Kategori: Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

På BakingBabies hittar du svar på dina frågor! Om graviditeter, bäckensmärta, bäckenbotten, inkontinens, framfall och mycket mer. Fokus ligger på att ge dig information som förbättrar din livskvalitet och på at ge dig praktiska råd och teoretisk bakgrund till varför en del saker i kroppen är som de är.

Informationen här kan aldrig ersätta en individuell bedömning av en fysioterapeut, men kanske kan du här hitta inspiration och mod att söka hjälp för dina besvär!

De flesta inlägg är vetenskapligt baserad och har referenser i slutet. Övriga inlägg är baserade på beprövad erfarenhet.

Sex efter gynekologisk operation

Sex efter gynekologisk operation

Sex efter en operation

Din läkare har rekommenderat att du genomgår en gynekologisk operation. Kanske är det en borttagning av livmodern, kanske en inkontinensoperation, en lagning av muskler eller återställande av vaginas väggar efter graviditeter och förlossningar. Läkaren och övrig vårdpersonal berättar i bästa fall allt om operationen och en del om livet efteråt. Men det du egentligen vill veta är kanske hur operationen kommer påverka ditt sexliv. I det här inlägget ska jag försöka besvara frågeställarens frågor, men också ta er igenom ett resonemang om hur sexlivet kan påverkas av lite olika operationer.Jag tänker att jag pratar om sex mest som förmåga till njutning och orgasm. När jag menar penetration uttrycker jag det specifikt.

Fråga din läkare

Jag lovar, det kommer inte som en överraskning för din vårdgivare att du vil kunna ha sex. Det är helt adekvata frågor att ställa i en vårdkontakt, och läkaren som opererar dig kan också uttala sig om just ditt fall. Ibland kan det ju finnas speciella förutsättningar för just dig. Denna blogg kan inte ersätta individuella råd! Fråga om potentiella komplikationer och om du behöver undvika någon slags sex och hur länge.

Prata med din partner

Om du har en partner, behöver hen också veta vad du ska gå igenom. Ni behöver tillsammans sätta er in i läkningstider och hur du känner att du vill hantera läkningstiden. Både vad gäller både livet i stort och specifikt gällande sex.

Livmoderborttagning

Hur operationen och livet där efter påverkar ditt sexliv handlar mycket om vilken slags operation du genomgått, och varför. För en del som haft mycket besvär med smärta och blödningar kan ju sexlivet totalt sett bli bättre efter en operation. Forskningsmässigt finns det visst stöd för att sexlivet kan ha en tendens till att vara bättre för de kvinnor som kan behålla sina äggstockar jämfört med de som blir av med sina. Detta kan förklaras av äggstockarna roll som könshormonproducenter. Generellt verkar dock sexualfunktionen efter operationen vara stort är oförändrad för de flesta.

Efter en hysterektomi är det ärren i slutet av vagina som behöver läka innan du rekommenderas att ha sex. Blödningar och blodblandade flytningar bör ha upphört.

Inkontinens- och prolapsoperationer

För kvinnor som lidit av detta kan besvären innan ha hämmat sexlivet och även här syftar ju operationen till att ta bort symtom som sätter ner patientens funktion i stort. Trots detta kan operationerna ibland ha biverkningar som en nedsatt känslighet/svårare att få orgasm. Detta tros dock vara bara de första månaderna och upp emot halvåret efter operationen.  Sex hämmar inte läkningen och kan inte förstöra operationsresultatet när den första läkningsperioden passerat. Detta gäller vad jag förstått både orgasmer och penetration.

Att börja ha sex igen

Att återta både sin sexualitet och sina sexuella funktioner efter en gynekologisk operation är inte alltid helt enkel. Det kan vara en känsloladdad resa som innefattar både ångest och smärta. Detta även om operationen gjorts enligt konstens alla regler. Den vanligaste informationen som vården förser patienterna med är 1) undvik orgasm 4-6 veckor 2) du kan successivt återta all normal sexell aktivitet runt 12 veckor efter operationen. Operationer som på något sätt berör ändtarmens slutmuskler kan ha andra restriktioner vad gäller anal penetration. Jag inser när jag skriver det här, att så här omfattande information får nog faktiskt inte ens alla.

Det här skapar ju också följdfrågor.

Vad händer om du råkar få en spontan orgasm nattetid? Och vad är ”normal sexuell aktivitet”? En fråga kan också handla om att kunna ha penetrerande samlag. En annan om det kommer vara njutbart.

