Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Min fysioterapeutiska filosofi

Min fysioterapeutiska filosofi

Under min sjukskrivning i oktober/november hann jag tänka en del. Det här inlägget handlar om en del tankar jag har om vem jag är som fysioterapeut, hur jag vill jobba och vem jag vill vara som yrkesperson. Jag tror att jag är en bra vårdgivare de allra flesta dagar. Men i ärlighetens namn så omfattar landstingsdriven primärvård inte alltid några större möjligheter att göra ett toppenjobb. Vi har alldeles för högt satta ekonomiska krav (= vårdpolitik) och vi har ganska usla förutsättningar för att uppnå dem. Jag funderar en del över framtiden men försöker fokusera på nuet.

Om jag inte kan styra mitt jobb utifrån en massa yttre omständigheter kan jag i alla fall försöka styra hur jag upplever det hela. Genom att sätta ord på det jag verkligen vill med mitt yrkesutövande tror jag mig vara en bit på vägen. När jag måste prioritera kan jag ha min egen kompass att gå efter. Cut the crap, så att säga. 

Vad är fysioterapi?

Från skriften ”Fysioterapi – vetenskap och profession” hämtar jag följande urklippta citat:

  • Fysioterapi omfattar kunskap om människan som en fysisk, psykisk, social och existentiell helhet i ett hälsoperspektiv. I centrum för kunskapen står förståelse av kroppen, dess rörelse och funktion samt interaktion med andra och med miljön. Rörelse utgör en grund för människans funktion och är också ett medel för människan att nå sina mål och därmed hälsa och livskvalitet.
  • Fysioterapi syftar till att främja hälsa, minska lidande och till att behålla eller återvinna optimal rörelseförmåga och rörelsebeteende.
    Detta gäller särskilt när en människas funktion, aktivitet och delaktighet begränsas eller hotar att begränsas av sjukdom och skada, ålder eller fysiska och psykosociala omgivningsfaktor.
  • Fysioterapi sker i en personcentrerad klinisk resonerandeprocess som innefattar utredning, diagnos, intervention och utvärdering i samklang med klienten och andra involverade.

Vad betyder detta för mig?

Kroppen är mitt huvudområde, och rörelse är både mål och medel i behandling. Mina patienter söker mig på grund av lidande, funktionsnedsättning och nedsatt förmåga till delaktighet i för dem meningsfulla aktiviteter. Oftast på grund av graviditetsrelaterad ohälsa eller förlossningsrelaterade skador.

Vilka grundstenar har min fysioterapeutiska filosofi?

 

  1. Jag tror på dig. Jag tror att du har en adekvat upplevelse av din egen hälsa (det här låter konstigt, men inom mitt område är det väldigt många patienter som upplever sig ifrågasatta av vården). 
  2. Jag tror att kunskap är makt och en väg till bättring. Jag brukar lägga en avsevärd del av behandlingen på patientinformation. Utifrån goda kunskaper kommer du sedan själv kunna ta goda beslut angående din egen hälsa.
  3. Jag tror på rätten till rörelse och rätten till rörelseglädje.

 

Rörelseglädje

Rörelseglädje är vad jag vill åstadkomma. Jag tror innerligt att kroppen är gjord för rörelse och att rörelse är hälsofrämjande på så många plan. Rörelseglädje behöver inte innebära att du studsar ut ur mitt behandlingsrum med målet att gå hem och anmäla dig till nästa Stockholm Marathon. Rörelseglädje är för många av mina patienter så basala saker som att kunna hoppa i lövhögar med barnen eller lyfta ner ett barn från en gunga. För andra är målet återgång till elitidrott. Målen är alltid olika.

Alla är inte beredda eller redo att ge fysisk träning som behandling en chans

Det finns människor i olika stadier av motivation för olika saker. Jag jobbar mest med rörelse, men också med en del manuella behandlingar framförallt för smärtor i bäckenbotten. Ibland är fysioterapi inte det som står främst på agendan. Då bollar jag gärna vidare till läkare som kan erbjuda smärtlindring via läkemedel eller sjukskrivning. Kanske till annan yrkeskategori där britsbehandling och smärtbehandling ingår i professionens grund om det är det patienten vill åt.

Mitt yrkesområde är rörelse. Mitt yrkesmål är rörelseglädje.

Mitt mål är att du aldrig mer ska behöva mig.

