Kategori: Våra förlossningar

Våra förlossningar

Våra förlossningar – här hittar du inlägg om förlossningen med Wollmar 2012 och om kejsarsnittet med Wilfred 2014. Våra förlossningsberättelser finns beskrivna som egna inlägg från båda oss föräldrar, och vi vill gärna se förlossningarna som just våra, tillsammans. Förlossningen 2012 var lång, kämpig och avslutades med sugklocka – Mia fick en sfinkterruptur. Om detta finns en hel egen kategori av inlägg. På grund av första förlossningen, och Mias skador, blev det planerat kejsarsnitt med Wilfred 21 månader efter första förlossningen. Detta kejsarsnitt var en revansch på många sätt.

Är du intresserad av förlossningar och kejsarsnitt utifrån en fysioterapeutisk nisch finns det en egen kategori för detta.

Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Det finns naturligtvis kvinnor med traumatiska/dramatiska upplevelser av kejsarsnitt också, men för mig var det världens revansch efter sfinkterrupturseländet.

Nybliven mamma – Min kejsarsnittsberättelse i korthet

Förlossningsberättelsen finns här.

Dagarna efter

”När det kom till min egen oro gällande operationen kan jag bara säga följande:
Smärtan jämfört med sfinkterrupturen, det är som skillnaden mellan dag och natt. Visst, jag har ONT. Men ända sedan operationsdagen har jag haft stunder och positioner som är helt och hållet smärtfria. Och det är en enorm skillnad. Jag orkar mer, och jag kan röra mig lättare.”

Tio dagar efter

wpid-20140621_133528.jpg

”Jag äter inga tabletter längre. Det gör fortfarande ont, men är mer som värk än regelrätt smärta. Ibland gör jag oförsiktiga rörelser och då skär det till, men det går över rätt snabbt.

Jag mår bra! Jag hade ju en period under Wollmars nyfödingstid då jag grät för allt, både ledsna och fina saker. Jag tror det var någonslags korsning mellan baby blues och en kort förlossningsdepression/chock efter sfinkterrupturen. Jag var lite rädd att det skulle bli någon sådan reaktion nu med, mest för att det hade blivit så knasigt att brista i gråt för ingenting och titt som tätt, framför Wollmar. Men jag känner att humöret är stabilt, även om jag fäller någon lyckotår varje kväll.”

Tre månader efter

”Igår var lördagen den 16 augusti, exakt tre månader efter kejsarsnittet. Det var dags för Midnattsloppet.

Jag kom i mål, passerade stationerna för medalj, banan och vatten. Kom ut från målområdet och kollade mobilen. Midnattsloppet hade resultatpostat på min Facebook och visade 53.49. Exakt 21 sekunder långsammare än förra året. Och mycket snabbare än vad jag vågat hoppas på! Så nu lägger jag konvalescenstiden efter kejsarsnittet bakom mig. Slutet gott, allting gott!”

Fem månader efter

wpid-dsc_0539.jpg

Ett typ osynligt ärr, det var det.

Det här är min kejsarsnittshistoria.

Det sköna med min tidigare kejsarsnittsberättelse är just att den är kort. Snittet hände, jag läkte, punkt. Det är inte som sfinkterrupturhistorien något som fortfarande påverkar mitt liv dagligen. Jag kan, om jag verkligen tänker efter, bli nervös för snittet som komma skall. Men det är mer en pirrighet med ett inslag av reella kunskaper – det är en stor bukoperation, komplikationer kan inträffa. Men jag är mestadels bara trygg i att det är ett standardingrepp. Och jag tror att nästa kejsarsnittshistoria kommer vara ungefär som denna.

Har du en du vill berätta om?

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

”Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

”Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

”Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

”Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

”Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  ”Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

”Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

”Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

”Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

”Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

”Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

”Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

”Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

”Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Hur lång får utdrivningsfasen vara?

Utdrivningsfasen är den fasen som kallas ”second stage of labour” på engelska och som börjar då kvinnan är 10 cm öppen, cervix utplånad och om allting går som på räls, också strax ska börja krysta.

Det finns en del oklarheter kring vad som är en ”normal” längd på denna fas. Det finns  inte några heller klara riktlinjer för gränsdragning i tid, när det kommer till tid för förlossningens andra skede.

Vad är en lång krystfas?

