Kategori: Sfinkerruptur

Sfinkterruptur

Den här kategorin skiljer sig från kategorin ”Förlossningsskador”. Sfinkterrupturskategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin ”Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under ”Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Vad gör man på återbesöket efter en sfinkterruptur?

”Jag födde vår son för 7 veckor sedan och då han blev tagen med sugklocka så fick jag en sfinkterruptur. Tyckte jag fick dålig information från vården så när jag googlade på sfinkterruptur så hamnade som hos er. Jag ska träffa en fysioterapeut på tisdag och tänkte be dig om hjälp med frågor att ställa/hjälp att kräva vid detta besök”

För det första: Grattis till sonen!

Jag beklagar från djupet av mitt hjärta att du drabbats av en sfinkterruptur. Det är en otroligt konstig krock i kroppen att drabbas av en akut skada och samtidigt vara nybliven och kanske nyförälskad spädbarnsförälder. Jag vet hur otroligt vilsen och ledsen man kan vara efter att ha drabbats. Och samtidigt glad. Och chockad. Och allt.

Patientinformation

Klicka på länken till Bäckenbottenutbildning.se för att komma till en riktigt bra informationsfolder om förlossningsskador. Den här informationen är den du borde ha fått på sjukhuset. Om du inte fick den eller ens i närheten av motsvarande information kan du, om du orkar, skriva till chefen på den förlossningskliniken och be dem förbättra sina rutiner. Bra information är grunden för allt.

Vårdens riktlinjer

Vad gäller uppföljning från vården kan du kräva och förvänta dig att vården tar ditt behov av uppföljning på allvar. När det gäller besök hos barnmorska och läkare finns rekommendationer på vad besöken kan ta upp här:

Undersökning hos barnmorska

Undersökning hos läkare

De fysioterapeutiska riktlinjerna

På en del sjukhus är det fysioterapeuten som du kommer träffa först för uppföljning av din skada. På andra sjukhus kommer du träffa uroterapeut eller någon annan profession. Oavsett vem du träffar ska du kräva att det finns ett team-tänk kring dina besvär. All uppföljning och behandling ska utgå från din berättelse om hur du själv uppfattar din hälsa. Det är därför viktigt att du själv försöker sätta ord på hur då mår och hur din kropp fungerar.

Berätta om:

  • du har besvär med att hålla kiss när du skrattar, hostar och nyser
  • om du läcker fisar eller avföring
  • om du får fläckar av avföring i trosorna
  • om du har jobbig tyngdkänsla
  • om du har för kort tid mellan bajsnödighetssignal och faktiskt behov av att bajsa
  • om du har mycket oro eller rädsla i relation till ditt underliv

Det kan vara svårt att berätta om besvär, helt enkelt för att du ännu inte utsatt dig för situationer där besvären framkommer. En del symtom kanske du först kommer uppleva då du börjar träna tyngre eller återgår till arbete. Om du är orolig för att symtom kan komma senare, be i så fall om en möjlighet till kontakt vid senare behov.

Fråga om:

Alla dessa frågor är inte fysioterapeutens område, men du kan ha denna lista att gå efter.

  • Hur ser stygnen ut? Behöver det tas bort trådar? Ser det ut att läka på bra?
  • Blöder det längre än avslaget verkar vara? Det kan vara granulom som uppstått efter operationen och de kan behöva behandlas.
  • Be om en muskelfunktionsbedömning för bäckenbotten.
  • Finns det risk för att behöva göra en om-operation, och när görs i så fall den bedömningen?
  • Har du behov av att prata med en kurator angående förlossningen? Se i så fall till att få en sådan tid inbokad via gyn!
  • Behöver du få ett löfte om uppföljande besök hos fysioterapeut? Läkare? Se till att gå därifrån med en sådan tid inbokad!
  • Behöver du få prata om förlossningssätt vid en eventuellt kommande graviditet med någon?

Det är alltså egentligen bara ett fåtal av dessa frågor som fysioterapeuten kan svara på, men hen har definitivt erfarenhet att se när en kollega med annan yrkeskompetens behöver bemöta de andra frågorna.

Bäckenbottenträning

Sedan kommer fysioterapeuten ge dig ett bäckenbottenträningsprogram utifrån sin bedömning av din knipförmåga.
Fråga vidare om detta – Hur länge ska du göra detta? När ska du stregra övningarna? När vet du att du vågar börja träna annat (gym, löpning etc)? Kan du får en uppföljning?

Lycka till! 

Min sfinkterrupturshistoria finns här:

A walk down memory lane och varför jag är som jag är

 

 

Mer om samma tema på BakingBabies:

 

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

En serie inlägg om muskelskador

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Den här historien börjar egentligen redan dagen innan operationen, söndagen den 22 oktober.

Dagen innan en operation som inkluderar ändtarmen kan man behöva göra en tarmsköljning. Jag hade fått förskrivet 2 flaskor Phosphoral och blivit rekommenderad att hålla genomföra den behandlingen så att jag var i närheten av en toalett hela dagen. Joseph tog således barnen och höll sig utomhus så mycket det gick, och jag började min söndag med att dricka första dosen av läkemedlet. Jag började omedelbart må jätteilla och kände mig yr, så pass att jag inte vågade gå utanför badrummet. Efter cirka 30 minuter satte det istället igång med ”tarmsköljningen”, det vill säga diarré ungefär var tionde minut i flera timmar. Jag försökte dricka vatten, saft, läsk, buljong och lättöl för att hålla mig någolunda välmående under tiden. På eftermiddagen hade det knappt hunnit lugna sig, men då var det redan dags för nästa dos. Så jag fick 8 timmar till av typ ovabrutna toalettbesök och hur jag än försökte dricka ikapp så blev jag mer och mer svag i kroppen. Det var verkligen ingen rolig dag.

Måndagen den 23 oktober, operationsdagen

Jag vaknade klockan 6 på morgonen, och det var då gränsen gick för när jag fick dricka inför operationen. Kände mig fortfarande helt matt från gårdagen och var väldigt törstig och trött. Packade det sista i väskan och åkte till sjukhuset väl i tid med någon slags förhoppning om att hitta någon som kunde sätta in ett dropp innan operationen. Jag kom till avdelningen en halvtimme före utsatt tid, och de bara konstaterade att jag var för tidig och hänvisade mig till att sitta i dagrummet. Och där fick jag sedan vänta. Länge. Jag skulle varit på plats klockan 9, men klockan 11 var det först någon som kom och berättade att de var sena. Vid det laget hade jag knappt ork att sitta upp. Klockan 12 kom de och tog in mig på ett rum, gav mig ombyte och satte ett antibiotikadropp. Jag var då så pass låg att jag inte hade energi varken att vara nervös eller förklara min allmänstatus. Klockan 13 tror jag att operationen blev av.

Jag fick hälsa på narkosläkaren och sköterskan, samt en operationssköterska. De var lugna och snälla och operationssköterskan höll min hand och såg mig tryggt i ögonen hela tiden innan jag försvann i narkosdimman. Jag antar att det är en del av hennes jobb, men för mig betydde det mycket.

Uppvaket

Nästa sak jag är medveten om är att jag är på uppvaket och att jag andas superansträngt och att de frågar mig om jag kan uppskatta min smärta på en skala mellan 0-10. Jag svarade  9 och sen är min gissning att jag fick morfin intravenöst, för sedan försvann jag igen. Klockan 17 börjar jag vakna till och då är det sköterskorna på uppvaket som börjar prata och peta på mig för att få mig att vakna till. Under timmarna på uppvaket kan jag alltså ha varit ”vaken” och inte medveten, jag har vaga minnen av att ha pratat och sagt helt galna saker.

Jag blir hämtad til avdelningen och får mer läkemedel, något att äta (tror jag) sedan blir det dimmigt i minnet igen. En sköterska och en student hjälpte mig på toaletten, och då kunde jag kissa. När nattsköterskan gick på sitt skift ville hon att jag skulle kissa igen, men då var jag dels så snurrig så att jag knappt kom ut till toaletten och när jag väl kom dit kunde jag absolut inte kissa. Hon fick sedan tömma blåsan på mig.

En sak som jag minns från uppvaket var att jag vrålade (?) att jag måste få ligga på mage. Och helt riktigt, det har sedan visat sig att det är min mest smärtfria position. Jag har fått blåmärken i hela underlivet, men värst ont gör ett hematom som är mot höger sittbensknöl/baksida lår. Jag kan inte sitta upp på grund av att hela mellangården ser ut som ett Frankensteins monster, men också på grund av att det gör så ont i rumpan av att sitta.

Första natten blev en jobbig natt med mycket avbruten sömn, smärtstillande och enorma smärtor när jag försökte byta ställning. Delade rum med en äldre kvinna som gjort en framfallsoperation, hon verkade inte alls ha lika ont eller svårt att kissa eller röra sig. Hon åkte sedan hem tidigt nästa dag.

Tisdag 24 oktober

Den här dagen började med att jag kunde gå och kissa, själv. Och sedan gick jag till och med och hämtade lite yoghurt och kaffe till frukost, själv. Sedan försvann jag bort i smärt/smärtlindringsdimman. Jag blev serverad lunch och middag på sängen, och tror att jag åt. Gunilla, läkaren som opererat mig, kom förbi och tittade till mig/operationsområdet. Hon verkade nöjd och berättade att det var två olika skador de hade behövt laga (hon och hennes kollega Emilia hade opererat mig tillsammans). Jag tror att jag mest sov den här dagen. Jag fick laktulos och fick diarré igen. Det gjorde så ont att jag nästan svimmade, men alla på avdelningen blir ju suuuperförtjusta över att höra en sfinkteropererad person sköter magen. Jag hade svårt att dela deras entusiasm.

Onsdag den 25 oktober

I och med att läkaren kollat till mig och varit nöjd, och i och med att jag kunnat bajsa dagen innan, fick jag nu åka hem. Jag ringde min mamma som kom och bar min väska och vägledde mig hem. När jag väl kom hem till min egen säng hade jag så ont så att jag hade svårt att prata. Mamma tog mitt id-kort och gick och hämtade ut alla mediciner och sådant och gav mig yoghurt att äta. När mamma gick kom min vän Elvira (som bor i Göteborg men som var uppe i Stockholm för fysioterapikongressen) och sedan Joseph och barnen. När jag kramat barnen och Joseph gjorde middag låg sedan Elvira i sängen och pratade med mig, medan jag morfinrusigt svamlade tillbaks.

Torsdag 26 oktober

Den här dagen är den konstigaste dagen i hela den här berättelsen. Alla andra dagar kan jag liksom hänga upp på någon specifik händelse, men den här dagen hände ingenting speciellt. Jag tror att jag sov hela dagen nästan. Försökte gå upp och hitta någon lunch i kylskåpet, men var hade så ont att jag inte ens pallade att titta efter ordenligt. Åt macka till lunch. Jag började också oroa mig för att jag inte kunnat bajsa sedan den där laktulos-diarrén på sjukhuset. Är det något jag är osugen på så är det att krysta. På kvällen märkte jag för första gången att jag fick bäckenbotten att lyda mig litegrann igen, kunde få till ett svagt och extremt smärtande knip. Har känselbortfall och känner ingenting när jag kissar eller torkar mig. När barnen kom hem försökte jag mig på att läsa en bok med dem liggandes bredvid mig i sängen. Jag somnade mitt i boken och de fick frustrerat gå ut till Joseph och be honom fortsätta läsa.

Fredag 27 oktober

Den här dagen började jag kunna dra ner lite på morfinet, en tablett mindre än dagen innan. Hade små luckor när jag kände igen mig själv, kunde svara på några mejl och skriva en ”att göra-lista” för sjukskrivningen. Sträckkollar på Gossip Girl och känner hur min hjärna sakta ruttnar. Dagens glädjeämne är att jag kan bajsa. Och att inte gör så ont som jag var rädd för. Men att det blöder en massa färskt blod efteråt, tänker att det är normalt. Klarar att gå till köket eller badrummet, men får jätteont av att stå så länge som det tar att exmpelvis borsta tänderna. Att sitta är ännu värre. Äter fortfarande alla måltider liggandes.

Lördag 28 oktober

Svullnaden har börjat gå ner, och nu svider det när jag kissar. Antar att svullnaden liksom skyddat stygnen tidigare. Vaknade av en metallisk smärta i hela vagina. Det känns som att någon håller på att töja ut alltihopet med typ ett järnrör. Vet inte vad den här nya smärtan är för något. Joseph och barnen drog ut på äventyr och jag är mer lättad än avundsjuk, faktiskt. Jag är inte mycket till mamma när jag ligger till sängs och bara ber dem vara försiktiga med sina sparkande små fötter och ben när de kommer och vill gosa. Har orkat skriva detta, vilket är mer samlade tankar än på alla dagar den här veckan tillsammans, faktiskt. Har som mål att kunna sitta med litegrann vid en måltid under dagen.

Rehabstatus

Jag följer mitt egna rehabprogram som jag brukar ge ut efter sådana här operationer, och det är tur. Jag är inte i något som helst skick att tänka ut saker för tillfället. Jag försöker göra djupandning, bäckenlyft, enkla magövningar, några få hållningsövningar, lite stretch för muskler långt bort från operationsområdet och så knipen. Det går inte jättebra med något, mest för att allt gör ont och för att jag är så trött. Hoppas på tydliga framsteg nästa vecka.

 

Operationsdags-låtlista

Operationsdags-låtlista

Idag är det operationsdags! För nytillkomna läsare är alltså idag dagen då mina fem år gamla förlossningsskador kommer bli lagade. Jag kommer inte blogga under dagen, utan det här är ett tidsinställt inlägg. Men jag tänkte att ni skulle få följa med mig ändå? Jag har valt ut låtar som får representera mina känslor och upplevelser under hela dagens händelseförlopp! Var med mig i tanken, håll era tummar och be en bön och ni gör sånt.

Här kommer min dag i formen av en låtlista.

På vägen till Huddinge sjukhus

Jag är pirrig och nästan förväntansfull. Peppar igång med ”Let me hear you say, this shit is bananas, B-A-N-A-N-A-S!” Och det är det ju. Asknäppt.

När jag kliver av i Flemingsberg

Då börjar jag bli riktigt, riktigt nervös och vill bara vill vända hem. Jag mimar med:  ”Hey! Don’t listen to a word I say. Hey! The screams all sound the same Hey! Though the truth may vary this ship will carry our bodies safe to shore.”

Och så blir jag istället arg och beslutsam

Jag lyssnar på ”Man! I feel like a Woman!” och känner att jag nog ändå lever en defenition av att vara kvinna just nu. Att få missade förlossningsskador repererade 5 år efter en förlossning måste nog vara bland det mest kvinnliga jag vet. (läs denna mening med viss bitter ironi).

”I’m going out tonight, I’m feelin’ alright. Gonna let it all hang out. Wanna make some noise, really raise my voice. Yeah, I wanna scream and shout. No inhibitions, make no conditions. Get a little outta line, I ain’t gonna act politically correct. I only wanna have a good time.”

När jag anmält mig och sitter i väntrummet

Ber till Gud om att allt ska gå bra, är rädd för sövningen och vill mest bara lägga benen på ryggen och skita i alltihop.

”Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.”

När det inte längre finns någon återvändo

”When you’re so lonely lying in bed, Night’s closed it’s eyes but you can’t rest your head. Everyone’s sleeping all through the house You wish you could dream but forgot to somehow – Sing this lullaby to yourself”.

Önska mig lycka till!

På uppvaket

Lullig, gissar jag. ”And I’m lost in a daydream. Dreamin’ ‘bout my bundle of joy, and even if time ain’t really on my side. It’s one of those days for takin’ a walk outside. I’m blowin’ the day to take a walk in the sun. And fall on my face on somebody’s new mowed lawn”

Timmarna efteråt…

Jag tror den här låten förklarar sig själv… ”Du vet att det gör ont.  Det gör ont men ändå, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar blir van. Och alla omkring dom märker ingenting. Det gör ont, så ont”

Min stora förhoppning om eftersmaken av allt det här

”Nu när allting är grönt verkar det som att det som hände förut bara var en dröm. Ja så lätt man har glömt hur det alldeles nyss verkade va kört. Nu när allt e grönt. Du vet när allting går bra och dagen är klar och livet är som bubbelvin. Du känner dig smart och vaken och glad, och framför dig är kusten fri. Och bekymmer är lätta att bära och världen känns som den går dubbeltid. Ja det bästa är nära men ändå fattas det en liten pusselbit. Men jag ser inga bekymmer bara sol och ljusa minnen. Alltid vatten under bron men stilla floder i mitt sinne. Och mina sorger verkar fått egna vingar, har flytt sin kos, så alla livets tyngder tar jag med redigt mod.”

Är du inte orolig inför din operation?

Är du inte orolig inför din operation?

Jag fick en fråga från en annan tjej som drabbats av en sfinkerruptur vid förlossning och som står inför samma operation som jag. Hon undrade om jag övervägt att inte göra operationen, och hur jag tänker kring risken att operationen inte lyckas igen. Jag har valt att lägga det här inlägget som en del av den inläggsserie om anal inkontinens som pågår just nu, också för att förtydliga att spannet av vad som är ”anal inkontinens” är mycket stor.

Min historia

Jag fick en sfinkerruptur grad 4 för 5 år sedan.halvårskontrollen uppgav jag att jag i princip vad återställd. Jag kan nu i efterhand tycka att det ställdes för få frågor, och att de släppte mig för lätt. Jag är en positivt tänkande person, och jag var föräldraledig då. Det som funkade då var kanske inte hundraprocentigt definitionen av återställd. Jag kunde inte sätta ord på mina besvär tillräckligt för att peka på vad som var fel. Sommaren 2015 slutade Wollmar med blöja. Det var då det började bli tydligt för mig att jag hade problem. Jag får signal om att jag är bajsnödig på alldeles för kort varsel. Jag är också i mitt medfödda tillstånd alltid lös i magen. Dessa två faktorer, tillsammans med att toaletten nu inte alltid var ledig, framstod nu som ett problem. Hösten 2015 började jag äta imodium dagligen och har sedan dess varit förhållandevis besvärsfri. Jag gick till gynekolog i januari 2016 för att få en kontroll, för att jag då hade en känsla av att något inte alls var som det skulle. Fick igen höra att allt såg bra ut. Jag får alltid lite panik över att bo tillsammans många personer med bara ett badrum och jag kan inte alltid hålla fisar, men det är på en nivå att jag inte besväras sååå mycket. Under våren 2017 har vi på allvar börjat fundera över att skaffa ett tredje barn. I och med en graviditet skulle jag behöva sluta med imodium, och det var då jag insåg att jag inte skulle varken vilja eller faktiskt klara det. Därför såg jag till att få komma till bäckenbottencentrum i Huddinge, och kom dit nu i juni. De konstaterade kvarvarande skador som går att laga, och på måndag smäller det.

Har jag övervägt att inte göra operationen?

Ja, absolut. Det kommer göra ont. Jag kommer behöva vara sjukskriven, pausa livet till stor del, och jag kommer inte få träna som jag brukar på rätt länge efteråt. Jag har inte stora besvär på daglig basis, och jag har ställt mig frågor om det verkligen är värt det. Och mitt svar är ja. På grund av bilden här under. Den föreställer bäckenbottens styrka under ett livsspann, och den kommer inte bli bättre. Visst kan bäckenbottenträning minska nedgången. Men om jag har muskler som inte är träningsbara på grund av att de faktiskt inte sitter ihop som de ska, då kanske min nedgång i bäckenbottenstyrka är sämre än vad den hade behövt vara. Symtom av bäckenbottendysfunktion blir sällan bättre med åren, och jag vill ha bästa möjliga funktion, så länge jag kan.

Just nu vet jag att min kropp är frisk i stort. Jag är stark generellt, jag läker bra. Jag vill kunna optimera mina förutsättningar att må så bra i min bäckenbotten, så länge jag kan. Och troligen får jag lättare att må bra på sikt om jag har så hela muskler i bäckenbotten som möjligt. Jag vill kunna springa som 60-åring. Jag vill kunna ha en aning bättre sfinkterfunktion redan nu ganska snart. Det räcker för mig.

Vad händer om operationen inte lyckas?

Det finns ett fåtal läkare som jag hade varit villig att opereras av. Jag skulle inte ha gett den läkaren som sydde mig första gången en ny chans. Jag har däremot förtroende för dem på Bäckenbottencentrum i Huddinge. Jag har regelbundet patienter som opererats där. Jag läser journaler de skriver, jag ser deras resultat i form av patienter som kan komma tillbaka till bättre livskvalitet efter en operation. Jag vet att alla inte upplever en hundraprocentig symtomlindring efter en operation, men för mig duger de resultat jag sett. Jag är beredd på att jag inte kommer märka en dag-och-natt-skillnad vad gäller min bäckenbotten. Men jag tror att det ska mycket till att något faktiskt ska bli sämre. Jag skulle ångra mig oerhört om jag inte gav mig själv chansen.

Jag står inför att låta dem laga min sfinkter och min mellangård igen

Jag är nervös för själva operationen, jag är en aning orolig för smärtan. Jag vet med mig att jag inte är världsbäst på att hantera smärta. Jag tänker tanken att jag inte kommer märka så otroligt stor skillnad efter operationen. Men jag tror att jag ger mig själv bättre förutsättningar att må bra på sikt.

Mina mål med operationen

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Vad är det värsta som kan hända?

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att läkaren skulle råka paja något mer. Jag har ju varit med på ett par såna här operationer, och känner mig rätt trygg med att de inte kommer hända. Jag har ju inte en intakt intern sfinkter, men jag är ändå ganska nöjd över att de säger att de inte ska försöka laga den utifrån min skada och min historia. Det säger mig att de vet vad de gör, att det inte bara höftar och hoppas på det bästa. Det andra som skulle kunna hända är ju en infektion eller att stygnen helt sonika går upp. Jag tänker att de kommer göra sitt bästa operationsmässigt och att jag får sedan göra mitt bästa med hygien och en lagom dos vila och blodcirkulationsfrämjande aktivitet. Skulle stygn gå upp så brukar det mest vara de ytliga, och det kan jag leva med. Helt enkelt tänker jag att det är värt att ta riskerna med den här operationen.

Med allt detta sagt: jag kommer ändå vara skitnervös på måndag

Håll alla era tummar eller be en bön för mig!

 

Alla inläggen i serien i ordning:

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!

 

Operationsdatum!

Operationsdatum!

Ibland kommer det ju nya läsare hit, som inte har hela storyn, så jag tänkte ge er en lite recap.

Själva upprinnelsen till att jag överhuvudtaget började jobba med kvinnohälsa var ju min egen sfinkterskada:

Idag kom plötsligt brevet med mitt operationsdatum!

Den 23 oktober smäller det! Det känns _så sjukt_ att se fram emot en operations så mycket som jag gör. Jag vet att jag inte är ensam, dock. Alla fellow förlossningsskadade jag pratar med utbrister ”GRATTIS!” när jag säger det. Alla andra ba ” oj, hur känns det”. Det kommer ju göra ont och göra besvärligt, men förhoppningsvis blir ju saker och ting bättre efter det.

Ja, asså. Jag blir glad och nästan liksom pirrig över att äntligen ha fått en operationstid. Men egentligen är det ju ingen rolig sak. Jag hade SÅ GÄRNA sluppit. Både hela förlossningsskadan till att börja med. Men re-operationen också.

Det jag blir skrämd av

När jag låg där efter förlossningen och fick vänta typ 8 timmar på att få komma upp till operation så kom de hela tiden och lugnade mig och sa att ”men du blir i alla fall opererad av den bästa”. Jag brukar försöka att inte vara bitter, men alltså? Var detta alltså det den bästa kunde åstadkomma? Jag tror och hoppas på ett bättre resultat den här gången.

Nu kör vi, hörrni. Alla era bästa tips hitåt!

  • Bästa böcker för att läsa under en sjukskrivning?
  • Bästa tipsen att tänka på inför en sjukhusvistelse?
  • Bästa tipsen inför en gyn-op? 

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Tyst, du skrämmer andra!

Tyst, du skrämmer andra!

”Jag har fått en del skit, bland annat från bekanta som jobbar inom förlossningsvården som tycker att jag ska vara tyst och tänka på de förlossningsrädda. Jag blir både ledsen och förbannad, mina skador ska alltså döljas och inte pratas högt om bara för att de är ovanliga?

Har du upplevt liknande skambeläggande för att du pratar om förlossningsskador?”

Det kom en kommentar (som är längre och mycket läsvärd) under inlägget jag skrev om min sfinkterruptur här om veckan. Jag skrev ju också ett inlägg om hur jag resonerar kring att vi måste prata MER om förlossningsskador för inte så länge sen, men nu fick den här frågan en personlig prägel och jag ska svara.

Har jag mött på motstånd när jag pratar om (mina) förlossningsskador?

Nej, jag har faktiskt inte upplevt något direkt skambeläggande för att jag pratar om förlossningsskador. Men jag har förlossningsläkare i min bekantskapskrets som jag inte vågat berätta om bloggen för, och jag hukar mig alltid lite inombords när jag funderar på om de faktiskt känner till vad jag gör på min fritid. Och jag har barnmorskor i min bekantskapskrets som jag tappat kontakten med de senaste åren, där jag inte garanterat vet att mitt bloggande/tyckande inte spelat roll i det.

Jag kan alltså mellan raderna ana att jag skapar visst obehag hos en del.

Men ingen har faktiskt någonsin vågat säga någonting negativt rakt ut till mig.

Men jag har också hört från både barnmorske- och förlossningsläkarhåll att det enda sättet att förändra något faktiskt är via patientmakt. Att vi inte går med på att ha det så här. Och det driver mig. Jag är ju liksom en korsning mellan vårdgivare och patient, och jag kan i rollen som både och empower:a en del andra kvinnor till att hävda sin patientmakt.

Jag tror fortfarande att enda sättet att läka förlossningsrädsla är att garantera de kvinnor som skadas under förlossningen att de kommer bli omhändertagna enligt konstens alla regler (+lite till) efter förlossningen. Och att miljön som förlossningen ska äga rum i upplevs trygg, säker och med idel gott bemötande längs vägen. Och även där finns ju som bekant en del att jobba med…

Jag som förlossningsskadad vägrar, förutom bördan av min egen skada, också bära ansvaret för att förlossningsrädslan ökar.

wpid-20120607_072659.jpg
En icke-rädd gravid som blev förlossningsskadad

Om jag blir lite upprörd kommer jag säga det på ren svenska: upplevda brister i förlossningsvården gör att förlossningsrädslan ökar. Jag gör det inte. (Fast jag är inte säker på att det är så, att förlossningsrädslan ökar ens – finns ju inga studier på det…)

Jag vill ju också vara väldigt tydlig med att jag inte skuldbelägger någon enskild professionell, eller ens profession. Jag tror att felen ligger på systemnivå, på kulturnivå (se gårdagens inlägg).

Jag har letat ganska mycket efter referenser på det här med förlossningsrädsla och förekomst, och i mer svenskliknande kontext har jag hittat denna danska studie, där slutsatsen är att ”The prevalence of fear of childbirth among healthy nulliparous women with singleton pregnancies did not increase during the study period” (1997-2003). I en annan studie konstateras att ”The countries of Sweden and Denmark are quite alike as far as childbirth culture is concerned.” Sedan kan det förstås ha hänt en massa från 2003 fram tills idag, men det vill jag gärna ha vettiga siffor på, speciellt om någon ska börja beskylla mig och mina medsystrar för att stå för ökningen. 

Tyst, du skrämmer andra!

Näe, för tusan. Tystnaden skrämmer mer än fakta. Och hör sen.