Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

En vanlig arbetsdag

En vanlig arbetsdag

Nu är det några veckor sedan jag jobbade på grund av sjukskrivningen, så det känns nästan som att jag gör något fel som beskriver en vanlig arbetsdag. Jag försöker inte luras alltså, just nu jobbar jag ju inte på mitt fysiojobb. Men jag har jobbat på samma arbetsplats i nio år och haft samma arbetsuppgifter sedan 2014. Så jag vet hur det brukar se ut!

Nu ser min arbetshörna lite extra sorglig ut eftersom jag plockat hem allt personligt och tömt hyllorna, men det här är ändå arbetsmiljöstandarden vi har. Inspirerande, va? 😉

En vanlig morgon

En vanlig morgon lämnar jag inte barnen, så jag ger mig iväg hemifrån så snart jag är vaken, påklädd och har ätit frukost. När jag inte är gravid springer jag oftast till jobbet, men nu har det successivt gått från löpning till promenader till kollektivtrafikåkning. Om jag är svettig så får jag ju börja med en dusch på jobbet, den senaste tiden har jag ju kunnat byta om till arbetskläderna direkt.

Förmiddagen

En framtida jobbdröm är att få inreda ett MYSIGT behandlingsrum.

Min första patient brukar komma klockan åtta, så jag landar oftast vid skrivbordet halv åtta och kan sitta och jobba undan lite administration. Jag vill kolla igenom dagens patienter, hinna svara på remisser och mejl och hålla ordning på mina andra administrativa uppgifter. Jag delar kontor med fyra andra, men går över till ett behandlingsrum till klockan åtta. Sedan är jag i behandlingsrummet egentligen hela förmiddagen och har patienter bokade direkt efter varandra. Om jag har nybesök blir det mer att skriva, så då har jag en kvart administration emellan. Om det är någon patient som lämnat sent återbud eller om något besök går fortare än planerat hinner jag gå och ta en kaffe.

Lunch

Vi har en halvtimmes lunchrast men jag har också en halvtimme administration. Då brukar jag ringa samtal och skriva förmiddagens journaler.

Eftermiddagen

Eftermiddagen börjar klockan ett och jag har patienter fram till 15.30. På eftermiddagarna har jag valt att bara ha återbesök, för jag är oftast lite tröttare i huvudet då. Jag behöver ju oftast vara riktigt alert med alla patienter, men nybesök kräver ändå mer av både lyssnande, tänkande, reflekterande och undersökande. Det finns återbesök som går på rutin, mera.

Slutspurten

Det sista som händer på dagen är att jag försöker hinna med att skriva klart alla dagens journaler och sedan byta om och gå hem. Om jag hunnit komma tidigare än 8.30 så försöker jag alltid flexa så att jag kommer iväg innan 16, för att hinna till barnen så snabbt som möjligt. Sedan vi båda började jobba heltid (av SGI-skäl) inför kommande föräldraledighet har barnen fått gå lite längre på förskolan än vi egentligen velat. Men snart är den tiden, och det dåliga samvetet, överspelat!

 

 

En jobbselfie med något mindre rund mage än nu…
En jobbselfie med mage

Det var mitt dagjobb…

Sedan tillkommer ju allt annat jobb jag gör. Ni förstår, att driva en så här omfattande blogg (både i inläggsantal/-kvalitet och kontakt med läsare) är för många andra ett heltidsjobb i sig, va? Jag brukar jobba med bloggen varje kväll när barnen kollar på TV, svara på kommentarer alltid när jag åker kollektivtrafik. Sedan tillkommer någon kväll varje vecka när jag sitter ett gäng timmar, och några timmar varje helg. Plus kvartar här och var där jag svarar på mejl och mer omfattande kommentarer. Jag läser studier när barnen är i parken och ibland medan jag äter lunch på jobbet. Det tillkommer ju i perioder också föreläsningar och andra uppdrag jag tar på mig. Jag vet inte exakt hur många timmar per vecka jag jobbar, men det är rätt mycket.

Är det något annat kring mina arbetsdagar ni är intresserade över!

Hur det var att skriva vår bok

Hur det var att skriva vår bok

När jag hade en inspirationsdipp för några veckor sedan bad jag om ämnesförslag till blogginlägg. Någon föreslog att jag skulle skriva om hur arbetet med vår bok gick till. Så nu kommer historien bakom ”Mammaroll och Snippkontroll”!

