Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda estetiska könsingrepp?

Bör vi förbjuda kosmetisk könskirurgi? Kan det likställas med kvinnlig könsstympning? En läsare bad mig reflektera över detta, och här kommer mitt inte korta och inte heller enkla tanke-resultat.

Det enkla svaret först:

Jag hade velat förbjuda den kultur som gör att kvinnor vill könsstympa sig för att passa in i någon slags köns-ideal med små, rosa och lagom skrynkliga blygdläppar.

Nej. Jag vill inte förbjuda den möjlighet att på kirurgisk väg få förbättrad funktion för kvinnor som önskar få en förbättrad funktion.

Det här är extremt snårigt, och inget är enkelt.

Jag har skrivit om könsstympning tidigare här, men kortfattat är det en tradition som utförs på kvinnor där hela eller delar av de yttre genitalierna skärs bort och ihop. Det utförs ofta under icke-sterila former och dödstalet efter stympning är stort. Det klassas som ett stort brott mot de mänskliga rättigheterna.

Platikkirurgi för det kvinnliga könet görs i regel för att förbättra utseendet på snippan. Det kan handla om att minska blydläpparna, tighta till vagina, återskapa slidkransen, ”lyfta klitoris” och  om fettsugning av fettvävnaden på pubisbenet.

Likheter mellan könsstympning och plastikkirurgi:

De involverar båda modifieringar av det kvinnliga könet, och ingen av dem utförs på medicinsk grund.  (Nu pratar jag alltså verkligen om sådana som görs utan medicinsk orsak, ni fattar).

Med all kirurgi följer risker. Till följd av att könsstympning ofta utförs under osanitära förhållanden och av icke medicinskt utbildade profesionella  är naturligtvis riskerna med detta mycket större. Men även plastikkirurgi som utförs på seriösa kliniker medför alltid risker. Naturligtvis mindre, men ändå befintliga.

Dock framkommer ofta i vetenskapliga sammanhang att kosmetisk kirurgi på det kvinnliga könet ofta ”marknadsförs” och ”säljs in” som något mindre ingrepp än vad det faktiskt är. Jag träffar regelbundet patienter med långvariga besvär där tidigare operationer (medicinska eller kosmetiska) inte blivit helt lyckade. Bara för att du betalar en privat plastikkirurg så har du inga garantier för att efterförloppet blir helt oproblematiskt.

Den stora skillnaden

Samtycke är den stora skillnaden. Kosmetisk kirurgi utförs för att en vuxen kvinna vill och önskar detta, könsstympning utförs på barn och unga flickor som inte har rätten att säga nej till ingreppet. Självklart är dessa fenomen eoner från varandra.

Kvinnlig könsstympning handlar också ofta om att begränsa och stävja kvinnors sexualitet och möjlighet till njutning. Kosmetisk kirurgi strävar ofta åt motsatsen, att optimera kvinnas känsla av att kunna vara stolt över sitt kön och därmed njuta mer av det.</p

Social press och ideal som borde förbjudas

Handlar önskan om att genomgå kosmetisk kirurgi i underlivet om att ”passa in”, ”se bra ut” och tillfredsställa någon annan? Det finns studier som menar att allt fler kvinnor  önskar sig ett visst utseende på sina genitalier och att det finns tydliga trender i hur detta utseende ska vara.

Kosmetisk kirurgi av det kvinnliga könet kan enbart om anatomi och fysiologi, men ibland lika mycket om kulturella normer och värderingar.

På så sätt kan kulturella normer och värderingar i en världsdel tvinga mammor att låta omskära sina döttrar, och i en annan del av världen kan vuxna kvinnor utsätta sig för en liknande procedur av ett upplevt ”tvång” och önskan om att passa in.

Det är dubbelt

Jag kan ändå tycka att det svårt. Endera stunden har jag en somalisk nybliven mamma i mitt behandlingsrum. En kvinna som är omskuren sedan barndomen och som på grund av detta fick en omfattande förlossningsbristning då hon födde sitt första barn. Nästa patient är en kvinna som gråter över att hennes underliv aldrig kommer se likadant ut efter att hon födde sitt första barn. Hon funderar över att genomgå en kosmetisk operation för att se ut som tidigare. Hon har inga besvär alls, mer än att hon lider över det förändrade utseendet.

Jag vill fördöma den kultur som könsstympade den somaliska flickan.

Jag vill fördöma den kultur som får en symtomfri nybliven mamma att vilja genomgå kirurgi, för att få se ut som förr.

MÄRK VÄL, jag fördömer inte den nyblivna mamman. Vi alla är slavar under idealet på ett eller annat sätt. Och igen: Jag pratar om en SYMTOMFRI person.

Icke-skuret är bäst?

Om det inte finns en skada – ORSAKA INTE EN SKADA. Öka inte risken för ärrsmärta, nervsmärta, funktionsbortfall. Det är på alla sätt moraliskt förkastligt att orsaka denna skada på barn, men det är faktiskt inte mycket bättre att fullt friska kvinnor önskar sig kosmetisk kirurgi för att ”se bättre ut”.

