Kategori: Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

På BakingBabies hittar du svar på dina frågor! Om graviditeter, bäckensmärta, bäckenbotten, inkontinens, framfall och mycket mer. Fokus ligger på att ge dig information som förbättrar din livskvalitet och på at ge dig praktiska råd och teoretisk bakgrund till varför en del saker i kroppen är som de är.

Informationen här kan aldrig ersätta en individuell bedömning av en fysioterapeut, men kanske kan du här hitta inspiration och mod att söka hjälp för dina besvär!

De flesta inlägg är vetenskapligt baserad och har referenser i slutet. Övriga inlägg är baserade på beprövad erfarenhet.

När vi väljer barnvagn

När vi väljer barnvagn

Det här inlägget är en ett funderande inlägg. Jag vill inte att ni ska läsa detta utifrån min fysioterapeutroll, på så sätt som jag skriver om en del andra saker. Typ vissa bäckenbottengrejer skriver jag ju ur ett ”jag vet bäst”-perspektiv.

Här rör jag mig utanför både mitt kliniska verksamhetsområde och litegrann i gränslandet vad gäller vetande överlag. Jag jobbar inte med barn. Jag kan en del grundläggande barn-fysio-grejer både utifrån kurser och utifrån att jag är fysioterapeut och förälder. Så: läs det här inlägget med en ödmjuk berättarröst, om det går.

Det här handlar om hur vi resonerar när vi ska välja barnvagn. En del utifrån forskning, en del utifrån en känsla, en del utifrån ett pretto-fysio-perspektiv och en del utifrån vad vi helt enkelt gillar.

Vi vill inte ha en barnvagn med babyskyddsadapter

En grundläggande sak är att vi inte äger en bil, och därför inte har någon större användning för ett babyskydd. Men utöver detta finns det faktiskt forskning som avråder från användande av babyskydd som sittplats. Det är en utmärkt baby-säkerhets-sak vad gäller bilåkning. Men det är inte lämpligt att ha sin bebis i babyskydd i barnvagnen som en mer regelbunden lösning.

Varför?

För att när man undersökt syremättnaden i blodet hos friska nyfödda har man funnit att syremättnaden går ner när bebisen åker i babyskydd, jämfört när de ligger ner platt på rygg. För större barn och vuxna är det helt omvänt – alltså vi syresätter oss bättre när vi sitter upp än när vi ligger på rygg. För bebisar är det motsatt. Det har både med nackstyrkan, nackrörligheten och mjukheten i bröstkorgen att göra, om jag förstått det rätt. Syremättnaden har funnits gå ner i snitt från 97,9 % i ryggliggande till 95,7 % sittande i babyskydd. Därför rekommenderar bland annat ”Amercian Academy of Pediatrics” att spädbarn bara sitter i babyskydd just i samband med bilåkning. Anledningen till att avråda ”okynnes-sittande” i babyskydd handlar alltså delvis om risken för plötslig spädbarnsdöd. Babyskydd är gjorda för att optimera trafiksäkerheten, de är inte gjorda för att barn ska tillbringa mycket tid i dem utöver det.

Sittergonomi

Små bebisar ska alltså ligga plant på rygg, enligt alla medicinska rekommendationer. Hur är det med större bebisar? Det är här vi kommer litegrann ut på hal is. Jag personligen vill inte köpa en vagn med en så kallad ergonomisk sits. En ergonomisk sittdel är skålformad och har en sittplatta och ett ryggstöd som sitter ihop. Det vill säga tippar du bak ryggstödet så fäller du också sitttytan. Liggpositionen blir då så att bebisen har böjda knän och benen lätt höjda. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är det ”ergonomiska” med detta. Om barnet hamnar att sitta lite i ett mitt-emellan-läge mellan rakt upprätt och liggande kommer alltså sittställningen att bli lite vinklad. Motsatsen är en ”vanlig” sittdel, även om det blir lite konstigt uttryckt. De ergonomiska sitsarna verkar vara långt mer vanliga nuförtiden. När du fäller ryggstödet i en traditionell sittdel kommer kroppen landa plant i ligg-läge, och sitsen vara helt rak och benen kan sträckas ut helt.

Spelar det här någon roll?

Det är här vi kommer ut på tunn is vad gäller forskning och vetande. Här har vi mina tankar och resonemang. En skålad sits vill vi gärna undvika av följande skäl:

  • Även när barnet gått förbi den första risken för plötslig spädbarnsdöd kan det vara bättre med plana ligglägen, i alla fall om barnet mer regelmässigt ska kunna sova i vagn. Att kunna sträcka ut sig raklång är viktigt för framförallt blodcirkulationen i kroppen.
  • Att sitta i en ergonomisk sits innebär också att kroppens eget aktiva sittande försvåras. Barnets bäcken och ryggrad hamnar i en sådan position att den ”ergonomiska sitsen” kan inbjuda till för mycket stöd. Aktivt sittande är alltså ett helt och håller upprätt sittande bara med hjälp av muskelkraft, och inte sittande med hjälp av ryggstöd.

Platta bebisskallar

En annan aspekt på det här med sittdelar är hur sittpositionen påverkar bebisens huvudform. Här är vi inne på något som jag hört flera fysioterapeuter som jobbar med bebisar prata mycket om. Det saknas dock forskning som kan backa upp resonemanget. Men: Om bebisens aktiva sittande begränsas på grund av en ergonomisk sits kan också nackens rörlighet begränsas. Om bebisen inte stimuleras till att röra huvudet mycket och fritt kan detta påverka risken för platt bakhuvud eller försena återhämtningen av sneda nackmuskler hos bebisar som fötts med sådana.