Vi kan inte styra över kroppen, men får lita på dess resurser att ta hand om sig själv. Det är i alla fall min tanke vad gäller eventuella spontana och nattliga orgasmer efter en operation. Vad som är normal sexuell aktivitet får du nog definiera för dig själv. Men du kan ju själv sätta upp lite olika kategorier, där de som innehåller störst kraft/våld/tryck/drag etc får komma senare i en läkningsprocess.

Kommer det göra ont?

Efter operationer som omfattat muskler eller vävnad i vaginas väggar blir det ärr som berörs av penetrerande sex. Dessa ärr kommer slätas ut och mjukas upp med tiden, men till en början kommer ärren vara en lite ”roffliga” och bidra till en friktion som kan göra ont under eller efter. Så länge du anser själv att det onda är okej, vet att det gått rekommenderad tid efter operationen, du inte längre blöder eller har några infektionstecken från stygnen är det onda okej. Du bör använda glidmedel så länge som friktion skapar obehag. Längre penetrerande samlag kan kräva påfyllnad av glidmedel.

Efter en hysterektomi kan smärta och obehag också finnas, samt en trötthet som stör sexuell lust och njutning.

Orgasmer kan orsaka drag i muskler och ärrvävnad och kan kännas lite stumt eller obehagligt till en början. Detta borde inte göra regelrätt ont och borde vara övergående.

Kommer det kunna bli skönt igen?

Vad som är skönt i ett sexuellt sammanhang är ju ofta en tät fläta av närhet, sensualitet och rent fysisk sexuell njutning. Du behöver kunna vara trygg, tänd på både dig själv och din eventuella partner, våt, kåt och ha den fysiska funktionen. Ibland kan alla de tidigare nämnda faktorerna överskugga en icke-optimal sexuell funktion. Till exempel att penetrerande sex ändå kan anses funka för någon, fast det gör lite ont i ärret. Medan för en annan kan det anses vara rent traumatiskt. Ärrsmärta brukar kunna ge med sig med tiden. Tips om ärrbehandling finns här.

Det är få kvinnor som uppnår orgasm bara av penetration. De flesta behöver klitorisstimulering. Operationer som de jag nämner i det här inlägget berör inte klitoris och påverkar inte dess direkta funktion. Däremot kan några av de fysiska funktionen som berör upphetsning påverkas, så som blodfyllnad i blygdläppar och vaginal blöthet. Efter en hysterektomi kan detta beror på hormonförändringar. Efter en en operation som berör muskler och väggar i vagina kan det snarare handla om sårläkning och ärr. Efter ingrepp i slidans bakvägg kan det till en början kännas annorlunda vid samlag slidmynningen blir trängre. Orgasmförmågan borde inte vara sämre på sikt.

Jag tänker att det kan vara viktigt att veta att det är en ny ”första gång” efter en operation. För vissa kan det vara en ”no big deal”-grej och för någon kan det krävas lite arbete innan du uppnår orgasm eller har penetrerande samlag igen.

Kommer min partner känna skillnad?

Det här går nog inte att svara generellt på. Om en operation återställer vaginas omfång kan en partner med penis naturligtvis känna skillnaden vad gäller omslutande sex. Vagina är otroligt elastisk i alla längder och bredder och det brukar fungera bra med penetrerande samlag även om vagina kortats av i samband med en hysterektomi. Vaginas elasticitet begränsas till en början av ärrvävnaden. Ju mer ärren ”mognar” och mjuknar, desto eftergivligare blir vagina.

Hitta rätt ställning för penetrerande heterosexuellt sex

Efter en hysterektomi kan det finnas en poäng med att välja samlagställning som inte gör att penis kommer djupast möjliga. Exempelvis kan sidliggande med ryggen mot partnern minska djupet på penetrationen och minska obehaget.

Att känna sig sexig igen

Det kan vara en fysisk och mental läkningsprocess innan du är tillbaks till att hitta lusten och det sexuella självförtroendet igen. Det kan handla om ett tillstånd som funnit länge innan operationen och som nu ska vara återställt, men där återhämtningen tar lite tid. Det kan också vara så att en kvinna känner sig stukad i sin kvinnlighet efter en hysterektomi. Detta kan också påverka sexualiteten. Sexlusten kan bli mindre av depression, smärta, stress och relationsproblem. Om du upplever att den mentala läkningen inte går framåt kan du behöva skaffa hjälp i form av en samtalskontakt eller av en sexolog.

