Kategori: Mias plugg

Mias plugg

Jag är färdig fysioterapeut sedan många och och genomgår nu min specialistutbildning inom obstetrik, gynekologi och urologi. Efter avslutad utbildning är det följande jag kommer ha spetskompetens inom:

Mias plugg

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Kan en fysioterapeut göra något åt IBS?

Kan en fysioterapeut göra något åt IBS?

Min bekantskapskrets är full av personer med mer eller mindre uttalade symtom av IBS. IBS är en förkortning som står för ”Irritable bowel syndrome” och är en funktionsstörning i mag-tarmsystemet. Magsmärtor är huvudsymtomet och kan höra samman med andra kroniska smärtsyndrom. IBS är i sig inte en sjukdom, utan ett syndrom – det vill säga en gruppering av olika symtom.

IBS är jättevanligt

IBS är en av de vanligaste mag-tarmproblemen som finns. Det finns siffror som säger att 20-50% av alla människor lider av detta i olika utsträckning. Symtomen debuterar ofta i ung ålder och återfinns oftare hos kvinnor än hos män. Ärftligheten verkar stor, men det har inte gått att fastställa om det faktiskt handlar om genetik eller om delade vanor/miljöfaktorer inom familjer, eller om både och.

Hur märks IBS?

Symtomen kan bestå av illamående, kräkningar, nedsatt matlust, dålig andedräkt, sur mage, gasighet, kramper, svullenhet och förstoppning och/eller diarré. Besvären kan vara ständiga eller varierande och smärta kan upplevas molande eller krampande. Vanligt är smärta i vänstra nedre delen av magen ackompanjerat med förstoppning eller diarré. En person med IBS behöver inte lida av alla de olika symtomen.

Komplikationer av IBS kan vara hemorrojder, och näringsbrist om personen som lider av IBS börjar begränsa sitt matintag till ett fåtal ”säkra” näringskällor.

 

Image:Cfs2_5.gif

Den här bilden från physiopedia visar sambandet mellan andra åkommor ganska tydligt. 

Det verkar som att när det samtidigt förekommer flera av dessa ”blomblad” tror forskarna att kroppen lider av en känslighet i det centrala nervsystemet. Jag skulle tro att måååånga av de patienter vi fysioterapeuter träffar i vår kliniska vardag lider av IBS utöver de smärtor de söker för i leder och muskler. En del fysioterapeuter jobbar ju också mer riktat mot till exempel depression och ångest och har kroppen som redskap för att lära sig att hantera och modifiera reaktionerna.

IBS och fysioterapi

Studier har visat att en ökning av fysisk aktivitet hos kan förbättra symtomen för personer med IBS. Effekten verkar omfatta både fysiska och psykologiska faktorer. Tarmarnas rörelser påverkas av fysisk aktivitet och fysisk aktivitet kan förbättra känslan av gasighet och svullen mage. Det finns också en samsjuklighet mellan IBS och depressiva symtom. Fysisk aktivitet och träning är en allmänt accepterad behandling som är verksam för depression och nedstämdhet. För effekt på depression behöver motionen troligen pågå längre än 12 veckor, medan för vissa IBS-symtom kommer effekten snabbare. En fysioteraeput jobbar kanske aldrig eller i alla fall väldigt sällan med en patient som enbart söker dem för magbesvär.

Vi kan basera råd och behandling på följande:

  • Regelbunden fysisk aktivitet hjälper att reglera stressnivån
  • Regelbunden fysisk aktivitet hjälper med tarmfunktionen, framförallt för personer med förstoppning
  • Fysioterapeuten kan hjälpa till att återställa normala andningsmönster och lära ut avslappningstekniker för att själv kunna jobba med anspänningsreglering.
  • Motion hjälper till att reglera kroppens reaktioner på bland annat stress och depression.

Svensk forskning

I en svensk studie från 2015 undersöktes om fysisk aktivitet kunde förbättra symtomen hos personer med IBS. Testpersonerna undersöktes med ett konditionstest på cykel och fick även skatta sina symtom, sin upplevda livskvalitet, trötthet, depression och ångest på olika skattningsskalor. Sedan fick testgruppen genomgå ett 12 veckors program Studien var inte särskilt stor, men uppföljning gjordes efter ungefär 5 år och studien visade att personer med IBS som hade högre fysisk aktivitet led mindre av nedsatt sjukdomsrelaterad livskvalitet. Skillnaden varvid långtidsuppföljningen  en genomsnittlig höjning från tre timmars fysisk aktivitet i veckan till fem timmar. De mest förekommande aktiviteterna var promenader, aerobics och cykling. Och vid lågtidsuppföljningen var resultaten att testpersonerna med IBS totalt sett mådde bättre än kontrollgruppen vad gällde alla de undersökta variablerna: IBS symtom, livskvalitet, trötthet, depression och ångest. Förbättringen var statistiskt sett så pass bra att de inte enbart kan förklaras med exempelvis placeboeffekt.

