Kategori: Våra förlossningar

Våra förlossningar

Våra förlossningar – här hittar du inlägg om förlossningen med Wollmar 2012 och om kejsarsnittet med Wilfred 2014. Våra förlossningsberättelser finns beskrivna som egna inlägg från båda oss föräldrar, och vi vill gärna se förlossningarna som just våra, tillsammans. Förlossningen 2012 var lång, kämpig och avslutades med sugklocka – Mia fick en sfinkterruptur. Om detta finns en hel egen kategori av inlägg. På grund av första förlossningen, och Mias skador, blev det planerat kejsarsnitt med Wilfred 21 månader efter första förlossningen. Detta kejsarsnitt var en revansch på många sätt.

Är du intresserad av förlossningar och kejsarsnitt utifrån en fysioterapeutisk nisch finns det en egen kategori för detta.

Mammakroppen 4 veckor efter

Mammakroppen 4 veckor efter

Jag behöver fråga er en sak! Hur ska vi förhålla oss till min mage nu? Jag visade ju magbilder hela graviditeten och i förra inlägget visade jag magens återhämtning litegrann i olika stadier. Jag har gjort samma slags upplägg med bild nu. Jag har ju inte någon anmärkningsvärt fantastisk hastighet på magåterhämtningen, men ändå. Jag vill liksom inte bidra till någon slags kroppshets eller jämförelsesjuka, oavsett hur min mage ser ut. Ska vi skippa magbilder efter detta, eller hur ska jag tänka?

Efter operationen

Jag tänker exakt aldrig på kejsarsnittet nu, utifrån kroppen. Eller så, alltså jag förhåller mig till restriktioner om att inte ta i för mycket fysiskt, men jag känner mig aldrig begränsad. Jag har bara ont om jag typ trycker hårt på ärrområdet. Däremot är känseln helt skum på nästan hela magen, både att känseln är helt borta fläckvis, men också att beröringskänseln är stukad så att även lätt beröring upplevs som smärta. Men det känner jag igen från förra gången, och vet att det kommer ordna sig mestadels. Har haft ett område ungefär som en femkrona som helt saknade känsel sedan förra snittet, och antar att det inte kommer bli jättemycket bättre nu. Men lite avsaknad känsel på magen har ingen dött av, känner jag.

Magen

Om jag inte hade förhållit mig till restriktioner och mitt eget ganska strikta rehabprogram så hade jag kunnat börja träna magen ganska mycket hårdare redan nu. Jag känner att magmusklerna är där och gör precis det de ska, under alla överflödig hud och kvarvarande fettvävnad.. =) . Jag känner mig faktisk stark i bålen! Det är inget som blivit sämre med magmusklerna vad jag kan bedöma.

Amningen

Amningen rullar på helt utan svårigheter, tack och lov. Waldo har bra grepp och jag har mycket mjölk. Jag pumpar och donerar mellan 3-4 dl varje dag, det är ungefär det jag hinner.

Bäckenet

Om jag känner mig stark i bålen så ska jag inte påstå detsamma om ben/rumpa och bäckennära muskulatur. Jag har haft så ont av nästan all bäcken- och ben-belastande träning så jag har ju helt enkelt fått avstå väldigt länge. Även om jag gick till gymmet och cyklade intervaller nästan varje dag sista graviditetsmånaderna så räckte inte det för att hålla igång muskelstyrkan. Jösses, här har vi att jobba med! Jag rehabar för fullt på en rimlig nivå. Även om det inte är varken hårt eller mycket så har jag typ konstant träningsvärk i rumpan. Bäckenlederna känns fortfarande pyttelite jazziga om jag går för långa promenader, men det är inget som jag besväras av mer än ”känningar” som går över direkt när jag vilar. Överlag känner jag mig hoppfull och börjar lite smått hoppas på att kunna springa något lopp under 2019.

Handlederna

Handlederna är PISS. Jag har SÅ ONT i handlederna och jag HATAR skenorna. Det går liksom inte att hantera en bebis med robotarmar med vassa kardborreband som sticker ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig med dessa. Och ja – jag borde gå till en arbetsterapeut och få hjälp, och råd och behandling. Men jag har bara inte fått tummen ur.

Psykiskt mående

Jag mår SÅ mycket bättre än under graviditeten, jag känner mig mer som mig själv och har mycket, mycket mer energi. Jag har tyckt att jag har återfått mig själv typ tre månader efter graviditeterna de andra gångerna. Jag undrar om det finns mer av mig själv att återfå, eller om det bara var annorlunda den här gången? Däremot har jag varit jättejätteledsen vid några tillfällen över att kroppen fortfarande känns så stor och tung, att magen återhämtar sig i snigeltakt jämfört med tidigare.

image

Det här var TVÅ veckor efter att Wollmar föddes. Och det här var 5 månader efter:

Det här var en månad efter att Wilfred föddes:

image

Det här är magen nu:

Det händer ingenting? Jag gråter faktiskt för det här med kroppsåterhämtningen typ var tredje dag. Jag ÄR inget föredöme här, varken på att kroppsåterhämta mig, att älska kroppen eller smeka den degiga magen med kärlek, respekt och tacksamhet för de fina barnen den burit.

Att vara fysiskt aktiv

Jag är tillbaks på gymmet och cyklar, mest för att jag faktiskt vill skona bäckenet från för många och för långa promenader. Och jag är ju lite beroende av endorfinkicken av pulshöjande aktiviteter. Jag tar det lugnt och lyssnar på kroppen och upplever inget som helst påslag av smärta eller dylikt från kejsarsnittsområdet. Utöver det så kniptränar jag och kör rehab för ben och mage. Tänk typ musslan, rumplyft, hållningsövningar.

Avslagsblödning

Den här gången beter sig inte mitt avslag som det gjort de andra gångerna. Med Wollmar blödde jag ju i evigheters evighet, men det berodde ju också på att jag fått granulom som blödde. Med Wilfred minns jag knappt? Den här gången så är jag blödningsfri i typ 3-4 dagar, sen kommer det en störtblödning och sen inget mer på resten av dagen typ. Det är ju väldigt lurigt, jag hade ju alla gånger kunnat börja bada eller ha oskyddat sex (om det nu var på tapeten överhuvudtaget…) för att jag faktiskt trodde att avslaget slutat alla de där blödningsfria dagarna. Jag tycker också att jag har mer mensvärksliknande ont den här gången. Men inga andra tecken på att något skulle vara fel, så jag antar att det här är inom normalspannet ändå.

Landat på fötterna

Det har gått fyra veckor och det känns som att jag landat på fötterna igen. Jag mår generellt väldigt bra!

