Kategori: Sfinkerruptur

Sfinkterruptur

Den här kategorin skiljer sig från kategorin ”Förlossningsskador”. Sfinkterrupturskategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin ”Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under ”Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Snart så!

image

Nästa vecka drar jag till Almedalen och medverkar vid SBU:s seminarium.

Kolla mer på SBU:s hemsida eller Facebook-sida.

Någon som kommer?!

Gammalt

Dåligt bloggande idag.
Jag har suttit och sökmotoroptimerat en massa äldre inlägg, och glömde helt bort att skriva.

Vill ni läsa något gammalt?

Här finns en walk down memory lane,  tiden efter sfinkterrupturen och hur det kom sig att jag nu jobbar som jag gör.

Ni som inte har följt med hela vägen. Nu har ni att läsa!

Som patient och vårdgivare

image

Har suttit på möte på SBU i eftermiddag,  och pratat om seminariet jag ska medverka i på Almedalsveckan om några veckor. Spännande diskussioner om förlossningsskador, förebyggande och behandlande åtgärder.

Jag är så glad att jag ska få vara med! Hann jobba en förmiddag och nu åker jag hem och har helg.

Rätt skönt ändå!

Maraton vs förlossning enligt Mia

Jag har EN vaginal förlossning och numera ETT maratonlopp i bagaget. Alltså är jag således LÅNGT IFRÅN en veteran på någon dera. Men jag har ju funderat vid flera tillfällen om det här med förlossningar vs. maratonlopp, och jag tänkte härmed återkomma med mina reflektioner. Jag kan definitivt konstatera att båda upplevelserna är det mest krävande jag utsatt mig själv för. Både fysiskt och mentalt. Här kommer en liten jämförande uppställning!

Förberedelsen

Före förlossningen var graviditeten liksom en process och progress som gick av sig själv, lite oberoende av vad jag gjorde. Vi försökte visserligen förbereda oss lite med andningsövningar och jag optimerade nog ändå förutsättningarna genom att försöka hålla mig så fysiskt stark som möjligt under graviditeten. Men ut kommer barn liksom ändå.

Maratonförberedelserna var rigorösa, om än inte egentligen tillräckliga. (Jag tror till exempel att jag hade haft en trevligare maratonupplevelse om jag tränat fler riktigt långa långpass…). Förberedelserna kostade mycket i tid, kraft, ork och planering.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-1

Hur jag mådde innan

På maratondagen var jag pirrig och förväntansfull och lite gråtig. Jag tror att avsaknaden av två små barn kan göra att maratondagens förberedelser kan bli lite bättre än hur det blev för oss, det går liksom inte att helt och håller fokusera på sitt eget ätande och mående när två barn ska serveras gröt och torkas i rumpan. När jag stod i startfållan var jag osäker på om jag ätit, druckit och sovit tillräckligt.

Innan förlossningen mådde jag bra, och jag var pirrig, förväntansfull och lite gråtig. Jag gick med positiv förväntan och väntade på värkstart eller vattenavgång. Vi kunde i lugn och ro förbereda, preppa väskor och äta en superfrukost medan värkarna sakta rullade igång. Förlossningen startade med optimala förhållanden. (Detta är naturligtvis annorlunda om det är en vaginal förlossning när det redan finns ett barn i familjen.)

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-2
image

Psykisk stress och press

Du är välinformerad inför en mara att det kommer vara långt och tufft. Men en mara har en uttalad start- och en slutpunkt och jag VISSTE att det skulle ta slut när jag kom in i mål. En av mina stora motivatorer under loppet var ”den här plågan blir bara längre om jag går” och ”det går snabbare över om jag springer snabbt”. Det var EXTREMT jobbigt psykiskt, men förutsägbarheten om att slutet fanns där framme var ändå en trygghet.

Det mest stressande med den långdragna vaginala förlossningen var att vi aldrig hade målet tydligt i sikte. Hur länge skulle det hålla på? Resten av mitt liv? Avsaknaden av tydlig progress under förlossningen var verkligen en av de största plågofaktorerna.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 1-2

Fysisk ansträngning och smärta

Smärtan under maran var skarp och definitiv. Det gick inte att undgå om jag ville fortsätta framåt. Det gick dock att distrahera bort i några sekunder åt gången. Att high-five:a barn längs vägen och få ögonkontakt med andra påhejare var en sådan sak som gjorde att jag helt plötsligt kunde glömma smärtan för ett par, tre steg. Men ändå, smärtan var där. I i alla fall 2,5 av loppets 4 timmar och i alla fall tre dagar efteråt (dock successivt avklingande).