När kosmetisk könskirurgi marknadsförs används ord som ojämn, oregelbunden, stor, förstorad, tjock, osymmetrisk, deformerad, slapp. Och grejen är ju att minst hälften av detta hör till som det ser ut. Ojämnt, osymmetriskt, slappt och stort kan det liksom vara. Kan vi inte bara få vara ojämna, osymmetriska, slappa och stora, alldeles i fred? (Igen: så länge detta inte är synonymt med funktionsnedsättningar).

Den psykiska faktorn

Ohälsa är alltid ohälsa, ändå. Om en kvinna verkligen upplever fysiskt eller psykiskt lidande kan vi inte förbjuda henne att söka hjälp. Om storleken på en kvinnas blygdläppar orsakar fysiskt obehag eller så mycket skam att hon begränsar sitt liv, kanske en operation kan ha en terapeutisk effekt.

Kultur hos oss och kultur hos andra.

Majoriteten av kvinnor som önskar kosmetisk kirurgi oroar sig för sitt utseende, och vi kan nog ändå anta att det idealiska kvinnliga könet som vi alla föreställer oss kommer påverka. Vi får varken ha små och/eller hängiga bröst eller flabbig mage, nu måste vi ha en fin liten nätt vulva också. Är ”kultur och tradition” något som kan fördömas i avlägsna kulturer, men inte hos oss själva?

Vi ser inte lika dana ut

VI SER INTE LIKA DANA UT.

  • De inre blydläpparna är i snitt 2,1 cm långa, men kan vara allt mellan 0,3-7,0cm. Långa som sett från fästet och utåt.
  • De inre blygdläpparna är aldrig lika långa, stora eller breda på höger och vänster sida.
  • Blygdläpparna tillsammans bildar en krans som är mellan 4-8 cm lång.
  • De yttre blygdläpparna varierar också kraftigt, med en längd på mellan 4-11 cm.
  • De inre blydläpparnas funktion är att hålla vagina fuktig, samt att leda urinstrålen. För den sakens skull bör inre blygdläpparna inte vara kortare än 1 cm.
  • De inre blydläpparna är oftast längre än de yttre.
  • De inre blygdläpparna har en viktig sexualfunktion.
  • Klitoris har 8000 nervändar, dubbelt så många som mannens ollon.
  • Ärr kring klitoris kan minska sexualfunktionen

Bilder på variationen finns här.

Åldrande

När det kvinnliga könet åldras kommer spänsten avta, och med tiden kan kvinnan få en känsla av öppenhet och till viss del minskad känslighet sexuellt. Venusberget ökar sakta i storlek till följd av fettinlagring men också på grund av tyngdlagen. De yttre blygdläpparna minskar dock i volym, vilket kan de en förstärkts upplevelse av förändrat utseende. De inre blygdläpparna blir med tiden också större.

Mina slutsatser:

Det kvinnliga könet är vackert, varierat och det finns inte två som är likadana. Varför är vi fascinerade av detta när det gäller tumavtryck, men inte av vulvor?

Långa och stora blygdläppar är normalt.

All kirurgi har möjliga negativa konsekvenser.

Det behövs mer forskning om kosmetisk könskirurgi.

Vi behöver alla motverka, om än inte förbjuda, de galna idealen.

Kvinnor behöver dock så ha friheten att göra vad de anser vara bäst för dem själva, vad gäller sexualitet och livskvalitet och allt annat.

Referenser:

Alla inlägg i denna miniserie:

Estetiska könsingrepp – enkla att fördöma?

Estetiska könsingrepp – vad handlar det om?

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Att bära barn, bära tungt och att vara nyförlöst eller svag i bäckenbotten.

 

Det är inte jag på bilden, det är en av mina systrar. Men låt oss alldeles så här i början slå fast att jag inte alls är emot att bära barn. Jag har däremot som syfte att folkbilda, och i det här inlägget vill jag dela med mig av en del tankar kring belastningen kring att bära barn när man är nyförlöst.

Känns det inte bra, fortsätt inte

Jag vet mammor som så gärna VILL bära sina barn, att de både ignorera sina egna kroppars signaler och sitt eget bättre vetande. Att bära barn är både praktiskt och mysigt. Men det är också en belastning i kilon och gram, som läggs på bärarens kropp. Belastningen kan kännas för tung. Både för axlar, skuldror och rygg. Och för bäckenbotten.

Belastningen är på riktigt

Medan du bär lägger du på dig ett antal kilo som kroppen kanske inte har resurser för. Lederna ska hålla. Musklerna ska ha uthålligheten. Bäckenbotten ska tåla ytterligare belastning, trots att den nyligen kanske genomgått både en graviditet och en förlossning.

Bärhjälpmedel avlastar, men inbjuder till långvarig belastning

Bärhjälpmedel är hjälpmedel. Det fördelar vikten och det avlastar. Det är skönt att bära med ett bärdon som sitter bra. Kanske för skönt. Det kan inbjuda till en längre tids bärande än vad som faktiskt är bra för dig.

Bärhjälpmedel tillåter aktivitet, när du kanske behöver vila

Ibland kan jag tänka att det är en bra reglering, det här att vissa bebisar nap-nappar sina föräldrar. Det finns en poäng med att tvingas vila och gosa när bebisen ska sova. Du måste inte vara supereffektiv. Kroppen kan behöva pausen!

Vad säger forskningen?