Men vad vet vi?

Det finns inga, eller mycket få, vetenskapliga belägg för hur barnvagnens sittställning påverkar barns hälsa på lång sikt. Jag tror och tänker att barns kroppar är mycket flexibla och kommer utvecklas oavsett. Pratar vi om kortare sträckor och ett i övrigt aktivt barn, är det säkerligen inget problem med det omfattande stödet som en ergonomisk sits kan ge. Men är det ett barn som kanske är lite sent i utvecklingen och eller som inte älskar annan motorisk träning kan en ergonomisk sittdel vara en ytterligare en faktor som snarare stjälper än hjälper barnet i sin utveckling.

Vi kommer köpa en vagn innan bebisen ens är född. I och med detta kommer vi ta det säkra före det osäkra och välja en vagn med traditionell sits. Vi vill inte att vagnen vi väljer ska bli en del av en uppförsbacke i vårt barns motoriska utveckling. Att sitta i vagn ska vara så aktivt som möjligt och i vila ska positionen vara så plan som möjligt.

Som alltid- en dosfråga!

Ett genomsnittlig amerikansk bebis sitter i vagn mellan 30 minuter och 2 timmar per dag. Några motsvarande svenska siffror har jag inte sett. Jag tänker att vår bebis kommer ligga i det övre spannet av detta, i och med att hen troligen kommer hänga med på både lämning och hämtning av storebröderna. Och den föräldralediga av oss vuxna kommer ju troligen också gör någon promenad, utflykt eller inhandlingsvända varje dag. Det samlar ihop sig till en hel del vagntid.

Hur har ni resonerat vid köp av vagn?

Och: Har ni något tips på vilken vagn vi faktiskt ska införskaffa? Vi vet premisserna, men vi har inte hittat själva produkten än…

Referenser:

A comparison of respiratory patterns in healthy term infants placed in car safety seats and beds.

SIDS and Other Sleep-Related Infant Deaths: Evidence Base for 2016 Updated Recommendations for a Safe Infant Sleeping Environment.

 

Bör jag ta hänsyn till min bäckenbotten även efter ett kejsarsnitt?

Bör jag ta hänsyn till min bäckenbotten även efter ett kejsarsnitt?

Ja! Redan under graviditeten sänks stabiliteten och stödjefunktionen i bäckenbotten. Det tar ca 12 månader för bäckenbotten att återhämta sig helt och håller från detta, även om du blivit förlöst med kejsarsnitt. Det finns kvinnor som får framfallsproblem även efter kejsarsnitt, även om den totala risken för framfall är mycket högre för vaginalt förlösta kvinnor.

Hur påverkas alltså bäckenbotten under graviditeten?

  • Trycket av livmodern och dess innehåll samt din generella viktuppgång tynger ner bäckenbotten och orsakar en töjning.
  • Hormonpåverkan från graviditeten kan orsaka en ytterligare uppmjukning på alla vävnader i bäckenområdet.
  • Viss nervpåverkan från snittområdet kan påverka din känsla av kissnödighet eller känslighet i området. Det påverkar ju inte din bäckenbotten i sig, men däremot ditt behov av att behöva en stark bäckenbotten.

På vilket sätt behöver jag ta hänsyn till min bäckenbotten?

Du behöver lära dig att lyssna på kroppens signaler. Om du inte har några som helst negativa signaler från bäckenbotten (tänk dess funktioner kring bajs, kiss, sex och träning) så kan du dock att den nog är rätt bra återhämtad. Men om något inte känns bra, så behöver du ta tag i bekymret. På så sätt kan du behöva bäckenbottenträna eller ta hjälp av en bäckenbottenfysioterapeut ÄVEN om du blivit förlöst med kejsarsnitt.

Tio år efter graviditeten

Ungefär 10 år efter förlossningen så har skillnaden i förekomst av inkontinens jämnat ur sig mellan vaginalt och kejsarsnittsförlösta kvinnor. Vi alla får en viss påverkan av ålder, hormoner och andra faktorer som påverkar vår bäckenbotten till det sämre. Du kommer alltså inte undan risken för bäckenbottenproblem helt bara för att du kejsarsnittats!

Hur ska jag träna min bäckenbotten?

Jag brukar rekommendera att du laddar ner appen TÄT och börjar använda den enligt rekommendationerna. Känner du osäker på om du gör rätt och hur du ska lägga upp din träning kan du boka tid hos en bäckenbottenfysioterapeut.

Söker 10 intervjupersoner

EDIT: Tack! Nu har jag tagit kontakt med ett gäng av er!

Söker 10 intervjupersoner

Mina kollegor på SKL jobbar för fullt med att lansera en nationell enkät som riktar sig till gravida och nyförlösta. Läs mer om den här!

Graviditetsenkäten är ett arbetsnamn

Det är inte säkert att den kommer heta så, i och med att när man besvarar den andra och tredje delen så är man inte längre gravid.

Arbete pågår!

I planeringsarbetet behöver min kollega hjälp av 10 personer som kan tänka sig att ställa upp på en telefonintervju. Det handlar bland annat om planeringen kring hur enkäten ska kommuniceras ut till befolkningen. De behöver gravida och nyblivna mammor, vars svar på intervjufrågorna kommer påverka det kommande arbetet.

Jag hade nog kunnat hitta tio personer i min närmaste krets, men för att det här ska bli bättre är det fint om vi kan få ta i personer från olika delar av Sverige. Det är också bra med en spridning bland gravida, förstföderskor och omföderskor.

Intresserad?