Smärtan som förlossningsvärkarna gav har jag inget kroppsminne av. Det måste vara en skyddsmekanism som våra kroppar förser oss med, för att säkerställa att vi skaffar flera barn, visst? Jag vet dock att jag hade ont och var så fysiskt trött och utmattad att jag verkligen trodde att jag skulle dö där inför krystskedet. Det trodde jag faktiskt inte under maran, även om jag faktiskt trodde att jag skulle svimma.

Om jag jämför så kommer smärtan från förlossning och maraton i denna dignitetsordning:

image

  • Ganska lätt: tidig förlossning
  • Medelsvårt: Sista milen på maran
  • Supersvårt: Sista delen av förlossningen

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-2

Mental utmaning

Jag var förebredd på att åtminstone 50% av maratonprestationen skulle avgöras av det som hände innanför mitt pannben. När jag var som tröttast fylldes jag också av en ledsenhet över att jag trodde att jag skulle få ett så dåligt resultat, eftersom bara halva loppet gått och jag kände mig helt slut. ‘

Under förlossningen kände jag att jag var i trygga händer (även om jag kanske i efterhand frågasatte vissa av trygghetsaspekterna i att bara låta progressen ligga i personalens händer). Jag kände mig som superkvinnan är vi kom promenerades in till sjukhuset i full färd med det aktiva värkarbetet och jag kände aldrig att förlossningen gick mig ur händerna rent mentalt.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-3

Peppning och stöd

Under maran blev jag vid flera tillfällen alldles supertacksam över publiken som hejade och ropade, sträckte ut händer och la sin tid på att peppa just mig! Jag hade vänner som hejade på tre ställen längs banan, även jag faktiskt missade några av dem. Jag har genom de olika lopp jag hittills sprungit tränat upp min förmåga att ta till mig energi från publikens hejarop, och jag skulle verkligen säga att peppen från publiken är så mycket värd. 

Under förlossningen hade jag gott stöd från Joseph, men jag måste säga att stödet från barnmorskorna var långt ifrån peppande under långa delar av förlossningen. Om Djurgårdssträckan var marans ”dödsskuggans dal” var den långa natten mellan 8 på kvällen och åtta på morgonen då Wollmar kom ut,förlossningens motsvarande tunga passage. Under den natten var barnmorskan inne hos oss kanske två gånger. Joseph var också trött och slut, och var i ärlighetens namn ingen peppande maratonpublik.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 3-3

Värdighet

Under maran grät jag rätt mycket och kissade halvtäckt av en buske med vad som kändes som halva maratondeltagarna som publik. När jag landade inne i målgången ville jag kollapsa och på vägen hem i tunnelbanan var väl inte mina snyggaste akrobatiska minuter vid uppresningen från sitsen. Ändå kände jag mig apstolt med medaljen på bröstet, och jag kan med stolthet känna att jag värdigheten i behåll.

Under förlossningen hade jag folks händer och fingrar på alla möjliga och omöjliga ställen. Det var blod och kroppsvätskor högt och lågt, och jag minns att jag var tacksam att det inte var jag som skulle städa upp efteråt. Efteråt följde dygn av att ligga i en säng med blodfläckade kläder och lakan och otaliga samtal om hur jag skulle göra för att lyckas bajsa. Ur förlossningen gick jag definitivt berövad en del av min värdighet.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 4-3

Sammanfattning:

Jag får erkänna att snart fyra år efter förlossningen kan minnet ha bleknat något, och jag har ännu vissa ömheter kvar i låren från maratonprestationen. Möjligen är mitt minne lite skevt. Men i min upplevelse är faktiskt maran och förlossningen ganska lika dignitet vad gäller ansträngning, smärta och plåga. Förlossningen var dock by far värre eftersom tidsaspekten och att inte veta när det skulle ta slut innebar en ENORM psykisk påfrestning. Och måendet efter sfinkterrupturen med allt vad det innebar gör egentligen hela jämförelsen skrattretande. Förlossningen VAR VÄRST.

