Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

10-årig Bröllopsdag

10-årig Bröllopsdag

Det hade regnat i flera dagar i sträck och väderrapporten hade inga roliga rapporter heller. Men just den dagen, den dagen då det skulle hända sken solen på oss. Det var vår dag och det kändes som att hela världen gjorde solen sällskap och sken på oss.

Idag det alltså 10 år sedan den dagen vi fick stå i centrum och lova vår eviga kärlek till varandra. 10 år sedan Mia och jag gifte oss på en kulle  i Öckerö nya kyrka. Det klassiska att säga en sådan här dag är ”oj, vad tiden har gått fort”. Men sanningen är att påståendet är både sant och falskt. För samtidigt som jag kan minnas visa detaljer av den dagen som vore det igår så är 10 år ändå 10 år och det är en del som har hänt sedan dess. Ska vi ta några exempel?

Bland annat detta har hänt på 10 år:

  • 25 lopp
  • 15 jobb
  • 3 flyttar
  • 2 barn
  • 1 blogg

Dagens inlägg kommer, dagen till ära, att vara en tribute till vår bröllopsdag.

 

Mia, jag älskar dig! 

En av sångerna från vår vigsel passar bra här.

I’m gonna love you like nobody’s loved you come rain or come shine
High as a mountain and deep as a river come rain or come shine
I guess when you met me it was just one of those things
But don’t ever bet me cause I’m gonna be true if you let me

You’re gonna love me like nobody’s loved me come rain or come shine
Happy together unhappy together and won’t it be fine?
Days may be cloudy or sunny
We’re in or we’re out of the money

But I’m with you always, I’m with you rain or shine

I’m gonna love you like nobody’s loved you come rain or come shine
High as a mountain deep as a river come rain or come shine
I guess when you met me it was just one of those things
But don’t ever bet me cause I’m gonna be true if you let me

You’re gonna love me like nobody’s loved me come rain or come shine
Happy together unhappy together and won’t it be fine?
Days may be cloudy or sunny
We’re in or we’re out of the money.

But I’ll love you always, I’m with you rain or shine

Rain or shine.

 

Framtidsdrömmar och alternativa karriärer

Vad är era drömmar för framtiden?

Vi är inga karriärister egentligen, men ändå så verkar våra mer lågmälda drömmar gå i uppfyllelse. Och en del blir inte riktigt som vi tänker oss. Mia har länge drömt om att föreläsa mer, och om att ge ut en bok. Under 2017 verkar båda gå i uppfyllelse. Jag har precis fått en chefstjänst, vilket har varit ett logiskt nästa steg för mig länge. Vi har drömt om att köpa en 4:a på Söder, men ny har vi gett upp den drömmen och köpt en 4:a i Årsta. De mer närbelägna drömmarna är att flytta dit, hitta en härlig vardag i ett nytt område och få bra förskola och snart även skola till barnen. Och det där tredje barnet är ju också en dröm för framtiden. Sedan får vi se vad som händer.

Vad skulle ni vilja jobba med om ni inte fick ha nuvarande yrken?

Vi båda har snart gjort 10 år i vardera yrke. Vi pratade om det häromdagen, hur olika det ändå har blivit jämfört vad vi trodde. Jag trodde stensäkert att jag skulle ha disputerat inom någon slags läkemedelsforskningsnisch vid det här laget. Mia var stensäker på att hon inte skulle vara fysioterapeut längre. Innan vi började plugga det vi gjorde så kom Mia in på juristlinjen, och det var nog det yrkesval som främst lockade henne då. Men hon valde sjukgymnastprogrammet i Göteborg för att bo nära mig. Jag skulle förmodligen pluggat till läkare och blivit kirurg om jag inte valt ”biomedicinska läkemedelsprogrammet” som jag valde. Älskar biologi, kroppen och pilljobb. Jag hade troligen också också blivit lärare/professor på ett universitet. Om Mia valt yrkesbana i dagsläget hade nog hon också skolat om sig till läkare, bara för att få sy i bäckenbotten, haha.

Var skulle ni vilja bo om ni inte fick bo i Sverige?

Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och vi älskar Sri Lanka. Där hade våra barn kunnat få en bra utbildning, bra språkkunskaper och bra livserfarenheter av ett liv som kan vara så otroligt annorlunda mot den svenska vardagen. Ibland pratar vi om andra länder utifrån perspektivet att jobba utomlands något eller några år, men då är det mer hypotetiskt och just under premisserna att det är tidsbegränsat.

 

Hur vi träffades och en drömgäst

Hur träffades ni?