Ibland kan rörelse det som krävs för att lirka upp en stelhet som i sin tur leder till minskad smärta. Ibland kan rörelse innebära rehabövningar som stärker upp musklerna i ett visst område. Ibland är rörelsen av mer långsam och töjande natur, och syftar till att minska smärta.
Ibland kan rörelseglädje innebära att en patient får lära sig hur man kan röra sig trots en kronisk smärta.
Ibland kan rörelseglädje vara en livsstilsförändring som innebär att patienten ökar sin fysiska aktivitet. Ibland kan rörelseglädjen snarare omfatta en minskning av antalet stressade, pressade och ångestladdade träningstimmar.

Min fysioterapeutiska filosofi är att du har rätt till rörelseglädje och att du har de inneboende resurserna för att komma dit.

Min roll är att vägleda dig fram till ditt mål. Arbetet längs vägen är ditt eget verk.

 

Julburiyani

Julburiyani

Vi brukar aldrig orka äta julmat i särskilt många dagar. Därför brukar vi, några dagar efter jul, ge efter och göra något helt annat. När vi firar jul på Öckerö (som i år) brukar det vara Sri Lankesisk mat som är det självklara valet efter all svensk julmat. Då lagar min pappa maten. När vi är hemma i Stockholm brukar vi istället göra en julburiyani och ha som bjudrätt, speciellt om det är till en knytistillställning hemma hos någon annan.

Buriyani är en risrätt som kan liknas vid vår pyttipanna. Har man fått över från en kycklingcurrygryta kan man liksom ta den och blanda i denna stekta risrätt, och helt plötsligt har man en ny måltid. I det här receptet blir allting däremot nylagat. Den är en underbar jultradition och innehåller dessutom alla de vanliga svenska julkryddorna.

Ingredienser (ca 8 port):

  • 1 hel kyckling, styckad i mindre bitar
  • 5 dl ris, tvättat och sköljt
  • 2 stora eller 4 små lökar
  • 200 g frysta gröna ärtor
  • 100 g russin
  • 1 tsk chilipulver
  • 2 msk currypulver (Sri Lankesisk eller indisk, inte sån där gul svensk…)
  • 5-6 currylöv
  • 2,5 cm färsk ingefära, skalad och finhackad
  • 4-5 klyftor vitlök, finhackade
  • 0,5 tsk svartpeppar
  • 2 tomater, hackade
  • 3 hela nejlikor
  • 1 kanelstång
  • 3 kardemummakapslar
  • 2 tsk salt (eller efter smak…)
  • 50 g cashewnötter

Gör så här:

  1. Stycka kycklingen och skär köttet i bitar. Lägg kycklingköttet i en skål på sidan av för tillfället. Ta sedan skrovet och lägg i en kastrull och täck med vatten och låt koka i ca 20 minuter.
  2. Fräs löken på medelhög värme så att den bli gyllenbrun i en panna. Lägg till ärtorna och russinen och fräs i cirka 1 minut. Häll av detta i en skål på sidan. Det ska blandas med risblandningen inför serveringen tillsammans med cashewnötterna.
  3. Blanda chilipulver, currypulver, currylöv, ingefära och vitök och fräs med olja i en stor kastrull eller gryta i 1-2 minuter på medellåg värme. OBS! Det kommer lukta starkt!
  4. Höj värmen och lägg till kycklingbitarna + svartpeppar och fräs/sjud i 8-10 minuter.
  5. Lägg till hackad tomat, nejlika, kanel, kardemumma och salt och låt sjuda i ytterligare 2 minuter.
  6. Ta ca 4 dl av buljongen från det kokta kycklingskrovet och häll i grytan.
  7. Skopa upp 1,5 dl av vätskan och spara vid sidan av. Denna är smakstark och kommer kunna användas som sås för att öka smaken på den färdiga rätten. Tillsätt med salt vid behov.
  8. Lägg till riset och ca 7 dl vatten eller kycklingbuljong. Koka nu på svag värme 15-20 minuter.
  9. Ta den färdiga rätten och blanda med lök, ärtor, russin och cashew. Servera och njut!

Servering

Mias släkt är stor och när vi ses blir det alltid att alla tar med sig olika bidrag till måltiden. När vi tar med vår julburiyani har vi en ugnsplåt full med risblandningen, en matlåda med lök-blandningen, en påse med cashew och en liten låda med såsen. När vi väl är framme kan vi blanda ihop och värma upp allt, i mikron eller snabbt i stekpanna. En fantastisk rätt att ta med på ett knytkalas!

Avsluta julen med alla julsmakerna i en icke-traditionell julrätt!