Du får vara med och påverka! Vi kommer bara behöva 10 personer i det här första skedet, så alla eventuella intresseanmälningar kommer kanske inte bli aktuella.

Hur gör du?

Skriv en kommentar här med din mejladress (den syns ju inte för alla).

Uppge också:

  • namn
  • om du är gravid just nu eller om du redan fött eller flera barn.
  • ålder
  • var i Sverige du bor (behöver inte vara specifik ort, men någotsånär så vi kan få en liten koll)

Jag kommer sedan mejla de 10 som blir aktuella för att få tag i ett telefonnummer. Mina kollegor tar sedan kontakt!

Tack för hjälpen!! <3

 

Skillnad på träning efter snitt och vaginal förlossning?

Skillnad på träning efter snitt och vaginal förlossning?

Det finns väldigt sparsamt med studier som jämför muskelfunktion, uthållighet eller träning för kvinnor som blivit förlösta med snitt jämfört med vaginalt. Nu under våren 2018 har det kommit en studie, ”Impaired Trunk Flexor Strenght, Fatigability, and Steadiness in Postpartum Women”. Denna studie hade som syfte att utröna dels om det var någon skillnad mellan nyförlösta kvinnor och friska kontrollpersoner när det gäller magmusklerna. Man ville också ta reda på om det skiljde sig åt något mellan förlossningssätten.

Stor skillnad till en början

Åtta veckor efter förlossningen var det det stor skillnad mellan grupperna av förlösta kvinnor, där kejsarsnittsförlösta kvinnor hade mycket mer uttröttbara muskler än vaginalt förlösta kvinnor. Efter 26 veckor (alltså ett halvår) kvarstod inte skillnaderna. Däremot fanns det fortfarande skillnader då mellan kvinnorna som fött barn och friska kontrollpersoner. Kvinnor som fött barn var svagare och mer uttröttbara i magmusklerna. Alltså: även på sikt gav graviditeten i sig en nedsättning i magmuskelstyrka. Kort efter förlossningen hade kejsarsnittade kvinnor sämre utgångsläge vad gäller uthållighet, men faktiskt inte vad gällde ren uppmätt styrka. Och efter 6 månader såg man ingen större skillnad mellan kvinnors som blivit förlösta på olika sätt.

Magmuskeldelningar och kejsarsnitt?

Den ovan nämnda studien bekräftar det som flera andra studier också kommit fram till tidigare – att kejsarsnitt faktiskt inte ökar risken att få en bestående magmuskeldelning.

Vad ska jag ta till mig av detta?

Magmuskelstyrka är en faktor för hållning och rörelse generellt. Starkare kvinnor har mindre uttröttbarhet och är mer funktionellt rörliga än svagare kvinnor. I ovan nämnda studie såg man detta genom att också låta testpersonerna genomföra ett 6-minuters gångtest.

Nedsatt muskelfunktion efter 6 månader?

Kanske handlar muskelfunktionen vid 6 månader efter en graviditet inte enbart om en funktionsnedsättning som kommit av graviditeten i sig. Det kan också handla om att postgravida kvinnor av flera olika skäl tränar mindre än annars.

Hur ska jag då träna magen?

Jag är aldrig för förbud eller svartvita svar. Jag anser inte heller att vi har vetenskapligt stöd för att förbjuda eller avråda från vissa övningar (läs plankor eller situps). Däremot förespråkar jag en vettig stegring av träning. Efter en graviditet bör du börja med så låg doserad träning att det kanske känns löjligt, och sedan öka långsamt och successivt. Helst så att du aldrig får ett bakslag i form av smärta, blödning eller någon annan känsla av att kroppen säger ifrån.

Vad ska jag fokusera på?

Fokusera på övningar där du jobbar med fokus på hållning och andning. Börja gärna med övningar där du håller ryggen rak och utsträckt. Du får naturligtvis ha kvar din egen, normala kurva i ryggen. Det vill säga – det finns sällan någon anledning till att pressa ner svanken i ryggliggande övningar, exempelvis.

Gör kejsarsnittet alltså att jag borde tänka på något speciellt när jag tränar?

Både ja och nej. Så som jag nämnt i tidigare inlägg i den här serien så behöver du ta viss hänsyn till läkningen. Men så anser jag att även vaginalt förlösta kvinnor som kan ha bristningar eller större bäckenbottenpåverkan också bör göra. Vi har en studie som pekar på att kejsarsnitt till viss del påverkar magmusklerna, men skillnaderna kvarstår inte efter ett halvår. Jag tänker alltså att alla postgravida kvinnor ska ta rätt mycket hänsyn till kroppen! Det är faktiskt inte så mycket särskilt med just kejsarsnittade.

Att återgå till styrketräning

Jag anser att du kan börja med försiktiga övningar med kroppen som redskap och motstånd ganska tidigt, men undvika saker som lägger tryck mot ärrvävnaden. Om du är osäker rekommenderar jag alltid ett besök till en fysioterapeut före att du börjar chansa på egen hand. En tidsplan finns annars här. Ju tyngre träning du börjar återta, desto mer återhämtning kan du behöva mellan träningstillfällena!

Har du några tips eller erfarenheter du vill dela med dig av?

Berätta gärna!

När tål jag belastning igen efter ett kejsarsnitt?

Efter kejsarsnitt: När tål jag belastning igen?

Det du gör efter kejsarsnittet kan stimulera läkningen eller hämma den. Det handlar mycket om ett begrepp som vi inom fysioterapi ofta formulerar som ”optimal belastning”. Det handlar om att läsa av var i läkningen kroppen befinner sig, och anpassa den fysiska aktiviteten och belastningen efter det.

