Kategori: Mias plugg

Mias plugg

Jag är färdig fysioterapeut sedan många och och genomgår nu min specialistutbildning inom obstetrik, gynekologi och urologi. Efter avslutad utbildning är det följande jag kommer ha spetskompetens inom:

Mias plugg

Mer om mig (yrkesmässigt)

Mer om mig (yrkesmässigt)

Jag får regelbundet frågor från kollegor över landet hur de kan gå till väga för att kunna jobba mer med kvinnohälsa. Jag ÄLSKAR dessa frågor, för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!

Mia Fernando

Bakgrunden till kvinnohälsaintresset

Att jag överhuvudtaget kom in på att jobba med kvinnohälsa är ”tack vare” min egen förlossningsskada. Jag satt där nyförlöst och hade så oändligt många frågor, och upplevde inte att svaren jag fick var tillräckligt bra eller omfattande. Jag insåg att jag i min egen profession kunde se till att förse både mig själv och andra med svar. Och på den vägen är det.

Här finns en del av min historia

Ett tipsinlägg för dig som fysioterapeut och vill lära mer om kvinnohälsa

Min yrkesmässiga historia

Jag blev färdig sjukgymnast 2008 och fick mitt första jobb på ett äldreboende. När det begav sig var alltså yrkestiteln sjukgymnast, nu har vi ju bytt. Jag trivdes rätt bra men AVSKYDDE att hålla på med rullstolar och rollatorbromsar. Jag är oteknisk till tusan och det hände regelbundet att jag låste in mig i patients dusch med en rullstol och skiftnyckel och grät. Jag hade ett vikariat, det tog slut och jag hamnade i primärvården istället. Primärvård, det är den slags vårdnivå som är som vårdcentraler. I Stockholm är rehabmottagningar och vårdcentraler skilda åt, men jag vet att på många platser i landet sitter de ofta ihop rent organisatoriskt.

Teamarbete

Mina första år i primärvård jobbade jag tillsammans med en arbetsterapeut i ett hemrehabteam och åkte hem till patienter som nyligen kommit hem från sjukhus. Det var en supermysig tid. Jag och min kollega Elin hade toppentrevligt och patienterna rejält tacksamma över att få hembesök och allmänt härliga.Sen blev jag gravid och skrev i samma veva klart min magisteruppsats. Den handlade om teamarbete och gränsdragning mellan sjukgymnast och arbetsterapeut i ett hemrehabteam. I samma veva började jag känna mig ”klar” med hemrehabjobbet och så gick jag på gravidledigt och föräldraledigt. Under förlossningen med första barnet fick jag en sfinkterruptur, fick träffa en kollega på gyn på SÖS och började leka med tanken på att jag själv skulle vilja göra något liknande.

Tillbaks till jobbet första gången och hem igen…

När jag skulle tillbaks till jobbet drabbades jag typ av en kris. Jag skulle jobba på mottagningen och trivdes inte helt. Jag funderade allvarligt på att byta bana helt. I samma veva fick jag kontakt med en annan sjukgymnast på en annan mottagning och vi jobbade fram ett koncept, en kurs i ”Introduktion till träning för nyblivna mammor” som riktade sig till nyblivna mammor med ont i kroppen, förlossningsskador eller inkontinensbesvär. Jag var själv gravid igen och kände att jag hade hittat ett område jag brann för. Så kom gravidledighet och föräldraledighet nummer två. Jag drog igång en Facebooksgrupp och körde gratis barnvagnsträning i Tanto under en termin och började under tiden Wilfred sov läsa allt mer forskning om träning, förlossningar, nyblivna mammor och sånt.

Och så jobb igen

När jag kom tillbaks till jobbet andra gången var jag mer beslutsam: nu ville jag bli riktigt himla bra på kvinnohälsa! Jag gjorde studiebesök två halvdagar på kvinnokliniken/gyn hos en kollega på Karolinska. Jag fick kontakt med en specialistsjukgymnast inom området som också jobbar inom primärvård precis som jag, och bestämde mig för att försöka bli specialist. Jag skickade in min specialiststudieplan till Fysioterapeuterna med världens bästa Kerstin som handledare. Jag bytte också yrkestitel till fysioterapeut i den här vevan. 

