Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Böcker jag läst under min sjukskrivning

Böcker jag läst under min sjukskrivning

Jag har läst, för att vara mig, oerhört lite under min sjukskrivning. Anledningen stavas: Gossip Girl. Redan dagen innan operationen när jag sysslade med den där tarmrensningsgrejen, började jag kolla på Gossip Girl. Jag har inte alls sett det innan. Men sedan blev Serena, Blair, Chuck, Nate och Dan mina bästisar. Jag har sett orimligt mycket av dem dessa veckor. Alltså alla 6 säsongerna, 24 avsnitt per säsong. 42 minuter per avsnitt.

Men, för att min hjärna inte skulle ruttna helt har jag läst ändå, mellan varven.

Frisk utan flum

Frisk utan flum : en vetenskaplig väg till bättre hälsa

Den här boken är utgiven på samma förlag som min och Louises kommande bok. Jag fick till och med frågan om de fick låna en av mina bäckenbotten-illustrationer till boken, och de fick de såklart. Boken är skriven av en molekylärbiolog och en biokemist. De skriver en lättläst och faktaspäckad bok om hälsa, utan flum. Det kraschar en del myter och ger en del råd och tips.  ”Det här är inte en dietbok eller en träningsbok. Det är en bok om hur mycket bättre du kan må bara genom att ändra små saker i din vardag. Inget flum, bara sådant som är vetenskapligt belagt.” Jag gillar den här boken!

En droppe midnatt

En droppe midnatt

Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR Jason Diakite. Jag har sett fram emot att läsa hans bok så länge, och äntligen fick jag tid och tillfälle. Den här boken var fängslande på ett helt annat sätt än hans musik. Den var historisk, drabbande och liksom förklarande. Jag skulle önska att den boken blev en del av litteraturen i skolans historielektioner. Det var också en extremt nyttig motpol, att läsa om hans släktningars kamp för liv och överlevnad i USA, när jag i övrigt spenderade all annan tid med att kolla på Gossip Girl. Läs den här boken!

Livet efter dig och Arvet efter dig

Arvet efter dig

Dessa två lättlästa böcker började jag läsa redan på sjukhuset, mitt i morfinrus. Det funkade faktiskt. Det säger kanske en del om böckerna, att de går att läsa med ungefär halva hjärnan påslagen. Men det var en trivsam och ändå rörande läsning som passade mig fint.

Par i brott

Även den här boken läste jag på sjukhuset. Uppenbarligen läste jag mycket där, för då hade jag inte surfplattan och kunde kolla på Gossip Girl, haha. Jag ÄLSKADE den här boken. Jag sträckläste sååååå många böcker av Agatha Christie under uppväxten. Det var riktigt härligt att läsa en bok av henne jag inte läst innan. Det är så trivsamt och lite lagom spännande i dessa böcker. Jag älskar också att hon i den här boken vågar leka med att efterlikna och citera typ alla andra kända litterära deckare som funnits före henne. Så bra! Dessutom förstår jag ännu mer hur Christie:sk Ture Sventon är. Haha. Jag ÄLSKAR Ture Sventon, har jag sagt det? För övrigt bästa julkalendern i människans historia.

Par i brott (inbunden)

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig

Åh, jag gillade inte alls den här feministklassikern så mycket som jag gillade Bad Feminist. Det är ju sant det som står däri, men det VAR SÅ TUNG LÄSNING. Jag blev så nedstämd. Mitt i #MeToo blev det så himla känsligt och tydligt. Den här världen är vrickad. Jag fastnade för det här stycket:

När en kvinna säger något som ifrågasätter en man, i synnerhet om det är en mäktig man i etablissemangets innersta krets och om det hon berättar har med sex att göra, så blr reaktionerna inte sällan skepsis – inte bara mot sakförhållandena i hennes påstående utan även mot själva hennes förmåga att uttala sig och hennes rätt att göra det. Generationer av kvinnor har fått höra att de är opålitliga, förvirrade, manipulativa, illvilliga, konspiratoriska, inpiskat lögnaktiga, ofta alltsammans på en gång. 

Men nu när jag bara några veckor senare återkommer till det här blir jag igen lite hoppfull. Vi har #MeToo, #MedVilkenRätt #TystnadTagning #Visjungerut med flera. Och nu verkar budskapet gå fram! Finns det hopp, trots allt?

Evas dotter

Evas dotter

När jag började läsa den här boken  trodde jag att den skulle vara tramsig. En flicka, en värld mellan världarna, Gud och Adam och Eva och ormen. En bok om skapelseberättelsen fast i nutid med en thriller-twist. Den är lite flummig och ibland snurrig, men det är en bladvändare. Jag skulle säga att det är den av den här sjukskrivningens böcker som ändå fångat mig allra mest. Som fått mig att välja boken framför TV:n. Jag gillade den här boken! Den är uppenbart liksom religiös och jag hade gärna diskuterat den med någon som inte har samma kristna bakgrund som jag själv. Vi högläser Narnia-böckerna för Wollmar just nu, och jag ser ändå en rad likheter. Olika världar, dimensioner, väsen och så en Gud. Snälla, läs den här och berätta för mig vad du tyckte?

Ett jävla solsken

Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström

Här har vi feminism, historia och även här en väldigt bra motpol mot Gossip Girl. Den här boken handlar om  Ester Blenda Nordström, en rikemansdotter som valde att gå under cover som undersökande reporter. Den här boken är en biografi om hennes liv. Hon jobbade som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon deltog i en lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. Hon gjorde typ allt som en kvinna i början av 1900-talet inte skulle göra, och lyckades ändå göra det mesta framgångsrikt. Boken var oerhört lättläst och fängslande. Jag började en kväll, och vips hade jag läst halva.

Mod att vara sårbar

Mod att vara sårbar : i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete (pocket)

Den här boken får stå för den här sjukskrivningens misslyckande. Jag kvalar väl på alla rimliga sätt in i rollen som duktig flicka, och borde kanske prioriterat att läsa den här boken först och mest engagerat av alla böcker. Men jag har inte pallat. Jag har kommit till sida 66 och jag ORKAR INTE. Jag vill inte bli bättre på att vara sårbar. Har du läst den här boken? Berätta, måste jag läsa hela?

Ur de 66 sidorna jag läst har jag i alla fall lärt mig att den ångest jag känner ibland mest är sårbarhet. Att jag utsätter mig för saker som jag är rädd för, ångesten gäller att bli förkastad som en urusel människa. Men känslan jag lider av är sårbarhet. Och när jag tänker ”jag har inte ångest, jag är bara sårbar” då kan jag hämta en liten känsla stolthet. Det är modigt att vara sårbar.

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Vad gör man på återbesöket efter en sfinkterruptur?

”Jag födde vår son för 7 veckor sedan och då han blev tagen med sugklocka så fick jag en sfinkterruptur. Tyckte jag fick dålig information från vården så när jag googlade på sfinkterruptur så hamnade som hos er. Jag ska träffa en fysioterapeut på tisdag och tänkte be dig om hjälp med frågor att ställa/hjälp att kräva vid detta besök”

För det första: Grattis till sonen!

Jag beklagar från djupet av mitt hjärta att du drabbats av en sfinkterruptur. Det är en otroligt konstig krock i kroppen att drabbas av en akut skada och samtidigt vara nybliven och kanske nyförälskad spädbarnsförälder. Jag vet hur otroligt vilsen och ledsen man kan vara efter att ha drabbats. Och samtidigt glad. Och chockad. Och allt.

Patientinformation

Klicka på länken till Bäckenbottenutbildning.se för att komma till en riktigt bra informationsfolder om förlossningsskador. Den här informationen är den du borde ha fått på sjukhuset. Om du inte fick den eller ens i närheten av motsvarande information kan du, om du orkar, skriva till chefen på den förlossningskliniken och be dem förbättra sina rutiner. Bra information är grunden för allt.

Vårdens riktlinjer

Vad gäller uppföljning från vården kan du kräva och förvänta dig att vården tar ditt behov av uppföljning på allvar. När det gäller besök hos barnmorska och läkare finns rekommendationer på vad besöken kan ta upp här:

Undersökning hos barnmorska

Undersökning hos läkare

De fysioterapeutiska riktlinjerna

På en del sjukhus är det fysioterapeuten som du kommer träffa först för uppföljning av din skada. På andra sjukhus kommer du träffa uroterapeut eller någon annan profession. Oavsett vem du träffar ska du kräva att det finns ett team-tänk kring dina besvär. All uppföljning och behandling ska utgå från din berättelse om hur du själv uppfattar din hälsa. Det är därför viktigt att du själv försöker sätta ord på hur då mår och hur din kropp fungerar.

Berätta om:

  • du har besvär med att hålla kiss när du skrattar, hostar och nyser
  • om du läcker fisar eller avföring
  • om du får fläckar av avföring i trosorna
  • om du har jobbig tyngdkänsla
  • om du har för kort tid mellan bajsnödighetssignal och faktiskt behov av att bajsa
  • om du har mycket oro eller rädsla i relation till ditt underliv

Det kan vara svårt att berätta om besvär, helt enkelt för att du ännu inte utsatt dig för situationer där besvären framkommer. En del symtom kanske du först kommer uppleva då du börjar träna tyngre eller återgår till arbete. Om du är orolig för att symtom kan komma senare, be i så fall om en möjlighet till kontakt vid senare behov.

Fråga om:

Alla dessa frågor är inte fysioterapeutens område, men du kan ha denna lista att gå efter.

  • Hur ser stygnen ut? Behöver det tas bort trådar? Ser det ut att läka på bra?
  • Blöder det längre än avslaget verkar vara? Det kan vara granulom som uppstått efter operationen och de kan behöva behandlas.
  • Be om en muskelfunktionsbedömning för bäckenbotten.
  • Finns det risk för att behöva göra en om-operation, och när görs i så fall den bedömningen?
  • Har du behov av att prata med en kurator angående förlossningen? Se i så fall till att få en sådan tid inbokad via gyn!
  • Behöver du få ett löfte om uppföljande besök hos fysioterapeut? Läkare? Se till att gå därifrån med en sådan tid inbokad!
  • Behöver du få prata om förlossningssätt vid en eventuellt kommande graviditet med någon?

Det är alltså egentligen bara ett fåtal av dessa frågor som fysioterapeuten kan svara på, men hen har definitivt erfarenhet att se när en kollega med annan yrkeskompetens behöver bemöta de andra frågorna.

Bäckenbottenträning

Sedan kommer fysioterapeuten ge dig ett bäckenbottenträningsprogram utifrån sin bedömning av din knipförmåga.
Fråga vidare om detta – Hur länge ska du göra detta? När ska du stregra övningarna? När vet du att du vågar börja träna annat (gym, löpning etc)? Kan du får en uppföljning?

Lycka till! 

Min sfinkterrupturshistoria finns här:

A walk down memory lane och varför jag är som jag är

 

 

Mer om samma tema på BakingBabies:

 

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

En serie inlägg om muskelskador

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Den här historien börjar egentligen redan dagen innan operationen, söndagen den 22 oktober.

Dagen innan en operation som inkluderar ändtarmen kan man behöva göra en tarmsköljning. Jag hade fått förskrivet 2 flaskor Phosphoral och blivit rekommenderad att hålla genomföra den behandlingen så att jag var i närheten av en toalett hela dagen. Joseph tog således barnen och höll sig utomhus så mycket det gick, och jag började min söndag med att dricka första dosen av läkemedlet. Jag började omedelbart må jätteilla och kände mig yr, så pass att jag inte vågade gå utanför badrummet. Efter cirka 30 minuter satte det istället igång med ”tarmsköljningen”, det vill säga diarré ungefär var tionde minut i flera timmar. Jag försökte dricka vatten, saft, läsk, buljong och lättöl för att hålla mig någolunda välmående under tiden. På eftermiddagen hade det knappt hunnit lugna sig, men då var det redan dags för nästa dos. Så jag fick 8 timmar till av typ ovabrutna toalettbesök och hur jag än försökte dricka ikapp så blev jag mer och mer svag i kroppen. Det var verkligen ingen rolig dag.

Måndagen den 23 oktober, operationsdagen

Jag vaknade klockan 6 på morgonen, och det var då gränsen gick för när jag fick dricka inför operationen. Kände mig fortfarande helt matt från gårdagen och var väldigt törstig och trött. Packade det sista i väskan och åkte till sjukhuset väl i tid med någon slags förhoppning om att hitta någon som kunde sätta in ett dropp innan operationen. Jag kom till avdelningen en halvtimme före utsatt tid, och de bara konstaterade att jag var för tidig och hänvisade mig till att sitta i dagrummet. Och där fick jag sedan vänta. Länge. Jag skulle varit på plats klockan 9, men klockan 11 var det först någon som kom och berättade att de var sena. Vid det laget hade jag knappt ork att sitta upp. Klockan 12 kom de och tog in mig på ett rum, gav mig ombyte och satte ett antibiotikadropp. Jag var då så pass låg att jag inte hade energi varken att vara nervös eller förklara min allmänstatus. Klockan 13 tror jag att operationen blev av.

Jag fick hälsa på narkosläkaren och sköterskan, samt en operationssköterska. De var lugna och snälla och operationssköterskan höll min hand och såg mig tryggt i ögonen hela tiden innan jag försvann i narkosdimman. Jag antar att det är en del av hennes jobb, men för mig betydde det mycket.

Uppvaket

Nästa sak jag är medveten om är att jag är på uppvaket och att jag andas superansträngt och att de frågar mig om jag kan uppskatta min smärta på en skala mellan 0-10. Jag svarade  9 och sen är min gissning att jag fick morfin intravenöst, för sedan försvann jag igen. Klockan 17 börjar jag vakna till och då är det sköterskorna på uppvaket som börjar prata och peta på mig för att få mig att vakna till. Under timmarna på uppvaket kan jag alltså ha varit ”vaken” och inte medveten, jag har vaga minnen av att ha pratat och sagt helt galna saker.

Jag blir hämtad til avdelningen och får mer läkemedel, något att äta (tror jag) sedan blir det dimmigt i minnet igen. En sköterska och en student hjälpte mig på toaletten, och då kunde jag kissa. När nattsköterskan gick på sitt skift ville hon att jag skulle kissa igen, men då var jag dels så snurrig så att jag knappt kom ut till toaletten och när jag väl kom dit kunde jag absolut inte kissa. Hon fick sedan tömma blåsan på mig.

En sak som jag minns från uppvaket var att jag vrålade (?) att jag måste få ligga på mage. Och helt riktigt, det har sedan visat sig att det är min mest smärtfria position. Jag har fått blåmärken i hela underlivet, men värst ont gör ett hematom som är mot höger sittbensknöl/baksida lår. Jag kan inte sitta upp på grund av att hela mellangården ser ut som ett Frankensteins monster, men också på grund av att det gör så ont i rumpan av att sitta.

Första natten blev en jobbig natt med mycket avbruten sömn, smärtstillande och enorma smärtor när jag försökte byta ställning. Delade rum med en äldre kvinna som gjort en framfallsoperation, hon verkade inte alls ha lika ont eller svårt att kissa eller röra sig. Hon åkte sedan hem tidigt nästa dag.

Tisdag 24 oktober

Den här dagen började med att jag kunde gå och kissa, själv. Och sedan gick jag till och med och hämtade lite yoghurt och kaffe till frukost, själv. Sedan försvann jag bort i smärt/smärtlindringsdimman. Jag blev serverad lunch och middag på sängen, och tror att jag åt. Gunilla, läkaren som opererat mig, kom förbi och tittade till mig/operationsområdet. Hon verkade nöjd och berättade att det var två olika skador de hade behövt laga (hon och hennes kollega Emilia hade opererat mig tillsammans). Jag tror att jag mest sov den här dagen. Jag fick laktulos och fick diarré igen. Det gjorde så ont att jag nästan svimmade, men alla på avdelningen blir ju suuuperförtjusta över att höra en sfinkteropererad person sköter magen. Jag hade svårt att dela deras entusiasm.

Onsdag den 25 oktober

I och med att läkaren kollat till mig och varit nöjd, och i och med att jag kunnat bajsa dagen innan, fick jag nu åka hem. Jag ringde min mamma som kom och bar min väska och vägledde mig hem. När jag väl kom hem till min egen säng hade jag så ont så att jag hade svårt att prata. Mamma tog mitt id-kort och gick och hämtade ut alla mediciner och sådant och gav mig yoghurt att äta. När mamma gick kom min vän Elvira (som bor i Göteborg men som var uppe i Stockholm för fysioterapikongressen) och sedan Joseph och barnen. När jag kramat barnen och Joseph gjorde middag låg sedan Elvira i sängen och pratade med mig, medan jag morfinrusigt svamlade tillbaks.

Torsdag 26 oktober

Den här dagen är den konstigaste dagen i hela den här berättelsen. Alla andra dagar kan jag liksom hänga upp på någon specifik händelse, men den här dagen hände ingenting speciellt. Jag tror att jag sov hela dagen nästan. Försökte gå upp och hitta någon lunch i kylskåpet, men var hade så ont att jag inte ens pallade att titta efter ordenligt. Åt macka till lunch. Jag började också oroa mig för att jag inte kunnat bajsa sedan den där laktulos-diarrén på sjukhuset. Är det något jag är osugen på så är det att krysta. På kvällen märkte jag för första gången att jag fick bäckenbotten att lyda mig litegrann igen, kunde få till ett svagt och extremt smärtande knip. Har känselbortfall och känner ingenting när jag kissar eller torkar mig. När barnen kom hem försökte jag mig på att läsa en bok med dem liggandes bredvid mig i sängen. Jag somnade mitt i boken och de fick frustrerat gå ut till Joseph och be honom fortsätta läsa.

Fredag 27 oktober

Den här dagen började jag kunna dra ner lite på morfinet, en tablett mindre än dagen innan. Hade små luckor när jag kände igen mig själv, kunde svara på några mejl och skriva en ”att göra-lista” för sjukskrivningen. Sträckkollar på Gossip Girl och känner hur min hjärna sakta ruttnar. Dagens glädjeämne är att jag kan bajsa. Och att inte gör så ont som jag var rädd för. Men att det blöder en massa färskt blod efteråt, tänker att det är normalt. Klarar att gå till köket eller badrummet, men får jätteont av att stå så länge som det tar att exmpelvis borsta tänderna. Att sitta är ännu värre. Äter fortfarande alla måltider liggandes.

Lördag 28 oktober

Svullnaden har börjat gå ner, och nu svider det när jag kissar. Antar att svullnaden liksom skyddat stygnen tidigare. Vaknade av en metallisk smärta i hela vagina. Det känns som att någon håller på att töja ut alltihopet med typ ett järnrör. Vet inte vad den här nya smärtan är för något. Joseph och barnen drog ut på äventyr och jag är mer lättad än avundsjuk, faktiskt. Jag är inte mycket till mamma när jag ligger till sängs och bara ber dem vara försiktiga med sina sparkande små fötter och ben när de kommer och vill gosa. Har orkat skriva detta, vilket är mer samlade tankar än på alla dagar den här veckan tillsammans, faktiskt. Har som mål att kunna sitta med litegrann vid en måltid under dagen.

Rehabstatus

Jag följer mitt egna rehabprogram som jag brukar ge ut efter sådana här operationer, och det är tur. Jag är inte i något som helst skick att tänka ut saker för tillfället. Jag försöker göra djupandning, bäckenlyft, enkla magövningar, några få hållningsövningar, lite stretch för muskler långt bort från operationsområdet och så knipen. Det går inte jättebra med något, mest för att allt gör ont och för att jag är så trött. Hoppas på tydliga framsteg nästa vecka.

 

En annorlunda slags månad

En annorlunda slags månad

Det här blir en annorlunda slags bloggmånad. Den 23 opererades jag för mina förlossningsskador som missats/inte blivit lagade vid förlossningen 2012.

  • Det här är ett tidsinställt inlägg när det publiceras.
  • Det är också ett inlägg som är klistrat på bloggens förstasida under min sjukskrivning. Nyare inlägg finns om du scrollar ned. 

Den här månaden ska jag vila. Nu är jag sjukskriven i ett antal veckor. Jag ska ligga ner en hel del. Jag ska göra rehabövningar. Jag ska äta smärtlindring när jag behöver. Jag ska läsa böcker och se på  TV-serier. Jag ska njuta av barnen, när de är hemma. De ska annars vara på förskolan och jag ska vara hemma och ta hand om kroppen.

Det här innebär några olika saker för bloggen

  1. Ni kommer få läsa tidsinställda, repostade äldre inlägg. Faktiskt ett varje dag. Jag har i förväg läst igenom, dammat av, skrivit om lite och kollat att referenserna ( där det är aktuellt) fortfarande är up to date. Dessa inlägg postas varje morgon klockan 6.
  2. Jag kommer kanske skriva små dagsrapporter om mitt egna mående. Troligen mest på instagram. Följ oss där! 
  3. Ha låga förväntningar på mig vad gäller omfattande kontakt med er läsare. Kanske orkar jag, kanske orkar jag inte. Jag kommer uppskatta kommentarer och hejarop. Men snälla, vänta några veckor med omfattande frågor som ni önskar ha svar på. Använd er av sökfunktionen här på bloggen, det finns OTROLIGT många inlägg att hitta via den. De allra, allra flesta funderingar har jag svarat på i någon form tidigare.

 

Tack för att ni finns, läser, kommenterar och hejar på!

Ni är ett mycket trevligt sällskap!

Operationsdags-låtlista

Operationsdags-låtlista

Idag är det operationsdags! För nytillkomna läsare är alltså idag dagen då mina fem år gamla förlossningsskador kommer bli lagade. Jag kommer inte blogga under dagen, utan det här är ett tidsinställt inlägg. Men jag tänkte att ni skulle få följa med mig ändå? Jag har valt ut låtar som får representera mina känslor och upplevelser under hela dagens händelseförlopp! Var med mig i tanken, håll era tummar och be en bön och ni gör sånt.

Här kommer min dag i formen av en låtlista.

På vägen till Huddinge sjukhus

Jag är pirrig och nästan förväntansfull. Peppar igång med ”Let me hear you say, this shit is bananas, B-A-N-A-N-A-S!” Och det är det ju. Asknäppt.

När jag kliver av i Flemingsberg

Då börjar jag bli riktigt, riktigt nervös och vill bara vill vända hem. Jag mimar med:  ”Hey! Don’t listen to a word I say. Hey! The screams all sound the same Hey! Though the truth may vary this ship will carry our bodies safe to shore.”

Och så blir jag istället arg och beslutsam

Jag lyssnar på ”Man! I feel like a Woman!” och känner att jag nog ändå lever en defenition av att vara kvinna just nu. Att få missade förlossningsskador repererade 5 år efter en förlossning måste nog vara bland det mest kvinnliga jag vet. (läs denna mening med viss bitter ironi).

”I’m going out tonight, I’m feelin’ alright. Gonna let it all hang out. Wanna make some noise, really raise my voice. Yeah, I wanna scream and shout. No inhibitions, make no conditions. Get a little outta line, I ain’t gonna act politically correct. I only wanna have a good time.”

När jag anmält mig och sitter i väntrummet

Ber till Gud om att allt ska gå bra, är rädd för sövningen och vill mest bara lägga benen på ryggen och skita i alltihop.

”Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.”

När det inte längre finns någon återvändo

”When you’re so lonely lying in bed, Night’s closed it’s eyes but you can’t rest your head. Everyone’s sleeping all through the house You wish you could dream but forgot to somehow – Sing this lullaby to yourself”.

Önska mig lycka till!

På uppvaket

Lullig, gissar jag. ”And I’m lost in a daydream. Dreamin’ ‘bout my bundle of joy, and even if time ain’t really on my side. It’s one of those days for takin’ a walk outside. I’m blowin’ the day to take a walk in the sun. And fall on my face on somebody’s new mowed lawn”

Timmarna efteråt…

Jag tror den här låten förklarar sig själv… ”Du vet att det gör ont.  Det gör ont men ändå, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar blir van. Och alla omkring dom märker ingenting. Det gör ont, så ont”

Min stora förhoppning om eftersmaken av allt det här

”Nu när allting är grönt verkar det som att det som hände förut bara var en dröm. Ja så lätt man har glömt hur det alldeles nyss verkade va kört. Nu när allt e grönt. Du vet när allting går bra och dagen är klar och livet är som bubbelvin. Du känner dig smart och vaken och glad, och framför dig är kusten fri. Och bekymmer är lätta att bära och världen känns som den går dubbeltid. Ja det bästa är nära men ändå fattas det en liten pusselbit. Men jag ser inga bekymmer bara sol och ljusa minnen. Alltid vatten under bron men stilla floder i mitt sinne. Och mina sorger verkar fått egna vingar, har flytt sin kos, så alla livets tyngder tar jag med redigt mod.”

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

Den längsta, kortaste tiden och vad det gör med en

 

De där första veckorna, månaderna, med bebis. Det gör något konstigt med en. Det skapar så märkligt inåtriktade perspektiv på livet, gör allt att bli helt skevt i tid. Jag upplever att många drabbas av en konstig slags kroppspanik, en stress att snabbt, snabbt bli återställd. ”Om jag inte blir normal inom ett par månader, så döms jag till att leva med den där degiga magen och dålig kondition resten av livet.”

Så tydligt i bloggvärlden

Visst märkts det så tydligt på många olika mammabloggar. Att många drabbas av de där skeva perspektiven. Bloggare tycker en massa och får också utstå en massa människors åsikter om föräldraskap och moderskap, barnuppfostran och sånt. Tycker både att bloggare själva och deras läsare kan framstå som helt vansinniga ibland. Bloggarna verkar tycka att det är deras fulla rättighet att basunera ut sitt egna skeva kroppsideal. Läsarna verkar ofta tycka att det är deras fulla rätt att basunera ut sina egna tankar om barnuppfostran.

Jämfört med att vara ny på jobbet

Det finns ingenting annat nytt i livet som vi tänker att vi kan, behärskar och har full rätt att oödmjukt uttrycka åsikter om, som just föräldraskap. Jag menar såhär – de flesta som börjar på nytt jobb har efter 8-9 veckor fortfarande ett förhållandevis ödmjukt förhållningssätt och en insikt att en bara börjat nosa på grunderna i yrkets kunskapsdjup. Efter två månader kan de flesta inte ge kategoriska svar eller måla upp bilden av att veta allra bäst. Men många föräldrar har efter två månaders föräldraskap fått en släng av de där skeva tidsperspektiven som bara bebisbubblan och sömnbrist kan ge, och börjar helt sonika få hybris och känna sig som världens uppslagsbok i föräldraskap.

Barn två och framåt

Det var för vår del ödmjukande att få barn nummer två. Saker som var dödsviktiga för oss i början med Wollmar, sånt som jag kunde tänka att andra föräldrar gjorde ”fel” insåg vi att verkligen inte gick att överföra rakt av till andra. Typ, med ett enda barn som sov superbra var det viktigt för oss att han sov mycket i sin egna säng. Nu, heh? I flera år sov vi större delen av nätterna alla fyra i samma säng. Wilfred sov med oss för att han sov för kasst annars. Wollmar sov med oss för att han helt sonika tog sin napp och snuttis och travade över till vår säng varje natt. Ingen bar bort barnen, det var helt bortprioriterat när att överhuvudtaget få sova står lååångt över sovkomfort i prioritet.

Tips med den här titeln

Jag har tipsat om den amerikanska podden ”The longest shortest time” förut. Den är såå bra. Dessutom är namnet något så ofantligt vackert och lite trösterikt. De här åren med barnen, det är den längsta kortaste tiden som finns.

På just det här ämnet, om föräldrar som tror sig veta bäst handlar detta avsnitt! 

Är du inte orolig inför din operation?

Är du inte orolig inför din operation?

Jag fick en fråga från en annan tjej som drabbats av en sfinkerruptur vid förlossning och som står inför samma operation som jag. Hon undrade om jag övervägt att inte göra operationen, och hur jag tänker kring risken att operationen inte lyckas igen. Jag har valt att lägga det här inlägget som en del av den inläggsserie om anal inkontinens som pågår just nu, också för att förtydliga att spannet av vad som är ”anal inkontinens” är mycket stor.

Min historia

Jag fick en sfinkerruptur grad 4 för 5 år sedan.halvårskontrollen uppgav jag att jag i princip vad återställd. Jag kan nu i efterhand tycka att det ställdes för få frågor, och att de släppte mig för lätt. Jag är en positivt tänkande person, och jag var föräldraledig då. Det som funkade då var kanske inte hundraprocentigt definitionen av återställd. Jag kunde inte sätta ord på mina besvär tillräckligt för att peka på vad som var fel. Sommaren 2015 slutade Wollmar med blöja. Det var då det började bli tydligt för mig att jag hade problem. Jag får signal om att jag är bajsnödig på alldeles för kort varsel. Jag är också i mitt medfödda tillstånd alltid lös i magen. Dessa två faktorer, tillsammans med att toaletten nu inte alltid var ledig, framstod nu som ett problem. Hösten 2015 började jag äta imodium dagligen och har sedan dess varit förhållandevis besvärsfri. Jag gick till gynekolog i januari 2016 för att få en kontroll, för att jag då hade en känsla av att något inte alls var som det skulle. Fick igen höra att allt såg bra ut. Jag får alltid lite panik över att bo tillsammans många personer med bara ett badrum och jag kan inte alltid hålla fisar, men det är på en nivå att jag inte besväras sååå mycket. Under våren 2017 har vi på allvar börjat fundera över att skaffa ett tredje barn. I och med en graviditet skulle jag behöva sluta med imodium, och det var då jag insåg att jag inte skulle varken vilja eller faktiskt klara det. Därför såg jag till att få komma till bäckenbottencentrum i Huddinge, och kom dit nu i juni. De konstaterade kvarvarande skador som går att laga, och på måndag smäller det.

Har jag övervägt att inte göra operationen?

Ja, absolut. Det kommer göra ont. Jag kommer behöva vara sjukskriven, pausa livet till stor del, och jag kommer inte få träna som jag brukar på rätt länge efteråt. Jag har inte stora besvär på daglig basis, och jag har ställt mig frågor om det verkligen är värt det. Och mitt svar är ja. På grund av bilden här under. Den föreställer bäckenbottens styrka under ett livsspann, och den kommer inte bli bättre. Visst kan bäckenbottenträning minska nedgången. Men om jag har muskler som inte är träningsbara på grund av att de faktiskt inte sitter ihop som de ska, då kanske min nedgång i bäckenbottenstyrka är sämre än vad den hade behövt vara. Symtom av bäckenbottendysfunktion blir sällan bättre med åren, och jag vill ha bästa möjliga funktion, så länge jag kan.

Just nu vet jag att min kropp är frisk i stort. Jag är stark generellt, jag läker bra. Jag vill kunna optimera mina förutsättningar att må så bra i min bäckenbotten, så länge jag kan. Och troligen får jag lättare att må bra på sikt om jag har så hela muskler i bäckenbotten som möjligt. Jag vill kunna springa som 60-åring. Jag vill kunna ha en aning bättre sfinkterfunktion redan nu ganska snart. Det räcker för mig.

Vad händer om operationen inte lyckas?