Under de första dagarna

De första dagarna efter kejsarsnittet är vävnaderna som ska läka i en fas av inflammatorisk reaktion med svullnad runt omkring. Reaktionen är alltså inte dålig, utan handlar om att kicka igång läkningen. Den här fasen pågår upp till en vecka. Under den här perioden kommer ärrvävnaden inte uppnå någon direkt ökning vävnadshållsfasthet.

Andra veckan och framåt

Nu börjar sårytorna få riktig ärrvävnad och tåligheten ökar successivt. Ärret är rött och upphöjt i början. I takt med att ärret blir starkare kommer också ärrvävnaden allt mer börja likna omkringliggande vävnad, och ärret bleknar.

Efter kejsarsnitt

De olika vävnadslagren i magen läker lite olika fort. Stödjevävnad läker och får ungefär 40 % av sin originalstyrka efter två månader. Det tar upp till ett år för maximal läkning. Hud återfår också sin tålighet för belastning långsamt. Efter 10 dagar har ärret mellan 5-10 % av sin hållfasthet. Efter 12 veckor har ärret fått 80% av sin hållfasthet. Det tar upp till ett år för att uppnå full läkning.

Alla dessa veckoangivelser och procentsatser…

När jag börjar prata om detta märker jag att mina patienter ofta blir mer stressade än lugnade. Men tänk så här: All rörelse lägger inte belastning på ärret. Att promenera, knipa och göra mjuka rörelser som inte orsakar tryck eller drag i ärrvävnaden är bara bra. Det finns skäl för att vänta lite längre än de där ”6-8 veckorna” innan du börjar med träning som belastar ärrvävnaden mycket.

Vad ska jag börja med?

Jag tänker att i början så handlar det mer om blodcirkulationsfrämjande rörelser än riktig träning. Då är det också kortare stunder i taget. När de första 6-8 veckorna har gått kan du börja med korta pass ägnade åt träning. I början rekommenderar jag att träningspassen är korta, ungefär 15 minuter.

Hur kommer jag tillbaks till min riktiga träning då?

Jag brukar rekommendera att du inte är på din pregravida träningsnivå förrän det har gått minst 6 månader. Det är inte ovanligt eller orimligt att det tar mycket längre tid än så också. Börja med träning med kroppen som motstånd, gummiband och teknikträning långt före du börjar lägga på vikter och yttre motstånd.

När tål jag belastning igen efter ett kejsarsnitt?

Du förlorar inget på att vänta lite längre, hellre än lite för kort! Det kan kännas som en evighet och veckorna som går är ju en (bebisens hela) livstid. Men du förlorar inget på att vänta någon extra vecka på att börja lyfta tungt, bära runt på storasyskon eller börja med annan hård träning. Din kropp ska hänga med dig resten av livet! När du börjar träna lite hårdare ska du vara smärtfri och kroppen ska svara bra på den aktivitet du väljer.

Kejsarsnittsläkning

Faktorer som påverkar kejsarsnittsläkning

Alla sorters sår, både naturliga och de som orsakas genom en operation, går igenom ungefär samma läkningsprocess. Så fort en operation är avslutad börjar kroppen processen med att laga ihop ärret. Det är dock en lång resa, på många månader, innan vävnaderna är helt återställda. Hud och stödjevävnad är de starkaste vävnaderna i kroppen, och dessa läker också långsamt. Vävnader kring hand och mage är lite speciella, de läker fortare än andra områden men är å andra sidan inte fullt så starka.

Saker som påverkar sårläkning:

Ålder

Med åldrandet kommer både hud och muskelvävnad att successivt förlora spänst och elasticitet. Nu är sårläkningen kring kejsarsnitt rätt självreglerande just gällande detta. Det kommer av naturliga skäl inte vara några åldringar som föder barn via kejsarsnitt. Däremot kan man ändå anta att det är viss skillnad mellan läkningen hos en 20-åring och en 45-årig nyförlöst kvinna.

Vikt

Feta personer kan ha mycket fettvävnad kring sårområdet som påverkar sårets stängningsförmåga. Fettvävnad har inte superbra blodförsörjning och läker därför lite sämre, och har också en viss ökad infektionsrisk. Det du kan göra för att påverka detta själv är att försöka optimera blodcirkulationen så gott du kan. Se nedan!

Nutrition och vätskestatus

Att inte äta eller dricka bra kan påverka läkningen till det sämre. Det här är också naturligtvis viktigare när det kommer till äldre personer som genomgår någon slags operation. De kan ju ha en riktigt risig nutritionsstatus till att börja med. Men efter en operation kan det vara värt att se till att äta och dricka bra! Om du lidit av hyperemesis gravidarum kan du ju också ha ett lite dåligt utgångsläge nutritionsmässigt. Jag hoppas att du kan börja äta och dricka utan bekymmer efter operationen!

Blodcirkulation

Blodcirkulation är a och o för kroppens läkande processer. De drivs nämligen av syre, och tillgången till syre avgörs av blodcirkulationen. Det är därför som det är viktigt att komma igång med rörelse direkt på BB! Det är därför små övningar i säng och promenader är rekommenderade som lämpliga startalternativ för fysisk aktivitet. Du behöver inte hetsa igång med regelrätt träning, men ju oftare du rör på dig lite desto bättre blir blodcirkulationen.

Vad är speciellt för ärr på magen?

