Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

I maj skrev jag ”Ett brev till mitt förstagångsgravida jag”. En läsare önskade att jag skulle skriva ett kompletterande brev till mig själv, om jag blir gravid en tredje gång. Och er vilja är ju min lag, så här kommer det!

Hej Mia.

Jag vet inte alls hur jag ska börja. Det var mycket enklare att börja ett snusförnuftigt brev till hon den där Mian som var gravid för första gången. Nu sitter jag ju här med alla svaren på hur det blev. Men om jag ska skriva till Mian som om månader eller år blir gravid igen, vad vill jag säga då?

Ta det lugnt

Jag misstänker att du (jag säger du, fast det väl egentligen är mer korrekt att skriva jag?) kommer vara oroligare den här gången. Du vet en sån himla massa mer nu. Om missfall, om graviditeter, om komplikationer. Och kanske också tänker du ”det har gått så himla bra med två frisk barn, inte kan det väl lyckas lika bra en tredje gång?”. Men så kommer du då, liksom jag nu, lugnas av att din mamma fött fyra friska barn, dina systrar tillsammans nio, det borde alltså gå vägen för dig också. Du lugnas ofta av att tänka på din familj, din mamma och dina systrar. Din flock och de som delar genuppsättning.

Du kommer inte lyssna på dina egna råd

Om du börjar må så där gruvligt illa, eller om du börjar få ont i kroppen. Det finns ju ändå inte riktigt på världskartan att du kommer vara en duktig patient och lyssna på dina egna råd. Du kommer jobba ända in i kaklet, och det är först i efterhand du kommer förstå hur dumt det var. Snälla, Mia. Kan du bara bestämma dig för att lyssna på kroppen den här gången? Äh, tänker du nu. Det är ju inte som att jag fått några men av det tidigare. Nä, men dåså, du är ju omöjlig att argumentera mot.

Fast du kommer också vara en perfekt patient

Du kommer knipträna som en tok och följa alla riktlinjer vad gäller träning. Du kommer äta järn och du kommer ha stenkoll på kost och blodtryck och allt annat som är mätbart. Du gör det för känslan av kontroll, för att försöka förstå och begripa vad som händer. Kommer du förstå mer den här gången? Kommer det vara en speciell känsla av att ”det här har jag känt och gått igenom förut”? Jag vet inte, men hoppas det. Och jag unnar dig att kunna njuta av graviditeten. Du är ju för rastlös för det egentligen, och för obekväm i gravidkroppen. Men försök! Det är ju ändå så välsignat, det där tillståndet.

Jag undrar också en himla massa

Hur kommer ni berätta för barnen? När berättar ni för dem? När berättar ni på bloggen? Och om ni verkligen får en trea, vem blir det dåååå? Kommer du må okej? Kommer du känna av bäckenbottenrekonstruktionen under graviditeten? Kommer nästa kejsarsnitt bli lika okomplicerat som det förra? Fler frågor än goda råd, har jag ändå.

Så, nu er tur!

Om du blir gravid igen, vad vill du att ditt framtida jag ska tänka på?

 

Tips för enklare bröstpumpning

Tips för enklare bröstpumpning

Hur ska jag göra för att få ut mjölk med bröstpumpen?

Jag bröstpumpade ju en hel del under amningsperioderna med båda barnen, men speciellt andra gången eftersom jag då också donerade bröstmjölk. Jag är inget proffs, två amningsomgångar gör mig inte till det. Mer till… ja någon med viss erfarenhet. Av mig och min egen kropp och min pump, såklart. Jag lärde mig dock en hel del på vägen som gjorde pumpande oändligt mycket enklare. Efter att jag också läst en kurs i amning har jag också en del fysiologiska kunskaper om själva det fysiska kring ämnet.

Det är inte helt enkelt det här med att få ut mjölk med pump. Många får också ett stresspåslag av att pumpa och att kunna mäta resultatet.

Jag tänkte därför dela med mig av mina tips för enklare bröstpumpning. Kanske kan det hjälpa någon?

