Kategori: Förlossning och kejsarsnitt

Förlossning och kejsarsnitt

Inlägg om att föda barn

Under denna kategori hittar du inlägg om hur kejsarsnitt går till, tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efter något av dessa. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossning och kejsarsnitt handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Bör jag ta hänsyn till min bäckenbotten även efter ett kejsarsnitt?

Bör jag ta hänsyn till min bäckenbotten även efter ett kejsarsnitt?

Ja! Redan under graviditeten sänks stabiliteten och stödjefunktionen i bäckenbotten. Det tar ca 12 månader för bäckenbotten att återhämta sig helt och håller från detta, även om du blivit förlöst med kejsarsnitt. Det finns kvinnor som får framfallsproblem även efter kejsarsnitt, även om den totala risken för framfall är mycket högre för vaginalt förlösta kvinnor.

Hur påverkas alltså bäckenbotten under graviditeten?

  • Trycket av livmodern och dess innehåll samt din generella viktuppgång tynger ner bäckenbotten och orsakar en töjning.
  • Hormonpåverkan från graviditeten kan orsaka en ytterligare uppmjukning på alla vävnader i bäckenområdet.
  • Viss nervpåverkan från snittområdet kan påverka din känsla av kissnödighet eller känslighet i området. Det påverkar ju inte din bäckenbotten i sig, men däremot ditt behov av att behöva en stark bäckenbotten.

På vilket sätt behöver jag ta hänsyn till min bäckenbotten?

Du behöver lära dig att lyssna på kroppens signaler. Om du inte har några som helst negativa signaler från bäckenbotten (tänk dess funktioner kring bajs, kiss, sex och träning) så kan du dock att den nog är rätt bra återhämtad. Men om något inte känns bra, så behöver du ta tag i bekymret. På så sätt kan du behöva bäckenbottenträna eller ta hjälp av en bäckenbottenfysioterapeut ÄVEN om du blivit förlöst med kejsarsnitt.

Tio år efter graviditeten

Ungefär 10 år efter förlossningen så har skillnaden i förekomst av inkontinens jämnat ur sig mellan vaginalt och kejsarsnittsförlösta kvinnor. Vi alla får en viss påverkan av ålder, hormoner och andra faktorer som påverkar vår bäckenbotten till det sämre. Du kommer alltså inte undan risken för bäckenbottenproblem helt bara för att du kejsarsnittats!

Hur ska jag träna min bäckenbotten?

Jag brukar rekommendera att du laddar ner appen TÄT och börjar använda den enligt rekommendationerna. Känner du osäker på om du gör rätt och hur du ska lägga upp din träning kan du boka tid hos en bäckenbottenfysioterapeut.

Skillnad på träning efter snitt och vaginal förlossning?

Skillnad på träning efter snitt och vaginal förlossning?

Det finns väldigt sparsamt med studier som jämför muskelfunktion, uthållighet eller träning för kvinnor som blivit förlösta med snitt jämfört med vaginalt. Nu under våren 2018 har det kommit en studie, ”Impaired Trunk Flexor Strenght, Fatigability, and Steadiness in Postpartum Women”. Denna studie hade som syfte att utröna dels om det var någon skillnad mellan nyförlösta kvinnor och friska kontrollpersoner när det gäller magmusklerna. Man ville också ta reda på om det skiljde sig åt något mellan förlossningssätten.

Stor skillnad till en början

Åtta veckor efter förlossningen var det det stor skillnad mellan grupperna av förlösta kvinnor, där kejsarsnittsförlösta kvinnor hade mycket mer uttröttbara muskler än vaginalt förlösta kvinnor. Efter 26 veckor (alltså ett halvår) kvarstod inte skillnaderna. Däremot fanns det fortfarande skillnader då mellan kvinnorna som fött barn och friska kontrollpersoner. Kvinnor som fött barn var svagare och mer uttröttbara i magmusklerna. Alltså: även på sikt gav graviditeten i sig en nedsättning i magmuskelstyrka. Kort efter förlossningen hade kejsarsnittade kvinnor sämre utgångsläge vad gäller uthållighet, men faktiskt inte vad gällde ren uppmätt styrka. Och efter 6 månader såg man ingen större skillnad mellan kvinnors som blivit förlösta på olika sätt.