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

För ett år sedan ganska precis genomgick jag ju sfinkerrekonstruktionen, en sövd operation med fem veckors sjukskrivning efteråt. Nu har jag också genomgått ett sövt kejsarsnitt. Jag vill vara tydligt med att det här är min upplevelse och inte ett allmängiltigt konstaterande: Men för mig är kejsarsnitt en walk in the park jämfört med sfinkteroperationer. Jag upplever att många inom vården framstället kejsarsnitt som ”EN STOOOOR BUKOPERATION” och att samma personer knappt verkar ha en susning om hur det är att operera bäckenbotten och sfinktrar. Nu har jag ju genomgått två sådana operationer av varje. Två veckor efter senaste bäckenbottenoperationen kunde jag hasa mig fram typ 1,2 km. Nu två veckor efter kejsarsnittet har jag redan kunnat vara ute och promenera raskt i över 1,5 timme. Efter mellangårds- och sfinkteroperationen var jag rädd att jag var världens mesigaste och smärtkänsliga person. Nu efter kejsarsnittet känner jag mig istället stärkt. Jag kunde få vara en av de där pigga mammorna på BB som rörde sig hyfsat obehindrat och kunde gå ut och äta i matsalen. Inte för att det ligger någon värdering i det, men för mig kändes det skönt.

Innan Waldo ens var 48 timmar gammal kunde vi lämna sjukhuset och ta bussen och en kort promenad hem. Den sträckan jag gick då kunde jag knappt ens gå 10 dagar efter sfinkterrekonstruktionen. Jag ska inte tjata ihjäl er om likheter och skillnader mellan dessa operationer. Men jag skulle så gärna vilja att folk på förlossning och BB förstod hur de olika operationerna upplevs. Jag håller fortfarande med mig själv om det jag skrev här. 

Magen

Min postpreggomage är inte en sådan som slurpar ihop sig en kvart efter att bebisen är ute. Jag kroppsnojar en del, och magens återhämtning är det som jag nästan mår sämst över. Det gick långsammare efter andra barnet än med första, och det går långsammare nu än efter tvåan. Jag har dock helt okej magmuskelfunktion och min lilla delning på typ 2 cm ovan naveln har inte blivit värre. Vilket faktiskt känns nästan konstigt, med tanke på hur mycket Waldos lilla vassa och hårds rumpa låg och skavde där i slutet av graviditeten. Jag använde en gördel hela första veckan efter snittet, inte varken för hudens eller musklernas återhämtning. Men för smärtlindringens skull. Det gjorde STOR skillnad på hur ont jag hade om jag hade gördeln eller inte. Den och bra smärtlindring gjorde att jag kunde vara uppe och röra mig mycket, tidigt. Gördeln hjälpte också till att begränsa mig. Livet som trebarnsmamma innebär ändå långt mycket mer förflyttningar och knasiga rörelser än vad som kanske är helt skonsamt för en nysnittad mage. Efter den första veckan med gördel har jag faktiskt gått över till att ha gördelliknande trosor, alltså köpta på hyllan för ”shaping”-underkläder. Jag har fortfarande för mycket mage kvar för att de ska bidra med någon snygghetseffekt, men de ger fortsatt ett litet stöd som jag uppskattar. OBS: Jag är inte heller ute efter snygghetseffekten. Just nu försöker jag embrace:a mitt postpartumutseende. Det går sådär, men jag vill i alla fall inte försköna det hela.

Brösten alltså!

Jag initierade redan under BB-vistelsen möjligheten att börja donera bröstmjölk så tidigt som möjligt. Redan under Waldos första natt började beck-blöjorna ta slut och övergå till mjölkbajs. De första dygnen hemma från BB var otroligt smärtsamma när mjölken rann till på allvar. . Jag vet att ”alla” har ont i brösten vid mjölktillströmningen, men det är extremt och handmjölkning har inte kunnat hjälpa. Det jag får ut är deciliter och inte milliliter. Jag fick med mig en elektrisk pump från Modersmjölkscentralen redan när vi åkte hem från BB. Så fort jag slutade med smärtlindring kunde jag också börja pumpa för att donera. Jag vet att folk verkligen lider av att ha för lite mjölk, så jag klagar inte.

Bäckenet

Jag har varit orolig för att bäckensmärtan inte skulle ge med sig. Jag fick ju ont i bäckenet nästan direkt efter att jag blivit gravid. Jag tror att vi tog graviditetstestet på en lördag och på måndagen hade jag redan så ont att jag kände att det var olämpligt att springa. Ganska direkt efter att Waldo kom ut upplevde jag att smärtan var borta. När vi var på återbesök på BB fyra dagar efter snittet var det en härlig och solig dag, och jag föreslog att vi skulle promenera hem. 4,5 km gick vi då utan att jag hade det minsta ont. Då åt jag fortfarande smärtlindring och jag tänkte att det kanske skulle visa sig att det ändå fanns någon smärta dold där bakom. Men inte! Jag har fortsatt kunna promenera ganska raskt och ganska långt, och jag har på sin höjd fått träningsvärks känsla i höftböjarna efteråt. Jag kan också sitta på golv och bygga med lego. Och städa badrummet. När jag suttit i soffan en stund är jag inte längre stel som en gammal gumma. Bäckensmärtan är borta! Jag ska dock ta god tid på mig att träna upp muskelstyrkan runt omkring bäckenet innan jag börjar belasta för mycket, för hårt och för länge. Löpning ligger långt bort.

Handlederna

Jag har faktiskt inte förlorat all vätska i kroppen än. När jag varit ute och promenerat blir händerna supersvullna, typ som de annars kan bli i slutet av ett riktigt långpass löpning. Och jag får fortfarande kraftiga tryckmärken efter strumpor och sånt. Eftersom mina handleder både varit drabbade av karpaltunnelsyndrom (som mest berott på svullnad) och en släng av tum-sene-inflammation så är allt detta inte borta än. Karpaltunnelsmärtan är mindre, och tumsenorna inte lika lättprovocerade som under graviditeten. Men hundra bra är det inte än.

Euforin!

Första 5 dagarna efter Waldo föddes var jag euforisk, nästan hög. Inte bara lyckan över en frisk bebis, jag var också så OTROLIGT tacksam att slippa vara gravid. Att kunna gå obehindrat. Att trögheten i kroppen är borta. Att få känna mig som mig själv. Att känna att det inte är en kraftansträngning att ta ut soporna eller duka av bordet, liksom. Jag kan nästan inte beskriva känslan, hur lätt det blev att vara Mia på bara några dagar. Och det är nästan som att jag inte kan förstå hur tungt det var att vara gravid. Det var liksom inte bara smärta, det vara också att allt var så himla jobbigt.

Babyblues

Gråten slog till på sjätte dagen. Det konstiga är att jag blev ledsen för att graviditeten var slut, fast jag så innerligt avskytt att vara gravid. Att jag blev ledsen över att ge bort mina gravidkläder till en syster, fast jag tvättat och packat undan dem med typ avsmak bara dagar innan. Jag såg en gravid granne och ville gråta bara för att hon hade hela det underbara med födsel och första bebistiden framför sig. Joseph började prata om att göra en vasektomi nu, och jag började gråta bara för att jag inte kunde kännas vid beslutet att inte vilja ha fler barn. Det höll inte i sig så länge, men jag vet inte riktigt var jag landat med känslorna än. Jag har just nu så mycket kämpiga känslor kring postpartumkroppen att jag just nu i alla fall är mer inne på ”det här vill jag aldrig göra om”-tänket.

