Kategori: Träning Mia och Joseph

Träning Mia och Joseph

Under denna kategori hittar du blandade inlägg om vår egen träning, framförallt den mer uppstrukturerade träningen som sker inför lopp. Främst är vi glada motionärer som transportlöper till vardags och går på gymmet och tränar funktionell styrka mer plikttroget. Den främsta träningsglädjen ligger i mellandistanslöpning på medelhastighet på fina dagar. Innan vi fick barn tränade vi mycket tillsammans, av naturliga skäl sker detta mycket sporadiskt nu förtiden. Av samma anledning (tidsbrist och barnen) är vi heller inte frekventa besökare på klasser på gym.

För oss är träning en del av hälsa, men främst utifrån kroppsfunktion. Vi är inga hälsoinspiratörer utifrån vår personliga träning och du kommer med stor sannolikhet inte se några inlägg av sorten ”träna som oss”.

 

Josephs lopprapport – Lidingöloppet

Då var lidingöloppet avklarat. Och som vanligt är vid lopp längre än 21 km så är känslan ”Åh va härligt att det är över!”

Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva några inlägg i bloggen kring träningsupplägget inför loppet samt känslor/tankar mm. I och med att både Mia och jag välsignades av en kraftig förkylning med ont i halsen och hosta så blev det inte så mycket inför loppet pepp. Mitt sista löppass innan loppet var 6 km den 4 september. Och tyvärr blev det inte jättemycket sprunget i augusti som en hade kunnat hoppas. Men nog med bortförklaringarna. Både Mia och jag springer året om så grundkonditionen är där. Vi fick till många långpass under sommaren så det var bara till att hoppas på det bästa.

Jag har en gammal fotledsvrickning a la innebandy som inte alltid är snäll vid längre pass eller träning i terräng. Eftesom Lindigöloppet bjuder på båda två tejpade Mia foten för ökad stabilitet. Som ni märker finns det gott om fördelar att leva med en fysioterapeut.

Vi lämnade barnen hos Mias syster, drog hem för en tidig lunch och for sedan ut till Lidingö. Jag tillhörde startgrupp 4 med starttid 13.00. I och med att det har regnat hela veckan var en stor oro att det skulle vara jättelerigt på spåret. Framför allt när alla 15 km löpar sprungit klart och ett par tusen löpare innan mig. Men det var inte så farligt faktiskt. Så klart var det lerig lite här och var men det fanns utrymme att springa runt på torr mark utan att vada genom en lermyr.

Starten och 0 – 14 km:

Som vanligt började jag ganska hårt och höll ett gott tempo i början. Vid vanliga lopp tillåter detta att komma ifrån några i samma startgrupp och få lite mer utrymme längre fram. I Liningöloppet verkar denna taktik inte spela någon som helst roll. På de flesta stället kan en max springa 2-3 personer på bredden och i och med att det är så pass trångt lämnar inte folk en ledig fil till vänster för omspringningar. Nu ska jag inte påstå att jag var den snabbaste katten i klubben. På det stora hela blev jag nog mer omsprungen än tvärtom denna gången. Fram till 14 km kändes det helt ok, men efter det började de göra ont i fotsulorna. Ni vet som om att något filat och filat ner dem. I efterhand visade det sig att det hade fallit ner finkornig sand i skorna, troligen parksand från barnens skor som stått över löparskorna i skohyllan. Grymt oruttat!

Mjölksyra i björkstammarna 15-30 km:

I början kände jag mig grymt stark i backarna och kunde hålla samma tempo i backarna som på plan mark. Men under den senare hälften av loppet gick det allt segare och när väl den beryktade abborrebacken. Innan hade jag verkligen tänkt att jag skulle springa den precis som jag springer alla backar. Men utan någon som helst backträning sedan maj gick det inte längre än till hälften. Samma sak hände vid Karins backe nära slutet av loppet och benen var så stumma och så fulla av mjölksyra att jag började gå även på plan mark. Men inpå de sista kilometrarna insåg jag att om jag alls skulle komma under 3 timmar så var jag tvungen att lägga på ett kol. Som tur var var det ganska mycket nerförsbacke efter Karins och jag lyckades komma upp i fart. Sista 500 metrarna kom jag till och med upp i en riktigt hygglig fart. Sluttiden blev 2:59:31. Sjukt nära men ändå under 3 timmar!