Tidigare har en lång krystfas definierats som:

  • längre än 3 timmar för förstföderskor med epidural
  • längre än 2 timmar för förstföderskor utan epidural
  • längre än 2 timmar för omföderskor med epidural
  • längre än 1 timme för omfödersor utan epidural.

På senare tid har dessa definitioner ändrats och alla kategorierna fick en extra timme till sitt förfogande. Dessa ändrade defintioner gav upphov till en ny våg av studier kring ämnet.

Ökar riskerna för barnet?

En svensk registerstudie från 2015 (3) undersöktes barnets mående mätt med Apgar-score och hos studien 33.00 inkluderade förlossningar fann man att de barn som hade låga (=sämre) värden i större utsträckning fanns hos dem som fötts efter en lång krystfas. En annan svensk studie från samma forskargrupp (4) fann man 2017 att det fanns 2,5-faldig ökning av risker med barnets välmående när krystskedet översteg 4 timmar jämfört med ett krystskede på en timme, även om riskerna generellt statistiskt sett var små.

Ökar riskerna för mamman?

En studie från 2016 (1) undersöktes huruvida kejsarsnitt kunde undvikas om kvinnan fick tid att krysta längre. Resultatet visade att på fyra kvinnor som fick en extra timme att krysta, kunde ett kejsarsnitt undvikas. Den här studien medförde dock att fler kvinnor än normalt fick stora bristningar (3-14 % grad 3-4 bristningar). I en stor amerikansk studie från 2014 (7) såg man att drygt hälften av förstföderskorna som födde utan epidural, födde med en krystfas på högst 47 minuter. För försföderskorna med epidural födde hälften inom 120 minuter och hälften efter två timmar. I denna studie såg man att barnen generellt klarade långa krystfaser bra, men att riskerna ökade för mamman vad gällde instrumentell förlosning, kejsarsnitt, stora bristningar, blödningar och infektion. De nyare riktlinjerna för hur länge en kvinna fick krysta medförde en ökning av sfinkterskada i denna studie.

I en översiktsartikel från 2006 (2) såg forskarna ett en lång krystfas var förknippat med ökad risk för instrumentell förlossning (det vill säga att man behöver använda sugklocka eller tång) eller kejsarsnitt. Man såg också att kvinnor med långa krystfaser oftare fick blödningar och infektioner. En liknande studie från 2007 (5) visade att kvinnor som krystade längre än 3 timmar fick en ökad risk för att förlösas med hjälp av instrument eller via kejsarsnitt, en ökad risk för större bristningar, blödningar och infektion. Barnen hade också ökad risk för ohälsa, men det var ändå mindre riskökning än för mamman. Här var slutsatsen att för omföderskor börjar gränsen gå mellan 2-3 timmars krystande. En amerikansk studie från 2009 (6) fann att förstföderskor som krystade mer än 3 timmar och omföderskor som krystade längre än 2 timme hade ökad risk för komplikationer så som större bristningar, blödningar, sårkomplikationer och feber.

Nya bud:

Efter de senaste decenniets forskning om långa krystfaser ändrades då rekommendationerna till att istället lyda som följer ”A specific absolute maximum length of time spent in the second stage of labor beyond which all women should undergo operative delivery has not been identified.” med tillägget

 “Before diagnosing arrest of labor in the second stage, if the maternal and fetal conditions permit, allow for the following:

  • At least 2 hours of pushing in multiparous women
  • At least 3 hours of pushing in nulliparous women

Longer durations may be appropriate on an individualized basis (eg, with the use of epidural analgesia or with fetal malposition) as long as progress is being documented.”

Dessa yttranden kommer alltså från Amerikanska ”American Congress of Obstetricians and Gynecologists” (8), bland annat i en skrift som handlar om att undvika kejsarsnitt.

Jag blir ändå lite provocerad av detta

Långa utdrivningsskeden ökar risken för blödningar, infektioner och större bristningar för mamman. Det finns risker även för barnet, men dessa verkar ändå förhållandevis små. Det verkar dock finnas vetenskapligt stöd för att beslutsfattandet kring huruvida en kvinna ska fortsätta krysta länge eller inte ska baseras på en individuell bedömning. Det är jag med på. Men jag blir irriterad på hela ”vaginal förlossning är alltid bäst”-retoriken. För, på riktigt. Se mig i ögonen och säg det där igen. På individnivå stämmer det inte, och jag önskar så att lidandet kunde tas med i beräkningen. Och bristen på riktlinjer verkar i många fall innebära att så länge barnet mår bra, så får förlossningen fortgå. Oavsett riskerna för kvinnan.

