Kategori: Sfinkerruptur

Sfinkterruptur

Den här kategorin skiljer sig från kategorin ”Förlossningsskador”. Sfinkterrupturskategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin ”Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under ”Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Att vara gravid, föda barn och gå igenom postpartumperioden är sannerligen en resa. Kroppen genomgår så himla mycket förändringar, och en del blir aldrig som förut. Min resa är ju långt ifrån klar än! Vart jag landar med kropp och hälsa efter den här sista graviditeten är fortfarande okänt. Men den här tiden förra året fick jag lite av ett avslut på den resan som började när mina värkar kickade igång en sommarnatt 2012. För ett år sedan fick jag äntligen genomgå en operation som skulle laga min bäckenbotten igen, efter skadorna jag drabbades av när Wollmar föddes.

Jag kan inte helt och hållet utvärdera slutresultatet av operationen, eftersom jag blev gravid ganska exakt tre månader efter den och har varit gravid sedan dess. Min bäckenbotten har inte älskat den här graviditeten.

Men jag bloggade en hel del under den aktuella perioden, och jag tänkte göra ett samlingsinlägg.

Varför behövde jag opereras?

I det här inlägget kan ni läsa om när jag besökte läkaren och mina skador kunde konstateras. 

”Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”….Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.”

Orolig inför operationen?

I detta inlägg skrev jag om mina tankar inför operationen, men också om mina förhoppningar:

  • ”Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.”

Operationsdagen

På operationsdagen publicerade jag en låtlista, vilket jag tror säger ganska mycket om min sinnesstämning. 

Sedan kom ett gäng inlägg av mer dagbokskaraktär

På återbesök

Jag har varit på ett återbesök hos läkaren som opererade mig. Där kunde man se att mycket hade blivit mycket helare, men att den externa sfinktern fortfarande inte gått att fåt ihop helt. Det, tillsammans med den interna sfinktern som inte alls går att laga, är fortfarande ett problem för mig. Men jag tror annars att min bäckenbotten är oändligt mycket stabilare och har bättre förutsättningar att åldras med grace tillsammans med mig, haha.

Om du önskar veta mer?

Bland annat dessa inlägg/inläggsserier förklarar ämnet förlossningsskador och dess konsekvenser. Mer läsning finns också om du använder sökfunktionen här på bloggen.

 

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

”Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

”Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

Sex efter sfinkerruptur

Sex efter sfinkerruptur

Det trillade in en fråga.

Även jag drabbades av en sfinkterruptur, detta för 4 månader sen. Jag funderar mycket på det här med hur det ska gå med samlag igen och undrar om du skrivit något om det?

Jag kommer försöka svara både professionellt och personligt

Det har gjorts flera undersökningar som visar samma sak, att kvinnor som drabbats av större förlossningsskador kan må psykiskt sämre än andra. Det är också vanligt att  det tar längre tid för förlossningsskadade att återgå till att ha sex efter förlossningen. I forskningen är det inte alltid lätt att läsa om det är just penetration vi pratar om, eller om orgasm. Jag tänker att behöva tid för återhämtning handlar om både handlar om lust och funktion!

Det behöver inte handla om just nedsatt funktion

En förlossningsskada som inte blivit sydd riktigt bra kan påverka orgasmfunktionen till det sämre. Smärtande ärr kan naturligtvis också vara en störande faktor för återgång till sex. Men det är inte alltid en förlossningsskada faktiskt påverkar den fysiska sexualfunktionen. Den drabbade kvinnan kan känna ett behov av att isolera sig mot sexuella närmanden. . Oro för obehag och smärta under samlag kan göra att det blir ett hinder för att ens känna lust. En kvinna med förlossningsskador kan alltså ha minskad lust även till och med att bli hållen, smekt och rörd.  Kvinnans identitet som sexuell varelse får sig ofta en törn av förlossningen och skadan och det kan dröja innan det återgår till det normala.

Jag är medveten om att min historia inte är allmängiltig, men jag vet också att det kan vara skönt att läsa om någon annan som varit i samma siutation som en själv.

Jag och Joseph har alltid haft en bra kommunikation och en öppenhet i vårt förhållande. Vi kunde innan första förlossningen sitta och prata om det knasiga med män som inte vill se sina fruars underliv i förlossningssituationen för att de kanske skulle tappa lusten för det området igen. Vi kunde liksom förfasas över människors oförmåga att separera händelser som barnafödande och sex.