Bloggen en stor del

Jag läser och läser och läser. Det har inte funnits några kurser i mitt specialistämne förrän nu. I början av september åker jag ner till Göteborg och Sveriges första kurs inom området obstetrik, gynekologi och urologi för fysioterapeuter! Så kul! Bloggen har länge varit min stora drivkraft till att inhämta kunskap. Jag läser, läser, läser och skriver, skriver, skriver. Plöjer studier, artiklar och följer poddar och andra internationella fysios. Det är så roligt, och att ni läser och frågar saker är en stor källa till inspiration. Jag hade aldrig orkat utan er!

Specialistutbildningen

Nästa år borde min specialistutbildning officiellt vara avklarad, och i sanningens namn har jag inte många moment kvar att avklara! Jag tror också att jag gått på djupet i många av dessa kunskapskrav som få andra…

Nästa år firar jag 10 år som sjukgymnast->fysioterapeut

Det är faktiskt mer än vad jag trodde att det skulle bli. Och nu älskar jag det jag gör en aaaaning för mycket för att tänka på att byta bana. Hur ska jag fira 10-årsjubileet tycker ni?

Att möta någon som utsatts för våld

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Att möta någon som utsatts för våld. Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

  • En patient berättar om ett övergrepp som skedde för länge sedan. Hur ska jag reagera/stötta?

Effekterna av våldet kan komma och/eller kvarstå tiotals år efter att våldet har upphört. Det finns ju samband med t.ex. Posttraumatiskt stressyndrom. Jag har exempel på en kvinna som utsatts för våld för tjugo år sedan som fick en PTSD-diagnos alldeles nyligen. Det finns samband mellan våldsutsatthet och kronisk smärta, astma/KOL, psykisk ohälsa, hjärtinfarkt, hypertoni, för tidig död osv. osv. Det viktigaste är att som vårdgivare bekräfta, hjälpa patienten att se samband, lyssna och vara ett stöd. Liksom att hänvisa patienten till adekvat vård. Trauma kan behöva behandlas, det kan bedömas i primärvården som är första linjens psykiatri och alltid ska ha tillgång till psykosocial vård. Att hänvisa till Kvinnofridslinjen och/eller lokala kvinnojouren alternativt Alla Kvinnors Hus är också ett bra alternativ. De sistnämnda har professionell personal för bearbetning.

  • Jag misstänker att en vän till mig blir utsatt för våld hemma. Vad bör jag göra?

Det viktigaste man kan göra som vän är att fråga om våld. Vi behöver att normalisera frågandet. Du frågar precis som jag beskrev att en vårdgivare kan fråga patienter, på ett mer anpassat sätt så att hon förstår att du frågar för att du bryr dig. Att komma med åsikter om förhållandet och/eller uppmuntra vännen att lämna maken visar forskningen att kan ha motsatt effekt. Det kan istället binda henne närmare mannen. Läs gärna om mer uppbrottsprocessen. Även om hon nekar så kan du visa att du finns där för henne, säga att hon alltid kan höra av sig, även mitt på natten osv. Glöm aldrig barnperspektivet. Det måste gå före vänskap när det blir obekvämt att göra en orosanmälan!!

  • Övergrepp kan vara en bidragande orsak till smärttillstånd, hur kan vi tänka kring detta inom vården?

Jag föreläser varje termin på en kurs som heter Tillämpad beteendemedicin och som är riktad till fysioterapeuter, läkare och psykologer. Där tar jag upp samma som ovan. Vår skyldighet att fråga vid misstanke och tecken, vilket smärta i allra högsta grad är. Ungefär hälften av patienter med olika smärttillstånd har enligt studier samband med erfarenheter av våld. Det viktigaste är att fråga och att  hjälpa individen att se samband mellan utsattheten och kroppens reaktioner, behandla smärttillståndet enligt ditt uppdrag samt att även erbjuda och motivera till bearbetning och psykosocialt stöd.

  • Vad är dina råd till medmänniskor och vårdpersonal angående att fråga/prata/reagera kring våldsutsatthet?