Frågeställarens undran

Svullnad och skavkänslor efter penetrerande samlag som berört ärrområdet 11 veckor efter en operation är naturligtvis besvärande, men är inte heller helt överraskande. Friktion över ett bulligt ärr kan skapa de symtom du upplevde. Mitt råd är att i någon vecka till jobba på med knipövningarna som ökar blodcirkulationen och stimulerar läkningen i området. Under tiden kan det finnas en poäng med att testa sex som leder till orgasm men som inte omfattar penetration. Det finns däremot ingen anledning till panik, sex kommer kunna bli bra igen.

Tips för kedjereaktioner som en gynekologisk operation kan ge:

Muskelbehandling för en överspänd bäckenbotten

Att träna avslappning i bäckenbotten

Ärrvävnad efter förlossningsskador och gynekologiska operationer

 

Svårt att knipa fullt ut

Svårt att knipa fullt ut

Det här är en svår fråga och svaret kan bli allt emellan att ”det här är normalt och det går över” till att ”det här behöver du absolut kolla upp”. Jag tänker att jag ger mina spontana tankar så får det bli upp till dig att själv värdera svaret utifrån hur du själv känner din kropp.

Fyra månader är ingen tid

Fyra månader efter en vaginal förlossning är verkligen kort tid. Det finns mycket kvar av kroppsegen återhämtning! Om du dessutom ammar kan en del symtom lättas upp när då så småningom slutar. Otroligt många av mina patienter har en jättekämpig tid i början, men när barnet börjar närma sig året har det mesta löst sig. Du kan alltså tänka att kroppen kämpar med dig, och att det bara är att knipa på och vänta.

Urinläckage är inte normalt

En annan tanke jag får är att urinläckage inte är normalt. Det är vanligt, men inte normalt. Jag brukar tänka att en kan få förlåta kroppen för lite vad som helst de första två månaderna efter en graviditet, men efter det bör symtomen vara på avklingande. Annars behöver de troligen behandlas. Eventuellt är fortsatt knipträning hela behandlingen, men du kan behöva hjälp med detta. Vet du att du kniper rätt? Hur hårt kniper du? Hur mycket kniper du? Tips finns här: Vanliga fel vid bäckenbottenträning

Urinläckage och svårigheter med främre knip kan höra ihop

Nu blir det knip-anatomi här. När du kniper ska du först knipa med med sfinktermusklerna – som att du ska hålla in en fis. Sedan ska du sluta om slidan som att du skulle hålla in kiss. Då kommer du använda den främre triangeln av muskler som börjar med de gula i mellangården och som som sedan fyller ut mellan sittbenen och runt omkring slidan. Sist kommer lyftet, och detta görs av den muskelmassan som här syns som det stor blå fältet baktill. Om du är svag i den främre triangeln som ska kunna stänga till urinrör och slida kommer du ha en benägenhet till urinläckage. För en del hjälper det att verkligen koncentrera sig på just den biten när de kniper. Ibland kan det vara lättare att hitta i sidliggande och verkligen visualisera att sittbensknölarna ska dras ihop och slidan stängas till vid varje knip. Var då också uppmärksam på att du inte ”fuskar” med rumpan.

Hur förlossningen var och vad som händer i bäckenbotten

När en bebis passerar ut genom vagina sträcks bäckenbotten ut typ 300 %. Ibland kan också en  förlossning innebära att både muskler och nerver töjs så att återhämtningen tar något längre än ”vanligt”. Detta kan speciellt hända när bebisens huvud liksom stångar mot bäckenbotten under en längre period under en lång krystfas. Ibland spelar bebisens ”bjudning”, alltså hur den ligger och hur den passerar ut, en stor roll för hur mycket bäckenbotten töjs och sträcks. Ibland kan istället en mycket snabb och nästan våldsam förlossning också ge större påverkan på bäckenbotten än en lagom långsam. Det finns alltså många faktorer som kan spela roll i vad som ”är normalt” efter en förlossning.

En andra gradens bristning innebär också att du fått en skada på slemhinna i slidan, hud i mellangården och ut i musklerna i mellangården. Det finns alltid en chans att barnmorskan som sytt inte fått ihop alla musklerna optimalt då hon sydde. Detta kan vara en förklaring till att besvär inte går över, trots att kvinnan låter tiden gå och trots att hon kniper på för kung och fosterland.

