Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

I Tidningen Fysioterapi kan ni nu läsa en låååång intervju med mig. Här finns den! 

 

 

Göra egen hårspray

Göra egen hårspray

Jag är en hårsprejsanvändare. Jag vet inte om det framgår så tydligt, men jag brukar sätta upp håret i olika håruppsattningar nästan varje dag. Ska frisyren hålla länge förstärker jag med spray. Men visst känns det rätt giftigt, va? Jag brukar i alla fall försöka att undvika att spreja hårspray när barnen är i badrummet eftersom jag tycker att de inte ska behöva utsättas i onödan. Men likaväl behöver ju mitt silkeslena hår något som strävar till det och ger lite stadga. Jag googlade halvt ihjäl mig för att hitta ett ”Do it yourself”-recept och hittade flera stycken, och jag sedan testat mig fram till det recept jag gillar bäst sedan 2015. Eftersom jag nu för någon vecka sedan gjorde en ny sats tänkte jag passa på att reposta receptet!

Du behöver:

Två tsk citronsaft, nypressad
2 msk strösocker
1 msk salt
2 dl vatten
5 droppar eterisk olja Rosmarin (Köps i 10 ml flaskor på Hälsokostbutiker för 50-60 kronor. Jag googlade runt en del och rosmarin anses tydligen vara den bland de eteriska oljorna som är mest hårvårdande).

Du behöver också en sprejflaska för 2 dl vätska. Jag återanvände en jag hade hemma.

Gör såhär:

Koka upp vattnet. Skär upp citronen och pressa ur en lämplig mängd saft. Häll över det kokande vattnet i en skål och blanda i citron, salt och socker.
Låt stå och svalna tills allting också är upplöst i vätskan.

Droppa i den eteriska oljan och häll upp i sprejflaska. Förvara i kylskåp om du vet med dig att det kommer ta lång tid för dig att använda slut på sprejen.

Användning:

Spreja i fuktigt hår för att använda som hjälpmedel att forma och få tålighet till din frisyr. Om du är lat som jag och har rakt hår utan volym kan du tvätta håret på kvällen och låta halvtorksa, speja lite och forma håret till en eller två knutar uppe på huvudet. På morgonen kan du spreja på ytterligare en gång, och sedan ta loss knutarna och försiktigt lösa det och hoppas på torrt väder och ett lagom vågigt hår hela dagen.

Använd till torrt hår enbart vid rötterna som du vill få lite volym.

Tips

Det finns inga exakta mått på mängden vatten, salt och socker. Anpassa för din hårtyp och vilken stagda du vill ha!

 

 

 

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Tankar om familje- och kvinnohistoria

Det vi gör just nu har aldrig har blivit gjort förut.

Kan vi prata kvinnohistoria en stund? Hur bra är du på din egen släkts historia? Jag insåg att jag är nästan skamligt dålig på min egen, och kände ett behov av att ringa mamma och be henne berätta. Den tanken tappades bort bland makaroner, en grävskopa (en FRONTLOADER, mamma!!) och flera avsnitt Octonauts.

Svenskfinland

Min farmor växte upp på ett stort gods med tjänstfolk. Där serverades säkert kärnmjölk och nybakta bullar, men jag kan inte tro att min gammelfarmor stod för lejonparten hushållsarbetet. Hon hade nog en yrkesroll på en skola på funktionshindrade som hon och gammelfarfar drev. Jag kan aldrig tänka mig att hon hade båda full tjänst på skolan och fullt ansvar för barn och hem. Aldrig i livet.

Min mormor växte också upp på en större gård, men hennes pappa var anställd förman på gården och drev den utan att äga den, om jag förstått rätt. Min mormors mor dog tidigt och det var tjänstfolk som skötte barn och hushåll.

Båda farmor och mormor växte upp i svenskfinland och deras barndom/ungdom skuggades av vinterkriget och andra världskriget. Kvinnohistorien inom min familj blir förändrad sedan. Alla fick jobba, alla fick slita. Ingen la någon större vikt på hemmets vård och matlagning kan jag anta, fokus låg på överlevnad och mättnad. Barnen fick bli stora och självständiga illa kvickt.