Nu ska ni få höra.

Den som sedan inte kunde få ihop den här bilden igen, det var jag själv. På BB skulle den mycket korrekta och finkänsliga läkaren göra en kontroll av det opererade området ett par dagar efter förlossningen. Jag övertalade henne att Joseph behövde få en guidad tur genom mitt ”nya” underliv eftersom jag visste att jag inte skulle våga närma mig det själv. Stackars läkaren tyckte nog att det var en av hennes märkligaste dagar på jobbet. Men det var viktigt för mig att det blev gjort. Det var sedan Joseph som fick kontrollera stygnen och sårläkningen. Jag varken ville eller vågade göra det själv!

Att spana in snippan

Det tog över en och en halv månad innan jag tog en spegel och kollade in eländet. Det fick mig att bryta ihop. Jag blev själv helt överrumplad över hur hårt det påverkade mig. Hur mycket det nog ner min kroppskänsla, självkänsla och känslan av att vara fräsch, snygg och attraktiv. Ett tag tappade jag motivationen att göra knipövningarna, allting kändes så hopplöst. Jag vill dock ändå hävda att det är viktigt att kunna titta på, känna och röra sin egen snippa. Man måste börja med att ta ansvar för sin egen sexualitet.

På återbesöket hos barnmorskan tog hon upp det här med sex

Hon sa att så länge jag ammade kunde sex vara litegrann obekvämt till följd av att slemhinnorna är torrare än vanligt. I mitt stilla sinne undrade jag om det överhuvudtaget hade potential att bli bekvämt igen. Jag var rädd. Jag bestämde mig för att det absolut inte skulle bli något omslutande sex så länge jag ammade. Jag ville liksom inte ha dubbel-obekvämt. Ont från sårområdet och torrt som tusan, hur attraktivt låter det liksom? Barnmorskan förespråkade naturligtvis andra former av sex och närhet. Problemet var bara att jag absolut inte ville. Med sfinkterrupturen försvann alla lust till sexuell närhet. Dessutom kände jag ibland att amningen krävde all hudkontakt jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Det var helt omöjligt att identifiera mig som en sexuell varelse samtidigt som jag varje dag blev påmind om the Grand Canyon i mitt eget underliv. Det krävdes att jag slutade amma (bebis ungefär 10-11 månader) innan vi var tillbaks på banan med omslutande sex som var någolunda som tidigare.

När vi väl kommit igång var det inga problem

Efter den första kaosiga tiden med kropp och bebis tyckte vi båda att samlivet fungerade bra. Jag fick ju litegrann av en ny snippa efter reoperationen jag gjorde i höstas, men när vi väl började ha sex efter 12 veckor var det inga problem då heller.

Vänta så länge du behöver.

Mitt råd är att vänta så länge som du behöver. Låt ingen pressa dig. Det är så mycket som kan låsa sig. Du behöver , utöver sfinkterrupturstraumat, verkligen inte få sexuell press från din partner eller för all del även från ”media”. Jag frågar ALLA nyblivna föräldrar jag träffar på jobbet om sex och det är VERKLIGEN typ ingen som har kommit igång med sexlivet första halvåret. Ens efter vanliga förlossningar. Behöver du vänta ett år så gör du det.

Ett boktips!

Den här boken vill jag verkligen tipsa om. (Bilden är en länk och det här är inte reklam) Den är bra för dig med samlagssmärta, men också för dig som känner ett motstånd mot att komma igång med sex efter graviditet och förlossning. Mycket i den boken skulle jag vilja att var obligatorisk undervisning i skolan!

Att vilja men inte kunna : om sex som gör ont

 

Mer om ämnet på BakingBabies:

Om sex och nyblivna föräldrar

Sex efter förlossningen; identitet, funktion och relation

Sex efter gynekologisk operation

 

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

För nytillkomna läsare, här finns tidigare inlägg om min operation

Jag började ju rätt bra med uppdateringar, eller hur?

När det hade gått nio veckor så frågade jag till och med om ni läsare ville ha fler inlägg om min återhämtning efter operationen. Flera sa ”ja, absolut”. Grejen var ju bara att det gick några veckor till, tre för att vara exakt. Och sen blev jag ju gravid. Och sedan dess har det ju varit en annan kropps-resa. Jag har heller inte haft några peppiga inlägg att skriva om min träning efter operationen. För jag fick ju sluta springa redan i vecka 6 på grund av bäckensmärta. Sen kom stora käftsmälls-tröttheten, boksläpp och en massa annat emellan. Så jag har ju i ärlighetens namn inte tränat en sån himla massa.