Smärtan efter operationen

Efter kejsarsnittet fick jag morfin i min infart på handen tre gånger. Sedan bad jag om Temgesic några tillfällen efter det. När vi kom hem två dagar efter snittet kunde jag klara mig på alvedon+naproxen. Efter 4-5 dagar kunde jag ta bort natt-smärtlindringen och dag 6 efter snittet var sista dagen jag behövde smärtlindring överhuvudtaget. Jag har som sagt haft ganska god hjälp på traven smärtmässigt av gördel och stödtrosor. Jag upplever att jag haft mindre ont den här gången än efter förra snittet, och då hade jag ändå väldigt lite ont då också. Jag har ju tidigare läst på och skrivit en del om gördlar efter graviditet, kejsarsnitt och bukoperationer men hittade nu också en ny liten studie om ämnet: Elastic Abdominal Binders Reduce Cesarean Pain Postoperatively: A Randomized Controlled Pilot Trial. Jag var mycket mer skeptisk efter förra snittet, då upplevde jag det inte som någon hjälp alls. Men nu tycker jag annorlunda!

Att vara fysiskt aktiv

Jag upplever att det varit lätt och smidigt att komma igång med fysisk aktivitet den här gången. Jag kör mitt eget rehabupplägg som jag brukar göra med patienter och vågar sakta men säkert plussa på lite här och var. Inget som är med yttre belastning eller motstånd och heller inte något som egentligen berör magen. Promenader känns också oerhört bra, och också väldigt väldigt lyckogivande! Så tacksam till kroppen.

Amning/Pumpning

Förutom smärtan när mjölken rann till så går amningen bra. Waldo fattade grejen redan på BB och har inga problem. Mina bröst överproducerar och det hade ju varit ett problem om jag inte hade kunnat pumpa och donera. Det är en välsignelse med elektrisk dubbelpump. Förra gången jag donerade pumpade jag för hand med en enkelpump. Jag fattar inte att jag ens fick till det då, med två barn under två år och allt. Hur fick jag tid till det? Nu går det på snabbt och smidigt och jag får ut enormt mycket mer. Det enda som kanske blir ett bekymmer är hur jag ska hantera det hela när jag måste sluta doneringspumpa vid tre månader. Jag antar att jag smartast tar det med en nertrappning, och inte ett abrupt slut.

Avslagsblödning

Jag blödde skitmycket första dygnet och eftervärkarna gjorde fasansfullt ont. Det blödde så så mycket så att jag nästan blev orolig. Efter det blödde jag nästan inte ens mens-mycket och det slutade helt efter en vecka. Men så i torsdags fick jag lite mer ont, och i fredags blödde jag igen. Inte färskt blod, och sen kom det ut en jättestor koagelklump. Jag har inga andra tecken på att något skulle vara knasigt. Igår hände samma sak när jag var ute på promenad. Jag hoppas att det är övergående.

Två veckor efter graviditeten

Ni hör ju. Det går upp och det går ner, jag har varit ledsen och jag är lycklig. Kroppen verkar landa bra, men jag lyckas ändå inte vara tacksam nog att förlåta kroppen helt för att återgången till ”normalkropp” inte går tillräckligt snabbt. Ni förstår, jag är inget bra föredöme på det här med postpartumkropp. Två veckor efteråt och jag är dock helt förälskad i lilla Waldo-bebisen. Så tacksam för att känslorna för honom finns där!

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Dagen innan

Vi hade fått kallelse till planerat kejsarsnitt tisdagen den 16 oktober. Enligt ultraljudet var detta på dagen 38+5, men vi hade en känsla av att bebisen kanske ändå var lite äldre än vad de uppskattat och att det kanske var i senaste laget att ha kejsarsnittsdatumet.

På lördagens den 13 oktober var Joseph och grabbarna på vår kolonilott och jobbade och jag var hemma och vilade. Jag brukar annars vara ganska rastlös och känns mig lite värdelös när jag bara vilar, men den här dagen kändes det som att det var det enda rätta. När Joseph och barnen var på väg hem så hördes vi och bestämde att vi skulle ha en extra myskväll med barnen. Vi köpte extra lördagsmys och satte på en långfilm som vi alla ville se, och lät barnen vara uppe lite extra sent. Vi njöt av den sista lördagskvällen som en familj på fyra, och jag tog verkligen tillfället att soffgosa med våra stora barn.

När barnen lagt sig startade något som jag upplevde som väldigt regelbundna sammandragningar. Vi hann prata om att det kanske, kanske skulle sätta igång riktiga värkar men att det inte riktigt kändes så. Jag ville gå och lägga mig och försöka sova bort det, och vi gick och la oss och sov gott hela natten.

Vad nu då?

På söndag morgon efter klockan 6 vaknade jag av en känsla av att jag fick någon slags flytning. Det var inte någon kraftig känsla, men jag gick ändå upp för att kissa och kolla läget. Väl på toaletten upplevde jag att det inte riktigt slutade droppa. Gick över och ställde mig i badkaret en stund, och efter ett tag kom det inget mer. Äh, tänkte jag, det var väl bara kiss och flytningar. Gick för att hämta nya trosor, och efter någon meter rann det till mer och mer. Joseph vaknade av att jag stod i hallen utanför vårt sovrum och sa ”ojdå” medan det droppade på golvet.

Vi vimsade runt lite i bestörtning innan vi fann oss i situationen att mitt vatten nog just hade gått, två dagar före det planerade snittet. Jag ringde in till förlossningen och vi fick en tid för att komma in på kontroll. Vi ringde också min mamma för att hon skulle kunna ta barnen. Det visade sig att hon hade två av barnens kusiner sovande hos sig, så hon fick ta med sig dem och raska sig hem till oss. De fick bara vakna och åka, så vi fixade i ordning lite frukost till mamma och alla barnen medan vi väntande.

Action!

Det kändes väldigt fint, pirrigt och spännande att få lite ”förlossnings-action”. Jag har ju heller aldrig haft någon erfarenhet av att vattnet går. När Wollmar föddes fick de ju ta hål på hinnorna när jag var typ 8 cm öppen. Och med Wilfred så pyste ju vattnet ut under kejsarsnittet. Jag uppskattar verkligen att få ha upplevt att vattnet gick!

Det kom en taxi och jag tog dubbla lager plastad frotté och satt på i bilen. Sen gick vi och ringde på hos förlossningen. Det kändes lite extra spännande att ändå få uppleva en spontan förlossningsstart. På förlossningen fick vi ett rum och en barnmorska ville bekräfta att vattnet hade gått. När de sett att det var fostervatten och inte bara flytningar konsulterades en läkare och de bestämde att det nog var lämpligast att köra snittet den dagen. Jag hade ätit lite frukost innan vi åkte hemifrån (på inrådan från barnmorskan i telefonen) men det ångrade jag djupt. Jag behövde ha varit fastande i 6 timmar, så snittet kunde tidigast bli klockan 13. Och då fick vi bara vänta.