Magmuskeldelningar och kejsarsnitt?

Den ovan nämnda studien bekräftar det som flera andra studier också kommit fram till tidigare – att kejsarsnitt faktiskt inte ökar risken att få en bestående magmuskeldelning.

Vad ska jag ta till mig av detta?

Magmuskelstyrka är en faktor för hållning och rörelse generellt. Starkare kvinnor har mindre uttröttbarhet och är mer funktionellt rörliga än svagare kvinnor. I ovan nämnda studie såg man detta genom att också låta testpersonerna genomföra ett 6-minuters gångtest.

Nedsatt muskelfunktion efter 6 månader?

Kanske handlar muskelfunktionen vid 6 månader efter en graviditet inte enbart om en funktionsnedsättning som kommit av graviditeten i sig. Det kan också handla om att postgravida kvinnor av flera olika skäl tränar mindre än annars.

Hur ska jag då träna magen?

Jag är aldrig för förbud eller svartvita svar. Jag anser inte heller att vi har vetenskapligt stöd för att förbjuda eller avråda från vissa övningar (läs plankor eller situps). Däremot förespråkar jag en vettig stegring av träning. Efter en graviditet bör du börja med så låg doserad träning att det kanske känns löjligt, och sedan öka långsamt och successivt. Helst så att du aldrig får ett bakslag i form av smärta, blödning eller någon annan känsla av att kroppen säger ifrån.

Vad ska jag fokusera på?

Fokusera på övningar där du jobbar med fokus på hållning och andning. Börja gärna med övningar där du håller ryggen rak och utsträckt. Du får naturligtvis ha kvar din egen, normala kurva i ryggen. Det vill säga – det finns sällan någon anledning till att pressa ner svanken i ryggliggande övningar, exempelvis.

Gör kejsarsnittet alltså att jag borde tänka på något speciellt när jag tränar?

Både ja och nej. Så som jag nämnt i tidigare inlägg i den här serien så behöver du ta viss hänsyn till läkningen. Men så anser jag att även vaginalt förlösta kvinnor som kan ha bristningar eller större bäckenbottenpåverkan också bör göra. Vi har en studie som pekar på att kejsarsnitt till viss del påverkar magmusklerna, men skillnaderna kvarstår inte efter ett halvår. Jag tänker alltså att alla postgravida kvinnor ska ta rätt mycket hänsyn till kroppen! Det är faktiskt inte så mycket särskilt med just kejsarsnittade.

Att återgå till styrketräning

Jag anser att du kan börja med försiktiga övningar med kroppen som redskap och motstånd ganska tidigt, men undvika saker som lägger tryck mot ärrvävnaden. Om du är osäker rekommenderar jag alltid ett besök till en fysioterapeut före att du börjar chansa på egen hand. En tidsplan finns annars här. Ju tyngre träning du börjar återta, desto mer återhämtning kan du behöva mellan träningstillfällena!

Har du några tips eller erfarenheter du vill dela med dig av?

Berätta gärna!

När tål jag belastning igen efter ett kejsarsnitt?

Efter kejsarsnitt: När tål jag belastning igen?

Det du gör efter kejsarsnittet kan stimulera läkningen eller hämma den. Det handlar mycket om ett begrepp som vi inom fysioterapi ofta formulerar som ”optimal belastning”. Det handlar om att läsa av var i läkningen kroppen befinner sig, och anpassa den fysiska aktiviteten och belastningen efter det.

Under de första dagarna

De första dagarna efter kejsarsnittet är vävnaderna som ska läka i en fas av inflammatorisk reaktion med svullnad runt omkring. Reaktionen är alltså inte dålig, utan handlar om att kicka igång läkningen. Den här fasen pågår upp till en vecka. Under den här perioden kommer ärrvävnaden inte uppnå någon direkt ökning vävnadshållsfasthet.