Det finns ett fåtal läkare som jag hade varit villig att opereras av. Jag skulle inte ha gett den läkaren som sydde mig första gången en ny chans. Jag har däremot förtroende för dem på Bäckenbottencentrum i Huddinge. Jag har regelbundet patienter som opererats där. Jag läser journaler de skriver, jag ser deras resultat i form av patienter som kan komma tillbaka till bättre livskvalitet efter en operation. Jag vet att alla inte upplever en hundraprocentig symtomlindring efter en operation, men för mig duger de resultat jag sett. Jag är beredd på att jag inte kommer märka en dag-och-natt-skillnad vad gäller min bäckenbotten. Men jag tror att det ska mycket till att något faktiskt ska bli sämre. Jag skulle ångra mig oerhört om jag inte gav mig själv chansen.

Jag står inför att låta dem laga min sfinkter och min mellangård igen

Jag är nervös för själva operationen, jag är en aning orolig för smärtan. Jag vet med mig att jag inte är världsbäst på att hantera smärta. Jag tänker tanken att jag inte kommer märka så otroligt stor skillnad efter operationen. Men jag tror att jag ger mig själv bättre förutsättningar att må bra på sikt.

Mina mål med operationen

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Vad är det värsta som kan hända?

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att läkaren skulle råka paja något mer. Jag har ju varit med på ett par såna här operationer, och känner mig rätt trygg med att de inte kommer hända. Jag har ju inte en intakt intern sfinkter, men jag är ändå ganska nöjd över att de säger att de inte ska försöka laga den utifrån min skada och min historia. Det säger mig att de vet vad de gör, att det inte bara höftar och hoppas på det bästa. Det andra som skulle kunna hända är ju en infektion eller att stygnen helt sonika går upp. Jag tänker att de kommer göra sitt bästa operationsmässigt och att jag får sedan göra mitt bästa med hygien och en lagom dos vila och blodcirkulationsfrämjande aktivitet. Skulle stygn gå upp så brukar det mest vara de ytliga, och det kan jag leva med. Helt enkelt tänker jag att det är värt att ta riskerna med den här operationen.

Med allt detta sagt: jag kommer ändå vara skitnervös på måndag

Håll alla era tummar eller be en bön för mig!

 

Alla inläggen i serien i ordning:

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

Yours truly i Tidningen Fysioterapi

I Tidningen Fysioterapi kan ni nu läsa en låååång intervju med mig. Här finns den! 

 

 

Göra egen hårspray

Göra egen hårspray

Jag är en hårsprejsanvändare. Jag vet inte om det framgår så tydligt, men jag brukar sätta upp håret i olika håruppsattningar nästan varje dag. Ska frisyren hålla länge förstärker jag med spray. Men visst känns det rätt giftigt, va? Jag brukar i alla fall försöka att undvika att spreja hårspray när barnen är i badrummet eftersom jag tycker att de inte ska behöva utsättas i onödan. Men likaväl behöver ju mitt silkeslena hår något som strävar till det och ger lite stadga. Jag googlade halvt ihjäl mig för att hitta ett ”Do it yourself”-recept och hittade flera stycken, och jag sedan testat mig fram till det recept jag gillar bäst sedan 2015. Eftersom jag nu för någon vecka sedan gjorde en ny sats tänkte jag passa på att reposta receptet!

Du behöver:

Två tsk citronsaft, nypressad
2 msk strösocker
1 msk salt
2 dl vatten
5 droppar eterisk olja Rosmarin (Köps i 10 ml flaskor på Hälsokostbutiker för 50-60 kronor. Jag googlade runt en del och rosmarin anses tydligen vara den bland de eteriska oljorna som är mest hårvårdande).

Du behöver också en sprejflaska för 2 dl vätska. Jag återanvände en jag hade hemma.

Gör såhär:

Koka upp vattnet. Skär upp citronen och pressa ur en lämplig mängd saft. Häll över det kokande vattnet i en skål och blanda i citron, salt och socker.
Låt stå och svalna tills allting också är upplöst i vätskan.

Droppa i den eteriska oljan och häll upp i sprejflaska. Förvara i kylskåp om du vet med dig att det kommer ta lång tid för dig att använda slut på sprejen.

Användning:

Spreja i fuktigt hår för att använda som hjälpmedel att forma och få tålighet till din frisyr. Om du är lat som jag och har rakt hår utan volym kan du tvätta håret på kvällen och låta halvtorksa, speja lite och forma håret till en eller två knutar uppe på huvudet. På morgonen kan du spreja på ytterligare en gång, och sedan ta loss knutarna och försiktigt lösa det och hoppas på torrt väder och ett lagom vågigt hår hela dagen.

Använd till torrt hår enbart vid rötterna som du vill få lite volym.

Tips

Det finns inga exakta mått på mängden vatten, salt och socker. Anpassa för din hårtyp och vilken stagda du vill ha!