Inkontinens är vanligt, inte normalt och kan på sikt tyda på att något är fel

Om du

  • kniper på enligt konstens alla regler i minst 3 månader
  • låter tiden gå för den kroppsegna återhämtningen
  • en vacker dag slutar amma.

och ändå har kvar dina besvär ska du definitivt söka hjälp. Då ska du be om en undersökning där de kollar med utltraljud att alla musklerna sitter som de ska.

Hoppas att det var svar på din fråga! Lycka till!

 

Framfall, muskelskador och värk

Framfall, muskelskador och värk

Framfall och värk

En långdragen vaginal förlossning kan ge upphov till både nerv- och muskelskador. Nervskadorna har jag dock en känsla av att ger mer besvär och smärta liksom direkt, inte att de debuterar med smärtbesvär någon månad efteråt. Den slags smärta frågeställaren beskriver borde vara mer sekundär till förlossningen:

  • att kroppen liksom reagerar på ett trauma med att bäckenbotten får liksom ett kramptillstånd med överspänning
  • att musklerna är så svaga att de får värk av att ha jobbat hela dagen
  • att framfallet liksom drar, värker och tynger

Muskelskador av långdragna förlossningar

Ett långt krystskede (eller över huvud taget tiden mellan att du är to cm öppen till att barnet är ute) kan öka risken för den slags muskelskada som kallas levatorskada. Jag har skrivit flera inlägg om denna sorts skador, länkar till dem här under. Dessa muskelskador är sådana som inte syns vid förlossningen och som heller inte får att laga. De ökar också risken för framfall.

Nu kan jag alltså definitivt inte diagnostisera dig med en sådan här skada bara på de få saker du nämner i din fråga. Oavsett så tänker jag att du behöver få träffa en vårdgivare som tar dig och dina behov och besvär på allvar. Du ska inte behöva gå omkring och ha ont! Stå på dig i vårdkontakterna!

Läs mer på BakingBabies:

En serie inlägg om muskelskador

Perineum och perinealkroppen.

Råd för dig med levatorskada efter förlossning

Skador på Levator ani vid förlossning

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

 

 

 

 

Om allt känns okej, är det okej?

Om allt känns okej, är det okej?

Läsarfråga:

”Jag har fött tre barn vaginalt. Alla tre förlossningarna har varit normala, grad 2 bristning vid första i övrigt inga komplikationer. Nu efter 3:e barnet känner jag viss tyngdkänsla och skav. Tidigare har jag löptränat mycket men har accepterat att detta kanske inte kommer vara möjligt i framtiden – en hel del pga andra skador/begränsningar, det känns ok. Däremot skulle jag känna en oerhörd sorg om jag inte skulle kunna jogga lätt bakom barnen  för att lära dem cykla eller jogga minibarnlopp  med barn. Har gjort detta vid några tillfällen och det har känts helt okej. Ingen försämring eller nytillkomna besvär. Nu undrar jag: är det okej om det känns okej?”

Svar:

Ja, vi har inget annat att gå på än hur det faktiskt känns. Hur snippan ser ut efter en förlossning är inte något mått på funktionen. Skavkänsla kan vara enbart torra slemhinnor som känns, det behöver inte vara något som faktiskt är fel. Tyngdkänsla kan vara ett tecken på muskler som blir trötta efter en dag med ett eller tre barn.

Det finns ingen poäng med att undvika saker ”bara för att”. Generellt är ju det dåliga med symtom från bäckenbotten att de skapar en onödigt inaktiv livsstil, alltså att kvinnor slutar motionera för att de vill undvika urinläckage etc. Det känns precis lika dåligt att undvika saker som vi vill göra och inte får symtom av, bara för att teoretiskt skona bäckenbotten från något som skulle kunna vara dåligt. Risken att något skulle kunna bli sämre med vår bäckenbotten finns kanske alltid, med tanke på ökad ålder och klimakteriet och sånt. Det kan hända, men det kanske inte händer. Du kommer inte kunna veta.

Vi är gjorda för att vara i rörelse!

Din bäckenbotten kommer också må bäst av att du är i rörelse. Det finns studier som säger att vanliga vardagsmotionerande kvinnor har minst symtom av bäckenbottendysfunktion.

Detta tangerar det jag skrev i detta äldre inlägg: Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Lycka till!