Andra veckan och framåt

Nu börjar sårytorna få riktig ärrvävnad och tåligheten ökar successivt. Ärret är rött och upphöjt i början. I takt med att ärret blir starkare kommer också ärrvävnaden allt mer börja likna omkringliggande vävnad, och ärret bleknar.

Efter kejsarsnitt

De olika vävnadslagren i magen läker lite olika fort. Stödjevävnad läker och får ungefär 40 % av sin originalstyrka efter två månader. Det tar upp till ett år för maximal läkning. Hud återfår också sin tålighet för belastning långsamt. Efter 10 dagar har ärret mellan 5-10 % av sin hållfasthet. Efter 12 veckor har ärret fått 80% av sin hållfasthet. Det tar upp till ett år för att uppnå full läkning.

Alla dessa veckoangivelser och procentsatser…

När jag börjar prata om detta märker jag att mina patienter ofta blir mer stressade än lugnade. Men tänk så här: All rörelse lägger inte belastning på ärret. Att promenera, knipa och göra mjuka rörelser som inte orsakar tryck eller drag i ärrvävnaden är bara bra. Det finns skäl för att vänta lite längre än de där ”6-8 veckorna” innan du börjar med träning som belastar ärrvävnaden mycket.

Vad ska jag börja med?

Jag tänker att i början så handlar det mer om blodcirkulationsfrämjande rörelser än riktig träning. Då är det också kortare stunder i taget. När de första 6-8 veckorna har gått kan du börja med korta pass ägnade åt träning. I början rekommenderar jag att träningspassen är korta, ungefär 15 minuter.

Hur kommer jag tillbaks till min riktiga träning då?

Jag brukar rekommendera att du inte är på din pregravida träningsnivå förrän det har gått minst 6 månader. Det är inte ovanligt eller orimligt att det tar mycket längre tid än så också. Börja med träning med kroppen som motstånd, gummiband och teknikträning långt före du börjar lägga på vikter och yttre motstånd.

När tål jag belastning igen efter ett kejsarsnitt?

Du förlorar inget på att vänta lite längre, hellre än lite för kort! Det kan kännas som en evighet och veckorna som går är ju en (bebisens hela) livstid. Men du förlorar inget på att vänta någon extra vecka på att börja lyfta tungt, bära runt på storasyskon eller börja med annan hård träning. Din kropp ska hänga med dig resten av livet! När du börjar träna lite hårdare ska du vara smärtfri och kroppen ska svara bra på den aktivitet du väljer.

Kejsarsnittsläkning

Faktorer som påverkar kejsarsnittsläkning

Alla sorters sår, både naturliga och de som orsakas genom en operation, går igenom ungefär samma läkningsprocess. Så fort en operation är avslutad börjar kroppen processen med att laga ihop ärret. Det är dock en lång resa, på många månader, innan vävnaderna är helt återställda. Hud och stödjevävnad är de starkaste vävnaderna i kroppen, och dessa läker också långsamt. Vävnader kring hand och mage är lite speciella, de läker fortare än andra områden men är å andra sidan inte fullt så starka.

Saker som påverkar sårläkning:

Ålder

Med åldrandet kommer både hud och muskelvävnad att successivt förlora spänst och elasticitet. Nu är sårläkningen kring kejsarsnitt rätt självreglerande just gällande detta. Det kommer av naturliga skäl inte vara några åldringar som föder barn via kejsarsnitt. Däremot kan man ändå anta att det är viss skillnad mellan läkningen hos en 20-åring och en 45-årig nyförlöst kvinna.

Vikt

Feta personer kan ha mycket fettvävnad kring sårområdet som påverkar sårets stängningsförmåga. Fettvävnad har inte superbra blodförsörjning och läker därför lite sämre, och har också en viss ökad infektionsrisk. Det du kan göra för att påverka detta själv är att försöka optimera blodcirkulationen så gott du kan. Se nedan!

Nutrition och vätskestatus

Att inte äta eller dricka bra kan påverka läkningen till det sämre. Det här är också naturligtvis viktigare när det kommer till äldre personer som genomgår någon slags operation. De kan ju ha en riktigt risig nutritionsstatus till att börja med. Men efter en operation kan det vara värt att se till att äta och dricka bra! Om du lidit av hyperemesis gravidarum kan du ju också ha ett lite dåligt utgångsläge nutritionsmässigt. Jag hoppas att du kan börja äta och dricka utan bekymmer efter operationen!

