Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Livet som trebarnsförälder – Waldo 5 mån

Waldo

Den senaste månaden har det hänt mycket med Waldos motorik. Han har börjat att rulla mer och mer från rygg till mage och i slutet av februari kunde kan rulla obehindrat åt båda håll. Han vänder sig även emellanåt från mage till rygg, men inte lika ofta. Han tränar även för fullt inför krypandet, där han lyfter rumpan, pendlar med benen och skjuter med armarna. Han får till att snurra runt när han vill titta på något, men allt som oftast så rör han sig bakåt istället för framåt. Den motoriska utvecklingen har dock satt stopp för allt ”pratande” som han höll på med för en månad sedan. Jag känner igen detta mönster ganska tydligt på både våra barn och syskonbarn så jag antar att det är ganska vanligt. Ändå är det lite trist att inte kunna ha lika givande diskussioner med lillskrutten.

Wollmar och Wilfred

Storebrorsornas intresse för Waldo har under den senaste månaden inte förändrats särskilt mycket. De är för det mesta fullt upptagna med sina egna lekar mm, men vill till och från vara med lillebror och bära honom, krama honom eller leka titt-ut. Det känns dock som att de mer och mer ser honom som en person och pratar en del om hur det kommer att vara när han blir större. Typ, ”Det här är en gurka Waldo. När du blir 1 år Waldo kommer du att kalla det för ’GUCKA’”.

Sömn

Sömnen är helt klart bättre än förra månaden, men det är ju ändå upp ett antal gånger per natt och alltid bajsblöja 04:45 på morgonen med en sedan klarvaken bebis. Han ammar fortfarande ofta på nätterna och jag sköter transporterna till och från hans säng. Vi haft några skriknätter, men de är som tur var lätträknade. För att vara rättvisa mot honom så somnar han hur lätt som helst vid 19 på kvällarna (alltså en läggning som tar ca 1 min) och är han vaken och på gott humör (typ efter morgonblöjan) så går det allt som oftast att lägga honom i sin säng och han ligger vaken och nöjd för sig själv ett tag.

Mat

Måltiderna rullar på som vanligt för familjen, men nu har vi även en aktiv deltagare med oss. Vi har under den senaste månaden börjat med väldigt stegvis matintroduktion. Det började först med att smaka på såser och vi har sedan byggt på med att få smaka på pyttelite av saker som bananskrap, min frukostgröt, suga på apelsin, potatismos mm. Den senaste veckan har vi introducerat vårt egna bebisgröt med aprikospuré. Det var en megahit från dag 1 och nu ökar vi successivt portionerna och blir matad med detta samtidigt som vi äter middag. Nu är vi uppe i 2 tsk grötpulver och han njuter i stora drag. Vi hade egentligen tänkt vänta till 6 månader med gröten, men vi försöker råda bot på det där tidiga morgonbajset genom att de magen något mer att jobba med över natten. Det verkar kanske som att det kommer funka!

Föräldrarna

För vår del så håller vi på att planera sommarledigheten och längtar bort från allt eländigt slask och snö. Vi var nere vid kolonilotten och skulle gräva, men tjälen har inte släppt än, så det var ju lönlöst. Annars har vi äntligen kommit ut ur vinterns förkylningar och hostor och kommit igång med träningen igen. På tisdagar/onsdagar så kör vi yoga tillsammans efter att barnen lagt sig och det är riktigt härligt. Nu är det tre månader innan jag slutar jobbet, så det känns på något sätt att det är slutspurten! Snart är det vår hörrni!

5 månader sedan graviditeten

Magen och kroppen

Det går ju, som jag skrivit om så många gånger tidigare, så mycket långsammare den här gången än tidigare för mig att komma tillbaka till min ogravida kroppsform. Efter Wollmar kom jag in i mina vanliga jeans efter typ två veckor, efter Wilfred kanske två månader. Nu är Waldo fem månader och ÄNTLIGEN har jag kunnat börja nosa lite på min vanliga garderob. Det är faktiskt roligt att kunna börja botanisera lite bland kläder som jag verkligen tycker om.

Jag har aldrig ont från ärret, men den konstiga mag-känseln är fortfarande kvar. Tror dock att det minskar både i intensitet (att lika lätt beröring känns som smärta) och i storleken på området som känns knasigt.

Amningen

Amningen rullar på, helt utan knöligheter i stort. Om man inte tänker att natt-amning är ett knöl i sig. Våra bebisar har aldrig förstått sig på det där med att fyra-månaders bebisar inte behöver äta på natten längre. Waldo äter 3-4 gånger per natt fortfarande. Zzzzzz…

Bäckenet

Jag har ingen direkt värk längre. Och jag kan springa nu! Jag har sprungit fem kilometer några gånger och sju km vid ett tillfälle. Har liksom känt mig tung och stum i bäckenlederna i slutet, men det har inte straffat sig med smärta efteråt alls. Lite stelhet på kvällen efteråt bara, men det är knappt så det känns. Däremot så märker jag i kroppen när det blir för mycket gående och bärande. Säg att jag går lämningsrundan med båda barnen på 45 på morgonen, en promenad med Waldo i vagn på en timme och sedan hämtningsrundan på 45 minuter på eftermiddagen. Då gör sista hundra metrarna på hemvägen ont. Men när jag får vila går det oftast över snabbt. Så jag tycker att det överlag verkligen går åt rätt håll. Även om det känns lite seeeegt.