Under den här tiden läckte jag fostervatten ”hela tiden”. Från att ha varit väldigt fascinerad och förtjust i fostervattnet började jag tröttna lite under dessa timmar. Det är ju extremt ovärdigt att gå omkring och liksom ”småkissa” på sig med olika mängd och hastighet under flera timmar. Inte ens när jag fick kateter så att jag helt säkert visste att det inte var kiss kändes det mysigt…

Lång väntan

Under de timmar vi väntade fick jag mer och mer smärtsamma sammandragningar. Jag tyckte att det kändes lite spännande att faktiskt få uppleva värkar en gång till i livet. Men när de började göra riktigt ont och komma mer regelbundet sa jag ändå till. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha en massa värkar eller börja öppna mig en massa. Hade det varit början på en vaginal förlossning hade det varit helt hanterbart, men jag hade nog ändå valt att börja med TENS i det läget. Istället fick jag då en spruta bricanyl som skulle stoppa upp det hela. Den fick ganska bra effekt de första timmarna. Snittet blev sedan fördröjt fram till tre. Den sista timmen hade jag fått tillbaks onda och ganska täta värkar och jag skulle precis be om en till dos bricanyl, men då var det istället dags att ta oss iväg till operation.

Ett akutsnitt är inte som ett planerat snitt…

Min förra kejsarsnittserfarenhet var ju ett planerat snitt, och det kändes ENORMT välstrukturerat och välregisserat. Rummet liksom myllrade av effektiva människor som visste exakt vad de skulle göra. På det här ”akuta” snittet var det mer osynkat. Inte alls oproffsigt eller rörigt, men det var en helt annan (lite trevande) stämning i rummet. Narkosläkaren kom och skulle börja sätta ryggbedövningen och tvättade min rygg. Sen ringde hans jourtelefon och jag fick sitta där spritt språngande naken och med nytvättad rygg ganska länge medan han pratade klart. Jag fattar ju helt situationen, men det var kanske inte det ögonblicket jag kommer minnas med mest värme… Han kom tillbaks och satte bedövningen och det kändes helt okej. Jag tror faktiskt att jag upplevde det värre förra gången. Sen fick jag lägga mig ner och de började med alla förberedelserna. Mitt blodtryck och min puls sjönk ganska drastiskt och de fick testa flera olika läkemedel för att få det att stabiliseras innan de hittade rätt.

Strul med bedövningen – sövd!

De nöp i magen för att testa om bedövningen tagit och det var några ställen som jag upplevde att nypet kändes som ett myggbett. De väntade lite och efter en stund verkade de ändå nöjda med bedövningens effekt.

Sen var det dags att börja kejsarsnittet. Joseph stod och tittade över skynket och hann rapportera att de satt hudsnittet och kommit in lite längre. Men när de började tänja upp magen mer så visade det sig att bedövningen inte tagit fullt så högt som den hade behövt, och jag kände alldeles för mycket.

Narkosläkaren avbröt då och sa att de var tvungna att söva mig. Han bad om ursäkt till både mig och Joseph och sa att han trodde att han satt bedövningen tillräckligt högt, men att det inte hade räckt. Han höll en syrgasmask över mitt ansikte medan narkossköterskan satte sövningsmedel i min infart på handen, och jag somnade medan narkosläkaren stod över mig och tittade mig i ögonen.

Lite lättad

Jag hann inte bli besviken eller så när jag insåg att jag skulle sövas och missa bebisens födelse. Grejen är att jag under alla de timmar vi tillbringat med att vänta hunnit bli så pass nervös för de potentiellt obehagliga momenten under snittet att jag faktiskt kände att det var rätt skönt att slippa vara vaken och medveten. Jag hann tänka ”men tänk om jag inte vaknar” precis innan jag blev sövd, men var inte på allvar särskilt rädd för detta.

Waldos födelse: Hände utan mig…

När jag vaknade till är tid och rum helt snurrigt för mig. Jag har vaga minnen av att bli rullad i en säng till ett hörn (utanför?) uppvakningsavdelningen och att ”min” narkossköterska satt i närheten och höll koll. Jag fick lite vatten. Jag gissar att jag kanske sov bort en stund, men det kändes som bara ett par minuter till så kom barnmorskan som varit med på snittet. Jag fick fråga om bebisen och Joseph och fick höra att de mådde bra. En stund senare kom de till mig och jag fick upp bebisen på bröstet. Han fattade galoppen med amningen med en gång och det kändes exakt så självklart att ha honom som jag hoppats på.

Vi fick bli nerrullade tillbaks till rummet på förlossningen som vi varit på under dagen. Där hade Joseph och Waldo redan fick vara i någon timme. Joseph hade fått en förlossningsbricka och jag fick ytterligare en när jag kom. Sååå gott efter närmare 12 timmars fasta. Jag hade dock väldigt ont i halsen efter sövningen. Vi var där i några timmar medan vi väntade på ett rum på BB och jag ammade lite och var nog också mest bara groggy.

Till BB

När vi kom upp till BB hade jag vaknat till lite mer och det började på kväll. Redan innan det var läggdags kände jag att kroppen var redo att börja röra lite på sig och jag gick lite inne på rummet och efter en stund tog vi också en vända i korridoren. När vi skulle sova kunde jag också komma upp och borsta tänderna. Det kändes så häftigt!

Första natten med Waldo var bra. Han hade mycket fostervatten i lungorna och behövde hjälp att få hosta och kräkas upp det. Sen åt han en del och bajsade en del. Men vi fick sova halvtimmar här och där. Jag fick be om morfin en gång på kvällen, en gång på natten och en gång på morgonen därpå. Men när det väl kickade in så mådde jag super och kunde komma igång med lätthet. Det var första gången som jag kunde promenera ut och sitta och äta frukost i matsalen morgonen efter en födsel!

Syskonmötet och hemgång

Waldos första dag var lugn. Han åt och sov. Vi med. Det gjordes lite kontroller på mig förstås, men överlag kändes det som att vi som tredjegångsföräldrar fick vara väldigt mycket i fred. På eftermiddagen kom min mamma med Wollmar och Wilfred och de fick träffa Waldo för första gången. De var sååå fina med honom! Sedan tog Joseph storbarnen och åkte hem, och jag stannade själv med Waldo över natten. Det gick bra men var en utmaning med kanske 5-6 blöjor, långamningar och att sköta alla förflyttningar av mig och Waldo själv. Men det gick!

Joseph kom till oss på BB efter att ha lämnat storbarnen på förskola och skola. Vi gick på barnläkarbesöket och åt lunch och fick sen okej att åka hem, tidigare än de 48-timmarna som är brukligt. Det var skönt!

Låt oss presentera:

Waldo föddes den 14 oktober, i vecka 38+3 enligt ultraljud, dagen innan BF enligt sista mens.

Han vägde 3270 och var 49 cm lång. (Ganska mycket mindre än jag trodde, haha..)

Det var såklart värt det

Jag har inte älskat den här graviditeten, det ska alla veta. Men en sekund efter att Waldo landat på mitt bröst var allt glömt och förlåtet. Han är den underbaraste lilla varelse och han är allt vi önskade!