Stygnen i magens stödjevävnad kommer få oerhört mycket belastning på sig om du som nysnittad hostar, kräks eller krystar mycket när du ska bajsa. Nu säger inte jag detta för att du ska bli rädd för att hosta eller bajsa. Men du kan gärna hålla en kudde emot magen när du ska hosta som nysnittad. Och försök för allt vad du är värd att hålla avföringen mjuk och magen igång efter snittet! Det finns en hel del bra tips angående detta i tidigare inlägg här på bloggen;

Har du några erfarenheter av kejsarsnittsläkning som du vill dela med dig av?

Berätta gärna i kommentarsfältet!

Rehab efter kejsarsnitt – en serie

En ny serie om rehab efter kejsarsnitt

En läsare hörde av sig och bad om lite mer konkreta träningstips och råd efter ett kejsarsnitt. Jag har gjort en något diffust ställningstagande till att så sällan jag kan ge konkreta träningsråd här på bloggen. Dels för att det ligger i hela min professions ryggrad att individanpassa träning. Det finns inga standardkroppar som behöver standardträning. Mitt utgångsläge är ofta istället empowerment. Om jag förser dig med information, så filtrerar du den igenom dina egna förutsättningar, och så kokar du själv ner det till något konkret för dig?Det finns en rad träningsbloggar annars. Jag tycker att Uppochhoppa-Sofia skrev några rad vettiga inlägg om träning efter kejsarsnitt när det begav sig för henne 2014. Behöver du mer individuella råd rekommenderar jag alltid IRL-kontakt med en fysioterapeut.

Men frågan fick mig ändå att jobba

Jag har läst på lite ytterligare och letat ny forskning på området. Det händer inte jättemycket, men ändå lite. Jag ska försöka lyfta fram det jag kommit fram till. Och framförallt vill jag försöka förklara och förenkla!

Vad är ett kejsarsnitt egentligen?

Att föda via kejsarsnitt sker genom att en läkare tar sig igenom hud, fettlager, stödjevävnad och in till själva livmodern. Det sker stegvis och försiktigt. Bukmusklerna hålls isär och blåsan trycks ner så att läkaren når in till själva livmodern. Väl inne på plats plockas bebisen och sedan moderkakan ut. Sedan läggs allt på plats igen och man syr ihop, lager för lager. Mer om operationen kan du läsa här.

Allt är grönt efter 6-8 veckor?

Att det är fritt fram med rörelse och träning efter bara ett gäng veckor är en sanning med modifikation. Det här påståendet kommer sig utifrån ett själva operationsärren börjar bli någorlunda stabila vid den här tidpunkten. Och från att de reproduktiva organen då har återgått till sin ungefärligt normala storlek. Men det är lång tid kvar innan kroppen är återställd. Jag kommer återkomma i ett inlägg till hur läkningen går till. Då kommer du får något mer på fötterna vad gäller val av träning och dosering!

Mer läsning på bakingbabies:

Jag har tidigare skrivit mycket om kejsarsnitt, och du hittar mycket om du börjar leta. Två av de mest relevanta inläggen för den här serien är nog dessa:

Referenser till denna nya serie är:

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Gästblogginlägg av Lisa Guntram

Lisa är forskare vid Linköpings universitet och delar i två inlägg med sig av sina kunskaper och erfarenheter av ett mycket spännande område! Läs det första inlägget här!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Jag trodde ju typ att jag var den enda människan i världen, kändes det nästan som. När man var så utanför och man inte visste nånting, ingen sa nånting. Så helt plötsligt så visar det sig att det finns ändå information att få. Eller lite iallafall. Att det finns ett namn! Å att det faktiskt drabbar en av 5000, att bara veta en sån sak. Att helt själv är jag inte!

MRKH. Ovanligt – men inte obefintligt

I citatet ovanför beskriver Ester (som egentligen heter något annat) hur hon upplevde att det hade varit för henne att hitta mer information om sin diagnos. Många av de kvinnor jag mött i min forskning om medfödd avsaknad av livmoder och vagina beskriver sig som väldigt ensamma med sin diagnos. Forskning visar dock att ungefär 1/2500 kvinnor till 1/5000 kvinnor liksom Ester lever med diagnosen Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom (MRKH), vilket är den medicinska termen för dessa kvinnors tillstånd. Tillståndet uppstår redan i fosterstadiet då vissa delar av reproduktionssystemet inte utvecklas, men man vet inte vad som är den exakta orsaken till det.
Utöver MRKH finns också andra diagnoser som påverkar könsutvecklingen, och i vissa fall också resulterar i en avsaknad av livmoder och vagina. För alla dessa, inklusive MRKH, antas mörkertalet vara stort, särskilt internationellt.

Vad gör MRKH?

Avsaknaden av hela, eller delar av vaginan, kan göra det svårt eller omöjligt att genomföra ett vaginalt penetrerande samlag. Avsaknaden av livmoder gör å sin sida att det omöjligt att få mens och att bli gravid. MRKH påverkar dock inte kromosomerna och inte heller pubertetsutveckling. Ibland kan diagnosen leda till att man bara har en äggstock och ibland kan äggstockarna vara placerade på ett annorlunda sätt jämfört med kvinnor som inte har MRKH. Hos vissa kan diagnosen också leda till njurproblem.
Avsaknaden av livmoder och vagina skapar också ofta många känslomässiga och psykologiska utmaningar. Det kan skapa många frågor om identitet och kan göra att man ifrågasätter sin kvinnlighet. För många är tillståndet också svårt att tala om. Det kan få konsekvenser för sexuella relationer men också i relationer med vänner.

Vad kan man göra åt vaginan?

Idag finns några olika alternativ för att medicinskt behandla en avsaknad av hela eller delar av vaginan.