Blodcirkulation

Blodcirkulation är a och o för kroppens läkande processer. De drivs nämligen av syre, och tillgången till syre avgörs av blodcirkulationen. Det är därför som det är viktigt att komma igång med rörelse direkt på BB! Det är därför små övningar i säng och promenader är rekommenderade som lämpliga startalternativ för fysisk aktivitet. Du behöver inte hetsa igång med regelrätt träning, men ju oftare du rör på dig lite desto bättre blir blodcirkulationen.

Vad är speciellt för ärr på magen?

Stygnen i magens stödjevävnad kommer få oerhört mycket belastning på sig om du som nysnittad hostar, kräks eller krystar mycket när du ska bajsa. Nu säger inte jag detta för att du ska bli rädd för att hosta eller bajsa. Men du kan gärna hålla en kudde emot magen när du ska hosta som nysnittad. Och försök för allt vad du är värd att hålla avföringen mjuk och magen igång efter snittet! Det finns en hel del bra tips angående detta i tidigare inlägg här på bloggen;

Har du några erfarenheter av kejsarsnittsläkning som du vill dela med dig av?

Berätta gärna i kommentarsfältet!

Rehab efter kejsarsnitt – en serie

En ny serie om rehab efter kejsarsnitt

En läsare hörde av sig och bad om lite mer konkreta träningstips och råd efter ett kejsarsnitt. Jag har gjort en något diffust ställningstagande till att så sällan jag kan ge konkreta träningsråd här på bloggen. Dels för att det ligger i hela min professions ryggrad att individanpassa träning. Det finns inga standardkroppar som behöver standardträning. Mitt utgångsläge är ofta istället empowerment. Om jag förser dig med information, så filtrerar du den igenom dina egna förutsättningar, och så kokar du själv ner det till något konkret för dig?Det finns en rad träningsbloggar annars. Jag tycker att Uppochhoppa-Sofia skrev några rad vettiga inlägg om träning efter kejsarsnitt när det begav sig för henne 2014. Behöver du mer individuella råd rekommenderar jag alltid IRL-kontakt med en fysioterapeut.

Men frågan fick mig ändå att jobba

Jag har läst på lite ytterligare och letat ny forskning på området. Det händer inte jättemycket, men ändå lite. Jag ska försöka lyfta fram det jag kommit fram till. Och framförallt vill jag försöka förklara och förenkla!

Vad är ett kejsarsnitt egentligen?

Att föda via kejsarsnitt sker genom att en läkare tar sig igenom hud, fettlager, stödjevävnad och in till själva livmodern. Det sker stegvis och försiktigt. Bukmusklerna hålls isär och blåsan trycks ner så att läkaren når in till själva livmodern. Väl inne på plats plockas bebisen och sedan moderkakan ut. Sedan läggs allt på plats igen och man syr ihop, lager för lager. Mer om operationen kan du läsa här.

Allt är grönt efter 6-8 veckor?

Att det är fritt fram med rörelse och träning efter bara ett gäng veckor är en sanning med modifikation. Det här påståendet kommer sig utifrån ett själva operationsärren börjar bli någorlunda stabila vid den här tidpunkten. Och från att de reproduktiva organen då har återgått till sin ungefärligt normala storlek. Men det är lång tid kvar innan kroppen är återställd. Jag kommer återkomma i ett inlägg till hur läkningen går till. Då kommer du får något mer på fötterna vad gäller val av träning och dosering!

Mer läsning på bakingbabies:

Jag har tidigare skrivit mycket om kejsarsnitt, och du hittar mycket om du börjar leta. Två av de mest relevanta inläggen för den här serien är nog dessa:

Referenser till denna nya serie är:

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Jag får ibland rollen som representant för ”gruppen förlossningsskadade” i olika sammanhang. Det finns ju ingen officiell sammanslutning av förlossningsskadade, och jag är definitivt inte en utvald representant av gruppen. Men jag är en offentlig person som talar mycket om förlossningsskador. Ibland får jag diskutera det här med vem som är förlossningsskadad. Den frågan är inte helt lätt.