Förlossningsberättelse – Waldo – Joseph

Förlossningsberättelse Waldo 14 oktober – Joseph

 

Dripp dropp…

06:40 – 08:05

Jag vaknar till lätt av att både Wollmar och Mia är upp och kissar. Wollmar är lite ledsen och jag hör Mia säga något om att hon kommer sen. Wollmar spolar och klättrar tillbaka upp i våningssängen. Mia tar en dusch. ”Varför då?” tänker jag.

När Mia duschat av sig hör jag henne gå till barnens rum. Wilfred ligger redan hos mig. ”Men Mia kan ju inte lägga sig hos Wollmar. Hur skulle hon klättra upp dit med magen?”

Mia kommer tillbaka i korridoren till vårt rum men stannar tvärt. Jag vatten smattra mot trägolvet. ”Stackars Mia, hon kissade ner sig. Men hon kissade ju precis?”

– Joseph, kan du komma? ropar Mia. Jag hoppar ur sängen och hjälper henne tillbaka till toaletten. Sedan hämtar jag en trasa och torkar upp en klar vätska från golvet. Mia klättrar över in till badkaret igen och duschar av sig.

– Jag vet inte vad som är fel. Jag kan inte hålla inne det. Säger hon medan vi båda ser på hur det strilar ner mellan benen oavbrutet ner i badkaret. Vattnet har gått. Vi ringer förlossningen och de vill att vi kommer in vid 8:30 för en kontroll. ”OK, men hur gör vi med barnen?”

Mia ringer sin mamma, som säger att hon kommer så snart hon kan, men att hon har två av barnens kusiner som sover över hos henne och att hon måste få upp dem först. Wollmar och Wilfred vaknar och inser att bebisen förmodligen är på väg ut, två dagar i förskott. Samtidigt ringer det tillbaka från förlossningen som bekräftar att vi kommer att stanna där och inte skickas hem. ”OK, bebisen kommer alltså idag?!?”
Barnen är hur stissiga som helst så vi slår på ett naturprogram för att få dem att sitta stilla medan vi ordnar med det praktiska denna morgon. Jag bokar en taxi till 8:10.

07:17 ringer mormor och säger att hon sitter på pendeltåget med kusinerna. Jag plockar fram frukost och vispar ihop en pannkakssmet, samt plockar fram kyckling från frysen så att det kan lagas mat i vår frånvaro. Mia och jag slänger i oss en var sin smörgås och strax därpå börjar Mia få huggande smärtor i underlivet. ”Hmm, hon hade smärtor av samma karaktär igår kväll”.
Mormor och kusinerna kommer. Fullt ös med morgonpigga barn som vill leka. ”Bebisen kommer!” Men äntligen får vi alla på plats för frukost.
07.50 får jag för mig att det ska vara rena sängkläder när vi kommer hem. Jag bäddar ur sängen och kör igång en tvätt. Färgat. Hinner inte bädda klart sängen förrän taxin ringer och vi behöver gå ner.

Tick, tack…

08:17 – 14:46

Taxin släpper av oss framför ingången till södersjukhusets förlossning. Det är inte riktigt ”raka vägen in”, men efter lite runt i kring och upp i hiss ”G” så kommer vi in till förlossningsavdelningen och checkas in till rum 204. Medan vi sitter och inväntar första koll av en barnmorska börjar vi skratta lite smått hysterisk över situationens absurditet. Mia förklarar att hon blev jätteirriterad över att jag skulle börja bädda sängen i sista sekunden och vi skrattar ännu mer.
08.32 – Barnmorska KG kommer in och kollar läget. Hon luktar på vattnet i Mias binda. Byter till en ny binda och lägger ner två pappershanddukar med. Hon kopplar på en CTG och kollar läget på bebisen och Mia. Bebisens bekräftas ligga i huvudbjudning och har puls på 146. Mia – temp: 36.9; Puls: 62; Tryck: 110/75 mmHg. Hon meddelar att de vill bevaka hjärtfrekvens och eventuella värkar i ca 20 minuter och hon går ut.
Efter lite drygt 10 minuter kommer barnmorska A in. Hon stänger av CTGn och ber Mia att stå upp ett tag för att få ut fostervätska. Så snart A går ut ur rummet så hostade Mia och Mia förklarar att det fullkomligen forsade ut fostervätska som nästan överbelastade bindan och de två papper servetterna som låg där trosan.
09.16 kommer barnmorska K igen (på den halvtimman sedan hon var inne hos oss hade hon varit med om en förlossning!). Hon kollade på bindan och pappershandukarna och bekräftar att det är riktig avgång av fostervatten. Hon meddelar att hon ska ut för att prata med läkarna så att de kan ta ett beslut kring snitt eller hemgång.
En dryg halvtimma senare kommer K tillbaka och säger att de troligen ska plocka ut bebisen idag, men att läkare N ska komma och stämma av med oss först. Kort därefter kommer läkare N in och meddelar att de planerar att snitta under dagen. Hon tar anamnes och kollar av eventuella allergier mm. Hon lyssnar på hjärta och lunga (Mias). K sätter infart på Mia och tar grundblodprov. Däremot avvaktar hon med att sätta kateter tills strax innan snittet.

I och med att det inte är akut (inga riktiga värkar än och livmodertappen var inte mer än 2 cm öppen), så vill de avvakta tills minst 6 timmar sedan Mia åt. I och med att vi åt frukost 7:25 så skulle det innebära ett snitt tidigast runt 13:30. Jag får dock äta och passar på att gå till föräldraköket och hämtar lite mackor, blåbärsdricka och värma en pirog i och med att en aldrig vet när det blir mat härnäst.
Vattnet fortsätter att rinna ut och vi byter binda ett flertal gånger medan vi väntar. Nu har vi gått över till en extra stor storlek och skattar över att det känns helt ur proportion.
11.05 börjar sammandragningarna/värkarna att bli så pass mycket smärtsamma att vi ringer på K för att be om smärtlindring. Hon sätter på CTG för att kolla hur kraftiga värkarna är. Hon går ut för att prata med läkare N. Strax därpå kommer hon tillbaka och ger Bricanyl (detta agerar värkhämmande). Mitt i detta kommer narkosläkare S in. Ställer alla sorters frågor en kan förväntar sig i en sådan här absurd situation.

– Har du några lösa tänder? Snarkar du? Blir du lätt åksjuk när du åker bil eller buss?
Sammandragningarna/värkarna kommer igång igen och är något kraftigare, men inte så ofta. Strax innan 13 kommer K in och sätter dropp. Hen tror att det snart blir snitt om inget akut ligger före. Kl. 13 kommer en annan barnmorska in och meddelar att snittet blir strax efter kl. 14.

– Jag är så HUNGRIG! Jag vill ha morot! Jag en liksom en mekanisk känsla i magen som hungrar efter MOROT! meddelar Mia. Jag börjar undra vilket hon längtar efter mer. Att få ut bebisen eller få äta morot igen.
Strax innan 14 kommer en undersköterska in med en säng som Mia ska flytta över till. Men sängen funkar inte. ”Suck”
Barnmorska J byter av K. Hon sätter kateter för att vi ska vara redo att åka in. Men några minuter senare kommer hen in och säger att det är fullt på uppvaket så vi behöver vänta ca 20 minuter till innan vi får gå in. Tick, tack, tick, tack. 20 minuter går. ”NU BÖRJAR DET KÄNNAS VÄLDIGT LÅNGT!”
Men så helt plötsligt är det dags! 14:46 drar vi till operationen.