Handlederna

Jag har ingen värk längre, men är ”skör”. Bokläsning är fortsatt värst och när jag och barnen lagt flera timmar på högläsning i flera dagar är jag väldigt, väldigt trött i handlederna igen och handleden/tummens basled svullnar. Så tröttsamt, men det blir bättre.

Håravfallet

Jag minns inte riktigt hur länge det pågått, men minst en månad tror jag. Jag tappar så enormt mycket hår. Om jag sovit med håret utsläppt måste jag först gå och borsta ur håret innan jag går och äter frukost, för annars kommer jag ha tappa hår i kaffet, på mackan, smöret och överallt. Jättestörigt. Jag minns att det har varit så här både de andra gångerna också, och att jag förvånats över hur mycket hår jag kunnat tappa utan att faktiskt bli skallig.

Jobb

Jag och Waldo jobbar på. ”Vi” har några olika sorters jobbuppdrag varje månad nu fram till sommaren och det känns så roligt. Waldo är fortsatt en grym bebis att ha med. Nöjd och glad och pratig med människor runt omkring när han är vaken och sover i sjal när han är sömnig. Jag förstår att det är nedräkning på tiden då han kommer vara en sådan lätt följeslagare. Men när han blir en sån röjig storbebis som helst bara vill tömma skåp och välta papperskorgar, då kommer Joseph istället vara föräldraledig och kan foka helt på bebis-Waldo-röjarRalf. Och innan dess har vi en lååång ledig sommar tillsammans!

Trötthet

Jag känner mig något mindre trött nu än för en månad sedan. Tror inget egentligen att det är någon större förändring med nattsömnen eller så, men jag kanske får mer dagsljus?

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kejsarsnitt, vardagsliv och pratar Joseph om förlossningsskador?

I det här inlägget har vi samlat ihop ett gäng frågor vi fått den senaste tiden. Enjoy!

Jag är nyfiken på Mias kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid 2014 så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. När jag sedan genomgick en bäckenbottenrekonstruktion strax innan jag blev gravid tredje gången blev det liksom ännu mer skrivet i sten. truktion att inga barn ska komma ut den vaginala vägen.

Här är lite inlägg från den tiden från andra graviditeten:

Med Waldo i magen var det en läkare som skickade remissen typ i mitten av graviditeten, och jag fick datum i vecka 36.

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att det planerade snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen. Det akuta snittet där jag dessutom var sövd kändes faktiskt inte som en födsel alls. Det gjorde faktiskt inget, i och med att jag redan upplevt ett snitt en gång. Och vi fick ett magiskt första möte, men på uppvaket sen.

Förlossningsberättelserna från det planerade snittet, Mias och Josephs. Förlossningsberättelser från det akuta snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

  • Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon annan tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
  • Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördag eller söndagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten. Waldo får ibland sova i vagn och ibland hänga i sjal/sele.
  • Transportlöpning är ju också en grej som funkat väldigt väl för oss. En bra vecka har vi tidigare fått 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det. Nu har ju jag ingen vardag att transportspringa i, men jag längtar faktiskt tillbaks till det.
  • Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
  • Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex samt få bra råd om desamma, samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vid behov vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag (Joseph) har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

Fyra månader med Waldo

Waldo

Waldo fick en tuff start på sin fjärde månad i livet. För tre veckor sedan fick han sin andra dos av rota-vaccin. Redan på samma eftermiddag började han bli gnällig mot kvällen och gjorde något som han aldrig gör annars: Grät otröstligt. Gråtomgångarna höll i sig mellan 15-60 minuter och ökade sedan i frekvens. Till slut fick vi nog och 03:45 på morgon fick vi nog och kontaktade vård och åkte in till Sachska barnakuten. Det visar sig att han fått en ovanlig biverkning till vaccinet som gjorde att gas och bajs inte kom ut och detta gjorde såklart ont. De hjälpte honom på sjukhuset, men följden var ändå 5 dagar till av ett barn med överkänsligt mag-/tarmsystem så att passage av rapar, pruttar och bajs gjorde jätteont. Pysventilen ”windi” blev vår bästa vän som hjälpte honom att prutta och bajsa. Det tog honom 5-6 dagar att bli mer sig själv och att inte ägna större delen av dagarna åt att gråta.
Hela grejen med EC har således fått ett bakslag på grund av detta, han har inte fått tillbaka de signaler kring bajs som han tidigare gav och verkar överlag ha svårare att bajsa.

Största utvecklingsstegen just nu är väl att han blivit mycket bättre på att greppa och hålla i saker med flit, rulla från rygg till mage och att han babblar med ett annat slags joller, en ständig svada (som sina bröder, det är som att ha på en oändlig pratradio i vårt hushåll…)

Wollmar och Wilfred

De stora barnen kämpar på. Wollmars klass har firat sina 100 första dagar i skolan och Wilfred har börjat i en barnkör. Som för alla i Stockholms län så har barnomsorgstimmarna minskat från 40 till 30 timmar/veckan för de som är föräldralediga. Konstigt nog så klubbades lagen/regeln genom den 28 jan och blev gällande den 1 feb. Innan dess fanns ingen tydlig information om hur det skulle tillämpas. Wilfred är nu hemma en hel dag i veckan, eftersom Mia behöver ha lite längre tid övriga dagar för att göra vissa jobbgrejer.