I en studie har man mätt trycket mot bäckenbotten hos kvinnor som lyfter och bär. 46 kvinnor fick ha en vaginal tryckmätare samtidigt som de gick och lyfte på olika sätt och i olika hastigheter. Vikten var samma, men fördelades på olika sätt:

  • 13,6 kg som en ryggsäck
  • 6,8 kg i vardera hand hängande rakt ned
  • 13,6 kg på ena höften
  • 13,6 kg bärandes framtill
  • 6,8 kg på ena höften, den andra 6,8 kg hängandes rakt ned
  • 13,6 kg bärandes ut från kroppen (=den uppskattade vikten av vad ett babyskydd och en bebis vägen, i motsvarande den vinkel som du bär ett babyskydd)

Trycket ökade ju fortare kvinnorna gick

Du som har besvär med bäckenbotten kanske ska undvika att gå raska promenader med bebis i sele. Det visade sig också i studien att bära på höften, att bära på magen och att bära på det sätt som man bär ett babyskydd gav högst tryck mot bäckenbotten. Att bära på ryggen var absolut bäst i det avseendet att det gav lägst tryck mot bäckenbotten.  De sneda/ojämna bärteknikerna kräver kompensatorisk muskelaktivetet för att hålla balansen i bålen, vilket ökar buktrycket.

Trycket mot bäckenbotten vid lyft

Forskarna såg också att trycket blev som högst när vikten plockades upp, mittemellanhög när vikten lades ner, och lägst under tiden kvinnan bar och gick. Lägst tryck under lyft var då testpersonerna lyfte med böjda knäna jämfört med då de lyfta med böjning i höften. Alla måtten på tryckökningarna som skedde var ändå mindre än den tryckökning som sker när en person hostar. Dock så sker aktiviteter som bärande och gående under mycket längre tid än vad en person faktiskt aktivt hostar!

Studiens nästan rara slutsats är följande:

“During potentially high-risk times, such as the postoperative or postpartum periods, is seems prudent, based on biologic plausibility, to limit time spent doing high intra-abdominal pressure activities. Our results suggest that we can recommend that patients evenly distributes their loads when possible, and to limit fast walking in the immediate postoperative period. Finally, research aimed to redesign heavy appliances that are regularly carried, such as car seats is warranted in order to help post-partum women achieve a lower intra-abdominal pressure profile.”

Några kloka tankar från er läsare? 

Referens:

Effects of walking speeds and carrying techniques on intra-abdominal pressure in women.

Mer om bärande och bäckenbotten på BakingBabies:

Mitt sociala självförtroende

Mitt sociala självförtroende

Har du samma slags sociala självförtroende i alla situationer? Det har verkligen inte jag!

Jag älskar människor men hatar fest

Jag älskar att umgås med en människa i taget. Jag HATAR att mingla. Jag blir så extremt socialt uttömd av att vara social i grupp. Och jag tycker ändå att det är ett värdelöst sätt att umgås. Jag får ändå inte lära känna någon, och kallprat intresserar mig inte. Eftersom allt jag vill är att suga tag i en person och lära känna den, får jag på mingelfester lägga band på mig. Och när jag lägger band på mig blir jag oförmögen. Då smyger jag längs väggarna och lägger orimligt lång tid på att knyta skorna, kolla mobilen eller hitta till badrummet. Jag blir blyg, eftersom jag inte känner att jag kan vara mig själv.

Jag är blyg på förskolan

När jag tänker att ingen är intresserad av vem jag är, så jag blir liksom heller inte intresserad av någon annan. Låter himla osympatiskt när jag skriver det så, men det är nog den slags logik jag ändå resonerar efter. På förskolan tar jag mig från kapprummet, in till barnens avdelningar, byter några ord med pedagogerna och sen försöker jag ta oss ut utan behöva prata så mycket med andra föräldrar. Jag har liksom aldrig varit en ”stå i lekpaken och småprata med andra föräldrar-person”. Jag pratar gärna med dem, men för mig kvittar det liksom med icke-engagerade samtal om barnens åldrar, vädret eller helgplaner. Jag skulle GÄRNA prata med folk bara det liksom kändes accepterat att börja fråga djupare frågor. Det enda jag faktiskt är intresserad av är liksom förbi småpratsgränsen.

På jobbmingel är det en annan sak

På jobbet är jag yrkespersonen Mia. Jag har strategier för att småprata och jag kan ta ansvar för att andra trivs och blir sedda. Där behöver jag inte att någon ska vara intresserad av att prata med mig, där har vi andra gemensamma nämnare. Där kan jag kryssa förbi småpratet direkt på jobb-pratet.

Jag kan föreläsa eller tala inför människor utan att bli nervös

Jag älskar att föreläsa. Det är nog något av det roligaste jag vet. Där är jag varken blyg eller osäker, för jag har en given roll och klara förväntningar på mig. Däremot så avskyr jag att stå ut i en folkmassa där jag inte har en given roll. Ett exempel är när jag på mitt nya jobb på Sveriges Kommuner och Landsting skulle presentera mig på ett stort avdelningsmöte. Jag visste inte riktigt vilken min roll var, och ville därför mest bara sjunka ner under golvet vid presentationen.