Förändringens vindar

Min mammas första år var även de i Finland, i ett efterkrigs-Helsingfors med arbetsbrist. Mormor och morfar flyttade till Stockholm. Min mormor hade min moster, min mamma och hennes tvillingbror, och var hemma med dem när de var små. Min mormor blev sedan sedan yrkeskvinna, men aldrig någonsin har jag hört henne eller min mamma berätta om ”vardagspussel”, matlagning och skötsel om hemmet. Jag tror att den nyfunna glädjen/stoltheten för min mormors generation att vara ute på arbetsmarknaden innebar att de blev kreativa och rätt avspända i förhållande till halvfabrikat, och lättvättade kläder och smörgås till middag. Och barn som lämnades rätt mycket ensamma när mamman väl började jobba.

Min familj

Min mamma har fyra döttrar födda på 70-och 80-talen. Hon var dagmamma våra första år och har sedan jag (som är yngst) blev fem år jobbat som förskolelärare. Jag hade en mysig uppväxt med en närvarande och pysslande mamma, men någon större matlagning var det aldrig tal om.  Vi drack oboy och åt skogaholmslimpa och hade halvfabrikat till middag. Jag nämner inte så mycket om papporna i min historia. Min morfar är en hjälte i många aspekter, men han lärde sig koka ris i 70-årsåldern. Min egen pappa stekte upp kinesisk riswok från frysen med jämna mellanrum. Som historiens övriga fäder så har min släkts pappor inte gjort sig kända för att vara hemmapappor eller ta något anmärkningsvärt stort ansvar för hem och hushåll.

Det vi gör är nytt

Det är historiskt sett rätt nytt att båda föräldrarna lönearbetar redan från att barnen är små. Och det är på liknande sätt ännu nyare det här med att de två arbetande föräldrarna dessutom ska frammana näringsriktiga, hemlagade middagsrätter varje dag samtidigt som de bollar med tvätt, ”egentid”, träning och tjuguhundratalsbarnens alla hundraelva aktiviteter.

Det vi gör idag, och de krav som vi sätter på oss själva (och varandra) idag, har inte många generationer före oss gjort. Jag tänker att det faktiskt kanske inte ens är riktigt resonabelt, att leva som vi lever nu. Jag tror inte att min mormors mor, min egen mormor eller min mamma för den delen haft några enkla liv. Jag förnekar inte tidigare generationers arbetsamma insats. Tro inte det. Men jag tänker att det vi själva gör, i vår nutid, är att lägga till en massa krav som egentligen kanske är orimliga. Vi lägger ändå sten på vår egen börda – trots att vi inte behöver tvätta för hand, eller kärna vårt eget smör.

Kan vi tänka tillsammans kring det här? Finns det orimligheter i vår vardag som skulle gå att ”skala bort”? 

Berätta gärna om din egen kvinnohistoria och hur du tänker kring det hela!

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!

 

Mia dissar ”kost”

Mia dissar ”kost”

För någon dag kom jag att tänka på det här med hälsohets i bloggar. Vet ni vad som för mig är en avgörande faktor för om jag vill följa en person eller inte? Hur de skriver om mat och träning. Jag följer inte människor som postar bilder på sig själv i parti i minut. I alla fall inte de som använder sin egna kropp som  marknadsföringsplattform för deras egen hälsosamma livsstil. Jag är inte mer människa än att jag får ångest av perfekta magar i mitt instagramflöde.

Jag avföljer också…

Folk som konsekvent pratar om mat som ”kost”. De skriver om ”hur de sköter kosten” och att de ibland ”slarvar med kosten”. Där drar jag öronen åt mig och klickar mig vidare snabbt som tusan. När en person förminskar mat till att handla om enbart närings- och kaloriintag blir jag mycket tveksam till hälsan personen försöker förmedla. Mat är så oändligt mycket mer och ska inte utan medicinsk orsak förminskas till något mätbart. Mätbart i kalorier och gram, eller på något annat sätt begränsat i urval ”i onödan”. Jag har inte mycket till övers för diettrender som exempelvis allt detta med glutenfritt till personer som inte lider av glutenintolerans (men jag är öppen för att folk mår olika bra i magen av olika saker, läs inlägget om fibrer om ni inte hänger med). Med det där med ”utan medicinsk orsak” menar jag att jag ändå skulle följa en blogg som rör sig i sfären kring mat=vetenskap. Då kan jag gå med på att begreppet kost har en relevant innebörd.