Sömn

Sömnen har funkat ungefär som tidigare. Waldo ammar fortfarande 3-5 gånger/natt och bajsar mellan 4:45 och 5:00 (alltså 30-45 minuter innan min väckarklocka ringer). Veckan efter rota-vaccinet var det ingen som sov särskilt bra, och inte nu heller senaste veckan under pga förkylning. (Eller jag sov rätt bra, för jag var i England på hotell i några nätter…)

Mat

Waldo blivit tillräckligt stabil att kunna sitta i baby-/matningsstol (vadderad sådan). Så vid de flesta måltiderna så sitter han i den och SUPER-nöjd. Detta innebär att vi nu har en trevlig period där både föräldrar får ha besittning av hela våra kroppar vid måltiderna vilket ju är väldigt trevligt. Undantaget att skära, blanda, lägga upp mat, städa upp och få de andra barnen att äta. Men det är i alla fall ingen som sitter i knäet.

Föräldrarna

För några dagar sedan var det 1 år sedan vi fick reda på att Waldo fanns i magen. Alltså tänk: För ett år sedan var han ett streck på en pinne och inte mer än en fantasi över att få bli välsignad över ett tredje barn. Idag är han ett av det mest självklara i våra liv!


En läsare frågade efter förra inlägget:

”Jag gärna vilja läsa mer om skillnader och likheter mellan att få andra barnet och att få ett tredje. Vad genererade störst ”chock”? Hur skiljer sig syskonrivaliteten åt? Fördelar/nackdelar med tredje gentemot andra – vad är svårare/lättare? Osv”

– C

När vi fick Wilfred så var Wollmar bara 22 månader gammal. Då tyckte vi att han var ”en stor pojke” och var helt redo att bli storebror, men inser nu mer och mer att en knapp tvååring inte är särskilt stor. Vi ångrar oss inte gällande närheten i ålder, eftersom de har så stor glädje av varandra. Men det var ändå en rätt intensiv tid i livet. Chocken då var att helt enkelt vänja sig vid att vi inte kunde lägga all krut på ett barn och med ens växte det stora föräldra-dåliga-samvetet över att inte räcka till. Nu när Waldo kom, så hade vi två ganska stora och mer självständiga barn. Det förenklar det hela och för vår del kändes det mer som att, ”ok, nu har vi en till att ta hand om”.

Syskonrivalitet finns just nu enbart mellan Wollmar och Wilfred och där finns den rejält massa ibland och i vissa ljusa stunder så finns den inte alls. Att få en trea tycker jag nästan bara bar med sig fördelar. Fördelarna är att få ha fler barn att få älska och ta hand om, att familjen känns liksom mer komplett. Detta kan ju vara sagt om vilken storlek av barnaskara som helst. För oss var och är tre måltalet och jag tror inte att vi kommer att sörja att det är slut med detta. En nackdel som jag nu kommer på är att vi föräldrar nu är i minoritet i familjen, vilket kan strula till det när en vill lära barnen demokrati. Men vi löser nog det på något sätt….

Fyra månader efter tredje barnet

Fixad inför fotografering med bokförlaget

Efter operationen

Det är nu som att just kejsarsnitten aldrig skulle hänt. Alltså jag känner inte av magen alls i vardagen, inget som stramar eller hindrar mig på något sätt. Förutom om jag får för mig att smörja in magen, eller om Joseph stryker liksom ömsint över min mage. Det gör ont, den där lätta beröringen.

Magen

Sakta, saaaakta börjar jag känna igen kroppen, och magen krymper. Men den ser lite ut som ett russin. Jag tyckte inte att jag fick några nya röda och ilskna bristningar på magen den här graviditeten, men har ändå ett omfattande cirkelsystem av bristningar skrynklade kring hela magen, med naveln som nav. Det mår jag faktiskt inte alls dåligt av. Jag vet inte om jag tycker att det är direkt snyggt, men det är ändå en del av mig nu. Min mamma har alltid varit liten och smal, men med lös hud och bristningar just på magen. Jag minns att jag tyckte att det var så fint när jag var liten, och att mamma berättade om att magen såg ut så för att vi legat där. Lite som i den här texten. Jag läser den ibland, det är en av mina favorittexter på internet, what so ever.

Amningen

Amningen rullar på. Waldo hade en period när han började vända på huvudet mitt under amningen, sådär liksom för att testa exakt hur långa mina bröstvårtor kan bli. Vi kan säga så här: De kan bli mycket långa. Efter att jag slutade donera hade vi en period där Waldo fick alldeles för mycket och kräktes mycket, men det verkar ha stabiliserat sig på en mer lagom nivå nu. Och när Waldo var sjuk (Joseph berättar mer i Waldo-inlägget senare idag) så hade han så pass ont att han inte heller uppskattade att äta, riktigt.