 

Urinläckage vid hopp och löpning

Urinläckage vid hopp och löpning

Ansträngningsinkontinens innebär ofrivillig passage av urin under det att buktrycket ökar. Oftast sker det under när du hostar, nyser, skrattar eller fysiskt anstränger sig och detta drabbar var tredje kvinna någon gång under livets gång.

Det bästa sättet att beskriva din bäckenbotten är som en korsning mellan en studsmatta och en hängmatta. 

Bäckenbottens slyngformade muskler kan studsa upp och ner samtidigt som vi rör oss, men de lyfter samtidigt upp hela bukens innehåll mot tyngdlagen precis som en hängmatta.Bäckenbottendysfunktioner är vanliga och är en paraplyterm som inkluderar urininkontinens, framfall, avföringsinkontinens. Faktum är att det i dagsläget ej är helt säkerställt hur tyngre fysisk träning påverkar risken för bäckenbottendysfunktion både akut och över tid. Vi vet att tung träning hör samman med ansträngningsläckage. Löpning och hopp har gemensamt att  båda fötterna är i luften samtidigt under ett moment. När hälen slår i marken kommer dunsen överföras via benet upp till bäckenbotten. Uppe i bäckenbotten ska rörelsen pareras genom att studsmattan ska ge ett litet studs, samtidigt som den också drar ihop sig och lyfter upp de inre organen. Om inte ihopdragningsförmågan och den lyftande kraften blir tillräckligt stor kommer löpsteget eller hoppet  innebära att det finns ökad risk för urinläckage.

Syftet med bäckenbottenträning

Syftet med bäckenbottenträning är att styrke- och uthållighetsutöka musklerna så att de klarar att stå emot tryckökninar både akut och över tid. Du behöver träna strukturerat, planerat och tillräckligt tungt för att få denna styrkeökning. Om du vet med dig att du inte tränat helt och hållet så mycket som kan tänkas, ge det yttterligare en chans.

Är det farligt att läcka urin?

Det finns inga vetenskapligt fastställda likamedtecken mellan urinläckage och till exempel framfall, på det sättet att om du tränar med urinläckage så är det en akut varningssignal. Samtidigt är det ett symtom på att bäckenbotten inte är helt stark nog för det den utsätts för. Det är ofta inte farligt med urinläckage i sig, det farliga är det urinläckaget gör med dig – det vill säga att det får dig att undvika saker som du vill göra och skulle må bra av.

Vad ska du göra?

  • Du ska uppsöka en vårdgivare som kan bedöma din bäckenbotten. Du har ett ansträngningsläckage och du uttrycker en vilja att bli av med det. Ta dig själv på allvar och sök hjälp. Många kvinnor kniper fel. En del andra har inte en fair chance att bli stark i bäckenbotten på grund av missade förlossningsskador. Be om en bra koll av bäckenbottens funktion och utgångsläge, så att du får bästa möjliga chans att träna bort läckaget!
  • Börja sedan med att träna bäckenbotten strukturerar och intensivt i några månader, om du inte redan gjort det. Tre gånger om dagen!
  • Testa eventuellt contrellebågar medan du tränar annan träning. Detta kan du få via en uroterapeut.
  • Har det gått över ett år och inkontinensen inte gett med sig bör du gå tillbaks till en vårdgivare och be om ytterligare hjälp/bedömning.

Stort lycka till!

 

Förslag på vidare läsning:

Vanliga fel vid bäckenbottenträning

Bäckenbotten och hopp

Att vara kvinna och löpare; om bäckenbotten

Råd för dig med bäckenbottendysfunktion

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

 

 

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Ländryggssmärta under graviditet

Ländryggssmärta under graviditet

(Juni = Frågemånad)

”Jag fick mitt första barn för drygt 2år sedan och under graviditeten hade jag enorma smärtor i ländryggen. Förlossningen slutade med kejsarsnitt. Efteråt hade jag dock ÄNNU ondare i min ländrygg. Jag träffade sedan var det en fysioterapeut som själv erkände att han hade dålig koll på graviditetsrelaterade besvär, så han gav mig ett ganska generellt träningsprogram för ländryggen. Jag blev successivt bättre men efter många veckor men kunde ändå känna mig ostabil i buk/rygg-området av och till.