Det är alltså inte ordet i sig, egentligen

Det är skillnad naturligtvis om dietisterna på jobbet pratar om kostomställningar, då är ju faktiskt en klinisk sjukvårdande approach som syftar till att behandla eller förebygga ohälsa. (typ som när de går igenom kostomställningar vid födoämnesallergier etc.) Men när gemene hen slänger sig med ordet ”kost” när de pratar om sin egen mat, då är det symptomatiskt. Kanske inte på individnivå, men det är ett symptom för vårt samhälles knasighet.

Har du någon egen sådan filtrering?

En fjärde trimester för föräldrar och barn

Fjärde trimestern

En fjärde trimester för föräldrar och barn

wpid-dsc01552.jpg

Det finns en tanke, speciellt i USA, gällande att de första tre månaderna i en bebis liv är ”den fjärde trimestern”. Att det är en förlängning av livet i livmodern. När jag först läste om detta tänkte jag mest ”jaha, that’s nothing new”. Sedan har jag läst lite mer om detta och inser att det ändå står för ett tankesätt som nog ändå hade hjälpt mig litegrann, i alla fall under första barnets första tre månader.

Mänskliga bebisar föds väldigt små och outvecklade jämfört med andra däggdjursungar. Våra hjärnor är så outvecklade vid födseln. Till och med en av de mest grundläggande reflexerna, andningen, kan vara oregelbunden och inte 100% tillförlitlig. Bebisars tre första månader i livet handlar om en mognad i det centrala nervsystemet. Efter tre månader är andningen mer stabil, bebisen kan hålla upp huvudet, le och delta i enklare sociala samspel. Därför kan de tre första månaderna i livet kallas ”den fjärde trimestern”.

Barnets fjärde trimester

Det här är inte en blogg om barnhälsa, och följande avsnitt syftar till att skapa ett sammanhang. Jag är medveten om att jag inte på något sätt är en barn-expert. Men i alla fall, här kommer ett resonemang utifrån barnets fjärde-trimester. Grundtanken är att att barnet inte förstår riktigt vad som händer när den föds ut, och att bebisen kan tycka att separationen från mammans mage är problematisk.

Kanske blir dagar månader, och bebisen är fortfarande inte särskilt nöjd?

”Så fort jag lägger ner henne börjar hon gråta!”

”Han sover jättebra, men bara när han ligger på mig”

”Hon avskyr träning i magliggande, så fort jag lägger henne på filten börjar hon gråta!”

”Mitt barn gillar inte att åka vagn, så fort jag lägger ner bebisen där gråter den!”

Förespråkarna för ”Fjärde trimestern”-tanken menar att föräldrarna kan försöka göra bebisens övergång till livet utanför livmodern så icke-konfliktfylld som möjligt. De tre första månaderna efter förlossningen kommer bebisen skapa sig ett första intryck av världen. Bebisen kommer också lära sig att den själv måste göra saker för att få sina behov uppfyllda. ”Fjärde trimestern-tänket” syftar till att hjälpa föräldrar att tänka ut hur de kan hjälpa bebisen i sin nya omvärldsupptäckt.

  • Hud-mot-hud-kontakt.

Hudkontakten hjälper bebisen att reglera sin kroppstemperatur och puls. Det här har väl typ alla Sveriges barnmorskor anammat? Finns det någon förälder som inte fått det här inpräntat redan på BB?

  • Amma/mata efter bebisens önskemål. 

Inte efter scheman eller klockslag. Jag vet inte om det ens finns någon i Sverige som håller på så längre, men vi behöver ju inte gå längre tillbaks än till vår egen föräldrageneration för att höra om amning på specifika klockslag.

  • Rörelse

Anhängarna av dessa tankar förespråkar och att ge bebisen rytm och rörelse, genom att bära eller genom  låta bebisen vila i rörelse (vagga, vagn etc antar jag?) De förespråkar också bärselar/bärsjalar.