Bäckenet

Alltså… Jag hade nog ändå hoppats på att kunna springa 5 kilometer vid det här laget. Jag började springa snabbt efter graviditeten med Wilfred och kunde springa en mil 12 veckor efteråt. Nu har det gått 16 veckor och jag har fortfarande inte kunnat komma över 4 km. Jag är fortfarande hindrad i att göra vilka benövningar jag vill, och kan inte gå obegränsat långa eller raska promenader. Med det sagt: det går ändå framåt. Jag har aldrig värk längre, det gör bara ont när jag tar i för mycket. Jag blir också märkbart starkare för varje vecka, även om det kanske blir lite hackigt med träningen pga förkylningar hos mig eller barnen. Jag har varit sugen på att anmäla mig till ett lopp på försommaren, men det känns lite risky.

Vi var ute i lekparken för någon helg sedan och det var första gången på ett år som jag kände att jag hade möjlighet att faktiskt leka, springa och klättra med barnen. De blev helt häpna, det kändes som att de inte ens mindes att jag kan vara sån/göra så. Jag klättrade längs med en slags klätter/balansbana och hamnade i ett läge med båda benen brett isär. Fötterna de gled liksom ännu mer isär när jag försökte förflytta mig, och då kändes det som att jag skulle spricka mitt itu i bäckenet. Så leken fick ett lite snöpligt slut när Joseph fick komma och föra ihop mina ben och lyfta ner mig.

Handlederna

Det finns dagar i sträck då jag faktiskt är helt smärtfri. Jag är känslig och svag i handlederna absolut, typ att vinkla gjutjärnsstekpannan för att sprida ut pannkakssmet gör ont. Men sen kommer mer intensiva dagar, och då värker det igen. Typ när Joseph var sjuk i helgen som gick. Då fick jag ju ta all matlagning, all tvätt, allt bärande av Waldo, allt torkande – allt. Då blossar handledssmärtan upp igen och det bultar och värker.

Inte så fixad, men bajsad på. Den här föräldraledighetens ytterligheter…

Jobb

Jag tycker att det här är min allra bästa föräldraledighet. Jag har inte varit på någon öppna förskola, inte någon mammagrupp och har knappt gjort någon alls ”typiskt föräldraledigaktivitet”. Men jag får jobba med olika saker och på olika sätt varje vecka och får träffa folk ändå. Och jag mår så bra av det! Jag älskar de dagar jag får vara hemma med bara Waldo, eller Waldo och Wilfred. Men jag älskar också de dagar vi har annat på agendan. Waldo verkar också trivas med att hänga med på grejer.

Det här med trötthet

Vi har delat upp det så att jag kör amningen (for obvious reasons) och Joseph tar alla andra natt-ärenden. Typ byter blöja om Waldo behöver, eller tar storgrabbarna om de har några behov. Nu när Joseph varit sjuk och sedan bortrest så ÄR JAG SÅ TRÖTT. Hela natt-racet är verkligen lite mycket. Men annars brukar jag uppleva att jag ändå får sova bra, trots att Waldo ändå äter 3-4 gånger per natt. Jag vet att jag med de tidigare barnen varit så frustrerad över det. Typ att det sägs att ”vid fyra månader ska barn klara sig utan att äta på natten” och våra barn har nattammat som aldrig förr. (Men sen har det ju ordnat upp sig med tiden och vi har aldrig behövt göra något speciellt åt ”problemet”).

De andra gångerna har jag upplevt mig bli typ som pånyttfödd efter tre månader postpartum. Att all den där dimmiga initiativlösheten och själströttheten som drabbar mig som gravid har försvunnit ungefär då. Den här gången försvann det ju så typ samma stund som jag vaknade upp efter kejsarsnittet. Men de andra gångerna har den fysiska tröttheten kommit ungefär samtidigt som den psykiska energin kommit tillbaka, vilket på många sätt var väldigt praktiskt. Nu börjar jag bli fysiskt trött, och har inte den där nyhetens behag över att känna igen mig i att vara psykiskt alert och energisk. Jag mår bra, men det har varit en intensiv vecka och jag känner mig lite sliten, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt.

Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig,

 

Livet som trebarnsföräldrar – Tredje månaden

Nytt år och tjugondag knut har passerat. Helt sjukt när en tänker på att Waldo enbart fanns i teorin för ett år sedan. Nu är han tre månader och så mycket händer varje dag.

Waldo

Lilleman är en helt annan person. Eller rättare sagt så börjar hans person verkligen lysa fram. Han har tagit sig ut ur mycket av ”spädbarnsdimman” och börjar se världen omkring sig. Han följer med stort intresse och förtjusning sin familjen i rörelse och interagerar mycket med alla. Det är leenden, prat och gott om skratt-ish (det är ett mycket gulligt försök till skratt i alla fall). Toalettandet går fortsatt bra. Han håller sig hela nätterna och alla gånger han sitter i sele/sjal. Sedan när han vaknar/läggs ner så grymtar han och meddelar att han behöver bajsa och så är det bara att ta honom och köra. Nu har vi även kommit till läget då det går åt färre blöjor på grund av att detta.

När Wollmar och Wilfred är nära går magträningen mycket bättre.

Waldos motoriska utveckling går också som den ska. Han är mycket stabil i nacken, står gärna om någon håller i händerna och har vid ett antal tillfällen vänt sig från rygg till mage och tvärtom. När han kommer på att han vill göra det känns det mycket målmedvetet, men det är mer regel än undantag att han inte gör det.

