Kategori: Sfinkerruptur

Sfinkterruptur

Den här kategorin skiljer sig från kategorin ”Förlossningsskador”. Sfinkterrupturskategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin ”Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under ”Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

En dålig sfinkterruptursdag

Jag har en dålig sfinkterruptursdag idag.

Jag har det ibland.

(Jag vet inte om alla kvinnor som fött barn har dåliga underlivsdagar ibland, som just är dålig underlivsdagar som de direkt kan härleda till förändringar som skedde vid förlossningen? )

Jag vet ju heller inte exakt hur mitt underliv kändes innan jag födde barn – för då existerade det ju bara i min förnimmelsevärld vid specifika olika tillfällen (väldigt förstoppad, enstaka urinvägsinfektioner eller såklart när det kommer till sex…).

Men ett välmående underliv går en ju knappast omkring och liksom förnimmer, eller hur?

En dålig sfinkterruptursdag för någon annan kan vara extrema smärtor eller mer omfattande analinkontinens, jag vet.

Vill ni veta hur en dålig sfinkterruptursdag är för mig?

Idag vet jag att jag har ägglossning. För jag får så himla ont. Jag får det, inte varje månad, men vissa månader. Helt plötsligt kommer det över mig. Idag stod jag i kön i en butik, och plötsligt värker det till som om jag tror att hela underredet ska falla ur. Och sen molvärker det hela kvällen, i gamla ärr och liksom bara ”all over the place”.

Egentligen inte så himla olikt en vanlig mensvärk, fast liksom inte inne i magen utan väldigt bäckenbottenlokaliserat.

Men ibland har jag också dåliga sfinkterruptursdagar i kombination med en sämre magdag, och då är min sfinkterfunktion inte hundra att lita på. Det är heller inte alltid i hundra procent av fallen att jag kan hålla fisar, faktiskt. En gång råkade jag släppa mig samtidigt som jag höll på med en nackbehandling av en patient. Det var några år sedan nu, men jag ville ju typ sjunka under jorden.

Jag har nog aldrig berättat det här på bloggen tidigare. Jag äter också imodium dagligen, eftersom min normala tarmstatus är långt ner på bristolskalan. Och det är mer än vad mina sfinktrar klarar, i alla fall sedan barnen blev blöjfria och började konkurrera om toaletten med oss vuxna.

När jag har mens är ”en dålig sfinkterruptursdag” att menskoppen liksom skaver i ett område som är väldigt tunt, och då gör det också ont. Menskopp är ändå det som jag väljer före andra mensskydd av många olika anledningar. Men ändå. Då känner jag av min sfinkterruptur.

Och när det kommer till sex händer det nog varje gång att jag reflekterar över något sfinkterruptursrelaterat. Något som gör lite ont, som känns lite konstigt eller bara påminner mig om något som skulle kunna göra ont…

Jag tycker generellt att jag är väl återställd

wp-1469830236437.jpg
Någon timme efter en sfinkterruptur

Men jag har faktiskt rätt ofta ”en dålig sfinkterruptursdag”. Det är 4,5 år sedan nu, det kommer aldrig bli bättre än så här.

Jag kan inte styrketräna exakt obegränsat, då får jag ont. Jag vågar nog heller inte göra om ett maraton heller, faktiskt. Jag kan träna, jag mår generellt alltid underlivs-bra när jag tränat, men jag väljer att inte maxa. Det ÄR ändå en begränsning. Möjligen bara mentalt, men ingen kan ju ge några besked eller prognoser eller lova att det inte kommer försämras, och så länge jag ändå kan träna så att jag känner mig vardagsnöjd, så är jag… rätt nöjd.

Jag vet att det finns så många som har det oändligt mycket värre än mig. Och de som har mindre bekymmer än mig, men som ändå lider.

Vårt lidande är ändå väldigt individuellt, och lidande går aldrig att jämföra.

Jag fick en förfrågan idag…

…med ett förslag om att jag kunde få vara delaktig i ett fortsatt arbete för att förbättra kvinnosjukvården på ett lite mer omfattande sätt, nästa år. Jag sa jag. Såklart. Det är bara en del teknikaliteter som måste lösas först.

Det här är min citron som jag gör lemonad av.

Om det är något jag ska göra  till något bra och betydelsefullt, så är det min sfinkterruptur.

Men jag inser att jag eventuellt måste vara mer öppen med min egen skada.

Och så här var min sfinkterruptursdag idag.

img_20161126_211109-01.jpeg
4,5 år efter en sfinkterruptur

 

Hur mår ditt underliv idag?

 

 

Min gårdag

Hade jag varit exakt hur cool som helst som bloggare hade jag väl sett till att någon tog kort på mig igår, när jag höll min presentation på SKL:s workshop igår, men jag pallade inte. Det var liksom inte riktigt ett sådant event.

Slå på någon av låtarna här nedan medan du läser, de var dessa jag peppade igång mig med igår innan jag gick dit. Jag kände inte av att jag var så nervös egentligen, men när jag kom hem på kvällen släppte en massa spänningar och jag somnade typ klockan nio, för att vakna någon timme senare och i någonslags feberaktigt dis bara komma ihåg allt jag sagt som eventuellt skulle kunnat misstolkas och så låg jag vaken och fick ångest över det. Typiskt mig.

I alla fall. Jag höll min presentation på exakt det antal minuter jag förutsatt mig, delade ut små lappar med hälsningar/berättelser från andra förlossningsskadade och fick JÄTTEJÄTTEMÅNGA klappar på axeln efteråt. Jag verkar ha nått fram med inspiration om att förbättringsarbete är viktigt i alla fall. De som var där var en blandad samling från olika ledningspositioner inom olika landsting och förvaltningar, och representanter från barnmorskeförbundet, vårdförbundet,  SFOG, RFSU, SKL, Socialstyrelsen och SBU.

Sedan var jag med och lyssnade på de övriga programpunkterna: Kartläggning av förbättringsområden, Landstingens redovisningar och ”Att använda resultat i ett systematiskt arbete och kompetensstöd”. Det sista låter skittråkigt, men var nog min favorit. Uppstyrda uppföljningar av resultat inom vården är ändå the shit. 

Sedan fick jag vara med och leda en diskussionsgrupp om ”Patientmedverkan” där jag försökte styra samtalet utifrån ”Hur kan förlossningsvården bli mer lyhörd för kvinnans behov och upplevelser” och ” hur ska kvinnans behov kunna stå i centrum”? Jag blev alldeles glad över den där gruppen, så fina människor.

Jag kan lova er, det är inga onda personer som styr förlossningsvården. Något är fel, men jag tror inte felet sitter liksom inombords hos de här typerna i alla fall.

Jag hoppas att min medverkan satte någon slags spår i alla fall.

Ett ansikte på, och en berättelse om, vad som händer efter den där sugklockan, liksom. 

Superdupertack för ert pepp, älsklingsläsare! Ni är bäst! 

 

 

 

I fell into a burning ring of fire. I went down down down and the flames went higher. And it burns burns burns. That ring of fire, that ring of fire.

Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!
Who run the world? Girls!

Förväntansfull, pirrig och pepp

En annan sorts arbetsdag idag. Ska inte till mitt vanliga fredagsjobb på Södermalm, utan ska promenera bort till Slussen och prata patientperspektiv på förlossningsvård/kvinnosjukvård med 65 ”experter och ledningspersoner” på ett workshop hos Sveriges kommuner och landsting.

Jag är pepp, pirrig och lite nervös. 

Wish me luck!

OMG! Och ge mig din tanke!

Den sjunde oktober ska jag delta i ett workshop anordnat av ”Sveriges kommuner och landsting” och prata om patientperspektiv på kvinnosjukvård. De som kommer och lyssnar är ”experter och ledningspersoner” från hela Sverige. 

Vad tycker DU att jag ska lyfta och poängtera?

Om jag säger att det är en kultur som behöver förändras, vad skulle du säga att den kulturen utgörs av?

Jag är sjukt pepp, glad att få vara en del av detta och en aning nervös. Jag ska dels prata i ungefär en halvtimme och dels leda en diskussionsgrupp i en timme.  

Alla tips och hejarop plus synpunkter mottages tacksamt!

Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse i korthet

I nybliven mamma-temat tänkte jag berätta lite för nytillkomna läsare lite mer om min egen historia. Vill ni veta?

Nybliven mamma – Min sfinkterruptursberättelse

Länkar till alla gamla inlägg finns här, men jag tänkte ge er lite citat.

Första månaden

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

 

Fler inlägg om sfinkterruptur, personligt och professionellt blandat:

Läsarfråga om sex efter sfinkerruptur
SBU-rapport om förlossningsskador och Almedalen

Nya riktlinjer för sjukgymnastik efter sfinkterruptur

Läsarfråga om sfinkterruptur+sjukgymnastbesök

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag är ju en av de lyckligt lottade där allting gick rätt bra i slutänden. Vill också tipsa om Hanna som har en blogg om livet med en förlossningsskada, där vägen till återhämtning har varit långt ifrån lika rak och enkel som min.

Nybliven-mamma-tema!

HejhejVardag har Bebisvecka!

Hon är som vanligt briljant och jag ÄLSKAR nättrosebilden. Jag hänkar på och kör nybliven mamma-tema också! Jag ska försöka länka till favoriter med tips och råd, men även lyfta lite läsarberättelser och mina egna upplevelser efter sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnittet.

Nybliven förstagångsmamma

Hör finns ett urval av mina inlägg om tiden efter förlossning:

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första veckan

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första månaden

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt; fyra veckor till 3 månader

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt- tre månader till ett år

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Återgång till träning efter förlossning, råd och tips

11 råd för dig som har kejsarsnittas

Viktnedgång efter graviditet

 

Nybliven tvåbarnsmor

 

Har jag missat något? Följdfrågor om det jag skriver? Hör av er!!

Snart så!

image

Nästa vecka drar jag till Almedalen och medverkar vid SBU:s seminarium.

Kolla mer på SBU:s hemsida eller Facebook-sida.

Någon som kommer?!

Gammalt

Dåligt bloggande idag.
Jag har suttit och sökmotoroptimerat en massa äldre inlägg, och glömde helt bort att skriva.

Vill ni läsa något gammalt?

Här finns en walk down memory lane,  tiden efter sfinkterrupturen och hur det kom sig att jag nu jobbar som jag gör.

Ni som inte har följt med hela vägen. Nu har ni att läsa!

Som patient och vårdgivare

image

Har suttit på möte på SBU i eftermiddag,  och pratat om seminariet jag ska medverka i på Almedalsveckan om några veckor. Spännande diskussioner om förlossningsskador, förebyggande och behandlande åtgärder.

Jag är så glad att jag ska få vara med! Hann jobba en förmiddag och nu åker jag hem och har helg.

Rätt skönt ändå!

Maraton vs förlossning enligt Mia

Jag har EN vaginal förlossning och numera ETT maratonlopp i bagaget. Alltså är jag således LÅNGT IFRÅN en veteran på någon dera. Men jag har ju funderat vid flera tillfällen om det här med förlossningar vs. maratonlopp, och jag tänkte härmed återkomma med mina reflektioner. Jag kan definitivt konstatera att båda upplevelserna är det mest krävande jag utsatt mig själv för. Både fysiskt och mentalt. Här kommer en liten jämförande uppställning!

Förberedelsen

Före förlossningen var graviditeten liksom en process och progress som gick av sig själv, lite oberoende av vad jag gjorde. Vi försökte visserligen förbereda oss lite med andningsövningar och jag optimerade nog ändå förutsättningarna genom att försöka hålla mig så fysiskt stark som möjligt under graviditeten. Men ut kommer barn liksom ändå.

Maratonförberedelserna var rigorösa, om än inte egentligen tillräckliga. (Jag tror till exempel att jag hade haft en trevligare maratonupplevelse om jag tränat fler riktigt långa långpass…). Förberedelserna kostade mycket i tid, kraft, ork och planering.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-1

Hur jag mådde innan

På maratondagen var jag pirrig och förväntansfull och lite gråtig. Jag tror att avsaknaden av två små barn kan göra att maratondagens förberedelser kan bli lite bättre än hur det blev för oss, det går liksom inte att helt och håller fokusera på sitt eget ätande och mående när två barn ska serveras gröt och torkas i rumpan. När jag stod i startfållan var jag osäker på om jag ätit, druckit och sovit tillräckligt.

Innan förlossningen mådde jag bra, och jag var pirrig, förväntansfull och lite gråtig. Jag gick med positiv förväntan och väntade på värkstart eller vattenavgång. Vi kunde i lugn och ro förbereda, preppa väskor och äta en superfrukost medan värkarna sakta rullade igång. Förlossningen startade med optimala förhållanden. (Detta är naturligtvis annorlunda om det är en vaginal förlossning när det redan finns ett barn i familjen.)

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-2
image

Psykisk stress och press

Du är välinformerad inför en mara att det kommer vara långt och tufft. Men en mara har en uttalad start- och en slutpunkt och jag VISSTE att det skulle ta slut när jag kom in i mål. En av mina stora motivatorer under loppet var ”den här plågan blir bara längre om jag går” och ”det går snabbare över om jag springer snabbt”. Det var EXTREMT jobbigt psykiskt, men förutsägbarheten om att slutet fanns där framme var ändå en trygghet.