  • Undvika  förväntningar på bebisens sömn.

Den kan helt enkelt variera mycket och kommer innehålla många uppvaknande. (Det här håller jag verkligen med om. Med båda våra barn har det varit en magisk gräns vid 12 veckor, då har det hänt något och vi har kunnat inför rutiner och läggdags och nattningsritualer.) 

  • En matta av bakgrundsljud som kan likna det dova mullret inne i magen.

Vissa rekommenderar dammsugaren eller en hårfön som brummar på ett avstånd för att hjälpa bebisar att komma till ro. 

Det finns många fler tips men jag valde ut dem som ändå känns okej i en svensk kontext. Amerikanerna förespråkar ju till exempel att linda barnen, vilket är ett område jag inte ens tänker gå in på.

Däremot tycker jag att det är oerhört smart att tänka att det finns en ”fjärde trimester” även för nyförlösta kvinnor.

För den postgravida kvinnan

Fjärde trimestern infaller också under samma tid som den spontana återhämtningsperioden för mammans kropp. Att bebisen är ute innebär inte att mamman automatiskt återgår till att vara sitt forna jag. Blödningar, en kvarvarande linea nigra, bristningar, håravfall, sömnbrist, ömma bröst, urinläckage och rikliga svettningar är val kanske bara några exempel från listan vad en nybliven mamma har att stå ut med under de första månaderna.

Håll ut! När de första tre månaderna och upp till första halvåret passerat kommer du känna igen dig själv mer. Tills dess, försök att ha samma acceptans över kroppen som när du fortfarande var gravid.

Den tanken gillar jag. Vi ska nog inte ha så himla bråttom! Vi kan tänka att de där första tre månaderna är undantagna för allt. Det är okej att känna sig som ett vrak, att vara ett vrak. Att inte vilja umgås med någon. Att inte vara ett endaste dugg framåt, drivande, kreativ eller initiativrik. Att den största insatsen kanske är att bara vara.

För tiden går ju, och allt med bebisar är ju snabbspolat. Strax är de där första månaderna över, och allt börjar lägga sig på plats igen. Återigen, det här gäller kanske bara för oss som inte har en regelrätt postpartumdepression. Den löser sig kanske inte bara sådär, och kan vara behandlingskrävande på ett eller annat sätt. 

Senarelägga push-presenten?

Något som har slagit mig är att vid själva förlossningen/kejsarsnittet börjar en ny sorts prövning. Och jag har upplevt det som att det som är värt att fira mycket är när alla-tre-graviditetstrimestrar-plus-fjärde-trimestern-är-över. Jag VET att det finns folk som är gravida och föder barn som älskar det och som inte ser minsta lilla gnutta lidande i hela processen. Men jag råkar vara en sådan som gör det. Graviditeterna har varit mysiga men pissjobbiga och ena förlossningen gav mig en sfinkterruptur och den andra ett stort ärr på magen. De första tre månaderna med bebis är ju också rätt knöliga. Jag kan inte tycka att processen är uppoffringsfri. Att jag sedan älskar barnen och skulle offra både armar och ben för deras skull, det hör liksom inte hit.

Hur tänker du? Har du haft någon fjärde-trimester-känsla?

 

Operationsdatum!

Operationsdatum!

Ibland kommer det ju nya läsare hit, som inte har hela storyn, så jag tänkte ge er en lite recap.

Själva upprinnelsen till att jag överhuvudtaget började jobba med kvinnohälsa var ju min egen sfinkterskada:

Idag kom plötsligt brevet med mitt operationsdatum!

Den 23 oktober smäller det! Det känns _så sjukt_ att se fram emot en operations så mycket som jag gör. Jag vet att jag inte är ensam, dock. Alla fellow förlossningsskadade jag pratar med utbrister ”GRATTIS!” när jag säger det. Alla andra ba ” oj, hur känns det”. Det kommer ju göra ont och göra besvärligt, men förhoppningsvis blir ju saker och ting bättre efter det.