Plopp, plopp…

14:52 – 16:15

Vi kommer bort till operationssalen och introduceras till förlossningsläkaren, en assistent och narkossköterskan. De gör i ordning lite olika saker inför operationen och efter ett tag kommer narkosläkaren in för att lägga en spinalbedövning. Samtidigt kör vi igång vår kejsarsnittsplaylist.
Hen lägger bedövningen och Mia lägger sig ner för att få magen tvättad med sprit. De testar om bedövningen har tagit och när de är nöjda gör de klart det sista inför det första snittet. Men när de skurit genom skinnet och det subkutana lagret och börjar töja upp hålet så säger Mia att det gör ont. Bedövningen tog inte och de beslutar att de måste söva Mia. I och med detta behöver jag gå ut och ställa mig i ett rum bredvid och vänta på bebisen. Minuterna går fruktansvärt långsamt, men 10 minuter senare hör jag ett litet skrik. ”Åh vad underbart! Bebisen lever!”. Jag får höra senare att han mådde så pass bra att han fick ligga kvar vid Mias mage i några minuter för att få det sista blodet från naveln innan den klipptes.

Sedan kommer barnmorska J ut med honom till mig och jag får vara med när hen kollar vikt, längd, gomspalt och bilirubin. Alltså: 15:37 föddes Waldo Fernando, 3270 g och 49 cm.

Därefter gick vårdpersonalen in och ut från operationssalen för att slutföra allt på Mia, kolla till Waldo och förklara för mig hur det gick och vad de gjorde när jag inte kunde se. Sedan skulle de väcka Mia och köra upp henne till uppvaket så 16:15 gick Waldo och jag ner till förlossningen igen.

Pick, pick, HURRA!

16:15- …

J informerar mig att Waldo inte får besöka Mia förrän:

1) Han är minst 1 h gammal;

2) Mia har vaknat och mår bra nog att ta emot besök.

Jag räknar ner sekunderna till dess att Waldo och jag ska få komma till Mia. Han petar ut tungan hela tiden och pickar och jag förstår att han vill amma. Efter några minuter kommer undersköterska G in med en ”förlossningsbricka” åt mig (alltså en bricka med fina mackor, cider och en Sverigeflagga). Detta var ju extra fint av dem, men jag blev faktiskt ledsen när den kom in, eftersom Mia inte fick den tillsammans med mig och under Wollmars förlossning så blev hon utan bricka.

Waldo och jag sjunger och gosar och väntar på klartecken. Han forsätter att peta ut tungan och försöker stoppa in sina fingrar i munnen samtidigt som att han pickar på mig hela tiden i jakt på bröstmjölk. 17.00 får Waldo och jag äntligen komma upp till Mia som låg i ett avsnitt utanför uppvaket. På vägen dit hittar han sin tumme men så snart han kommer till mamma Mia har han inget emot att byta ut tummen mot bröstet. Sedan går vi ner till förlossningsrummet igen. J tar tryck och temp på Mia samt Temp på Waldo. Allt normalt. Den lille rackaren släpper inte taget på brösten. Mera mjölk åt bebisarna! I väntan på att få en plats på BB kommer J in med en extra förlossningsbricka åt Mia. ”HURRA! Det är hon SÅ värd”.

Mia har ganska mycket ont och får morfin.
19.00 – Vi får plats på BB. Avd 53 (samma som med Wollmar) på rum 9. Vi blir välkomna och får en introduktion samt lite mat. Waldo fortsätter att äta varvat med att sova.
Innan vi tar natt testar Mia att gå upp. Hon går hela vägen till fönstret, sedan ut i korridoren, bort till föräldramatsalen och tillbaka (ca 150 m). ”Vilken järnkvinna!”
22.35 – Vi borstar tänderna, gör iordning oss för sängen och säger god natt till söta Waldo för första gången. Under natten till måndag byter vi Waldos blöja 3 gånger och ammar en hel del. Med det och alla konstiga ljud som Waldo grymtar fram så blev det inte så mycket sovit den natten. Men tänk att det som började som ett par droppar på golvet på morgonen kan sluta med världens skatt i famnen på kvällen!

Kejsarsnittsplaylist

Kejsarsnittsplaylist

Det här inlägget skulle alltså publiceras på dagen för vårt planerade snitt. Men Waldo valde ju att titta ut redan i söndags, och i och med lite oförutsedda händelsee så blev jag ju sövd och hade ingen användning av peppande eller lugnare musik…Förra gången hade vi heller ingen egen playlist till kejsarsnittet. Vi lyssnade på narkosläkaren Håkans franska jazz och var helt nöjda med det. Eller, i ärlighetens namn så kan jag inte minnas musiken överhuvudtaget. Men jag minns att det blev en grej att alla i rummet tyckte att det var svängigt med jazzen. Den här gången hade vi lagt lite tid på att göra en playlist. Inte för att den kanske passar någon annan än oss. Men kanske någon ändå vill ha inspiration?

Man kan ju inte alls styra över hur allting blir. Men så här visualiserade jag mig snittet enligt vårt soundtrack:

På vägen till Södersjukhuset – The Best day of my Life – Jason Goodman

När vi är nervösa och väntar: It’s Time – Imagine Dragons

It’s time to begin, isn’t it?

I get a little bit bigger but then I’ll admit

I’m just the same as I was

Now don’t you understand

I’m never changing who I am

So this is where you fell

And I am left to sell

The path to heaven runs through miles of clouded hell right to the top

Don’t look back

Turning to rags and giving the commodities a rain check

När jag sitter och ska få spinalbedövningen och behöver en tydlig målbild: At last – Etta James

At last my love has come along

My lonely days are over and life is like a song, oh yeah

At last the skies above are blue

My heart was wrapped up clover the night I looked at you

I found a dream that I could speak to

A dream that I can call my own

I found a thrill to press my cheek to

A thrill I’ve never known, oh yeah

You smiled, you smiled oh and then the spell was cast

And here we are in Heaven

For you are mine at last

När läkaren kommer in för att börja det hela: Moon Taxi – Two High

So put ‘em up

Two high

We can walk together with our hands up in the sky

So put ‘em up

Tonight

We can come together

We won’t give up on the fight

När ingreppet börjar: Got to get you into in my life – The Beatles

Ooh, you were meant to be near me

Ooh, and I want you to hear me

Say we’ll be together every day

Got to get you into my life

När bebisen kommer ut: Here comes the sun – The Beatles

Little darling, it’s been a long cold lonely winter

Little darling, it feels like years since it’s been here

Here comes the sun

Here comes the sun, and I say

It’s all right

När jag får upp bebisen på bröstet – Hold you in my heart – Jon Allen

Today I woke up grateful

Today I woke up glad

Today I know the blessing

Of every trial I’ve had

The days to come don’t seem so dark

‘Cause I hold you in my heart

Got blue skies at my window

Sunshine in my face

Everything is how it should be

Nothings out of place

Even a rainstorm if it starts

‘Cause I hold you in my heart

När jag och Joseph tillsammans får första titten: Days I will remember – Tyrone Wells

These are the days I will remember

These are the faces I need most

Everything changes but I’ll keep forever

These days I will remember, these days I will remember

När bebisens och Joseph går till skötbordet med barnmorskan:

Suddenly I see

This is what I wanna be

Suddenly I see

Why the hell it means so much to me

This is what I wanna be

Suddenly I see

Why the hell it means so much to me

När de börjar sy ihop: Your Song – Elton John

And you can tell everybody

This is your song

It maybe quite simple but

Now that it’s done

I hope you don’t mind

I hope you don’t mind

That I put down in words

How wonderful life is

Now you’re in the world

Lugnande låtar under resten av ingreppet:

  • Patty Griffin – Heavenly Day
  • Nicolai Dunger – Lyckokatt
  • Adele – Make you feel my love
  • Jeff Buckley – Hallellujah
  • Freddie Wadling – Blott en dag
  • Common – Funky for you
  • Jack Johnson – Better Toghether
  • Jason Mraz – I´m yours

På väg till uppvaket: Maia Hirasawa – Dancing the whole way home

I, I fell in love

I fell in love last night

And I was dancing the whole way home

I fell in love

I fell in love last night

And I was dancing the whole way home

Och: Pharell Williams – Happy

Hade du musik under ditt barns födelse?

Dela gärna era bästa tips!

Vi återkommer naturligtvis med riktiga förlossningsberättelser så snart vi kan!

Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Det finns naturligtvis kvinnor med traumatiska/dramatiska upplevelser av kejsarsnitt också, men för mig var det världens revansch efter sfinkterrupturseländet.

Nybliven mamma – Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Förlossningsberättelsen finns här.

Dagarna efter

”När det kom till min egen oro gällande operationen kan jag bara säga följande:
Smärtan jämfört med sfinkterrupturen, det är som skillnaden mellan dag och natt. Visst, jag har ONT. Men ända sedan operationsdagen har jag haft stunder och positioner som är helt och hållet smärtfria. Och det är en enorm skillnad. Jag orkar mer, och jag kan röra mig lättare.”

Tio dagar efter

wpid-20140621_133528.jpg

”Jag äter inga tabletter längre. Det gör fortfarande ont, men är mer som värk än regelrätt smärta. Ibland gör jag oförsiktiga rörelser och då skär det till, men det går över rätt snabbt.

Jag mår bra! Jag hade ju en period under Wollmars nyfödingstid då jag grät för allt, både ledsna och fina saker. Jag tror det var någonslags korsning mellan baby blues och en kort förlossningsdepression/chock efter sfinkterrupturen. Jag var lite rädd att det skulle bli någon sådan reaktion nu med, mest för att det hade blivit så knasigt att brista i gråt för ingenting och titt som tätt, framför Wollmar. Men jag känner att humöret är stabilt, även om jag fäller någon lyckotår varje kväll.”

Tre månader efter

”Igår var lördagen den 16 augusti, exakt tre månader efter kejsarsnittet. Det var dags för Midnattsloppet.

Jag kom i mål, passerade stationerna för medalj, banan och vatten. Kom ut från målområdet och kollade mobilen. Midnattsloppet hade resultatpostat på min Facebook och visade 53.49. Exakt 21 sekunder långsammare än förra året. Och mycket snabbare än vad jag vågat hoppas på! Så nu lägger jag konvalescenstiden efter kejsarsnittet bakom mig. Slutet gott, allting gott!”

Fem månader efter

wpid-dsc_0539.jpg

Ett typ osynligt ärr, det var det.

Det här är min kejsarsnittshistoria.

Det sköna med min tidigare kejsarsnittsberättelse är just att den är kort. Snittet hände, jag läkte, punkt. Det är inte som sfinkterrupturhistorien något som fortfarande påverkar mitt liv dagligen. Jag kan, om jag verkligen tänker efter, bli nervös för snittet som komma skall. Men det är mer en pirrighet med ett inslag av reella kunskaper – det är en stor bukoperation, komplikationer kan inträffa. Men jag är mestadels bara trygg i att det är ett standardingrepp. Och jag tror att nästa kejsarsnittshistoria kommer vara ungefär som denna.

Har du en du vill berätta om?

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

”Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

”Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Hur lång får utdrivningsfasen vara?

Utdrivningsfasen är den fasen som kallas ”second stage of labour” på engelska och som börjar då kvinnan är 10 cm öppen, cervix utplånad och om allting går som på räls, också strax ska börja krysta.

Det finns en del oklarheter kring vad som är en ”normal” längd på denna fas. Det finns  inte några heller klara riktlinjer för gränsdragning i tid, när det kommer till tid för förlossningens andra skede.

Vad är en lång krystfas?

Tidigare har en lång krystfas definierats som:

  • längre än 3 timmar för förstföderskor med epidural
  • längre än 2 timmar för förstföderskor utan epidural
  • längre än 2 timmar för omföderskor med epidural
  • längre än 1 timme för omfödersor utan epidural.

På senare tid har dessa definitioner ändrats och alla kategorierna fick en extra timme till sitt förfogande. Dessa ändrade defintioner gav upphov till en ny våg av studier kring ämnet.

Ökar riskerna för barnet?

En svensk registerstudie från 2015 (3) undersöktes barnets mående mätt med Apgar-score och hos studien 33.00 inkluderade förlossningar fann man att de barn som hade låga (=sämre) värden i större utsträckning fanns hos dem som fötts efter en lång krystfas. En annan svensk studie från samma forskargrupp (4) fann man 2017 att det fanns 2,5-faldig ökning av risker med barnets välmående när krystskedet översteg 4 timmar jämfört med ett krystskede på en timme, även om riskerna generellt statistiskt sett var små.

Ökar riskerna för mamman?

En studie från 2016 (1) undersöktes huruvida kejsarsnitt kunde undvikas om kvinnan fick tid att krysta längre. Resultatet visade att på fyra kvinnor som fick en extra timme att krysta, kunde ett kejsarsnitt undvikas. Den här studien medförde dock att fler kvinnor än normalt fick stora bristningar (3-14 % grad 3-4 bristningar). I en stor amerikansk studie från 2014 (7) såg man att drygt hälften av förstföderskorna som födde utan epidural, födde med en krystfas på högst 47 minuter. För försföderskorna med epidural födde hälften inom 120 minuter och hälften efter två timmar. I denna studie såg man att barnen generellt klarade långa krystfaser bra, men att riskerna ökade för mamman vad gällde instrumentell förlosning, kejsarsnitt, stora bristningar, blödningar och infektion. De nyare riktlinjerna för hur länge en kvinna fick krysta medförde en ökning av sfinkterskada i denna studie.