Vi träffades kring nyår årskiftet 2004-2005 på ett kristen nyårshappening för ungdomar. Mia var då 18 och jag 21. Vi var båda med som volontärer, jag upprest med ett gäng från Öckerö och Mia var med sina vänner här från Stockholm. Vi träffades liksom i förbifarten ett par gånger under nyårsdagarna, men det blev inget mer än så där och då. Mia lyckades få tag i min mejladress och några dagar efteråt slängde hon iväg ett mejl. Vi mejlade kilometerlånga mejl de första månaderna på 2005 och den 26 februari kom hon ner till Öckerö för att hälsa på. Samma kväll bestämde vi oss för att bli ett par, och har så varit sedan dess. Och nu om några dagar har vi alltså varit gifta i 10 år!

Hur började ert mat-/bakintresse?

Alla såna här frågor börjar bli värsta arkeologiska utgrävningarna i minnet, alltså. Håller vi på att bli SÅ GAMLA? Men så här var det. Under åren vi pluggade 2005-2008 så fick vi en vana att baka frallor och kolla på Dr House på tisdagskvällarna. Det började med att Mia började baka grahamsfrallorna från receptet på Kungsörnens mjölpaket. Något år senare fick jag en brödbok av Mias mamma, och då började vi baka oss igenom hela den boken. Efter det började jag inse att mitt kemiplugg och bakning/matlagning hade många gemensamma nämnare. Att både Mia och jag gärna bakar och lagar mat som ett gemensamt sätt att umgås är ett plus.

Vem i hela världen (död eller levande) skulle ni helst bjuda på middag? (Välj en person var!)

Mia:

Oj, haha. Alla människor jag har som idoler vill jag nog verkligen inte bjuda på middag. Jag hade nog varit så nervös att jag varken hade varit eller haft trevligt på hela middagen. Om jag måste välja en kändis hade nog varit Jason Diakité. Jag tänker mig att han är trevlig! Det skulle annars varit superkul att få bjuda på en god middag för något sammanhang som absolut inte förväntar sig det. Kanske i en fattig by på Sri Lanka eller något sådant. Då hade jag velat vara i bakgrunden, typ serverat eller diskat, absolut inte velat vara ”värdinna”. Det är inte en person, jag vet. Men jag får större prestationsångest av EN person än av ett gäng.

Joseph:

Vilken fråga! Jag väger mellan Jules Verne och Leonardo da Vinci. Jag väljer Jules Verne! Vi skulle diskutera världen som den var för honom och hur han uppfattade den, hur den är idag och vilka stora mysterium som kvarstår i vår tid.

Och vad skulle ni bjuda på?

Mia:

Alltså, det här är så hypotetiskt! Men om det bara hade varit en bättre trerätters hemma hade jag nog valt petit chouxer med kallrökt lax, rom, dill och philadelfiafyllning till förrätt. Italienska köttrullader med parmesan/kapris/sardell/vitlöksfyllning och en härlig sås och potatis till huvudrätt. Och en cheescake med limecurd till dessert. Eller är vår tilltänkte gäst vegetarian möjligen? Då hade vi fått tänka om. Hade det varit en bjudning till en Sri Lankesisk by och möjligheterna hade funnits hade vi nog gjort mängder med lasagne (europeisk mat är superexotiskt där) och glasstårta till dessert.

Joseph:

Middagen skulle bestå av thailändska friterade fiskkakor till förrätt. Japansk bento bestående av ramen, sushi och yakiniku med ris till huvudrätt. Till efterrätt skulle det bli Rocky Road, glass och kladdkaka. Detta är mat från länder som jag tänker att Jules inte besökte under sin livstid och som troligen vore ny för honom. Glass kanske han har ätit, men inte med salta nötter, kolasås och marshmallows.

 

Bonus: 

Wollmar hälsar att han skulle bjuda HC Andersen och bjuda på spagetti och köttfärssås och sedan glass.

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Piratkalaset

Idag var det dags för piratkalaset!

Wollmar fyller 5 och Wilfred har fyllt 3, och vi tänkte för några veckor sedan att det kanske faktiskt var dags för debut med kompis-kalas. De fick bjuda lika många kompisar som de fyllde år. Vi gillar ju att pyssla och fixa och förberedelserna har nästan varit roligast. Barnen har älskat att vara med i förberedelserna, de var SÅ TAGGADE för det här kalaset. Och det blev verkligen roligt!

Alla barn fick ett brev på posten med en karta och inbjudan.