Ja, asså. Jag blir glad och nästan liksom pirrig över att äntligen ha fått en operationstid. Men egentligen är det ju ingen rolig sak. Jag hade SÅ GÄRNA sluppit. Både hela förlossningsskadan till att börja med. Men re-operationen också.

Det jag blir skrämd av

När jag låg där efter förlossningen och fick vänta typ 8 timmar på att få komma upp till operation så kom de hela tiden och lugnade mig och sa att ”men du blir i alla fall opererad av den bästa”. Jag brukar försöka att inte vara bitter, men alltså? Var detta alltså det den bästa kunde åstadkomma? Jag tror och hoppas på ett bättre resultat den här gången.

Nu kör vi, hörrni. Alla era bästa tips hitåt!

  • Bästa böcker för att läsa under en sjukskrivning?
  • Bästa tipsen att tänka på inför en sjukhusvistelse?
  • Bästa tipsen inför en gyn-op? 

Årets fysioterapeut 2017

Årets fysioterapeut 2017

Strax innan sommaren fick jag veta att jag blivit nominerad till utmärkelsen ”Årets fysioterapeut”. Bara det var en ära som jag gick omkring och var glad för hela sommaren. När jag sedan fick se listan med alla nominerade tänkte jag med en gång att jag ju naturligtvis inte skulle ha en chans. Jag och en kompis skrev fram och tillbaka till varandra med våra olika förslag på vinnare. Men plötsligt en dag så ringde min telefon, Charlotte från Fysioterapeuterna ringde och berättade att den utvalda till ”Årets fysioterapeut” var just jag!

Jag har nog aldrig fört ett så lågintelligent samtal i hela mitt liv, jag blev så chockad att jag typ stammade och grät.

Firande på jobbet

Fysioterapins dag är den åttonde september och egentligen skulle prisutdelningen ägt rum då. Men eftersom jag är på språng då fick det bli ett besök på mitt jobb igår. Jag hade inte fått berätta för kollegorna innan, men hade berättat för chefen så att vi kunde locka någon till ”prisceremonin”. Det var några från Fysioterapeuterna (alltså vårt fackförbund) som kom och höll en prisceremoni. De lämnade blommor och ett diplom och läste upp motiveringen. Min snälla chef hade ställt i ordning värsta firandet med cider och tårta.

Jag är så sjukt glad över det här

Motivering

”Som kunskapsdriven kliniker, orädd entreprenör och flitig debattör använder sig Mia Fernando av nya digitala metoder för att kommunicera med patienter, medborgare, vårdgivare och beslutsfattare. Mias förmåga att kommunicera har bidragit till att sätta ljuset på fysioterapeuters kompetens i relation till det samhällsaktuella ämnet kvinnors hälsa i samband med graviditet, förlossning och de ibland livslånga komplikationerna efter en förlossning. Med sitt engagemang och sin förmåga att kommunicera visar Mia hur fysioterapeuters kompetens kan användas för att förbättra möjligheterna för kvinnor att leva hälsosamma liv.

Mia Fernando utvecklar inte bara professionen på ett föredömligt sätt – hennes förmåga att skapa plattformar för och generöst kommunicera kunskap till patienter, medborgare, vårdgivare och beslutsfattare visar hur vi kan använda nya digitala tekniker som ett sätt att hantera morgondagens utmaningar inom hälso-och sjukvården.”

Motiveringen får mig nästan att börja gråta när jag läser den. Ibland kan det kännas som ett ganska otacksamt arbete och driva en folkbildande blogg. Men sådana här saker gör att det är värt allt!

Juryn för Årets fysioterapeut består av följande personer

  • Christina Kennedy, Chefredaktör Dagens Medicin
  • Eva Fernvall, Kommunikationsdirektör Apoteket AB
  • Heidi Stensmyren, Förbundsordförande Läkarförbundet
  • Philip Ohlsson, leg Fysioterapeut, Vårdcentralen Åhus
  • Inger Ros, Förbundsordförande Riksförbundet HjärtLung
  • Lois Steen, Chefredaktör Fysioterapi
  • Stefan Jutterdal, Förbundsordförande Fysioterapeuterna

Jag kan knappt fatta att dessa personer valde mig av alla andra nominerade!