Ett personligt råd är att inte krångla till det så förfärligt, men var alltid närvarande i mötet. Kvinnor svarar inte om det märker att vi ställer frågan av slentrian. Det är inte konstigt att fråga och det är inte farligt att fråga! Men var alltid ensam med kvinnan och ha ett säkerhetstänk. Jag har aldrig någonsin under de 16 år jag frågat träffat någon som blivit arg. Däremot har jag fått en fantastisk tillfredsställelse och arbetsglädje när jag gör detm och den  återkoppling jag får gör det värt allt. Och det viktigaste av allt: Att fråga kan innebära skillnad mellan liv och död både för kvinnan och hennes barn. Barn som växer upp i hem där det förekommer våld kan bli skadade för livet. Vill du mer läsa om hur förfärliga effekterna för barnen är kan du läsa mer om Vincent Felitti som är världsberömd för sin forskning. Adverse Childhood Experiences heter hans studie.

Att fråga och reagera kring detta på ett engagerat sätt, vare sig det är privat eller professionellt, kan vara tungt i längden. Min forskning visar att det kan vara ett hinder som gör att man inte frågar; man vet inte hur man ska härbärgera allt inom sig. Därför är det viktigt att kunna tala med kollegor och även någon i sin närhet om hur det känns.

Vi kan inte göra allt för alla men något för någon!

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Det här inlägget är ett gästinlägg där Eva Sundborg besvarar mina frågor.

Eva är distriktssköterska i grunden och har skrivit avhandlingen ”Om man inte frågar får man inget veta”.

 

Hur ställer jag som vårdpersonal bäst frågan om en kvinna utsatts för våld?

I ett skriftligt anamnesformulär som patienten själv brukar fylla i brukar det frågas rakt på sak: Har du varit utsatt för våld i nära relationer?Svarsalternativen är då ja/nej.  Om du som vårdgivare väljer att ställa frågan måste du sedan kunna följa upp svaret!

Hos personer med erfarenheter av våld i nära relationer kan tilliten till andra människor vara skadad (rätt ofta faktiskt). Som vårdpersonal måste vi ha ett bemötande och förhållningssätt vid bemötande som ger förutsättningar för tillit till oss. Det som rekommenderas och som jag utbildar utifrån, och som det finns evidens för, är att mötet med patienten börjar redan i telefon, i receptionen eller när jag hämtar patienten i väntrummet. Olika beroende på var man jobbar.

Att ställa frågan tidigt i mötet visar att den är viktig i vården.

Med lite erfarenhet lär man sig både att känna efter när det är lämpligt och att tidigt kunna formulera sig så att det inte känns konstigt. Om frågan inte är konstig för den som frågar brukar den inte bli det för den som får frågan heller.

Sedan 2014 finns det en lagstiftning, SOSFS 2014:4 som säger att vi alltid ska fråga både vuxna och barn om de utsatts för våld när vi misstänker det eller uppfattar tecken på våld. Lagen är också mycket tydlig kring samverkan, dokumentation och rutiner. De lyfter även upp orosanmälan och barnen först i lagtexten.

Kom ihåg att inte ställa frågan om du inte har tid att ta emot svaret.

Det blir ett nytt övergrepp och ett nytt tillitsbrott!

Nedan följer exempel, alla måste göra frågan till sin egen så att den känns naturlig att formulera.

  1. Börja med att normalisera frågandet, inte våldet:
  • ”Som du säkert upptäckt är våld i nära relationer alltför vanligt förekommande” Då brukar man få en nick till svar.
  • ”Vi som jobbar i vården möter många som är utsatta eftersom det kan påverkar hur man mår och därför har vi som rutin att ställa frågan om erfarenheter av våld för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Sedan har jag själv hittat på att här också fråga ”Är det okey om jag tar upp frågan med dig”. Det känns etiskt väldigt viktigt och respektfullt att ge personen en chans att säga nej. Ofta ändrar de sig eller återkommer och vill tala om de är våldsutsatta.

Om de säger att det är okey:

  1. Definiera våldet. Den som är utsatt definierar sig vanligen inte som våldsutsatt: ” Våld kan ju vara så många olika saker, t.ex. att bli slagen, knuffad, att någon tagit stryptag osv. Det psykiska våldet är minst lika vanligt.  Detta kan till exempel vara att bli kränkt, inte få ha sina egna vänner, inte få jobba, inte få ha sin egen ekonomi, att egendom förstörs eller ens djur blir utsatta. Alla former av sexuellt agerande som man inte känner sig bekväm med är också våld”. Här får man formulera sig så som det känns bra för en själv.
  2. ”Är det här något som du som du har erfarenhet av antingen i ett tidigare förhållande eller i ditt nuvarande (om de har ett sådant)?”