Vi började planera en skattjakt med pirattema, och började genast samla på ölflaskor i plast till att göra flaskpost av.

Till både inbjudningarna och skattjaktskartorna så lade vi vanligt skrivarpapper i te och lät dra rätt länge till de var gulnade. Sedan brände vi kanterna så de skulle se gamla ut.

Skattjakten började med att vi gjorde en powerpointpresentation med bilder på skepp, pirater och en skatt som vi castade på TV:n. Joseph berättade en saga om kapten Svartskägg som förlist med sitt skepp och gömt en skatt i vårt kvarter. Första flaskposten hade Joseph ”redan hittat” och sedan fortsatte spåren ut till vår balkong, ut i parken, förbi en bit och sedan tillbaks till en förskolegård i närheten där vi bor.

Så här såg flaskposten ut!

Sen pysslade jag en massa små ”Jolly Rogers”, både en som välkomstskylt på dörren och små flaggor till sugrören.

Vi köpte påsar och jag ritade och klistrade ”guldmynt” på påsarna.

Alla barn fick en klubba, en liten kexchoklad och några chokladmynt. Jag fick leta över hela stan för att hitta chokladpengar. När jag väl hittade stod det ”Glad Påsk” på dem. Jaja…

Sen fyllde vi ett gammalt smyckesskrin med påsarna, ett trasig secondhand-pärlhalsband, en massa Midnattsloppsmedaljer och leksakssedlar och lite annat pråligt.

Smyckesskrinet hade jag klätt med papper som jag målat så det skulle se mer trä-igt ut.

En anteckningsbok som ser ut som ett pass använde vi för att förstärka historien om Kapten Svartskägg. Han hade verkligen varit här och glömt sitt pass, ju!

Barnen gick på historien rätt bra.

Det var till och med ett barn som inte vågade följa med ut på skattjakten. Oooops…

Vi bjöd på korv och bröd, chokladkakor, melon, popcorn och bullar, Joseph hade bakat längder med chokladfyllning och kransar med kanelfyllning.

Vi hade våra sjömanskostymer. Vi var ju inga riktiga pirater. Barnen däremot hade svarta hattar och krok och så.

Fikat var uppskattat!

Skattjakten slutade utomhus och där anslöt alla och så bjöd vi på glassbåtar. Vi hade först tänkt ha tårta. Men i ärlighetens namn gillar ju de flesta barn glass bättre än tårta. Och glassbåtar passade ju in på temat!

Sen slutade kalaset med att alla lekte i parken tills det var dags att gå hem.

Vill vi ha fler barn?

Vill vi ha fler barn?

I denna Juni = Frågemånad råkar det nu nästan bli en miniserie mitt i temat. För vi fick dessa frågor och de ska vi givetvis besvara. Samtidigt hände det en del grejer som gjorde att det får bli en hel liten serie på samma tema. Det är inte så spännande som att vi faktiskt är gravida igen eller så. Men igår var jag på Bäckenbottencentrum och fick äntligen en bra bedömning av hur det står till med min bäckenbotten, så här 5 år efter sfinkterrupturen. Resultatet finns här, i gårdagens blogginlägg. Och imorgon kommer ett rätt argt blogginlägg om när jag för några veckor sedan blev ifrågasatt för varför jag förlöstes med kejsarsnitt när Wilfred föddes.

Svaret på frågan är ja

Vi vill ha ett tredje barn. Med alla lämpliga ”om”, vi vet att det inte finns några självklarheter i det här med att ”skaffa” barn. Vi fick Wollmar och Wilfred hyfsat tätt, och det var härligt. Men vi känner att det inte nödvändigtvis var en upplevelse vi behöver göra om, det här med mindre än 2 år mellan barnen. Nu är vår yngste tre, så nu är det ju inte ens en möjlighet längre. Vi får helt enkelt se när storken behagar dyka upp hos oss igen. =)

Hur vi tänker kring en kommande förlossning

Hela resonemanget kommer i ett inlägg imorgon, som sagt. Men jag kommer aldrig mer föda vaginalt, det ska alla veta. Inte egentligen för att minnet av förlossningen är traumatiskt. Hade någon kunnat GARANTERA mig att jag inte blir analinkontinent efter en ytterligare vaginal förlossning hade jag nog vågat mig på det. Det är ändå något magiskt med att gå och vänta på värkstart och känna hur kroppen liksom gör allt det där den ”ska göra”. Men ett dygns eventuellt häftig förlossningsupplevelse står i ena vågskålen, och risken att få leva resten av livet med sviterna av en ny skada står i den andra. För mig är det ett lätt beslut vad som väger tyngst.