  • Det första är att välja att inte göra någonting. Man vet dock inte hur många kvinnor med MRKH som själva valt att avstå behandling och hur många som inte har genomgått någon behandling för att de upplever att de inte har tillgång till vård.
  • Det andra är att försöka skapa en vagina. I första hand rekommenderas då att vävnaden i första hand töjs ut med hjälp av stavar. Denna metod är framförallt lämplig och man har en tillstymmelse till vagina på några centimeter.
  • Det är också möjligt att kirurgiskt skapa en vagina. Vissa metoder används plastikkirurgi och hud, som exempelvis tas från baksidan av låret, för att göra en vagina. En annan metod innebär att trådar, med hjälp av titthålskirurgi, leds genom buken och fästs i insidan av vävnaden för att sedan ”dra ut” en vagina från insidan.

Alla dessa behandlingar kan vara både emotionellt och fysiskt smärtsamma upplevelser. Och de kräver att vaginan som skapats kontinuerligt töjs, antingen med hjälp av stavar eller genom vaginalt penetrerande samlag, för bibehålla dess storlek.

Vad kan man göra åt livmodern?

För avsaknaden av livmoder har det länge inte funnits någon medicinsk behandling. De kvinnor med MRKH som varit ofrivilligt barnlösa på grund av sin diagnos har alltså kunnat bli föräldrar genom adoption eller genom surrogatarrangemang utomlands med sina egna eller med donerade ägg.

De senaste 20 åren har dock ytterligare ett alternativ utvecklats. Forskare vid bland annat Sahlgrenska universitetssjukhuset har studerat möjligheterna att transplantera en livmoder och på så sätt kunna behandla livmoderinfertilitet, det vill säga infertilitet som beror på att livmodern saknas eller inte fungerar. Som ett resultat av dessa ansträngningar har nu åtta barn fötts av kvinnor med en donerad livmoder.

Ingreppet utförs ännu bara som en del av forskning då dess risker ännu inte är helt klarlagda. På ett medicinskt plan innefattar riskerna exempelvis långa operationstider både för donatorn och för mottagaren lång och man vet ännu lite om långsiktiga konsekvenserna av de mediciner som krävs för att kroppen hos mottagaren inte ska stöta bort livmodern. Likaså är de långsiktiga medicinska konsekvenserna för barnet inte klarlagda. Utifrån studier av graviditet bland kvinnor med en transplanterad njure uppskattar forskarna inga allvarliga medicinska risker för barnet.

Framtida utmaningar

Forskning visar att kunskapen är låg när det kommer till behov vård och psykologiskt stöd bland kvinnor som lever med en avsaknad av och en kort vagina. Inte heller vet vi särskilt mycket om hur dessa kvinnor upplever sexuell praktik, sexuell njutning och dilationsbehandling.
Likaså vet man ännu mindre om de icke-medicinska konsekvenserna av livmodertransplantation än om de medicinska, särskilt när det kommer till de emotionella och relationella utmaningar som ingreppet kan medföra. Tidigare forskning om organtransplantation och assisterad reproduktionsteknologi visar exempelvis hur dessa medicinska ingrepp kan påverka relationer och upplevelsen av den egna kroppen. Också vår syn på släktskap och på relationella band kan både utmanas och etiska överväganden omformas som ett resultat av utvecklingen.

Den medicinska personalens samt nuvarande och potentiella patienters perspektiv på denna utveckling studerar jag i ett pågående projekt.

Det kan du höra mer om här:

Kunskapen om hur kvinnor upplever sexuell praktik, njutning och relation är fortfarande låg. Likaså behövs ökad kunskap om hur psykologiskt stöd bör utformas för att möta dessa kvinnors behov genom livet.

Här kommer en rad referenser till inläggen:

Om du som läser blir itresserad av att veta mer om Lisa eller hennes forskning kan du hitta henne här: https://liu.se/medarbetare/lisgu49

Stort tack Lisa för att du delar med dig av dina kunskaper, och för din viktiga forskning!

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Gästblogginlägg av Lisa Guntram. 

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Hösten 2009 satt jag i köket hemma hos en 21 årig tjej. Vi kan kalla henne Alexandra, men hon heter egentligen något annat. Hon drack apelsinjos. Jag drack kaffe. Det regnade. Jag satt i hennes kök för att lyssna till hennes berättelse om hur det hade varit för henne att få reda på att hon inte har någon livmoder och vagina. Allt började, berättade Alexandra, när hon som 15-åring undrade varför hon inte fick någon mens. Hon bokade ett besök hon en gynekolog och efter att det upptäckts att Alexandra inte hade någon vagina ville man också undersöka hennes livmoder. Det bokades tid för ultraljud och titthålsoperation och, berättade Alexandra:

Då så sa läkaren typ att: ”Du kanske inte har nån”, typ så här.
Fast jag trodde ju att han skämtade, så jag skrattade ju åt det. Jag tänkte ju:
”Nä men det är inte möjligt, det är typ som att säga att du inte har nått hjärta”, trodde jag.
Jag trodde …visste liksom inte att det gick.

Vem är jag? Och vad gör jag?

Jag heter Lisa Guntram och arbetar som forskare inom genusvetenskap/etik/samhällsvetenskap vid TEMA – Teknik och social förändring, Linköpings universitet. I min forskning intresserar jag mig för normer – det vill säga de oskrivna och ofta osynliga regler, förväntningar och föreställningar, som exempelvis präglar och sätter ramar för vårt beteende och våra relationer. Särskilt vill jag försöka förstå hur normer, om exempelvis kön, formar vår syn på kroppen, vårt sätt att förstå och förhållas oss till kroppen, och våra upplevelser av kroppen. Men också hur normer kan komma att forma och omforma kroppar fysiskt, exempelvis genom medicinska behandlingar.