Det mest stressande med den långdragna vaginala förlossningen var att vi aldrig hade målet tydligt i sikte. Hur länge skulle det hålla på? Resten av mitt liv? Avsaknaden av tydlig progress under förlossningen var verkligen en av de största plågofaktorerna.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 1-2

Fysisk ansträngning och smärta

Smärtan under maran var skarp och definitiv. Det gick inte att undgå om jag ville fortsätta framåt. Det gick dock att distrahera bort i några sekunder åt gången. Att high-five:a barn längs vägen och få ögonkontakt med andra påhejare var en sådan sak som gjorde att jag helt plötsligt kunde glömma smärtan för ett par, tre steg. Men ändå, smärtan var där. I i alla fall 2,5 av loppets 4 timmar och i alla fall tre dagar efteråt (dock successivt avklingande).

Smärtan som förlossningsvärkarna gav har jag inget kroppsminne av. Det måste vara en skyddsmekanism som våra kroppar förser oss med, för att säkerställa att vi skaffar flera barn, visst? Jag vet dock att jag hade ont och var så fysiskt trött och utmattad att jag verkligen trodde att jag skulle dö där inför krystskedet. Det trodde jag faktiskt inte under maran, även om jag faktiskt trodde att jag skulle svimma.

Om jag jämför så kommer smärtan från förlossning och maraton i denna dignitetsordning:

image

  • Ganska lätt: tidig förlossning
  • Medelsvårt: Sista milen på maran
  • Supersvårt: Sista delen av förlossningen

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-2

Mental utmaning

Jag var förebredd på att åtminstone 50% av maratonprestationen skulle avgöras av det som hände innanför mitt pannben. När jag var som tröttast fylldes jag också av en ledsenhet över att jag trodde att jag skulle få ett så dåligt resultat, eftersom bara halva loppet gått och jag kände mig helt slut. ‘

Under förlossningen kände jag att jag var i trygga händer (även om jag kanske i efterhand frågasatte vissa av trygghetsaspekterna i att bara låta progressen ligga i personalens händer). Jag kände mig som superkvinnan är vi kom promenerades in till sjukhuset i full färd med det aktiva värkarbetet och jag kände aldrig att förlossningen gick mig ur händerna rent mentalt.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-3

Peppning och stöd

Under maran blev jag vid flera tillfällen alldles supertacksam över publiken som hejade och ropade, sträckte ut händer och la sin tid på att peppa just mig! Jag hade vänner som hejade på tre ställen längs banan, även jag faktiskt missade några av dem. Jag har genom de olika lopp jag hittills sprungit tränat upp min förmåga att ta till mig energi från publikens hejarop, och jag skulle verkligen säga att peppen från publiken är så mycket värd. 

Under förlossningen hade jag gott stöd från Joseph, men jag måste säga att stödet från barnmorskorna var långt ifrån peppande under långa delar av förlossningen. Om Djurgårdssträckan var marans ”dödsskuggans dal” var den långa natten mellan 8 på kvällen och åtta på morgonen då Wollmar kom ut,förlossningens motsvarande tunga passage. Under den natten var barnmorskan inne hos oss kanske två gånger. Joseph var också trött och slut, och var i ärlighetens namn ingen peppande maratonpublik.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 3-3

Värdighet

Under maran grät jag rätt mycket och kissade halvtäckt av en buske med vad som kändes som halva maratondeltagarna som publik. När jag landade inne i målgången ville jag kollapsa och på vägen hem i tunnelbanan var väl inte mina snyggaste akrobatiska minuter vid uppresningen från sitsen. Ändå kände jag mig apstolt med medaljen på bröstet, och jag kan med stolthet känna att jag värdigheten i behåll.

Under förlossningen hade jag folks händer och fingrar på alla möjliga och omöjliga ställen. Det var blod och kroppsvätskor högt och lågt, och jag minns att jag var tacksam att det inte var jag som skulle städa upp efteråt. Efteråt följde dygn av att ligga i en säng med blodfläckade kläder och lakan och otaliga samtal om hur jag skulle göra för att lyckas bajsa. Ur förlossningen gick jag definitivt berövad en del av min värdighet.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 4-3

Sammanfattning:

Jag får erkänna att snart fyra år efter förlossningen kan minnet ha bleknat något, och jag har ännu vissa ömheter kvar i låren från maratonprestationen. Möjligen är mitt minne lite skevt. Men i min upplevelse är faktiskt maran och förlossningen ganska lika dignitet vad gäller ansträngning, smärta och plåga. Förlossningen var dock by far värre eftersom tidsaspekten och att inte veta när det skulle ta slut innebar en ENORM psykisk påfrestning. Och måendet efter sfinkterrupturen med allt vad det innebar gör egentligen hela jämförelsen skrattretande. Förlossningen VAR VÄRST.

Men att ha genomgått både ger mig ändå någon slags känsla av att vara en superkvinna.