Fysioterapeuter som jobbar med mer psykosomatiskt och beeteendemedicinsk inriktining kan även hjälpa patienter att genom olika tekniker hantera sin upplevda stress, oro och ångest på alternativa sätt och på så sätt ibland även minska symtomen från magen.

Kan en fysioterapeut hjälpa vid IBS?

Slutsatsen är att om du lider av IBS så kan du med fördel boka tid hos en fysioterapeut om du behöver hjälp och stöd med att etablera nya tränings- eller motionsvanor. Söker du en fysioterapeut för något annat besvär kan du också berätta om IBS-problematiken. Vi är generellt inte så bra på att fråga om magbesvär. Trots allt kan detta vara en relevant sak för oss att veta. Framförallt om det är så att dina magbesvär kan vara ett återkommande hinder för fysisk aktivitet, då kanske vi gemensamt kan komma på lösnngar. Sök hjälp hos en mer psykosomatiskt inriktad fysioterapeut om du önskar hjälp med avspänning, stresshantering och kroppkännedomsträning. Vi alla kan nog detta på en grundläggande nivå, men det finns mer specialinriktade fysioterapeuter som är bättre än vi andra. Alla kan inte vara bra på allt…

Lider du av IBS? Har du några positiva eller negativa erfarenheter av fysisk aktivitet för dina besvär? Berätta!

 

Referenser:

Descending pain modulation in irritable bowel syndrome (IBS): a systematic review and meta-analysis

Intervention to increase physical activity in irritable bowel syndrome shows long-term positive effects

Physical activity improves symptoms in irritable bowel syndrome: a randomized controlled trial.

 

PS:

Ni har väl inte missat:

”Ett fysioterapeutisk inlägg om bajs”? 

Förstoppning och fibrer?

Eller gästinlägget om förstoppning och tips kring detta?

Feminism och kvinnosjukvård

Feminism och kvinnosjukvård

Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!

Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)

Det här stämmer ju!

Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma  igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern”  och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.

Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst

Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.

Citat igen

”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)

Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.

Så tänker jag.

Hur tänker du

Fysioterapi vid PCOS

Fysioterapi vid PCOS

Polycystiskt ovariesyndrom är ett sammansatt tillstånd och inte en sjukdom, som förkortas PCOS. Detta syndrom är den vanligaste förekommande endokrina (hormonella) störningen som drabbar kvinnor i fertil ålder. Mellan 5-10% drabbas.

Nedan tre diagnoskriterier hittar jag i de studier jag läst. På en svensk sida läste jag dock att en läkare uppger att dessa kriterier inte alls måste vara uppfyllda för att ge diagnosen. Så ta eventuellt informationen med en nya salt.

Diagnosen PCOS baseras på kliniska fynd och på några kriterier

Personen ifråga har

  • Förhöjt BMI och/eller bukfetma
  • Ökad ansiktsbehåring eller kroppsbehåring
  • Akne
  • Manligt håravfall

Diagnosen baseras på följande kriterier:

  • Saknar normal ägglossning
  • biokemiska fynd från blodprov som visar på en ökad mängd androgener ( ökad testosteronmängd bland annat, dessa ger i sin tur upphov till acne och ökad behåring)
  • polycystiska äggstockar, syns via ultaljud.

Polycystiska äggstockar

Begreppet polycystiska äggstockar betyder att äggstockarna har många cystor. Det verkar som att polycystiska äggstockar saknas hos 5-20% av de kvinnor som diagnosticeras med PCOS, och även motsatsen finns – friska kvinnor som har polycystiska äggstockar sedda via ultraljud. 20% av alla kvinnor i fertil ålder har äggstockstypen Polycystiska ovarier, alltså utan att lida av PCOS. Vid polycystiska äggstockar har äggstockarna vätskefyllda blåstor som är omogna äggblåsor. Via ultraljud syns dessa som pärlor på rad. För att ha syndromet PCOS måste alltså det finnas en mer komplex symtombild, inte enbart ultraljudsfynden på blåsor på äggstockarna.

Symtom

Symtomen för kvinnan själv kan vara oregelbunden mens (mindre än 19 eller fler än 90 dagar mellan menstruationerna är alltid ”onormalt”), ökad kroppsbehåring och acne samt övervikt.

Behandling

Behandligen avgörs efter vad kvinnan har för symtom, men kan bestå av läkemedel för att normalisera ägglossning och menscykelns längd, minska kroppsbehåringen och acne, och att vid behov stötta kvinnan till viktnedgång.

På lång sikt är det viktigt att kvinnor med PCOS har en hälsosam livsstil både vad gäller mat- och fysisk aktivitet för att minska risken för följdsjukdomar så som högt blodtryck och diabetes. Syndromet uppstår på grund av orsaker som både är genetiska och livsstilsberoende.