Iden till boken föddes i ett kommentarsfält

Jag läste Louises blogg och kommenterade ibland. Hon började läsa vår blogg och började kommentera lite tillbaks. En dag skrev jag till henne att vi borde skriva en bok ihop. Hon svarade ja! Och sen sågs vi en iskall vinterkväll på Mariatorget, gick till Café Rival och började skriva ett skelett till bok. Det var alltså överhuvudtaget första gången som jag och Louise träffades. Vi hade väldigt lätt att samarbeta och hade i grunden väldigt lika tankar. Vi jobbade på lite med ett utkast och upplägg och började så småningom skicka ut lite trådar till lite olika bokförlag. Fick inget direkt napp, men hade heller inget genomarbetat manus. När jag var på Sri Lanka med familjen i januari 2017 fick jag plötsligt ett mejl av Louise med info om ett bokförlag, Fri Tanke, som ville träffa oss! Vi bestämde en träff när jag kom hem från Sri Lanka, och vi fick genast grönt ljus. Vi träffades i januari och fick deadline för helt manus till boken i september.

Jobb under våren och sommar 2017

Vi hade ju redan vår röda tråd (följa återhämtningen ett år efter förlossning) och ett upplägg, så det vi fick börja göra var att fylla bokskelettet med innehåll. Jag satt en lördag och plockade ut texter från bloggen, skrev om och fick en uppfattning vad jag behövde skriva nytt. Louise började titta på vilka illustrationer hon redan hade, och vilka som behövde skapas. Sen satte vi ihop ett manus. Vår redaktör blev under tiden gravid och frågade om vi kunde lämna in manus en månad tidigare än planerat. Det var inga problem alls för oss, vi var redan ganska klara. När vi väl lämnat in manus fick vi tillbaks det med några ändringsförslag och med förfrågan om att skriva lite ytterligare nytt, och flytta några grejer mellan kapitel.

Boken växer fram hösten 2017

När vi var helt klara med manuset började några korrekturläsningsvändor och sedan fick vi en fantastisk person som hjälpte med att fixa hela bokens form och layout. Vi fick se hela boken i en datorfil, och när vi var klara med de allra sista vändorna skickades boken till tryck!

En tids väntan och sedan bokrelease!

Boken trycktes och var faktiskt färdig ett tag innan vi hade release och släppte den till handeln. Det var av strategi-skäl som jag förstod det. Dels för att det inte kändes vettigt att släppa en bok precis innan jul, dels för att det är fler barn som föds på vår och sommar och dels för att vi skulle vänta tills efter bokrean. Men sen blev det äntligen releasefest och boken släpptes i butiker i anslutning till att vi medverkade på Nyhetsmorgon och berättade om boken. Jag var i gravid i vecka 8, mådde illa, var dödstrött och hade redan fått ont i bäckenet under releasefesten. Men det gick bra ändå och var trevligt på alla sätt.

Känns fortfarande overkligt att vi gjort en bok!

I och med att jag typ suttit totalt tre heldagar och jobbat med boken, och sedan korrläst och haft åsikter om layout osv i spridda skurar efter det så känns det nästan lite oförtjänt att ha skrivit en bok. Men jag vet ju att tiden jag lagt ner på att läsa forskning och skriva blogginlägg definitivt får räknas in arbetet. Men ändå, overkligt är det ändå. Jag tycker att det känns jättekonstigt att signera böcker. Lilla jag, liksom?

Genomlätt och bra samarbete

Jag och Louise kände ju inte varann innan vi skrev en bok ihop. Vi har hörts supermycket och har också träffats ett gäng gånger, både för jobb och på skoj. Jag skulle absolut räkna henne till en av mina vänner, men vi umgås inte regelbundet. Inte för att vi inte vill, men för att vi båda har rätt hektiska liv. Något som verkligen fascinerat mig under arbetets gång är att vi inte haft (mig veterligen…) en enda källa till frustration eller konflikt oss emellan. Det känns ändå häftigt på något sätt.

Vad ska vi göra nu?

Vi känner litegrann att vi är ett dreamteam och att kombinationen av HejhejVardag-humor och vardagsrealism tillsammans med mina kunskaper är en oslagbar kombo. Vi funderar på att hitta på fler grejer ihop, men har inte helt spikat formerna än. Ska vi föreläsa? Skriva en till bok? Kom gärna med förslag!

 

Vardagslogistiken i familjen Fernando

Vardagslogistiken i familjen Fernando

Under inläggen märkta med ”Sommar med BakingBabies” skriver vi om saker som vi oftast inte skriver om annars. Mer personligt, mer om familjen. Lite mindre kvinnohälsa och mer om oss bakom kulisserna. I perioder får vi frågan om vi inte ska renodla bloggen, och enbart låta den bli Mias och enbart om kvinnohälsa. Det hade egentligen varit okej för oss båda, men vi gillar ändå att kunna få fritt spelrum att också bara vara. När vi haft bebisar och varit föräldralediga tidigare har bloggen också naturligt hittat en lite annan ton, kanske blir det också så den här omgången. Vi får se!