I snart 10 år har jag därför letat efter, lyssnat till och analyserat berättelser som Alexandras. Genom att intervjua unga kvinnor om deras erfarenheter av att få reda på att man inte har någon livmoder och ingen vagina, eller bara en liten del av vagina, har jag velat ta reda på hur man försöker förstå och hantera sin kropp, sin situation och sina relationer när man som ung tjej får reda på att den egna kroppen inte stämmer överens med det som anses ”normalt” och med den som man förväntat sig.

Jag har frågat mig:

  • Vilka normer framträder i berättelser om att inte ha kroppsdelar som ofta anses vara ”typiskt” kvinnliga?
  • På vilka sätt förstärks sådana normer?
  • På vilka sätt utmanas de?

Vad kan berättelser om livet med medfödd avsaknad av livmoder och vagina göra?

Genom att studera dessa berättelser kan vi synliggöra förgivettaganden om ”kvinnliga” kroppar och kroppsdelar, om sexuell praktik, om medicinsk behandling och om relationer. Men hur?

Vi fortsätter med några till exempel.

”Komma ut”

Elsa (som också egentligen heter något annat) berättade under sin intervju att hon ångrat att hon berättat för en klasskompis att hon inte hade någon livmoder när klasskompisen frågat varför Elsa var ledsen.

Ja och hon undrade vad det var och jag berättade ju. Hon sa att det…
Att om hon fick reda på nått sånt så skulle ju inte hon vilja leva längre heller.

När jag analyserar intervjuer som den med Elsa försöker jag med olika metoder sätta ord på förgivvettagande som berättelserna ger uttryck för. I Elsas berättelse om kompisens spontana reaktion blir det exempelvis tydligt att livet med en kropp som hennes för somliga inte skulle kännas värt att leva. Och även om den medömkan eller sorg som andra uttrycker kan vara välmenad kan den göra det svårt att hantera den egna kroppen och situationen.

Visar på uppfattningar och normer

Elsas berättelse visar hur starka andras reaktioner kan vara. Berättelser om andras kommentarer eller känslomässiga reaktioner ger på så sätt uttryck för vad som förväntas, värderas och tas för givet när det kommer till kropp och kön. De gör det möjligt att sätta fingret på de normer och förgivvettaganden, exempelvis om vad ”vi” anser att en kvinnlig kropp ”ska” ha, och vad relationer ”ska” innefatta. Men det är också genom dem möjligt att uttrycka ett motstånd. Ett motstånd som inte behöver innebära att man uttryckligen ifrågasätter själva normen för vad som räknas som ett ”levbart” liv, utan snarare innebär ett försök att tänja på normen.

Dessa berättelser kan understryka, om än ibland bara för berättaren själv, att det egna livet faktiskt är levbart trots att kroppen saknar delar som man tagit för givna skulle finnas där. Och de kan beskriva om andra typer av kommentarer och reaktioner. Kommentarer och reaktioner som hjälpt dig att tänja normerna. Som stöttar dig i att se att avsaknaden av livmoder och vagina endast är en liten del av din kropp, av allt som är du, och istället fokuserar på allt utöver detta som du har gemensamt med kvinnor som har en livmoder och en vagina.

Att ”skapa” en ”normal” kropp

Normer formar dock inte bara våra reaktioner och reaktioner, de kan också fysiskt forma kroppen. Det blev exempelvis tydligt när Maria (som också egentligen heter något annat) beskrev sina känslor inför att använda stavar för att töja ut sin vagina till en ”normal” storlek.

Jag hade tur för att jag har ju fortfarande… kan ju fortfarande skapa mig en egen vagina. Eller vad man säger. Men…och då fick jag en stav. Som jag inte använt. Jag har fortfarande faktiskt inte använt den. Men… istället så får man väl ha sex och… får liksom skapa den på det sättet. Men…det som jag tycker är jobbigt det är just att det gör väldigt ont, med den här staven till exempel. Jag tyckte att… för jag vet att man ska göra det 20 minuter två gånger om dagen eller vad det är. Och gör man det i 10 månader så har man skapat sig…Det kändes…jag vet inte, det kändes väldigt jobbigt att ta itu med det.

I Marias berättelse blir det tydligt att det både kan vara känslomässigt och fysiskt påfrestande att skapa en vagina. Det är ett hårt arbete som kräver uthållighet, även om man som Maria inte behöver genomgå någon operation.

Penetration som behandling och mål?

Marias berättelse ger också uttryck för hur vaginalt penetrerande sex både blir behandlingens mål. Samtidigt blir sådant sex en del av själva behandlingen (eftersom det är möjligt att töja vaginan genom att ha sex istället för att använda stavar). Men, frågade sig Maria, varför ska man egentligen hålla på med allt detta arbete?

Det är så jävla mycket…folk pratar ju också om det hära… att det ska vara så viktigt att ha en… ja du vet att kvinnan ska vara så himla… sära på benen och ska vara perfekt för mannens penis och allting sånt. Och det är så…Jag blir så trött på det också. Och just det här att läkarna direkt också, framförallt tror jag att det var så att förr i tiden, att har man MRKH och man inte har någon slida alls eller bara liksom en tillbörjan till någonting att de direkt vill ta till med en operation. Och du vet inte frågar ja men så här ”Vill du ha en slida?” eller ”Eller är du lesbisk kanske?” då kanske du inte behöver, behöver ha det. Och kanske inte ens får reda på om, om den här tjejen ens kommer att känna någonting av det här vaginala samlaget i alla fall. Det kanske inte ens spelar någon roll. Utan att de vill korrigera en direkt. Och det tror jag, jag tror att det har blivit en förändring, för de vill gärna inte operera direkt utan att kanske ge en stav istället.

