Kategori: Wilfred

Wilfred

Wilfred Fernando, född 2014, fick namnet efter sin sedan länge avlidne farfars far. Namnet är av brittisk-kolonialt ursprung då gammelfarfar Fernando var Sri Lankes.

Wilfred är en viljestark och glad person i sina bästa år. På bloggen förekommer Wilfred på porträttbilder fram tills han var två år fyllda.

Wilfred

Nu börjar nattspring del 714

image

Idag öppnade vi upp Wilfreds spjälsäng. Egentligen hade han väl inte behövt spjälsäng alls nu förtiden, men vi vill gärna byta direkt till en våningssäng om typ ett år istället. Så han får sova kvar i spjälisen så länge det går.

Men nu börjar kanske en ny sån där eländig tid när vi lägger barn typ sju hundra gånger per kväll. Och i förlängningen kanske också att Wilfred själv börjar knata över till vår säng nattetid, precis som storebrorsan. Det har jag egentligen inget emot, men Joseph tycker inte att han kan sova bra om vi sover alla fyra i samma säng.

Vi har ju visserligen inte skaffat barn för sömnkvalitetens skull, men ändå.

Det känns som att vi får bita ihop och gå med huvudet före in i en prövningens tid.

Några visdomsord, någon?

30 + 2 fest

Idag har vi firat Mia och Wilfred. Lite i förskott, men det var ett måste för att vi ville kunna ha med Mias syster som är gravid i vecka 39. Vi har haft rätt fullt upp med att baka och förbereda, rätt skönt ändå när det är över… =).

image

Kall plockmatsbuffé; kyckling, varmrökt lax, devilled eggs, ajvar, tapenad, kikärtsröra, baba ganoush, pasta, lite olika dressingar, bulgur, vinbladsdolmar, corniche, sallad, oliver, majs, mango, rädisor, charkuterier, parmesan, brieost, knäckebröd, surdegsbröd med mera…

image

image

image

Efter maten lekte vi lekar. Mia hade förberett en femkamp.

image

Första grenen var krabbgång. 

image

Mias enda systerdotter försökte också vara med…

image

Sen kastade vi ärtpåsar i hink. 

image

image

De andra grenarna var inomhusbowling, sätta svansen på grisen, potatisstafett

image

Efteråt blev det tårta och småkakor… och presentöppning!

image

image

image

Mia fick en efterlängtad symaskin!

image

En lång dag är nu till ände. Vi är trötta och nöjda!

Att uppfostra feministsöner

Som föräldrar lär vi våra barn någonting hela tiden, eller hur? Ibland berättar och förklarar vi saker, men mest lär vi väl våra barn grejer genom livet vi lever. Jag hoppas att våra barn blir marinerade i kärlek och trygghet, och att det kommer göra dem till trygga och vänliga personer. Men trygg och vänlig räcker inte hela vägen, tänker jag. Våra söner måste växa upp till vettiga tonåringar och vuxna män, som inte dras med i någon läskig maskulinitetsnorm . Det är inte bara flickor och kvinnor som drabbas av sexism och ojämlikhet mellan könen, pojkar och män drabbas med. När jag tänker på mina pojkars kommande tonår oroar jag mig inte supermycket för ätstörningar och våldtäkter, men jag oroar mig för att de på något sätt ska dras med i en vålds- och machonorm. Jag vill inte tro det om dem, men i min värsta mardröm blir våra söner förövare. Det vänder sig inombords när en tänker så, eller hur? Men alla våldsmän har varit någons son.

Att vara feminist är att sträva mot människors lika värde. Fokus ligger kanske på könen, men som jag ser det handlar feminism också om att motarbeta annat förtryck. Feminism är inte en kamp för kvinnor. Jämlikhet är en kamp för människor. Flickor bör uppfostras till feminister, för att kampen inte är färdigkämpad. Pojkar bör uppfostras till feminister av samma anledning. Svårare än så är det väl inte.

Vi kräver inte att våra barn ska vara något de inte är. Vi pressar inte på dem en feministisk roll. Vi försöker lära dem värderingar.

Jag har försökt skriva en lista över saker vi vill lära våra söner. Om feminism. För vi tror att feminism är en väg att uppfostra våra barn till goda människor. Här är vad vi vill förmedla till Wollmar och Willfred:

  • Pojkar och män får gråta.
  • Alla måste få kunna visa alla slags känslor, men alla känslor får inte uttryckas på vilket sätt som helst. Känslouttringar kommer med ett ansvar, i alla fall när det kommer till ilska.
  • Att vara stark och att vara känslig är inte motsatser. Snarare tvärt om.
  • Pojkar och män kan vara vänner med flickor och kvinnor.
  • Om en pojke bär glittriga skor är dessa ”pojkskor”. Pojkens skor.
  • Det är lika okej att leka med fordon, superhjältar, rymdäventyr som med  princessor, tebjudningar och my little pony.
  • Fraser som ”ta det som en man” eller ”kasta som ej tjej” är värdelösa och ska ignoreras.
  • En snopp är en kroppsdel, inte ett karaktärsdrag.
  • ”Fitta” är ett enligt er mammas tycke ett ovärdigt namn på kvinnans könsorgan, och inte heller det ett karaktärsdrag.
  • Att hålla upp dörrar, hjälpa barnvagnar av bussen och tanter över gatan är inte hjältemodigt eller maskulint, det är folkvettigt.
  • Alla människor har alltid rätt att lämna ett veto om vad som ska göras med deras kroppar. Detta ska alltid, under alla omständigheter, respekteras.
  • Jobb av lika karaktär ska ge lika lön. Gör det till en grundlag under er livstid, grabbar! 
  • Kön, utseende, lön eller andra yttre egenskaper kommer inte definiera vem du är.
  • Som vita européer av manligt kön kommer ni ha privilegier som ni kommer ta för givna. Låt detta aldrig hindra er från att sträva mot att andra ska få samma privilegier.

20160321_060856.jpg

Det är vår lista så långt vi kan komma på såhär en måndagskväll.

Har vi missat något viktigt?!

 

Pingvinen Anka och var har huvudfotingar sina lungor?

image

De senaste veckorna har Wilfred börjat med en extremt gullig, men potentiellt jobbig grej: Han ska ha TRE saker när han sover. Nappen, sinni och pingvinen vid namn Anka. Till och med när han vaknar mitt i natten ska ha absolut och resolut ha alla dessa tre ting med sig, till och med om bara ska blir upplyft att få en omnattande kram. Han håller Anka i ett stadigt grepp om nacken. Det är så himla sött, hur han samlar ihop sina grejer och uppenbart njuter av dem. Potentiellt jobbigt för att ju fler saker barnet ska ha under natten, desto fler uppvaknanden när de där prylarna rymmer ifrån hans små händer/mun…

Vi har alldeles nyss fått en tid för Wollmars fyraårskontroll, visserligen i juni, men ändå. Han tycker verkligen inte om att rita, och här om dagen försökte jag få honom att vilja rita huvudfotingar. Det ska väl fyraåringar kunna?

Han bröt ihop. Jag försökte förklara att ”du behöver ju inte rita en hel riktig människa, du kanske vill rita en som bara har huvud och ben?”. Han blev SÅ ARG. ”MEN VAR SKA DEN HA SINA LUNGOR DÅ MAMMA!” Det är kanske självklart att en fyraåring inte kan rita en anatomiskt korrekt människa med inälvor och allt, och han verkar alltså inte ens vilja försöka om han vet att han inte kan.

Undrar om han aldrig kommer bli en sån som tycker om att rita, eller om hans finmotorik kommer växa ikapp hans världsuppfattning någon gång om något år? Vi får väl se.

 

Primalvrål, all time low och Wilfreds första fyraordsmening

Jag och barnen hade nyss kommit hem från förskolan och höll på att leka med pruttkudden Wollmar fått i sitt påskägg. Den har en nyckelring fäst i sig och plötsligt fastnar den i mitt hår, uppe på huvudet. Jag märker det inte först, utan när han med all kraft rycker bort den (och tillhörande hårtofs…)  skriker  jag till med ett reflexmässigt primalvrål.

All time low i föräldraskapet.
Wollmar blir så rädd/ledsen att han springer och gömmer sig.
Wilfred tittar på mig med förebrående blick och säger ”Stopp, mamma, Wollmar ledsen.”

Joråsåatte…
Efter lite kramar och förlåt är vi nu alla på banan igen…
Men Wilfreds första fyraordsmening är inget jag är direkt stolt över.

Påskkärring och påsk…giraffen

image

Jag sydde om en av mina kjolar så den passar Wollmar, så han blev nöjd och glad ändå.

image

Jag orkade inte engagera mig så mycket i påskutklädnaden för Wilfred som ändå inte bryr sig nämnvärt, men han får vara utklädd i alla fall. Alla känner väl till påskgirafferna, va?

image

De ska ha påskparty på förskolan idag med disco och allt möjligt. Härligt!

Bilden av en själv genom livet

Här om dagen satt jag och Wilfred och tittade genom lite kort på min mobil. Så fort vi kom till kort på Wollmar som 1 ½ åring så sa Wilfred att det var han själv. ”Wee-Fedd!” ropade han och klappade sig själv om bröstet. På samma sätt reagerade han på alla kort på sig själv yngre än 1 år som ”baby”.

Nog för att pojkarna är syskon, men jag vet inte om jag vill säga att de är till förväxling lika. Men det måste finnas något i Wilfred bild av sig själv och av sin bror som gör att han ser likheten och gör en bedömning mer efter ålder. Hans självbild är kanske mer åt hållet, ”jag är en 21 månaders person”, så när han ser någon som bär liknande drag och är i ungefärlig samma ålder så måste det vara han själv. Vad tror ni?

Min bror och jag har i liknelse med Wollmar och Wilfred alltid varit ganska olika. Men det har hänt att någon kommit någon fram och uttryckt att vi är ruggigt lika varandra. Sen igen har jag träffat folk som frågat om Mia och jag är syskon, så kanske finns det folk till allt?