Det här är mina svar på dessa frågor

Alla har rätt att ställa sig samma frågor och ha olika svar, eller hur? Jag vill inte att det jag säger ska bli någon annans riktlinje.

Ni andra med tidigare förlossningsskador/förlossningstrauman, hur tänker ni?

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Vårt bästa resmål

Vårt bästa resmål

I vår frågemånad fick vi följande fråga: Vilket resmål är det bästa ni har upplevt?

Vi är ingen SUPER-BERESTA människor, ska vi kanske börja med att säga.

Men vi gillar att resa och har några riktigt härliga resor i bagaget. Mias bästa resor är nog ändå de till Sri Lanka, men eftersom jag bott där under min uppväxt så har inte jag samma ”exotiska känsla” över landet. Fast vi ÄLSKAR Sri Lanka.

Innan barnen åkte vi regelbundet till olika europeiska storstäder och oftare på typ charter. Året efter vi tagit examen och haft ett extremt intensivt år med slutspurten av plugget, arbetssökande och flytt från Göteborg till Stockholm, då åkte vi på en sån där totalt slapp all inclusive-resa till Kreta och bara åt, sova, tränade och badade i en hel vecka. Så skönt!

Under den här bloggens historia har vi hunnit resa till:

  • Sri Lanka, under graviditeten med Wollmar
  • Södra Italien, med Wollmar som 10-månaders
  • Teneriffa, med Wollmar 2 år och Wilfred 5 månader
  • Mellersta Italien, med Wollmar 4 och Wilfred 2
  • Sri Lanka med Wollmar 4,5 och Wilfred 2,5

Att åka till Sri Lanka som gravid skrev Mia ett inlägg om när det begav sig. Sri Lanka är ju både borta och hemma. Vi har släkt och vänner där, men vi brukar ju också turista runt som ”vanliga” turister också. Vi bloggade ju om hela vår Sri Lanka-vistelse nu i januari senast, bland annat följande inlägg:

Våra två italienresor med barnen har varit ena riktiga fullpoängare också.

Första gången var Wollmar bebis. Vi hamnade ute på ett litet hotell på vischan, där vi hade halvpension och fick äta tre eller fyrarättersmiddagar varje kväll. Vi kunde lägga Wollmar i vagnen och ha honom vid vårt bord på terassen och äta låååånga och sena middagar i den ljumma kvällsluften. På dagarna turades vi om att bada/sola och leka med Wollmar, eller åkte på utflykter.

Andra Italienresan var ju förra sommaren. Då åkte vi och bodde på lantgård i Umbrien. Även den mitt ute i spenaten. De hade pool, jättestor trädgård och en del djur och skog som gick att promenera i. Även där hade vi frukost och middag som ingick, men lagade egen lunch. Den resan var helt och hållet på barnens villkor, men underbar. Mias mamma var med, vilket bidrog till ett semesterlugn för oss också.

Mer om dessa resor kan ni läsa här:

Kalabrien-summering

Att bo på lantgård i Italien

Teneriffa-resan

Vi längtade efter sol och semester och bestämde oss för att få till en sista-minuten. Vi hamnade på ett all inclusive-hotell på Teneriffa, vilket var bra men inte på något sätt outstandning. Det är ju något lite tveksamt över såna där otroligt tillrättalagda platser som enbart finns till för turister. Vi skrev om den resan här – Vår första resa med två barn. Nu efteråt så kan vi läsa mellan raderna att den där tiden ändå var sjukt intensiv. Barnen var små och krävde hundraprocentig passning. 

Vi har verkligen varma känslor för både Italien och Sri Lanka, och det är nog våra favoritresmål. Italien för maten, Sri Lanka för att det är ett slags hemland men också typ paradiset.

Vad är ditt favoritresmål?

Se även:

Våra bästa tips för att resa med barn

Vår religiösa vardag

Vår religiösa vardag

De här frågorna är både jättelätta och jättesvåra att svara på. För om vi ska vara krassa så påverkar vår kristna tro oss ganska lite i vardagen, sett till vad vi gör. I dagsläget går vi nästan aldrig till kyrkan på söndagarna. Länge var det för att vi hade barn som sov mitt på dagen. Sedan har det också varit för att de har varit för små för att gå på söndagsskola, och för att vi ändå inte får uppleva något om vi springer runt med barnen utanför kyrksalen hela gudstjänsten.