För att vara en som genomgått en långdragen vaginal förlossning, en sfinkterskada med primär operation och sedan en ytterligare operation 5 år senare OCH ett helt okomplicerat kejsarsnitt där emellan så blir min spontana känsla: Really? Är det så värt att utsätta kvinnor för så mycket risker, bara för att undvika kejsarsnitt? Jag ska inte sticka under stol med att det här ämnet provocerar mig.

Referenser:

  1. Randomized controlled trial of prolonged second stage: extending the time limit vs usual guidelines.
  2. Prolonged second stage of labor and risk of adverse maternal and perinatal outcomes: a systematic review.
  3. Prolonged second stage of labor is associated with low Apgar score
  4. Durations of second stage of labor and pushing, and adverse neonatal outcomes: a population-based cohort study
  5. Duration of the second stage of labor in multiparous women: maternal and neonatal outcomes.
  6. Maternal and perinatal outcomes with increasing duration of the second stage of labor.
  7. Neonatal and maternal outcomes with prolonged second stage of labor.
  8. Safe Prevention of the Primary Cesarean Delivery

Tips inför förlossning

Tips inför en förlossning

Vi har många gravida i vår omgivning just nu, och jag träffar många gravida på jobbet. Utifrån vad jag läser och vad jag hör av patienter jag träffar har jag ändå börjat bygga upp någonslags bank av råd inför förlossning.

Det handlar inte om vad du kan packa i BB-väskan eller om förlossningsbrev. Utan det handlar om det där som är svårt att ta på, lite mer flytande saker. Jag tänkte att ni skulle få hjälpa mig att fylla på listan!

Mina främsta råd är:

  • Planera inte för mycket.

Forskning har visat att om det blir för stora missmatchningar mellan kvinnans förväntningar och utfallet av förlossningen ökar risken för att den kommer upplevas som traumatisk. Komplikationer som tillstöter går inte att planera för, och händer det så händer det. Det handlar inte om ett misslyckande om förlossningen inte går som du tänkt dig.

  • Träna på att slappna av på kommando. 

Det jag som fysioterapeut kan rekommendera är att träna på att aktivt slappna av på kommando. Jag träffar så OTROLIGT många patienter som inte kan slappna av när jag jobbar med deras kroppar. Ibland tänker jag på att det kan bli en svårighet under förlossningar. Det är en enorm fördel att kunna slappna viljemässigt mellan värkarna, att inte fastna i ett överspänt läge där kroppen gör av med onödig energi bara i väntan på nästa smärtvåg.

  • Prata igenom hur du vill bli peppad och bemött.

Du kanske inte kan VETA, men du kan ana. Jag brukar likna det vid hur jag vill bli bemött när jag har blödande skoskav och lågt blodsocker efter en promenad på stan (alltså en aktivitet jag inte blir direkt peppad av). När du mår pest och pina, vill du bli bemött med käcka hejarop, tysta klapp på armen, en kokt med bröd från kiosken, eller peppad av gangsta rap i bakgrunden? Jag tror att du kan hitta situationer, inte som liknar en förlossning, men från vilka du kan dra paralleller till hur du bäst tar emot stöttning.

  • Prata igenom hur du signalerar att du har bytt pepp-språk helt plötsligt.

När förlossningen sätter igång kanske du inser att den skrämmer skiten ur dig, och du istället vill bli omhållen ömt och tröstad med en sval hand på pannan? Eller så inser du att du är som gjord för att föda barn. Att du blir topp tunnor rasande om den där ömma handen närmar sig dig överhuvudtaget? Bestäm en signal för hur du signalerar nej, stopp, byt taktik! 

  • Prata igenom en del worst case scenarios med den som ska vara med dig på förlossningen.

Hur vill du bli hjälpt om du plötsligt blir rädd? Hur vill du göra för att påkalla personalens uppmärksamhet om du bestämt känner som att ni vill veta alla möjliga alternativ till det som håller på att hända? Om du vet att ni har svårt med det, bestäm er för ett tillvägagångssätt hur ni vill göra för att berätta att ”nu är vi inte bekväma med vad som händer, finns det några möjliga alternativ?”