 

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

Idag har det gått nio veckor sedan min operation. I början skrev jag dagboksliknande inlägg om hur min återhämtning gick:

Sedan började jag jobba och skrev då ett inlägg om de sista veckorna av sjukskrivningen: Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5.

Sedan dess har jag varit rätt tyst om min egen återhämtning

Jag började jobba och det var rätt mycket med det. Sedan började forskarkalendern och jag ville inte paja den med en massa personliga inlägg mitt i. Och: Jag har varit lite osäker kring hur resultatet faktiskt blivit. Det är jättemycket som känns bättre, men också saker som inte känns bra. Jag har behövt landa lite i det, och fundera hur jag ska formulera mig.

I ett inlägg inför operationen skrev jag om mina förhoppningar och förväntningar.

Jag sammanfattade mina mål så här:

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Resultatet enligt detta är:

  • Jag får inte längre typ 4 sekunder mellan bajnödighetssignal och att det är extremt akut.  Jag kan dricka klart en kopp kaffe, ställa den i vasken, gå ett ärende till ett annat rum och sedan gå i normal gångtakt till badrummet.  Det är en STOR förbättring.
  • Jag har ett himla schwung i min bäckenbotten när jag kniper. Jag känner mig väldigt stark! Jag upplever nästan inget svaj nedåt när jag hostar. Jag har inte testat knipa med knipkonerna, men har jag en känsla av att jag skulle kunna ha i mycket mer vikt nu än förut.
  • Jag känner att min bäckenbotten är superstabil.
  • Jag kan ta imodium, och jag kan också skippa det. Det är himla skönt. Det är liksom ingen kris och panik om jag råkar glömma mina tabletter på morgonen.

Ett extra plus!

På extra plus-sidan har jag återfått ett ganska snyggt snipp-utseende! Jag har en mellangård! Det känns som en härlig bonus att jag faktiskt känner som att jag återfått min snippa som den var före barn. Jag har före och efterbilder som jag aldrig någonsin kommer visa någon, men jag är ändå himla glad för att kunna se skillnaden så bra. Jag funderade ett tag på att skicka bilderna till läkarna som opererade mig. Men det kändes för nära hela #Metoo och dickpicks-debatten, haha. Man skickar ändå inte könsbilder till folk bara sådär. (Varför finns det män som inte fattar det?)

Men.

Det finns ett men, och det är det här som jag varit lite ledsen över. Jag har ju skador på både inre och yttre analsfinktern. När den yttre sfinktermuskeln inte funkar som den ska får man svårt att knipa och hålla emot gaser och avföring. Denna har ju lagats nu och jag kan hålla mig mycket, mycket bättre än förr! Men jag har ju kvar en skada/dysfunktion i den inre ändtarmsmuskeln. Den här muskeln ska liksom ha en spänning hela tiden för att hålla inne gaser och avföring. Nu när jag kan hålla mig bättre i olämpliga sammanhang. Men det liksom mer skjuts i systemet när jag väl släpper mig. (Det här är inte superkul att skriva om, men vi är redan på det klara med att alla fiser ibland va?). Jag upplever det som att jag nu får mer frekventa yttepytteläckage i samband med att jag pruttar än vad jag hade förut. I land tycker jag att det läckt utan att jag alls uppfattat det. Det är inget jätteproblem, det är bara väldigt lite och bara att gå på toaletten och torka. Men ibland börjar det svida och klia, och då blir jag less. Jag hade inte så innan och tycker att det är trist att ha nu. Jag hoppas på att det handlar om att musklerna håller på att hitta en ny inbördes balans och att jag blir bättre med tiden när det gäller även detta.

Jag tränar på

Fem veckor efter operationen började jag träna kondition på cykel, först bara 20 minuter åt gången. Det kändes ovant och lite småont. Redan andra gången kändes det bättre, och jag har sedan stegrat till 30 minuter. Jag hade säkert klarat hela spinningpass nu. Jag gör fortfarande mest rehabanpassad träning med förhållandevis litet buktryck, men vågar nu lyfta och bära Wilfred (treåringen) litegrann. Kvar att testa är omslutande sex och löpning och så småningom testa mer generell träning med motstånd, vikter och större buktrycksutveckling. Nu när vi snart ska flytta har jag ändå inget aktivt gymkort, så det är inget som kommer hända jättesnart. Och jag är ju som alltid mer sugen på löpning än styrketräning.

Det är bra att utvärdera så här

Nu när jag skriver det här märker jag att operationen faktiskt lyckats himla bra. Det är lätt att fastna i att fokusera på det negativa. Att jag fått ett nytt symtom som jag inte hade innan har varit rätt nedslående. Men på det stora hela är jag nöjd och tacksam!