Och vad händer nu då:

De som svarar Nej.

Då brukar jag säga följande: ”Jag förstår men eftersom våld är så vanligt i nära relationer brukar jag alltid lämna ut det här kortet till Kvinnofridslinjen. Du kanske känner någon som är utsatt eller kommer att träffa på någon”.

Nu händer det att någon ändrar sig och plötsligt börjar prata. Det händer att någon kommer tillbaka om någon dag, vecka eller år bara för de vet att jag tål att lyssna till deras historia.

De som svarar Ja:

  • Fråga om de vill berätta vad de varit med om.

Om de gör det lyssna, lyssna, lyssna. Visa att du är närvarande, tror på dem och bekräfta att ingen får göra så mot en annan människa. Det är ett brott. Förklara hur de kan hänga ihop med de besvär de är hos dig för, och fråga om de vill att du berättar om vilken hjälp det finns att få.

  • Om de inte vill berätta vad de varit med om så säger du att det är okey.

Berätta att de kan återkomma om de vill tala senare eller att de kan ringa till Kvinnofridslinjen och så ger du kortet. Det är bör alltid erbjudas återbesök både om de inte velat att du frågar, eller om de sagt att de inte vill berätta vad de varit med om.

 

Om du av någon orsak inte kan ställa frågan tidigt i mötet kan du även göra det vid ett senare tillfälle.

Då har du kanske fått misstankar vid din undersökning eller behandling av en individ. Om så är fallet kan du lämpligen inleda med ”när jag undersökte dig/hörde dig berätta…så tänkte jag på att det jag såg/du berättade är vanligt om man blir eller har blivit utsatt för våld i nära relationer”. Sedan fortsätter du enligt tidigare beskrivning.

Det kan också vara så att du nästan är klar med behandlingen. Du kanske börjar med behandlingen och känner att du fått hennes tillit. Då får du börja med att du alltid brukar ta upp frågan vid mötet med patienter och så tar du det från punkt 1-2.

Min forskning visade också att ibland så blir det mest lämpligt att inleda med ”Hur har du det därhemma?” eller ”Hur ser ditt liv ut för övrigt?” Sedan kan man fortsätta med normaliserandet av frågan.

 

Tankar kring detta?

Jag förstår att för en del av er läsare blir detta inlägg lite konstigt, i och med att det är ganska tydligt riktat till vårdpersonal. Men, hjälp mig att tänka. Hur skulle DU vilja bli bemött när någon tror sig ha anledning att fråga dig om våldsutsatthet? Skulle du ta illa upp om någo frågade ”en gång för mycket”?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

Frågor och svar med Eva Sundborg.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Vad är en våldtäkt? Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur påverkas en kvinna av att utsättas för sexuellt våld?

Att bli våldtagen är att utsättas för våld, hot eller tvång och att bli kränkt och förödmjukad både på ett sexuellt och personligt plan. Den som råkar ut för detta hamnar ofta i en känslomässig kris och kan för en tid förlora fästet i tillvaron. I likhet med andra krisdrabbade människor kan den våldtagna komma att tappa tron på meningen med sitt liv och fyllas av bitterhet och ångest över att inte själv längre kunna styra det.

Våldtäkt är ett brott i vilket aggressivitet och sexualitet samverkar. För att ett samlag ska anses föreligga ska två individers könsdelar ha kommit i beröring med varandra. Det krävs inte penetration. Våldtäktsbrott omfattar dock även sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt gör att det blir jämförbart med samlag. Att föra in fingrar i en kvinnas slida är en handling jämförlig med samlag, till exempel.

Hur påverkas offret av en våldtäkt?