Vad har du med dig för erfarenhet från förlossning som kan bli ett konstruktivt råd till någon annan? Berätta!

 

Hjälp mig att fylla på listan! 

 

Säsongsstart av förlossningspodden

För några veckor sedan hade jag äran att få åka ut och träffa Emma Philipsson och spela in podd. Emma är SJUKT bra på att leda ett poddsamtal, och efter exakt två sekunder hade jag glömt att vi spelade in. Det vill säga, jag satt inte på nålar och vägde mina ord. Utan jag tror att jag mest pladdrade på?

Ni får lyssna själva!

Här finns min medverkan i Förlossningspodden.

 

Frågestunden – frågor till Mia och Joseph

Frågestunden – frågor till Mia och Joseph

Jag är nyfiken på hur det gick till när Mia gjorde planerat kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. Sedan fick jag gå på ett mer officiellt läkarbesök i vecka 33 någonting och då skickades remissen. Här är lite inlägg från den tiden:

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen.

Förlossningsberättelserna från snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

  • Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon anna tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
  • Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten.
  • Transportlöpning är ju också en grej som funkar väldigt väl för oss. En bra vecka får vi 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det.
  • Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
  • Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex (kanske om oro/farhågor mest, jag tror alltså inte att det är aktuellt för de flesta att ha haft sex än) samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vett och sans vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården. För att det ska bli så måste det finnas bättre utbildningsvägar för fysioterapeuter som vill jobba inom nischen.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

 

Landstinget vill höra dina synpunkter om mödrahälsovården!

Efter min medverkan på workshopen på Sveriges Kommuner och Landsting i oktober har jag fått kontakt med lite olika personer/verksamheter som jobbar för att göra mödrahälsovården bättre.

Nu finns chansen för dig som bor i Stockholms Läns Landsting att framföra dina synpunkter!

”Till dig som har fött barn eller som är i slutet av din graviditet och som sökt vård på sjukhus under eller efter graviditeten.

Landstinget vill höra dina synpunkter om mödrahälsovården.

Dina erfarenheter är viktiga för att kunna utveckla framtidens mödrahälsovård. Därför hoppas vi att du vill komma till ett möte för att diskutera vad som fungerar bra och vad som kan utvecklas och bli bättre.

Vi hoppas bli en grupp på cirka 40 personer. På mötet kommer vi bland annat använda oss av en app, ”Möten SLL” för att underlätta dialogen.

Tid: Måndag den 5 december klockan 10.00-12.00″

Jag har mer information om var, hur du anmäler dig etc men tänker att det kanske inte är så klokt att jag bara lägger ut det öppet här på bloggen. Om du är intresserad, skriv en kommentar så mejlar jag alla uppgifterna till dig. De bjuder på lunch och du får ha med dig ditt nyfödda barn (om du har ett sådant). Anmälan är bindande, så kolla noga att du faktiskt kan!

(Jag kommer vara med, så det vore kul om vi ses!)

Välkommen att bidra till att utveckla länets mödrahälsovård!

OMG! Och ge mig din tanke!

Den sjunde oktober ska jag delta i ett workshop anordnat av ”Sveriges kommuner och landsting” och prata om patientperspektiv på kvinnosjukvård. De som kommer och lyssnar är ”experter och ledningspersoner” från hela Sverige. 

Vad tycker DU att jag ska lyfta och poängtera?

Om jag säger att det är en kultur som behöver förändras, vad skulle du säga att den kulturen utgörs av?

Jag är sjukt pepp, glad att få vara en del av detta och en aning nervös. Jag ska dels prata i ungefär en halvtimme och dels leda en diskussionsgrupp i en timme.  

Alla tips och hejarop plus synpunkter mottages tacksamt!

Maraton vs förlossning enligt Mia

Jag har EN vaginal förlossning och numera ETT maratonlopp i bagaget. Alltså är jag således LÅNGT IFRÅN en veteran på någon dera. Men jag har ju funderat vid flera tillfällen om det här med förlossningar vs. maratonlopp, och jag tänkte härmed återkomma med mina reflektioner. Jag kan definitivt konstatera att båda upplevelserna är det mest krävande jag utsatt mig själv för. Både fysiskt och mentalt. Här kommer en liten jämförande uppställning!

Förberedelsen

Före förlossningen var graviditeten liksom en process och progress som gick av sig själv, lite oberoende av vad jag gjorde. Vi försökte visserligen förbereda oss lite med andningsövningar och jag optimerade nog ändå förutsättningarna genom att försöka hålla mig så fysiskt stark som möjligt under graviditeten. Men ut kommer barn liksom ändå.

Maratonförberedelserna var rigorösa, om än inte egentligen tillräckliga. (Jag tror till exempel att jag hade haft en trevligare maratonupplevelse om jag tränat fler riktigt långa långpass…). Förberedelserna kostade mycket i tid, kraft, ork och planering.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-1

Hur jag mådde innan

På maratondagen var jag pirrig och förväntansfull och lite gråtig. Jag tror att avsaknaden av två små barn kan göra att maratondagens förberedelser kan bli lite bättre än hur det blev för oss, det går liksom inte att helt och håller fokusera på sitt eget ätande och mående när två barn ska serveras gröt och torkas i rumpan. När jag stod i startfållan var jag osäker på om jag ätit, druckit och sovit tillräckligt.

Innan förlossningen mådde jag bra, och jag var pirrig, förväntansfull och lite gråtig. Jag gick med positiv förväntan och väntade på värkstart eller vattenavgång. Vi kunde i lugn och ro förbereda, preppa väskor och äta en superfrukost medan värkarna sakta rullade igång. Förlossningen startade med optimala förhållanden. (Detta är naturligtvis annorlunda om det är en vaginal förlossning när det redan finns ett barn i familjen.)

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 0-2
image

Psykisk stress och press

Du är välinformerad inför en mara att det kommer vara långt och tufft. Men en mara har en uttalad start- och en slutpunkt och jag VISSTE att det skulle ta slut när jag kom in i mål. En av mina stora motivatorer under loppet var ”den här plågan blir bara längre om jag går” och ”det går snabbare över om jag springer snabbt”. Det var EXTREMT jobbigt psykiskt, men förutsägbarheten om att slutet fanns där framme var ändå en trygghet.

Det mest stressande med den långdragna vaginala förlossningen var att vi aldrig hade målet tydligt i sikte. Hur länge skulle det hålla på? Resten av mitt liv? Avsaknaden av tydlig progress under förlossningen var verkligen en av de största plågofaktorerna.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 1-2

Fysisk ansträngning och smärta

Smärtan under maran var skarp och definitiv. Det gick inte att undgå om jag ville fortsätta framåt. Det gick dock att distrahera bort i några sekunder åt gången. Att high-five:a barn längs vägen och få ögonkontakt med andra påhejare var en sådan sak som gjorde att jag helt plötsligt kunde glömma smärtan för ett par, tre steg. Men ändå, smärtan var där. I i alla fall 2,5 av loppets 4 timmar och i alla fall tre dagar efteråt (dock successivt avklingande).

Smärtan som förlossningsvärkarna gav har jag inget kroppsminne av. Det måste vara en skyddsmekanism som våra kroppar förser oss med, för att säkerställa att vi skaffar flera barn, visst? Jag vet dock att jag hade ont och var så fysiskt trött och utmattad att jag verkligen trodde att jag skulle dö där inför krystskedet. Det trodde jag faktiskt inte under maran, även om jag faktiskt trodde att jag skulle svimma.

Om jag jämför så kommer smärtan från förlossning och maraton i denna dignitetsordning:

image

  • Ganska lätt: tidig förlossning
  • Medelsvårt: Sista milen på maran
  • Supersvårt: Sista delen av förlossningen

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-2

Mental utmaning

Jag var förebredd på att åtminstone 50% av maratonprestationen skulle avgöras av det som hände innanför mitt pannben. När jag var som tröttast fylldes jag också av en ledsenhet över att jag trodde att jag skulle få ett så dåligt resultat, eftersom bara halva loppet gått och jag kände mig helt slut. ‘

Under förlossningen kände jag att jag var i trygga händer (även om jag kanske i efterhand frågasatte vissa av trygghetsaspekterna i att bara låta progressen ligga i personalens händer). Jag kände mig som superkvinnan är vi kom promenerades in till sjukhuset i full färd med det aktiva värkarbetet och jag kände aldrig att förlossningen gick mig ur händerna rent mentalt.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 2-3

Peppning och stöd

Under maran blev jag vid flera tillfällen alldles supertacksam över publiken som hejade och ropade, sträckte ut händer och la sin tid på att peppa just mig! Jag hade vänner som hejade på tre ställen längs banan, även jag faktiskt missade några av dem. Jag har genom de olika lopp jag hittills sprungit tränat upp min förmåga att ta till mig energi från publikens hejarop, och jag skulle verkligen säga att peppen från publiken är så mycket värd. 

Under förlossningen hade jag gott stöd från Joseph, men jag måste säga att stödet från barnmorskorna var långt ifrån peppande under långa delar av förlossningen. Om Djurgårdssträckan var marans ”dödsskuggans dal” var den långa natten mellan 8 på kvällen och åtta på morgonen då Wollmar kom ut,förlossningens motsvarande tunga passage. Under den natten var barnmorskan inne hos oss kanske två gånger. Joseph var också trött och slut, och var i ärlighetens namn ingen peppande maratonpublik.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 3-3

Värdighet

Under maran grät jag rätt mycket och kissade halvtäckt av en buske med vad som kändes som halva maratondeltagarna som publik. När jag landade inne i målgången ville jag kollapsa och på vägen hem i tunnelbanan var väl inte mina snyggaste akrobatiska minuter vid uppresningen från sitsen. Ändå kände jag mig apstolt med medaljen på bröstet, och jag kan med stolthet känna att jag värdigheten i behåll.

Under förlossningen hade jag folks händer och fingrar på alla möjliga och omöjliga ställen. Det var blod och kroppsvätskor högt och lågt, och jag minns att jag var tacksam att det inte var jag som skulle städa upp efteråt. Efteråt följde dygn av att ligga i en säng med blodfläckade kläder och lakan och otaliga samtal om hur jag skulle göra för att lyckas bajsa. Ur förlossningen gick jag definitivt berövad en del av min värdighet.

Vad som är värst – Förlossning vs. maraton: 4-3

Sammanfattning:

Jag får erkänna att snart fyra år efter förlossningen kan minnet ha bleknat något, och jag har ännu vissa ömheter kvar i låren från maratonprestationen. Möjligen är mitt minne lite skevt. Men i min upplevelse är faktiskt maran och förlossningen ganska lika dignitet vad gäller ansträngning, smärta och plåga. Förlossningen var dock by far värre eftersom tidsaspekten och att inte veta när det skulle ta slut innebar en ENORM psykisk påfrestning. Och måendet efter sfinkterrupturen med allt vad det innebar gör egentligen hela jämförelsen skrattretande. Förlossningen VAR VÄRST.

Men att ha genomgått både ger mig ändå någon slags känsla av att vara en superkvinna. 

Auskultation på förlossningen

En dag i maj gick jag bredvid en förlossningsläkare en arbetsdag. Lite rond, ett vändningsförsök, ett laktatprov som gick över i ett urakut,  komplicerat snitt som tog över två timmar,  och så fick jag också vara med på ytterligare ett planerat snitt då det för en stund blev lugnt på förlossningsavdelningen.

Det bästa: Jag fick skrubba in mig, klä på mig operationskläder och vara med vid såret, vid båda snitten. Peta i såret, hålla tänger, trådar, hakar… Suga blod, hålla isär, titta noga på, hjälpa till. Peka och ställa en massa dumma frågor, få svar på en massa saker.

Nu har jag fått se livmoder, äggstockar, äggledare, (bebisar…), magmuskler, stödjevävnad, suturtekniker, you name it.

Så himla coolt!

wpid-photogrid_1400866986362.jpgwpid-photogrid_1400866865327.jpg

(Okej, missvisande bilder, för det där är från 2014 och kejsarsnittet med Wilfred, men ändå på temat…)

Sitta och titta och få partogrammen förklarade för mig, få fråga,fråga,fråga men också berätta en hel del. Om vad jag kan, om vad jag kan erbjuda patienterna. Kanske får vi till ett givande samarbete, med största fokus att ge bättre vård och uppföljning till kvinnor som behöver det.

Jag ÄLSKAR detta. Att få lära mig saker, se saker, nätverka och sedan kunna hämta inspiration/erfarenheter lärandetillfällena direkt till min egen patientvardag. Huuur coolt är inte det?