PCOS och infertilitet

När PCOS först ”upptäcktes” var infertilitet det symtomet som pratades mest om, på grund av de ojämnt fördelade ägglossningen kan det vara svårare än vanligt att pricka in den för en önskad befruktning. Det verkar som att 50% av kvinnor med PCOS har en primär infertilitet men 25% ytterligare har en sekundär infertilitet på grund av följdbesvär (insulinrestistens och övervikt). Det verkar dock som att kvinnor med PCOS har en möjlighet att vara fertila längre upp i åldern på grund av dels fler bevarade ägg och dels på grund av att hormonbalansen verkar jämna ut sig högre upp i åldern.

Kvinnor med PCOS behöver ofta hjälp med att behandling för att stimulera ägglossningen och IVF-behandlingar är kvinnor med regelbunden ägglossning. När en kvinna med PCOS väl blivit befruktad har hon samma chans som vilken annan kvinna som helst att få en fullgången graviditet. Det verkar inte finnas en ökad missfallsrisk.

PCOS och graviditet

PCOS hör ihop med en del ökning av risken för komplikationer under en graviditet, speciellt vad gäller risken för högt blodtryck, havandeskapsförgivning och graviditetsdiabetes. Därför kan det vara av vikt att en kvinna fått sin diagnos innan hon blir gravid, för att hon eventuellt behöver följas upp något noggrannare från mödravården. Det finns även en ökning av risken att föda för tidigt. Infertilitetsbehandlingar tenderar att oftare än annars ge upphov till flerlingsgraviditeter, vilket innebär att en kvinna med PCOS också kan få en riskgraviditet till följd av detta.

PCOS och övervikt

Hormonerna som orsakar PCOS påverkar också fettdistributionen i kroppen vilket gör att kvinnan lättare lägger på sig vikt på magen jämfört med andra kvinnor, som oftare lägger på sig vikt på höfter och rumpa. I USA är förekomsten av fetma bland kvinnor med PCOS 70-80%. Utanför USA är motsvarande siffra 38-50%, vilket är högre än för kvinnor i allmänhet.

Övervikt ger en ökning av risken att ägglossningen uteblir och ökar även risken för insulinresistens (om jag förstått det rätt) vilket kan göra att äggstockarna kan producera ytterligare testosteron, och symtomen ökar således. Det verkar som att en kvarvarande kraftig övervikt efter graviditeter och förlossningar på så sätt kan göra att en PCO går över till att bli en PCOS.

Följdsjukdomar

PCOS tillsammans med övervikt ger ökad risk för diabetes, ämnesomsättningsbesvär och hjärt-kärlsjukdom. Studier har även visat att depression är vanligare hos kvinnor med PCOS än hos andra kvinnor, men orsaken är inte fastställd.

Tips och råd för dig med PCOS

  • Rör på dig ofta, både vardagsmotion och regelrätt träning ökar välmåendet.
  • Ät mycket grönsaker, frukt, nötter och baljväxter.
  • Om du lider av övervikt, prata vid behov med en vårdgivare om hjälp och stöd att gå ner
  • Kolla med din läkare vilka läkemedel du kan behöva för att normalisera dina eventuella symtom
  • Följ regelbundet upp blodtrycket och om du riskerar att drabbas av diabetes bör du kolla även sådant hos läkare

Fysioterapi för dig med PCOS

Om du behöver hjälp med en vägledd och guidad livsstilsförändring finns möjlighet att ta hjälp av fysioterapeuter (för råd om fysisk aktivitet och träning) och dietist (för råd om kost). I Stockholms läns landsting finns båda yrkesgrupperna att söka på Rehabmottagningarna utan behov av remiss. Överallt i Sverige är det fritt atts öka fysioterapeut, men det kan skilja sig åt gällande möjligheten att få tag på dietist mellan landstingen. Fysisk aktivitet och träning ger sällan tillräckliga effekter på enbart viktnedgång. Däremot hjälper träning till med att förebygga insulinresistens och hjärt-kärlsjukdom. Forskning tyder på att träning ( i studien 60 minuter 3 gånger i veckan i 12 veckor) kan förbättra hälsostatusen hos överviktiga och feta kvinnor med PCOS. Fysisk träning har också visats kunna sänka nivåerna av manligt könshormon samt kroppsbehåring hos kvinnor med PCOS.

Referenser:

Mer om mig (yrkesmässigt)

Mer om mig (yrkesmässigt)

Jag får regelbundet frågor från kollegor över landet hur de kan gå till väga för att kunna jobba mer med kvinnohälsa. Jag ÄLSKAR dessa frågor, för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!

Mia Fernando

Bakgrunden till kvinnohälsaintresset

Att jag överhuvudtaget kom in på att jobba med kvinnohälsa är ”tack vare” min egen förlossningsskada. Jag satt där nyförlöst och hade så oändligt många frågor, och upplevde inte att svaren jag fick var tillräckligt bra eller omfattande. Jag insåg att jag i min egen profession kunde se till att förse både mig själv och andra med svar. Och på den vägen är det.