Det finns en stor variation på reaktioner, och ingen är mer ”rätt” än någon annan. Det finns många förutfattade meningar om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig både under och efter övergreppet. Att göra mostånd under övergreppet och att gråta efteråt anses som den adekvata reaktionen, men när människors utsätts för stor stress och fara inträder en rad olika fysiologiska reaktioner vilket gör att individen kanske inte alls beter sig som förväntat. Den akuta stressreaktionen kan leda till gråt, ilska, ångest, men lika gärna göra att individen förefaller lugn, avtrubbad, beter sig som inget har hänt och skrattar med sina vänner. Under övergreppen kan kroppen också reagera fysiologiskt med att ”spela död” och inte ge möjlighet till något motstånd alls.

Om kvinnan inser att hon inte kan avvärja övergreppet – vare sig hon prövat att göra motstånd eller reagerat passivt – avskärmar hon sig ofta känslomässigt från vad som sker med henne. Det finns kvinnor som fram till ett visst skede minns vad som hände, men sedan är händelseförloppet borta.

Det är ofta svårt att hitta skador på kvinnan efter ett sexuellt övergrepp. Vävnaden i i könsorganen och ändtarmsöppningen är mjuk och  så tänjbar, vilket minskar risken för skador. Ju senare kvinnan undersöks, desto svårare kan det vara att upptäcka skadorna. Om kvinnan dessutom upplevt en reflexmässig paralys under övergreppet och därmed inte gjort motstånd kan skadorna också bli mindre.I Sverige är det ovanligt att bli smittad med sexuellt överförbara infektioner i samband med sexuella övergrepp, men detta ska alltid undersökas.

Påverkan på lång sikt

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet. På lång sikt handlar besvären ofta om att revirsgränserna har kränkts, tron på den egna förmågan att säga nej har förlorats och känslan av integritet åtminstone för en tid förstörts. En del kvinnor blir deprimerade, och del drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

Sexuella övergrepp har en djupgående påverkan på fysisk och psykisk hälsa. Effekterna av ett sexuellt övergrepp behöver inte vara omedelbart uppenbara eller ens synas på kroppen. Forskning visar att det inte är enbart är de omedelbara effekterna av sexuella övergrepp som påverkar individen, utan långt senare i livet kan hen drabbas av sjukdomar som kan vara kopplade till övergreppet.

Sexuella övergrepp kan leda till långvariga ångeststörningar. Känslor av skuld, skam och att ha blivit ”besudlad” är påträngande länge efter övergreppet. Men långt ifrån alla människor som utsätts för sexuella övergrepp utvecklas långvarig eller bestående psykisk ohälsa. Hos personer som utsatts för sexuella övergrepp är PTSD en relativt vanlig följd. Vilket i sig förknippat med ökad självmordsbenägenhet, ångestsyndrom, paniksyndrom eller missbruk. Ätstörningar eller andra typer av självskadebeteende är också vanligare hos kvinnor som utsatts för våldtäkt eller sexuellt våld.

Flera av de vanligare kroniska smärttillstånden, till exempel fibromyalgi, kroniska buksmärtor och kroniska underlivssmärtor har kopplingar till sexuella övergrepp. Fibromyalgi är ett kroniskt smärttillstånd och risken att utveckla fibromyalgi är tre gånger så stor hos kvinnor som utsatts för våldtäkt än hos kvinnor som inte blivit utsatta. Kvinnor som utsatts för våldtäkt utvecklar i mycket stor utsträckning smärttillstånd i underlivet. Smärtorna kan vara av ihållande karaktär eller kommer vid samlag. Vanligvis finner man då inte någon medicinsk eller fysisk förklaring.

Att undvika allvarliga konsekvenser på sikt

Det viktigaste kanske är omgivningen vågar fråga vad kvinnan har varit med om. Det är inte ovanligt att personer i offrets omgivning i all välmening försöker få henne att inte tänka på våldtäkten, och försöker distrahera och förströ. Får kvinnan inte möjlighet att arbeta sig igenom traumat, ökar risken att det dyker upp senare i form av posttraumatisk stressyndrom.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Ett politiskt problem

Våld mot kvinnor – ett politiskt problem

FN beräknar att var tredje kvinna på jorden utsätts för våld någon gång under sin livsstid och att var femte kvinna någon gång i sitt liv utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. WHO bekräftar att män är förövare i fråga om nästan allt våld, 90-95 procent i såväl krig som fredstid. Så kommentarer om att ”inte alla män…” för det kan jag räkna ut med lilltårna. Men, kan vi enas om att män står för lejonparten av våldet?

