Kategori: Träning Mia och Joseph

Träning Mia och Joseph

Under denna kategori hittar du blandade inlägg om vår egen träning, framförallt den mer uppstrukturerade träningen som sker inför lopp. Främst är vi glada motionärer som transportlöper till vardags och går på gymmet och tränar funktionell styrka mer plikttroget. Den främsta träningsglädjen ligger i mellandistanslöpning på medelhastighet på fina dagar. Innan vi fick barn tränade vi mycket tillsammans, av naturliga skäl sker detta mycket sporadiskt nu förtiden. Av samma anledning (tidsbrist och barnen) är vi heller inte frekventa besökare på klasser på gym.

För oss är träning en del av hälsa, men främst utifrån kroppsfunktion. Vi är inga hälsoinspiratörer utifrån vår personliga träning och du kommer med stor sannolikhet inte se några inlägg av sorten ”träna som oss”.

 

9 dagar kvar till Lidingöloppet

9 dagar kvar till Lidingöloppet

Inför Stockholm Marathon förra året skrev vi mycket mer om vår träning och status inför loppet, men den här gången har tiden liksom bara runnit förbi oss. Vi har inte alls hunnit med att skriva så mycket om träningen, upptakten och känslorna inför.

Mias och min löpträning är ganska lik över året. Vi springer året runt, men på vinterhalvåret mest transportlöpning. Mia springer hela sträckor till och från jobbet, och jag springer delar (!) av sträckan mellan Södermalm och Södertälje. I maj började vi med långlöpning varannan helg, alltså Mia ena helgen och jag den andra. Vi brukar springa 20 km när vi springer längre, men det blir ibland kortare och ibland längre. Hela maj, juni, juli och augusti har gått bra. Ju närmare loppet vi kommer desto sämre går det. Vi har varit förkylda i flera veckor. Ibland så illa att vi inte springer, och nu har vi envis hosta. Vi springer med hosta, men det är ju inget som man toppar formen med, direkt.

Nu är det nio dagar kvar

Och det känns inte superbra. Vi har sprungit, visst. Men någon formtopp är det inte tal om. Vi har inte heller haft tiden (proriterat?) att springa så att vi pressat hastigheterna. Det kommer inte bli att snabbt långlopp, det ska alla veta.

Det är första gången

Det är vårt första Lidingölopp och det är på sätt och vis ganska skönt att kunna springa ett lopp första gången utan att känna något behov av att springa på en viss tid eller prestera på något annat mätbart sätt.  Vi tar det som det kommer! Säger vi nu…

Det är inte helt lätt med maten

Mia har inte så lätt att pressa i sig mer mat än vad hon brukar äta, och det fick ju hon känningar av sist. Jag har lättare att äta större mängder, men får problem med uppstötningar om jag äter viss mat innan lopp. Vi kommer köra på allt som vi får på loppet, plus medhavda jellybeans. Vi har testsprungit med det, och det funkar faktiskt bättre än mycket annat! Har ni andra tips, berätta gärna!

Om ni är i trakterna av Lidingöloppet den 23, kom gärna och heja på oss!

Det kommer vi behöva!

Och dela gärna med er av alla era (positiva) lidingöloppserfarenheter!

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina graviditeter är litegrann ”ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet ”ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.

Av.Mina.

Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

 

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag har fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag är lika stark i min bäckenbotten och har samma nivå av symtom/symtomfrihet som i början, så något negativt tror jag faktiskt inte att det inneburit. Nu ska jag så småningom till gynekolog och få en lite bättre bedömning av hur det verkligen står, så jag får väl återkomma.

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador är en bra grej, bara bäckenbotten ändå är hyfsat intakt ändå. Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Jag ska VERKLIGEN försöka skärpa mig om det blir ett tredje barn!