Men hur är det nudå?

Jag är fortfarande oerhört nöjd över operationen. Jag hann ju inte ha så många menstillfällen efter den och innan jag blev gravid, men jag hann i alla fall märka att jag hade MYCKET mindre ont i bäckenbotten/ärren efter nya operationen än efter sfinkterskadan. Jag har annars upplevt att jag haft som en slags mensvärk där, men den verkade vara borta nu? Jag märker nu under graviditeten att jag fortfarande inte har helt outstanding sfinkerfunktion, men ändå är det bättre nu under en dålig graviditets-mage-dag, än under en vanlig dag utan imodium innan operationen.

Än så länge är ju inte graviditeten så tung

Så jag kan inte riktigt utvärdera om jag märker någon skillnad nu jämfört när jag var gravid med Wilfred. När jag började bli stor och tung då upplevde jag samma sak som menssmärtan, en värk ner i mellangården. Inte som en tyngdkänsla, utan faktiskt bara en värk i det som jag då uppfattade som ärren. Nu fattar jag att det kanske var avsaknaden av muskelmassa i mellangården som kändes av. Logiskt.

Okej att bli gravid så tidigt?

Jag har faktiskt inte frågat läkarna. Jag tyckte att jag vara ganska öppen med att vi ville ha fler barn, och de sa inget. Själv resonerade jag så här: Jag ville inte ha penetrerande sex så länge som mellangården kändes som ett sår, eller så länge ärren gjorde svinont. När såren tagit igen fint och det slutat göra ont tänkte jag att vävnaderna ändå var redo för själva den mekaniska friktionen. Då kändes det alltså rimligt att ens försöka bli gravid. Angående graviditeten i sig så tänker jag att det ju ändå tar flera månader innan det ens blir en märkbar belastning för kroppen. På den tiden hinner läkningen fortgå. Och det finns ju ändå inte på världskartan att det kommer komma ut fler bebisar ur den här kroppen den vaginala vägen. Det ska alla veta!

Inga rapporter om hur mycket cool och tung träning jag gjort

Ni hör, det här inlägget kommer inte att handla om hur operationen möjliggjort att jag nu utsätter kroppen för en massa cool och tung träning. Nu har jag visserligen utsatt den för en ganska tung och cool uppgift ändå. Men det här inlägget kanske inte blir det ni ville. Men att kunna sluta med imodium och våga bli gravid igen var en av målen med operationen till att börja med. Och hittills så tycker jag att det går ganska fint!

Hur är sfinkterfunktionen nu då?

I ärlighetens namn är det lite svårt att säga. Jag fick ju ett nytt symtom där kort efter operationen, en slags passiv efter-läckage efter att jag hade bajsat. Inte mycket, men ändå så att det störde och stressade mig lite. Jag tycker att det hann ordna upp sig och försvinna efter någon månad. Men sen kom graviditet och järntabletter in i bilden. Jag blir inte hård i magen av järntabletter som alla andra. Utan tvärt om. Och det älskar kanske inte mina sfinktrar. Men det är inte urdåligt, och det är mest järnets fel.

Nu kommer jag nog inte kunna uppdatera om just detta på ett tag

För det känns som att det blir så svårt att sortera vad som är vad. Men om ni vill kan jag försöka återkoppla sen efter den här graviditeten. Hur läget blir då.

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Vad gör man på återbesöket efter en sfinkterruptur?

”Jag födde vår son för 7 veckor sedan och då han blev tagen med sugklocka så fick jag en sfinkterruptur. Tyckte jag fick dålig information från vården så när jag googlade på sfinkterruptur så hamnade som hos er. Jag ska träffa en fysioterapeut på tisdag och tänkte be dig om hjälp med frågor att ställa/hjälp att kräva vid detta besök”

För det första: Grattis till sonen!

Jag beklagar från djupet av mitt hjärta att du drabbats av en sfinkterruptur. Det är en otroligt konstig krock i kroppen att drabbas av en akut skada och samtidigt vara nybliven och kanske nyförälskad spädbarnsförälder. Jag vet hur otroligt vilsen och ledsen man kan vara efter att ha drabbats. Och samtidigt glad. Och chockad. Och allt.