Sammanfattningsvis:

På det hela hade det så klart varit ett mycket roligare lopp om jag hade lagt ner mer tid på förberedelser. Jag tycker på sätt och vis om både backar och terränglöpning, men trots att Stockholm marathon var en mycket mer smärtsam upplevelse så var den ändå roligare. Vi får se hur det blir i framtiden om det blir ett återbesök till Lidingö i september. Kanske om jag ska smälla av den svenska klassikern som någon slags 40-årskris. Hehe…

Mias lopprapport Lidingöloppet

Mias lopprapport Lidingöloppet

Träningen inför

Upptrappningen till Lidingölöppet var egentligen ganska bra. Fram till slutet av augusti. Jag springer hela året, men i maj började vi ta långturer varannan helg. Första långpasset för året sprang jag hem från Förlossningspodden-Emma ute i Handen, hem till Söder. Efter det hade jag känningar i bäckenet i en månad ungefär, men det gick över. I slutet av augusti fick jag en riktig brakförkylning och den blev, som den brukar för mig, gick ner i lungorna. Jag har haft nätter då jag fått sitta i soffan eftersom jag inte kunnat ligga ner, och haft vakenperioder på flera timmar då jag bara hostat och hostat. I måndags sprang jag för första gången på flera veckor, och fick gå i uppförsbackarna eftersom det värkte så i lungorna. I onsdags försökte jag igen, då gick det bättre. Jag började morgonen igår men en riktig host-attack, men kände mig annars frisk.

Uppladdningen

Vi började morgonen med att försöka äta mycket till frukost. Det här med att  vara lite nervös och samtidigt äta mer än vanligt är inte riktigt min grej. Men jag fick i mig rätt bra ändå. Sen tog vi barnen och åkte hem till min ena syster och lämnade dem över dagen. Vi hann hem, äta lite till, och sedan drog vi till Lidingö. Joseph startade tio minuter innan mig och vi pussades hejdå vid startfållorna. Sen var det så småningom dags för min tur.

Traillopp är inte min grej

På lopp är jag otroligt stärkt av hejarop och publik, och jag har haft lite svårt mentalt med Lidingöloppet just eftersom det inte alls är ett stadslopp med stor publik. Jag valde därför att springa med poddar i lurarna. Jag har avverkat ett avsnitt av Medicinpodden, ett avsnitt av Vetenskap och Hälsa och ett avsnitt av Kropp och Själ i P1. Sen började jag med en P3 Dokumentär, men där någonstans kom målgången.

Inget att hänga upp minnet på

När jag skulle skriva lopprapport från Stockholm Marathon förra året kunde jag navigera mig i minnet utifrån geografin. Både när jag sprang och när jag sedan skrev om loppet så minns jag mitt mående utifrån positionering på kartan. Då var det lättare att beskriva loppet mer ingående, tycker jag.

Lidingöloppet? Kort sagt kan jag säga så här: starten gick. Det gick upp, det gick ner. De var lite lerigt och på sina ställen trångt. Sen kom vi till 15 km. Där någonstans började jag känna att det var ganska långt kvar. Vi kom till 20 km och jag började tröttna, och bli trött. Sen kom Aborrbacken. Jag gick en bit, men kände ändå att den nog inte riktigt förtjänade sitt rykte. Sen kom Karins backe och då kände jag att jag verkligen inte ville springa mer. Sista 4 km var det spännande i podden, som tur var och benen trampade på. Jag hade inte någon energi kvar att spurta i mål, och kom i mål på 3.08. Sjukt nöjd över det.

Efteråt

Jag blev besviken över vad som bjöds vid målgången. Ingen kexchoklad? Det borde vara obligatoriskt! Sedan var det en stapplig promenad till bussen, och då när jag äntligen fick sitta en stund släppte den kramp i ryggen som jag haft sedan 25 kilometer ungefär.  Barnen blev hemskjutsade av min svåger och vi fick komma hem till tom lägenhet och duscha, äta chips och dricka cola i lugn och ro. Trötthet i ryggen, några riktigt elaka blåsor på fötterna och en viss stelhet i låren är det som känns nu så här efteråt. Det är ändå coolt att kroppen kan återhämta sig så pass snabbt.

Eftersmaken

Jag kände inte att det var ett fantastiskt roligt lopp. Det var imponerande välskött och bra logistik, men att springa i skog utan publik är verkligen inte min grej. Jag känner också att eftersom vi springer lopp egentligen bara för att hålla upp motivationen till transport- och vardagsträningen, så måste loppet vara lite av en belöning och innebära mycket glädje. Hittills har inget toppat Göteborgsvarvet för min del. Jag tror att jag kommer hålla mig till halvmaradistanser och roliga stadslopp hädanefter…

9 dagar kvar till Lidingöloppet

9 dagar kvar till Lidingöloppet

Inför Stockholm Marathon förra året skrev vi mycket mer om vår träning och status inför loppet, men den här gången har tiden liksom bara runnit förbi oss. Vi har inte alls hunnit med att skriva så mycket om träningen, upptakten och känslorna inför.

Mias och min löpträning är ganska lik över året. Vi springer året runt, men på vinterhalvåret mest transportlöpning. Mia springer hela sträckor till och från jobbet, och jag springer delar (!) av sträckan mellan Södermalm och Södertälje. I maj började vi med långlöpning varannan helg, alltså Mia ena helgen och jag den andra. Vi brukar springa 20 km när vi springer längre, men det blir ibland kortare och ibland längre. Hela maj, juni, juli och augusti har gått bra. Ju närmare loppet vi kommer desto sämre går det. Vi har varit förkylda i flera veckor. Ibland så illa att vi inte springer, och nu har vi envis hosta. Vi springer med hosta, men det är ju inget som man toppar formen med, direkt.

Nu är det nio dagar kvar

Och det känns inte superbra. Vi har sprungit, visst. Men någon formtopp är det inte tal om. Vi har inte heller haft tiden (proriterat?) att springa så att vi pressat hastigheterna. Det kommer inte bli att snabbt långlopp, det ska alla veta.

Det är första gången

Det är vårt första Lidingölopp och det är på sätt och vis ganska skönt att kunna springa ett lopp första gången utan att känna något behov av att springa på en viss tid eller prestera på något annat mätbart sätt.  Vi tar det som det kommer! Säger vi nu…

Det är inte helt lätt med maten

Mia har inte så lätt att pressa i sig mer mat än vad hon brukar äta, och det fick ju hon känningar av sist. Jag har lättare att äta större mängder, men får problem med uppstötningar om jag äter viss mat innan lopp. Vi kommer köra på allt som vi får på loppet, plus medhavda jellybeans. Vi har testsprungit med det, och det funkar faktiskt bättre än mycket annat! Har ni andra tips, berätta gärna!

Om ni är i trakterna av Lidingöloppet den 23, kom gärna och heja på oss!

Det kommer vi behöva!

Och dela gärna med er av alla era (positiva) lidingöloppserfarenheter!

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina graviditeter är litegrann ”ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet ”ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.

Av.Mina.

Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

 

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag har fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag är lika stark i min bäckenbotten och har samma nivå av symtom/symtomfrihet som i början, så något negativt tror jag faktiskt inte att det inneburit. Nu ska jag så småningom till gynekolog och få en lite bättre bedömning av hur det verkligen står, så jag får väl återkomma.

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador är en bra grej, bara bäckenbotten ändå är hyfsat intakt ändå. Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Jag ska VERKLIGEN försöka skärpa mig om det blir ett tredje barn!

Planen för i år är att springa Lidingöloppet. Vi måste bara ta oss an lite långlöpning så småningom, just nu är både jag och Joseph kvar i transportlöpningsvanan bara.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

 

Tunnel Run 2017

Idag kom dagen för Tunnel Run 2017, ett lopp som vi både sett fram emot sedan mer än ett halvår. Jag sprang Tunnel Run 2014 tillsammans med min ena syster 2014, och uppskattade det loppet väldigt. Då var det väldigt trångt, men det var en häftig upplevelse att springa i tunnlarna och få se de konst-installationer som finns inne i Norra Länken. Dessa får ju bilister i vanliga fall bara se i några sekunder, medan de passerar. Dagens lopp var i servicetunnlarna som går i anslutning till de nya pendeltågsspåren som byggts i tunnlar mellan Södra Station, centralen och den nya pendeltågsstationen Odenplan.

Vi hade barnvakt (tack Lina!!) och en chans att få en löptur/ett lopp som en gemensam upplevelse, och det kändes väldigt roligt. Jag hade någon vag oro för att jag skulle få klaustrofobi i tunnlarna, men annars var vi båda fulla med förväntan.

Vår startgrupp var den första av eftermiddagens startgrupper, och det kändes välorganiserat på plats fram till startfållan. Det var nästan två kilometer uppe på marknivå innan vi sprang in i tunneln, och möttes av en häftig ljusshow. De hade kallat loppet ”ett upplevelselopp” och poängterat att detta inte var ett tillfälle för personbästa. De hade också uppgett att vi löpare absolut inte fick ha hörlurar under loppet, på grund av säkerhetsskäl. Okej, visst, det är en tunnel och det är lite speciella omständigheter, det kan vi köpa rakt av.