Vi ber med barnen varje kväll, och pratar ofta om tron. Däremot har vi som kristna feminister lite svårt för nästan alla barnbiblar, eftersom de i regel ENBART har rum för skäggiga gubbar. Det är oftast fler lejon med i barnbiblarna än vad det är kvinnor, det är extremt provocerande.

Religiösa aktiviteter?

Vad är en religiös aktivitet? Typ barnkör? När vi flyttar ska vi försöka kolla av utbudet av barnaktiviteter i kyrkan som ligger nära, vi skulle nog gärna låta barnen testa just barnkör eller något annat sådant. Men det är på samma premisser som de kommer få testa om de gillar andra aktiviteter, alltså de behöver ju naturligtvis bara fortsätta om de trivs.

Tron påverkar hur vi tänker

Vi kan verkligen inte påstå att troende människor i gemen verkar vara bättre, trevligare eller ödmjukare än andra. Men vi använder nog i alla fall vår tro som en motivation för att personligen sträva åt just detta håll, att själva bli bättre människor.  På så sätt påverkar vår tro våra vardagliga beslut till viss del. När det kommer till stora beslut, svåra saker eller grejer som gör oss väldigt glada/tacksamma brukar vi också försöka sätta ord på detta i bön.

Det här är lite läskigt att skriva om

Det finns alltid någon som kan döma. En ”jättejätttekristen” kan döma oss för att vi är slarvkristna som knappt går i kyrkan. En väldigt icke-troende person kan bli väldigt frustrerad över att vi som annars verkar vara rationella människor tror på Gud. Vi tänker som Mamma Mu. ”Det finns fler än ett sätt att göra rätt”. 

 

Egentid och barnvaktstid

Egentid och barnvaktstid

Vad vi gör på vår egentid är ju ganska olika, så vi svarar var för sig.

Joseph

Om jag har en kväll ensam kollar jag helst på animé, spelar TV-spel eller kollar på någon serie/film som vi inte kan kolla på tillsammans. Mia tycker att rätt många filmer/serier är för läskiga. Har jag det riktigt lyxigt brukar jag köpa hem ett ”Maple-Pecan”-bakverk från ICA och chips. Det händer att jag går på bio själv också. Det är om det kommer någon speciellt film som jag verkligen vill se på just bio, men som jag vet att Mia inte alls har något intresse av. Oftast blir ju egentiden när en av oss inte är hemma, och barnen sover. Egentid som i att jag själv går ut och gör något är mestadels gymmet eller går ut och springer. Varken jag eller Mia har jättemycket behov av egentid som i att ha egna vänner och egna intressen som sköts borta hemifrån.

Mia

Min bästa egentid är när jag har noll saker inplanerade och det är tyst hemma. Jag ÄLSKAR att vara ensam. Känner jag mig väldigt harmonisk så brukar jag ligga i sängen, äta choklad och läsa skönlitteratur. Annars brukar jag också uppleva att det är väl använd egentid att just blogga/plugga. Jag har generellt inte så stort intresse för TV-serier eller film. Någon gång per år fastnar jag i någon enskild serie som jag gärna ser på då jag är ensam. Jag tycker om att promenera ensam. men inte där det är ödsligt. Mina bästa perioder av egentid i vuxen ålder har varit då jag har varit gravidledig från jobbet och hemma utan barn. Då har jag snittat på en skönlitterär bok på två dagar. Och annars har jag tagit promenader. Då har visserligen min energinivå också varit längre än annars, så jag vete tusan om jag kanske hade gjort något annat annars? Jag brukar också börja med något kreativt projekt om tiden finns, typ att rita, måla eller skapa på något annat sätt.

Joseph och Mia

Den här frågan är lätt att svara på eftersom vi precis har planerat in en weekend-resa för att fira vår tioåriga bröllopsdag. En hel helg utan barn. (Nu får vi se hur det blir med den resan i och med att flyget är inställt, men i alla fall). Vi började på varsitt håll googla och planera vad vi ville fylla den helgen med. Vi båda hade samma agenda: Mat. Vi skrev ut listor på restauranger. Sedan läste vi igenom listorna och kryssade för dem vi ville gå på. Därefter jämförde vi våra olika resultat och bestämde oss för dem vi båda hade valt. Vi har också älskat de tillfällen vi fått tummen ur och gått på teater/opera. Av någon anledning är det inget som vi gör ofta. Museum och utställningar är en sådan sak som vi tycker lite olika kring. Jag uppskattar det mycket, men det slår inte an samma ton hos Mia.

Vad gör du helst med din egentid? Och har du och din partner samma önskemål om hur era dejter ska se ut?