Planen för i år är att springa Lidingöloppet. Vi måste bara ta oss an lite långlöpning så småningom, just nu är både jag och Joseph kvar i transportlöpningsvanan bara.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

 

Tunnel Run 2017

Idag kom dagen för Tunnel Run 2017, ett lopp som vi både sett fram emot sedan mer än ett halvår. Jag sprang Tunnel Run 2014 tillsammans med min ena syster 2014, och uppskattade det loppet väldigt. Då var det väldigt trångt, men det var en häftig upplevelse att springa i tunnlarna och få se de konst-installationer som finns inne i Norra Länken. Dessa får ju bilister i vanliga fall bara se i några sekunder, medan de passerar. Dagens lopp var i servicetunnlarna som går i anslutning till de nya pendeltågsspåren som byggts i tunnlar mellan Södra Station, centralen och den nya pendeltågsstationen Odenplan.

Vi hade barnvakt (tack Lina!!) och en chans att få en löptur/ett lopp som en gemensam upplevelse, och det kändes väldigt roligt. Jag hade någon vag oro för att jag skulle få klaustrofobi i tunnlarna, men annars var vi båda fulla med förväntan.

Vår startgrupp var den första av eftermiddagens startgrupper, och det kändes välorganiserat på plats fram till startfållan. Det var nästan två kilometer uppe på marknivå innan vi sprang in i tunneln, och möttes av en häftig ljusshow. De hade kallat loppet ”ett upplevelselopp” och poängterat att detta inte var ett tillfälle för personbästa. De hade också uppgett att vi löpare absolut inte fick ha hörlurar under loppet, på grund av säkerhetsskäl. Okej, visst, det är en tunnel och det är lite speciella omständigheter, det kan vi köpa rakt av.

Efter den första häftiga ljusshowen följde sedan ganska mycket mörker och en rak och tråkig runnel.

Av de övriga ”upplevelserna” längs med banan var några NRJ-stationer där det var typ deras vanliga reklam-prats-kändisar som sa typ ”Välkommen till Odenplan, mvh NRJ”. Ingen rolig eller peppig musik, bara snack och typ en bakgrundspuls. Vid centralstationen var det reklam från Jernhusen med Kalle Moreaus röst som sa en massa reklamfloskler om ”hotell Continental”. I typ en kilometer. SÅ SJUUUUUHUUUUKT IRRITERANDE. Det fanns också en kör och en typ ”skräck-grotta” med någon som spelade orgel ”läskigt” och så hade de fixat dit lite fejkade gravstenar? Joseph trodde på riktigt att det var gravstenarna från förolyckade tunnel-arbetare.

Det var alltså typ världens tråkigaste lopp. Så kallade ”upplevelser” som bara var ren och skär reklam av det mer irriterande slaget. Och resten var cement- och asfaltstunnel. Den biten hade vi ju räknat ut innan, såklart. Det fanns ju ingen publik, men inte ens funktionärerna hejade i princip. Det blir ju också väldigt uppenbart att det där med hörlurs-förbudet också handlar mer om att alla ska utsättas för reklamen från sponsorerna.

Vi är glada över att ha fått nästan 8 km löpning en lördag, att vi fick några timmar tillsammans bara vi. Men själva loppet hade vi egentligen kunnat vara utan. Vi får helt enkelt bli bättre på att skaffa barnvakt för helg-tillsammans-löpning en solig lördag längre fram.

Och nu kan det bara bli uppåt framåt inför Lidingeloppet!

Men! En bra sak var det ju!

Sista sträckan i tunneln var en backe som de varnat för var värre än Abborrbacken på Lidingöloppet. Och varken jag eller Joseph tyckte att den backen var så värst jobbig. Nu skiljer det ju visserligen en väldig massa kilometer på loppet innan de båda backarna, men ändå. Vi är rätt bra back-tränade.

Var det någon läsare som sprang idag? Känner du dig lika negativ som vi?

Årets löparmål!

Idag, viss huvudvärk/tidsomställningskaos till trots, anmälde vi oss båda till Lidingöloppet.

Är det skitjobbigt? Vissa säger ju att det är värre än maran? Och jag som är så oerhört beroende av publiken för att prestera på lopp. Huuur kommer det gå?

Det loppet vi ska springa först av allt är Tunnel Run, men det är ju bara 8 kilometer och mest på skoj.

Vad har du för mål/föresatser det här året? 

Vårdjobb- och löpningshår?

