Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Ett sånt där screenshot-inlägg

Ett sånt där screenshot-inlägg

Har sett att flera andra bloggare gjort inlägg med de senaste screenshoten de tagit med sin mobil, och jag gillar idén. Det är ju lite som att kolla in i någons hjärna, vad som pågår och vilka funderingar och tankar som pågår där. Och i min hjärna? Ja, det är nog precis så enkelspårigt som man kan tro. Haha. Välkommen in i min hjärna!

  • Ibland letar jag efter studier om menstruationscykelns påverkan på kroppen.

Jag hittar så lite, så jag kommer aldrig till att blogga det riktigt.  Mer än inlägget jag skrev här, förstås. Men jag fortsätter att samla på screenshots.

  • Den här bilden dök upp i mitt Instagramflöde och jag skrattar fortfarande när jag läser den. Det ÄR svårt med smärta.

  • Den här hållningspåminnelsen tycker jag är grym.

Hur skulle den kunna låta på svenska? ”Lyft brösten upp från magen, sträck på dig och håll huvudet över bröstkorgen, över bäckenet.” Fattar man då?

  • Det här är en favorit. Jag läser den ibland när jag behöver muntras upp, och känna att jag är på rätt väg med mitt jobb.

  • Haha, den här kom som över överraskning på slutet va?

Jag KAN uppenbarligen tänka på något annat än kvinnohälsa. Haha. Så här: När vi flyttade upp till Stockholm köpte vi en soffa som var en vanlig soffa, men där det går att dra ut en underdel och göra till en gästsäng. Passade fint i vår etta då. Sen flyttade vi till en trea och skaffade barn. Soffan har fungerat som gästsäng vi behov, men den är SÅ FUL och SÅ SLITEN. Men det känns också vanvettigt att köpa en ny soffa mitt i småbarnsåren. Men när soffan sprack i tyget här om veckan fick vi lite panik. Vi ska sälja vår lägenhet till hösten, och den där soffan kommer sänka priset på vår lägenhet… Men det känns ovärt at köpa en helt ny soffa inför en visning, och ännu mer ovärt att köpa ny soffa INNAN vi flyttar. Så: Ett överdrag till den gamla soffan ska införskaffas. Därav bilden som skickades till Joseph.

 

Recension: Bad Feminist

Bad Feminist (pocket)

Recension: Bad Feminist

När jag senast var och gav blod plockade jag åt mig den här boken som gåva efteråt. Och ÅH SÅ GLAD jag är över att jag gjorde det. Den här boken har varit med rese-litteratur under några av tillfällen jag flugit eller åkt tåg tvärs över Sverige under turnén med SKL som jag deltagit på Den här boken, och så playlisten ”Girl Power Anthems”. Det har på något sätt känns viktigt för mig att djupdyka i någon slags systerskapsstyrka. För att känna att jag är en del av ett sammanhang, för att våga åka runt och berätta vitt och brett om min egen förlossninsskadehistoria. Jag är en del av ett sammanhang, och jag hämtar styrka från vår gemensamma kamp.

Den här boken ”had me at hello”

Jag hann bara några sidor in i boken så blev jag tvungen att instagramma ett citat. Det finns böcker som ger mig en känsla av att komma hem, och den här är sådan. Jag kommer hem till mina egna tankar, kortakommanden och frustrationer, och får dem förklarade för mig. Roxanne Gay är en amerikansk författare av haitiskt urpsrung, men vi har mycket gemensamt. Hon guidar mig genom sina (och mina egna tankar) om tvillingarna i Sweet Valley High, aktuella tv-serier, 50 shades of grey, kvinnoförnedrande hiphop och känslan av att aldrig bli en riktigt bra feminist.

Boken är en essäsamling

Det är inte en faktabok, inte heller en fiktiv roman. Känslan av att ha läsa hennes essäer i de olika avdelningarna ”Jag”, ”Kön och sexualitet”, ”Ras och underhållning”, ”Politik, kön och ras” och ”Jag igen” är som att hon och jag faktiskt suttit och diskuterat de där olika områdena över en kopp te. Det kan låta löjligt, men hon lyckas verkligen med sitt tilltal. Det är väl visst till mig hon skrev? Fast i ärlighetens namn, i avsnittet om ras och underhållning tappar hon mig lite. My bad. Jag kan alldeles för lite om amerikanska komiker och väldigt mycket för lite om den afroamerikanska historien/nutiden. Boken rör sig mellan ämnen som kön, populärkultur och ras utifrån ett feministiskt (men icke-perfekt) synsätt.

 Jag är också en dålig feminist

Eller, ja, jag har väl aldrig tänkt på mig själv som en dålig feminist, mest bara kanske ganska obrydd. Men jag känner igen mig i känslan av att vänta länge med att ”komma ut” som feminist, för att det liksom genast öppnar upp för en ny slags betygsättning enligt en skala för den perfekta feministen. Hon skriver

”Jag kallar mig gärna och öppet för en dålig feminist. Det gör jag för att jag inte är fullkomlig och för att jag är mänsklig. Jag är inte särskilt väl bevandrad i feminismens historia. Jag är inte så påläst vad gäller feminismens nyckeltexter som jag skulle vilja vara. Jag har vissa…intressen och personlighetsdrag och åsikter som kanske inte går ihop med den konventionella feminismen, men jag är ändå feminist. Jag kan inte nog betona hur befriande det har varit att acceptera detta hos mig själv”.

 

Det är befriande

Det blir så tydligt hur dumt det är att kräva perfektion av en feministisk förebild. Någon kritiserar boken för att varken hacka eller mala, att hennes inställning ibland blir frustrerande inkonvekvent. Jag känner så mycket igen mig. För jag vet inte bättre, och jag tänker att det är skönt att någon annan vågar stå för att hon inte heller vet. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker inte att jag borde, jag kan argumentera för att jag skulle sluta. Och ändå så tänker jag inte ta den kampen med mig själv. Jag är glad över att ha hittat en feministisk litterär vän att hålla i handen, som verkar tycka att jag är okej ändå. I boken är frågorna och diskussionerna viktigare än svaren i sig. Det är sympatiskt.

Det finns ju bättre feminister

Det finns feminister som hatar män, som inte rakar sig och som klär sig i svart och vägrar göra sig till. Någon annan kritiker menar att det är dessa som utmålas som dåliga i Gays bok. Kritikern menar att hon borde försvara dessa orakade, stenhårda kvinnor som håller sina feministiska fanor högst. Jag håller faktiskt inte med. Jag läser mer ut att ”det är okej att vara olika”. Jag är tacksam för förgrundsgestalterna och hard-core-feministerna, och jag hoppas att de kan känna att de lyfts och stöttas av oss ”mjukisar” längre bak i leden. Ett gemensamt stöttande, läser jag ut. Vi alla behövs ju.

Ett återkommande tema

Sexualiserat våld är ett återkommande tema, och författaren gör tydligt hur detta åtespeglas i vår samtids populärkultur. Kvinnlig underordning skapas och upprätthålls i böcker, filmer och tv-serier, och det är inte bara oskyldig underhållning. Det blir en indoktrinering i systemet, att vi alla ska kunna sälla oss in i leden av sexiga men inte för sexiga kvinnor. Gay lyfter fram att en vanlig kväll hemma i soffan – framför TV:n eller en med en bok – kommer låta det seuxlaiserade våldet komma oss nära. Det är också tung läsning, eftersom författaren själv berättar om en gruppvåldtäkt som hon själv utsattes för som barn/ung tonåring. Ändå är boken inte för tung. Det är också i avsnitt riktigt rolig, och jag lyckades frusta högt av ett dåligt försök till undertryckt skratt på flyget til Umeå, sådär så att den bredaxlade mannen bredvid mig flyttade sin armbåge från vårt gemensamma armstöd sm han med självklarhet lagt beslag på.

Läs den här boken.

Även om du inte gillar böcker, även om du inte gillar feminism. Läs den här boken.

Födelsedagsveckan!

Födelsedagsveckan!

Den här veckan är vår födelsedagsvecka, min och Wilfreds. Jag blir såklart påmind om Wilfreds födelse när det är hans födelsedag, men också på min egen. Jag firade min födelsedag 2014 på BB, kejsarsnittad och ensam med Wilfred. Joseph och Wollmar var hemma i karantän, eftersom Wollmar kräkts dagen innan. Det var en konstig födelsedag. Jag minns att jag tagit med mig en bok som jag började med. Jag gav upp efter ett par kapitel eftersom jag absolut inte hängde med i handlingen och dessutom tyckte att författaren aldrig slutade blanda in nya karaktärer i boken. Efteråt såg jag att det var en novellsamling jag börjat läsa. Hahaha.

Wilfreds födelsedag i tisdag var precis så bra som man kan hoppas på. Han blev jätteglad för presenterna och stortrivdes med uppmärksamheten och firandet, både hemma och på förskolan.

Min dag då?

Den började med frukost på sängen och sång av mina grabbar. Sen fick jag en present, Joseph hade kört på mitt tema och bokat in mig på någon eftermiddagsöverraskning. Sedan drog jag till jobbet och rev av en sedvanlig arbetsdag, men fick snabba mig därifrån.

Joseph hade bokat in mig på SPA! Först 40 minuters rygg/ben/fotmassage och sedan lika lång ansiktsbehandling. Och på slutet fick jag ett eget rum med bubbelpool att chilla i och ett fat med färsk frukt och iskallt vatten. Så himla najs! Jag stornöjt av behandlingarna, men kanske nästan lika mycket av en timmes total stilla egentid i poolrummet.

När jag kom hem möttes jag av detta:

Mina två önskemål inför födelsedagen: Ceasarsallad och tårta med nutella, salt kolasås, bananmos och garnerad med kanderade mandlar. Så gott! Vägen till mitt hjärta är sannerligen genom magen.

Imorgon är det en vanlig arbetsdag för mig igen, men förskolan är stängd så Joseph och grabbarna ska till Skansen. Och ge Wilfreds nappar till katterna. Farmor frågade honom via Skype idag om hur det kommer gå att sluta med napp, och han svarade ”Inte så bra!”. Lilla hjärtat… Vi får väl återkomma med hur det går. På lördag ska vi ha brunch-födelsedagskalas med familj och vänner, Joseph håller som bäst på att baka knäckebröd och småkakor för det just nu.

Förresten, vad vill ni läsa om?

Jag har en till serie inplanerad men när juni börjar står jag utan idéer! Kom gärna med förslag!

Med SKL i Umeå

Med SKL i Umeå

Igår var det det dags för den här vårens tredje res-fredag för min del. Jag följer ju med SKL (Sveriges kommuner och landsting) runt omkring i Sverige på deras turné med workshop i arbetet med förbättrad kvinnosjukvård. Sveriges Kommuner och landsting har ju fått en himla massa pengar att fördela ut över landet på olika satsningar för att förbättra förlossningsvård, mödravård och primärvård bland annat. SKL turnerar nu runt, och dels håller en del informativa föredragningar själva men inbjuder också de lokala representanterna att berätta om sina projekt. Vi har än så länge varit i Malmö, Stockholm och nu också Umeå.

I Malmö berättade de lokala representanterna bland annat om ett spännande arbete för att minska bristningar, i Stockholm om ett pågående arbete för att jobba extra mycket med könsstympade kvinnor. I Umeå var det en förlossningsläkare och barnmorska från Hudiksvall som berättade jättespännande om ett arbete där de minskat förekomsten av sfinkterrupturer från typ 6 % till 1 %. Utan att öka förekomsten av klipp och/eller kejsarsnitt!! Jag har varit urusel att ta bilder alla dessa dagar, men jag ska bättra mig. Och på slutet kommer jag nog få ta del av alla de olika presentationerna, och då kan jag plocka ur godbitarna och dela med mig till er!

Min roll i det hela är ju att berätta om patientperspektivet. Jag berättar om min egen historia, och delar också med mig en del av ”era” historier. Jag har bett om citat från både er bloggläsare och från er fellow förlossningsskadade. Mitt syfte är dels att ge en ”kött-och-blod-förankring” till allt deras förbättringsarbete men också att lägga fram lite av ”våra” önskemål om förbättringar. Min upplevelse är att de lyssnar och tar in det jag har att berätta, och värdesätter våra åsikter. Det känns fint!

Eftersom jag uppenbarligen är superdålig som någon slags on-field-reporter och dessutom en minst lika dålig livsstilsbloggare är det här bilderna jag har från Umeå:

En hotellsäng i ett rivningshus??

Eller bara artsy hotell? Jag tyckte att det hela var lite oklart…

Jag har aldrig varit i Umeå förut och tag vara på möjligheten att få se stan lite. Så 7 km runt omkring hann jag i alla fall med. Det var halt och jag fick ha rätt bra koll på kartan, så det gick rätt långsamt. Umeå var en fin stad. På bussarna stod det ”Äntligen Fredag”. Härligt ändå.

Och efter löpturen blev det hotellfrukost. Jag tycker i hemlighet att det är typ de bästa med alla de här dagarna, haha.

På de här dagarna har Susanne Gustafsson och jag en workshop tillsammans om patientdelaktighet i förbättringsarbete. Hon har skrivit avhandlingen ”Patient involvement in quality improvement” och lyckas verkligen inspirera deltagarna ta tillvara patienternas input i förbättringsarbete. Så himla skönt att det inte bara är jag som som ensam står och hävdar att ”snälla lyssna på oss!”. Det är häftigt ha en supercool barnmorska/sköterska som med all vetenskaplig grund kan poängtera hur viktigt det är.

Dagen avslutades klockan 16 och sen var det bara att åka till flygplatsen och flyga hem till Stockholm.

Vill ni att Eva Estling som är ansvarig för hela den här överenskommelsen och satsningen ska gästblogga här någon gång? Är det något ni undrar? Skriv en kommentar i så fall!

Nu kommer det vara lite uppehåll med påsk och sånt, och sen har vi Göteborg och Linköping kvar på turnén. Jag blir oerhört trött efter de här dagarna, och också lite socialt bakis efteråt. Men också väldigt, väldigt tacksam över att få höra allt som faktiskt görs. Och att min historia kanske kan bli till nytta och inspiration i förbättringsarbetet.

Besök från SKL på jobbet

Under våren ska jag ju på turné med Sveriges Kommuner och landsting, tillsammans med bland annat Eva Estling. Hon är ansvarig för den överenskommelse mellan SKL och regeringen som syftar till att utveckla och förbättra kvinnosjukvården i Sverige. Det är ju just om detta som turnén handlar. Här kan du läsa mer om överenskommelsen och se ett klipp på Eva som berättar om överenskommelsen. 

Idag var Eva och hälsade på mig på jobbet, och gick bredvid mig en förmiddag. Det var kul! Bilden är snodd från Evas twitter.

Annars är jag lite förkyld och rätt trött. Men glad, framförallt för att vi ser ljuset i tunneln på Josephs tokjobbsveckor nu. Och snart är det helg. Jag ser fram emot en STOR påse godis.

Nu ska jag tillbringa kvällen med att läsa och skriva hemtenta om sexualupplysningens historia och ”fira” att Joseph är hemma och tar hand om nattning, diskberg och whatnot. Hehe.

På Insta la jag för övrigt ut en efterlysning från en tjej på SVT som söker kvinnor som fått förlossningsskador som landstingsvården negligerat, så att kvinnan fått betala åtgärder själv via privata vårdalternativ. Spana in Instagram om du tror att detta kan vara något för dig.

Puss!

 

 

 

 

Intensivaste tiden på året?

Vi landade med buller och bång i Sverige mitt i vad som känns som någonslags suuuuperintensiv tid. Joseph gick från semestern till att vara hemifrån 13 timmar per dag, jag fick då ta allt med barnen inklusive middagar och läggningar. Utöver det har min kurs rullat igång, och *my misstake* – den går alltså inte på kvartsfast under hela terminen utan på 50% på första halvan av terminen. Liiite intensivt alltså. Och parallellt med detta så insåg jag att jag måste börja förbereda mitt material inför SKL-turnén. Och i torsdag förra veckan hade jag ett möte efter jobbet, vilket innebar att vi fick leja in föräldraledige kompisen Simon att hämta våra barn på förskolan.

Bild som påminnelse om lugnare tider

Det snurrade på så mycket att jag till och med glömde bort att gratulera min mamma på hennes födelsedag. Och inte nog med det. Jag RINGDE henne på hennes födelsedag, men berättade bara en rolig nyhet (som jag snart hoppas på att kunna berätta för er alla, by the way).

Jag ringde min mamma på hennes födelsedag, glömde bort att gratta henne och pratade bara om mig själv.

Är det en varningssignal? I guess.

Semestern var ljuvlig och välbehövlig. Terminen har rullat igång med en massa roliga saker.

Nu gäller det bara att hitta lite balans också.

Tips, någon?

 

 

Böcker jag läste under semestern

Böcker jag läste under semestern

Semesterböcker

Under hela resan på Sri Lanka kollade vi inte på tv en endaste gång, och därför fanns det ju lite tid till att läsa. Jag hade med mig en ”riktig” bok och resten e-böcker som jag laddat ner från biblioteket på en läsplatta. Förr om åren kunde min packning i stort utgöras av 50% böcker, men nu har vi ju behövt slimma ner på den delen av packningen. Läsplatta kanske är mitt första semesterbokstips! Så bra grej!! 

Men till boktipsen:

Harry Potter och det fördömda barnet

Harry Potter och det fördömda barnet

Den här boken gav mig tårar och välbehagsrysningar och oändliga flashbacks till de jullov då jag låg och åt choklad och läst Harry Potter under uppväxten. Då som tonåring i ett flickrum i Tullinge, nu som tvåbarnsmor i ett lånat hus i Sri Lanka. Eoner av tid har förflutit sedan dess, exakt 18 år i Harry Potters värld. Och jag älskar det, jag är bland vänner, jag kommer hem. Boken är ju dock ingen riktig bok, utan ett manus och blir därför något avskalad, det är i princip inga beskrivningar av miljöer eller karaktärer. Hade jag som läsare inte haft en färdigt uppbyggd trollkarlsvärld i mitt huvud hade jag nog inte hängt med alls. Men jag kan inte låta bli att längta tills jag får dela med mig av boken med mina systrar. Det har vi ju alltid gjort! 

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Jag ska erkänna att jag valde den här boken helt och enkom för dess underbara titel. Jag tyckte också att den liknade Anna Gavalda-titlarna, och jag ÄLSKAR Anna Gavaldas böcker. Den här visade sig vara en helt okej bok, faktiskt en egenutgåva från början som sedan gjort succé och därefter getts ut på flera olika språk, av ”riktiga” förlag. Såna här historier gillar jag! Kanske mer än bokens egen story, faktiskt. Den var okej, men lite tunn. Jag har i efterhand ingen riktig bild i huvudet av hur någon av karaktärerna eller miljöerna ser ut. Och slutet är kanske lite väl lätt uträknat.

Jag vet att det här

Jag vet allt det här : en internmedicinsk roman

En internmedicinsk roman! Med den underrubriken förväntade jag mig typ ett drama i stil med ”En cell-sam historia” fast för vuxna. Istället handlar om läkarstuderande unga tjejer under deras ”internmedicinska år”. Det är en stark bok om vänskap och studieår, om kunskaper och lärdomar och livet. Boken är poetisk och livfull och jag tror att den är en fantastisk bok att ge i present till någon som just nu själv är en ”ung vuxen” och mitt inne i det lyckliga/omvälvande/dramatiska studentlivet. Den här boken omfattar en hel del dramatik och sorg, men känns överlag ändå liksom lättsmält. För mig en bra semesterbok, som jag läste på en lugn eftermiddag!

Pastor Viveca och tanterna

 (inbunden)

Det här är väl en typisk sån där ”trevlig” deckare som egentligen inte innehåller några obehagligheter. Men det gör ju också boken lite tam? Jag väljer ju medvetet snälla och lite nedtonade böcker på semestern, i och för sig. I alla fall, den här boken handlar om en frikyrkopastor i Enskede. I och med att jag har frikyrkobakgrund och dessutom jobbat i Enskede i snart 10 år blir den här boken ändå märkvärdigt hemvan och trivsam. Jag känner igen miljöerna. Tänk att en av karaktärerna också är sjukgymnast, som dessutom är gift med en apotekare. Fast i boken är detta par Urban och Örjan, och inte Mia och Joseph. Men ändå. Jag kan tänka mig att läsa uppföljaren till sommaren!

Till kärringen på tuben (alla kroppsliga besvär syns inte)

Repost: Till kärringen på tuben (alla kroppsliga besvär syns inte)

Allt syns inte utanpå

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt. Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

I VILKEN VÄRLD HAR DU LEVT TIILS NU?!

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig, och håll käft.

 

Mias år 2016

Mias år 2016

Januari

Året började med att jag och min barndomsbästis Gunilla åkte på lyxig weekend på slott, i världens kallaste och vackraste väder. Vi hade ett dygn då vi bara åt gott och umgicks, otroligt välbehövligt. Vi lovande varandra att göra sånt oftare, men har det blivit av någon mer gång än? Nej. Arrrrggh, jag är såååå dålig på att rycka upp mig från vardagen.

Februari

Februari känns som en transportsträcka mitt emellan vinter och vår. Här körde jag och Wollmar igen ”Yoga för förskolan” som en vän till oss illustrerat. Vi hade koreansk matvecka, och den är hittills den bästa matveckan vi haft!

 

Mars

I mars slog jag slag i saken och bytte yrkestitel till fysioterapeut. Vi började också jobba med vår youtubekanal och producera filmklipp.


April

I april fick jag inbjudan att hänga med SBU till Almedalen och prata förlossningsskador på ett seminarium i juni, en inbjudan som gjorde mig så otroligt glad. Jag hängde också med den här godingen en del. Joseph fyllde år och vi firade honom i april, såklart.

Maj

I maj hände otroligt mycket. Jag fyllde 30, Wilfred fyllde två och min yngsta äldre syster födde sitt första barn. På bilden sitter Joseph och håller lille nyfödde Albert, och det är Wollmar som har tagit bilden. En månad med mycket glädje och fest!

Juni

Stockholm Marathon den 4 juni var startskottet för vår sommar, och några dagar senare åkte vi till Italien och sen snurrade hela sommaren igång med en massa härligheter.

Juli

Juli var en späckad och somrig månad som började med tidigare nämnda Almedals-medverkan. På bilden är Sigurd Vitols från SBU, Eva Uustal förlossningsläkare, jag samt Eva Estling från SKL. Från Almedalen var det i princip hem och vända, sedan åkte vi hela familjen till Gotland. När vi kom hem åkte Joseph och barnen direkt till Öckerö medan jag jobbade en vecka och började nörda mig in i bäckensmärta-efter-förlossning-projektet som jag håller på med fortfarande. Juli avslutades sedan med en semestervecka på Öckerö även för min del och hejdundrandes fyraårskalas.

Augusti

Den här bilden får symbolisera hur hela vår sommar var, och också avslutningen på sommaren och början på hösten. I och med att vi avvecklade vagn-användandet blev det en hel del bärande av barnen.

September

September rullade in och allt bara snurrade igång i 180, med mitt och Josephs jobb, med amningsplugg och det ena med det tredje. En dag fick vi ett mejl och jag läser fortfarande detta när jag ehöver muntras upp:

Oktober

Det här har varit ett år när det ena har lett till det andra. Eva Estling som jag träffade i Almedalen bjöd i Oktober in mig till SKL för att föreläsa om patientperspektiv på förlossningsskador på en workshop de hade. Det här är jag när jag på morgonen innan var pirrig och förväntansfull. Det gick bra! Under våren 2017 kommer jag fortsätta på inslagen linje och hänga med SKL på turné.

November

I November drog tävlingen Guldhjärtat igång och vi blev nominerade, finalister och kom slutligen tvåa i kategorin ”årets social media influenser”. Det var en så himla härlig resa att få ha varit med om, jag blir så väldigt uppfylld av glädje när jag tänker på alla som använt sig dyrbara tid till att nominera och rösta på mig/oss. Tack igen!

December

December har varit hektisk, med avslut på kurs, allt mitt vanliga jobb och så Josephs jobb som spiller över på hela familjen när han i perioder knappt är hemma under barnens vakna tid. Men vi kom i hamn, hade köpt alla julklappar och fixat allt julmat utan panikstress. Däremot vaknade vi på julaftons morgon och kom på att vi inte ens funderat en sekund på någon julaftonsoutfit. Tur att typ exakt ingen bryr sig om hur vi ser ut eller har på oss!

Mias år 2016

Jag avrundar det här året med en sån otroligt tacksam känsla. Jag är tacksam över våra fina barn, över vår kärlek, och Josephs och mitt grymma teamarbete i allt. Över att 2016 är året där jag faktiskt fått komma att bli en ”influencer” inom kvinnosjukvård och att min egen förlossningsskada faktiskt går att använda til något positivt. Jag är så OTROLIGT glad över att ha läsare som läser, och överväldigad över er kärlek och stöttning när det behövs.

Tack, tack, TACK. Kärlek till er, och ett GOTT NYTT ÅR!

 

En tidig julklapp

En tidig julklapp

Idag blev en rolig sak färdig och bestämd!

En grej som jag varit suuuupersugen att berätta för er om!

Kommer ni ihåg att jag var på SKL (Sveriges kommuner och landsting) och pratade i Oktober? Det var en workshop för landets ”Experter och ledningspersoner” under den nationella satsningen på förbättrad förlossningsvård och insatser för kvinnors hälsa. Jag fick inleda den dagen med att prata om patientperspektiv. (Inlägg om nationella satsningen här, om inspiration för vad jag skulle prata om här, och om dagen som sådan här. )

Regeringen och SKL har slutit en överenskommelse om satsningar för att förbättra förlossningsvården och kvinnors hälsa generellt. Målsättningen är att under perioden 2015 – 2019 uppnå en mer tillgänglig, säker, kunskapsbaserad och jämlik vård inom förlossningssjukvården, primärvården och annan hälso- och sjukvård som bidrar till att främja kvinnors hälsa.

Länk till SKL om satsningen

För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville hänga med SKL på en turné och idag blev det okejat från både arbetsgivaren och SKL.

Det ska vara  5 regionala workshop kring förbättringsområden inom förlossningsvård och kvinnors hälsa. Jag ska med och prata om patientperspektiv igen, både utifrån mina egna upplevelser, men också som vårdkunnig patientrepresentant. Jag ska också ansvara för gruppsamtal om  att öka patienters medverkan och inflytande. Workshopen kommer vara i Malmö, Stockholm, Umeå, Göteborg och Linköping.

Jag är så himla glad!! Just att det liksom blev spikat och färdigt idag, det tar jag som en tidig julklapp!

Kväll dan före dopparedan!

Nu ska vi strax lägga barnen och sen bara ta en stillsam kväll i soffan. Joseph bakar vörtbröd inför imorgon, och innan vi drar iväg på julfirandet ska vi också baka ett Nutella Star Bread att ta med. Vi ska också äta vår hemgjorda ost och utlovar naturligtvis en recension! God kväll, så hörs vi!