Nu är jag gravid med nr 2 och upplever att problemen komma tillbaka. Försöker stretcha och göra de övningar jag kan men känner att jag helt tappat känslan för vad som är rätt och fel för min rygg. När jag står/går har jag svårt att veta HUR jag ska röra mig på bästa sätt. Vilka muskler vill jag aktivera och hur ska jag göra det med min jättemage? Är rädd att hamna i samma smärtspiral som sist.”

Ländryggssmärta under graviditet

Ländryggssmärta är oerhört vanligt, och inte farligt. Ländryggssmärta under senare delen av graviditeten hör ofta ihop med magens tyngd och belastingen den utgör. Mellan 50-70 av alla gravida uppger sig ha ländryggssmärta. Det finns sällan en ensam orsak till besvären. Hormoner, hållningsförändringar och ändrade vanor och rörelsemönster brukar vara en delar av förklaringen.

  • Hormonerna mjukar upp ledband och ligament i kroppen för att förbereda främst bäckenet för förlossningen. Hormonnivåerna kan inte förklara smärtan, men kan förklara en del av hållningsförändringarna.
  • Tyngdpunkten i kroppen förändras och kommer allt längre fram i takt med att magen växer. Detta innebär att du får  hållningsförändringar för att hålla balansen i stående och gående.
  • Viktuppgången blir en ökad belastning som musklerna måste orka att bära, under en tid i livet där du kanske inte heller tränar som vanligt.
  • Magen är också i vägen när det gäller optimalt sittande vid skrivbord eller framåtböjningar. Detta kan påverka det ryggonda.
  • Stress och sömnbrist förstärker smärtan.

Hur du själv kan påverka dina symtom:

  • Om du brukar träna kan du oftast fortsätta med din vanliga motionsform så länge som du mår bra av det. Om du inte vet vad du kan eller bör träna, ta hjälp av en fysioterapeut.
  • Böj på knäna hellre än ryggen när du ska lyfta något eller nå golvet.
  • Använd bra skor med dämpning och undvik klackar
  • Ha bra med kuddar som stöd när du sover. Kanske både en liten under magen, en inkliad i ryggen, en mellan knäna och en mellan fötterna.
  • Ta hjälp av en manuell terapeut som är skicklig på behandlingar för gravida om du har möjlighet och råd.
  • Använd vetekudde eller någon annan värme på ryggen när du har som ondast.
  • Hyr en TENS via fysioterapeut eller på egen väg via nätet.

 

Träning och övningar för ryggont

De generella råden vi ger gällande ryggbesvär under graviditet är att generell uppmjukande rörelse är bra. Det kan vara promenader, simning, cykling, träning på gym, vattengymnastik  eller gymnastiska övningar hemma. Det finns faktiskt inga vetenskapliga belägg för att någon träningsform är bättre än någon annan. Du behöver däremot vara fysiskt aktiv ganska mycket och ganska ofta. Ett mål kan vara 30 minuter om dagen eller 150 minuter i veckan. När vi fysioterapeuter går igenom övningar för ryggsmärta under graviditet hamnar vi ofta i att rekommendera enkla övningar som du kan göra hemma med kroppen som belastning, övningar så som musslan, rumplyft, svankpress mot vägg, katten/kon, fågelhunden etc.

 

Mina råd:

  • När magen växer, och din tyngdpunkt i kroppen skiftar framåt, kommer den automatiska reaktionen vara att luta ryggen något bakåt.  Detta är belastande för musklerna i ländryggen och kan bidra till smärtan. När jag ger hållningsråd för gravida brukar jag börja med fötterna. Oftast står gravida med tyngden främst på hälarna. Testa att lägg tyngden något mer mitt på foten. Detta kan kännas läskigt eftersom du genast kommer framåt med hela kroppen. Mjuka då upp knäna lite och tilta bäckenet något bakåt. Jag brukar förklara detta med ”ha så mjuka knän att du kan ta ut en takt om du lyssnar på musik. Och tänk att du har en svans som du drar in mellan benen”. Försök också att så ofta som möjligt ha vikten lika fördelad mellan både benen.
  • Använd svankstöd i sittande. En liten rullad filt eller en kudde kan hjälpa.
  • Undvik att vrida och lyfta. Gå hellre 10 små steg än att ta ut hela rörelsen i ryggen.
  • Ta pauser ofta. Byt ställning helt var tionde minut, oavsett om det är halvliggande i soffan eller sittande framför datorn på jobbet.