Här finns en del av min historia

Ett tipsinlägg för dig som fysioterapeut och vill lära mer om kvinnohälsa

Min yrkesmässiga historia

Jag blev färdig sjukgymnast 2008 och fick mitt första jobb på ett äldreboende. När det begav sig var alltså yrkestiteln sjukgymnast, nu har vi ju bytt. Jag trivdes rätt bra men AVSKYDDE att hålla på med rullstolar och rollatorbromsar. Jag är oteknisk till tusan och det hände regelbundet att jag låste in mig i patients dusch med en rullstol och skiftnyckel och grät. Jag hade ett vikariat, det tog slut och jag hamnade i primärvården istället. Primärvård, det är den slags vårdnivå som är som vårdcentraler. I Stockholm är rehabmottagningar och vårdcentraler skilda åt, men jag vet att på många platser i landet sitter de ofta ihop rent organisatoriskt.

Teamarbete

Mina första år i primärvård jobbade jag tillsammans med en arbetsterapeut i ett hemrehabteam och åkte hem till patienter som nyligen kommit hem från sjukhus. Det var en supermysig tid. Jag och min kollega Elin hade toppentrevligt och patienterna rejält tacksamma över att få hembesök och allmänt härliga.Sen blev jag gravid och skrev i samma veva klart min magisteruppsats. Den handlade om teamarbete och gränsdragning mellan sjukgymnast och arbetsterapeut i ett hemrehabteam. I samma veva började jag känna mig ”klar” med hemrehabjobbet och så gick jag på gravidledigt och föräldraledigt. Under förlossningen med första barnet fick jag en sfinkterruptur, fick träffa en kollega på gyn på SÖS och började leka med tanken på att jag själv skulle vilja göra något liknande.

Tillbaks till jobbet första gången och hem igen…

När jag skulle tillbaks till jobbet drabbades jag typ av en kris. Jag skulle jobba på mottagningen och trivdes inte helt. Jag funderade allvarligt på att byta bana helt. I samma veva fick jag kontakt med en annan sjukgymnast på en annan mottagning och vi jobbade fram ett koncept, en kurs i ”Introduktion till träning för nyblivna mammor” som riktade sig till nyblivna mammor med ont i kroppen, förlossningsskador eller inkontinensbesvär. Jag var själv gravid igen och kände att jag hade hittat ett område jag brann för. Så kom gravidledighet och föräldraledighet nummer två. Jag drog igång en Facebooksgrupp och körde gratis barnvagnsträning i Tanto under en termin och började under tiden Wilfred sov läsa allt mer forskning om träning, förlossningar, nyblivna mammor och sånt.

Och så jobb igen

När jag kom tillbaks till jobbet andra gången var jag mer beslutsam: nu ville jag bli riktigt himla bra på kvinnohälsa! Jag gjorde studiebesök två halvdagar på kvinnokliniken/gyn hos en kollega på Karolinska. Jag fick kontakt med en specialistsjukgymnast inom området som också jobbar inom primärvård precis som jag, och bestämde mig för att försöka bli specialist. Jag skickade in min specialiststudieplan till Fysioterapeuterna med världens bästa Kerstin som handledare. Jag bytte också yrkestitel till fysioterapeut i den här vevan. 

Bloggen en stor del

Jag läser och läser och läser. Det har inte funnits några kurser i mitt specialistämne förrän nu. I början av september åker jag ner till Göteborg och Sveriges första kurs inom området obstetrik, gynekologi och urologi för fysioterapeuter! Så kul! Bloggen har länge varit min stora drivkraft till att inhämta kunskap. Jag läser, läser, läser och skriver, skriver, skriver. Plöjer studier, artiklar och följer poddar och andra internationella fysios. Det är så roligt, och att ni läser och frågar saker är en stor källa till inspiration. Jag hade aldrig orkat utan er!

Specialistutbildningen

Nästa år borde min specialistutbildning officiellt vara avklarad, och i sanningens namn har jag inte många moment kvar att avklara! Jag tror också att jag gått på djupet i många av dessa kunskapskrav som få andra…

Nästa år firar jag 10 år som sjukgymnast->fysioterapeut

Det är faktiskt mer än vad jag trodde att det skulle bli. Och nu älskar jag det jag gör en aaaaning för mycket för att tänka på att byta bana. Hur ska jag fira 10-årsjubileet tycker ni?

Att möta någon som utsatts för våld

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Att möta någon som utsatts för våld. Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

  • En patient berättar om ett övergrepp som skedde för länge sedan. Hur ska jag reagera/stötta?