På jobbet står det i våra hygienregler att långt hår bör vara uppsatt. Och jag ogillar när håret kommer överallt när jag tränar. Just nu har jag också en variation av längder på håret, på grund av utväxt efter håravfall efter graviditeterna. Så för att inte se ut som en galen professor gör jag just nu ofta inbakade flätor i olika varianter. Upplever att det håller ner flygigt småhår bra. 

Den här håruppsättningen gjorde jag med två inbakade flätor från pannan och bakåt, men en riktning mot ”hästsvanshöjd”. 

Jag tog in de två flätorna och resten av håret i en hästsvans. Håret i svansen brukar jag blöta ner, tycker det räcker för att få håret ner stabilt att jobba med. Plus att de då torkar i uppsättningen, och då behöver jag ingen hårprodukt för extra stadga. 

Ett tips för att göra en flätad knut är att liksom göra en inbakad fläta även i svansen. Det innebär att den ser väldigt flätad ut på ovansidan, men mer slät på baksidan. För mig innebär detta att det går att få till en jämn knut som inte blir för stram. 

En sån här frisyr uppsatt med en lagom mängd hårnålar gör att jag får en stabil uppsättning som klarar löpning till och från jobbet och en hel arbetsdag där emellan.  

Hur brukar du ha håret på jobbet? Påverkar ditt yrke ditt val av frisyr?

Hej kompisar!

Efter att mina löparskor blev totalnötta efter maran unnade jag mig dessa kompisar. Saucony ISO 2. Det är mina tredje saucony. Joseph håller sig som vanligt till Asics Gel Nimbus. Vi är mycket för det här med dämpning, som ni förstår. Asfaltslöpare, ju.

Vi beställde på nätet och skorna (till mig och Joseph) kom alltså en en SUPERSTOR låda via UPS.

Det ska bli sååå roligt att springa den här hösten! Synd bara att de kommer bli smutsiga…

Mina bästa löpträningstips

Jag kommer aldrig bli någon supersnabb löpare. Jag kommer heller aldrig bli en löpare som springer superlångt. Jag är en glad motionär som har sprungit ett maraton, utöver det att jag är fysioterapeut och därmed yrkeskunnig såklart. Idag tänkte jag dela med mig med mina bästa löpträningstips. Det som funkar för mig, som motiverar mig och som gör löpträningen genomförbar i småbarnslivet och dessutom riktigt härlig då och då.

  • Sätt ett mål

Så fort jag förvissat mig om att det gick att springa efter sfinkterruptursförlossningen (2012) och kejsarsnittet (2014) började jag med att sätta mål. Efter sfinkterruptursförlossningen satte jag målet ungefär ett år bort i tiden, så att jag sprang Midnattsloppet 2013. Efter kejsarsnittet var jag våghalsig och satte Midnattsloppsmålet bara tre månader bort, augusti 2014. Efter det har Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon varit målen jag jobbat emot. För mig är det oerhört motiverande att ha ett mål framför. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig ha lyckats fortsätta springa hela vintersäsongerna utan mål framåt våren/sommaren.

wpid-20130817_205736_1.jpg

  • Planering är a och o

För mig är planering det som får mitt träningshjul att snurra. Jag är en så pass disciplinerad rutinmänniska, så har jag planerat att jag ska transportspringa till jobbet måndag, onsdag och fredag, då kommer jag göra det. Planeringen kräver två saker av mig: Jag tar med mig MASSOR med matlådor till jobbet då och då, så att jag har att plocka fram ur frysen dagar jag sprungit till jobbet. Och på samma sätt har jag rutin på att ta med mig rena och smutsiga kläder till och från arbetsplatsen.