Tyvärr har lillskrutten också börjat att inse att en kan bli rädd för olika saker. Så vid plötsliga ljud (typ en nysning) eller bli lämnad ensam så kan det ibland bli väldigt ledsamt och då behöver vi köra ett litet kramkalas.

Wollmar och Wilfred

Storabröderna börjar komma tillbaka till det gullandet som de gjorde när Waldo var nyfödd. I och med att han bli mer och mer responsiv så engagerar de sig mer och mer i honom. Wollmar har den senaste månaden velat bära runt Waldo och det går hur bra som helst. Vi har även testat att sjala Waldo på Wollmar och det var superkul och mysigt för de båda. Det var verkligen världens nöjdaste bebis på världens stoltaste lillebror.

Wilfred har sett hur vi gör när vi busar med Waldo och replikerar det. Senast satt han vi matbordet och busade med Waldo som satt i babysitter. Så här lät det:
– Om du ler mot mig så kommer jag och tar dig! Om du skrattar mot mig så kommer jag och tar dig! Om du säger Wilfred så kommer jag och TAR DIG! Och Waldo log och skrattade och beundrade sin storebror som uppmärksammade honom.

Glad när storebror busar med honom.

Sömn

Föräldrarnas sömn är i regel mycket bra i och med att Waldo sover bra. Vid 19-20 tiden går det att lägga honom i sin säng och där sover han i mellan 1-3 timmar. Någon gång där så ammar han igen och sedan kan han läggas i sin egna säng igen. Sedan sover han i regel några timmar vilket är Mias bästa stund då hon får sova på mage. Efter nästkommande amning så hamnar han hos oss och ingen orkar lägga tillbaka honom så han blir kvar. Sedan kommer Wilfred och så är sängkvoten full. Vid 5 6-tiden vill Waldo oftast bajsa så på vardagar passar detta bra till när vi går upp och på helger/jullov blir det en liten ”nattaktivitet” för att sedan gå och lägga oss igen.

Mat

Måltiderna rullar på som tidigare, men det börjar märkas att Waldo vill vara med mer och mer. Annars är det inte så mycket att anmärka på här. På det stora hela så äter vi de flesta måltider utan att behöva hålla ett ledset barn och äta enahanda.

Föräldrarna

I och med att Waldo har börjat att få en nattningsrutin så innebär det att Mia och jag får mer tid tillsammans på kvällarna. Julledigheten har också gjort en massa gott då vi som både familj och som par haft mycket tid tillsammans. Vår vanliga kvällsrutin har i regel varit tea och någon TV-serie, men under senaste månaden har vi spelat lite TV-spel tillsammans. Dels har vi återupplevt forna Italien i klassikern ”Assassin’s Creed II” och just nu spelar vi genom det mycket spännande Sci-Fi dramat/trillern ”Life is Strange”.

Josephs årskrönika 2018

2018 har på många sätt varit året då både allt och inget hände. Det finns delar av året som verkligen lämat ett avtryck i våra liv, samtidigt som det varit långa perioder av sådant som jag inte alls minns vad jag hade för mig. Men det är väl så livet är. Vi är rutinmänniskor och livet rullar på och trots att det är viktiga saker vi gör, viktiga samtal som förs och viktiga relationer som byggs så försvinner det i tiden. Ibland hade det varit kul med en årskrönika som hyllar det vardagliga och lyfter upp guldkorn från den, men det får i så fall bli nästa år eftersom det kräver att en skriver ner och tar med sig dessa reflektioner. Så jag säger tack 2018 för allt du medfört och här kommer mina hightlights.

Januari

I och med flytten till Årsta blev det även aktuellt att byta förskola för barnen. Wollmar hade bara en termin kvar innan skolstart och vi hade kunnat ha kvar honom i gamla förskolan, men vi prioriterade smidig familjelogistik. Vi förlitade oss på att barn är flexibla inför nya situationer, kanske utifrån mina egna erfarenheter att under förskole- och skolår flytta fram och tillbaka mellan Sverige och Sri Lanka. Det gick bra för dem båda och i bytet har båda barnen hunnit få många nya Årstakompisar.

Förskola i Årsta innebär mer lek i skog och natur än vad de någonsin fick på Söder.

Februari

Den 10 februari gjorde vi en sådan där sak som vi bara gjort två gånger tidigare i livet och kanske aldrig kommer att göra igen. Vi gjorde och läste av ett positivt graviditetstest och fick bekräftat att Waldo fanns i Mias mage. Att självaste ”ett barn blir till” skedde i januari struntar vi i här. Det hade kanske varit lite akward om jag hade haft det som januari inlägg.

Mars

En av de allra viktigaste händelserna under mars månad var bokrelease av Mia och bästa Louise Winblad (aka Hejhejvardag) bok ”Mammaroll och snippkontroll”. Den 7 mars var det releasefest för boken i ”Bergrummet” på Skeppsholmen. Hur gick det för boken sedan? Jo, jag kan i alla fall avslöja att första upplagan såldes slut redan innan midsommar.

April

Ett större projekt och något som vi aldrig riktigt bloggade om i april var läggning av klinkers på balkongen. Nu var det inte vi som utförde självast plattläggningen, men ångesthantering, design och inköp låg helt i våra händer. Som vi skrivit flera gånger så är ”renovering” eller vilket annat som helst äntligen hemma/Ernst-jox inte riktigt vår grej och bara tanken av att borra hål i en vägg eller tapetsera ger oss massor av ångest och osäkerhet. Men när väl plattsättningen var klar så blev vi mycket nöjda och är så ännu nu.