Jag blir osäker när jag tänker att folk ger blanka tusan i mig

När jag förväntar mig att folk ska ha noll och exakt inget intresse för mig, blir jag både blyg och dessutom ointresserad själv.  Först tänkte jag skriva ”jag ger blanka tusan i om Pelle och hans mamma ska hem och äta köttfärssås och kolla på Frost till fredagsmyset”. Men det stämmer inte. I rätt sammanhang kan det vara en ganska intressant information. Däremot tror jag att folk ger blanka tusan i vad jag ska äta och göra.

Fast vi bloggar?

Nu kompliceras detta av att vi ju ändå bloggar och instagrammar om sådant. Saker som jag tänker att ingen människa IRL skulle bry sig om. Varför gör vi det dårå? För att ni ändå läser, så åtminstone några är ju uppenbarligen intresserade. Haha, nä jag vet att ni läser mest för faktainläggen. När vi någon gång ibland öppnar upp för frågestund här är det ju inte direkt oss som individer ni frågar om.

Hur är du?

Har du alltid samma slags sociala självförtroende och öppenhet? Är du samma slags sociala person på jobb och fest?

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

För nytillkomna läsare, här finns tidigare inlägg om min operation

Jag började ju rätt bra med uppdateringar, eller hur?

När det hade gått nio veckor så frågade jag till och med om ni läsare ville ha fler inlägg om min återhämtning efter operationen. Flera sa ”ja, absolut”. Grejen var ju bara att det gick några veckor till, tre för att vara exakt. Och sen blev jag ju gravid. Och sedan dess har det ju varit en annan kropps-resa. Jag har heller inte haft några peppiga inlägg att skriva om min träning efter operationen. För jag fick ju sluta springa redan i vecka 6 på grund av bäckensmärta. Sen kom stora käftsmälls-tröttheten, boksläpp och en massa annat emellan. Så jag har ju i ärlighetens namn inte tränat en sån himla massa.

Men hur är det nudå?

Jag är fortfarande oerhört nöjd över operationen. Jag hann ju inte ha så många menstillfällen efter den och innan jag blev gravid, men jag hann i alla fall märka att jag hade MYCKET mindre ont i bäckenbotten/ärren efter nya operationen än efter sfinkterskadan. Jag har annars upplevt att jag haft som en slags mensvärk där, men den verkade vara borta nu? Jag märker nu under graviditeten att jag fortfarande inte har helt outstanding sfinkerfunktion, men ändå är det bättre nu under en dålig graviditets-mage-dag, än under en vanlig dag utan imodium innan operationen.

Än så länge är ju inte graviditeten så tung

Så jag kan inte riktigt utvärdera om jag märker någon skillnad nu jämfört när jag var gravid med Wilfred. När jag började bli stor och tung då upplevde jag samma sak som menssmärtan, en värk ner i mellangården. Inte som en tyngdkänsla, utan faktiskt bara en värk i det som jag då uppfattade som ärren. Nu fattar jag att det kanske var avsaknaden av muskelmassa i mellangården som kändes av. Logiskt.

Okej att bli gravid så tidigt?

Jag har faktiskt inte frågat läkarna. Jag tyckte att jag vara ganska öppen med att vi ville ha fler barn, och de sa inget. Själv resonerade jag så här: Jag ville inte ha penetrerande sex så länge som mellangården kändes som ett sår, eller så länge ärren gjorde svinont. När såren tagit igen fint och det slutat göra ont tänkte jag att vävnaderna ändå var redo för själva den mekaniska friktionen. Då kändes det alltså rimligt att ens försöka bli gravid. Angående graviditeten i sig så tänker jag att det ju ändå tar flera månader innan det ens blir en märkbar belastning för kroppen. På den tiden hinner läkningen fortgå. Och det finns ju ändå inte på världskartan att det kommer komma ut fler bebisar ur den här kroppen den vaginala vägen. Det ska alla veta!

Inga rapporter om hur mycket cool och tung träning jag gjort

Ni hör, det här inlägget kommer inte att handla om hur operationen möjliggjort att jag nu utsätter kroppen för en massa cool och tung träning. Nu har jag visserligen utsatt den för en ganska tung och cool uppgift ändå. Men det här inlägget kanske inte blir det ni ville. Men att kunna sluta med imodium och våga bli gravid igen var en av målen med operationen till att börja med. Och hittills så tycker jag att det går ganska fint!

Hur är sfinkterfunktionen nu då?

I ärlighetens namn är det lite svårt att säga. Jag fick ju ett nytt symtom där kort efter operationen, en slags passiv efter-läckage efter att jag hade bajsat. Inte mycket, men ändå så att det störde och stressade mig lite. Jag tycker att det hann ordna upp sig och försvinna efter någon månad. Men sen kom graviditet och järntabletter in i bilden. Jag blir inte hård i magen av järntabletter som alla andra. Utan tvärt om. Och det älskar kanske inte mina sfinktrar. Men det är inte urdåligt, och det är mest järnets fel.

Nu kommer jag nog inte kunna uppdatera om just detta på ett tag

För det känns som att det blir så svårt att sortera vad som är vad. Men om ni vill kan jag försöka återkoppla sen efter den här graviditeten. Hur läget blir då.

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Att ställa idealbilden till svars.

Att ställa idealbilden till svars.

Varje dag läser jag bloggar och plöjer mitt instaflöder. Ibland är det en källa till härlig underhållning. Ibland är det en källa till ångest. Är det bara jag?

Bildresultat för när man hängt på sociala medier lite för länge

Illustration av världens bästa Louise förstås. 

En del människor verkar bara vara så himla lyckade.

Jag aldrig kommer vara den där personen. Den där personen som ser perfekt ut i alla sina kläder, alla dagar. Hon gillar yoga men tränar också maxad styrketräning, för att få en bra balans. . Hon är en sån som gillar grönkålsjuice och faktiskt köper två Granny Smith när hon är på Pressbyrån och behöver en snabb blodsockerhöjning. Hon är välutbildad och har haft en cool yrkeskarriär men har nu sina sociala mediekanaler som sitt heltidsjobb.  Hon instagrammar vackra bilder när hon pysslar med sina barn.

Och så jag

Under tiden vadar jag omkring i duplo och bär samma jeans med fläckar för tredje dagen i rad. Jag springer visserligen i ur och skur, men det gör mig långt ifrån så glamorös som henne. Jag gillar kaffe och ostmacka och akutköper gärna en chokladbit när sockersuget kommer över mig. Jag jobbar inom vården och när jag och mina barn pysslar får de färg i öronen och gråter när jag ska tvätta dem.

Ibland tänker jag ”om jag bara kunde vara mer som henne…”

Men grejen är. Jag träffar så många olika människor att jag snart borde kunna avslöja mig själv och mina tokiga tankar om ”alla andra” och om ”henne”, den där perfekta. Även någon som ser ut som henne har komplex för något på kroppen. Även någon som verkar som henne berättar om huvudvärk, spänd nacke, tänder som gnisslar på nätterna, inkontinens, samlagssmärta, stress och oro.

Hon finns inte

Det finns inga alla andraHon finns inte. Det som finns är operfekta, fantastiska och väldigt mänskliga människor som lever med sitt hopp och sina rädslor och stressorer och jobb och liv och barn och hundar och svärmödrar och toaletter som behöver städas. Med väckarklockor som ringer för tidigt och barn som inte sover hela nätter och där kaffe och brownie är det som räddar dagen.

Typ som jag. Typ som du.

Här kommer lite tankar som jag jobbar med för att känna mig mer okej med mitt eget operfekta liv. Lite frågor jag ska ställa mig själv för att analysera min egen uppfattning om ”alla andra” och om ”henne” (de där hittepåbilden av idealkvinnan som finns imitt huvud).

1. Vad ligger bakom?

Hon som är hon på instagram. Att se ut sådär är hennes livsstil. Hennes liv och jobb hänger på att hon jobbar på sin stil, sin vikt, sina muskler, sin hårfärg. Hennes perfekta utseende handlar om arbetstimmar och kanske massor av pengar och att någon annan tar bra bilder. Hon unnar sig inte den där chokladbiten på vägen till tunnelbanan – inte för att hon aldrig är sugen eller för att hon har så fantastisk karaktär att hon klarar att stå emot alla frestelser. Utan för att hon har en upplevelse av att hennes karriär hänger på att hon håller ett visst BMI. Hennes kläder är resultatet av ett sponsrat samarbete och hon gillar dem inte riktigt egentligen.

2. Vad berättar hon inte?

Det är lättare att inse att Hollywood-kvinnan är fejk, men svårare att avslöja inför sig själv att alla andra bloggare, instagramprofiler och gamla bekanta på Facebook faktiskt inte är perfekta. Hur perfekt de än speglar sin vardag genom sina sociala medier.

Alla har inte allt. De flesta lyckas inte balansera livet perfekt på alla plan.  Alla väljer vi ju oftast att presentera det som lyckas bra för omvärlden. Inredningsbloggaren kanske har garderoben full med stök. Modebloggaren är snygg och välklädd, men orkar inte lägga energi på middagen och väljer snabbmakaroner och korv till barnen. Träningsprofilen får till varje träningspass, men kommer försent till förskolehämtningen oftare än någon annan.  Inga stora brister, men de gör dem mänskliga. Vi alla är mänskliga.

3. Kan jag hitta en bättre idealbild?

Jag behöver kanske bredda mitt sökfält i jakten på bra förebilder. De kanske inte ens ser ut som jag förväntar mig att se ska se ut.
Tanten före mig på ICA – kanske tar hon smärtlindring för sinknäartros bara för att kunna gå och dansa fyra gånger i veckan? Då snackar vi motivation och karaktär. Den taniga killen vid chipshyllan kanske cyklar flera mil om dagen i sin tjänst som cykelbud – snabbast i stan dessutom. Han har en eftersträvansvärd kondition. Och förskolepedagogen som varje vecka klämmer in en halvtimmes träning på de mornar hon börjar lite senare. Träningen tillsammans med det hårda arbete hon utför gör henne imponerande funktionellt stark.

Det finns så otroligt många hälsosamma, kämpande och inspirerande personer runt omkring mig. Personer som försöker göra sitt bästa med de kroppar och förutsättningar de har.

4. Har ”alla andra” och ”hon” verkligen inga problem?

Vi drabbas alla av småkrämpor och mellan varven stora och små vardagliga problem. Ibland regelrätta katastrofer. Vi är människor, och i begrepp människa ryms inte den där bilden vi har på perfekthet. Även hon har problem ibland, jag vet det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så syns inte alla besvär utanpå. Depressioner, relationsproblem, sömnlösthet, högt blodtryck – vi kan göra listan oändlig på saker som folk kan lida av som inte nödvändigtvis behöver synas på ytan.

5. Kan jag göra konstruktiva jämförelser?

När vi inser att vi verkligen hamnat i en sits där saker inte är ”okej” längre får vi en enorm drivkraft till att göra vettiga förändringar. Jag träffar så många sådana personer på jobbet. De har hamnat vid ett vägskäl och de har bestämt sig för att genomföra ett förändringsarbete av något slag. Att jämföra oss är inte alltid dåligt, men det måste i så fall användas till något mer konstruktivt än självförakt.
Om jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste förändra något så måste jag också eventuellt ta hjälp av mitt sociala näterk eller av professionella för att kunna genomföra förändringen.

6. Finns det verkligen folk som får ”allt gratis”?

Hon ser ut som att hon har allt och att hon glider fram på en räkmacka. Men vi vet ju inget om ”alla andra” och ingen människa jag känner på djupet har någonsin fått allt gratis. Eftersom jag kämpar på med mitt dagligen ser jag ju knappt mina egna framsteg. På samma sätt ser någon annan mig utifrån och ser bara det jag är idag, inte det jag gjort för att komma hit. Vi alla jobbar på hårt med vårt eget, och vi ser bara resultatet, inte kampen bakom. Jag ska bli bättre på att försöka uppskatta både mina egen och andra människors hårda arbete.

 

Har du några andra sätt att avslöja dina tankevurpor om ”alla andra?”

Bokreleasen!

Bokreleasen!

Ni har väl inte missat att vår bok finns ute att köpa nu?  Jag antar att jag numera ska skriva ut att ”detta inlägg innehåller reklam för vår bok?” Det här inlägget handlar om releasefesten som vi hade, men NATURLIGTVIS tycker jag att du ska köpa boken om du inte redan gjort det.

Blogginlägg rätt sent efter att en happening faktiskt hände är rätt töntigt…

Jag tycker generellt att det är extremt tråkigt att läsa om någons julafton en vecka efter att det hände, eller en rapportering om en mysig helg på en onsdag. Jag fattar att det visserligen kanske måste bli så om man ska hinna redigera alla bilder till perfektion. Men nu, haha, får ni ett sånt är sent rapport-inlägg UTAN redigerade bilder och what not. Välkomna att sluta läsa nu, alltså. =) Nä, men vi fick helggäster från onsdag till söndag och sedan fortsatte livet som vanligt. Men nu har jag fått tummen ur, så här kommer lite bilder.

Vi var i Bergrummet

Boksläppet höll vi i Bergrummet på Skeppsholmen. Jag hade inte varit där innan och var lite småorolig att det skulle bli en trist kväll för barnen. Men det var ju ett leksaksmuseum! Barnen hade den roligaste kvällen på länge. Vi får ta och gå dit en gång till enkom för att kolla på alla grejer.

Jag räknade inte…

Först droppade det in lite försiktigt med folk, men i slutänden kom det rätt många. Kanske 60 personer? Jag är dålig på att hålla koll. Det var en blandning mellan kollegor, vänner, familj och bloggläsare/följare. Sååå roligt!

Ett bord med våra böcker stod uppdukat. Innan kvällen var slut hade den där högen åtminstone halverats.

Att signera saker är bra konstigt?

Jag blev HELT tom i huvudet när vi skulle signera första böckerna. På nivån ”hur stavar jag mitt namn?”. Haha. Sen kom vi upp i fart.

En bokskjorta!

Jag köpte en lång skjorta med böcker på, lite på skoj, för ett tag sedan. När jag skulle välja outfit för bokreleasen så kändes den som det enda vettiga valet. När jag ANNARS använda en bokskjorta, om jag inte gör det på släppet av min egen bokdebut?

Barnen lekte

Wollmar och Wilfred hittade några kompisar och lekte och lekte.

Bäst var det elektriska tåget som gick fram och tillbaks i rummet där vi andra höll till.

Wilfred ville kvällen till ära ha sin finaste My Little Pony-klänning.

Stolta kollegor!

Louise och jag kände inte alls varann innan vi började jobba på boken tillsammans, efter att ha konstaterat i varandras bloggkommentarsfält att vi nog borde samarbeta. Men vi kunde konstatera att vi haft ett otroligt bra och konfliktfritt samarbete under arbetets gång. Vi får nog ta och göra en uppföljare bara för den sakens skull. För att vi jobbar så bra tillsammans. Vad ska vi göra nu då?

TACK!

Tack alla som kom och tacka alla som hjälper oss att tipsa och sprida nyheten om boken! Fortsätt gärna tipsa i mammagrupper och gravidgrupper, på Instagram, på forum och på Facebook! Vi vill ju VERKLIGEN att den här boken ska bli läst.

 

 

På tal om mamma-magar…

Kolla på det här klippet!

Jag vet att ni som läsare inte är dem som i regel kollar på klipp vi länkar till, men KOLLA på det här. Det är en sjukt söt känguru-unge som försöker klättra in i sin mammas pung på magen.

Bara jag som tycker att det där ser sjuuuukt obekvämt ut?

På ett sätt hade det ju varit rätt smidigt att föda pyttesmå bebisar och sedan ha den någonstans på utsidan tills de är klara att möta omvärlden. Men huuu, det här ser ändå inte skönt ut?

Vilket djurs fortplantnings-upplägg är ni mest avundsjuka på?

Jag tror att jag är mest avundsjuk på den här delfinen. KOLLA! Det ser liksom inte helt plätt-lätt ut, men ändå enkelt med strömlinjeformad avkomma. Så himla coolt. Och när bebisen är ute simmar de glatt omkring tillsammans. Soft ändå.

Och vad är värst?

Jag tänker att det måste vara rätt oskönt att föda en häst eller kalv, något med hovar/klövar och jättelånga spretiga ben. Eller? Vad tror ni?

Haha, bisarra tankar, men jag hade inget mer seriöst att skriva idag.

Kan en fysioterapeut göra något åt IBS?

Kan en fysioterapeut göra något åt IBS?

Min bekantskapskrets är full av personer med mer eller mindre uttalade symtom av IBS. IBS är en förkortning som står för ”Irritable bowel syndrome” och är en funktionsstörning i mag-tarmsystemet. Magsmärtor är huvudsymtomet och kan höra samman med andra kroniska smärtsyndrom. IBS är i sig inte en sjukdom, utan ett syndrom – det vill säga en gruppering av olika symtom.

IBS är jättevanligt

IBS är en av de vanligaste mag-tarmproblemen som finns. Det finns siffror som säger att 20-50% av alla människor lider av detta i olika utsträckning. Symtomen debuterar ofta i ung ålder och återfinns oftare hos kvinnor än hos män. Ärftligheten verkar stor, men det har inte gått att fastställa om det faktiskt handlar om genetik eller om delade vanor/miljöfaktorer inom familjer, eller om både och.

Hur märks IBS?

Symtomen kan bestå av illamående, kräkningar, nedsatt matlust, dålig andedräkt, sur mage, gasighet, kramper, svullenhet och förstoppning och/eller diarré. Besvären kan vara ständiga eller varierande och smärta kan upplevas molande eller krampande. Vanligt är smärta i vänstra nedre delen av magen ackompanjerat med förstoppning eller diarré. En person med IBS behöver inte lida av alla de olika symtomen.

Komplikationer av IBS kan vara hemorrojder, och näringsbrist om personen som lider av IBS börjar begränsa sitt matintag till ett fåtal ”säkra” näringskällor.

 

Image:Cfs2_5.gif

Den här bilden från physiopedia visar sambandet mellan andra åkommor ganska tydligt. 

Det verkar som att när det samtidigt förekommer flera av dessa ”blomblad” tror forskarna att kroppen lider av en känslighet i det centrala nervsystemet. Jag skulle tro att måååånga av de patienter vi fysioterapeuter träffar i vår kliniska vardag lider av IBS utöver de smärtor de söker för i leder och muskler. En del fysioterapeuter jobbar ju också mer riktat mot till exempel depression och ångest och har kroppen som redskap för att lära sig att hantera och modifiera reaktionerna.

IBS och fysioterapi

Studier har visat att en ökning av fysisk aktivitet hos kan förbättra symtomen för personer med IBS. Effekten verkar omfatta både fysiska och psykologiska faktorer. Tarmarnas rörelser påverkas av fysisk aktivitet och fysisk aktivitet kan förbättra känslan av gasighet och svullen mage. Det finns också en samsjuklighet mellan IBS och depressiva symtom. Fysisk aktivitet och träning är en allmänt accepterad behandling som är verksam för depression och nedstämdhet. För effekt på depression behöver motionen troligen pågå längre än 12 veckor, medan för vissa IBS-symtom kommer effekten snabbare. En fysioteraeput jobbar kanske aldrig eller i alla fall väldigt sällan med en patient som enbart söker dem för magbesvär.

Vi kan basera råd och behandling på följande:

  • Regelbunden fysisk aktivitet hjälper att reglera stressnivån
  • Regelbunden fysisk aktivitet hjälper med tarmfunktionen, framförallt för personer med förstoppning
  • Fysioterapeuten kan hjälpa till att återställa normala andningsmönster och lära ut avslappningstekniker för att själv kunna jobba med anspänningsreglering.
  • Motion hjälper till att reglera kroppens reaktioner på bland annat stress och depression.

Svensk forskning

I en svensk studie från 2015 undersöktes om fysisk aktivitet kunde förbättra symtomen hos personer med IBS. Testpersonerna undersöktes med ett konditionstest på cykel och fick även skatta sina symtom, sin upplevda livskvalitet, trötthet, depression och ångest på olika skattningsskalor. Sedan fick testgruppen genomgå ett 12 veckors program Studien var inte särskilt stor, men uppföljning gjordes efter ungefär 5 år och studien visade att personer med IBS som hade högre fysisk aktivitet led mindre av nedsatt sjukdomsrelaterad livskvalitet. Skillnaden varvid långtidsuppföljningen  en genomsnittlig höjning från tre timmars fysisk aktivitet i veckan till fem timmar. De mest förekommande aktiviteterna var promenader, aerobics och cykling. Och vid lågtidsuppföljningen var resultaten att testpersonerna med IBS totalt sett mådde bättre än kontrollgruppen vad gällde alla de undersökta variablerna: IBS symtom, livskvalitet, trötthet, depression och ångest. Förbättringen var statistiskt sett så pass bra att de inte enbart kan förklaras med exempelvis placeboeffekt.

Fysioterapeuter som jobbar med mer psykosomatiskt och beeteendemedicinsk inriktining kan även hjälpa patienter att genom olika tekniker hantera sin upplevda stress, oro och ångest på alternativa sätt och på så sätt ibland även minska symtomen från magen.

Kan en fysioterapeut hjälpa vid IBS?

Slutsatsen är att om du lider av IBS så kan du med fördel boka tid hos en fysioterapeut om du behöver hjälp och stöd med att etablera nya tränings- eller motionsvanor. Söker du en fysioterapeut för något annat besvär kan du också berätta om IBS-problematiken. Vi är generellt inte så bra på att fråga om magbesvär. Trots allt kan detta vara en relevant sak för oss att veta. Framförallt om det är så att dina magbesvär kan vara ett återkommande hinder för fysisk aktivitet, då kanske vi gemensamt kan komma på lösnngar. Sök hjälp hos en mer psykosomatiskt inriktad fysioterapeut om du önskar hjälp med avspänning, stresshantering och kroppkännedomsträning. Vi alla kan nog detta på en grundläggande nivå, men det finns mer specialinriktade fysioterapeuter som är bättre än vi andra. Alla kan inte vara bra på allt…

Lider du av IBS? Har du några positiva eller negativa erfarenheter av fysisk aktivitet för dina besvär? Berätta!

 

Referenser:

Descending pain modulation in irritable bowel syndrome (IBS): a systematic review and meta-analysis

Intervention to increase physical activity in irritable bowel syndrome shows long-term positive effects

Physical activity improves symptoms in irritable bowel syndrome: a randomized controlled trial.

 

PS:

Ni har väl inte missat:

”Ett fysioterapeutisk inlägg om bajs”? 

Förstoppning och fibrer?

Eller gästinlägget om förstoppning och tips kring detta?

Om BakingBabies

Om BakingBabies

Varför heter bloggen som den heter? Jag är nyfiken på hur det gick det till när ni startade den och valde namnet?

Historien om BakingBabies börjar 2012. Vi hade bloggat på varsin blogg under flera år, jag hade en bakblogg och Mia hade en vanlig personlig blogg. Mia startade sin blogg när hon flyttade hemifrån 2005, för att hålla släkt och vänner uppdaterade. Jag började något år efter det. Så blev vi gravida i slutet av 2011 och vi bestämde då oss för att börja blogga tillsammans istället. En blogg om graviditeten men också om allt det där vi tidigare bloggat om.

Namnet BakingBabies

Vi satt en kväll tillsammans med våra goda vänner Simon och Jenny och spånade kring den nya bloggen. Vi slängde ut premisserna; en blogg som skulle handla om bakning, graviditet, bebis, familjeliv… Tillslut var det Simon eller Jenny (ledsen att jag inte minns..) som kom på namnet bakingbabies. Det var en liten flört med allt av dess tilltänkta innehåll, och dessutom lite göteborgskt skämtsamt om barnabakandet.

En liten gravidblogg

Vi skrev om graviditeten, tog magkort och postade och uppdaterade allmänt om vårt liv. Sen föddes Wollmar och bloggen i sig fick ett uppsving när Mia började skriva mycket om förlossningsskadorna hon fick. Om komplikationer, återbesök hos läkare och hur hon mådde. Sen rullade bloggen på som en vanlig och mycket liten ”familjeblogg”. Vi tappade en del läsare där när det ”akuta” med Mias förlossningsskador liksom la sig. När Mia blev gravid igen började hon aktivt jobba mer för att driva bloggen mer åt det professionella hållet inom hennes fysioterapeutiska nisch. Då fick vid successivt fler läsare. Just då faktiskt många som var andragångsgravida med tidigare förlossningsskador i bagaget.

Sedan dess

Sedan har bloggen liksom successivt ”tagit av”, både från att vara ”liten och okänd” till att vara dels mer fysioterapeutiskt nischad, och dels rätt välbesökt. Ibland tror jag att både Mia och jag funderar över bloggnamnet, vad det ”betyder” och varför vi heter just så. Men vi har inte kommit på något bättre, det är rätt ”lättihågkommet” och det kan ändå relateras till allt vårt innehåll även i nutid. Så Bakingbabies får hänga med ett tag till…

 

Men passar du verkligen in här, Joseph?

Jag är med och driver Bakingbabies för att markera att ämnena vi skriver om är angelägna för mig också. En blogg om kvinnohälsa gäller också mig, och alla andra män. Jag kanske inte skriver om just detta så mycket, men att vi driver BakingBabies tillsammans är något vi är stolta över. Och då får det gärna bli spretigt;  bullar, familjeliv och fysioterapi både högt och lågt. Det jag gör med BakingBabies syns inte lika mycket som Mias textproducerande. Jag förser Mia med tid och utrymme, jag bollar idéer och fixar tekniska lösningar. Det är en viktig grej som par att den här bloggen drivs av oss tillsammans. 

Fråga gärna om det är något annat ni undrar!

<3