Olika sorters skador

I vården har det länge ansetts vara ”bara” de som drabbats av grad 3- och grad 4-bristningar. Det vill säga de som drabbats av sfinkterskador. Något som framkommer allt tydligare är att det inte alltid behöver vara sämre att få en större skada. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att en sfinkterskada är en walk in the park. Men en välsydd grad 3-bristning kan i längden blir bättre än en dåligt sydd grad 2-bristning.  Om du nu inte hänger med i grader av bristningar hit och dit vill jag hänvisa till detta inlägg: Förlossningsskador grad 1-4. Men sen så finns ju också levatorskador. Eftersom dessa skador sällan märks vid själva förlossningen får de drabbade individerna ofta symtom före diagnos. De kommer känna sig förlossningsskadade före det faktiskt finns en diagnos på det. Sen tillkommer ju också framfall, inkontinens och en rad med andra symtom. Som också kan visa sig med tiden, med eller utan matchande förklaring i själva förlossningsjournalen.

Därför är ofta mitt svar

”Den som känner sig förlossningsskadad, är förlossningsskadad”

Själva traumat ska också räknas in

Det finns ett vetenskapligt fastställt samband mellan traumatiska förlossningar och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en generell befolkning verkar detta drabba mellan 1-30 % av de födande. Riskfaktorerna är förutom en traumatisk upplevelse av själva förlossningen också tidigare trauma, psykisk ohälsa och lågt socialt stöd. Jag har tidigare skrivit ett helt inlägg om just detta, så jag ska inte fördjupa mig så mycket i diagnoskriterier och sånt. Det är skillnad på psottraumatisk stress och postpartumdepression, bara så ni vet. En postpartumdepression är en depression som infinner sig postpartum. PTSD är en separat företeelse med egna diagnoskriterier.

Kvinnors upplevelse är inte alltid samma som vårdpersonalens

“Because the perception of birth trauma is in the “eye of the beholder,” one’s appraisal of the birth event is significant and cannot be undervalued, even if considered routine by hospital staff.” (The trauma of birth)

Kvinnors subjektiva upplevelse av förlossningen är starkt associerad med utvecklingen av PTSD efteråt. Kvinnans upplevelse kan också skilja sig väldigt från vårdpersonalens. Förlossningen kan vara väldigt normal i journal och enligt de professionella som var där, men den födande kan uppleva förloppet som traumatiskt. Framförallt verkar det vara akuta händelser under förlossningen som kan trigga traumaupplevelsen. Även hyperemesis gravidarum (allvarligt graviditetsillamående) kan höra ihop med en utveckling av PTSD efter förlossningen.Ett förlossningstrauma har definierats som en händelse under förlossningen som involverar hotande eller faktiskt skada eller död för mor eller barn. Kvinnan upplever intensiv rädsla och kontrollförlust och en känsla av att fråntas sin värdighet. Även om bara en liten del av alla kvinnor utvecklas ”riktig” PTSD i efterförloppet kommer flertalet att ha vissa symtom därav.

 “The most important items identified by 2192 women with a traumatic birth experience were lack and/or loss of control and interaction with caregivers (concerning communication/explanation, listening, emotional and practical support). Interaction around interventions seemed to be more important than the interventions themselves, which is crucial information for obstetric care providers to be aware of.” (Preventing traumatic childbirth…)

En del av den ohälsa som drabbas förlossningsskadade kvinnor inte hör ihop med förlossningsvården