Maj

I maj fyller både Mia och Wilfred år. Wilfred var under hela våren väldigt förtjust i hajar (började efter att hajboken köptes vid bokrean 2017) och därför önskades det ett hajkalas (med inslag av pirater).

Juni

För mig var juni månaden som gick bort. det var sista månaden innan semestern, det regnade på midsommar (typ sommarens enda regniga och kalla dag) och jag hade sjukt mycket på jobbet. Interninspektion, besök från Japan och en massa annat. Något som stod ut och som var hur mysigt som helst var att vi fick vara barnvakt åt våra kompisars tvååring när de skulle ut på galej. Han sov över en natt och Wollmar och Wilfred fick testa hur det är att ha en till liten i hushållet. (Tur dock att bebisar inte föds och är två år gamla med en gång…)

Juli

SEMSTER + FÖRÄLDRALEDIGT! Jag vet att det var många som led av sommarens hetta och att många hade det hemsk med skogsbränderna, men vi hade verkligen världens bästa sommar. OK, visserligen hade sommaren varit bättre för Mia om hon inte var gravid, men förutom det var det EPIC. Förutom Greklandsresan som Mia nämnde om så åkte vi som vanligt ut till västkusten för att hälsa på min familj och våra vänner. Vi fick förmånen att segla ut till Lindholmen en dag tillsammans med vännerna Elvira och Filip med barn och morfar.


Vi firade även som vanligt Wollmars födelsedag med släkt och vänner i mina föräldrars hus.

Augusti

Semestern/föräldraledigheten fortsatte under augusti och efter Öckerö, Marinnaelund och Astrid Lindgrens Värld åkte vi till Gotland som sedan ett par år sedan blivit en rutinhållplats för oss på sommaren. Denna gången hade vi bil med oss och hade lite större frihet att göra utflykter.

Spännande men läskigt med riddarfäktning under Visbys medeltidvecka

September

Sista månaden innan Waldos födelsemånad var intensiv på jobbet. Mycket som skulle fixas och ordnas inför pappadagarna. Ett roligt evenemang som jag fick göra var att springa Stockholm halvmaraton för tredje gången. Inte den bästa tiden kanske, men det var som vanligt ett mycket roligt lopp.

Oktober

Waldo, Waldo, Waldo! Tänk att han äntligen kom ut! De där första minuterna, timmarna och dagarna var verkligen helt magiska och när jag nu tänker tillbaka på den tiden så blir jag alldeles mjuk inombords. Min förlossningsberättelse (även om det är ett konstigt uttryck för en person som inte fött) kan ni läsa mer om här.

November

Under november kom mina föräldrar på besök och fick träffa Waldo för första gången. Ni kan ana att de njöt i fulla drag och min pappa som annars känt sig osäker kring barn och bebisar var mycket nöjd och trygg med en sovande Waldo-skrutt i famnen.

December

Sedan i augusti har Wollmar och jag gått på karate tillsammans. Jag har tidigare i livet praktiserat andra kampsporter men vi började både två som nybörjare (vitt bälte) att träna tillsammans. Efter att ha tränat hårt hela hösten så kunde vi i december båda få godkänt på vår gradering och avancera till 10 kyu/mon. Många år kvar till svart bälte kanske, men det har än så länge varit underbart att se hur Wollmar utvecklats i kroppskontroll, medvetande och disciplin under dessa få månader.

Så var 2018 förbi och det har verkligen varit ännu ett underbart år. 2019 kommer jag att påbörja min föräldrledighet med Waldo och det kommer säkert att hända en massa annat spännande. Tackar även er läsare för iår och önskar er ett gott nytt 2019!

Mias årskrönika 2018

Januari

Första halvan av januari ägnade vi åt att flyttpacka och andra halvan åt att flytta och installera oss i vår nybyggda lägenhet i Årsta. Det var inte helt utan sorg att flytta från Södermalm, men vi har sedan inte ångrat det en sekund. Vi tror att Waldo blev till precis där mitt i flytt-veckan, så kanske är han made in Södermalm, kanske Årsta…

Februari

I februari började graviditetssymtomen redan smyga sig på mig. Jag fick sluta springa bara ett par dagar efter det positiva graviditetstestet eftersom jag redan då hade ont i bäckenet.

Dagbok från graviditetsvecka 5,6,7,8

Jag började också ett nytt jobb! En dag i veckan kunde jag dricka mitt kaffe med den här utsikten, när jag fick vara med och jobba deltid på SKL och med satsningen på kvinnors hälsa. Det var otroligt spännande och roligt, men kanske inte optimalt att börja nytt jobb exakt som jag mådde lite småilla, var kroniskt hungrig och sjukligt trött.

Mars

I mars släpptes min och Louises bok! Och förutom på vår egen releasefest så fick vi också vara med i en rad olika mediesammanhang:

Studio ett

P4 Stockholm

Tyngre Radio

Nyhetsmorgon

Mars månad är en månad där jag uppenbarligen lämnat avtryck efter mig, men som jag knappt ens minns själv. Jag var SÅ TRÖTT. Alla kvällar som inte gick åt till intervjuer eller andra ”måsten” sov jag mig igenom. Den här perioden hade jag också världens bästa Ellen som student på fysiojobbet, och började min masterplan med att försöka värva henne att bli min vikarie. Hon var därför en av de allra första som fick veta om graviditeten.