Men i alla fall. Vi hade lite idéstorka för ett tag sedan och bad om förslag på inläggsämnen. Och fick många spännande förslag. Idag tänkte jag skriva om ett av dem: mer om vår vardagslogistik.

Wilfred nyfödd, Wollmar inte ens två år. Nu förbereder vi oss på en trea!

Lämna och hämta-logistiken

Allting går i säsonger, och nu står vi snart inför en förändring igen. Men perioden när Mia pluggade 25 % och jobbade 75 % så tog hon merparten av förskolelogistiken, hennes tider var mest flexibla. Nu har vi båda jobbat hundra procent ett tag, och då har vi delat exakt lika.  Jag lämnar och Mia hämtar. Inför kommande föräldraledighet kommer vi nog läsa det med att den föräldralediga sköter merparten av denna logistik, så gjorde vi senast och det fungerade bra.

VAB-logistiken

Vi har helt osannolikt friska barn för det mesta, och det handlar om högst 10 dagar per termin som vi vabbat hittills. Och det är nog en överdrift med tio dagar, egentligen. VAB tar jag allt som oftast. Jag kan lättare ta akuta jobbärenden eller möten hemifrån, om det är något som ABSOLUT inte kan bokas om. Mia dör stressdöden av att vabba och lämna återbud till patienter som kanske väntat månader och ibland reser långt för att träffa henne.

Mat-logistiken

Vi började med lands-matsedlarna när vi började mer regelbundet köpa hem mat via nätet. Vi har ingen bil och det kom till en punkt när det gick åt så mycket frukt och mjölk i veckorna att vi inte kände att det var rimligt att bära hem det längre. Men utan tydligt uppstrukturerad matplanering får man inte hem en rimlig veckoranson mat om man ska internetshoppa maten. Det var så vi började med att äta från olika länder, helt enkelt för att få en inspiration och urvalskriterier för att hejvilt googla recept. Vi gör så att jag hittar recepten och Mia beställer maten. Just nu lagar jag mest mat, för Mia får så ont av att stå i köket. Men i vanliga fall brukar vi dela upp det. Jag som inte hämtar barnen oftast lagar maten kvällen innan eller på morgonen innan förskolelämningen. Mia brukar förbereda lite på kvällen eller morgonen innan, men mest laga maten inför att den ska serveras. Då får vi ibland välja rätter att laga utifrån matplaneringen utifrån om den lämpligast äts direkt, eller om den går att förbereda. Jag bakar allt vårt bröd de veckor jag hinner och är oftast den som bakar kakor och desserter också.

Tvätt-logistiken

Tidigare hade vi tvättstuga, och då tog Mia oftare tvättstugan. Jag tror att hon såg det som ett tillfälle till andningspaus ibland, Nu har vi tvättmaskin sedan vi flyttade, och nu känns det som att jag tar hand om tvätten något oftare. Men det är osäkert om det är ”en ny vana” eller om det är att Mia bara inte gör det för att hon har ont. Jag gissar också att det kommer en ny rutin i att den föräldralediga av oss kommer sköta det mesta av tvätten, så har det också funkat för oss tidigare.

Vara social-uppdraget

Jag är i regel den som går på föräldramöten, följer med barnen på kalas och sånt. Mia har oftare koll på presentinköpen till andra barnkalas. När det gäller våra egna barns presenter är det ofta att vi spånar tillsammans, men jag sköter inköpen. Jag är den som följer med på andra slags barnaktiviteter oftast, men just nu är det Mia som går med barnen till biblioteket.

Barnens kläder-logistiken

Här har Mia definitivt mest koll, framförallt när det gäller att tänka långt framåt och att se behovet av att köpa in nya storlekar eller säsongsgrejer. Sen åker vi nog iväg och handlar/beställer hem ungefär lika mycket. Mia gillar att sy om trasiga barnbyxor till shorts, så det gör hon.

Bilder från en tid som var maxad med logistik. Det har varit enklare nu ett tag. Får se hur utmanande hösten kommer bli…

Det var all vardagslogistik jag kan komma på

Är det något mer jag borde berätta om? Fråga i så fall!

Sex efter sfinkerruptur

Sex efter sfinkerruptur

Det trillade in en fråga.

Även jag drabbades av en sfinkterruptur, detta för 4 månader sen. Jag funderar mycket på det här med hur det ska gå med samlag igen och undrar om du skrivit något om det?

Jag kommer försöka svara både professionellt och personligt

Det har gjorts flera undersökningar som visar samma sak, att kvinnor som drabbats av större förlossningsskador kan må psykiskt sämre än andra. Det är också vanligt att  det tar längre tid för förlossningsskadade att återgå till att ha sex efter förlossningen. I forskningen är det inte alltid lätt att läsa om det är just penetration vi pratar om, eller om orgasm. Jag tänker att behöva tid för återhämtning handlar om både handlar om lust och funktion!

Det behöver inte handla om just nedsatt funktion

En förlossningsskada som inte blivit sydd riktigt bra kan påverka orgasmfunktionen till det sämre. Smärtande ärr kan naturligtvis också vara en störande faktor för återgång till sex. Men det är inte alltid en förlossningsskada faktiskt påverkar den fysiska sexualfunktionen. Den drabbade kvinnan kan känna ett behov av att isolera sig mot sexuella närmanden. . Oro för obehag och smärta under samlag kan göra att det blir ett hinder för att ens känna lust. En kvinna med förlossningsskador kan alltså ha minskad lust även till och med att bli hållen, smekt och rörd.  Kvinnans identitet som sexuell varelse får sig ofta en törn av förlossningen och skadan och det kan dröja innan det återgår till det normala.

Jag är medveten om att min historia inte är allmängiltig, men jag vet också att det kan vara skönt att läsa om någon annan som varit i samma siutation som en själv.

Jag och Joseph har alltid haft en bra kommunikation och en öppenhet i vårt förhållande. Vi kunde innan första förlossningen sitta och prata om det knasiga med män som inte vill se sina fruars underliv i förlossningssituationen för att de kanske skulle tappa lusten för det området igen. Vi kunde liksom förfasas över människors oförmåga att separera händelser som barnafödande och sex.

Nu ska ni få höra.

Den som sedan inte kunde få ihop den här bilden igen, det var jag själv. På BB skulle den mycket korrekta och finkänsliga läkaren göra en kontroll av det opererade området ett par dagar efter förlossningen. Jag övertalade henne att Joseph behövde få en guidad tur genom mitt ”nya” underliv eftersom jag visste att jag inte skulle våga närma mig det själv. Stackars läkaren tyckte nog att det var en av hennes märkligaste dagar på jobbet. Men det var viktigt för mig att det blev gjort. Det var sedan Joseph som fick kontrollera stygnen och sårläkningen. Jag varken ville eller vågade göra det själv!

Att spana in snippan

Det tog över en och en halv månad innan jag tog en spegel och kollade in eländet. Det fick mig att bryta ihop. Jag blev själv helt överrumplad över hur hårt det påverkade mig. Hur mycket det nog ner min kroppskänsla, självkänsla och känslan av att vara fräsch, snygg och attraktiv. Ett tag tappade jag motivationen att göra knipövningarna, allting kändes så hopplöst. Jag vill dock ändå hävda att det är viktigt att kunna titta på, känna och röra sin egen snippa. Man måste börja med att ta ansvar för sin egen sexualitet.

På återbesöket hos barnmorskan tog hon upp det här med sex

Hon sa att så länge jag ammade kunde sex vara litegrann obekvämt till följd av att slemhinnorna är torrare än vanligt. I mitt stilla sinne undrade jag om det överhuvudtaget hade potential att bli bekvämt igen. Jag var rädd. Jag bestämde mig för att det absolut inte skulle bli något omslutande sex så länge jag ammade. Jag ville liksom inte ha dubbel-obekvämt. Ont från sårområdet och torrt som tusan, hur attraktivt låter det liksom? Barnmorskan förespråkade naturligtvis andra former av sex och närhet. Problemet var bara att jag absolut inte ville. Med sfinkterrupturen försvann alla lust till sexuell närhet. Dessutom kände jag ibland att amningen krävde all hudkontakt jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Det var helt omöjligt att identifiera mig som en sexuell varelse samtidigt som jag varje dag blev påmind om the Grand Canyon i mitt eget underliv. Det krävdes att jag slutade amma (bebis ungefär 10-11 månader) innan vi var tillbaks på banan med omslutande sex som var någolunda som tidigare.

När vi väl kommit igång var det inga problem

Efter den första kaosiga tiden med kropp och bebis tyckte vi båda att samlivet fungerade bra. Jag fick ju litegrann av en ny snippa efter reoperationen jag gjorde i höstas, men när vi väl började ha sex efter 12 veckor var det inga problem då heller.

Vänta så länge du behöver.

Mitt råd är att vänta så länge som du behöver. Låt ingen pressa dig. Det är så mycket som kan låsa sig. Du behöver , utöver sfinkterrupturstraumat, verkligen inte få sexuell press från din partner eller för all del även från ”media”. Jag frågar ALLA nyblivna föräldrar jag träffar på jobbet om sex och det är VERKLIGEN typ ingen som har kommit igång med sexlivet första halvåret. Ens efter vanliga förlossningar. Behöver du vänta ett år så gör du det.

Ett boktips!

Den här boken vill jag verkligen tipsa om. (Bilden är en länk och det här är inte reklam) Den är bra för dig med samlagssmärta, men också för dig som känner ett motstånd mot att komma igång med sex efter graviditet och förlossning. Mycket i den boken skulle jag vilja att var obligatorisk undervisning i skolan!

Att vilja men inte kunna : om sex som gör ont

 

Mer om ämnet på BakingBabies:

Om sex och nyblivna föräldrar

Sex efter förlossningen; identitet, funktion och relation

Sex efter gynekologisk operation

 

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Den skeva synen på postgraviditetskroppen

Jag börjar skriva det här inlägget utan att veta vart jag kommer komma med resonemanget. Men jag skulle vilja lyfta ämnet postpreggokropp och hur vi förhåller oss till den.

Jag hade en ätstörning som tonåring och jag är inte befriad från kroppsknepigheter. Jag tycker inte att det är helt okomplicerat att gå upp i vikt under graviditeter. Jag har inte tyckt om känslan av att plötsligt befinna mig i en konstig limbo-kropp efter graviditeterna heller. Den är inte som min vanliga kropp, den ser annorlunda ut och jag vet inte vart jag kommer landa när den hittar ett steady state sedan. Det gäller inte bara vikt utan också amningsbröst, kejsarsnittsärr, håravfall och allt annat som ska gå igenom någon slags omvandling. Jag kan på alla sätt förstå behovet av att ”ta tillbaks kroppen” efter en graviditet. Jag har heller inte varit den som förhållit mig helt hundraprocentigt ohetsig till kroppsförvandlingen efter graviditeterna.

Det enda rimliga, och det verkliga

Det enda rimliga är att postpreggokroppen skulle överösas av tacksamhet för jobbet den gjort. Men det verkliga är att mitt flöde fylls av mammor som tränar, äter enligt vissa dieter, viktväktar och på alla sätt försöker påskynda processen ”att komma tillbaks”. Problemet med att ha kroppen som förbättringsprojekt sådär är att det ändå är en slags kropps- och kvinnohat. Vi alla är genomsyrade av idealbilden. Det som framstår med all tydlighet är att allt annat än den perfekta kvinnan inte duger.

Det rätta och det falska

Att bara vara kroppspositiv och vara helt okej med postgraviditetskroppen kommer inte vara helt ärligt från min sida. Jag skulle så gärna vilja känna en oladdad och ovärderad känsla av att  ”jaha, så här blev jag nu” . Det känns som det enda rätta. Men jag vet också att jag inte kommer lyckas hamna där. Eller vet gör jag väl inte, men jag förbereder mig på det.

Vad jag därför inte kommer skriva

Jag kommer inte dela med mig av tips om hur jag tränar efter graviditeten. Jag kommer att undvika att dela med mig av förändringar gällande vikt och utseende. Jag tycker att det är helt omöjligt att särskilja vad som är en funktionell längtan efter att återfå en normal kropp med normala funktioner, och vad som handlar en strävan efter ett visst utseende.

Men jag måste få synas

Jag längtar efter friheten att röra mig obehindrat, utan smärta. Jag längtar så innerligt efter att springa! Jag kommer inte kunna hindra mig själv från att berätta rörelseglädjen när den återvänder! Jag vete tusan om jag kommer kunna förmedla nyanserna av det här. Men jag vill att ni i alla fall ska veta, att jag har någon slags tanke för det här. Som förhoppningsvis lyser igenom. Jag tycker att jag var rätt rimlig sist också. Men jag minns att jag la ut ett inlägg om bäckenbotten-anpassade situps med bilder som denna:

Då minns jag att jag fick en kommentar om att jag var kroppshetsig. Då hade det gått 16 månader sedan Wilfred fötts och min kropp hade nog återhämtat sig så bra den skulle. Inlägget handlade inte om mig och min träning, men jag använde mig själv som modell för att visa en poäng i inlägget. Om att överhuvudtaget synas är kroppshetsigt så kommer jag inte lyckas hela vägen. Det är klart att om jag hade haft tid, budget och ens förmåga att fota snyggt så hade jag gärna velat ha bilder på alla olika sorters kroppar i inlägg om träning här på bloggen. Men nu har jag ju oftast bara mig själv, och kanske Joseph, att hålla tillgodo med. Och vi lyckas ju oftast inte ens ta vettiga bilder på varandra!

Ett inlägg utan tydlig poäng

Jag går lite och funderar på det här med hur jag ska förhålla mig till postpreggokropp, blogg och förebildskap sen när den tiden kommer. Ni får gärna ge mig era smarta tankar!

Midsommar i backspegeln

Midsommar i backspegeln

Ibland är det kul att kolla bakåt här i bloggen!

Midsommar 2012

Vi verkade inte skriva något speciellt om just midsommarafton det året. Undrar varför? Men så här gravid var Mia då.

Och på just midsommarafton var detta den enda bilden vi postade:

En reklam vi såg på pendeltåget. Haha.

Midsommar 2013

Det året firade vi midsommar för första gången som föräldrar. Till den här lille solstrålen!

Midsommar 2014

Wilfred var bara fem veckor gammal här, så det är nog oklart om vi drog iväg på något midsommarfirande eller vad vi gjorde. Men så här så Mias postpreggomage ut då, i form och med ärr. Och vi gjorde chilifudgebrownies. En härlig, och hektisk och hormonfull tid i livet.

 

Och så här fin var lille Wilfred då:

Midsommar 2015

Midsommar 2015 var en riktig pissommar! Vi var på Gotland, det spöregnade och var typ 7 grader varmt och vi försökte potträna Wollmar. Vilket innebar att vi satt inne i stugan i en vecka med små kalsonger handtvättade och upphängda lite varstans. Inte en höjdarsemester! När Wollmar lyckades bajsa på toaletten gick vi ner till cafét vid stranden och köpte glass. Typiskt somrigt, heh.

Midsommar 2016

Här hade vi kommit litegrann tillbaks till livet och rutinerna! Vi hade rysk matvecka under Midsommarveckan och det passade rätt bra in i midsommarmenyn. Vi firade hos Mia mamma och hade knytis. Matmässigt och vädermässigt en av de bättre midsomrarna sedan vi blev föräldrar!

Midsommar 2017

Midsommarhelgen 2017 firade vi tioårig bröllopsdag och vi hade en barnfri helg i Prag. Barnen var hemma hos farmor och Siya ( = farfar på Singhala) och deras midsommarfirande med stång och allt blev inställt pga spöregn. Men de åt tårta och hade det bra ändå. Så här fint hade vi det förra året:

Den här midsommaren är sista gången vi firar som tvåbarnsföräldrar.

Om vi ser på mönstret som varit de senaste åren så har vi rätt trista midsomrar under graviditeter, och lite o-uppstyrda midsomrar på första året efter med ny bebis. Kommer den här dagen bli bra? Vi återkommer med rapport!

När vi väljer barnvagn

När vi väljer barnvagn

Det här inlägget är en ett funderande inlägg. Jag vill inte att ni ska läsa detta utifrån min fysioterapeutroll, på så sätt som jag skriver om en del andra saker. Typ vissa bäckenbottengrejer skriver jag ju ur ett ”jag vet bäst”-perspektiv.

Här rör jag mig utanför både mitt kliniska verksamhetsområde och litegrann i gränslandet vad gäller vetande överlag. Jag jobbar inte med barn. Jag kan en del grundläggande barn-fysio-grejer både utifrån kurser och utifrån att jag är fysioterapeut och förälder. Så: läs det här inlägget med en ödmjuk berättarröst, om det går.

Det här handlar om hur vi resonerar när vi ska välja barnvagn. En del utifrån forskning, en del utifrån en känsla, en del utifrån ett pretto-fysio-perspektiv och en del utifrån vad vi helt enkelt gillar.

Vi vill inte ha en barnvagn med babyskyddsadapter

En grundläggande sak är att vi inte äger en bil, och därför inte har någon större användning för ett babyskydd. Men utöver detta finns det faktiskt forskning som avråder från användande av babyskydd som sittplats. Det är en utmärkt baby-säkerhets-sak vad gäller bilåkning. Men det är inte lämpligt att ha sin bebis i babyskydd i barnvagnen som en mer regelbunden lösning.

Varför?

För att när man undersökt syremättnaden i blodet hos friska nyfödda har man funnit att syremättnaden går ner när bebisen åker i babyskydd, jämfört när de ligger ner platt på rygg. För större barn och vuxna är det helt omvänt – alltså vi syresätter oss bättre när vi sitter upp än när vi ligger på rygg. För bebisar är det motsatt. Det har både med nackstyrkan, nackrörligheten och mjukheten i bröstkorgen att göra, om jag förstått det rätt. Syremättnaden har funnits gå ner i snitt från 97,9 % i ryggliggande till 95,7 % sittande i babyskydd. Därför rekommenderar bland annat ”Amercian Academy of Pediatrics” att spädbarn bara sitter i babyskydd just i samband med bilåkning. Anledningen till att avråda ”okynnes-sittande” i babyskydd handlar alltså delvis om risken för plötslig spädbarnsdöd. Babyskydd är gjorda för att optimera trafiksäkerheten, de är inte gjorda för att barn ska tillbringa mycket tid i dem utöver det.

Sittergonomi

Små bebisar ska alltså ligga plant på rygg, enligt alla medicinska rekommendationer. Hur är det med större bebisar? Det är här vi kommer litegrann ut på hal is. Jag personligen vill inte köpa en vagn med en så kallad ergonomisk sits. En ergonomisk sittdel är skålformad och har en sittplatta och ett ryggstöd som sitter ihop. Det vill säga tippar du bak ryggstödet så fäller du också sitttytan. Liggpositionen blir då så att bebisen har böjda knän och benen lätt höjda. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är det ”ergonomiska” med detta. Om barnet hamnar att sitta lite i ett mitt-emellan-läge mellan rakt upprätt och liggande kommer alltså sittställningen att bli lite vinklad. Motsatsen är en ”vanlig” sittdel, även om det blir lite konstigt uttryckt. De ergonomiska sitsarna verkar vara långt mer vanliga nuförtiden. När du fäller ryggstödet i en traditionell sittdel kommer kroppen landa plant i ligg-läge, och sitsen vara helt rak och benen kan sträckas ut helt.

Spelar det här någon roll?

Det är här vi kommer ut på tunn is vad gäller forskning och vetande. Här har vi mina tankar och resonemang. En skålad sits vill vi gärna undvika av följande skäl:

  • Även när barnet gått förbi den första risken för plötslig spädbarnsdöd kan det vara bättre med plana ligglägen, i alla fall om barnet mer regelmässigt ska kunna sova i vagn. Att kunna sträcka ut sig raklång är viktigt för framförallt blodcirkulationen i kroppen.
  • Att sitta i en ergonomisk sits innebär också att kroppens eget aktiva sittande försvåras. Barnets bäcken och ryggrad hamnar i en sådan position att den ”ergonomiska sitsen” kan inbjuda till för mycket stöd. Aktivt sittande är alltså ett helt och håller upprätt sittande bara med hjälp av muskelkraft, och inte sittande med hjälp av ryggstöd.

Platta bebisskallar

En annan aspekt på det här med sittdelar är hur sittpositionen påverkar bebisens huvudform. Här är vi inne på något som jag hört flera fysioterapeuter som jobbar med bebisar prata mycket om. Det saknas dock forskning som kan backa upp resonemanget. Men: Om bebisens aktiva sittande begränsas på grund av en ergonomisk sits kan också nackens rörlighet begränsas. Om bebisen inte stimuleras till att röra huvudet mycket och fritt kan detta påverka risken för platt bakhuvud eller försena återhämtningen av sneda nackmuskler hos bebisar som fötts med sådana.

Men vad vet vi?

Det finns inga, eller mycket få, vetenskapliga belägg för hur barnvagnens sittställning påverkar barns hälsa på lång sikt. Jag tror och tänker att barns kroppar är mycket flexibla och kommer utvecklas oavsett. Pratar vi om kortare sträckor och ett i övrigt aktivt barn, är det säkerligen inget problem med det omfattande stödet som en ergonomisk sits kan ge. Men är det ett barn som kanske är lite sent i utvecklingen och eller som inte älskar annan motorisk träning kan en ergonomisk sittdel vara en ytterligare en faktor som snarare stjälper än hjälper barnet i sin utveckling.

Vi kommer köpa en vagn innan bebisen ens är född. I och med detta kommer vi ta det säkra före det osäkra och välja en vagn med traditionell sits. Vi vill inte att vagnen vi väljer ska bli en del av en uppförsbacke i vårt barns motoriska utveckling. Att sitta i vagn ska vara så aktivt som möjligt och i vila ska positionen vara så plan som möjligt.

Som alltid- en dosfråga!

Ett genomsnittlig amerikansk bebis sitter i vagn mellan 30 minuter och 2 timmar per dag. Några motsvarande svenska siffror har jag inte sett. Jag tänker att vår bebis kommer ligga i det övre spannet av detta, i och med att hen troligen kommer hänga med på både lämning och hämtning av storebröderna. Och den föräldralediga av oss vuxna kommer ju troligen också gör någon promenad, utflykt eller inhandlingsvända varje dag. Det samlar ihop sig till en hel del vagntid.

Hur har ni resonerat vid köp av vagn?

Och: Har ni något tips på vilken vagn vi faktiskt ska införskaffa? Vi vet premisserna, men vi har inte hittat själva produkten än…

Referenser:

A comparison of respiratory patterns in healthy term infants placed in car safety seats and beds.

SIDS and Other Sleep-Related Infant Deaths: Evidence Base for 2016 Updated Recommendations for a Safe Infant Sleeping Environment.

 

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Barnens namn och baby boss namn?

Barnens namn och baby boss namn?

Både IRL och ibland via kommentarsfälten här och på instagram får vi ibland frågor om barnens namn. Ska baby boss också heta något på W? Och vad är bakgrunden till att vi valde namnen Wollmar och Wilfred?