Förekomsten av sexuellt, fysiskt och psykiskt våld är ett av de största jämställdhetsproblemen i världen och något som bidrar till att vidmakthålla bristande jämställdhet. FN har i en rapport uppmanat flera länder i västvärlden, där ibland Sverige, att mer aktivt arbeta för att utmana stereotypa könsföreställningar, inte minst i medier och reklam. Man efterlyster åtgärder mot sexualiseringen av det offentliga rummet och mot den ”mainstreaming” av pornografi man finner utbredd. På grund av att detta  kan underminera kvinnors rättigheter. Nu pratar vi om grundläggande mänskliga rättigheter, inte enbart om mer ”fluffiga” problem som skeva ideal och för smala modeller eller dylikt.

I förlängningen kan sådana sexualiseringen av det offentliga rummet bidra till sexuella beteenden hos män där kvinnors gränser inte respekteras.

Begreppen skyddsvärde/straffvärde

När jag läser ”teori” om sexuellt våld mot kvinnor kommer dessa begrepp upp, ”skyddsvärde” och ”straffvärde”. Kvinnor, ”det svagare könet” har historiskt sett ansetts ha ett skyddsvärde. Män, däremot, har haft ett ”straffvärde”.

Mannens straffvärde har traditionellt varit kopplat tills hans manliga identitet och sociala status. Kvinnors skyddsvärde har hängt samman med hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet. Ju lägre skyddsvärde kvinnan ansetts ha, desto lägre straffvärde tilldelas mannen.

Men när uvecklingen även om det sexualteoretiska området gick framåt, ansågs kvinnor och män vara mer jämlika, även i ett sexuellt avseende. Kvinnor och män vill ha sex i samma utsträckning. Det låter ju jämlikt och bra, men kvinnor förlorade även på detta synsätt när det kom till våldtäkter. För resultatet blev att det var svårare för kvinnor att påvisa sin oskuld, att bevisa att de inte ville ha sex just denna gång, om de nu ändå ansågs vara varelser som faktiskt gillar sex.

Samtyckeslagen

I Sverige pågår just nu ett arbete om att få till en samtyckeslag. Det innebär att vi för första gången har möjlighet att få en lag som stödjer att sex ska bygga på frivilligt deltagande, om vi hårddrar det. Allt utom ja är nej. I dagsläget så krävs det att du ska ha utsatts för våld, hot eller att du ska ha befunnit dig i en särskilt utsatt situation för att ett ofrivilligt samlag ska anses vara en våldtäkt.

Jag är absolut inte någon hejare på att läsa lagstiftning, så ni får gärna kommentera och förtydliga om det är någon nyans i detta som kan förklaras tydligare. Annars vill jag gärna hänvisa hit. 

I propositionen inför samtyckeslagen skrevs

”Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och självbestämmande. Att förebygga och bekämpa dessa brott effektivt förutsätter ett väl utvecklat straffrättsligt skydd men också ett välfungerande rättsväsende och aktörer som har förståelse för och god kunskap om frågor som rör sexualbrott”.

Fram för samtyckeslag säger vi!!

Kampanjen för en samtyckeslag har pågått i decennier och intensifieras emellanåt vid friande domar som framstår som särskilt upprörande.Den föreslagna nya lagstiftningen innebär att frivilligheten måste komma till aktivt uttryck, antingen muntligt eller genom ”olika former av fysisk respons”. Passivitet ska inte kunna tolkas som frivillighet.

Vill du lyssna på en podd som just förklarar samtyckeslagen bra så finns det här.

 

Hur tänker du kring sexualisering av det offentliga rummet? Vad tänker du kring samtyckeslagen?

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

En serie om våld mot kvinnor

Idag börjar vi en ny serie inlägg här på BakingBabies, en serie om våld mot kvinnor.

Det kommer bli en tung vecka.

Jag har dykt in i ämnet våld mot kvinnor och det är ingen munter läsning.

Men! Jag har fått tag på en fantastisk kvinna, Eva Sundborg. Eva har alldeles nyligen disputerat inom ämnet våld mot kvinnor, och hon har kommit med en massa handfasta tips och råd som kommer i form av egna inlägg i slutet av veckan.. Så den här serien kommer vara tung och ledsam, men när vi tagit oss igenom den har vi lärt oss en massa nyttigt.