Bagebrô till jul

Bagebrô till jul

Hönökaka är det självklara festbrödet i min släkt. Min Mormor jobbade på ”Åkes bageri” som tonåring och har med sig receptet därifrån. Hennes recept är anpassad efter de bak hon gjorde i sin bakkällare, på 13-15 kg mjöl. Jag har skalat ner detta till en mer hanterlig mängd.
Tyvärr är det svårt att få allt rätt när man bakar i en vanlig hemmaugn. Mormor har en vedeldad bakugn som håller en temperatur på någonstans mellan 300-350 grader. Dessutom bjuder en sådan ugn på ganska mycket undervärme som gör att den reletivt tunna kakan får snabbt färg på båda sidor utan att bli torr.

Jag har löst detta genom att baka på en baksten Denna har jag ställt på en plåt som ligger på näst högsta falsen och blir värmd till max temp tillsammans med ugnen. Då får jag värme från ugnens värmeelement uppifrån och stenens lagrade värme underifrån. Har du ingen sten kan man slänga i en tjock plåt eller i ”värsta” fall en vanlig plåt, men grädda då i mitten av ugnen och något längre tid. Tyvärr kan man ändå inte få smaken av vedeldad ugn utan att faktiskt grädda i en riktigt.

Förutom sten eller plåt behöver du:

Kavel och gärna en kruskavel.
Någon form av brödspade för att flytta på kakorna.
Nagg eller gaffel eller liknande.

Ingredienser:

  • 50 g jäst
  • 700 g vatten
  • 210 g socker
  • 175 g smör/margarin
  • 1400 g mjöl
  • 3 ½ tsk salt

Blanda alllt ordentlig för hand eller i maskin och låt jäsa i ca 30 minuter.

image
Efter degblandningen gör man ämnen (bullar) som väger ca. 420 g st. Det blir sex stycken och dessa ska jäsa i 30 minuter.

image
Kavla ut ämnena till kakor. Snåla inte med utbakningsmjöl.

image
Kör sista kavlingen med ett knäckekärve (aka. kruskavel).

image
Flytta över kakan med ett fjôl (aka. brödspade) till ett bakställ eller till ett annat lämpligt ställe. Jag brukar lägga kakorna på uppklippta gamla mjölpåsar eftersom detta underlättar att senare flytta över den jästa kakan till fjôlet. Jäs i 30 minuter till. Slå på ugnen till maxvärme.

image
Sedan är det bara att plocka upp med fjôlet igen och nagga kakan ordentligt med en stapp eller gaffel. Skjutsa in den i ugnen på stenen eller plåten.

image
Grädda i ca. 4-6 minuter och ta ut kakan.

Sedan är det bara att skära upp en redig skiva och njuta av med smör och ost. Eller varför inte julskinka med senap såhär års?

Årets julbak

Vi har åkt ner till Öckerö några dagar innan jul. Dels för att komma undan julstressen i tågtrafiken, men också för att ha tid till ett riktigt julbak. Det är släkttradition, släktträff i bakstugan och en väldigt mysigt och roligt bakupplevelse för både barn och vuxna. Mormor har numera sålt sitt hus med bakstugan i källaren, men vi hoppas på att få till ett bak i någon annans källare. Följ oss på instagram så lovar vi att uppdatera med bilder!

 

Farmor Monicas Chicken Korma

Farmor Monicas Chicken Korma

Ibland gör vi min farmor Monicas recept på kyckling korma. Jag har själv inga minnen av henne då hon gick bort när jag fortfarande var bebis. Men hon är en person som det fortfarande pratas mycket om i familjen. Hon var en Srilankesisk dam med bestämda åsikter, stort hjärta och passion för matlagning och bakning. Hon har lämnat efter sig en kokbok som innehåller allt och lite till, med allt från husmorstips till hur man kan ersätta vispgrädde med annat till recept på födelsedagstårtor och curries.

När mina föräldrar letade efter hennes julrecept för ”Love cake” härom året hittade vi det här Korma-receptet och bestämde oss för att testa det.
Efter en testlagnng blev det ett nytt favoritrecept! Här kommer alltså en sri lankesisk version av den klassiska ”chicken korma”-rätten. Vi vet att de flesta av er inte sitter på pandam leaves och curryblad, men hey. Resten av kryddorna har ni såhär inför jul. Och i er lokala asiatiska livs finns resten!

image

Ingredienser:

ca 1 kg kyckling lår utan skinn
1/4 msk gurkmeja
½-1 liter vatten
1 tsk salt

a)

30 g Ghee
125 g (1 medelstor) gullök
1-2 bitar rampe/pandanleaf
2-3 löv karapincha/currylöv
3-4 kapslar kardemumma
1 kanelstång

b)

½ tsk svartpeppar
30 g ingefära (färsk eller puré dock inte pulver)
30 g vitlök (färsk eller puré dock inte pulver)

c)

1 msk korianderfrön
1 tsk fänkålfrön
1 tsk kummin
1 tomat
2 gröna chili
120 ml matyoghurt

d)

½ msk vallmofrön
60 g cachewnötter
60 g cocosflingor
1 tsk torkad mynta

alternativa smaksättare mot slutet

1 tsk tomatpuré eller mer
pressad lime
någon tesked socker
salt

Gör så här:

Skiva lök. Värm på olja och ghee i en panna. Ha i alla a) ingredienser och stek tills löken är gyllenbrun. Skölj och skinna av kycklingen. Gnid in gurkmeja. Lägg i och stek kycklingen i några minuter och häll sedan på vattnet.

Medan kycklingen kokar, hacka och mal ingefära och vitlök, och mal även svartpppar. Sätt undan i en skål. Värm fänkål och kummin i en stekpanna i någon minut på medelhög värme (kryddorna ska inte rostas utan enbart ”torkas”). Mortla/mal koriander, fänkål och kummin. Hacka tomat och chili. Tillsätt alla b) och c) ingredienser och låt koka i ca 15 minuter.

Mal vallmofröna och finhacka eller mal nötterna och cocosflingorna. Tillsätt alla d) ingredienserna och låt puttra tills såsen tjocknat. Smaka av med socker, lime, tomatpuré eller mer salt om det behövs. Servera med ris.

image

Det här är inte ett julrecept tänker du kanske nu.

Men vi är en familj med rötter i Sri Lanka. Kanske hade min farmor Monica bjudit på just detta en söndag i december. Att söka våra rötter hör högtiderna till, eller hur?

Var finns dina rötter och vad bär högtiderna med sig för dig?

Marinas pepparkakor

Marinas pepparkakor

Vi har en bok där vi skriver ner och samlar favoritrecept. Där i har vi ett  pepparkaksreceptet som  kallat ”Marinas pepparkakor”. Marina är Mias mamma, men receptet är egentligen inte hennes utan Mias mormors och förmodligen äldre än så. Jag tror att receptet skiljer sig lite från ett klassiskt pepparkaksrecept, framförallt för att det utöver de klassiska pepparkakskryddorna innehåller även pomeransskal.

Vi älskar dem i alla fall. Mia mest av alla. Hon brukar vilja äta sina pepparkakor med smör och ost, gärna till frukost. Men det kanske alla tycker, att just deras mammas pepparkakor är de godaste?

image

Ingredienser:

  • 200 g mörk sirap
  • 5 dl socker
  • 2 tsk malen kanel
  • 2 tsk malen ingefära
  • 2 tsk malen kryddnejlika
  • 1 msk malen pomeransskal
  • 2 tsk bikarbonat
  • 300 gram margarin eller smör
  • 3 ägg
  • 800 gram vetemjöl

Såhär gör du:

Blanda socker, sirap och kryddor i en kastrull och ställ den på spisen på ganska hög värme tills sockret smält.
image

Alltså: det ska liksom bubbla lite, inte koka. Röran blir liksom flytande och lite glansig.
image

Ta bort kastrullen från plattan och tillsätt bikarbonat.

Bikarbonaten liksom ”fizzar” lite i smeten, nästan som om du hade slängt i en liten brustablett. Smeten ändrar också färg litegrann.
image

Låt smöret smälta i blandningen.

image

Tillsätt äggen när blandningen svalnat något, ett i sänder.
Blanda till sist i vetemjölet. Det här steget är jobbigt om du inte kan föra över degen till en degblandare. Man får jobba med sina armmuskler och veva, veva, veva för att få in allt mjöl i degen. Har du någon där hemma, så be om avlösning om det blir för tungt.
image
image

Låt sedan degen stå i kylen i några timmar eller över natten, sätt bara locket på kastrullen och ställ in den!

Baka ut på mjölat bakbord. Använd kavel och pepparkaksformar såklart. Och baka i mitten av ugnen, 5 minuter på 200 grader.

Vi kanske inte är bäst i världen på att spritsa kristyr, men vi har i alla fall stans godaste pepparkakor.