Efter den första häftiga ljusshowen följde sedan ganska mycket mörker och en rak och tråkig runnel.

Av de övriga ”upplevelserna” längs med banan var några NRJ-stationer där det var typ deras vanliga reklam-prats-kändisar som sa typ ”Välkommen till Odenplan, mvh NRJ”. Ingen rolig eller peppig musik, bara snack och typ en bakgrundspuls. Vid centralstationen var det reklam från Jernhusen med Kalle Moreaus röst som sa en massa reklamfloskler om ”hotell Continental”. I typ en kilometer. SÅ SJUUUUUHUUUUKT IRRITERANDE. Det fanns också en kör och en typ ”skräck-grotta” med någon som spelade orgel ”läskigt” och så hade de fixat dit lite fejkade gravstenar? Joseph trodde på riktigt att det var gravstenarna från förolyckade tunnel-arbetare.

Det var alltså typ världens tråkigaste lopp. Så kallade ”upplevelser” som bara var ren och skär reklam av det mer irriterande slaget. Och resten var cement- och asfaltstunnel. Den biten hade vi ju räknat ut innan, såklart. Det fanns ju ingen publik, men inte ens funktionärerna hejade i princip. Det blir ju också väldigt uppenbart att det där med hörlurs-förbudet också handlar mer om att alla ska utsättas för reklamen från sponsorerna.

Vi är glada över att ha fått nästan 8 km löpning en lördag, att vi fick några timmar tillsammans bara vi. Men själva loppet hade vi egentligen kunnat vara utan. Vi får helt enkelt bli bättre på att skaffa barnvakt för helg-tillsammans-löpning en solig lördag längre fram.

Och nu kan det bara bli uppåt framåt inför Lidingeloppet!

Men! En bra sak var det ju!

Sista sträckan i tunneln var en backe som de varnat för var värre än Abborrbacken på Lidingöloppet. Och varken jag eller Joseph tyckte att den backen var så värst jobbig. Nu skiljer det ju visserligen en väldig massa kilometer på loppet innan de båda backarna, men ändå. Vi är rätt bra back-tränade.

Var det någon läsare som sprang idag? Känner du dig lika negativ som vi?

Årets löparmål!

Idag, viss huvudvärk/tidsomställningskaos till trots, anmälde vi oss båda till Lidingöloppet.

Är det skitjobbigt? Vissa säger ju att det är värre än maran? Och jag som är så oerhört beroende av publiken för att prestera på lopp. Huuur kommer det gå?

Det loppet vi ska springa först av allt är Tunnel Run, men det är ju bara 8 kilometer och mest på skoj.

Vad har du för mål/föresatser det här året? 

Vårdjobb- och löpningshår?

På jobbet står det i våra hygienregler att långt hår bör vara uppsatt. Och jag ogillar när håret kommer överallt när jag tränar. Just nu har jag också en variation av längder på håret, på grund av utväxt efter håravfall efter graviditeterna. Så för att inte se ut som en galen professor gör jag just nu ofta inbakade flätor i olika varianter. Upplever att det håller ner flygigt småhår bra. 

Den här håruppsättningen gjorde jag med två inbakade flätor från pannan och bakåt, men en riktning mot ”hästsvanshöjd”. 

Jag tog in de två flätorna och resten av håret i en hästsvans. Håret i svansen brukar jag blöta ner, tycker det räcker för att få håret ner stabilt att jobba med. Plus att de då torkar i uppsättningen, och då behöver jag ingen hårprodukt för extra stadga. 

Ett tips för att göra en flätad knut är att liksom göra en inbakad fläta även i svansen. Det innebär att den ser väldigt flätad ut på ovansidan, men mer slät på baksidan. För mig innebär detta att det går att få till en jämn knut som inte blir för stram. 

En sån här frisyr uppsatt med en lagom mängd hårnålar gör att jag får en stabil uppsättning som klarar löpning till och från jobbet och en hel arbetsdag där emellan.  

Hur brukar du ha håret på jobbet? Påverkar ditt yrke ditt val av frisyr?

Hej kompisar!

Efter att mina löparskor blev totalnötta efter maran unnade jag mig dessa kompisar. Saucony ISO 2. Det är mina tredje saucony. Joseph håller sig som vanligt till Asics Gel Nimbus. Vi är mycket för det här med dämpning, som ni förstår. Asfaltslöpare, ju.

Vi beställde på nätet och skorna (till mig och Joseph) kom alltså en en SUPERSTOR låda via UPS.

Det ska bli sååå roligt att springa den här hösten! Synd bara att de kommer bli smutsiga…

Mina bästa löpträningstips

Jag kommer aldrig bli någon supersnabb löpare. Jag kommer heller aldrig bli en löpare som springer superlångt. Jag är en glad motionär som har sprungit ett maraton, utöver det att jag är fysioterapeut och därmed yrkeskunnig såklart. Idag tänkte jag dela med mig med mina bästa löpträningstips. Det som funkar för mig, som motiverar mig och som gör löpträningen genomförbar i småbarnslivet och dessutom riktigt härlig då och då.

  • Sätt ett mål

Så fort jag förvissat mig om att det gick att springa efter sfinkterruptursförlossningen (2012) och kejsarsnittet (2014) började jag med att sätta mål. Efter sfinkterruptursförlossningen satte jag målet ungefär ett år bort i tiden, så att jag sprang Midnattsloppet 2013. Efter kejsarsnittet var jag våghalsig och satte Midnattsloppsmålet bara tre månader bort, augusti 2014. Efter det har Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon varit målen jag jobbat emot. För mig är det oerhört motiverande att ha ett mål framför. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig ha lyckats fortsätta springa hela vintersäsongerna utan mål framåt våren/sommaren.

wpid-20130817_205736_1.jpg

  • Planering är a och o

För mig är planering det som får mitt träningshjul att snurra. Jag är en så pass disciplinerad rutinmänniska, så har jag planerat att jag ska transportspringa till jobbet måndag, onsdag och fredag, då kommer jag göra det. Planeringen kräver två saker av mig: Jag tar med mig MASSOR med matlådor till jobbet då och då, så att jag har att plocka fram ur frysen dagar jag sprungit till jobbet. Och på samma sätt har jag rutin på att ta med mig rena och smutsiga kläder till och från arbetsplatsen.

20160104_074940.jpg

  • Poddar får tiden att gå

Jag lyssnar på podradio när jag ska springa långt. Och när jag bara ska ta mig från punkt A till punkt B. Det får mig att tänka på annat och kilometrarna att läggas bakom mig.  Jag känner mig hyfsat effektiv som också tar in information samtidigt som jag springer. Jag har stora lurar som sitter över hela huvudet, jag har aldrig fått till det med såna där små öronsnäckor. Tycker dessutom lurarna hjälper mig att hålla öronen varma vintertid.

wp-image-295037903jpg.jpg

  • Musik är för pass med hastighet

Musik väljer jag istället för tempopass. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag är pissdålig på att köra intervaller, just på grund av att det sällan passar sig att komma hela spytrött till jobbet eller förskolehämtningen. Det är verkligen allra, allra oftast som jag transportslöper. Men kör jag intervaller har jag glad tempomusik och varierar hastigheten efter varannan låt.

  • Kläder för väder

Vinterlöpning kräver sina kläder. Jag kör på underställ, tights, långärmad underställströja, tränings t-shirt ovanpå och överst löparjacka. Mössa enbart på riktigt kalla dagar, men alltid vantar. Jag brukar ha vanliga skor, men ha på dubbar på riktigt isiga dagar. För mig funkar det fint.

wpid-wp-1422944518492.jpeg

Bjuder också på Göteborgsvarvet-outfiten, en sopsäck att slänga av mig i startfållan. Skärmen har vi för övrigt fått som en blöj-poängs-samlings-present någon gång, men den passar mig och inte barnen. Funkar fint att skydda mot regn och sol.

wpid-wp-1432410796946.jpeg

  • Ta långpassen som njutpass

Framförallt inför längre lopp pressar vi in långpass i vardagspusslet. Jag brukar försöka se till att långpasset innebär någon slags njutning för mig. Planerar gärna i vacker natur längs vägen, och om det är möjligt tar jag såklart passen på fina dagar. Jag planerar också för att ha de bästa poddarna att lyssna på till dessa pass, och försöker också få in någon njutning efteråt (läs god mat).

wp-image-649195340jpg.jpg

  • Det finns få ursäkter

Om jag vill vara en som löptränar, ja, då måste jag löpträna. Kroppen är grenspecifik och sällan kommer cykling, styrketräning eller simning göra mig till en bättre löpare. Har jag satt upp ett mål, planerat in mina pass och laddat ner mina poddar – ja, då finns inga ursäkter.

Vad är dina löpningserfarenheter? Och ge mig dina bästa tips!

10 km njutning

Tio kilometer grusväg, hav och skog. En bris från havet och strålande sol.

Gotland i mitt <3. 

Nu struntar jag i duschen (för nu) och drar och badar istället.