20160104_074940.jpg

  • Poddar får tiden att gå

Jag lyssnar på podradio när jag ska springa långt. Och när jag bara ska ta mig från punkt A till punkt B. Det får mig att tänka på annat och kilometrarna att läggas bakom mig.  Jag känner mig hyfsat effektiv som också tar in information samtidigt som jag springer. Jag har stora lurar som sitter över hela huvudet, jag har aldrig fått till det med såna där små öronsnäckor. Tycker dessutom lurarna hjälper mig att hålla öronen varma vintertid.

wp-image-295037903jpg.jpg

  • Musik är för pass med hastighet

Musik väljer jag istället för tempopass. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag är pissdålig på att köra intervaller, just på grund av att det sällan passar sig att komma hela spytrött till jobbet eller förskolehämtningen. Det är verkligen allra, allra oftast som jag transportslöper. Men kör jag intervaller har jag glad tempomusik och varierar hastigheten efter varannan låt.

  • Kläder för väder

Vinterlöpning kräver sina kläder. Jag kör på underställ, tights, långärmad underställströja, tränings t-shirt ovanpå och överst löparjacka. Mössa enbart på riktigt kalla dagar, men alltid vantar. Jag brukar ha vanliga skor, men ha på dubbar på riktigt isiga dagar. För mig funkar det fint.

wpid-wp-1422944518492.jpeg

Bjuder också på Göteborgsvarvet-outfiten, en sopsäck att slänga av mig i startfållan. Skärmen har vi för övrigt fått som en blöj-poängs-samlings-present någon gång, men den passar mig och inte barnen. Funkar fint att skydda mot regn och sol.

wpid-wp-1432410796946.jpeg

  • Ta långpassen som njutpass

Framförallt inför längre lopp pressar vi in långpass i vardagspusslet. Jag brukar försöka se till att långpasset innebär någon slags njutning för mig. Planerar gärna i vacker natur längs vägen, och om det är möjligt tar jag såklart passen på fina dagar. Jag planerar också för att ha de bästa poddarna att lyssna på till dessa pass, och försöker också få in någon njutning efteråt (läs god mat).

wp-image-649195340jpg.jpg

  • Det finns få ursäkter

Om jag vill vara en som löptränar, ja, då måste jag löpträna. Kroppen är grenspecifik och sällan kommer cykling, styrketräning eller simning göra mig till en bättre löpare. Har jag satt upp ett mål, planerat in mina pass och laddat ner mina poddar – ja, då finns inga ursäkter.

Vad är dina löpningserfarenheter? Och ge mig dina bästa tips!

10 km njutning

Tio kilometer grusväg, hav och skog. En bris från havet och strålande sol.

Gotland i mitt <3. 

Nu struntar jag i duschen (för nu) och drar och badar istället. 

Maraton vs förlossning enligt Mia

Jag har EN vaginal förlossning och numera ETT maratonlopp i bagaget. Alltså är jag således LÅNGT IFRÅN en veteran på någon dera. Men jag har ju funderat vid flera tillfällen om det här med förlossningar vs. maratonlopp, och jag tänkte härmed återkomma med mina reflektioner. Jag kan definitivt konstatera att båda upplevelserna är det mest krävande jag utsatt mig själv för. Både fysiskt och mentalt. Här kommer en liten jämförande uppställning!

Förberedelsen

Före förlossningen var graviditeten liksom en process och progress som gick av sig själv, lite oberoende av vad jag gjorde. Vi försökte visserligen förbereda oss lite med andningsövningar och jag optimerade nog ändå förutsättningarna genom att försöka hålla mig så fysiskt stark som möjligt under graviditeten. Men ut kommer barn liksom ändå.

Maratonförberedelserna var rigorösa, om än inte egentligen tillräckliga. (Jag tror till exempel att jag hade haft en trevligare maratonupplevelse om jag tränat fler riktigt långa långpass…). Förberedelserna kostade mycket i tid, kraft, ork och planering.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-1

Hur jag mådde innan

På maratondagen var jag pirrig och förväntansfull och lite gråtig. Jag tror att avsaknaden av två små barn kan göra att maratondagens förberedelser kan bli lite bättre än hur det blev för oss, det går liksom inte att helt och håller fokusera på sitt eget ätande och mående när två barn ska serveras gröt och torkas i rumpan. När jag stod i startfållan var jag osäker på om jag ätit, druckit och sovit tillräckligt.

Innan förlossningen mådde jag bra, och jag var pirrig, förväntansfull och lite gråtig. Jag gick med positiv förväntan och väntade på värkstart eller vattenavgång. Vi kunde i lugn och ro förbereda, preppa väskor och äta en superfrukost medan värkarna sakta rullade igång. Förlossningen startade med optimala förhållanden. (Detta är naturligtvis annorlunda om det är en vaginal förlossning när det redan finns ett barn i familjen.)

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-2
image

Psykisk stress och press

Du är välinformerad inför en mara att det kommer vara långt och tufft. Men en mara har en uttalad start- och en slutpunkt och jag VISSTE att det skulle ta slut när jag kom in i mål. En av mina stora motivatorer under loppet var ”den här plågan blir bara längre om jag går” och ”det går snabbare över om jag springer snabbt”. Det var EXTREMT jobbigt psykiskt, men förutsägbarheten om att slutet fanns där framme var ändå en trygghet.

Det mest stressande med den långdragna vaginala förlossningen var att vi aldrig hade målet tydligt i sikte. Hur länge skulle det hålla på? Resten av mitt liv? Avsaknaden av tydlig progress under förlossningen var verkligen en av de största plågofaktorerna.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 1-2

Fysisk ansträngning och smärta

Smärtan under maran var skarp och definitiv. Det gick inte att undgå om jag ville fortsätta framåt. Det gick dock att distrahera bort i några sekunder åt gången. Att high-five:a barn längs vägen och få ögonkontakt med andra påhejare var en sådan sak som gjorde att jag helt plötsligt kunde glömma smärtan för ett par, tre steg. Men ändå, smärtan var där. I i alla fall 2,5 av loppets 4 timmar och i alla fall tre dagar efteråt (dock successivt avklingande).

Smärtan som förlossningsvärkarna gav har jag inget kroppsminne av. Det måste vara en skyddsmekanism som våra kroppar förser oss med, för att säkerställa att vi skaffar flera barn, visst? Jag vet dock att jag hade ont och var så fysiskt trött och utmattad att jag verkligen trodde att jag skulle dö där inför krystskedet. Det trodde jag faktiskt inte under maran, även om jag faktiskt trodde att jag skulle svimma.

Om jag jämför så kommer smärtan från förlossning och maraton i denna dignitetsordning:

image

  • Ganska lätt: tidig förlossning
  • Medelsvårt: Sista milen på maran
  • Supersvårt: Sista delen av förlossningen

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-2

Mental utmaning

Jag var förebredd på att åtminstone 50% av maratonprestationen skulle avgöras av det som hände innanför mitt pannben. När jag var som tröttast fylldes jag också av en ledsenhet över att jag trodde att jag skulle få ett så dåligt resultat, eftersom bara halva loppet gått och jag kände mig helt slut. ‘

Under förlossningen kände jag att jag var i trygga händer (även om jag kanske i efterhand frågasatte vissa av trygghetsaspekterna i att bara låta progressen ligga i personalens händer). Jag kände mig som superkvinnan är vi kom promenerades in till sjukhuset i full färd med det aktiva värkarbetet och jag kände aldrig att förlossningen gick mig ur händerna rent mentalt.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-3

Peppning och stöd

Under maran blev jag vid flera tillfällen alldles supertacksam över publiken som hejade och ropade, sträckte ut händer och la sin tid på att peppa just mig! Jag hade vänner som hejade på tre ställen längs banan, även jag faktiskt missade några av dem. Jag har genom de olika lopp jag hittills sprungit tränat upp min förmåga att ta till mig energi från publikens hejarop, och jag skulle verkligen säga att peppen från publiken är så mycket värd. 

Under förlossningen hade jag gott stöd från Joseph, men jag måste säga att stödet från barnmorskorna var långt ifrån peppande under långa delar av förlossningen. Om Djurgårdssträckan var marans ”dödsskuggans dal” var den långa natten mellan 8 på kvällen och åtta på morgonen då Wollmar kom ut,förlossningens motsvarande tunga passage. Under den natten var barnmorskan inne hos oss kanske två gånger. Joseph var också trött och slut, och var i ärlighetens namn ingen peppande maratonpublik.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 3-3

Värdighet

Under maran grät jag rätt mycket och kissade halvtäckt av en buske med vad som kändes som halva maratondeltagarna som publik. När jag landade inne i målgången ville jag kollapsa och på vägen hem i tunnelbanan var väl inte mina snyggaste akrobatiska minuter vid uppresningen från sitsen. Ändå kände jag mig apstolt med medaljen på bröstet, och jag kan med stolthet känna att jag värdigheten i behåll.

Under förlossningen hade jag folks händer och fingrar på alla möjliga och omöjliga ställen. Det var blod och kroppsvätskor högt och lågt, och jag minns att jag var tacksam att det inte var jag som skulle städa upp efteråt. Efteråt följde dygn av att ligga i en säng med blodfläckade kläder och lakan och otaliga samtal om hur jag skulle göra för att lyckas bajsa. Ur förlossningen gick jag definitivt berövad en del av min värdighet.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 4-3

Sammanfattning:

Jag får erkänna att snart fyra år efter förlossningen kan minnet ha bleknat något, och jag har ännu vissa ömheter kvar i låren från maratonprestationen. Möjligen är mitt minne lite skevt. Men i min upplevelse är faktiskt maran och förlossningen ganska lika dignitet vad gäller ansträngning, smärta och plåga. Förlossningen var dock by far värre eftersom tidsaspekten och att inte veta när det skulle ta slut innebar en ENORM psykisk påfrestning. Och måendet efter sfinkterrupturen med allt vad det innebar gör egentligen hela jämförelsen skrattretande. Förlossningen VAR VÄRST.

Men att ha genomgått både ger mig ändå någon slags känsla av att vara en superkvinna. 

Mias maratonupplevelse

Berättelse om min första mara.

Mias maratonupplevelse. Jag sprang, höll på att svimma, vaknade till och kom in på 4 timmar 12 minuter.

wp-1465069287593.jpg

Vi vaknade rätt nervösa på maratondagen, men som tur var gick morgonen i ett innan. Min mamma kom klockan nio och tog över barnen, medan vi stökade runt det allra sista och sedan drog iväg. Då var nerverna nästan utanpå och jag började längta efter att bara få starta, för att få bli av med fjärilarna i magen. Klockan halv elva var vi framme, lämnade in våra klädpåsar och satte oss solen, åt en banan och försökte njuta av barnfri tid.

Vi lyckades träffa min ena kusin som skulle springa (på under tre timmar…) och sedan var det dags för oss att gå på varsitt håll till de olika startfållorna. Joseph startade 12.00 och jag 12.10.

I startfållan

I startfållan kunde jag inte låta bli att gråta ett skvätt. Det var så fint väder, alla människor så vänliga och peppande mot varandra, jag översköljdes av en tacksamhet för att kroppen fungerar så väl att jag ens kan tänka mig och springa ett maraton. Och sen såg jag en synskadad kvinna som startade tillsammans med en ledsagare, och då blev jag ändå mer gråtig. Så himla imponerande!

Och så gick startsignalen, och vi sprang iväg. Det var trångt och jag försökte njuta av att få ta det lite tvunget långsamt, eftersom jag anade att jag annars skulle dragit iväg lite för fort. Det var lagom varmt, svala brisar och många människor som hejade. Jag kände mig lätt och hade roligt.

När vi kom ner till Söder Mälarstrand höll jag utkik efter hejare, men ingen hade kommit dit än. Västerbron kom första gången, och det kändes som att jag flög över bron. Kungsholmen, stadshuset, centralen, upp och vända ut mot Gärdet.

Andra varvet

Och vid 15 kilometer började jag känna hur benen blev trötta. Skit, tänkte jag! Jag bukar ju kunna springa 20-25 kilometer utan att känna något i benen. Vi sprang ut mot halvmaramarkeringen och då fick jag gå en bit för första gången. Sedan följde rundan vid Kaknästornet, över bron och ut på Djurgården.

Här blev det riktigt tungt. Det gjorde ont i benen, och psykiskt var det så otroligt tufft att veta att jag hade så väldigt långt kvar att springa. Utanför Skansen åt jag lite banan och drack vatten, gick en bit till och lyckades därefter springa över bron ut mot Strandvägen igen. Jag mådde riktigt risigt och började känna mig trött rent ”systemiskt”, inte bara muskulärt. En före detta kollega och maratonräv var funktionär i år och stod och delade ut vatten och hejade på mig, det gjorde gott även om jag hade svårt att direkt ”treasure the moment”. Hon skrev sen och sa att jag såg blek ut, och det kan jag verkligen tänka mig.

Vi passerade slottet och jag drack en skvätt Pepsi men fick ändå gå en bit vid Slussen. När vi närmade oss Söder Mälarstrand igen visste jag att jag skulle ha en hejaklack och jag fick tvinga mig att springa dit. Väl på plats stod Elvira, Filip och deras två barn, och min mamma och våra barn! Det blev ett kort kramkalas och sedan sprang jag med något förnyad energi förbi.

När jag närmade mig Västerbron för andra gången hände en läskig sak. Jag kände hur mitt synfält successivt krympte och jag hann liksom tänka, ”åh, vad skönt, jag somnar!” I detta jättemärkliga och halvmedvetna tillstånd lyckades jag ta mig över bron och en bit på Norr Märlarstrand. Sedan började jag inser att de troligen inte var så bra att jag var så borta, och försökte gå ett tag för att inte faktiskt bli en av de där som svimmar under loppet. Jag gick och sprang växelvis i princip hela sträckan förbi Stadshuset till Vasaparken, och försökte dricka vid varje kontroll. Ett tag insåg jag att jag inte kunde gå rakt, men om jag sprang gick det lite bättre. Undrar om det verkligen var så? Vid Odenplan delades Dextrosol ut, och det var nog verkligen var jag behövde. När jag passerade 39 kilometersmarkeringen insåg jag att det skulle gå att ta mig i mål, och för första gången såg jag också en klocka – och tiden var verkligen inte så dålig som jag trodde.

I mål

Jag sprang i mål, men det var tufft. Jag kom in på tiden 4 timmar och 12 minuter. Mitt allra hemligaste mål har varit att komma under 4.10, men det har jag knappt vågat säga till någon. 4.30 var det mer rimliga målet, och att över huvudet bara ta mig runt var det jag vågade hoppas på vid start.

Efter målgången kändes promenaden från Stadion till Östermalms IP som oöverkomligt lång, och ännu värre var trapporna ner till planen där alla tälten var. Jag lyckades stappla mig fram till stället där jag och Joseph skulle mötas, vinkade till Joseph som stod i kön till massagetältet och sedan la jag mig ner och dog.

wp-1465069340854.jpg

Efteråt

Jag hamnade typ i framstupa sidoläge när jag la mig, för benen lydde inte till att byta ställning efter att jag väl hamnat i liggande läge. En man kom förbi och kollade att jag mådde bra, och han trodde nog inte riktigt på mig för han pratade med dem i massagetältet om att de kanske skulle hålla koll på mig. Joseph fick ropa att jag var hans fru, och att han kunde hålla koll…

Sen åt jag en kexchoklad i fosterställning och efter det kunde jag så småningom ta mig upp med Josephs hjälp. Efter en stund promenerade vi ner till Östermalmstorg och tog tunnelbanan hem, lite halta och lytta.

wp-1465069356022.jpg

Vi landade hemma där Elvira och Filip höll på att servera pasta till alla barnen och vi kunde ansluta vid dukat bord.

Sen fick jag lite löparmage, och kände hur stelheten blev bara värre och värre. Elvira skrattade åt mig och sa att jag gick som en dinosaurie. Sen följde en natt med drömlös sömn och idag är jag hungrig som en varg, och har faktiskt behövt ta naproxen för att att kunna vara en någolunda fungerande förälder.

Loppet kändes verkligen hur tungt och jobbigt som helst, men jag inser att jag ändå följde min plan, med att gå när jag behövde och äta och dricka på typ varje station. Och att jag kom i mål på en tid som jag knappt hade vågat drömma om.

Dagens känsla: Jag är så glad att det är över.