Hur gör du dina pepparkakor? Och har du några bra kristyrtips?

Böcker jag läst under min sjukskrivning

Böcker jag läst under min sjukskrivning

Jag har läst, för att vara mig, oerhört lite under min sjukskrivning. Anledningen stavas: Gossip Girl. Redan dagen innan operationen när jag sysslade med den där tarmrensningsgrejen, började jag kolla på Gossip Girl. Jag har inte alls sett det innan. Men sedan blev Serena, Blair, Chuck, Nate och Dan mina bästisar. Jag har sett orimligt mycket av dem dessa veckor. Alltså alla 6 säsongerna, 24 avsnitt per säsong. 42 minuter per avsnitt.

Men, för att min hjärna inte skulle ruttna helt har jag läst ändå, mellan varven.

Frisk utan flum

Frisk utan flum : en vetenskaplig väg till bättre hälsa

Den här boken är utgiven på samma förlag som min och Louises kommande bok. Jag fick till och med frågan om de fick låna en av mina bäckenbotten-illustrationer till boken, och de fick de såklart. Boken är skriven av en molekylärbiolog och en biokemist. De skriver en lättläst och faktaspäckad bok om hälsa, utan flum. Det kraschar en del myter och ger en del råd och tips.  ”Det här är inte en dietbok eller en träningsbok. Det är en bok om hur mycket bättre du kan må bara genom att ändra små saker i din vardag. Inget flum, bara sådant som är vetenskapligt belagt.” Jag gillar den här boken!

En droppe midnatt

En droppe midnatt

Alla som känner mig vet att jag ÄLSKAR Jason Diakite. Jag har sett fram emot att läsa hans bok så länge, och äntligen fick jag tid och tillfälle. Den här boken var fängslande på ett helt annat sätt än hans musik. Den var historisk, drabbande och liksom förklarande. Jag skulle önska att den boken blev en del av litteraturen i skolans historielektioner. Det var också en extremt nyttig motpol, att läsa om hans släktningars kamp för liv och överlevnad i USA, när jag i övrigt spenderade all annan tid med att kolla på Gossip Girl. Läs den här boken!

Livet efter dig och Arvet efter dig

Arvet efter dig

Dessa två lättlästa böcker började jag läsa redan på sjukhuset, mitt i morfinrus. Det funkade faktiskt. Det säger kanske en del om böckerna, att de går att läsa med ungefär halva hjärnan påslagen. Men det var en trivsam och ändå rörande läsning som passade mig fint.

Par i brott

Även den här boken läste jag på sjukhuset. Uppenbarligen läste jag mycket där, för då hade jag inte surfplattan och kunde kolla på Gossip Girl, haha. Jag ÄLSKADE den här boken. Jag sträckläste sååååå många böcker av Agatha Christie under uppväxten. Det var riktigt härligt att läsa en bok av henne jag inte läst innan. Det är så trivsamt och lite lagom spännande i dessa böcker. Jag älskar också att hon i den här boken vågar leka med att efterlikna och citera typ alla andra kända litterära deckare som funnits före henne. Så bra! Dessutom förstår jag ännu mer hur Christie:sk Ture Sventon är. Haha. Jag ÄLSKAR Ture Sventon, har jag sagt det? För övrigt bästa julkalendern i människans historia.

Par i brott (inbunden)

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig

Åh, jag gillade inte alls den här feministklassikern så mycket som jag gillade Bad Feminist. Det är ju sant det som står däri, men det VAR SÅ TUNG LÄSNING. Jag blev så nedstämd. Mitt i #MeToo blev det så himla känsligt och tydligt. Den här världen är vrickad. Jag fastnade för det här stycket:

När en kvinna säger något som ifrågasätter en man, i synnerhet om det är en mäktig man i etablissemangets innersta krets och om det hon berättar har med sex att göra, så blr reaktionerna inte sällan skepsis – inte bara mot sakförhållandena i hennes påstående utan även mot själva hennes förmåga att uttala sig och hennes rätt att göra det. Generationer av kvinnor har fått höra att de är opålitliga, förvirrade, manipulativa, illvilliga, konspiratoriska, inpiskat lögnaktiga, ofta alltsammans på en gång. 

Men nu när jag bara några veckor senare återkommer till det här blir jag igen lite hoppfull. Vi har #MeToo, #MedVilkenRätt #TystnadTagning #Visjungerut med flera. Och nu verkar budskapet gå fram! Finns det hopp, trots allt?

Evas dotter

Evas dotter

När jag började läsa den här boken  trodde jag att den skulle vara tramsig. En flicka, en värld mellan världarna, Gud och Adam och Eva och ormen. En bok om skapelseberättelsen fast i nutid med en thriller-twist. Den är lite flummig och ibland snurrig, men det är en bladvändare. Jag skulle säga att det är den av den här sjukskrivningens böcker som ändå fångat mig allra mest. Som fått mig att välja boken framför TV:n. Jag gillade den här boken! Den är uppenbart liksom religiös och jag hade gärna diskuterat den med någon som inte har samma kristna bakgrund som jag själv. Vi högläser Narnia-böckerna för Wollmar just nu, och jag ser ändå en rad likheter. Olika världar, dimensioner, väsen och så en Gud. Snälla, läs den här och berätta för mig vad du tyckte?

Ett jävla solsken

Ett jävla solsken : En biografi om Ester Blenda Nordström

Här har vi feminism, historia och även här en väldigt bra motpol mot Gossip Girl. Den här boken handlar om  Ester Blenda Nordström, en rikemansdotter som valde att gå under cover som undersökande reporter. Den här boken är en biografi om hennes liv. Hon jobbade som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon deltog i en lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. Hon gjorde typ allt som en kvinna i början av 1900-talet inte skulle göra, och lyckades ändå göra det mesta framgångsrikt. Boken var oerhört lättläst och fängslande. Jag började en kväll, och vips hade jag läst halva.

Mod att vara sårbar

Mod att vara sårbar : i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete (pocket)

Den här boken får stå för den här sjukskrivningens misslyckande. Jag kvalar väl på alla rimliga sätt in i rollen som duktig flicka, och borde kanske prioriterat att läsa den här boken först och mest engagerat av alla böcker. Men jag har inte pallat. Jag har kommit till sida 66 och jag ORKAR INTE. Jag vill inte bli bättre på att vara sårbar. Har du läst den här boken? Berätta, måste jag läsa hela?

Ur de 66 sidorna jag läst har jag i alla fall lärt mig att den ångest jag känner ibland mest är sårbarhet. Att jag utsätter mig för saker som jag är rädd för, ångesten gäller att bli förkastad som en urusel människa. Men känslan jag lider av är sårbarhet. Och när jag tänker ”jag har inte ångest, jag är bara sårbar” då kan jag hämta en liten känsla stolthet. Det är modigt att vara sårbar.

19 november i bloggarkivet

19 november i bloggarkivet

I början av nästa år fyller bloggen 6 år. Det börjar bli ett gäng år, och det ger en rolig återblick över våra år med graviditeter och barn.

19 november 2012

image

Wollmar var 4 månader och övade på att rulla när han inte satt i babysitter, som på bilden. Så himla söt, lille Wollmar!

2013

Då var Mia gravid och rapporterade att det gick dåligt med löpningen och att hon hade bäckensmärta. Vi skrev också om Wollmars pratande och att han verkligen försökte göra sig förstådd, fast utan ljud. Då var han 16 månader.

2014

Den här dagen för 3 år sedan åt vi morotsbiffar till middag. Och Mia postade en selfie. Inget kort på Wilfred den dagen, men han var då 6 månader.

image

image

Det måste varit en ganska lugn dag i föreäldraledighetsbubblan, för hon bakade också jordnötssmörskakor och la upp receptet.

2015:

Den här dagen för två år sedan skrev jag ett inlägg med mina reflektioner om ett raljant blogignlägg som någon annan skrivit om mammor som ”går ner sig” och slutar bry sig om sitt utseende under småbarnsåren. Jag satte det i perspektiv i hur det hade varit om motsvarande tankar hade riktats mot pappor. 

Jag var föräldraledig och gick till Rum för barns målarverkstad md Wilfred. Målningen han gjorde då har vi faktiskt haft uppsatt i köket ända fram tills för en månad sedan, då vi fick städa inför lägenhetsvisningen och försäljning.

image

2016:

Förra året hade vi redan börjat gå ifrån att posta mer personliga inlägg här på bloggen, till fördel för instagram. Wilfred hade då hunnit bli 2,5 och vi har slutat skriva om barnen och ha bilder på dem när de har fyllt 2 år.

Mia skrev ett inlägg om bålträning under graviditet och tipsade också samma dag om att Stockholms Läns Landsting ville höra återkoppling från personer som nyligen varit gravida.

Dagen innan hade jag hade tågstrul och var sur på instagram. Den nittonde lagade jag Sri Lankesiskt ”devilled”, en av världens bästa maträtter.

Hur blir den här dagen?