  • Var inte stressad.

Jag har inte fått ut ett mer än enstaka milliliter de gånger jag har testat att pumpa tio minuter innan jag ska iväg någonstans och kommer på att det visst vore bra med en liten flaska mjölk i kylen… Pumpningssituationen vara lugn för mig. För att optimera bör du sitta ner ordentligt och liksom vara avspänd i både sinne och kropp. Detta kommer sig av att lugn-och-ro-hormonet oxytocin är tätt förknippat med utdrivningsreflexen av mjölk från bröstet. Det är klurigare att få till utdrivningsreflexen med pump än genom att barnet själv suger på bröstet. Därför kan det vara kinkigare med alla omkringliggande faktorer.

  • Stimulera bröstvårtorna. 

Det här är väl för att likna bebisens tillvägagångssätt lite, de liksom letar ju sig litegrann fram innan de suger sig fast. För mig har det räckt med att stryka över bröstvårtan några gånger och nypa ett litet försiktigt tag en gång.

  • Sätt över pumpmunstycket över bröstet och gör så det suger fast ordentligt.

Om det läcker luft någonstans kommer pumpen inte fungera. Med manuell pump pumpar du några gånger tills det bildas ett vacum.

  •  Nu när bröstet sitter bra fast i pumpmunstycket, dra då i hela bröstet några gånger med hjälp av pumpen. 

Det är också för att simulera barnets drag- och ryckande rörelser med bröstet. För mig har dessa drag varit avgörande för att jag ska kunna få till utdrivningsreflexen.

  • Vänta nu ett par sekunder tills du känner utdrivningsreflexen.

När du känner den är det dags att börja pumpa! Utan utdrivningsreflex kan du pumpa ut enstaka milliliter mjölk, men när du fått igång utdrivningen kommer det hela mängden mjölk.

  • Pumpa i samma takt som bebisens sugmönster

Pumpa ganska snabbt i början och långsammare på slutet om det funkar för dig. Annars: hitta ditt eget pumpningsmönster.

Andra råd som också funkat bra för mig är:

  • pumpa på ordinarie matningstider
  • pumpa ena bröstet först och låt bebisen amma ur det andra sen. Gör du tvärt om riskerar du att få svårt att få till utdrivningsreflexen. Har du väl fått en utdrivningsreflex  på ett bröst är min erfarenhet att det bara är bebisen som får igen den på andra bröstet.
  • Om det funkar logistiskt kan du ju amma från ena bröstet och pumpa från det andra, samtidigt, men detta kräver nästan en elektrisk pump.
  • Bli inte orolig om bebisen vill amma precis efter att du har tömt bröstet genom att pumpa. Bebisen är dels mycket bättre på att tömma brösten än vad pumpen är, och dessutom kommer suget stimulera tillflöde av ny mjölk.
  • Har du svårt att få ut mycket mjölk genom pumpning? Det är effektivare att pumpa korta stunder och ofta än att försöka evighetspumpa bara för att få ut tillräckligt mycket.

Hur förvarar jag mjölken sen?

Jag är ingen expert på just detta, som sagt, men detta är det jag följt:

  • Nypumpad bröstmjölk kan stå i rumstemperatur upp till någon timme om den ska ätas ljummen.
  • I kylskåp kan färsk bröstmjölk förvaras ett par dagar (någon stans läste jag upp till en vecka, men det har jag inte testat). Bröstmjölk som frusits ned och sedan tinats kan stå ett dygn i kylskåp.
  • Fryst bröstmjölk luktar peck när den tinar men är ändå helt okej för barnet. Bröstmjölk kan frysas upp till sex månader. Tinad bröstmjölk ska inte återfrysas.
  • Om du vill samla mjölk från flera olika pumptillfällen i en och samma behållare ska allting svalna i kylskåp först innan det blandas ihop. Det vill säga, blanda inte nypumpad mjölk med kylskåpskall mjölk. Detta är för att öka hållbarheten på mjölken och minimera tillfällen för bakterietillväxt.
  • Fryst mjölk tinas bäst i kylskåp eller rumpstemperatur. Den värms till 37 grader i vattenbad på spis, ej i mikrovågsugn.

Och:

Det är okej att gråta över spilld bröstmjölk. Du har ju kämpat hårt för den…

image

image

bilder från min enda erfarenhet av elektrisk pump. Ett minne från fornstora dar på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Har du andra tips? Berätta!

Ord jag ogillar

Ibland kommer jag på mig själv med at verkligen ogilla vanliga svenska ord. Sådär så att jag inte kan använda dem i mitt vanliga språkbruk och känner en rysning varje gång jag ser någon annan använda dem. Jag vet att den här listan kanske säger mer om mig än om någon annan. Att det du kan läsa ut här mellan raderna kanske verkar osympatiskt på något sätt. Hey, så här är jag.

Powerwalk

Jag vet inte om det är att jag tycker att det är ett fånigt engelskt importerat ord, men så borde jag egentligen inte tänka. Vi är ju liksom familjen svenglish. Med Joseph som bara pratar engelska med barnen har jag sjukt mycket engelska ord även i mitt dagliga språkbruk. Det är ”grab lorry”, ”all done” och ”combine harvester” för hela slanten. (Intresset att kolla upp en massa fordonsnamn på svenska finns liksom inte…). Nä, jag tror att hela antipatin mot ”power walks” är att jag tycker att det är löjligt. Att folk går en rask promenad, men byter om och tar med en vattenflaska och då blir det helt plötsligt träning att gå en ”power walk”. Jag tror dessutom att det lurar folk, att de tror att de själva tränar när de i själva verkat motionerar. Det är det såklart inget fel på, men defenitionsmässgt är det en stor skillnad.

Tuttar

Det här är ett ord jag avskyr sedan barnsben. Tuttar är något stort och oformligt och liksom köttigt, inte alls något värdigt. Och jag är ganska angelägen om att känna att min kropp liksom är värdig, på något sätt. Jag menar inte att ordet tuttar är slampigt, utan mer… slafsigt. Jag har dock kallat mig själv ”tuttmamman” när jag typ hamnat i en situation där jag gått runt och (gjort något med barnen) med nerknäppt amningsbh och stora amnings…bröst uthängandes. Slafsigt. Jag har väldigt svårt för att folk kallar sina bröst för tuttar, tycker det låter nedvärderande.

Hopplös

Jag vet inte om det är skillnad på värderingen av detta ord på engelska och svenska, men jag reagerar starkt när Joseph suckar ”Oh, you are just utterly hopeless” till någon av barnen när de gör något fel för typ tusende gången. Vem är hopplös liksom? Sjukt tråkigt uttryck.

Drömmigt

Hela bloggävärden missbrukar ordet ”drömmigt”. Jag avskyr det! ”Åh en sån drömmig frukost”, liksom, för en en smoothie i skål med skivad banan uppepå. Totalfjantigt. Vad är det för fel med ”fantastiskt”? Eller drömlikt, ett mer korrekt ord att använda? Som en dröm. Jag tolkar det som att den som slänger sig med ordet ”drömmigt” menar att det är ”goalz” (lika fjantigt ord om du frågar mig), något som är fantastiskt och vackert och som genast hamnar på någon slags mental ”lista med mål”.

Och så det här:

wpid-wp-1440433534584.jpeg

Har du något ord du ogillar?

Gillar du de orden jag ogillar? Berätta!

Böcker jag läst hittills under semestern

Böcker jag läst hittills under semestern

Den här sommarens läsning har verkligen fått ske i tjuvade stunder här och var. Jag läste i hyrbilen medan vi åkte runt på Gotland och när barnen lyssnade på ljudböcker. Jag övertalade Joseph att barnen skulle få kolla på film hela tågresan mellan Stockholm och Göteborg, så att jag skulle kunna få läsa. Jag har snott till mig stunder i hängmattan i svärföräldrarnas trädgård. Tror inte att jag, tågresan undantagen, har läst mer än 10-20 minuter i sträck på hela semestern.