Jag ser detta område som ett stort förbättringsområde inom mitt eget arbete. Var tredje kvinna utsätts för våld, och var femte kvinna kommer någon gång ha utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Frågar jag någonsin om detta i dagsläget? I ärlighetens namn, nej. Jag skäms när jag skriver detta.

Jag ska bättra mig.

Så, håll mig i handen så tar vi oss igenom den här veckan.

 

 

Referenser till veckans inlägg:

Antologi: sju perspektiv på våldtäkt Nationellt centrum för kvinnofrid-

Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor RFSU

“OM MAN INTE FRÅGAR FÅR MAN INGET VETA” Eva Sundborgs avhandling.

 

Inläggen i serien, vars länkar kommer fungera allt eftersom de publiceras:

En serie inlägg om våld mot kvinnor

Ett politiskt problem

Hur påverkas individen av en våldtäkt?

Hur frågar jag som vårdpersonal bäst om våldsutsatthet?

Att möta någon som utsatts för våld

 

Handledningseftermiddag

I fredags hade jag patienter på förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag iväg och träffade min studiegrupp.

Specialistutbildningen för fysioterapeuter är lite annorlunda uppbyggd än exempelvis sjuksköterskors specialistutbildningar. Vi lägger upp studieplanen själva utifrån de målen vi ska uppnå, och sedan har vi handledare som ser till att styra oss rätt på vägen.

wp-1475251072736.jpg

Jag drog direkt från jobbet till handledningseftermiddagen och köpte med mig ”lunch” på vägen. Kvart över tolv tyckte jag att en cronut kändes som en rimlig lunch. Min mage höll inte riktigt med, och sen mådde jag typ illa hela eftermiddagen. Gott, men otroligt mastigt.

Jag tänkte presentera min handledningsgrupp? Det är ett grymt gäng!!

Först har vi vår handledare Kerstin. Kerstin jobbar jättemycket med gravida med olika besvär och finns på Team Aktiv i Hässelby. 

Sedan har vi Helena. Helena håller på och tar en masterexamen och vill gärna träffa fler patienter med besvär från bäckenbotten. Hon jobbar på Rehab Västra Bromma.

Emma jobbar på Brommaplans fysioterapi och hör ni bland annat på ett avsnitt av förlossningspodden där hon är med och pratar om bäckensmärta. 

Sara jobbar på Friskispraktiken och har bland annat varit med och skrivit de uppdaterade riktlinjerna för graviditetsrelaterad bäckensmärta.

Maria Lund heter en fysioterapeut som hann bli färdig specialist strax innan jag började, hon jobbar på Telge Rehab i Södertälje. Hon är dock ”en i gänget” och brinner också för att ge riktigt bra vård till kvinnor med besvär.

 

Jag är så glad över att få vara en del av ett sånt grymt gäng!

Behöver ni träffa någon fysioterapeut och finns i närheten av dessa fantastiska professionella kan jag varmt rekommendera dem!!

Jotack jag vet 

Sånt här ”pepp” funkar inte på mig.

 Jag blir typ sur. 

Tack för era höga tankar om mig, liksom.

Å andra sidan… Jag håller ju typ på att somna själv…

Hmm. 

/Mia som hellre vill blogga än plugga 

Har låst in mig

Joseph fåt ta barnen, hushåll och alles idag. Jag har stängt in mig i vårt rum och fällt ut sekretären vi aldrig använder som just sekretär, och ska sitta och plugga typ hela dagen. Sängen är grym som avlastningsyta för alla papper.

Har börjat med att få in alla referenser i EndNote, det är ju typ väääääärldens drygaste jobb. Ska belöna mig med med en kopp kaffe och en dusch efter det, sen ska jag läsa ”Instructions for Authors” från den tilltänkta journalen och ”How to write a flawless manuscript” och göra ett grymt skelett för hela artikeln enligt konstens alla regler. Senare under hösten kommer vi jobba igenom hela databearbetningen och statistiken. Och sen tillkommer ju att skriva resultat och så. Det är långt kvar på den här resan, men det känns skönt att vara igång.

Nu måste jag tillbaks till EndNote:andet. Hörs!