Men att ha genomgått både ger mig ändå någon slags känsla av att vara en superkvinna. 

Förlossningsskador i fokus i Aftonbladet

Om några av er möjligtvis läste aftonbladets bilaga förra söndagen så lär ni sett att det fanns en artikel om förlossningsskador.

image

I den finns även vår alldeles egna Snipp-Mia! Ni ska veta att vi skulle lagt detta på bloggen tidigare. Men Mia liksom ”glömde” nämna att vi fick hem en kopia strax efter publicering. Ja ja.
Hoppas ni läste den.

image

Av upphovsrättsliga skäl får vi väl tyvärr inte visa hela artikeln. Men ni får se min vackra fru i alla fall!

Hos gynekologen!

Ju mer jag läser och lär mig om bäckenbotten, desto mer hypokondrisk blir jag. Nä, det stämmer inte riktigt. Men jag HAR ju drabbats av en sfinkterruptur, jag VET att jag har lite småskador på levator ani på vänster sida och jag har en förtunnad perinealkropp så pass att jag ibland tycker att det är obehagligt. Jag vet mer om buktryck, träning och bäckenbotten än de flesta andra sjukgymnaster och jag tränar inför ett maraton.

Ibland är jag sjukt orolig över att jag kommer förstöra något med min träning.

Strax innan jul hade jag en hel del värk i bäckenbotten och tyckte plötsligt att jag kände något skava efter att jag sprungit en dag. Paaaaaanik! Jag bokade en tid hos en gynekolog, och fick tid nu idag – 5 veckor senare.

I väntrummet innan satt jag och resonerade med mig själv inne i huvudet.

Känner sig kvinnor sådär osäkra och lite smådarriga innan de ska in till mig första gången? Det är alltid nyttigt att vara patient själv då och då.

Jag tänkte:

Kommer hon lyssna? Kommer hon vifta bort mina upplevda problem? Kommer hon se mig, lyssna på mig, bekräfta mig?

Jag är ju mindre pryd än många andra (om du läste första länken – läs här hur det gick sen), men ändå, tankarna rörde sig också också kring undersökningen. Det är aldrig helt o-obekvämt att vara Kalle Anka-naken, det är det inte.

Och såklart också kring hur utfallet av undersökningen skulle bli. Skulle hon höja ett varnande finger och mena att jag måste sluta springa?

Det gick bra.

Jag träffade en sympatisk gynekolog som tog sig tid att lyssna och ställa några relevanta följdfrågor. Som gjorde en undersökning och motiverade bra sin svar och åsikter. Som gav mig en spegel och lät mig själv följa med under undersökningen.

Jag skulle säga att jag blev lyssnad på, bekräftad och sedd. Hon gjorde en bra undersökning. Om det gjorde skillnad att jag i min anamnes också berättade min yrkesbakgrund låter jag vara osagt.

Och jag har ingen antydan till framfall. Inga tecken på att något skulle vara pågående fel, mer än det hon kunde se som kommer från sfinkterrupturen. Vi kunde resonera om träning också, och hon tyckte att jag i min vävnadsuppbyggnad också verkade så stadig, och bäckenbotten så stark att jag med gott samvete kan fortsätta träna bäst jag vill.

Jag gick därifrån glad och stärkt. 

Jag hoppas så innerligt att jag lyckas förmedla ett dylikt proffsigt och bekräftande bemötande till mina patienter.

image

En ändå lite nervös Mia innan besöket. Hade jag varit mer kaxig hade jag velat försökt ta en mer illustrativ (men ändå inte avslöjande, heheh) bild från gynbesöket, men jag pallade inte. Någon måtta får det ändå vara… 

Läsarberättelse om bemötande inom vården

Dagens läsarberättelse kommer från Hanna som driver bloggen Invictus.

Du fick en del skador i samband med förlossningen med din dotter. Hur tyckte du att bemötandet och omhändertagandet i det akuta skedet var? 

Jag fick väldigt lite information direkt efter förlossningen. Barnmorskan informerade om att jag fått en så kallad sfinkterruptur och att jag behövde bli sydd (vilket gjordes i förlossningssängen samtidigt som jag fick lustgas). Dagen efter förlossningen fick jag prata med en sköterska som igen berättade att jag fått en sfinkterruptur, hon lämnade även över ett litet informationshäfte där det bland annat framgick att jag kunde ha problem att hålla tätt de närmsta veckorna och att jag skulle äta fiberrik mat och dricka mycket.

Jag själv förstod dock inte riktigt till fullt vad en sfinkterruptur var och inte heller visste jag att det finns olika grader av en sfinkterruptur.

När jag några veckor senare började få stora problem så förstod jag inte att det kunde ha med min sfinkterruptur att göra och jag är enormt besviken och ledsen över bristen av information. Hade jag vetat mer om risker hade jag nog stått på mig bättre och krävt vård fortare och kanske hade det inte behövt bli lika illa om jag fått vård fortare för mitt problem.

Berätta om din sämsta/värsta vårdupplevelse utifrån bemötandet sett?

Min absolut sämsta upplevelse var i februari 2012. Då hade jag kämpat länge för att få hjälp men det var ingen som riktigt lyssnade på mig. Jag ringde min fina underbara barnmorska i Älvsbyn som jag hade på MVC före förlossningen. Berättade för henne hur ont jag hade och att jag inte visste vad jag skulle göra, jag kommer inte riktigt ihåg men jag är ganska övertygad om att jag tokgrinade under samtalet. Hon fixade en ”akuttid” på vårdcentralen, det fanns inga tider kvar så hon ordnade så att jag skulle få komma och vänta så skulle en doktor titta på mig även om det blev efter stängning. Det kommer jag för alltid att vara henne tacksam för.

När jag sedan kom till vårdcentralen så fick jag vänta en stund och sedan kom det en sköterska som lite irriterat undrade vad jag gjorde där. Jag förklarade att jag fått en tid och blivit ombedd att vänta tills någon skulle ha möjlighet att titta på mig. Då frågade hon varför jag var där, vad jag hade för problem. Jag svarade nåt om att jag hade problem med underlivet. Då fortsätter kvinnan gasta på om VAD det var med underlivet och hon var fruktansvärt otrevlig. Till saken hörde att det var inte bara jag i rummet, det satt några andra där också och jag tyckte att det var för privat att prata med en okänd otrevlig sköterska om mitt underliv, speciellt när fler lyssnade. Kärringen (jag har även kallat henne skatan..) fortsatte gaffla och hon var så otrevlig så jag tog min jacka och gick ut i korridoren.Där ringde jag min mamma och sa att jag skiter i det här. Jag vet att jag var ledsen och att tårarna kom, jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel, varför hon var så otrevlig. Mamma fick mig på bättre humör så jag gick in och satte mig. Efter en stund kom tanten tillbaka, hon såg att jag hade varit ledsen men fortsatte ställa frågor och var fortfarande otrevlig. Då sa jag några väl valda ord (tror att jag bad henne dra långt åt h-vete) och sedan vände jag mig om och låtsades inte om henne.

10-15 minuter senare fick jag träffa läkaren, han skickade mig akut till Sunderby Sjukhus och där opererades jag två timmar senare (har 5 mil enkel väg till sjukhuset).

Visst har jag stött på andra tillfällen i vården som kanske inte varit perfekta men just den här upplevelsen när jag var som mest sårbar är den som för alltid kommer att finnas med mig. Jag blir fortfarande illa till mods och på lite dåligt humör när jag ser denna människa. Hon måste ha haft en otroligt dålig dag.

Berätta om din bästa vårdupplevelse utifrån bemötandet sett?

Bästa upplevelsen har nog varit att träffa specialister på Akademiska Sjukhuset. Där känner jag mig trygg och säker.

I övrigt får jag säga att min barnmorska som hjälpte mig till en läkartid förtjänar en stor guldstjärna. Utan henne hade jag mest troligt åkt på en blodförgiftning och vem vet hur det hade slutat…

Vad utgör skillnaden mellan ett bra och dåligt vårdgivarmöte enligt dig?

För mig är det egentligen inte orden eller informationen som är det viktigaste. För mig är det bemötandet som är avgörande. En person som tar sig tid att lyssna på mig och som förklarar saker som jag behöver veta utan att vara otrevlig eller på något sätt ”se ner” på mig, det tycker jag om. Efter det där första otrevliga mötet med en lite för stressad sköterska har jag till största del haft att göra med bra personal. Sköterskorna på avdelning 33 och 53 på Sunderbyn är guld värda!

Har du något bemötandetips för den vårdgivare som träffar nyförlösta och nyblivna mammor inom vården?

När man precis har blivit mamma och fått ett underbart litet efterlängtat barn så har man många känslor och tankar. Jag har ju bara ett barn och således fick jag min skada vid förlossningen av mitt första barn, jag visste inte vad jag skulle vänta mig eller vad som var rätt eller fel. Jag visste inte att man egentligen skulle sys på operation för min typ av skada eller att jag kunde få bestående men. Jag tror att när man träffar nyförlösta mödrar (varesig det är första eller femte barnet) så ska man försöka vara tydlig och informera så mycket som möjligt men på ett sätt som man förstår även om man inte har erfarenhet från vårdyrket. Dessutom tycker jag att man kan ta kontakt med mamman igen efter 1-2 veckor efter förlossningen och via telefon gå igenom skadan och eventuella ”biverkningar”. Första tiden efter förlossningen upplevde i alla fall jag som ganska ”berusande”, jag var hög på livet och jag kom inte ihåg så mycket utan fick fråga min man om i vilken ordning saker hade hänt. Framförallt tycker jag att vårdgivare ska vara trevliga, hjälpsamma och visa sig från en bra sida. Inte stressade, otrevliga och ointresserade. De ska kunna ta sig tid för mig och få mig att känna trygghet.

Har du något tips för kvinnor/patienter för att själv optimera möten inom vården?

Jag har lärt mig att även om jag är stark och vet vad jag vill så är det inte alltid jag vågar få fram alla mina känslor och önskemål i kontakt med läkare. Därför kan det vara en bra idé att ta med sig någon som kan stötta och kanske påminna om vad man vill och behöver samtala om. Jag har även lärt mig att jag måste stå på mig och våga säga vad jag själv önskar eller vill, det vågade jag inte i början utan då tyckte jag bara att läkarna borde ju veta så det här blir säkert bra.

Det är till exempel mer än två år sedan läkarna första gången tog upp möjligheten att göra en tillfällig stomi och hade det inte varit för att jag själv till slut kände att jag inte orkar mer och själv sa att nu får det vara nog, då hade jag nog fortfarande inte haft någon stomi. Ibland måste man våga ta för sig!

Tack Hanna för att din berättelse!

Bok om sfinkterruptur

Det var länge sedan jag skrev om sfinkterrupturer. Jag vet att jag skriver så mycket om allt annat här i bloggen att jag ibland knappt ens nämner det som gjorde att jag själv trillade in på ämnet kvinnohälsa.

Sanningen är ju också att jag sitter på ett färdigt bokmanus som jag skrivit om sfinkterrupturer. Jag har läst forskning, jag läst avhandlingar, jag har läst patientbroschyrer. Jag har skrivit min egen historia, jag har skrivit om träning utifrån ämnet förlossningsskador. Jag har sammanfattat forskning, råd, tips och blandat detta med träning och min egen historia.

Jag har aldrig gett ut en bok, och naturligtvis är inte mitt manus perfekt. Det inser jag. Jag fattar att det hade behövt slipas på, omformas, redigeras.

Jag har skickat till alla förlag jag rimligtvis kunnat hitta.

Men jag har fått avslag från VAREVIGA ETT, och inte någon har nekat på grund av att manuset är dåligt, utan för att det är ett för smalt ämne. Ingen kan se någon vinstchans på ett sådant projekt.

Fast – när jag räknar efter så skulle en hel stad i Västerås storlek kunna befolkas ENBART av kvinnor som drabbats av sfinkterrupturer de senaste 20 åren. Så jag tror visst att intresset finns.

Ibland bloggar jag inte så mycket om ämnet sfinkterrupturer eftersom jag redan tömt mig själv på ämnet. Å andra sidan var det snart ett år sedan jag höll på med det som mest, hade jag börjat om och läsa forskning nu hade det säkert kommit fram någon ny studie, någon nytt resultat. Jag hade också i dagsläget skrivit till ett kapitel om bajs, lite enligt det här blogginlägget.

Jag kommer aldrig någonsin bli rik på det jag gör. Mitt arbete som sjukgymnast ger en lön motsvarande en sjuksköterskas utan OB och dylik ersättning. Bloggar gör vi helt på vår fritid och utan någon som helst sponsring.

Jag mejlar gärna mitt manus till dig som behöver det. Jag tar gärna emot feedback, förslag på ändringar, tankar och förslag. Någon gång sätter jag mig kanske och redigerar lite i  det. Men det känns inte lönt just nu.

Gillar du vår blogg, får du hjälp av det vi skriver, har du fått läsa mitt manus – om du känner att vi göra något bra – snälla, snälla hjälp oss att ”bli större”. Jag tror faktiskt att den enda chansen att få ge ut en bok, nå den breda massan är att ”bli ett namn”, att typ bli känd. Att en no-name-sjukgymnast skickar in ett bokmanus om ett lite väl smalt ämne skapar inget intresse.

Dela inlägg på Facebook, skicka till mammagruppen, tipsa vännerna, tipsa barnmorskan, tipsa på BVC…

Kvinnohälsa har negligerats alldeles för länge och jag bär gärna fanan i protesttåget.

 


 

Kroppsinsikter

Idag sjönk två postpreggo-kroppsinsikter ner i mig.

1. Jag köpte nya skor, ett par av en nyare modell av en walkingsko jag haft i flera år. Jag fick köpa en storlek större än sist. Så preggoviktökning och fotutplattning kom i kapp mig till slut.

2. Jag har ju styrketränat med nyfunnen entusiasm sedan slutet på sommaren. Jag har älskat att köra benböj och marklyft med skivstång och har kunnat börja lägga på mer vikt. Kroppen svarar på styrketräningen, men min postpreggo-bäckenbotten gillar det inte. Förra veckan körde jag grym, härlig, tung styrketräning som fick endorfinerna att spruta. Men jag fick också värk kring ändtarmsöppningen i en vecka. Sjukt ovärt. Så var det med det. Ska jag träna så tungt jag vill behöver jag köra de mesta sittande. Det gör mig lite ledsen, men samtidigt är jag tacksam för kroppen varningssignalerar innan det blir något riktigt galet.

Dagen för övrigt?

Mötet på jobbet gick bra, tog tio lugna (Wilfred-) minuter och jag fick sedan en barnvagnspromenad med kaffe-dejt med en annan mamma+bebis. Sjukt värt!

Imorgon är det jobb som gäller, en D-HLR-utbildning och sedan patientarbete hela resten veckan.

Och vet ni? När vi kommit i ordning kommer vi snart flytta bloggen till egen domän. Mer info kommer, som en brukar säga…

Dailybitsof – BakingBabies gör kurs

För ca en vecka sedan fick vi ett mail från en kille som driver sidan Dailybitsof.com. Han hade blivit tipsad om oss via någon som just hade gått en av deras kurser och han undrade om vi var intresserade i att skapa en kurs via deras tjänst. Sagt och gjort så bestämde vi tema, rubrik och byggde på kursen. Mia gjorde det mesta skrivjobbet (som vanligt) eftersom ämnet låg i hennes expertisområde.

Nu 11 dagar senare så har vår kurs lagts upp och du kan prenumerera på den om du vill. Kursen heter: ”BakingBabies – En grundkurs i vad som händer i och med kroppen under graviditeten” – Kursen riktar sig till dig som är, varit eller kommer bli gravid, eller för dig som jobbar med träning där du kan träffa gravida kvinnor i ditt arbete. Är du sjukgymnast och vill eller kommer att börja jobba med gravida kvinnor så är denna kurs en god introduktion. Kursen är gratis och du får dagens kursavsnitt direkt till din mejl varje vardag under 15 dagar.

Intresserad? Kolla in kursen själv på Dailybitsof

Som allt annat vi gör (hehe…) tjänar vi inget på kursen utan vi gör det bara på skoj. Men roligare ändå blir det ju förstås om den blir vida populär! Tycker ni om oss, sprid gärna i sociala medier och tipsa vänner som kan vara intresserade!