Ändå har jag tagit mig igenom de fem böcker jag laddade ner till läsplattan.

Jag började med ”Lejontämjaren”

Lejontämjaren

Den här boken var… sådär. Absolut inte dålig. Däremot var det ett tag sedan jag läste något i Fjällbackaserien och jag blev så infernaliskt snurrig över alla namn. En massa polisgubbar och deras inbördes relationer som jag inte riktigt hade koll på. Patrik och Erica känner jag ju till, men när de involverade i själva dramat också växte i antal blev det jobbigt att läsa. Det var också en väldigt svart och hemsk historia, jag är inte riktigt upplagd för sådana.

Sedan följde ”Järnblod

Järnblod

Jag har haft Liza Marklunds böcker som någonslags ”mys-läsning” under perioder. Mest kanske ”unnigt” på grund av att jag haft dem som ljudböcker. För mig, som inte har minsta lilla ansträngning att läsa snabbt och mycket, känns det lite konstigt/slött att välja ljudboksalternativen. Men jag lyssnade på mina första sådana böcker när Wollmar var liten och sov sig igenom timslånga promenader. Den här boken kändes dock lite konstig. Speciellt slutet var väldigt abrupt? Jag fick känslan av att det blev lite bråttom på slutet. Slutscenen på själva dramat faller lite platt, och sedan kommer en överslätande epilog. Men jag gillar de här böckerna, och jag gillar Annika Bengtzon som karaktär. Ändå lite tråkigt att den här serien är slut nu!

Trean blev ”Störst av allt”

Störst av allt

Min barndomsbästis tipsade om denna, och jag ska erkänna att jag inte blev überpepp av beskrivningen jag läste när jag laddade ner boken. Men _HERREGUD_ vilken bra bok! Jag hade så svårt sluta läsa när omvärlden kallade på mig. Otroligt fängslande (höhö) och spännande bok. Det här är onekligen årets boktips! Jag vill inte bekskriva så mycket av handlingen, eftersom det är en berättelse om liksom vecklar ut sig själv och vissa detaljer som känns självklara nu när jag läst klart, skulle kunna varit supetrista spoilers i början. det handlar om en skolskjutning och en rättegång, resten får du ta reda på själv!

”En tillfällig lösning” var sommarens fjärde bok

En tillfällig lösning

Alltså, jag förstår inte varför jag ens läser såna här ”chick lit-böcker”. Totalt meningslösa, platta karaktärer och typ noll handling? Jag fattar att den slags mycket avslappnande historia kan fylla en syfte för vissa, men för mig känns lämnar boken mig bara med känslan av ”varför läste jag det här?”. Du som läser denna slags kategori och gillar dem, berätta gärna vad det är som tilltalar dig. Jag förstår inte.

”Den osynlige mannen från Salem” blev semesterns sista bok

Den osynlige mannen från Salem

Den här boken är i mångt en tonårsskildring, och slår an lite samma ton som ”Störst av allt” gällande att spela upp historien bakom ett brott, ett brott som grundläggs i händelser som utspelar sig under gymnasieåren. Den här boken utspelar sig också i Rönninge/Salem som är bara två pendeltågsstationer från Tullinge, där jag är uppvuxen. Att en del av miljöerna är bekanta för mig förstärker intrycket av igenkänning och intresse. Den här boken var spännande, även om jag egentligen är oändligt trött på karaktärer av typen ”manlig svårmodig polis med missbruksproblem”.

Böcker jag läst hittills under semestern

Av sommarens alla böcker är det ”Störst av allt” som blir den som jag kommer rekommendera många att läsa. Hade jag haft böckerna i pocketform hade jag gett övriga till secondhandbutiken. Förutom ”Störst av allt” och ”Den osynlige mannen från Salem”, dessa hade jag gett vidare till min mamma och mina systrar, vi har ett ständigt pågående utbyte av böcker.

Vad har du läst i sommar och vilka är dina rekommendationer?

Mitt socialamediegäng

Mitt socialamediegäng

Nu tror jag att den här rubriken låter som att vi är tajtare än vad som är sant. Men så här. Jag har lite olika andra personer inom blogg/instagramvärlden som jag följer, gillar, inspireras av och tar råd och stöttning ifrån. De som inte är med på listan den här gången är HejhejVardag (vi skriver en bok tillsammans) och Kitty , Knivlisa och Elisabeth Lindroth. HejHej-Louise har jag lärt känna genom kommentarsfältet på bloggarna från början. Genom henne har jag lärt känna Knivlisa och Elisabeth. Kitty har en gång i tiden varit min patient. Jag får i vanliga fall inte vara berätta sådant på grund av sekretessen, men i och med att Kitty varit offentlig med det många gånger så har jag också kollat med henne att det är okej att även jag säger det. Hos dessa härliga personer hämtar jag ibland stöttning, inspiration och stöttning.

Men idag tänkte jag tipsa om några andra! Dessa personer räknar jag alltså till ”mitt gäng”, men jag har ingen som helst aning om känslan är ömsesidig. Haha.

DittbarnochDu-Paulina

Paulina och jag ”sågs” först i en facebookgrupp för bloggare, började följa varandra och har träffats en gång i verkliga livet. Med meningen ”med ena foten i forskningen och den andra i vardagen” hade hon min fulla uppmärksamhet redan när jag surfade in på hennes blogg första gången. Sedan dess har hon lanserat onlinemagasinet ”Dittbarn&Du”, en kunskaps- och inspirationsbank om barnets sociala och känslomässiga utveckling och föräldraskap. Den här sidan är, och kommer bli, så otroligt grym!

DoulaEmma eller Förlossningspodden-Emma

Emma känns som en vän sedan länge, men är egentligen en rätt ny bekant. Dels kanske vänskapskänslan kommer för att jag i perioder lyssnat oerhört mycket på hennes podd. Men jag tror ändå känslan var något mer ömsesidig än så. Efter att vi träffades för första gången när jag var gäst på podden, känns det som att som att hon är en naturlig del av mitt liv och vi försöker oftare styra upp gånger att ses än vad vi praktiskt lyckas få till.

 

FysioEmma

Tvärt emot det flesta andra på den här listan, träffade jag först IRL och sedan blev vi även socialamedierhomies. Emma är inte min närmsta kollega rent praktiskt/fysiskt, men är ändå den jag oftast bollar arbetsrelaterade klurigheter med. Hennes konto på instagram utstrålar professionalism, energi och lugn, på ett sätt som jag kan avundas.

Gördelkerstin

Gördelkerstin heter egentligen Jennie och kontot kallas som det gör, eftersom Kerstin är Jennies stridsalterego. Jennie har genomgått en traumatisk förlossning inklusive sfinkterskada och har opererats för rectusdiastas. På instagram för hon kvinnors och livmoderbärares talan på ett humoristiskt och bjussigt sätt. Jag har faktiskt inte träffat Jennie i verkliga livet, än. Men Jennies röst i ”kvinnokroppskampsvärld” är oerhört viktig. Ärlig och viktig.

Hanna Öhman

Hanna är en förlossningsskadesyster som råkat mer illa ut än de flesta. Ändå lyckas hon driva en blogg som är utpräglat positiv och levnadsglad. Förutom att projektleda sin egen hälsa (vilket är ett hårt jobb med operationer, stomi och mycket smärtor) så är Hanna också med aktivt och driver förlossningsskadefrågan framåt på många sätt. Hanna har jag faktiskt heller aldrig träffat, men jag har hört hennes röst eftersom hon också har en podd.

Återhämtningsbloggen-Johanna

Johanna är en fysioterapeut som i verkliga livet jobbar på min arbetsplats konkurrent/grannmottagning. Hon är just nu föräldraledig med världens sötaste lilla Ester.  Hon driver återhämtningsbloggen, en blogg som uppstod som motreaktion mot hälsohetsen i sociala medier/bloggvärlden. Bloggens grundfokus ligger på återhämtning, både fysisk och psykisk, med ett extra hjärta för ätstörningsproblematik. En bra blogg!

Jag hoppas att ni med den här listan får några nya godingar att följa.

Nu kanske ni också ser något mönster i vad jag gillar. Har ni några förslag till mig?

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Ätstörningsdagen

Ätstörningsdagen

En del av min historia som jag inte är superstolt över, är en period i livet när jag levde med ätstörningar. Eller ja, jag lever på ett sätt fortfarande med någon slags ätstörd kroppsuppfattning. Nuförtiden ser jag mig som en ”nykter alkoholist” vad gäller ätande. Jag kan känna självförakt och har en skev kroppsuppfattning och blir fortfarande ”hög” om jag hoppar över måltider. Jag tror att jag med lätthet skulle kunna glida tillbaks till ett ätstört beteende om jag bara tillät mig eller om livet runt omkring krisade tillräckligt mycket. Jag klarar inte heller att följa en del konton på instagram på grund av att jag får kroppsångest av deras platta magar eller what not.

Idag är internationella ätstörningsdagen

Image may contain: text

En fellow fysioteraepeutbloggare skriver reglebundet om detta vikiga ämne, och idag skriver hon om att ätstörningar inte behöver vara synomymt med undervikt. Hon har många läsvärda inlägg, gå in och läs!

Jag känner att ätstörningskampen inte är min kamp att kämpa, riktigt. Men det här ligger mig ändå varmt om hjärtat och jag blir så glad över andra som orkar ta upp dessa frågor.

Som med allt annat: Tillsammans är man mindre ensam.

 

 

Ett sånt där screenshot-inlägg

Ett sånt där screenshot-inlägg

Har sett att flera andra bloggare gjort inlägg med de senaste screenshoten de tagit med sin mobil, och jag gillar idén. Det är ju lite som att kolla in i någons hjärna, vad som pågår och vilka funderingar och tankar som pågår där. Och i min hjärna? Ja, det är nog precis så enkelspårigt som man kan tro. Haha. Välkommen in i min hjärna!

  • Ibland letar jag efter studier om menstruationscykelns påverkan på kroppen.

Jag hittar så lite, så jag kommer aldrig till att blogga det riktigt.  Mer än inlägget jag skrev här, förstås. Men jag fortsätter att samla på screenshots.

  • Den här bilden dök upp i mitt Instagramflöde och jag skrattar fortfarande när jag läser den. Det ÄR svårt med smärta.

  • Den här hållningspåminnelsen tycker jag är grym.

Hur skulle den kunna låta på svenska? ”Lyft brösten upp från magen, sträck på dig och håll huvudet över bröstkorgen, över bäckenet.” Fattar man då?

  • Det här är en favorit. Jag läser den ibland när jag behöver muntras upp, och känna att jag är på rätt väg med mitt jobb.

  • Haha, den här kom som över överraskning på slutet va?

Jag KAN uppenbarligen tänka på något annat än kvinnohälsa. Haha. Så här: När vi flyttade upp till Stockholm köpte vi en soffa som var en vanlig soffa, men där det går att dra ut en underdel och göra till en gästsäng. Passade fint i vår etta då. Sen flyttade vi till en trea och skaffade barn. Soffan har fungerat som gästsäng vi behov, men den är SÅ FUL och SÅ SLITEN. Men det känns också vanvettigt att köpa en ny soffa mitt i småbarnsåren. Men när soffan sprack i tyget här om veckan fick vi lite panik. Vi ska sälja vår lägenhet till hösten, och den där soffan kommer sänka priset på vår lägenhet… Men det känns ovärt at köpa en helt ny soffa inför en visning, och ännu mer ovärt att köpa ny soffa INNAN vi flyttar. Så: Ett överdrag till den gamla soffan ska införskaffas. Därav bilden som skickades till Joseph.

 

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.