På samma tema så drog jag nyligen slutsatsen att min morfar och hans syskon (en syster och en bror) blir mer och mer lika för varje år som går. Tidigare i livet ansåg jag att de var väldigt olika, men nu på ålderns höst så börjar de nästan bli ruskigt lika varandra. Bara en passus.

image
Lika som bär? Njaaa!

Thank God It’s Friday (bloody Friday)

Idag är det fredag! Hurra! Wilfred är fortfarande sjuk och Wollmar verkade lite hängig och gnällig på morgonen så vi bestämde att även han skulle stanna hemma från förskolan. Mia VABar idag och jag är på väg tillbaka till jobbet. Men ni har ännu inte hört om det roligaste med denna fredagen. Jo så här var det:

När min väckarklocka ringde och jag gick upp, bad Mia mig att gå till hennes mobil och stänga av hennes väckarklocka. Båda barnen sov i vår säng men jag lyckades gå upp, stänga av Mias väckarklocka och smyga ut utan att väcka barnen. ”Superskönt för dem” tänkte jag, ”Nu kan de sova riktigt länge denna fredagmorgon”. Men jag hann inte mer än att tvätta händerna och få i linserna till att Mia kom in i badrummet med en ledsen och minst sagt blodig Wilfred. Han var blodig, Mia var blodig och allt var blodig. Näsblodsblodigt! I och med att han grät och tårarna blandades med blodet så rann det ännu kraftigare ur näsan. efter många försök så fick jag äntligen in en papperstuss i näsan som han inte ryckte ut. Sedan tog jag fram mobilen för att avleda honom och få honom på bättre humör. Efter 10 minuter så hade det slutat att blöda och tvättandet och blodsaneringen kunde börja.

Så här på tåget känner jag fortfarande doften av blod i näsan. Måste verkligen kolla mig i spegeln när jag kommer till jobbet så jag inte ser ut som lillen gjorde i morse.

image

En liten fredags-selfie!

Hur vi råddar ensamhelgen

Vi inledde helgen med att ha dansstopp jag och barnen. Jag fick välja musik.

Jag var ensam över flera dygn med båda barnen för första gången när Wilfred var tre månader gammal.

Joseph jobbar ju sent ganska ofta, så att lägga barnen själv är ingen ovanlig företeelse, men ändå. En hel helg ensam med barnen är inget jag har rutin på. Jag vet att såna här inlägg tangerar hån mot alla ensamstående hjältar där ute, men jag antar att en också vänjer sig vid olika rutiner. Och allt som frångår rutinerna i livet med barn har väl en ökad risk för att bli kaosigt? Eller, är det bara så för oss?

Men i alla fall. Jag har ensamhelg med barnen och följande grejer gör jag för att underlätta för mig och dem.

  1. Eftersom jag har svårt att vakna när barnen är ledsna nattetid måste jag verkligen mig anstränga mig de här dagarna. Jag flyttar in till dem. Jag har inga problem att sova på madrass på golvet, så så får det bli även den här gången. Bonusen för barnen blir att det blir ett extra mysigt avsteg från det normala när daddy är borta.
  2. Jag tänker inte ha några konflikter om mat. Vi kör den enklaste vägen även den här gången. Ohemula mängder pasta och nudlar. Vitt, fluffigt (köpt!) bröd och frukt i mängder. Bonus för allt som är lättstädat, sjukt ovärt att ligga och torka couscous från golvet på den lilla tid när barnen leker harmoniskt för sig själva, liksom…
  3. Vi ser till att ha playdates inbokade, onödigt att råka få långtråkigt och att barnen börjar bråka/jag blir sur/barnen blir gnälliga i onödan. Minsta motståndets lag, ja tack!
  4. Jag har laddat kaffebryggaren färdigt för imorgon, och dukat och ställt fram det som går för frukost imorgon. Jag blir inte människa förrän jag fått i mig kaffe och macka…

Vad har ni för fler tips? Shooot!

 

Åter i tågträsket

För nästan två år sedan i april 2014 var Wollmar i samma ålder som Wilfred är nu. Då hade de tågtema på förskolan och Wollmar blev helt absorberad i ämnet! Som vi bloggade om då så övergick barnprogrammen från att vara in the night garden, pocoyo och tractor tom till att vara 30 minuters trainspotting (alltså film på tåg som kommer och går till och från stationer eller bara åker förbi ett valfritt spårområde).

Wilfred har redan introducerats till programmet ”Things that go!TV” som är ett program där en tecknad känguru berättar om olika fordon och hur de fungerar. Idag var det ett ”Trains, trains, trains – special” på 15 minuter inte hade något tal, utan bara var olika tåg som kom och gick. Låter det bekant? Båda pojkarna satt som förtrollade. ”Tåg! Tåg!”, ropade Wilfred varje gång ett tåg dök upp. Vilket var ett antal gånger under de där 15 minuterna. Wollmar hade lite längre utläggningar om tågen i fråga.

Ja, så nu känns det som att vi kommer åter till en tid av total hjärndöd TV tid.

Har ni några såna upplevelser?