att det du ska göra imorgon helt enkelt får läggas på is, och bara hänga fast vid hoppet. This too shall pass.
  • Du har ingen aning. Du läser om bebisar och anknytning och intalas att eftersom du har burit barnet i magen i nio månader så har du ett försprång i att förstå och tolka den lilla individen i dina armar. Men sanningen är att du är skittrött och inte ens förstår klar och tydlig talad svenska, än mindre kommunikationen som sker vid skrik och gurgel.
  • Du undrar om du någonsin kommer få sitta igenom en middag med din partner igen. Och om ni någonsin kommer få avsluta meningar ni säger till varandra. Det tar sin tid. Det kommer tillbaks.
  • Folk säger till dig att du ska be om hjälp, men du är för trött för att ens lista ut hur du ska ge instruktioner om var de ska ställa undan den rena disken.
  • Det är långtråkigt och ensamt att bara vara hemma, men att gå ut bland folk är rena tortyren då du bara ser skenande bussar och dödliga sjukdomar hängande från folks snoriga näsor var du än tittar.
  • Du ser dig själv i spegeln och undrar hur lång den där graviditeten var egentligen. Har jag åldrats tio år? undrar du.Det har du inte, men järnbrist och hormoner och sömnbrist gör sitt. En vacker dag kommer du inse att du åldrats typ exakt 1,5 år, och att du nu faktiskt är mer nöjd än någonsin.
  • Du förstår efter hand alla föräldraskapsclichéer du någonsin hört, och någon gång kommer du landa i en lycka du aldrig känt förut.

Vad önskar du att du hade vetat? Fyll på med det du hade velat veta innan du blev förälder!

Wollmar några timmar gammal, en nykläckt bebis och en nyspräckt mamma. 

Vad jag gjorde innan barnen, och Bob Dylan

Sorry om det blev lite skralt bloggande här igår. Joseph är på sova-borta-kurs, jag var värd för ”bäckenbottennätverket” igår och jobbade över två timmar. Lina, en vän till familjen, ställde upp och hämtade barnen på förskolan. När jag kom hem blev det eftermiddags-kvällsrejs, och sen fick jag tillfälle att i lugn och ro sitta och dricka te med Lina och prata om Bob Dylan.

Tänk, innan barnen var det ALLTID så. Inte att jag pratade med vänner om Bob Dylan, men att jag med jämna mellanrum hängde med en vän, drack te/kaffe/fikade och bara pratade. Eller min största favorit – ta långa promenader och prata. Så många timmars skillnad det är nu, vad gäller samtal.

”Vad gjorde jag med all tid innan barnen?”

Jag pratade. Och lyssnade, naturligtvis. Konverserade är väl mer rätt.

Samtalen förr: Timmar av prat, fram och tillbaka, högt och lågt.

Samtalen nu: NEJ, du får inte kasta dinosaurierna i toaletten!

Men, tillbaks till Bob Dylan.

Med all respekt för hans artisteri. Han ÄR inte författare. Världen är full av författare som lever, andas och drömmer sina ord, men som aldrig får den respekt eller berömmelse de förtjänar. De allra flesta författare skriver spaltmeter och tjänar småslantar. Bob Dylan har redan sin berömmeler, har vunnit priser och sitter förmodligen inte och vänder på kronorna för att få möjlighet att både äta, bo och skriva.

Jag menar inte att nobelpriset i litteratur ska vara någonslags bidrag för väl utfört arbete. Men NÅT kan väl vara enbart riktat till världens ordkonstnärer i form av författare? Musik-och-ordkonstnärer har redan egna arenor, egna berömmelsevägar, egna priser.

Lina skickade detta till mig senare på kvällen. Jag är tydligen inte ensam om min åsikt.

Jag älskar böcker. Jag älskar ord. Jag älskar text. Jag hyser sådan enorm respekt för författare.

Om jag måste välja står är jag på lag ”skrivna ord” framför ”musiksatta ord”. Och Bob Dylan borde inte fått Nobelpriset.

Hur tänker du?

 

 

 

wpid-DSC00900.jpg
Några av böckerna jag plöjde när jag var gravidledig innan Wollmar föddes

Mer om böcker på BakingBabies:

Av naturliga skäls skrev jag de flesta bok-inläggen innan barnen föddes, coh då hade jag lite annan nivå på bloggandet. Men om någon är intresserad finns många inlägg från back in the days…

Sommarens böcker

Novembers boktips!

Les Miserables

Även tystnaden har ett slut

Fallet

Ljus i augusti

Mörkrets hjärta

Röda Rummet

Anna Karenina

Mor gifter sig

Okänd soldat

Gösta Berlings saga

Möss och människor

 

Vabb-dag 

Vi har haft anmärkningsvärt friska barn ända sedan Wollmar började på förskolan. Tror kanske vi totalt vabbat 10-15 dagar eller något sådant. Då även inberäknat sådant som inte är regelrätt vabb, i och med att vi var föräldralediga med Wilfred när Wollmar var ganska ny på förskolan. 

Men i natt hade båda barnen feber, så jag fick vara hemma med dem. Wilfred var frisk och pigg när han vaknade, men Wollmar har legat med nära 40 graders feber hela dagen. 

Några reflektioner:

När Wollmar bara sovit hela dagen har det varit lite som att vara ettbarnsförälder (plus typ oro, omsorg, kramar, vattengtrugande och bära till toaletten med Wollmar). Men, asså. Tvååringar alltså. Utan storebror som underhåller, roar, busar upp och byter aktivitet med jämna mellanrum så framkommer det så mycket tydligare hur krävande det är att hänga med tvååring. De behöver underhållas hela tiden, kan läsa samma bok trettiotusen gånger och fattar inte när när de intensiva lekarna med tusen upprepningar liksom slutat vara roliga…I och med att han hade feber i natt, så sov han också så länge att han sen inte kunde sova på dagen alls. 

Och i min senaste repertoar med att hänga med tvååring hemma (det vill säga när vi hade Wilfred som bebis och Wollmar som tvååring och hemma från förskolan en dag i veckan) ingick att härja i lekparker, se till att trötta ut, äta minst något mellis i vagn på väg någonstans och sedan ha en tvåtimmars paus mitt på dagen när barnen sov. Men jag och Wilfred kunde ju inte direkt lämna Wollmar sovandes här hemma. Det tyckter jag alltid är svårt, att roa barn hemma en hel dag. 

En annan sak som jag kom att tänka på. När vi var föräldralediga hade vi ändå sjukt mycket saker att göra här hemma. Det skulle småstädas, lagas mat, tvättas och kanske handlas också. Nu är vi så vana att liksom riva av det där på kvällar och helger att jag blev helt perplext sysslolös här de stunder Wilfred faktiskt lekte lite själv. Sjukt konstig känsla. Jag har ju beställt en mass böcker via landstingsbiblioteket som jag ska läsa till min kurs, men de ligger nog på jobbet och väntar på mig nu. Så inte ens plugg kunde jag ta mig för! 

Och sen jobbsamvetet. Jag har stängt av det helt under dagen nu, vägrat ens tänka på det. Men det är verkligen inte roligt. Jag tror att de patienter som fick avbokas från min kalender i dag kommer få vänta 3-4 veckor på en ny tid. Det känns ruttet, men vad ska jag göra? Även vårdgivare och vårdgivares barn kan bli sjuka, liksom. 

En mysig dag på många sätt, men också lite småjobbig. Så som livet med barn typ är generellt, haha. 

Hoppas ni alla haft en fin måndag! 

Alkoholfrågan

Vi fick en fråga:

Dricker ni alkohol alls? Hur ser ni på att dricka alkohol i närvaro av barn? Från min uppväxt (och även i min familj nu) så dricks det väldigt måttligt med alkohol, små mängder och inte så ofta. Efter att vårt första barn föddes så tyckte både jag och min man att det inte var något konstigt att dricka ett glas vin eller öl vid tex middagar med vänner när barnen var med. Men ett litet tag efter att andra barnen hade kommit så ändrades min uppfattning helt. Det kändes plötsligt helt fel och liksom avigt att alkohol förekommer när barnen är med. Min man respekterar min upplevelse och har inga problem alls med att ha alkoholfritt i barnens sällskap. Min fundering gäller andra vuxna, ffa vid middagar med vänner (och deras barn). De flesta som vi känner verkar inte alls dela min uppfattning. Och jag vill ju inte läxa upp eller försöka bestämma över andra.. Eller verka för präktig och tråkig.. Men det känns bara så fel med alkohol och barn i samma rum. Hmm, kanske överreagerar jag.. Hur tänker ni kring det här?

Vi har funderat litegrann på den här frågan, mest eftersom det är liksom ett känsligt ämne.

Vi kommer båda från familjer med nykterist-traditioner. I Josephs mer internationella uppväxt har alkohol funnits med, men aldrig som rusmedel utan som trivseldryck. I Mias uppväxt förekom aldrig alkohol över huvud taget. Vi båda gick igenom tonåren utan att ha någon tonårsfylla alls, och när vi sedan var unga vuxna träffades vi och Mia flyttade ner till Öckerö. Vi kom därför aldrig heller att hamna i någon vana av att gå ut på krogen eller så. Vi har alltså i princip noll jobbig eller dålig relation till alkohol, och har heller aldrig som barn upplevt att vuxna dricker eller blir förändrade.

I takt med att vårt matlagnings- och smakintresse vuxit har vi också börjat ”nyttja” alkohol mer själva. Alltså som inläggningsvätska, smakförstärkare, del av grytor och såser, och som en del av en smakupplevelse som dryck till måltider. Det låter pretto, men det här är vår historia.

I våra sammanhang runt omkring oss är folk antingen vanenykterister, frikyrkliga, aktiva i nykterhetsrörelsen eller ganska lika oss själva, det vill säga dricker lite i mängd och som väl utvalda drycker till mat. När det kommer till familjesammankomster är det som en oskriven regel, ju större högtid (ju fler människor och fler barn) desto mindre alkohol finns. Och när vi säger ”mindre” då innebär det oftast inget alls. Julafton, midsommar, allt sådant firar vi helt alkoholfritt.

Vi inga som helst problem att servera vin till mat som vi själva bjuder på, en middag när vi typ bjuder hem en annan barnfamilj. Däremot hade vi nog haft anledning att fundera över detta om vi någonsin märkte att detta gick fel, på något sätt. Men om vår familj har en annan barnfamilj på besök, och de vuxna i sällskapet delar på en flaska vin, det är helt inom vår bekvämlighetsgräns. Jag vet att det finns människor som hävdar att barn känner av när vuxna dricker det minsta lilla, och det är säkert sant. Men vi har liksom aldrig rört oss i såna kretsar där det handlat om mer alkohol än så, och då känner det liksom att vi aldrig ens tangerar en gräns när det kommer bli dåligt/skadligt på något sätt.

Vi hade däremot inte alls velat ha med barnen på en fest eller till ett sammanhang där även vi själva märker att människor börjar förändras, bli mer ”uppsluppna” eller oberäkneliga. Vi har, genom vår egen icke-vana vid berusning, en väldigt stark känsla för när denna gräns börjar närma sig. Vi skulle absolut inte kunna slappna av med barnen där, och då hade vi troligen sett till att någon av oss inte drack alls för att kompensera, alternativt valt att åka hem.

Vi håller delvis med frågeställaren i sina tankar, men vi befinner oss så tydligt i miljöer där alkohol inte är ett problem. Därför kan vi tryggt korka upp en flaska vin till maten under en stillsam middag med vänner. Vi är också ”bortskämda” med att ju mer dignitet en högtid har för barnen, desto mer garanterat alkoholfritt är det. Det är oändligt skönt.

Det är svårt att avsluta detta inlägg utan att summera i någon slags ställningstagande som känns som en pekpinne. Barn får aldrig fara illa av vuxnas alkoholkonsumtion, och så länge ett sammanhang kan skydda barnen från detta så finns det säkert ”flera sätt att göra rätt”.

 

Jag är en skitförälder

Asså den här dagen…

Hämtade barnen och gick till parken, som vanligt. Det gick till en början okej, men efter en stund började båda barnen balla ur. Helt plötsligt hade jag en tvååring som härjade runt med en pinne och såg ut som att han försöke spetsa andra barns ögon, i en änden av parken. På andra sidan stod fyraåringen och gallskrek att hans två bästa kompisar inte fick klättra upp i hans helikopter (ett buskliknande träd). Jag sprang emellan dem och försökte släcka bränder, men tillslut brann det av i huvudet och jag tog dem handgripligen och sa att vi skulle gå hem. Det gick sådär, tillsammans väger barnen mer än mig, så jag har ingen direkt pondus i att försöka bära dem med mig. Då slet sig Wollmar och klättrade upp i en mast i ett lekskepp, av ren provokation.  Då typ rök det ur mina öron och jag ropade att vi går nu, jag och Wilfred. Och sen gick vi (i snigeltakt) tills Wollmar blev ledsen och klättrade ner och sprang efter oss.

Sen gick vi in. Wilfred kissade ner sig medan jag försökte göra i ordning maten (mitt fel, jag borde satt honom på toa pronto). När han väl var sanerad fick båda barnen spel över att maten skulle vara äcklig. De liksom bara sprang runt och härjade och vägrade komma och sätta sig och smaka, och det är verkligen inte så vi brukar ha det.

Jag tappade det totalt efter en stund och bara skrek. Alltså verkligen skrek. Wollmar blev helt rädd. Jag sa förlåt, och vi satte oss för att äta. De bara fortsatte att dissa middagen och vägra smaka, och tillslut fick jag bara gå därifrån för att hämta mig lite.

Då blev de naturligtvis ännu mer hysteriska och så hade vi en gråtfest utan dess like.

Sen blev vi visserligen sams, slängde middagen (jag fick inte heller i mig något) och åt macka och så badade vi allihop i badkaret (en fördel med att vara typ världens minsta mamma…). De verkar inte traumatiserade på något vis. Men jag? Jag känner typ som att jag borde söka hjälp. Jag förklarade noggrannt att det inte är deras fel när jag blir så där arg, men förstår de?

Gud ändå. Alla andra föräldrar verkar klara av att medla i konflikter, bryta barnens härj-räder och lirka med mat-vägran med någon slags stoiskt lugn och pedagogisk ton.

Vi hade en sån här period för ganska precis två år sedan, då läste jag en massa böcker och försökte ta mig samman och inte bli så där himla arg när allting f-ar ur. Men jag vet inte. Kommer jag med jämna mellanrum misslyckas och blir den där sura mamman som skriker och smällar i dörrar och släpar med sig barnen med hårda grepp och arga steg? OBS, jag skulle ALDRIG slå mina barn, ni behöver inte ringa soc.

Jag känner mig som en skitmänniska och skitförälder och vill bara krypa ner hos barnen och gråta mig till sömns och be dem förlåta mig och lova dem att jag alltid, alltid, alltid älskar dem och att allt jag vill är att de ska växa upp till trygga och empatiska individer.

Säg nåt uppmuntrande!

 

Fredagsfrågorssvar #2

 1. Vad tycker Mia om yoga ur ett fysioterapeutiskt perspektiv?

Mitt ärligaste svar är: jag tycker ganska lite. Mest på grund av väldigt liten yogaerfarenhet själv. Jag är stel som en pinne och o-mindful som bara tusan och yoga passar inte mig, tror jag. Sedan tycker jag ofta att yogande patienter jag träffar har bra kroppsmedvetenhet, bra uthållighet i blåmuskler men ibland svår att släppa en del spänningar i mage och ibland lite… ”inknödd andning” (väääldigt icke-vetenskapligt begrepp, fattar ni vad jag menar?). Släpp ut magen, vettja! Det kan bero väldigt mycket på instruktören om hur bra träningen verkar vara, speciellt gravidyoga som ibland kan verka ha skrämmande kvalitetsbrister vad gäller kunskaper hos instruktörerna. MEN! Tycker mig se och höra allt mer om evidensbaserad yoga som faktiskt göra jättenytta. Så: fysioterapeutiskt tror jag det kan vara asbra. För rätt person, rätt patient och med rätt instruktör. Som med allt annat.

 2. Spelar det någon roll om man börjar med knipövningar dagen efter förlossningen, som man blir tillsagd på BB, eller till exempel en vecka senare, när man landat lite?

Det som spelar roll i det långa loppet är att du börjar överhuvudtaget, någon gång. Om du tänker dig att det tar tre månader att träna upp bäckenbottenmusklerna, ja, då spelar tiden ju lite roll. Det vill säga om du börjar knipa på BB kommer du ha en fittare bäckenbotten 12 veckor efteråt, än om du börjar efter 6 veckor, liksom. Men i slutänden blir träningsresultatet lika bra. Du kan börja som 50, 60, 70 eller 90-åring för delen med. Du får effekt när du än börjar!

3. Vilka är era bästa tips för att få barn att äta och att sova?

Ojsan hoppsan! Vilka svåra frågor! Vi svarar tillsammans.

  • Att ha jättestora skillnader i ljus. Dagtid har vi ALLA lampor tända. En timme innan läggdags släcker vi typ alla lampor förutom några små.
  • Nedvarvning typ en timme, bad, läsning, TV, godnattrutin. Samma rutin varje dag, annars går vi noggrant igenom förändringen typ redan vid middagen. ”Idag kommer Daddy lägga er ensam och det betyder att…”
  • Trygga barn sover bättre. Om de behöver samsova med oss så får de göra det. Joseph bär gärna tillbaks dem till sina egna sängar när de somnar ordentligt. Mia bryr sig inte lika mycket. Vi har alltid haft barn som gillat att sova och de har gått med på att somna i egna sängar, det är vi tacksamma för. Sen är det alltid någon som ska kissa, dricka, tröstas eller behöver något annat. Hela nätter har vi aldrig sovit sen barnen kom.
  • När våra barn gråter på natten är de oftast kissnödiga. Vi har lärt oss att inte göra inte en grej av det, utan bara tyst ta dem till toa snabbast möjligt. Wollmars första sommar som blöjfri trodde vi att han fått nattskräck, men det var typ panik-skrik-gråt i sömnen för att han var kissnödig.
  • Vad gäller mat så är vårt bästa knep att aldrig få överhungriga barn. Kanske hör det ihop med att våra barn generellt har god aptit och gillar mat? Men vi kan i alla fall se till att barnen äter frukt gärna typ en timme innan middag, då äter de middagen bättre. Är de överhungriga blir det mer kaos.
  • Vi försöker se till att ha några säkra kort till middag varje vecka (pasta, typ) men sen äter vi ju otroligt mycket nya recept/rätter i och med våra olika mat-veckor. Tror att barnen liksom lärt sig att vara trygga i att vi alltid äter en massa nytt, men att det vi ändå väljer återkommande/bekanta stommar i rätterna.
  • Vi tvingar aldrig barnen att smaka på maten, men de får inte säga att den är äcklig om de inte smakat alls. Och sen har vi en regel om att vi håller varandra sällskap och pratar vid middagsbordet, även om någon inte tänker äta. Det innebär att det ibland kan vara så att ett barn bestämmer sig för att maten är äcklig, och vi säger att så får du inte säga om du inte smakat. Då smakar barnet, och sitter sedan kvar en liten stund. Under den tiden kanske han småäter gurka, morotsstavar etc, och det är ändå bättre än inget.
  • Vi tänker alltid ”det jämnar ut sig”. Inte att barnen får i sig allt vid alla måltider, men liksom över tid. En dag i veckan åt Wollmar 6 prinskorvar till middag. En annan dag bara pasta. En tredje dag bara morotsstavar och körsbärstomater. Sett över tid får ju han i sig typ allt han behöver.
  • Ibland märker vi att måltiden blir katastrof och att ett av barnen verkligen hade behövt äta mer, men något annat. Då försöker vi ofta ändå duka av och byta aktivitet en stund, och sedan erbjuder vi det andra alternativet (macka eller frukt). Vi vill ogärna att barnen ska tänka att de kan strunga att äta middag för att de alltid kan tjata sig till en macka istället. Än så länge har den taktiken funkat.
  • När det gäller frukost har vi alltid gett dem samma sak (gröt). Då vet vi att om de åtminstone ätit en stor portion gröt så klarar de sig nästan om de så skulle matvägra resten av dagen. Att alltid ge dem samma frukost inbjuder inte till någon diskussion, och frukost har i princip alltid varit friktionsfritt hemma hos oss.

wpid-wp-1409503895055.jpeg

När en förälder sover borta gör vi det ofta som en mysig grej, och den hemmavarande föräldern flyttar in i barnens rum för natten. Här är Wollmar två och Wilfred nyfödd och Mia skulle sova på madrass på golvet medan Joseph var på jobbsresa i England. 


PS. Vi ska svara på den jätteintressanta frågan om alkohol vi fick, men den känns lite omfattande och som att vi ska skriva tillsammans, så vi har inte hunnit. Det kommer!