Effekterna av våldet kan komma och/eller kvarstå tiotals år efter att våldet har upphört. Det finns ju samband med t.ex. Posttraumatiskt stressyndrom. Jag har exempel på en kvinna som utsatts för våld för tjugo år sedan som fick en PTSD-diagnos alldeles nyligen. Det finns samband mellan våldsutsatthet och kronisk smärta, astma/KOL, psykisk ohälsa, hjärtinfarkt, hypertoni, för tidig död osv. osv. Det viktigaste är att som vårdgivare bekräfta, hjälpa patienten att se samband, lyssna och vara ett stöd. Liksom att hänvisa patienten till adekvat vård. Trauma kan behöva behandlas, det kan bedömas i primärvården som är första linjens psykiatri och alltid ska ha tillgång till psykosocial vård. Att hänvisa till Kvinnofridslinjen och/eller lokala kvinnojouren alternativt Alla Kvinnors Hus är också ett bra alternativ. De sistnämnda har professionell personal för bearbetning.

  • Jag misstänker att en vän till mig blir utsatt för våld hemma. Vad bör jag göra?

Det viktigaste man kan göra som vän är att fråga om våld. Vi behöver att normalisera frågandet. Du frågar precis som jag beskrev att en vårdgivare kan fråga patienter, på ett mer anpassat sätt så att hon förstår att du frågar för att du bryr dig. Att komma med åsikter om förhållandet och/eller uppmuntra vännen att lämna maken visar forskningen att kan ha motsatt effekt. Det kan istället binda henne närmare mannen. Läs gärna om mer uppbrottsprocessen. Även om hon nekar så kan du visa att du finns där för henne, säga att hon alltid kan höra av sig, även mitt på natten osv. Glöm aldrig barnperspektivet. Det måste gå före vänskap när det blir obekvämt att göra en orosanmälan!!

  • Övergrepp kan vara en bidragande orsak till smärttillstånd, hur kan vi tänka kring detta inom vården?

Jag föreläser varje termin på en kurs som heter Tillämpad beteendemedicin och som är riktad till fysioterapeuter, läkare och psykologer. Där tar jag upp samma som ovan. Vår skyldighet att fråga vid misstanke och tecken, vilket smärta i allra högsta grad är. Ungefär hälften av patienter med olika smärttillstånd har enligt studier samband med erfarenheter av våld. Det viktigaste är att fråga och att  hjälpa individen att se samband mellan utsattheten och kroppens reaktioner, behandla smärttillståndet enligt ditt uppdrag samt att även erbjuda och motivera till bearbetning och psykosocialt stöd.

  • Vad är dina råd till medmänniskor och vårdpersonal angående att fråga/prata/reagera kring våldsutsatthet?

Ett personligt råd är att inte krångla till det så förfärligt, men var alltid närvarande i mötet. Kvinnor svarar inte om det märker att vi ställer frågan av slentrian. Det är inte konstigt att fråga och det är inte farligt att fråga! Men var alltid ensam med kvinnan och ha ett säkerhetstänk. Jag har aldrig någonsin under de 16 år jag frågat träffat någon som blivit arg. Däremot har jag fått en fantastisk tillfredsställelse och arbetsglädje när jag gör detm och den  återkoppling jag får gör det värt allt. Och det viktigaste av allt: Att fråga kan innebära skillnad mellan liv och död både för kvinnan och hennes barn. Barn som växer upp i hem där det förekommer våld kan bli skadade för livet. Vill du mer läsa om hur förfärliga effekterna för barnen är kan du läsa mer om Vincent Felitti som är världsberömd för sin forskning. Adverse Childhood Experiences heter hans studie.

Att fråga och reagera kring detta på ett engagerat sätt, vare sig det är privat eller professionellt, kan vara tungt i längden. Min forskning visar att det kan vara ett hinder som gör att man inte frågar; man vet inte hur man ska härbärgera allt inom sig. Därför är det viktigt att kunna tala med kollegor och även någon i sin närhet om hur det känns.

Vi kan inte göra allt för alla men något för någon!

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

 

Hur ställer jag som vårdpersonal bäst frågan om en kvinna utsatts för våld?

I ett skriftligt anamnesformulär som patienten själv brukar fylla i brukar det frågas rakt på sak: Har du varit utsatt för våld i nära relationer?Svarsalternativen är då ja/nej.  Om du som vårdgivare väljer att ställa frågan måste du sedan kunna följa upp svaret!

Hos personer med erfarenheter av våld i nära relationer kan tilliten till andra människor vara skadad (rätt ofta faktiskt). Som vårdpersonal måste vi ha ett bemötande och förhållningssätt vid bemötande som ger förutsättningar för tillit till oss. Det som rekommenderas och som jag utbildar utifrån, och som det finns evidens för, är att mötet med patienten börjar redan i telefon, i receptionen eller när jag hämtar patienten i väntrummet. Olika beroende på var man jobbar.

Att ställa frågan tidigt i mötet visar att den är viktig i vården.

Med lite erfarenhet lär man sig både att känna efter när det är lämpligt och att tidigt kunna formulera sig så att det inte känns konstigt. Om frågan inte är konstig för den som frågar brukar den inte bli det för den som får frågan heller.

Sedan 2014 finns det en lagstiftning, SOSFS 2014:4 som säger att vi alltid ska fråga både vuxna och barn om de utsatts för våld när vi misstänker det eller uppfattar tecken på våld. Lagen är också mycket tydlig kring samverkan, dokumentation och rutiner. De lyfter även upp orosanmälan och barnen först i lagtexten.

Kom ihåg att inte ställa frågan om du inte har tid att ta emot svaret.

Det blir ett nytt övergrepp och ett nytt tillitsbrott!

Nedan följer exempel, alla måste göra frågan till sin egen så att den känns naturlig att formulera.

  1. Börja med att normalisera frågandet, inte våldet:
  • ”Som du säkert upptäckt är våld i nära relationer alltför vanligt förekommande” Då brukar man få en nick till svar.
  • ”Vi som jobbar i vården möter många som är utsatta eftersom det kan påverkar hur man mår och därför har vi som rutin att ställa frågan om erfarenheter av våld för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Sedan har jag själv hittat på att här också fråga ”Är det okey om jag tar upp frågan med dig”. Det känns etiskt väldigt viktigt och respektfullt att ge personen en chans att säga nej. Ofta ändrar de sig eller återkommer och vill tala om de är våldsutsatta.

Om de säger att det är okey:

  1. Definiera våldet. Den som är utsatt definierar sig vanligen inte som våldsutsatt: ” Våld kan ju vara så många olika saker, t.ex. att bli slagen, knuffad, att någon tagit stryptag osv. Det psykiska våldet är minst lika vanligt.  Detta kan till exempel vara att bli kränkt, inte få ha sina egna vänner, inte få jobba, inte få ha sin egen ekonomi, att egendom förstörs eller ens djur blir utsatta. Alla former av sexuellt agerande som man inte känner sig bekväm med är också våld”. Här får man formulera sig så som det känns bra för en själv.
  2. ”Är det här något som du som du har erfarenhet av antingen i ett tidigare förhållande eller i ditt nuvarande (om de har ett sådant)?”

Och vad händer nu då:

De som svarar Nej.

Då brukar jag säga följande: ”Jag förstår men eftersom våld är så vanligt i nära relationer brukar jag alltid lämna ut det här kortet till Kvinnofridslinjen. Du kanske känner någon som är utsatt eller kommer att träffa på någon”.

Nu händer det att någon ändrar sig och plötsligt börjar prata. Det händer att någon kommer tillbaka om någon dag, vecka eller år bara för de vet att jag tål att lyssna till deras historia.

De som svarar Ja:

  • Fråga om de vill berätta vad de varit med om.

Om de gör det lyssna, lyssna, lyssna. Visa att du är närvarande, tror på dem och bekräfta att ingen får göra så mot en annan människa. Det är ett brott. Förklara hur de kan hänga ihop med de besvär de är hos dig för, och fråga om de vill att du berättar om vilken hjälp det finns att få.

  • Om de inte vill berätta vad de varit med om så säger du att det är okey.

Berätta att de kan återkomma om de vill tala senare eller att de kan ringa till Kvinnofridslinjen och så ger du kortet. Det är bör alltid erbjudas återbesök både om de inte velat att du frågar, eller om de sagt att de inte vill berätta vad de varit med om.

 

Om du av någon orsak inte kan ställa frågan tidigt i mötet kan du även göra det vid ett senare tillfälle.

Då har du kanske fått misstankar vid din undersökning eller behandling av en individ. Om så är fallet kan du lämpligen inleda med ”när jag undersökte dig/hörde dig berätta…så tänkte jag på att det jag såg/du berättade är vanligt om man blir eller har blivit utsatt för våld i nära relationer”. Sedan fortsätter du enligt tidigare beskrivning.

Det kan också vara så att du nästan är klar med behandlingen. Du kanske börjar med behandlingen och känner att du fått hennes tillit. Då får du börja med att du alltid brukar ta upp frågan vid mötet med patienter och så tar du det från punkt 1-2.

Min forskning visade också att ibland så blir det mest lämpligt att inleda med ”Hur har du det därhemma?” eller ”Hur ser ditt liv ut för övrigt?” Sedan kan man fortsätta med normaliserandet av frågan.

 

Tankar kring detta?

Jag förstår att för en del av er läsare blir detta inlägg lite konstigt, i och med att det är ganska tydligt riktat till vårdpersonal. Men, hjälp mig att tänka. Hur skulle DU vilja bli bemött när någon tror sig ha anledning att fråga dig om våldsutsatthet? Skulle du ta illa upp om någo frågade ”en gång för mycket”?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Vad är en våldtäkt? Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur påverkas en kvinna av att utsättas för sexuellt våld?