Jag är, som ni naturligtvis fattar, oooootroligt glad och tacksam för en ärofylld utmärkelse!

Tack alla ni som läser, utan er – ingen blogg!

Mer om mig (yrkesmässigt)

Mer om mig (yrkesmässigt)

Jag får regelbundet frågor från kollegor över landet hur de kan gå till väga för att kunna jobba mer med kvinnohälsa. Jag ÄLSKAR dessa frågor, för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!

Mia Fernando

Bakgrunden till kvinnohälsaintresset

Att jag överhuvudtaget kom in på att jobba med kvinnohälsa är ”tack vare” min egen förlossningsskada. Jag satt där nyförlöst och hade så oändligt många frågor, och upplevde inte att svaren jag fick var tillräckligt bra eller omfattande. Jag insåg att jag i min egen profession kunde se till att förse både mig själv och andra med svar. Och på den vägen är det.

Här finns en del av min historia

Ett tipsinlägg för dig som fysioterapeut och vill lära mer om kvinnohälsa

Min yrkesmässiga historia

Jag blev färdig sjukgymnast 2008 och fick mitt första jobb på ett äldreboende. När det begav sig var alltså yrkestiteln sjukgymnast, nu har vi ju bytt. Jag trivdes rätt bra men AVSKYDDE att hålla på med rullstolar och rollatorbromsar. Jag är oteknisk till tusan och det hände regelbundet att jag låste in mig i patients dusch med en rullstol och skiftnyckel och grät. Jag hade ett vikariat, det tog slut och jag hamnade i primärvården istället. Primärvård, det är den slags vårdnivå som är som vårdcentraler. I Stockholm är rehabmottagningar och vårdcentraler skilda åt, men jag vet att på många platser i landet sitter de ofta ihop rent organisatoriskt.

Teamarbete

Mina första år i primärvård jobbade jag tillsammans med en arbetsterapeut i ett hemrehabteam och åkte hem till patienter som nyligen kommit hem från sjukhus. Det var en supermysig tid. Jag och min kollega Elin hade toppentrevligt och patienterna rejält tacksamma över att få hembesök och allmänt härliga.Sen blev jag gravid och skrev i samma veva klart min magisteruppsats. Den handlade om teamarbete och gränsdragning mellan sjukgymnast och arbetsterapeut i ett hemrehabteam. I samma veva började jag känna mig ”klar” med hemrehabjobbet och så gick jag på gravidledigt och föräldraledigt. Under förlossningen med första barnet fick jag en sfinkterruptur, fick träffa en kollega på gyn på SÖS och började leka med tanken på att jag själv skulle vilja göra något liknande.

Tillbaks till jobbet första gången och hem igen…

När jag skulle tillbaks till jobbet drabbades jag typ av en kris. Jag skulle jobba på mottagningen och trivdes inte helt. Jag funderade allvarligt på att byta bana helt. I samma veva fick jag kontakt med en annan sjukgymnast på en annan mottagning och vi jobbade fram ett koncept, en kurs i ”Introduktion till träning för nyblivna mammor” som riktade sig till nyblivna mammor med ont i kroppen, förlossningsskador eller inkontinensbesvär. Jag var själv gravid igen och kände att jag hade hittat ett område jag brann för. Så kom gravidledighet och föräldraledighet nummer två. Jag drog igång en Facebooksgrupp och körde gratis barnvagnsträning i Tanto under en termin och började under tiden Wilfred sov läsa allt mer forskning om träning, förlossningar, nyblivna mammor och sånt.

Och så jobb igen

När jag kom tillbaks till jobbet andra gången var jag mer beslutsam: nu ville jag bli riktigt himla bra på kvinnohälsa! Jag gjorde studiebesök två halvdagar på kvinnokliniken/gyn hos en kollega på Karolinska. Jag fick kontakt med en specialistsjukgymnast inom området som också jobbar inom primärvård precis som jag, och bestämde mig för att försöka bli specialist. Jag skickade in min specialiststudieplan till Fysioterapeuterna med världens bästa Kerstin som handledare. Jag bytte också yrkestitel till fysioterapeut i den här vevan. 