  1. Jag tror att det råder en patriarkal kultur som är så in i ben och märg indoktrinerad i samhället och hos vårdpersonal, att kvinnor inte anses ha den fulla rätten till sina egna kroppar och vara insatta nog att vara med i beslutsfattandet kring förlossningen. Och jag tror att det är samma patriarkala kultur som gör att kvinnor klappas på huvudet och ”lugnas” med orden ”Det GÖÖÖR ONT att föda barn”. Och detta är naturligtvis något djupt kränkande för den kvinna som drabbats av en förlossningsskada. Dels om hon kände sig bli överkörd inne på förlossningsrummet, och dels när hennes besvär förminskas efteråt.
  2. Jag tror att en del av den traumatiska upplevelsen efter förlossningen hör ihop med att få för dålig information efteråt. Och i samma andetag som den icke-fullödiga informationen lämnas ut erhåller kvinnan också det förminskande rådet ”och gå sen inte hem och googla, där står bara skräckhistorierna”. 
  3. Och kanske mest av allt: en traumatisk förlossning är ett regelrätt och reellt trauma. Det behöver bearbetas. Det räcker kanske inte mer lyckan över att ha fött ett friskt barn, kvinnan kan vara livrädd och må dåligt ändå. Och jag tror att för att vi ska minska OHÄLSAN efter förlossningsskador, måste eftervården bli bättre.

Hur tänker du?

 

Referenser

 

 

 

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Är det dåligt för bäckenbotten att bära mitt barn?

Att bära barn, bära tungt och att vara nyförlöst eller svag i bäckenbotten.

 

Det är inte jag på bilden, det är en av mina systrar. Men låt oss alldeles så här i början slå fast att jag inte alls är emot att bära barn. Jag har däremot som syfte att folkbilda, och i det här inlägget vill jag dela med mig av en del tankar kring belastningen kring att bära barn när man är nyförlöst.

Känns det inte bra, fortsätt inte

Jag vet mammor som så gärna VILL bära sina barn, att de både ignorera sina egna kroppars signaler och sitt eget bättre vetande. Att bära barn är både praktiskt och mysigt. Men det är också en belastning i kilon och gram, som läggs på bärarens kropp. Belastningen kan kännas för tung. Både för axlar, skuldror och rygg. Och för bäckenbotten.

Belastningen är på riktigt

Medan du bär lägger du på dig ett antal kilo som kroppen kanske inte har resurser för. Lederna ska hålla. Musklerna ska ha uthålligheten. Bäckenbotten ska tåla ytterligare belastning, trots att den nyligen kanske genomgått både en graviditet och en förlossning.

Bärhjälpmedel avlastar, men inbjuder till långvarig belastning

Bärhjälpmedel är hjälpmedel. Det fördelar vikten och det avlastar. Det är skönt att bära med ett bärdon som sitter bra. Kanske för skönt. Det kan inbjuda till en längre tids bärande än vad som faktiskt är bra för dig.

Bärhjälpmedel tillåter aktivitet, när du kanske behöver vila

Ibland kan jag tänka att det är en bra reglering, det här att vissa bebisar nap-nappar sina föräldrar. Det finns en poäng med att tvingas vila och gosa när bebisen ska sova. Du måste inte vara supereffektiv. Kroppen kan behöva pausen!

Vad säger forskningen?

I en studie har man mätt trycket mot bäckenbotten hos kvinnor som lyfter och bär. 46 kvinnor fick ha en vaginal tryckmätare samtidigt som de gick och lyfte på olika sätt och i olika hastigheter. Vikten var samma, men fördelades på olika sätt:

  • 13,6 kg som en ryggsäck
  • 6,8 kg i vardera hand hängande rakt ned
  • 13,6 kg på ena höften
  • 13,6 kg bärandes framtill
  • 6,8 kg på ena höften, den andra 6,8 kg hängandes rakt ned
  • 13,6 kg bärandes ut från kroppen (=den uppskattade vikten av vad ett babyskydd och en bebis vägen, i motsvarande den vinkel som du bär ett babyskydd)

Trycket ökade ju fortare kvinnorna gick

Du som har besvär med bäckenbotten kanske ska undvika att gå raska promenader med bebis i sele. Det visade sig också i studien att bära på höften, att bära på magen och att bära på det sätt som man bär ett babyskydd gav högst tryck mot bäckenbotten. Att bära på ryggen var absolut bäst i det avseendet att det gav lägst tryck mot bäckenbotten.  De sneda/ojämna bärteknikerna kräver kompensatorisk muskelaktivetet för att hålla balansen i bålen, vilket ökar buktrycket.