Patientinformation

Klicka på länken till Bäckenbottenutbildning.se för att komma till en riktigt bra informationsfolder om förlossningsskador. Den här informationen är den du borde ha fått på sjukhuset. Om du inte fick den eller ens i närheten av motsvarande information kan du, om du orkar, skriva till chefen på den förlossningskliniken och be dem förbättra sina rutiner. Bra information är grunden för allt.

Vårdens riktlinjer

Vad gäller uppföljning från vården kan du kräva och förvänta dig att vården tar ditt behov av uppföljning på allvar. När det gäller besök hos barnmorska och läkare finns rekommendationer på vad besöken kan ta upp här:

Undersökning hos barnmorska

Undersökning hos läkare

De fysioterapeutiska riktlinjerna

På en del sjukhus är det fysioterapeuten som du kommer träffa först för uppföljning av din skada. På andra sjukhus kommer du träffa uroterapeut eller någon annan profession. Oavsett vem du träffar ska du kräva att det finns ett team-tänk kring dina besvär. All uppföljning och behandling ska utgå från din berättelse om hur du själv uppfattar din hälsa. Det är därför viktigt att du själv försöker sätta ord på hur då mår och hur din kropp fungerar.

Berätta om:

  • du har besvär med att hålla kiss när du skrattar, hostar och nyser
  • om du läcker fisar eller avföring
  • om du får fläckar av avföring i trosorna
  • om du har jobbig tyngdkänsla
  • om du har för kort tid mellan bajsnödighetssignal och faktiskt behov av att bajsa
  • om du har mycket oro eller rädsla i relation till ditt underliv

Det kan vara svårt att berätta om besvär, helt enkelt för att du ännu inte utsatt dig för situationer där besvären framkommer. En del symtom kanske du först kommer uppleva då du börjar träna tyngre eller återgår till arbete. Om du är orolig för att symtom kan komma senare, be i så fall om en möjlighet till kontakt vid senare behov.

Fråga om:

Alla dessa frågor är inte fysioterapeutens område, men du kan ha denna lista att gå efter.

  • Hur ser stygnen ut? Behöver det tas bort trådar? Ser det ut att läka på bra?
  • Blöder det längre än avslaget verkar vara? Det kan vara granulom som uppstått efter operationen och de kan behöva behandlas.
  • Be om en muskelfunktionsbedömning för bäckenbotten.
  • Finns det risk för att behöva göra en om-operation, och när görs i så fall den bedömningen?
  • Har du behov av att prata med en kurator angående förlossningen? Se i så fall till att få en sådan tid inbokad via gyn!
  • Behöver du få ett löfte om uppföljande besök hos fysioterapeut? Läkare? Se till att gå därifrån med en sådan tid inbokad!
  • Behöver du få prata om förlossningssätt vid en eventuellt kommande graviditet med någon?

Det är alltså egentligen bara ett fåtal av dessa frågor som fysioterapeuten kan svara på, men hen har definitivt erfarenhet att se när en kollega med annan yrkeskompetens behöver bemöta de andra frågorna.

Bäckenbottenträning

Sedan kommer fysioterapeuten ge dig ett bäckenbottenträningsprogram utifrån sin bedömning av din knipförmåga.
Fråga vidare om detta – Hur länge ska du göra detta? När ska du stregra övningarna? När vet du att du vågar börja träna annat (gym, löpning etc)? Kan du får en uppföljning?

Lycka till! 

Min sfinkterrupturshistoria finns här:

A walk down memory lane och varför jag är som jag är

 

 

Mer om samma tema på BakingBabies:

 

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

En serie inlägg om muskelskador

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Dagbok efter en sfinkterrekonstruktion, dag 1-5

Den här historien börjar egentligen redan dagen innan operationen, söndagen den 22 oktober.

Dagen innan en operation som inkluderar ändtarmen kan man behöva göra en tarmsköljning. Jag hade fått förskrivet 2 flaskor Phosphoral och blivit rekommenderad att hålla genomföra den behandlingen så att jag var i närheten av en toalett hela dagen. Joseph tog således barnen och höll sig utomhus så mycket det gick, och jag började min söndag med att dricka första dosen av läkemedlet. Jag började omedelbart må jätteilla och kände mig yr, så pass att jag inte vågade gå utanför badrummet. Efter cirka 30 minuter satte det istället igång med ”tarmsköljningen”, det vill säga diarré ungefär var tionde minut i flera timmar. Jag försökte dricka vatten, saft, läsk, buljong och lättöl för att hålla mig någolunda välmående under tiden. På eftermiddagen hade det knappt hunnit lugna sig, men då var det redan dags för nästa dos. Så jag fick 8 timmar till av typ ovabrutna toalettbesök och hur jag än försökte dricka ikapp så blev jag mer och mer svag i kroppen. Det var verkligen ingen rolig dag.

Måndagen den 23 oktober, operationsdagen

Jag vaknade klockan 6 på morgonen, och det var då gränsen gick för när jag fick dricka inför operationen. Kände mig fortfarande helt matt från gårdagen och var väldigt törstig och trött. Packade det sista i väskan och åkte till sjukhuset väl i tid med någon slags förhoppning om att hitta någon som kunde sätta in ett dropp innan operationen. Jag kom till avdelningen en halvtimme före utsatt tid, och de bara konstaterade att jag var för tidig och hänvisade mig till att sitta i dagrummet. Och där fick jag sedan vänta. Länge. Jag skulle varit på plats klockan 9, men klockan 11 var det först någon som kom och berättade att de var sena. Vid det laget hade jag knappt ork att sitta upp. Klockan 12 kom de och tog in mig på ett rum, gav mig ombyte och satte ett antibiotikadropp. Jag var då så pass låg att jag inte hade energi varken att vara nervös eller förklara min allmänstatus. Klockan 13 tror jag att operationen blev av.

Jag fick hälsa på narkosläkaren och sköterskan, samt en operationssköterska. De var lugna och snälla och operationssköterskan höll min hand och såg mig tryggt i ögonen hela tiden innan jag försvann i narkosdimman. Jag antar att det är en del av hennes jobb, men för mig betydde det mycket.

Uppvaket

Nästa sak jag är medveten om är att jag är på uppvaket och att jag andas superansträngt och att de frågar mig om jag kan uppskatta min smärta på en skala mellan 0-10. Jag svarade  9 och sen är min gissning att jag fick morfin intravenöst, för sedan försvann jag igen. Klockan 17 börjar jag vakna till och då är det sköterskorna på uppvaket som börjar prata och peta på mig för att få mig att vakna till. Under timmarna på uppvaket kan jag alltså ha varit ”vaken” och inte medveten, jag har vaga minnen av att ha pratat och sagt helt galna saker.

Jag blir hämtad til avdelningen och får mer läkemedel, något att äta (tror jag) sedan blir det dimmigt i minnet igen. En sköterska och en student hjälpte mig på toaletten, och då kunde jag kissa. När nattsköterskan gick på sitt skift ville hon att jag skulle kissa igen, men då var jag dels så snurrig så att jag knappt kom ut till toaletten och när jag väl kom dit kunde jag absolut inte kissa. Hon fick sedan tömma blåsan på mig.

En sak som jag minns från uppvaket var att jag vrålade (?) att jag måste få ligga på mage. Och helt riktigt, det har sedan visat sig att det är min mest smärtfria position. Jag har fått blåmärken i hela underlivet, men värst ont gör ett hematom som är mot höger sittbensknöl/baksida lår. Jag kan inte sitta upp på grund av att hela mellangården ser ut som ett Frankensteins monster, men också på grund av att det gör så ont i rumpan av att sitta.

Första natten blev en jobbig natt med mycket avbruten sömn, smärtstillande och enorma smärtor när jag försökte byta ställning. Delade rum med en äldre kvinna som gjort en framfallsoperation, hon verkade inte alls ha lika ont eller svårt att kissa eller röra sig. Hon åkte sedan hem tidigt nästa dag.

Tisdag 24 oktober

Den här dagen började med att jag kunde gå och kissa, själv. Och sedan gick jag till och med och hämtade lite yoghurt och kaffe till frukost, själv. Sedan försvann jag bort i smärt/smärtlindringsdimman. Jag blev serverad lunch och middag på sängen, och tror att jag åt. Gunilla, läkaren som opererat mig, kom förbi och tittade till mig/operationsområdet. Hon verkade nöjd och berättade att det var två olika skador de hade behövt laga (hon och hennes kollega Emilia hade opererat mig tillsammans). Jag tror att jag mest sov den här dagen. Jag fick laktulos och fick diarré igen. Det gjorde så ont att jag nästan svimmade, men alla på avdelningen blir ju suuuperförtjusta över att höra en sfinkteropererad person sköter magen. Jag hade svårt att dela deras entusiasm.

Onsdag den 25 oktober

I och med att läkaren kollat till mig och varit nöjd, och i och med att jag kunnat bajsa dagen innan, fick jag nu åka hem. Jag ringde min mamma som kom och bar min väska och vägledde mig hem. När jag väl kom hem till min egen säng hade jag så ont så att jag hade svårt att prata. Mamma tog mitt id-kort och gick och hämtade ut alla mediciner och sådant och gav mig yoghurt att äta. När mamma gick kom min vän Elvira (som bor i Göteborg men som var uppe i Stockholm för fysioterapikongressen) och sedan Joseph och barnen. När jag kramat barnen och Joseph gjorde middag låg sedan Elvira i sängen och pratade med mig, medan jag morfinrusigt svamlade tillbaks.

Torsdag 26 oktober

Den här dagen är den konstigaste dagen i hela den här berättelsen. Alla andra dagar kan jag liksom hänga upp på någon specifik händelse, men den här dagen hände ingenting speciellt. Jag tror att jag sov hela dagen nästan. Försökte gå upp och hitta någon lunch i kylskåpet, men var hade så ont att jag inte ens pallade att titta efter ordenligt. Åt macka till lunch. Jag började också oroa mig för att jag inte kunnat bajsa sedan den där laktulos-diarrén på sjukhuset. Är det något jag är osugen på så är det att krysta. På kvällen märkte jag för första gången att jag fick bäckenbotten att lyda mig litegrann igen, kunde få till ett svagt och extremt smärtande knip. Har känselbortfall och känner ingenting när jag kissar eller torkar mig. När barnen kom hem försökte jag mig på att läsa en bok med dem liggandes bredvid mig i sängen. Jag somnade mitt i boken och de fick frustrerat gå ut till Joseph och be honom fortsätta läsa.

Fredag 27 oktober

Den här dagen började jag kunna dra ner lite på morfinet, en tablett mindre än dagen innan. Hade små luckor när jag kände igen mig själv, kunde svara på några mejl och skriva en ”att göra-lista” för sjukskrivningen. Sträckkollar på Gossip Girl och känner hur min hjärna sakta ruttnar. Dagens glädjeämne är att jag kan bajsa. Och att inte gör så ont som jag var rädd för. Men att det blöder en massa färskt blod efteråt, tänker att det är normalt. Klarar att gå till köket eller badrummet, men får jätteont av att stå så länge som det tar att exmpelvis borsta tänderna. Att sitta är ännu värre. Äter fortfarande alla måltider liggandes.

Lördag 28 oktober

Svullnaden har börjat gå ner, och nu svider det när jag kissar. Antar att svullnaden liksom skyddat stygnen tidigare. Vaknade av en metallisk smärta i hela vagina. Det känns som att någon håller på att töja ut alltihopet med typ ett järnrör. Vet inte vad den här nya smärtan är för något. Joseph och barnen drog ut på äventyr och jag är mer lättad än avundsjuk, faktiskt. Jag är inte mycket till mamma när jag ligger till sängs och bara ber dem vara försiktiga med sina sparkande små fötter och ben när de kommer och vill gosa. Har orkat skriva detta, vilket är mer samlade tankar än på alla dagar den här veckan tillsammans, faktiskt. Har som mål att kunna sitta med litegrann vid en måltid under dagen.

Rehabstatus

Jag följer mitt egna rehabprogram som jag brukar ge ut efter sådana här operationer, och det är tur. Jag är inte i något som helst skick att tänka ut saker för tillfället. Jag försöker göra djupandning, bäckenlyft, enkla magövningar, några få hållningsövningar, lite stretch för muskler långt bort från operationsområdet och så knipen. Det går inte jättebra med något, mest för att allt gör ont och för att jag är så trött. Hoppas på tydliga framsteg nästa vecka.

 

Operationsdags-låtlista

Operationsdags-låtlista

Idag är det operationsdags! För nytillkomna läsare är alltså idag dagen då mina fem år gamla förlossningsskador kommer bli lagade. Jag kommer inte blogga under dagen, utan det här är ett tidsinställt inlägg. Men jag tänkte att ni skulle få följa med mig ändå? Jag har valt ut låtar som får representera mina känslor och upplevelser under hela dagens händelseförlopp! Var med mig i tanken, håll era tummar och be en bön och ni gör sånt.

Här kommer min dag i formen av en låtlista.

På vägen till Huddinge sjukhus

Jag är pirrig och nästan förväntansfull. Peppar igång med ”Let me hear you say, this shit is bananas, B-A-N-A-N-A-S!” Och det är det ju. Asknäppt.

När jag kliver av i Flemingsberg

Då börjar jag bli riktigt, riktigt nervös och vill bara vill vända hem. Jag mimar med:  ”Hey! Don’t listen to a word I say. Hey! The screams all sound the same Hey! Though the truth may vary this ship will carry our bodies safe to shore.”

Och så blir jag istället arg och beslutsam

Jag lyssnar på ”Man! I feel like a Woman!” och känner att jag nog ändå lever en defenition av att vara kvinna just nu. Att få missade förlossningsskador repererade 5 år efter en förlossning måste nog vara bland det mest kvinnliga jag vet. (läs denna mening med viss bitter ironi).

”I’m going out tonight, I’m feelin’ alright. Gonna let it all hang out. Wanna make some noise, really raise my voice. Yeah, I wanna scream and shout. No inhibitions, make no conditions. Get a little outta line, I ain’t gonna act politically correct. I only wanna have a good time.”

När jag anmält mig och sitter i väntrummet

Ber till Gud om att allt ska gå bra, är rädd för sövningen och vill mest bara lägga benen på ryggen och skita i alltihop.

”Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.”

När det inte längre finns någon återvändo

”When you’re so lonely lying in bed, Night’s closed it’s eyes but you can’t rest your head. Everyone’s sleeping all through the house You wish you could dream but forgot to somehow – Sing this lullaby to yourself”.

Önska mig lycka till!

På uppvaket

Lullig, gissar jag. ”And I’m lost in a daydream. Dreamin’ ‘bout my bundle of joy, and even if time ain’t really on my side. It’s one of those days for takin’ a walk outside. I’m blowin’ the day to take a walk in the sun. And fall on my face on somebody’s new mowed lawn”

Timmarna efteråt…

Jag tror den här låten förklarar sig själv… ”Du vet att det gör ont.  Det gör ont men ändå, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar blir van. Och alla omkring dom märker ingenting. Det gör ont, så ont”

Min stora förhoppning om eftersmaken av allt det här

”Nu när allting är grönt verkar det som att det som hände förut bara var en dröm. Ja så lätt man har glömt hur det alldeles nyss verkade va kört. Nu när allt e grönt. Du vet när allting går bra och dagen är klar och livet är som bubbelvin. Du känner dig smart och vaken och glad, och framför dig är kusten fri. Och bekymmer är lätta att bära och världen känns som den går dubbeltid. Ja det bästa är nära men ändå fattas det en liten pusselbit. Men jag ser inga bekymmer bara sol och ljusa minnen. Alltid vatten under bron men stilla floder i mitt sinne. Och mina sorger verkar fått egna vingar, har flytt sin kos, så alla livets tyngder tar jag med redigt mod.”

Är du inte orolig inför din operation?

Är du inte orolig inför din operation?

Jag fick en fråga från en annan tjej som drabbats av en sfinkerruptur vid förlossning och som står inför samma operation som jag. Hon undrade om jag övervägt att inte göra operationen, och hur jag tänker kring risken att operationen inte lyckas igen. Jag har valt att lägga det här inlägget som en del av den inläggsserie om anal inkontinens som pågår just nu, också för att förtydliga att spannet av vad som är ”anal inkontinens” är mycket stor.

Min historia

Jag fick en sfinkerruptur grad 4 för 5 år sedan.halvårskontrollen uppgav jag att jag i princip vad återställd. Jag kan nu i efterhand tycka att det ställdes för få frågor, och att de släppte mig för lätt. Jag är en positivt tänkande person, och jag var föräldraledig då. Det som funkade då var kanske inte hundraprocentigt definitionen av återställd. Jag kunde inte sätta ord på mina besvär tillräckligt för att peka på vad som var fel. Sommaren 2015 slutade Wollmar med blöja. Det var då det började bli tydligt för mig att jag hade problem. Jag får signal om att jag är bajsnödig på alldeles för kort varsel. Jag är också i mitt medfödda tillstånd alltid lös i magen. Dessa två faktorer, tillsammans med att toaletten nu inte alltid var ledig, framstod nu som ett problem. Hösten 2015 började jag äta imodium dagligen och har sedan dess varit förhållandevis besvärsfri. Jag gick till gynekolog i januari 2016 för att få en kontroll, för att jag då hade en känsla av att något inte alls var som det skulle. Fick igen höra att allt såg bra ut. Jag får alltid lite panik över att bo tillsammans många personer med bara ett badrum och jag kan inte alltid hålla fisar, men det är på en nivå att jag inte besväras sååå mycket. Under våren 2017 har vi på allvar börjat fundera över att skaffa ett tredje barn. I och med en graviditet skulle jag behöva sluta med imodium, och det var då jag insåg att jag inte skulle varken vilja eller faktiskt klara det. Därför såg jag till att få komma till bäckenbottencentrum i Huddinge, och kom dit nu i juni. De konstaterade kvarvarande skador som går att laga, och på måndag smäller det.

Har jag övervägt att inte göra operationen?

Ja, absolut. Det kommer göra ont. Jag kommer behöva vara sjukskriven, pausa livet till stor del, och jag kommer inte få träna som jag brukar på rätt länge efteråt. Jag har inte stora besvär på daglig basis, och jag har ställt mig frågor om det verkligen är värt det. Och mitt svar är ja. På grund av bilden här under. Den föreställer bäckenbottens styrka under ett livsspann, och den kommer inte bli bättre. Visst kan bäckenbottenträning minska nedgången. Men om jag har muskler som inte är träningsbara på grund av att de faktiskt inte sitter ihop som de ska, då kanske min nedgång i bäckenbottenstyrka är sämre än vad den hade behövt vara. Symtom av bäckenbottendysfunktion blir sällan bättre med åren, och jag vill ha bästa möjliga funktion, så länge jag kan.

Just nu vet jag att min kropp är frisk i stort. Jag är stark generellt, jag läker bra. Jag vill kunna optimera mina förutsättningar att må så bra i min bäckenbotten, så länge jag kan. Och troligen får jag lättare att må bra på sikt om jag har så hela muskler i bäckenbotten som möjligt. Jag vill kunna springa som 60-åring. Jag vill kunna ha en aning bättre sfinkterfunktion redan nu ganska snart. Det räcker för mig.

Vad händer om operationen inte lyckas?

Det finns ett fåtal läkare som jag hade varit villig att opereras av. Jag skulle inte ha gett den läkaren som sydde mig första gången en ny chans. Jag har däremot förtroende för dem på Bäckenbottencentrum i Huddinge. Jag har regelbundet patienter som opererats där. Jag läser journaler de skriver, jag ser deras resultat i form av patienter som kan komma tillbaka till bättre livskvalitet efter en operation. Jag vet att alla inte upplever en hundraprocentig symtomlindring efter en operation, men för mig duger de resultat jag sett. Jag är beredd på att jag inte kommer märka en dag-och-natt-skillnad vad gäller min bäckenbotten. Men jag tror att det ska mycket till att något faktiskt ska bli sämre. Jag skulle ångra mig oerhört om jag inte gav mig själv chansen.

Jag står inför att låta dem laga min sfinkter och min mellangård igen

Jag är nervös för själva operationen, jag är en aning orolig för smärtan. Jag vet med mig att jag inte är världsbäst på att hantera smärta. Jag tänker tanken att jag inte kommer märka så otroligt stor skillnad efter operationen. Men jag tror att jag ger mig själv bättre förutsättningar att må bra på sikt.

Mina mål med operationen

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Vad är det värsta som kan hända?

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att läkaren skulle råka paja något mer. Jag har ju varit med på ett par såna här operationer, och känner mig rätt trygg med att de inte kommer hända. Jag har ju inte en intakt intern sfinkter, men jag är ändå ganska nöjd över att de säger att de inte ska försöka laga den utifrån min skada och min historia. Det säger mig att de vet vad de gör, att det inte bara höftar och hoppas på det bästa. Det andra som skulle kunna hända är ju en infektion eller att stygnen helt sonika går upp. Jag tänker att de kommer göra sitt bästa operationsmässigt och att jag får sedan göra mitt bästa med hygien och en lagom dos vila och blodcirkulationsfrämjande aktivitet. Skulle stygn gå upp så brukar det mest vara de ytliga, och det kan jag leva med. Helt enkelt tänker jag att det är värt att ta riskerna med den här operationen.

Med allt detta sagt: jag kommer ändå vara skitnervös på måndag

Håll alla era tummar eller be en bön för mig!

 

Alla inläggen i serien i ordning:

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!