Att bli våldtagen är att utsättas för våld, hot eller tvång och att bli kränkt och förödmjukad både på ett sexuellt och personligt plan. Den som råkar ut för detta hamnar ofta i en känslomässig kris och kan för en tid förlora fästet i tillvaron. I likhet med andra krisdrabbade människor kan den våldtagna komma att tappa tron på meningen med sitt liv och fyllas av bitterhet och ångest över att inte själv längre kunna styra det.

Våldtäkt är ett brott i vilket aggressivitet och sexualitet samverkar. För att ett samlag ska anses föreligga ska två individers könsdelar ha kommit i beröring med varandra. Det krävs inte penetration. Våldtäktsbrott omfattar dock även sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt gör att det blir jämförbart med samlag. Att föra in fingrar i en kvinnas slida är en handling jämförlig med samlag, till exempel.

Hur påverkas offret av en våldtäkt?

Det finns en stor variation på reaktioner, och ingen är mer ”rätt” än någon annan. Det finns många förutfattade meningar om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig både under och efter övergreppet. Att göra mostånd under övergreppet och att gråta efteråt anses som den adekvata reaktionen, men när människors utsätts för stor stress och fara inträder en rad olika fysiologiska reaktioner vilket gör att individen kanske inte alls beter sig som förväntat. Den akuta stressreaktionen kan leda till gråt, ilska, ångest, men lika gärna göra att individen förefaller lugn, avtrubbad, beter sig som inget har hänt och skrattar med sina vänner. Under övergreppen kan kroppen också reagera fysiologiskt med att ”spela död” och inte ge möjlighet till något motstånd alls.

Om kvinnan inser att hon inte kan avvärja övergreppet – vare sig hon prövat att göra motstånd eller reagerat passivt – avskärmar hon sig ofta känslomässigt från vad som sker med henne. Det finns kvinnor som fram till ett visst skede minns vad som hände, men sedan är händelseförloppet borta.

Det är ofta svårt att hitta skador på kvinnan efter ett sexuellt övergrepp. Vävnaden i i könsorganen och ändtarmsöppningen är mjuk och  så tänjbar, vilket minskar risken för skador. Ju senare kvinnan undersöks, desto svårare kan det vara att upptäcka skadorna. Om kvinnan dessutom upplevt en reflexmässig paralys under övergreppet och därmed inte gjort motstånd kan skadorna också bli mindre.I Sverige är det ovanligt att bli smittad med sexuellt överförbara infektioner i samband med sexuella övergrepp, men detta ska alltid undersökas.

Påverkan på lång sikt

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet. På lång sikt handlar besvären ofta om att revirsgränserna har kränkts, tron på den egna förmågan att säga nej har förlorats och känslan av integritet åtminstone för en tid förstörts. En del kvinnor blir deprimerade, och del drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet.

Sexuella övergrepp kan leda till långvariga ångeststörningar. Känslor av skuld, skam och att ha blivit ”besudlad” är påträngande länge efter övergreppet. Men långt ifrån alla människor som utsätts för sexuella övergrepp utvecklas långvarig eller bestående psykisk ohälsa. Hos personer som utsatts för sexuella övergrepp är PTSD en relativt vanlig följd. Vilket i sig förknippat med ökad självmordsbenägenhet, ångestsyndrom, paniksyndrom eller missbruk. Ätstörningar eller andra typer av självskadebeteende är också vanligare hos kvinnor som utsatts för våldtäkt eller sexuellt våld.

Flera av de vanligare kroniska smärttillstånden, till exempel fibromyalgi, kroniska buksmärtor och kroniska underlivssmärtor har kopplingar till sexuella övergrepp. Fibromyalgi är ett kroniskt smärttillstånd och risken att utveckla fibromyalgi är tre gånger så stor hos kvinnor som utsatts för våldtäkt än hos kvinnor som inte blivit utsatta. Kvinnor som utsatts för våldtäkt utvecklar i mycket stor utsträckning smärttillstånd i underlivet. Smärtorna kan vara av ihållande karaktär eller kommer vid samlag. Vanligvis finner man då inte någon medicinsk eller fysisk förklaring.

Att undvika allvarliga konsekvenser på sikt

Det viktigaste kanske är omgivningen vågar fråga vad kvinnan har varit med om. Det är inte ovanligt att personer i offrets omgivning i all välmening försöker få henne att inte tänka på våldtäkten, och försöker distrahera och förströ. Får kvinnan inte möjlighet att arbeta sig igenom traumat, ökar risken att det dyker upp senare i form av posttraumatisk stressyndrom.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Ett politiskt problem

Våld mot kvinnor – ett politiskt problem

FN beräknar att var tredje kvinna på jorden utsätts för våld någon gång under sin livsstid och att var femte kvinna någon gång i sitt liv utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. WHO bekräftar att män är förövare i fråga om nästan allt våld, 90-95 procent i såväl krig som fredstid. Så kommentarer om att ”inte alla män…” för det kan jag räkna ut med lilltårna. Men, kan vi enas om att män står för lejonparten av våldet?

Förekomsten av sexuellt, fysiskt och psykiskt våld är ett av de största jämställdhetsproblemen i världen och något som bidrar till att vidmakthålla bristande jämställdhet. FN har i en rapport uppmanat flera länder i västvärlden, där ibland Sverige, att mer aktivt arbeta för att utmana stereotypa könsföreställningar, inte minst i medier och reklam. Man efterlyster åtgärder mot sexualiseringen av det offentliga rummet och mot den ”mainstreaming” av pornografi man finner utbredd. På grund av att detta  kan underminera kvinnors rättigheter. Nu pratar vi om grundläggande mänskliga rättigheter, inte enbart om mer ”fluffiga” problem som skeva ideal och för smala modeller eller dylikt.

I förlängningen kan sådana sexualiseringen av det offentliga rummet bidra till sexuella beteenden hos män där kvinnors gränser inte respekteras.

Begreppen skyddsvärde/straffvärde

När jag läser ”teori” om sexuellt våld mot kvinnor kommer dessa begrepp upp, ”skyddsvärde” och ”straffvärde”. Kvinnor, ”det svagare könet” har historiskt sett ansetts ha ett skyddsvärde. Män, däremot, har haft ett ”straffvärde”.

Mannens straffvärde har traditionellt varit kopplat tills hans manliga identitet och sociala status. Kvinnors skyddsvärde har hängt samman med hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet. Ju lägre skyddsvärde kvinnan ansetts ha, desto lägre straffvärde tilldelas mannen.

Men när uvecklingen även om det sexualteoretiska området gick framåt, ansågs kvinnor och män vara mer jämlika, även i ett sexuellt avseende. Kvinnor och män vill ha sex i samma utsträckning. Det låter ju jämlikt och bra, men kvinnor förlorade även på detta synsätt när det kom till våldtäkter. För resultatet blev att det var svårare för kvinnor att påvisa sin oskuld, att bevisa att de inte ville ha sex just denna gång, om de nu ändå ansågs vara varelser som faktiskt gillar sex.

Samtyckeslagen

I Sverige pågår just nu ett arbete om att få till en samtyckeslag. Det innebär att vi för första gången har möjlighet att få en lag som stödjer att sex ska bygga på frivilligt deltagande, om vi hårddrar det. Allt utom ja är nej. I dagsläget så krävs det att du ska ha utsatts för våld, hot eller att du ska ha befunnit dig i en särskilt utsatt situation för att ett ofrivilligt samlag ska anses vara en våldtäkt.

Jag är absolut inte någon hejare på att läsa lagstiftning, så ni får gärna kommentera och förtydliga om det är någon nyans i detta som kan förklaras tydligare. Annars vill jag gärna hänvisa hit. 

I propositionen inför samtyckeslagen skrevs

”Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och självbestämmande. Att förebygga och bekämpa dessa brott effektivt förutsätter ett väl utvecklat straffrättsligt skydd men också ett välfungerande rättsväsende och aktörer som har förståelse för och god kunskap om frågor som rör sexualbrott”.

Fram för samtyckeslag säger vi!!

Kampanjen för en samtyckeslag har pågått i decennier och intensifieras emellanåt vid friande domar som framstår som särskilt upprörande.Den föreslagna nya lagstiftningen innebär att frivilligheten måste komma till aktivt uttryck, antingen muntligt eller genom ”olika former av fysisk respons”. Passivitet ska inte kunna tolkas som frivillighet.

Vill du lyssna på en podd som just förklarar samtyckeslagen bra så finns det här.

 

Hur tänker du kring sexualisering av det offentliga rummet? Vad tänker du kring samtyckeslagen?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

En serie om våld mot kvinnor

Idag börjar vi en ny serie inlägg här på BakingBabies, en serie om våld mot kvinnor.

Det kommer bli en tung vecka.

Jag har dykt in i ämnet våld mot kvinnor och det är ingen munter läsning.

Men! Jag har fått tag på en fantastisk kvinna, Eva Sundborg. Eva har alldeles nyligen disputerat inom ämnet våld mot kvinnor, och hon har kommit med en massa handfasta tips och råd som kommer i form av egna inlägg i slutet av veckan.. Så den här serien kommer vara tung och ledsam, men när vi tagit oss igenom den har vi lärt oss en massa nyttigt.

Jag ser detta område som ett stort förbättringsområde inom mitt eget arbete. Var tredje kvinna utsätts för våld, och var femte kvinna kommer någon gång ha utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Frågar jag någonsin om detta i dagsläget? I ärlighetens namn, nej. Jag skäms när jag skriver detta.

Jag ska bättra mig.

Så, håll mig i handen så tar vi oss igenom den här veckan.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld