Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Ätstörningsdagen

Ätstörningsdagen

En del av min historia som jag inte är superstolt över, är en period i livet när jag levde med ätstörningar. Eller ja, jag lever på ett sätt fortfarande med någon slags ätstörd kroppsuppfattning. Nuförtiden ser jag mig som en ”nykter alkoholist” vad gäller ätande. Jag kan känna självförakt och har en skev kroppsuppfattning och blir fortfarande ”hög” om jag hoppar över måltider. Jag tror att jag med lätthet skulle kunna glida tillbaks till ett ätstört beteende om jag bara tillät mig eller om livet runt omkring krisade tillräckligt mycket. Jag klarar inte heller att följa en del konton på instagram på grund av att jag får kroppsångest av deras platta magar eller what not.

Idag är internationella ätstörningsdagen

Image may contain: text

En fellow fysioteraepeutbloggare skriver reglebundet om detta vikiga ämne, och idag skriver hon om att ätstörningar inte behöver vara synomymt med undervikt. Hon har många läsvärda inlägg, gå in och läs!

Jag känner att ätstörningskampen inte är min kamp att kämpa, riktigt. Men det här ligger mig ändå varmt om hjärtat och jag blir så glad över andra som orkar ta upp dessa frågor.

Som med allt annat: Tillsammans är man mindre ensam.

 

 

Ett sånt där screenshot-inlägg

Ett sånt där screenshot-inlägg

Har sett att flera andra bloggare gjort inlägg med de senaste screenshoten de tagit med sin mobil, och jag gillar idén. Det är ju lite som att kolla in i någons hjärna, vad som pågår och vilka funderingar och tankar som pågår där. Och i min hjärna? Ja, det är nog precis så enkelspårigt som man kan tro. Haha. Välkommen in i min hjärna!

  • Ibland letar jag efter studier om menstruationscykelns påverkan på kroppen.

Jag hittar så lite, så jag kommer aldrig till att blogga det riktigt.  Mer än inlägget jag skrev här, förstås. Men jag fortsätter att samla på screenshots.

  • Den här bilden dök upp i mitt Instagramflöde och jag skrattar fortfarande när jag läser den. Det ÄR svårt med smärta.

  • Den här hållningspåminnelsen tycker jag är grym.

Hur skulle den kunna låta på svenska? ”Lyft brösten upp från magen, sträck på dig och håll huvudet över bröstkorgen, över bäckenet.” Fattar man då?

  • Det här är en favorit. Jag läser den ibland när jag behöver muntras upp, och känna att jag är på rätt väg med mitt jobb.

  • Haha, den här kom som över överraskning på slutet va?

Jag KAN uppenbarligen tänka på något annat än kvinnohälsa. Haha. Så här: När vi flyttade upp till Stockholm köpte vi en soffa som var en vanlig soffa, men där det går att dra ut en underdel och göra till en gästsäng. Passade fint i vår etta då. Sen flyttade vi till en trea och skaffade barn. Soffan har fungerat som gästsäng vi behov, men den är SÅ FUL och SÅ SLITEN. Men det känns också vanvettigt att köpa en ny soffa mitt i småbarnsåren. Men när soffan sprack i tyget här om veckan fick vi lite panik. Vi ska sälja vår lägenhet till hösten, och den där soffan kommer sänka priset på vår lägenhet… Men det känns ovärt at köpa en helt ny soffa inför en visning, och ännu mer ovärt att köpa ny soffa INNAN vi flyttar. Så: Ett överdrag till den gamla soffan ska införskaffas. Därav bilden som skickades till Joseph.

 

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Födelsedagsveckan!

Födelsedagsveckan!

Den här veckan är vår födelsedagsvecka, min och Wilfreds. Jag blir såklart påmind om Wilfreds födelse när det är hans födelsedag, men också på min egen. Jag firade min födelsedag 2014 på BB, kejsarsnittad och ensam med Wilfred. Joseph och Wollmar var hemma i karantän, eftersom Wollmar kräkts dagen innan. Det var en konstig födelsedag. Jag minns att jag tagit med mig en bok som jag började med. Jag gav upp efter ett par kapitel eftersom jag absolut inte hängde med i handlingen och dessutom tyckte att författaren aldrig slutade blanda in nya karaktärer i boken. Efteråt såg jag att det var en novellsamling jag börjat läsa. Hahaha.

Wilfreds födelsedag i tisdag var precis så bra som man kan hoppas på. Han blev jätteglad för presenterna och stortrivdes med uppmärksamheten och firandet, både hemma och på förskolan.

Min dag då?

Den började med frukost på sängen och sång av mina grabbar. Sen fick jag en present, Joseph hade kört på mitt tema och bokat in mig på någon eftermiddagsöverraskning. Sedan drog jag till jobbet och rev av en sedvanlig arbetsdag, men fick snabba mig därifrån.

Joseph hade bokat in mig på SPA! Först 40 minuters rygg/ben/fotmassage och sedan lika lång ansiktsbehandling. Och på slutet fick jag ett eget rum med bubbelpool att chilla i och ett fat med färsk frukt och iskallt vatten. Så himla najs! Jag stornöjt av behandlingarna, men kanske nästan lika mycket av en timmes total stilla egentid i poolrummet.

När jag kom hem möttes jag av detta:

Mina två önskemål inför födelsedagen: Ceasarsallad och tårta med nutella, salt kolasås, bananmos och garnerad med kanderade mandlar. Så gott! Vägen till mitt hjärta är sannerligen genom magen.

Imorgon är det en vanlig arbetsdag för mig igen, men förskolan är stängd så Joseph och grabbarna ska till Skansen. Och ge Wilfreds nappar till katterna. Farmor frågade honom via Skype idag om hur det kommer gå att sluta med napp, och han svarade ”Inte så bra!”. Lilla hjärtat… Vi får väl återkomma med hur det går. På lördag ska vi ha brunch-födelsedagskalas med familj och vänner, Joseph håller som bäst på att baka knäckebröd och småkakor för det just nu.

Förresten, vad vill ni läsa om?

Jag har en till serie inplanerad men när juni börjar står jag utan idéer! Kom gärna med förslag!

Med SKL i Umeå

Med SKL i Umeå

Igår var det det dags för den här vårens tredje res-fredag för min del. Jag följer ju med SKL (Sveriges kommuner och landsting) runt omkring i Sverige på deras turné med workshop i arbetet med förbättrad kvinnosjukvård. Sveriges Kommuner och landsting har ju fått en himla massa pengar att fördela ut över landet på olika satsningar för att förbättra förlossningsvård, mödravård och primärvård bland annat. SKL turnerar nu runt, och dels håller en del informativa föredragningar själva men inbjuder också de lokala representanterna att berätta om sina projekt. Vi har än så länge varit i Malmö, Stockholm och nu också Umeå.

I Malmö berättade de lokala representanterna bland annat om ett spännande arbete för att minska bristningar, i Stockholm om ett pågående arbete för att jobba extra mycket med könsstympade kvinnor. I Umeå var det en förlossningsläkare och barnmorska från Hudiksvall som berättade jättespännande om ett arbete där de minskat förekomsten av sfinkterrupturer från typ 6 % till 1 %. Utan att öka förekomsten av klipp och/eller kejsarsnitt!! Jag har varit urusel att ta bilder alla dessa dagar, men jag ska bättra mig. Och på slutet kommer jag nog få ta del av alla de olika presentationerna, och då kan jag plocka ur godbitarna och dela med mig till er!

Min roll i det hela är ju att berätta om patientperspektivet. Jag berättar om min egen historia, och delar också med mig en del av ”era” historier. Jag har bett om citat från både er bloggläsare och från er fellow förlossningsskadade. Mitt syfte är dels att ge en ”kött-och-blod-förankring” till allt deras förbättringsarbete men också att lägga fram lite av ”våra” önskemål om förbättringar. Min upplevelse är att de lyssnar och tar in det jag har att berätta, och värdesätter våra åsikter. Det känns fint!

Eftersom jag uppenbarligen är superdålig som någon slags on-field-reporter och dessutom en minst lika dålig livsstilsbloggare är det här bilderna jag har från Umeå:

En hotellsäng i ett rivningshus??

Eller bara artsy hotell? Jag tyckte att det hela var lite oklart…

Jag har aldrig varit i Umeå förut och tag vara på möjligheten att få se stan lite. Så 7 km runt omkring hann jag i alla fall med. Det var halt och jag fick ha rätt bra koll på kartan, så det gick rätt långsamt. Umeå var en fin stad. På bussarna stod det ”Äntligen Fredag”. Härligt ändå.

Och efter löpturen blev det hotellfrukost. Jag tycker i hemlighet att det är typ de bästa med alla de här dagarna, haha.

På de här dagarna har Susanne Gustafsson och jag en workshop tillsammans om patientdelaktighet i förbättringsarbete. Hon har skrivit avhandlingen ”Patient involvement in quality improvement” och lyckas verkligen inspirera deltagarna ta tillvara patienternas input i förbättringsarbete. Så himla skönt att det inte bara är jag som som ensam står och hävdar att ”snälla lyssna på oss!”. Det är häftigt ha en supercool barnmorska/sköterska som med all vetenskaplig grund kan poängtera hur viktigt det är.

Dagen avslutades klockan 16 och sen var det bara att åka till flygplatsen och flyga hem till Stockholm.

Vill ni att Eva Estling som är ansvarig för hela den här överenskommelsen och satsningen ska gästblogga här någon gång? Är det något ni undrar? Skriv en kommentar i så fall!

Nu kommer det vara lite uppehåll med påsk och sånt, och sen har vi Göteborg och Linköping kvar på turnén. Jag blir oerhört trött efter de här dagarna, och också lite socialt bakis efteråt. Men också väldigt, väldigt tacksam över att få höra allt som faktiskt görs. Och att min historia kanske kan bli till nytta och inspiration i förbättringsarbetet.

Besök från SKL på jobbet

Under våren ska jag ju på turné med Sveriges Kommuner och landsting, tillsammans med bland annat Eva Estling. Hon är ansvarig för den överenskommelse mellan SKL och regeringen som syftar till att utveckla och förbättra kvinnosjukvården i Sverige. Det är ju just om detta som turnén handlar. Här kan du läsa mer om överenskommelsen och se ett klipp på Eva som berättar om överenskommelsen. 

Idag var Eva och hälsade på mig på jobbet, och gick bredvid mig en förmiddag. Det var kul! Bilden är snodd från Evas twitter.

Annars är jag lite förkyld och rätt trött. Men glad, framförallt för att vi ser ljuset i tunneln på Josephs tokjobbsveckor nu. Och snart är det helg. Jag ser fram emot en STOR påse godis.

Nu ska jag tillbringa kvällen med att läsa och skriva hemtenta om sexualupplysningens historia och ”fira” att Joseph är hemma och tar hand om nattning, diskberg och whatnot. Hehe.

På Insta la jag för övrigt ut en efterlysning från en tjej på SVT som söker kvinnor som fått förlossningsskador som landstingsvården negligerat, så att kvinnan fått betala åtgärder själv via privata vårdalternativ. Spana in Instagram om du tror att detta kan vara något för dig.

Puss!

 

 

 

 

Intensivaste tiden på året?

Vi landade med buller och bång i Sverige mitt i vad som känns som någonslags suuuuperintensiv tid. Joseph gick från semestern till att vara hemifrån 13 timmar per dag, jag fick då ta allt med barnen inklusive middagar och läggningar. Utöver det har min kurs rullat igång, och *my misstake* – den går alltså inte på kvartsfast under hela terminen utan på 50% på första halvan av terminen. Liiite intensivt alltså. Och parallellt med detta så insåg jag att jag måste börja förbereda mitt material inför SKL-turnén. Och i torsdag förra veckan hade jag ett möte efter jobbet, vilket innebar att vi fick leja in föräldraledige kompisen Simon att hämta våra barn på förskolan.

Bild som påminnelse om lugnare tider

Det snurrade på så mycket att jag till och med glömde bort att gratulera min mamma på hennes födelsedag. Och inte nog med det. Jag RINGDE henne på hennes födelsedag, men berättade bara en rolig nyhet (som jag snart hoppas på att kunna berätta för er alla, by the way).