Normer om sex

Marias berättelser gör det möjligt att upptäcka hur antaganden om behovet av en vagina kommer till uttryck i själva erbjudandet av vissa behandlingar. De synliggör hur specifika normer om sexuell praktik som sätter ett likhetstecken mellan ”sex” och ”vaginalt penetrerande samlag” och antaganden om vilken sorts sex som patienten i fråga är intresserad formar kroppen genom de behandlingar som erbjuds (eller inte erbjuds). Det är också möjligt att (ibland heteronormativa) föreställningar om framtida partners och normer för vad dessa ”vill ha” präglar de alternativ som framstår som de mest tillgängliga.
När vi ser de antagandena kan vi också ställa fler frågor, så som: vilket stöd erbjuds för att göra det möjligt att vänta eller avstå behandling? Vilka alternativ ges för att kunna se ett liv utan vagina som ett levbart?

Mina poänger

För det första menar jag att kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria självklart ska erbjudas vård. Men i den vård vi erbjuder bör vårt huvudsakliga fokus inte nödvändigtvis vara att göra kroppen ”normal”. Istället bör vårt fokus vara att erbjuda vård som gör livet ”levbart”. Ibland kan det innebära att skapa en vagina. Men det kan också innebära att få stöd i att förstå och njuta av den egna kroppen, hitta alternativa sexuella praktiker och utmana idén om vad ”normalt” är och att den ”normala” kroppen är något att eftersträva. För att kunna erbjuda detta måste vi ta hänsyn till att den behandling man väljer eller som finns tillgänglig inte alltid är den bästa, men framstår som det enklaste eller mest tillgängliga alternativet i den kontext som man befinner sig i. Vi behöver därför i större utsträckning studera vården sitt samhälleliga sammanhang om vi vill kunna förstå hur individer resonerar och upplever behov, valmöjligheter och vård.

För det andra är det inte kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria, som lever med detta tillstånd, som ska ansvara för att ifrågasätta och utmana normen. Istället är det personer som jag – men också vårdpersonal, lärare med ansvar för sex- och samlevnadsundervisning och andra som på olika sätt bidrar till att forma kunskapen om kropp och kön – som genom att uppmärksamma dessa berättelser för andra kan synliggöra förgivettaganden som präglar synen på kropp och kön. På så sätt tror jag att det blir möjligt att vidga vårt förhållningssätt till ”det normala” och skapa förutsättningar för ett samhälle där livet för ännu fler åtminstone blir ”levbart” men förhoppningsvis också ”njutbart!

Stort tack Lisa för detta gästinlägg! 

Imorgon kommer del två!

Hjälp vårdgivare att bli bättre!

Hjälp vårdgivare att bli bättre!

Med jämna mellanrum ägnar vi lite bloggutrymme åt att efterlysa personer som vill ställa upp som ”undervisningspatienter” på olika kurser. Vid tidigare tillfällen har efterlysningen gällt kurser för läkare gällande diagnostiskt, gynekologiskt ultraljud. Den här gången gäller det att lära vårdgivare att undersöka bäckenbotten bra med bara fingrarna.

En högskolekurs

Kursen i sin helhet heter Bäckenbottenhälsa – prevention och rehabilitering. och går på Sektionen för fysioterapi, Karolinska Institutet. De som kommer gå kursen har redan en kandidat- eller yrkesexamen inom hälso-sjukvård. Kursens övergripande syfte är att den studerande, utifrån ett interprofessionellt perspektiv och vetenskapligt arbetssätt, ska utveckla fördjupad kompetens gällande prevention, bedömning och rehabilitering vid gynekologiska, obstetriska och urologiska sjukdomar och tillstånd.

En del av kursen är att lära sig undersöka

Om vi alla har tur så kommer kursdeltagarna sedan tillbaks till sina jobb inom vården fullmatade med bra kunskaper om bäckenbotten. Det behövs så otroligt många fler som kan jobba med bäckenbotten hands on. Därför behöver kursdeltagarna lära sig detta, och gärna på riktiga personer och patienter!

Vad krävs för att ställa upp?

Du behöver kunna komma till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge dagtid den 27/9 kl. 16.00-17.15  Om du är föräldraledig och känner för att ställa upp, kan det ändå vara bra om du kan komma utan bebissällskap. Du kommer inte kunna hålla bebisen under tiden du blir undersökt. Om det är ett problem för dig att komma själv så hjälper kursdeltagarna till att ta hand om din bebis under besöket.

Vad får du ut av detta?

Förutom god karma och en guldstjärna i himlen får du en undersökning av en erfaren fysioterapeut, utöver de två kursdeltagare som kommer undersöka dig. Om du behöver få någon vidare åtgärd/uppföljning så kommer kursansvariga förmedla kontakt eller tid till den profession som är aktuell.

Hur gör jag för att anmäla intresse?

Du skriver en kommentar här på bloggen. Uppge rätt emailadress (den kommer inte visas annat än för oss). Jag vidarebefordrar sedan namn och emailadresser till de som är ansvariga för kursen, så kommer de i sin tur ta kontakt med dig och ge dig ytterligare information.

Tusen, tusen tack för att du ens läst så här långt och kanske överväger att ställa upp!