Hur vi tänkte kring barnens namn

När vi väntade Wollmar hade vi först ingen aning vad vi ville att våra barn skulle heta. Vi låg ofta i sängen på kvällarna och gick genom alfabetet bokstav för bokstav och för att hitta namn vi gillade. Det gick sådär.

Vi bad att få veta könet på bebisen på ultraljudet, bland annat av just den anledningen. Vi ville snäva ner namneftersökningen något. Vi ville gärna ha namn som fungerar på både engelska och svenska, och som går att uttala för våra lankesiska släktningar och vänner. Vi ville också ha namn som inte skulle kräva bokstavering för att folk ska fatta eller för mycket förklaring.

Så en kväll fastnade vi för bokstaven ”W”. Och kom på att vi kände en favoritgubbe som heter Wimar. Vi var nära nog att bestämma oss för det namnet rakt av, men lekte runt i tankarna med olika varianter. Och då landade Wollmar i våra huvuden.  Efter den kvällen var Wollmar spikat. Något år efter att Wollmar fötts fick vi också veta att en sedan länge avliden släktning till Mia hade hetat Volmar. Så utan att vi visste det råkade vi välja ett namn som vi hade någon slags släktskap till.

Wollmar fick sedan namnen Kingsley Joseph också. Kingsley för att det är ett otroligt vackert namn och dessutom min farfars namn. Joseph eftersom alla män i min familj har haft det i någon form.

Wollmar Kingsley Joseph Fernando. 

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Och så en till graviditet

Sedan blev vi gravida med ett lillasyskon, och kollade även denna gång könet på bebisen. En lillebror, och vad skulle han då heta?

Wilfred-namnet kom till oss en dag i mina föräldrars kök. Jag tror att det var på jul. Vi satt på golvet och lekte med Wollmar. Min pappa stod och berättade om Kingsley, min farfar, som dog innan jag föddes. Vi frågade vad han hette mer än Kingsley. Wilfred Francis var svaret.

Jag och Mia tänkte exakt samma tanke samtidigt, våra blickar möttes och vi nickade eniga. Där hade vi det!

Wilfred Francis August Fernando

wpid-DSC01934.jpg

Så råkade det bli att våra söner tillsammans fick alla namnen som deras sedan länge bortgångna gammelfarfar bar. August är ett vackert namn som vi plockade från Mias släkt, bara för att ”väga upp” lite.

Vi har alltså haft barnens fulla namn spikade innan de ens fötts.

Och baby boss?

Baby Boss är barnens projektnamn på bebisen. Vi vet inte om vi kommer vilja kolla könet på bebisen den här gången. Troligen inte. Kommer vi hålla oss till ett W-namn den här gången också? Vi vet inte. Den här gången stor det verkligen still i huvudet på oss, och det känns inte riktigt bra!

För oss har det varit en del av välkomnandet av bebisen, att vi liksom haft namnet färdigt. Som en del i vår process av att bli redo.

Lilla trean! Du är så efterlängtad, men vi ska bara jobba lite till på det där med namnet…

Förslag mottages tacksamt!

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd är en klassiker som alla ätit i någon form. De kanske mest kommersialiserade varianterna är förmodligen skogaholmslimpan och linongrova.
Som barn på Sveriges västkust åt vi ofta Öckerölimpa, vilket är i närheten av en skogaholmslimpa, men mycket godare. =)

image

När det ska bakas bröd snabbt hemma och ingen har några särskilda önskemål, blir det antingen ett enkelt vitt bröd eller så gör jag vår variant av sötbröd. Jag gör den med en blandning av maltextrakt och ljus sirap, men det funkar bra med brödsirap, eller i värsta fall mörk eller ljus sirap.

Svensk sötbröd (2 limpor)

50 g jäst (gärna för söta degar)
600 g vatten
200 g (4 dl) rågmjöl (fint eller grov)
800 g (13 dl) vetemjöl
200 g (ca 1½ dl) brödsirap eller 150 g ljus sirap + 50 g maltextrakt
25 g smör
3 tsk salt

Så här gör du:

Lös upp jästen i vattnet.
Tillsätt rågmjöl, vetemjöl, sirap, (maltextrakt), smör och salt.
Knåda degen smidig för hand (10 – 15 min) eller i maskin (5 – 10 min).
Låt degen jäsa under duk i 30-45 minuter.
Baka ut till två släta limpor och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Slå på ugnen på 225 °C.
Jäs i 30-45 minuter under duk. Spruta vatten på limporna med dimstråle från en blomspruta två gånger under jäsning, så att ytan är lätt fuktig.
Spruta vatten en sista gång innan du gräddar bröden i mitten av ugnen i 30 min. Sänk temperaturen till 200 °C efter halva tiden.
Ta ut bröden och låt dem vila med bakduk i ca 20 min innan du skär upp.

image

Vad är favoritbrödet hemma hos er?