Bloggen en stor del

Jag läser och läser och läser. Det har inte funnits några kurser i mitt specialistämne förrän nu. I början av september åker jag ner till Göteborg och Sveriges första kurs inom området obstetrik, gynekologi och urologi för fysioterapeuter! Så kul! Bloggen har länge varit min stora drivkraft till att inhämta kunskap. Jag läser, läser, läser och skriver, skriver, skriver. Plöjer studier, artiklar och följer poddar och andra internationella fysios. Det är så roligt, och att ni läser och frågar saker är en stor källa till inspiration. Jag hade aldrig orkat utan er!

Specialistutbildningen

Nästa år borde min specialistutbildning officiellt vara avklarad, och i sanningens namn har jag inte många moment kvar att avklara! Jag tror också att jag gått på djupet i många av dessa kunskapskrav som få andra…

Nästa år firar jag 10 år som sjukgymnast->fysioterapeut

Det är faktiskt mer än vad jag trodde att det skulle bli. Och nu älskar jag det jag gör en aaaaning för mycket för att tänka på att byta bana. Hur ska jag fira 10-årsjubileet tycker ni?

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

I maj skrev jag ”Ett brev till mitt förstagångsgravida jag”. En läsare önskade att jag skulle skriva ett kompletterande brev till mig själv, om jag blir gravid en tredje gång. Och er vilja är ju min lag, så här kommer det!

Hej Mia.

Jag vet inte alls hur jag ska börja. Det var mycket enklare att börja ett snusförnuftigt brev till hon den där Mian som var gravid för första gången. Nu sitter jag ju här med alla svaren på hur det blev. Men om jag ska skriva till Mian som om månader eller år blir gravid igen, vad vill jag säga då?

Ta det lugnt

Jag misstänker att du (jag säger du, fast det väl egentligen är mer korrekt att skriva jag?) kommer vara oroligare den här gången. Du vet en sån himla massa mer nu. Om missfall, om graviditeter, om komplikationer. Och kanske också tänker du ”det har gått så himla bra med två frisk barn, inte kan det väl lyckas lika bra en tredje gång?”. Men så kommer du då, liksom jag nu, lugnas av att din mamma fött fyra friska barn, dina systrar tillsammans nio, det borde alltså gå vägen för dig också. Du lugnas ofta av att tänka på din familj, din mamma och dina systrar. Din flock och de som delar genuppsättning.

Du kommer inte lyssna på dina egna råd

Om du börjar må så där gruvligt illa, eller om du börjar få ont i kroppen. Det finns ju ändå inte riktigt på världskartan att du kommer vara en duktig patient och lyssna på dina egna råd. Du kommer jobba ända in i kaklet, och det är först i efterhand du kommer förstå hur dumt det var. Snälla, Mia. Kan du bara bestämma dig för att lyssna på kroppen den här gången? Äh, tänker du nu. Det är ju inte som att jag fått några men av det tidigare. Nä, men dåså, du är ju omöjlig att argumentera mot.

Fast du kommer också vara en perfekt patient

Du kommer knipträna som en tok och följa alla riktlinjer vad gäller träning. Du kommer äta järn och du kommer ha stenkoll på kost och blodtryck och allt annat som är mätbart. Du gör det för känslan av kontroll, för att försöka förstå och begripa vad som händer. Kommer du förstå mer den här gången? Kommer det vara en speciell känsla av att ”det här har jag känt och gått igenom förut”? Jag vet inte, men hoppas det. Och jag unnar dig att kunna njuta av graviditeten. Du är ju för rastlös för det egentligen, och för obekväm i gravidkroppen. Men försök! Det är ju ändå så välsignat, det där tillståndet.

Jag undrar också en himla massa

Hur kommer ni berätta för barnen? När berättar ni för dem? När berättar ni på bloggen? Och om ni verkligen får en trea, vem blir det dåååå? Kommer du må okej? Kommer du känna av bäckenbottenrekonstruktionen under graviditeten? Kommer nästa kejsarsnitt bli lika okomplicerat som det förra? Fler frågor än goda råd, har jag ändå.

Så, nu er tur!

Om du blir gravid igen, vad vill du att ditt framtida jag ska tänka på?