Ni följer väl oss på instagram? Då får ni följa oss mer på det personliga planet!

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Daddy vs pappa – om tvåspråkighet

Våra barn växer alltså upp som tvåspråkiga, engelska och svenska. Vi fick en fråga om våra barns tvåspråkighet och hur vi gör med  med de olika språken hemma hos oss.

Min egen uppväxt med två modersmål

Jag (Joseph) är uppvuxen delvis i Sverige och delvis på Sri Lanka. Min pappas modersmål är singhala men som ”urban medelklass” i en före detta brittisk koloni pratades det både singhala och engelska i hans hem, familj och släkt. Min mamma är svenska, men växlar mellan engelska och svenska inom familjen. Jag har gått i engelsk skola på Sri Lanka, och i svensk skola i Sverige. Jag kan väldigt lite singhala, men flytande engelska. Därför har vi valt att se till att våra barn blir tvåspråkiga.

Hur vi gör

Mia pratar svenska med barnen och jag engelska. Mia och jag pratar svenska, men växlar också över till engelska ibland av oklara anledningar. Undantagen är att vi använder oss av valfritt språk vid läsning eller sång. Barnprogram kör vi nästan uteslutande engelskspråkiga. När vi köper böcker är det nästan alltid engelska böcker i och med att presentböcker från andra och bibliotekslåneböcker nästan alltid är på svenska.

Förskola och skola?

När vi skulle välja förskola så funderade vi på att välja en engelskspråkig förskola. Men att ha en förskola som är nära hemmet vilket underlättar hela livspusslet. Valet föll på en ”vanlig förskola”.  I och med att det är så mycket svenska i vardagen på förskolan för barnen så har vi ett tillägg till ”regelverket”. Vi middagar försöker vi att alla prata engelska. Barnen pratar nästan uteslutande  svenska, om vi inte ber dem att byta till engelska. Så är det mest Mia och jag som pratar engelska vid middagarna. Men vi tror att det är exponeringen som gör skillnad och att det kommer att falla sig naturligt med båda språken allt eftersom.

Barnen märker ingen skillnad

Jag tror inte att barnen bryr sig om vi pratar på ett språk med dem när de pratar på ett annat. För dem är det kommunikationen som är det viktiga. I min familj har vi alltid blandat och knappast varit medvetna om vilket språk som använts, så det är något av en vanesak. För mig tog det ungefär 1 ½ år innan jag kände mig helt bekväm med min engelskspråkighet med barnen, fastän jag pratat engelska med mina föräldrar (blandat med svenska) hela min barndom.

Ibland så händer det att båda barnen utbrister hela och grammatiskt korrekta meningar på engelska. Som idag när Wollmar hade lekt Krakel Spektakel och dragit ner gardinen och ropade till mig ”Oh no Daddy, I think we have a problem”. Men det händer som sagt var inte varje dag.

Daddy med alla barn

På Sri Lanka kallas fäder för tatha alternativt tathi. Min pappa kallade sin pappa (min farfar) för daddy. Han ville kalla honom för tathi, för det kallade ju alla andra sina fäder. Min farfar var dock mycket fast besluten för att han ville kallas daddy. Under min uppväxt försökte min bror och jag vid några tillfällen att kalla min pappa för just pappa, daddy, dada eller liknande. Men han var lika fast besluten som sin far över vad han ville bli kallad. Han ville vara en tathi, och är nu Siya=farfar. När vi väl fick Wollmar så kom så klart frågan upp över vad han (och numera båda barnen) skulle kalla mig. I och med att jag konsekvent pratar engelska med barnen så lät det konstigt med ”pappa”. I så fall hade det varit mer korrekt att köra med ”papa” eller ”pa” som i  vissa delstater i USA och Kanada. Men i och med att jag inte har någon som helst koppling till den delen av världen så kändes det fel. Att bli kallad för ”tathi” var ju så klart också ett alternativ men i och med att jag alltid drömde att få kalla min pappa för just daddy så blev det daddy som vi bestämde oss för. Barnen vet att förklara för alla sina vänner att ”min pappa kallas daddy” och både kusiner och kompisar kallar mig ofta för det. Det känns rätt mysigt, om än knasigt.

Framtiden får utvisa

Vi hoppas på modersmålsundervisning så snart barnen får börja skolan. Vi har också tankar på engelskspråkig skola längre fram. Vi får se om barnen kommer vilja prata engelska hemma eller om svenska förblir deras förstahandsval.

Någon annan tvåspråkig familj? Hur tänker ni hemma?