Jag ringde min mamma på hennes födelsedag, glömde bort att gratta henne och pratade bara om mig själv.

Är det en varningssignal? I guess.

Semestern var ljuvlig och välbehövlig. Terminen har rullat igång med en massa roliga saker.

Nu gäller det bara att hitta lite balans också.

Tips, någon?

 

 

Böcker jag läste under semestern

Böcker jag läste under semestern

Semesterböcker

Under hela resan på Sri Lanka kollade vi inte på tv en endaste gång, och därför fanns det ju lite tid till att läsa. Jag hade med mig en ”riktig” bok och resten e-böcker som jag laddat ner från biblioteket på en läsplatta. Förr om åren kunde min packning i stort utgöras av 50% böcker, men nu har vi ju behövt slimma ner på den delen av packningen. Läsplatta kanske är mitt första semesterbokstips! Så bra grej!! 

Men till boktipsen:

Harry Potter och det fördömda barnet

Harry Potter och det fördömda barnet

Den här boken gav mig tårar och välbehagsrysningar och oändliga flashbacks till de jullov då jag låg och åt choklad och läst Harry Potter under uppväxten. Då som tonåring i ett flickrum i Tullinge, nu som tvåbarnsmor i ett lånat hus i Sri Lanka. Eoner av tid har förflutit sedan dess, exakt 18 år i Harry Potters värld. Och jag älskar det, jag är bland vänner, jag kommer hem. Boken är ju dock ingen riktig bok, utan ett manus och blir därför något avskalad, det är i princip inga beskrivningar av miljöer eller karaktärer. Hade jag som läsare inte haft en färdigt uppbyggd trollkarlsvärld i mitt huvud hade jag nog inte hängt med alls. Men jag kan inte låta bli att längta tills jag får dela med mig av boken med mina systrar. Det har vi ju alltid gjort! 

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Jag ska erkänna att jag valde den här boken helt och enkom för dess underbara titel. Jag tyckte också att den liknade Anna Gavalda-titlarna, och jag ÄLSKAR Anna Gavaldas böcker. Den här visade sig vara en helt okej bok, faktiskt en egenutgåva från början som sedan gjort succé och därefter getts ut på flera olika språk, av ”riktiga” förlag. Såna här historier gillar jag! Kanske mer än bokens egen story, faktiskt. Den var okej, men lite tunn. Jag har i efterhand ingen riktig bild i huvudet av hur någon av karaktärerna eller miljöerna ser ut. Och slutet är kanske lite väl lätt uträknat.

Jag vet att det här

Jag vet allt det här : en internmedicinsk roman

En internmedicinsk roman! Med den underrubriken förväntade jag mig typ ett drama i stil med ”En cell-sam historia” fast för vuxna. Istället handlar om läkarstuderande unga tjejer under deras ”internmedicinska år”. Det är en stark bok om vänskap och studieår, om kunskaper och lärdomar och livet. Boken är poetisk och livfull och jag tror att den är en fantastisk bok att ge i present till någon som just nu själv är en ”ung vuxen” och mitt inne i det lyckliga/omvälvande/dramatiska studentlivet. Den här boken omfattar en hel del dramatik och sorg, men känns överlag ändå liksom lättsmält. För mig en bra semesterbok, som jag läste på en lugn eftermiddag!

Pastor Viveca och tanterna

 (inbunden)

Det här är väl en typisk sån där ”trevlig” deckare som egentligen inte innehåller några obehagligheter. Men det gör ju också boken lite tam? Jag väljer ju medvetet snälla och lite nedtonade böcker på semestern, i och för sig. I alla fall, den här boken handlar om en frikyrkopastor i Enskede. I och med att jag har frikyrkobakgrund och dessutom jobbat i Enskede i snart 10 år blir den här boken ändå märkvärdigt hemvan och trivsam. Jag känner igen miljöerna. Tänk att en av karaktärerna också är sjukgymnast, som dessutom är gift med en apotekare. Fast i boken är detta par Urban och Örjan, och inte Mia och Joseph. Men ändå. Jag kan tänka mig att läsa uppföljaren till sommaren!