I mars deltog jag också i en utbildningsdag om förlossning/förlossningsskador och föreläste.

Graviditetsdagbok vecka 9, 10, 11, 12

April

I april var jag och SKL-jobbet ute på turné och jag hann åka till Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå. Min roll var att prata om patientperspektiv på förlossningsvård/förlossningsskador. Jag började må lite bättre och gick på ett tidigt ultraljud och fick se ett litet hjärta slå. Det här måste ändå ha varit graviditetens bästa period, jag hade inte jätteont och var inte heller jättetrött.

Graviditetsdagbok vecka 13, 14, 15 och 16.

Maj

I maj gick vi på ultraljud och blev flyttade nio dagar, så vi fick gå på ett ultraljud till. Jag fyllde 32 år men minns faktiskt inte ens om vi firade mig? Den här graviditeten, eller tiden som förflöt under det att graviditeten pågick är sannerligen som en dimma.

Jag deltog i Barnmorskeförbundets konferens och hade där en presentation om en studie om bäckensmärta efter graviditet som jag varit med och gjort.

Jag började få mer och mer ont i bäckenet och insåg att jag inte längre gjorde ett riktigt bra jobb eftersom jag drog mig från att göra vissa undersökningar och behandlingar bara för att skona mig själv. Vi började planera för sjukskrivning.

Under hela våren hade jag föreläst varannan vecka i ett vidareutbildningsprojekt för barnmorskor. Min roll där var att föreläsa om fysisk träning efter graviditet. I maj tackade jag för mig och kände att jag behövde sluta jobba efter jobbet. Det var ett otroligt roligt uppdrag och jag hoppas att jag får något liknande igen.

Graviditetsdagbok vecka 17, 18, 19 och 20

Juni

I juni avvecklade jag mig själv på fysiojobbet men fortsatte att jobba på SKL en dag i veckan graviditeten ut. Ellen kom och började jobba direkt efter att hon tagit examen och jag kunde successivt lämna över mina patienter till henne. Den här månaden var bara ett ända långt ihopbitande för att klara av vardagen. Inget kul alls, faktiskt.

Graviditetsdagbok vecka 21, 22, 23 och 24.

Juli

I juli började vår sommar. Barnens förskola var stängd och vi åkte på en sista minuten till Grekland och sedan till svärföräldrarna på västkusten. Under sommarsemestern låg jag mest i skuggan och tittade på när Joseph och barnen lekte. Jag blev otroligt svullen under de här varma sommarveckorna och tror att jag gick upp över 10 kg mellan två barnmorskebesök. Det var otroligt tungt! Även om sommaren på så många sätt var fantastisk så älskade jag INTE att vara jag.

Graviditetsdagbok vecka 25, 26, 27 och 28.

Augusti

Den stora händelsen i augusti var att Wollmar började förskoleklass. Det innebar också att jag fick vagga runt till både förskola och skola varje morgon och eftermiddag, varje runda tog mig ungefär en timme. Jag började läsa en kurs ”Kost vid graviditet och amning”  och det var bra, för då fick jag fokusera på något annat än att vara frustrerad över hur ont jag hade.

Graviditetsdagbok vecka 29, 30, 31, 32 och 33

September

I september medverkade jag på den nationella patientsäkerhetskonferensen  genom mitt SKL-jobb och fick även där förmånen att belysa patientperspektivet på förlossningsvården. Övriga dagar var jag hemma och all tid gick åt att lämna/hämta barn, plugga min kurs, vara på gymmet och cykla eller så åt jag morötter. Morötter alltså. Världens bästa graviditetscraving.

Graviditetsdagbok vecka 34, 35, 36 och 37

Oktober

Oktober alltså, årets bästa månad! Mitt vatten gick två dagar innan planerat snitt och ut kom världsbästa bebisen Waldo. Han föddes den 14 oktober och andra halvan av oktober månad var fylld av bebisbubbla och mys.

Graviditetsdagbok vecka 38 och 39

Förlossningsberättelse

På ledig tid den här månaden jobbade jag med att fixa inför forskarkalendern, började planera för en bok tillsammans med två barnmorskor och en läkare OCH skrev en tenta samma dag som vi kom hem från BB.

November

Novembers stora utmaning var att ha alla barnen själv i fyra dagar när Joseph åkte till England med jobbet. Våra barn är ena riktiga champs när det gäller och det gick riktigt bra. Vi sov alla i samma rum, åt bara barnens favoriträtter och tummade på en del andra rutiner och regler. Wilfred som är fyra år visade sig vara både villig och duktig på att ta hand om lillebror. Wollmar med förstås, men han är inte lika intresserad.

Jag och Louise skrev på ett nytt bokkontrakt för en ny bok på Fri Tanke förlag. Waldo sov sig igenom november och jag hann skriva en till tenta, göra en hemtenta och börja på kursens examensarbete, utöver att jobba med de två aktuella bokmanusen.

Min återhämtning efter två veckor  och efter fyra veckor

December

Nu känns livet med tre barn redan självklart. Graviditeten som pågick större delen av året är glömd och förlåten, till stor del i alla fall. Jag har kvar lite av det bäckenonda och det kommer nog dröja innan jag hittat hem helt i kroppen efter den här graviditeten.

Jag fick föreläsa vid två olika tillfällen, på två olika utbildningsdagar om endometrios. Waldo fick hänga med och sov sig igenom det hela i en sjal på min mage. Jag är otroligt tacksam över att få vara igång med lite såna ”lyxjobb” då och då. Jag trivs ändå bäst när jag inte enbart är hemma och skrotar.

Vår jul blev härlig och bullrig med storfamiljen. Våra barn har nio kusiner och en kommande här i Stockholm och de alla är ett så himla härligt gäng!

2019 blir ett annorlunda år

2019 kommer med 100% säkerhet bli HELT annorlunda än 2018 och det finns saker som jag ser SÅ mycket fram emot! Jag är så glad över att ni är med oss!

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

5 sätt att hjälpa nyblivna föräldrar

Det här är ett repostat äldre inlägg som vi kände för att köra på repris nu. Det är INTE en pik till någon om att just vi skulle behöva mer stöd i vår nuvarande situation. Utan mer att vi tänker att det kanske är fler som hittar hit just nu. Som kanske är nyblivna föräldrar själva, eller som rör sig i kretsar med nyblivna föräldrar.

Uppvaktning av nyblivna föräldrar

I min familj är vi fyra systrar, och tillsammans har vi nu 12 barn och en syster har en ytterligare i magen. Är det något jag lärt mig av mina systrars och mina egna erfarenheter är att även om vi är ganska lika, har vi haft ganska olika upplevelser. Både av förlossningarna, BB-vistelserna och tiden efter. Jag har varit och hälsat på en av systrarna på BB på när hon dagen efter förlossningen såg helt oberörd ut, bara lite mindre gravid än senast vi sågs. Jag själv har legat i blodpölar i en sjukhussäng dagar efter en förlossning och upplevt det oerhört integritetsbesvärligt att ha besök. Erfarenheterna gör ju såklart väldiga skillnader! Jag och Joseph har tillsammans sammanfattat våra 5 bästa tips för att hjälpa och fira nyblivna föräldrar.

Två veckor gammal bebis och föräldrar…

  • Hör av dig och berätta hur glad du är över det nya livet.

Säg i första hand ”Grattis” och i andra hand ”hur mår ni?”. Lyssna på svaret, och visa att du är beredd att höra svaret även om det av någon anledning inte är rosenskimrande. Om det inte är läge för något längre samtal lämna ett öppet erbjudande:  ”Hör av er när som helst om ni behöver prata. Jag ska inte ge råd, jag vill bara lyssna!” De allra flesta har en historia de vill och behöver berätta, om och om igen.

  • Lämna ett öppet erbjudande.

”Jag är jättejättesugen på att få komma och hälsa på er och er nya bebis. Jag kommer givetvis ta med mig mat/fika till oss alla och kommer diska innan jag går. Hör av er när ni vill ha besök”. Förvänta dig inte att det är rimligt att göra besök enligt när du själv tror att det kan passa. Det kan vara redan jättetidigt eller flera veckor senare. Vänta på en inbjudan.

  • ”Jag är i affären, är det något ni behöver?”

Blommor är fantastiskt, men lika gärna en matkasse. Fyll den med kaffe, god juice, färsk frukt, nötter och andra lättätna saker som inte kräver en massa tillredning. Om de nyblivna föräldrarna inte får så mycket ro till matlagning kan en blodsockerhöjare vara räddningen. Att bara komma förbi med något föräldrarna behöver men inte vågar sig ut att handla kan vara en toppenidé. (Har du tur kan då också få chansen att få en sneak peek på bebisen! Utan att för den sakens skull ha bokat det där med uppstyrda besöket.)

  • Köp något till bebisen i en större storlek

De flesta ger bebiskläder i present och i en väldigt liten storlek. Bebisar växer som bekant ofta väldigt snabbt och det kan vara mer värt att ge ett plagg i storlek 62-74. Då kommer familjen kunna njuta av din present längre. Om det skulle vara att familjen behöver mer stöd än bara en present kanske ni kan gå ihop ett gäng till en större summa som kan användas till något av de dyrare barnrelaterade inköpen.

  • Erbjud din tid

Det är naturligtvis väldigt upp till varje nybliven familjekonstellation att känna in behovet och önskemålet om detta. Men om du känner familjen väl kan du, efter att första månaderna passerat, erbjuda din tid. Tid till att sitta och hålla bebisen i vardagsrummet medan de nyblivna föräldrarna får tid att göra allt som hänger efter. Eller ta bebisen på en vagnpromenad medan föräldrarna får 45 minuter ostörd tid på ett café. Det behöver inte handla om uppstyrd tid du är ”barnvakt”  och föräldrarna bort i flera timmar. Det kan vara minst lika hjälpsamt att finnas där korta stunder. OBS: det kan också vara minst lika störande att finnas där ofta och tätt. Var lyhörd!

Från back then när vi gjorde tackkort för uppvaktningen när Wollmar föddes

Vad är dina bästa tips och upplevelser?

Vilka är dina erfarenheter av hur folk INTE bör göra? Berätta!

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!