Trycket mot bäckenbotten vid lyft

Forskarna såg också att trycket blev som högst när vikten plockades upp, mittemellanhög när vikten lades ner, och lägst under tiden kvinnan bar och gick. Lägst tryck under lyft var då testpersonerna lyfte med böjda knäna jämfört med då de lyfta med böjning i höften. Alla måtten på tryckökningarna som skedde var ändå mindre än den tryckökning som sker när en person hostar. Dock så sker aktiviteter som bärande och gående under mycket längre tid än vad en person faktiskt aktivt hostar!

Studiens nästan rara slutsats är följande:

“During potentially high-risk times, such as the postoperative or postpartum periods, is seems prudent, based on biologic plausibility, to limit time spent doing high intra-abdominal pressure activities. Our results suggest that we can recommend that patients evenly distributes their loads when possible, and to limit fast walking in the immediate postoperative period. Finally, research aimed to redesign heavy appliances that are regularly carried, such as car seats is warranted in order to help post-partum women achieve a lower intra-abdominal pressure profile.”

Några kloka tankar från er läsare? 

Referens:

Effects of walking speeds and carrying techniques on intra-abdominal pressure in women.

Mer om bärande och bäckenbotten på BakingBabies:

Traumatisk förlossning och smärta

Traumatisk förlossning och smärta

Det trillade en reflektion och en fråga.

Jag har en fråga till dig om traumatiska förlossningar. Vet du om man riskerar att få mer smärta efteråt (rygg-, bäcken- och nervsmärta) om förlossningen varit jobbig? Ibland tänker jag att all smärta som jag upplevt efter min yngstes förlossning kanske delvis kommer av att min kroppsbild förändrats, omedvetet, i och med jobbiga minnen. Kanske att jag även är sensitiserad. Vad säger forskningen?”

Forskning om smärta och posttraumatisk stress

Forskning omposttraumatisk stress  (alltså inte specifikt från förlossningar) har visat att detta är vanligt förekommande hos patienter med långvariga smärtbesvär. Ungefär 25 % på skandinaviska smärtkliniker uppskattas ha PTSD eller symtom men inte full diagnos av PTSD. Man tror att PTSD kan ha negativ effekt på smärtan, och tvärtom. Patienter med symtom av posttraumatisk stress uppskattas ha högre smärta, mer rörelserädsla och psykisk stress än andra smärtpatienter. De kan också ha mer depressiva symtom och mer ångest än andra. Man tolkar detta som att det är de posttraumatiska stressymtomen, och inte själva traumat i sig själv, som skapar påverkan på smärttillståndet. Detta tyder på att patienter med posttraumatisk stress kan behöva ha en mer specialiserad smärtbehandling än andra. Man har också sett  att ungefär 50% av patienter med kronisk ländryggssmärta också lider av PTSD-symtom. Hur sambandet ser ut är inte helt hundraprocentigt klarlagt. Handlar det om personlighetstyp, nerv-biologi eller nerv-fysiologi, minnen, beteenden eller personliga copingstrategier? Säkert delar av allt hos många.

Hur ska jag tänka kring behandling?

KBT är en en behandlingsterapi som är rekommenderad för patienter med kronisk smärta och som också kan vara bra för patienter med PTSD. Min egen tanke är att kvinnor med besvär efter graviditet och förlossning gärna kan kombinera fysiologisk behandling med psykologisk. Alltså, egentligen fler än de som kan tänkas ha posttraumatisk stress. Det finns så många olika anledningar till att få ett lite stukat psyke efter omvälvande livshändelser.

Att ta sin egen problematik på allvar är viktigt

Jag hittade det så fint uttryckt här:

”Subsequent childbirth after a previous birth trauma has the potential to either heal or retraumatize women. During pregnancy, women need permission and encouragement to grieve their prior traumatic births to help remove the burden of their invisible pain.”
Kvinnor måste få tillåtelse och uppmuntran att sörja och berarbeta sina förlossningstrauman för att på så  sätt lätta bördan av osynlig smärta på insidan. Det tror jag garanterat hjälpa i en rehabiliteringsprocess för smärta och funktionsnedsättning också. 

Referenser: