Kategori: Sfinkerruptur

Sfinkterruptur

Den här kategorin skiljer sig från kategorin ”Förlossningsskador”. Sfinkterrupturskategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin ”Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under ”Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!

 

Operationsdatum!

Operationsdatum!

Ibland kommer det ju nya läsare hit, som inte har hela storyn, så jag tänkte ge er en lite recap.

Själva upprinnelsen till att jag överhuvudtaget började jobba med kvinnohälsa var ju min egen sfinkterskada:

Idag kom plötsligt brevet med mitt operationsdatum!

Den 23 oktober smäller det! Det känns _så sjukt_ att se fram emot en operations så mycket som jag gör. Jag vet att jag inte är ensam, dock. Alla fellow förlossningsskadade jag pratar med utbrister ”GRATTIS!” när jag säger det. Alla andra ba ” oj, hur känns det”. Det kommer ju göra ont och göra besvärligt, men förhoppningsvis blir ju saker och ting bättre efter det.

Ja, asså. Jag blir glad och nästan liksom pirrig över att äntligen ha fått en operationstid. Men egentligen är det ju ingen rolig sak. Jag hade SÅ GÄRNA sluppit. Både hela förlossningsskadan till att börja med. Men re-operationen också.

Det jag blir skrämd av

När jag låg där efter förlossningen och fick vänta typ 8 timmar på att få komma upp till operation så kom de hela tiden och lugnade mig och sa att ”men du blir i alla fall opererad av den bästa”. Jag brukar försöka att inte vara bitter, men alltså? Var detta alltså det den bästa kunde åstadkomma? Jag tror och hoppas på ett bättre resultat den här gången.

Nu kör vi, hörrni. Alla era bästa tips hitåt!

  • Bästa böcker för att läsa under en sjukskrivning?
  • Bästa tipsen att tänka på inför en sjukhusvistelse?
  • Bästa tipsen inför en gyn-op? 

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Tyst, du skrämmer andra!

Tyst, du skrämmer andra!

”Jag har fått en del skit, bland annat från bekanta som jobbar inom förlossningsvården som tycker att jag ska vara tyst och tänka på de förlossningsrädda. Jag blir både ledsen och förbannad, mina skador ska alltså döljas och inte pratas högt om bara för att de är ovanliga?

Har du upplevt liknande skambeläggande för att du pratar om förlossningsskador?”

Det kom en kommentar (som är längre och mycket läsvärd) under inlägget jag skrev om min sfinkterruptur här om veckan. Jag skrev ju också ett inlägg om hur jag resonerar kring att vi måste prata MER om förlossningsskador för inte så länge sen, men nu fick den här frågan en personlig prägel och jag ska svara.

Har jag mött på motstånd när jag pratar om (mina) förlossningsskador?

Nej, jag har faktiskt inte upplevt något direkt skambeläggande för att jag pratar om förlossningsskador. Men jag har förlossningsläkare i min bekantskapskrets som jag inte vågat berätta om bloggen för, och jag hukar mig alltid lite inombords när jag funderar på om de faktiskt känner till vad jag gör på min fritid. Och jag har barnmorskor i min bekantskapskrets som jag tappat kontakten med de senaste åren, där jag inte garanterat vet att mitt bloggande/tyckande inte spelat roll i det.

Jag kan alltså mellan raderna ana att jag skapar visst obehag hos en del.

Men ingen har faktiskt någonsin vågat säga någonting negativt rakt ut till mig.

Men jag har också hört från både barnmorske- och förlossningsläkarhåll att det enda sättet att förändra något faktiskt är via patientmakt. Att vi inte går med på att ha det så här. Och det driver mig. Jag är ju liksom en korsning mellan vårdgivare och patient, och jag kan i rollen som både och empower:a en del andra kvinnor till att hävda sin patientmakt.

Jag tror fortfarande att enda sättet att läka förlossningsrädsla är att garantera de kvinnor som skadas under förlossningen att de kommer bli omhändertagna enligt konstens alla regler (+lite till) efter förlossningen. Och att miljön som förlossningen ska äga rum i upplevs trygg, säker och med idel gott bemötande längs vägen. Och även där finns ju som bekant en del att jobba med…

Jag som förlossningsskadad vägrar, förutom bördan av min egen skada, också bära ansvaret för att förlossningsrädslan ökar.

wpid-20120607_072659.jpg
En icke-rädd gravid som blev förlossningsskadad

Om jag blir lite upprörd kommer jag säga det på ren svenska: upplevda brister i förlossningsvården gör att förlossningsrädslan ökar. Jag gör det inte. (Fast jag är inte säker på att det är så, att förlossningsrädslan ökar ens – finns ju inga studier på det…)

Jag vill ju också vara väldigt tydlig med att jag inte skuldbelägger någon enskild professionell, eller ens profession. Jag tror att felen ligger på systemnivå, på kulturnivå (se gårdagens inlägg).

Jag har letat ganska mycket efter referenser på det här med förlossningsrädsla och förekomst, och i mer svenskliknande kontext har jag hittat denna danska studie, där slutsatsen är att ”The prevalence of fear of childbirth among healthy nulliparous women with singleton pregnancies did not increase during the study period” (1997-2003). I en annan studie konstateras att ”The countries of Sweden and Denmark are quite alike as far as childbirth culture is concerned.” Sedan kan det förstås ha hänt en massa från 2003 fram tills idag, men det vill jag gärna ha vettiga siffor på, speciellt om någon ska börja beskylla mig och mina medsystrar för att stå för ökningen. 

Tyst, du skrämmer andra!

Näe, för tusan. Tystnaden skrämmer mer än fakta. Och hör sen.

 

En dålig sfinkterruptursdag

Jag har en dålig sfinkterruptursdag idag.

Jag har det ibland.

(Jag vet inte om alla kvinnor som fött barn har dåliga underlivsdagar ibland, som just är dålig underlivsdagar som de direkt kan härleda till förändringar som skedde vid förlossningen? )

Jag vet ju heller inte exakt hur mitt underliv kändes innan jag födde barn – för då existerade det ju bara i min förnimmelsevärld vid specifika olika tillfällen (väldigt förstoppad, enstaka urinvägsinfektioner eller såklart när det kommer till sex…).

Men ett välmående underliv går en ju knappast omkring och liksom förnimmer, eller hur?

En dålig sfinkterruptursdag för någon annan kan vara extrema smärtor eller mer omfattande analinkontinens, jag vet.

Vill ni veta hur en dålig sfinkterruptursdag är för mig?

Idag vet jag att jag har ägglossning. För jag får så himla ont. Jag får det, inte varje månad, men vissa månader. Helt plötsligt kommer det över mig. Idag stod jag i kön i en butik, och plötsligt värker det till som om jag tror att hela underredet ska falla ur. Och sen molvärker det hela kvällen, i gamla ärr och liksom bara ”all over the place”.

Egentligen inte så himla olikt en vanlig mensvärk, fast liksom inte inne i magen utan väldigt bäckenbottenlokaliserat.

Men ibland har jag också dåliga sfinkterruptursdagar i kombination med en sämre magdag, och då är min sfinkterfunktion inte hundra att lita på. Det är heller inte alltid i hundra procent av fallen att jag kan hålla fisar, faktiskt. En gång råkade jag släppa mig samtidigt som jag höll på med en nackbehandling av en patient. Det var några år sedan nu, men jag ville ju typ sjunka under jorden.

Jag har nog aldrig berättat det här på bloggen tidigare. Jag äter också imodium dagligen, eftersom min normala tarmstatus är långt ner på bristolskalan. Och det är mer än vad mina sfinktrar klarar, i alla fall sedan barnen blev blöjfria och började konkurrera om toaletten med oss vuxna.

När jag har mens är ”en dålig sfinkterruptursdag” att menskoppen liksom skaver i ett område som är väldigt tunt, och då gör det också ont. Menskopp är ändå det som jag väljer före andra mensskydd av många olika anledningar. Men ändå. Då känner jag av min sfinkterruptur.

Och när det kommer till sex händer det nog varje gång att jag reflekterar över något sfinkterruptursrelaterat. Något som gör lite ont, som känns lite konstigt eller bara påminner mig om något som skulle kunna göra ont…

Jag tycker generellt att jag är väl återställd

wp-1469830236437.jpg
Någon timme efter en sfinkterruptur

Men jag har faktiskt rätt ofta ”en dålig sfinkterruptursdag”. Det är 4,5 år sedan nu, det kommer aldrig bli bättre än så här.

Jag kan inte styrketräna exakt obegränsat, då får jag ont. Jag vågar nog heller inte göra om ett maraton heller, faktiskt. Jag kan träna, jag mår generellt alltid underlivs-bra när jag tränat, men jag väljer att inte maxa. Det ÄR ändå en begränsning. Möjligen bara mentalt, men ingen kan ju ge några besked eller prognoser eller lova att det inte kommer försämras, och så länge jag ändå kan träna så att jag känner mig vardagsnöjd, så är jag… rätt nöjd.

Jag vet att det finns så många som har det oändligt mycket värre än mig. Och de som har mindre bekymmer än mig, men som ändå lider.

Vårt lidande är ändå väldigt individuellt, och lidande går aldrig att jämföra.

Jag fick en förfrågan idag…

…med ett förslag om att jag kunde få vara delaktig i ett fortsatt arbete för att förbättra kvinnosjukvården på ett lite mer omfattande sätt, nästa år. Jag sa jag. Såklart. Det är bara en del teknikaliteter som måste lösas först.

Det här är min citron som jag gör lemonad av.

Om det är något jag ska göra  till något bra och betydelsefullt, så är det min sfinkterruptur.

Men jag inser att jag eventuellt måste vara mer öppen med min egen skada.

Och så här var min sfinkterruptursdag idag.

img_20161126_211109-01.jpeg
4,5 år efter en sfinkterruptur

 

Hur mår ditt underliv idag?

 

 

Min gårdag

Hade jag varit exakt hur cool som helst som bloggare hade jag väl sett till att någon tog kort på mig igår, när jag höll min presentation på SKL:s workshop igår, men jag pallade inte. Det var liksom inte riktigt ett sådant event.

Slå på någon av låtarna här nedan medan du läser, de var dessa jag peppade igång mig med igår innan jag gick dit. Jag kände inte av att jag var så nervös egentligen, men när jag kom hem på kvällen släppte en massa spänningar och jag somnade typ klockan nio, för att vakna någon timme senare och i någonslags feberaktigt dis bara komma ihåg allt jag sagt som eventuellt skulle kunnat misstolkas och så låg jag vaken och fick ångest över det. Typiskt mig.

I alla fall. Jag höll min presentation på exakt det antal minuter jag förutsatt mig, delade ut små lappar med hälsningar/berättelser från andra förlossningsskadade och fick JÄTTEJÄTTEMÅNGA klappar på axeln efteråt. Jag verkar ha nått fram med inspiration om att förbättringsarbete är viktigt i alla fall. De som var där var en blandad samling från olika ledningspositioner inom olika landsting och förvaltningar, och representanter från barnmorskeförbundet, vårdförbundet,  SFOG, RFSU, SKL, Socialstyrelsen och SBU.

Sedan var jag med och lyssnade på de övriga programpunkterna: Kartläggning av förbättringsområden, Landstingens redovisningar och ”Att använda resultat i ett systematiskt arbete och kompetensstöd”. Det sista låter skittråkigt, men var nog min favorit. Uppstyrda uppföljningar av resultat inom vården är ändå the shit. 

Sedan fick jag vara med och leda en diskussionsgrupp om ”Patientmedverkan” där jag försökte styra samtalet utifrån ”Hur kan förlossningsvården bli mer lyhörd för kvinnans behov och upplevelser” och ” hur ska kvinnans behov kunna stå i centrum”? Jag blev alldeles glad över den där gruppen, så fina människor.

Jag kan lova er, det är inga onda personer som styr förlossningsvården. Något är fel, men jag tror inte felet sitter liksom inombords hos de här typerna i alla fall.

Jag hoppas att min medverkan satte någon slags spår i alla fall.

Ett ansikte på, och en berättelse om, vad som händer efter den där sugklockan, liksom. 

Superdupertack för ert pepp, älsklingsläsare! Ni är bäst! 

 

 

 

I fell into a burning ring of fire. I went down down down and the flames went higher. And it burns burns burns. That ring of fire, that ring of fire.

Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!

Förväntansfull, pirrig och pepp

En annan sorts arbetsdag idag. Ska inte till mitt vanliga fredagsjobb på Södermalm, utan ska promenera bort till Slussen och prata patientperspektiv på förlossningsvård/kvinnosjukvård med 65 ”experter och ledningspersoner” på ett workshop hos Sveriges kommuner och landsting.

Jag är pepp, pirrig och lite nervös. 

Wish me luck!

OMG! Och ge mig din tanke!

Den sjunde oktober ska jag delta i ett workshop anordnat av ”Sveriges kommuner och landsting” och prata om patientperspektiv på kvinnosjukvård. De som kommer och lyssnar är ”experter och ledningspersoner” från hela Sverige. 

Vad tycker DU att jag ska lyfta och poängtera?

Om jag säger att det är en kultur som behöver förändras, vad skulle du säga att den kulturen utgörs av?

Jag är sjukt pepp, glad att få vara en del av detta och en aning nervös. Jag ska dels prata i ungefär en halvtimme och dels leda en diskussionsgrupp i en timme.  

Alla tips och hejarop plus synpunkter mottages tacksamt!

Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse i korthet

I nybliven mamma-temat tänkte jag berätta lite för nytillkomna läsare lite mer om min egen historia. Vill ni veta?

Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse

Länkar till alla gamla inlägg finns här, men jag tänkte ge er lite citat.

Första månaden

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

 

Fler inlägg om sfinkterruptur, personligt och professionellt blandat:

Läsarfråga om sex efter sfinkerruptur
SBU-rapport om förlossningsskador och Almedalen

Nya riktlinjer för sjukgymnastik efter sfinkterruptur

Läsarfråga om sfinkterruptur+sjukgymnastbesök

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag är ju en av de lyckligt lottade där allting gick rätt bra i slutänden. Vill också tipsa om Hanna som har en blogg om livet med en förlossningsskada, där vägen till återhämtning har varit långt ifrån lika rak och enkel som min.