Andra observandum

Nytillkommen och plötslig ländryggssmärta kan vara andra saker så som prematura värkar eller tecken på en urinvägsinfektion. Om du samtidigt med ryggsmärta får blödningar, feber eller sveda när du kissar behöver du ta kontakt med 1177 eller din barnmorska.

Bristen på progress

Ofta så räcker inte ett träningsprogram du fått av en fysioterapeut vid ett tillfälle hela vägen. Du behöver börja med dessa övningar men också få hjälp att stegra dessa. Akut kanske övningarna syftar till att minska stelhet och smärta, men med tiden behöver du stärka upp musklerna. Då räcker inte de där försiktiga övningarna du fick av fysioterapeuten första gången. Detta gäller framförallt efter graviditeten. Under graviditeten kan bibehållen träningsnivå var gott nog, eftersom belastningen ständigt ökar.

Som svar på frågeställarens fundering:

Om du inte har möjlighet att träffa en fysioterapeut och få individanpassade övningar för just dig, kan du tänka att generell motion är det bästa du kan göra just nu. ”Allt som känns bra, är bra” är min devis. Du ska inte gå omkring och tänka på att justera hållningen eller spänna dig på något speciellt sätt, det brukar oftast göra mer skada än nytta. Däremot är pauser, ombyte av positioner och cirkulationsfrämjande småövningar en viktig del för att inte få ont i ryggen av jobb och hemarbete. Smärtan är störig, men inte farlig.

Lycka till!

 

 

 

Uppvärmningens effekter och värde

Uppvärmningens effekter och värde

En läsare skriver en fråga om sina rehabövningar som hon utför hemma dagligen. De har varit förhållandevis lågintensiva men börjar nu bli mer krävande, och hon ställer sig frågan om hon börja börja värma upp. Jag ska försöka förklara uppvärmningens effekter och värde. Frågeställaren skriver också:  ”Tanken på uppvärmning har liksom varit en tröskel för hemmaträning för mig förut. Men måste man värma upp? Och hur gör man det bäst i så fall?” 

Vad är en uppvärmning?

Uppvärmning syftar till att öka prestationsförmågan och verka skadeförebyggande. Generellt har uppvärmningen både mentala och fysiska aspekter. Uppvärmningen riktat fokus på kroppen och den prestation som strax ska krävas av den. I vila har vi en ganska låg blodgenomströmning i våra skelettmuskler. Många av de små kärlen ut till musklerna används inte alls och det tar cirka 10 minuters fysisk aktivitet med pulshöjning innan alla kapillärer är öppna och igång. Blodflödet skapar en temperaturökning, och blodflödet bär med sig syre ut till de arbetande musklerna. Värmeökningen bidrar också till att musklerna arbetar mer effektivt. Ofta ingår en del rörlighetsövningar i uppvärmningen. Rörlighets- och stretchövningar i uppvärmningen förbereder musklerna på de rörelse som de strax ska utföra. Mer explosiva styrkeövningar som hopp och sprint lägger till ett moment av intensitet och förbereder kroppen för plötsliga rörelser och riktningsändringar. Detta bör ju vara mer grenspecifikt och handlar alltså mer om ren idrottsförberedande uppvärmning.

Är uppvärmning alltid nödvändigt?

Det finns inga hårda fakta kring när uppvärmning behövs eller hur mycket som behövs. Om du lider av astma kan uppvärmning dock vara otroligt viktigt, och då anses uppvärmningsperioden för behöva vara längre än annars. Ju hårdare du tränar och ju mer du kräver av kroppen under ditt träningspass, desto mer uppvärmning behöver du troligen. Vanliga motionärer behöver oftare en kortare uppvärmningstid än de som ska prestera på hög nivå.

Traditionellt bör uppvärmning innehålla lättare pulshöjande aktivitet, rörlighetsövningar och enskilda förberedande prestationsinriktade övningar. När jag sätter detta i perspektiv till frågeställarens undran så tänker jag att det eventuella behovet av uppvärmning måste avgöras av hur intensiv själva träningspasset är. Det finns ju nästan alltid positiva effekter av konditionshöjande träning. Men kommer den i det här fallet bidra till en pluseffekt för rehabövningarna? Hur svåra och krävande är de? Finns det en skaderisk i sig? Ofta kan ju rehabövningarna i sig vara på en intensitetsnivå att det i princip i sig själva skulle kunna utgöra en del av en uppvärmningsrutin inför annan träning, och då kan jag inte se behovet av uppvärmning.

Vilka effekter har en uppvärmning?

En av de effekter som många idrottare önskar med sin uppvärmning är skadeprevention. Hur väl detta fungerar är inte så mycket efterforskat. Det är ett gammalt påstående att muskelskador mest drabbas ”kalla” ickeuppvärmda muskler. Det verkar dock som att hjärtat hänger bättre med om det får värma upp lite successivt, men hur uppvärmningens effekter faktiskt fungerar på rörelsegenererande muskler är fortfarande inte helt fastställt. Uppvärmningen kan ha sin största fysiska effekt på koordination och rörlighet.

Den mentala förberedelsen kanske är det viktigaste med en uppvärmning inför en prestationskrävande aktivitet. Den mentala uppvärmningen tros kunna påverka både teknik, koordination och utförande.

Hur ska jag värma upp?

Oftast omfattar en uppvärmning en lågintensiv men pulshöjande aktivitet som simning, cykling eller jogging. Intensiteten och pulsen kan höjas successivt under uppvärmningens gång. För att få en heltäckande uppvärmning inför idrott för uppvärmningen innehålla olika moment med olika syften:

  • Få upp pulsen
  • Ta ut rörligheten
  • Öva teknik och aktivering

Inför träning av mer lågintensiv art behövs oftast ingen uppvärmning, vilket jag tycker mig läsa ut att frågeställarens undran handlar om.

Kan en magmuskeldelning försämras?

Kan en magmuskeldelning försämras?

Det här blir ett inlägg med en massa olika spekulationer. Du som läsare och frågeställare får själv fundera över vilken del av svaret som passar bäst. Här är mina tankar och lite olika tänkbara scenarion:

  • Du har blivit smalare och starkare och ser delningen tydligare

Det här är ganska vanligt förekommande. Till och med jag som känner på människors magar nästan varje dag upplever ibland att det är svårt att känna delningen hos vissa. Ibland handlar det om mycket överliggande vävnad, men ibland också om att muskelbukarnas kanter är så tunna att de är svåra att skilja från andra strukurer i omgivningen. En förklaring till att du upplever delningen som större är alltså att du helt enkelt får en bättre uppfattning nu.

  • Du har fått ett navelbråck

Någon gång har jag plötsligt märkt att rehabprocessen helt plötsligt stannat upp hos en patient med magmuskeldelning. Det här var en tvillingmamma lyfte och bar och kånkade och hade en otroligt fysiskt tung vardag. Från en gång till en annan märkte vi att magmuskeldelnignen liksom puttades isär av ett navelbråck. Hon fick gå till läkaren och bli undersökt, och små småningom opererades bråcket och vi kunde fortsätta med magmuskelrehaben.

  • Muskelmassa är en färskvara

Frågeställaren skriver att hon är mer vältränad nu än innan, så det här är mest ett generellt påstående. Muskelmassan i de muskler som optimerar bålstabiliteten och den aktiva tillstängningen av en delning är en färskvara. Den måste hos de allra flesta underhållas med bålträning regelbundet, hela tiden. Säg att du började träna bålmusklerna strukturerat och regelbundet, och sedan började gå över till andra träningsformer där fokuset inte ligger lika mycket på bålmusklerna. Då kan du med tiden tappa lite av musklernas tillstängande funktion. Den är alltid träningsbar, så det är inte kört bara för att det blir så. Men det kan vara bra att känna till. Den muskelfunktion du uppnår med träning är inget steady state, du måste regelbundet jobba med samma muskler för att hålla dig kvar på samma nivå.

  • Du tränar med ett okontrollerat buktryck

Bildgoogla ”body builder diastasis recti” så kommer du få se ett oändligt antal bilder med supermuskliga personer, men med rejäla magmuskelseparationer. Jag tänker att en del är genetiskt betingat men en del kan också ha tränat sig till detta. När du tränar ska du gärna ha kontroll över buktrycket som uppstår. Om musklerna i din bål inte kan hålla emot för tryckökningen kan det hända att du får den typiska ”ås-bildningen” över magen om du har en magmuskeldelning. Om du tränar delvis med syfte att hålla en magmuskeldelning i schack: Träna inte tyngre än att du hela tiden kan kontrollera magen, andningen och bäckenbotten.

Detta är mina olika förklaringsmodeller till frågeställarens undran. Har du någon ytterligare tanke? Berätta!