I en översiktsartikel från 2006 (2) såg forskarna ett en lång krystfas var förknippat med ökad risk för instrumentell förlossning (det vill säga att man behöver använda sugklocka eller tång) eller kejsarsnitt. Man såg också att kvinnor med långa krystfaser oftare fick blödningar och infektioner. En liknande studie från 2007 (5) visade att kvinnor som krystade längre än 3 timmar fick en ökad risk för att förlösas med hjälp av instrument eller via kejsarsnitt, en ökad risk för större bristningar, blödningar och infektion. Barnen hade också ökad risk för ohälsa, men det var ändå mindre riskökning än för mamman. Här var slutsatsen att för omföderskor börjar gränsen gå mellan 2-3 timmars krystande. En amerikansk studie från 2009 (6) fann att förstföderskor som krystade mer än 3 timmar och omföderskor som krystade längre än 2 timme hade ökad risk för komplikationer så som större bristningar, blödningar, sårkomplikationer och feber.

Nya bud:

Efter de senaste decenniets forskning om långa krystfaser ändrades då rekommendationerna till att istället lyda som följer ”A specific absolute maximum length of time spent in the second stage of labor beyond which all women should undergo operative delivery has not been identified.” med tillägget

 “Before diagnosing arrest of labor in the second stage, if the maternal and fetal conditions permit, allow for the following:

  • At least 2 hours of pushing in multiparous women
  • At least 3 hours of pushing in nulliparous women

Longer durations may be appropriate on an individualized basis (eg, with the use of epidural analgesia or with fetal malposition) as long as progress is being documented.”

Dessa yttranden kommer alltså från Amerikanska ”American Congress of Obstetricians and Gynecologists” (8), bland annat i en skrift som handlar om att undvika kejsarsnitt.

Jag blir ändå lite provocerad av detta

Långa utdrivningsskeden ökar risken för blödningar, infektioner och större bristningar för mamman. Det finns risker även för barnet, men dessa verkar ändå förhållandevis små. Det verkar dock finnas vetenskapligt stöd för att beslutsfattandet kring huruvida en kvinna ska fortsätta krysta länge eller inte ska baseras på en individuell bedömning. Det är jag med på. Men jag blir irriterad på hela ”vaginal förlossning är alltid bäst”-retoriken. För, på riktigt. Se mig i ögonen och säg det där igen. På individnivå stämmer det inte, och jag önskar så att lidandet kunde tas med i beräkningen. Och bristen på riktlinjer verkar i många fall innebära att så länge barnet mår bra, så får förlossningen fortgå. Oavsett riskerna för kvinnan.

För att vara en som genomgått en långdragen vaginal förlossning, en sfinkterskada med primär operation och sedan en ytterligare operation 5 år senare OCH ett helt okomplicerat kejsarsnitt där emellan så blir min spontana känsla: Really? Är det så värt att utsätta kvinnor för så mycket risker, bara för att undvika kejsarsnitt? Jag ska inte sticka under stol med att det här ämnet provocerar mig.

Referenser:

  1. Randomized controlled trial of prolonged second stage: extending the time limit vs usual guidelines.
  2. Prolonged second stage of labor and risk of adverse maternal and perinatal outcomes: a systematic review.
  3. Prolonged second stage of labor is associated with low Apgar score
  4. Durations of second stage of labor and pushing, and adverse neonatal outcomes: a population-based cohort study
  5. Duration of the second stage of labor in multiparous women: maternal and neonatal outcomes.
  6. Maternal and perinatal outcomes with increasing duration of the second stage of labor.
  7. Neonatal and maternal outcomes with prolonged second stage of labor.
  8. Safe Prevention of the Primary Cesarean Delivery

Tips inför förlossning

Tips inför en förlossning

Vi har många gravida i vår omgivning just nu, och jag träffar många gravida på jobbet. Utifrån vad jag läser och vad jag hör av patienter jag träffar har jag ändå börjat bygga upp någonslags bank av råd inför förlossning.

Det handlar inte om vad du kan packa i BB-väskan eller om förlossningsbrev. Utan det handlar om det där som är svårt att ta på, lite mer flytande saker. Jag tänkte att ni skulle få hjälpa mig att fylla på listan!

Mina främsta råd är:

  • Planera inte för mycket.

Forskning har visat att om det blir för stora missmatchningar mellan kvinnans förväntningar och utfallet av förlossningen ökar risken för att den kommer upplevas som traumatisk. Komplikationer som tillstöter går inte att planera för, och händer det så händer det. Det handlar inte om ett misslyckande om förlossningen inte går som du tänkt dig.

  • Träna på att slappna av på kommando. 

Det jag som fysioterapeut kan rekommendera är att träna på att aktivt slappna av på kommando. Jag träffar så OTROLIGT många patienter som inte kan slappna av när jag jobbar med deras kroppar. Ibland tänker jag på att det kan bli en svårighet under förlossningar. Det är en enorm fördel att kunna slappna viljemässigt mellan värkarna, att inte fastna i ett överspänt läge där kroppen gör av med onödig energi bara i väntan på nästa smärtvåg.

  • Prata igenom hur du vill bli peppad och bemött.

Du kanske inte kan VETA, men du kan ana. Jag brukar likna det vid hur jag vill bli bemött när jag har blödande skoskav och lågt blodsocker efter en promenad på stan (alltså en aktivitet jag inte blir direkt peppad av). När du mår pest och pina, vill du bli bemött med käcka hejarop, tysta klapp på armen, en kokt med bröd från kiosken, eller peppad av gangsta rap i bakgrunden? Jag tror att du kan hitta situationer, inte som liknar en förlossning, men från vilka du kan dra paralleller till hur du bäst tar emot stöttning.

  • Prata igenom hur du signalerar att du har bytt pepp-språk helt plötsligt.

När förlossningen sätter igång kanske du inser att den skrämmer skiten ur dig, och du istället vill bli omhållen ömt och tröstad med en sval hand på pannan? Eller så inser du att du är som gjord för att föda barn. Att du blir topp tunnor rasande om den där ömma handen närmar sig dig överhuvudtaget? Bestäm en signal för hur du signalerar nej, stopp, byt taktik! 

  • Prata igenom en del worst case scenarios med den som ska vara med dig på förlossningen.

Hur vill du bli hjälpt om du plötsligt blir rädd? Hur vill du göra för att påkalla personalens uppmärksamhet om du bestämt känner som att ni vill veta alla möjliga alternativ till det som håller på att hända? Om du vet att ni har svårt med det, bestäm er för ett tillvägagångssätt hur ni vill göra för att berätta att ”nu är vi inte bekväma med vad som händer, finns det några möjliga alternativ?”

Vad har du med dig för erfarenhet från förlossning som kan bli ett konstruktivt råd till någon annan? Berätta!

 

Hjälp mig att fylla på listan! 

 

Säsongsstart av förlossningspodden

För några veckor sedan hade jag äran att få åka ut och träffa Emma Philipsson och spela in podd. Emma är SJUKT bra på att leda ett poddsamtal, och efter exakt två sekunder hade jag glömt att vi spelade in. Det vill säga, jag satt inte på nålar och vägde mina ord. Utan jag tror att jag mest pladdrade på?

Ni får lyssna själva!

Här finns min medverkan i Förlossningspodden.