Kategori: Förlossning och kejsarsnitt

Förlossning och kejsarsnitt

Inlägg om att föda barn

Under denna kategori hittar du inlägg om hur kejsarsnitt går till, tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efter något av dessa. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossning och kejsarsnitt handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Tips inför förlossning

Tips inför en förlossning

Vi har många gravida i vår omgivning just nu, och jag träffar många gravida på jobbet. Utifrån vad jag läser och vad jag hör av patienter jag träffar har jag ändå börjat bygga upp någonslags bank av råd inför förlossning.

Det handlar inte om vad du kan packa i BB-väskan eller om förlossningsbrev. Utan det handlar om det där som är svårt att ta på, lite mer flytande saker. Jag tänkte att ni skulle få hjälpa mig att fylla på listan!

Mina främsta råd är:

  • Planera inte för mycket.

Forskning har visat att om det blir för stora missmatchningar mellan kvinnans förväntningar och utfallet av förlossningen ökar risken för att den kommer upplevas som traumatisk. Komplikationer som tillstöter går inte att planera för, och händer det så händer det. Det handlar inte om ett misslyckande om förlossningen inte går som du tänkt dig.

  • Träna på att slappna av på kommando. 

Det jag som fysioterapeut kan rekommendera är att träna på att aktivt slappna av på kommando. Jag träffar så OTROLIGT många patienter som inte kan slappna av när jag jobbar med deras kroppar. Ibland tänker jag på att det kan bli en svårighet under förlossningar. Det är en enorm fördel att kunna slappna viljemässigt mellan värkarna, att inte fastna i ett överspänt läge där kroppen gör av med onödig energi bara i väntan på nästa smärtvåg.

  • Prata igenom hur du vill bli peppad och bemött.

Du kanske inte kan VETA, men du kan ana. Jag brukar likna det vid hur jag vill bli bemött när jag har blödande skoskav och lågt blodsocker efter en promenad på stan (alltså en aktivitet jag inte blir direkt peppad av). När du mår pest och pina, vill du bli bemött med käcka hejarop, tysta klapp på armen, en kokt med bröd från kiosken, eller peppad av gangsta rap i bakgrunden? Jag tror att du kan hitta situationer, inte som liknar en förlossning, men från vilka du kan dra paralleller till hur du bäst tar emot stöttning.

  • Prata igenom hur du signalerar att du har bytt pepp-språk helt plötsligt.

När förlossningen sätter igång kanske du inser att den skrämmer skiten ur dig, och du istället vill bli omhållen ömt och tröstad med en sval hand på pannan? Eller så inser du att du är som gjord för att föda barn. Att du blir topp tunnor rasande om den där ömma handen närmar sig dig överhuvudtaget? Bestäm en signal för hur du signalerar nej, stopp, byt taktik! 

  • Prata igenom en del worst case scenarios med den som ska vara med dig på förlossningen.

Hur vill du bli hjälpt om du plötsligt blir rädd? Hur vill du göra för att påkalla personalens uppmärksamhet om du bestämt känner som att ni vill veta alla möjliga alternativ till det som håller på att hända? Om du vet att ni har svårt med det, bestäm er för ett tillvägagångssätt hur ni vill göra för att berätta att ”nu är vi inte bekväma med vad som händer, finns det några möjliga alternativ?”

Vad har du med dig för erfarenhet från förlossning som kan bli ett konstruktivt råd till någon annan? Berätta!

 

Hjälp mig att fylla på listan! 

 

Att ges rätten till medgivande

Att ges rätten till medgivande

Med jämna mellanrum får jag frågan vad jag anser i debatten vaginal förlossningar versus kejsarsnitt, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag önskar ingen en sfinkerskada, och om vi VET att det står mellan en sfinkerskada och ett kejsarsnitt faller min röst på kejsarsnitt. Men vi vet ju aldrig, eller hur? Jag tror däremot att de mycket förenklade påståendena kring att en vaginal förlossning alltid är bäst för mamma och barn är påståenden på lite lös grund. Långtidskonsekvenserna av förlossningar kan ju vara förödande för livskvaliteten om det vill sig illa. Jag tycker inte att det statistiskt sett verkar vara särskilt många som drabbas i lika hög andel av besvär av sina kejsarsnitt på sikt.  Men ett snitt är en bukoperation och det kan  naturligtvis vara krångligare för kroppen att hantera en en okomplicerad vaginal förlossning. En del vaginala förlossningar kan ju dock verka så okomplicerade, men ändå innebära muskelskador. Levatorskador och framfall är ju såna saker som inte riktigt följts upp som en del av förlossningsstatistiken tidigare, och det gör ju att den informationen vi hittills haft också inte riktigt blir rättvisande.

Kommer vi någonsin veta?

Om vi ens någonsin kommer få tydliga svar om vad som är ”bäst” eller ”säkrast”, så kommer det ändå vara uttalanden som baseras på befolknings/gruppnivå. Vad som är bäst och säkrast för den enskilda individen är ju en helt annan sak.

Informerat medgivande

Jag brukar försöka svamla ur mig ett svar på frågan vilket sätt att föda på som är bäst, och istället hävda kvinnors rätt till informerat medgivande.

Handen upp

Hur många av er vaginalt förlösta kvinnor känner att ni fick tillräcklig information om de risker som en vaginal förlossning innebar?

Fick du tillräckligt med information?

View Results

Loading ... Loading ...

Fick du möjligheten att själv ta ställning utifrån den information du fick?

View Results

Loading ... Loading ...

Vad fick du information om?

Kommer information öka förlossningsrädslan?

Det här är ju ett ganska vanligt tankesätt. Att vi inte ska prata om det potentiella riskerna med vaginala förlossningar för att folk blir rädda. Men att informationen om riskerna med kejsarsnitt framgår med all önskad tydlighet är det ju ingen som bekymras av. Förutom de kvinnor som faktiskt upplever att ett kejsarsnitt skrämmer skiten ur dem.

Min spontana tanke är att om adekvat information skrämmer vanliga, vettiga människor så får vi helt enkelt göra följande:

  • Höja kvaliteten inom förlossningsvården så att riskerna minimeras
  • Sluta övertala kvinnor om att föda på ett visst sätt utan att informera om riskerna

Allt går inte att förebygga

Allt går inte att förebygga, men jag LOVAR att det knappast känns bättre att drabbas av ohälsa utan att ha informerats om risken innan. Bristen på information bidrar till skam, skuld och stigmatisering vilket lägger sten på bördan vad gäller ohälsa.

Informerat medgivande

Inom vården är vi ålagda att ta hänsyn till patientens autonomi och integritet samt att ge så mycket information att patienten själv kan ta ställning till om hen önskar en viss behandling eller insats, eller avstå densamma. Även inom förlossningsvården borde detta vara självklart, och kvinnor bör ha rätten att få information om både risker och fördelar med kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Två informerade blivande mödrar med ungefärligt lika bakgrund och hälsa skulle då alltså kunna fatta två helt olika beslut. Jag tror inte att vi behöver vara rädda för att alla kvinnor kommer låta förlossningsrädsla ta överhanden så att kvinnor överlag slutar föda vaginalt.

Enligt Patientdatalagen

Hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke. (Patienten ska dock få den vård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja inte kan utredas.)

Enligt patientdatalagen ska vi alltså få information om

  • hälsotillstånd,
  • de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
  • de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
  • vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
  • det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
  • väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
  • eftervård, och
  • metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

samt

  • möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare
    och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
  • möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt,
  • vårdgarantin,
  • möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat EES-land eller i Schweiz.

Tankar om detta? 

Referens:

Patientlagen

Tips! Läs också detta inlägg om att förutse risken med förlossning!

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

 

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

Statistiska beräkningar och information

En forskargrupp med bland annat forskare från Sahlgrenska Akademin i Göteborg har under en längre tid jobbat med studier kring riskfaktorer för att utveckla problem med inkontinens, framfall eller andra bäckenbottenbesvär. Risken för bäckenbottendysfunktion efter skada finns redan vid första förlossningen, medan risk för framfall exempelvis ökar med antalet förlossningar.

Forskargruppen har byggt och testat en statistisk modell som gör det möjligt att förutsäga risken för bäckenbottendysfunktion 12 och 20 år efter förlossning. Statistiken bygger på data från över 8000 kvinnor från Storbritannien, Nya Zealand och Sverige. men utifrån modellen kan man ändå hämta ett stöd för en individuell bedömning.

Nu har de släppt sin beräkningsmetod fritt tillgänglig på nätet.

Tanken är att både lugna kvinnor med låg risk, men också hitta de kvinnor som löper hög risk och erbjuda dem kejsarsnitt.

HÄR FINNS KALKYLEN. Öppnas bäst på dator.

Bakgrunden till detta

Upprinningen till forskningen verkar ha varit en diskussion på ett internationellt möte för urogynekologer i Irland, där en av diskussionsämnena var ”Ska instrumentella förlossningar överges till fördel för kejsarsnitt?”. Man tar avstamp i att förlossningar i merparten av fallen är fantastiska och naturliga processer som är positiva för alla involverade. Men vaginala förlossningar är också ensamt den största riskfaktorn där bäckenbottendysfunktion på sikt (bäckenbottendysfunktion är ett paraplybegreppp som omfattar urininkontinens, analinkontinens och framfall), och 46% av alla kvinnor kommer att drabbas i någon utsträckning och form.

Riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion kan gå att förutse.

För de kvinnor som har högst risk borde kejsarsnitt framställas som ett val, och kvinnan bör få den information som hon behöver för att själv kunna ta ställning.

De stora riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion på lång sikt kalkyleras utifrån bland annat följande faktorer:

  • urininkontinens innan graviditeten
  • ålder vid förlossningen
  • antal förlossningar tidigare
  • ärftlighet/familjehistorik
  • barnets uppskattade vikt (över 4 kg ökad risk) och huvudstorlek
  • mammans längd (under 160 cm ökad risk) och mammans vikt

Beräkningen grund till individuell information

Författarna menar att utifrån dessa faktorer kan risken för bäckenbottendysfunktion kalkyleras. Uutifrån detta kan kvinnan få information som kan utgöra grunden för ett informerat val om förlossningen. I vissa fall borde även kvinnans/parets önskemål om antal barn tas med i beräkningen, i och med att det finns en begränsning i hur många kejsarsnitt som eventuellt kan utföras.

Låt mig citera:

”The majority of women have a good childbirth experience with minimal or reversible pelvic floor damage during the process. It is important that this majority of women is informed that they are unlikely to risk irreversible pelvic floor problems following giving birth. Women need to know the real risks and likely outcomes before embarking on this – mostly – very natural process, which usually has good outcomes for all but can be associated with medium- to long-term pelvic floor damage.”

Detta får mig också att tänka på följande stycke ur den nyaste SBU-rapporten:

”I förlossningssituationen finns två individer med i princip samma människovärde att ta hänsyn till, kvinnan och barnet. Ibland kan ett beslut innebära ett val mellan att riskera att skada den ena individen för att förhindra en skada på den andra. Ett påskyndande av en förlossning med sugklocka, tång och eller klipp för att förhindra en hotande syrebrist hos barnet kan t ex innebära att kvinnan tillfogas en skada som i värsta fall kan innebära ett livslångt handikapp. Avgörandet vilar på medicinsk grund men innebär också alltid ett etiskt övervägande; Hur stort ska hotet mot barnet vara för att motivera ett ingrepp som innebär en högre risk för skada hos kvinnan?”

Detta är SÅ viktigt att ta med i beräkningen. Konsekvensanalysen av vad som kan hända under en förlossning aldrig är etisk enkel. Det går aldrig helt att förutse ALLA skador. Uppstår en situation där barnets hälsa står på spel och det inte längre går att backa bandet och välja kejsarsnitt istället – ja då kanske risken för skada på mamman ökar.

Kejsarsnitt inte en garanti för att undvika bäckenbottenbesvär.

 ”The role of elective cesarean delivery in the prevention of pelvic floor disorders remains controversial and, given the potential maternal and fetal risks, is unlikely to be an effective prevention strategy for most women. It has been estimated, for instance, that approximately 9 cesarean deliveries would be necessary to prevent urinary incontinence in 1 primiparous woman of average risk. However, a strategy of offering cesarean delivery to women who are at substantially higher than average risk for pelvic floor disorders may be a more appropriate and effective prevention strategy.”

Mina sammanfattande tankar om detta:

  • Det är fantastiskt viktigt att kvinnor får rättvisande information om risker, fördelar och nackdelar med förlossningsalternativ
  • Ingen mamma skulle välja sig själv före barnet, men vill att vården ska tänka på hennes bästa medan det fortfarande är möjligt.
  • Många kvinnor VILL bli informerade om riskerna med förlossningar. Vi ska inte vara så oroliga för att förlossningsrädslan ökar, vi ska förse kvinnor med adekvat information.
  • Information om förlossningsskador bör vara med sanningen överensstämmande, även statistiskt sett och den här informationen är ett bra steg på vägen.

 

Vad tänker du när du läser detta?

 

Referenser:

Predicting risk of pelvic floor disorders 12 and 20 years after delivery

UR-CHOICE: can we provide mothers-to-be with information about the risk of future pelvic floor dysfunction?

 

 

 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Snippan efter förlossning

Hur förändras snippan efter förlossning?

I veckan diskuterade jag med en kompis det här med utseendet på snippan efter förlossning. Jag är van att undersöka andra kvinnor vaginalt, men kan tycka att det är enormt känsligt det här med min egen snippas efter-förlossningen-utseende. Kompisen hade samma känsla. Visst är det fler än vi som har det så?

Hur såg snippan ut innan?

Det finns en OTROLIG variation på det här med snippor. Jag länkade för ett tag sedan till ett blogginlägg som handlade om utseendet på blygdläppar för att visa på det stora spannet för vad som är normalt. Kolla gärna där (men öppna kanske inte på jobbdatorn…).

Jag tänkte i några inlägg ge en liten guide till snipputseende och till hur du själv kan göra en liten koll. För dig som är gravid förespråkar jag detta å det varmaste, jag ångrar så djupt att jag inte hade ett regelrätt foto av mitt eget underliv att visa till den som skulle tråckla ihop mig efter sfinkterrupturen.

Jag tänker också att det är enormt viktigt för att vi som kvinnor ska lära känna våra egna kroppars utseende och för att vi själva ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag har på riktigt ingen som helst uppfattning om hur lång mellangård jag själv hade innan sfinkterrupturen. Det hade jag gärna velat veta idag.

Snippan är en del av dig

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med dina könsdelar. Kunskap är makt även när det kommer till snippor. Om du vet det ser ut innan en förlossning kan du också lättare följa återhämtningen efter en förlossning. Var dock medveten om att snippan ändrar utseendet efter en förlossning inte behöver betyda någon förändring i funktion. Varken sig det kommer till sex eller kontinens.

Idag hoppas jag att peppa igång dig att till att inom en nära framtid ta fram den där spegeln och ta en riktigt titt.

Snippan efter förlossning

bäcken 004

Hur har din relation till din snippa förändrats under graviditet och efter förlossning? Berätta!

 

 

Magmuskler, hållning och löpning (efter graviditet)

Hur hänger magmuskler, hållning och löpning ihop egentligen? Och hur påverkar graviditeter?

MarathonMia

Magmuskler, hållning och löpning (efter graviditet).

Kroppen förändras ju som bekant en hel del under en graviditet. Det självklara som händer är att livmodern och fostret ökar i storlek och vikt. Som en följd av detta förskjuts kroppens tyngdpunkt framåt och bäckenet tippas framåt. Den gravida kvinnan får alltså en ökad svank. Hormonerna rogesteron och relaxin inverkar också på kroppen och mjukar upp bindväv och leder. De raka bukmusklernas dras ut och spänns isär.  Normalt sett går muskelbukarna på vardera sida av linea alba, ett senstråk som löper från bröstbenets nedre spets till pubisbenet. Hos gravida sker delningen av raka bukmuskeln då den växande livmodern sträcker ut de ovanliggande magmusklerna. Man kan också anta att alla magmuskler går igenom någonslags utdragning och ändrar form lite grann under en graviditet.

Kejsarsnitt

Kejsarsnitt Wilfred

Under planerade kejsarsnitt sker en varsam delning av den raka bukmuskeln. Dess två delar hålls separerade av instrument under den tid ingreppet pågår. Därför kan delar av den raka bukmuskeln få både blödningar och övergående problem med blödtillförseln och nervförsörjningen en tid efter kejsarsnittet. Detta kan ske även om snittet gjordes korrekt och enligt konstens alla regler. Under urakuta snitt kan varsamheten i ingreppen gå i andra hand. Men så fort barnet väl är ute har man också god tid att göra en noggrann suturering av snittytorna och vad jag förstår så läker de flesta väl.

Mer om magmuskeldelningar hittar du bland annat i en serie som finns här.

Graviditeten påverkar

Graviditeten som sådan, hormonpåverkan, att musklerna blir utdragna och separererade och kvinnans förändrade hållning  kan alla vara faktorer som gör det svårt för kvinnan att hitta och aktivera sina djupa magmuskler och bäckenbottenmuskler efter förlossningen. Lägg då till det antal månader som du inte har tränat bålmusklerna som du kanske brukar. Slutsatsen blir rejält påverkade bålmuskler med nedsatt styrka, uthållighet och till viss med del kvarvarande förändrat utseende och funktion.

Löpningen

Löpning är en aktivitet som inkluderar hela kroppen. Självklart är det benmusklerna och det kardiovaskulära systemet som arbetar allra mest. Även armarnas muskler arbetar med i armpendlingen som sker. Bålmusklerna arbetar dels statiskt då hållningen under löpning genast blir något framåtfälld i höften. Det sker också en rotation av hela bålen kring ryggraden (denna rotationsrörelse förstärks av armpendlingen) och där är bålmusklerna med och stabiliserar upp.

Bukmusklerna arbetar för att löparen ska kunna bibehålla en god hållning vilket behövs för att kunna producera kraft och spänst i löpsteget. Om man jämför löpning med gång är det en stor skillnad (utöver benens rörelser och hastigheten) i kravet som ställs på bålmusklerna. Det är en större balansakt i att hålla en framåtböjd överkropp i en god position och att hålla en roterande bål stadig men ändå rörlig.

Sett i ljuset av detta är det verkligen ingenting konstigt att man får en känsla av nedsatt uthållighet i magmusklerna under löpning när man återupptar träningen efter en graviditet.

Hållningens betydelse vid löpning

När du springer är en god hållning viktig för att kunna alstra kraft i löpsteget. Är du uthållig i stabiliserande muskler får man även en god ”löpekonomi” och behöver inte slösa energi och kraft på att stabilisera kroppen utan kan fokusera på att föra kroppen framåt. Den mest generella hållningsförändringen som sker vid en graviditet är att kvinnan får en ökad svank till följd av en tippning av bäckenet framåt. Tippningen av bäckenet gör att rumpmusklerna blir översträckta, lätt uttröttade och ibland även överansträngda.

Behöver jag göra något annorlunda?

Enligt viss löpskolningsteknik kan man jobba med detta genom att sätta händerna på rumpan när man springer och skjuta höften litegrann framåt. Detta för att se om du kan få en mer neutral hållning och minskad svank. Ofta anser jag att om du inte mår bra av att springa så som kroppen är, så ska du kanske hellre ska avvakta lite. Se till att kroppen blir tillräckligt stark och tålig för det den ska utsättas för. Lyckas du hålla en god hållning när du springer som postgravid kvinna, kan det också vara en anledning till att du känner sig rätt mör i magmusklerna efteråt. De har jobbat hårt!

Muskler att träna upp

De muskler som aktivt arbetar för att tippa bäckenet bakåt är raka bukmuskeln, transversus abdominis, obliquerna, rumpmusklerna och musklerna på baksida lår (hamstrings). Det kan vara smart av en postgravid kvinna att träna just dessa muskler för att återställa den muskulära balansen efter graviditeten. Utöver bålträning kan man då  lägga lite extra krut på rumpa och baksida lår.

Hur tänker du kring detta?

 

Några korta fakta du inte visste om din bäckenbotten

Några korta fakta du inte visste om din bäckenbotten. Fysioterapeuten berättar:

Bäckenbotten – hur den fungerar

  • Det bästa sättet att beskriva din bäckenbotten är som en korsning mellan en studsmatta och en hängmatta. 

Bäckenbottens slyngformade muskler kan studsa upp och ner samtidigt som vi rör oss. De lyfter samtidigt upp hela bukens innehåll mot tyngdlagen precis som en hängmatta. Det är inte en muskel utan flera stycken som går i olika riktningar och gör lite olika saker. Förutom bäckenbottens lyftkraft har den också en tillstängningsfunktion kring urinrör och analöppning.

bäckenbotten crope

  • Den vanligaste dysfunktionen i bäckenbotten är urininkontinens. 

Om bäckenbottens muskler är för svaga och inte kan hålla emot studsar och tryck med tillräckligt stor kraft kan det hända att bäckenbotten misslyckas med att hålla urinröret stängt i alla lägen. Urin kan läcka ut när trycket ökar i buken (som när vi hostar och nyser) eftersom bäckenbottens styrka inte räcker till att stå emot tryckökningen.

  • Svaghet i bäckenbotten kan bero på många olika saker.

Det är långt ifrån bara förlossningar som ger upphov till försvagad bäckenbotten. Det finns studier på nunnor som visar att de har nästan lika mycket urininkontinens som andra kvinnor när de kommer upp i en viss ålder. Vi får i alla fall anta att dessa nunnor inte fött några barn. En svag bäckenbotten beror på att ”hängmattan” blivit uttänjd och att ”studsmattan” tappat stuns. Graviditet, förlossning, övervikt och långvarig förstoppning kan alla orsaka försvagad bäckenbotten. Uttänjningen och stuns-tappet kan också handla om muskelskador som ej hittats och lagats efter förlossning.

bäcken 004

  • Även om bäckenbottenproblem är vanliga, är det inte normala delar av åldrandet. 

Om du nyser och läcker urin behöver du inte bara rycka på axlarna och tänka att tyvärr har kroppen blivit såhär nu… Bäckenbottenproblem kan och ska behandlas. Om inte tre till sex månaders intensiv bäckenbottenträning ger fullgott resultat ska du träffa en gynekolog som kan göra en bedömning. Det kan finns någon insats, något tarmreglerandeläkemedel eller någon slags kirurgi kan hjälpa dig. Mycket av kvinnors livskvalitet hör ihop med att vara trygg och avslappnad i förhållande till sin kontinens och bäckenbotten. Något annat ska du inte behöva acceptera.

  • Träna bäckenbottenträning i förebyggande syfte kan hjälpa dig att undvika framtida besvär.

Det kan knappast komma som en överraskning – bäckenbottenträning som fungerar gör dig stark, och kan förebygga besvär framöver. Även om du inte har barn, eller ens planerar att skaffa barn, vinner du och din bäckenbotten på att knipa regelbundet. Jag vill förtydliga ”bäckenbottenträning som fungerar”. Om du har en muskelskada i bäckenbotten som inte lagats bra efter en förlossning kan du inte knipa med fullgod effekt.

  • Men att alla ska knipa är en sanning med modifikation

Vi säger ibland slarvigt att alla kvinnor i alla åldrar ska knipa. Men det är inte sant. Kvinnor med slidkramp eller överaktiva bäckenbottnar med mycket smärta kan behöva lägga mycket tid och fokus på att lära sig att slappna av i bäckenbotten. Under tiden kan det vara direkt dumt att knipa en massa. Om du inte vet om du bör eller inte bör knipa kan du behöva en individuell bedömning av din bäckenbotten för att veta.

 

 

Återhämtning efter kejsarsnitt

Återhämtning efter kejsarsnitt

Jag fick en fråga häromdagen om hur min återhämtning efter kejsarsnitt var, jämfört med efter min vaginala förlossning. Min första respons är att de verkligen inte går att jämföra. En bra och lätt vaginal förlossning kan göra att kvinnan kan känna sig pigg och stå och gå smärtfritt dagen efter. Det har jag sett hos mina systrar. Min vaginala förlossning var ju inte så, det var ett fysiskt trauma som gjorde mig sängliggande länge. Och kejsarsnittet, ja, det är ju en bukoperation. Hur mådde jag efter den? Och har jag några tips att dela med mig av?

För det första:

Läs inte något av det jag skriver just i det här inlägget som ett åsikt huruvida du ska ha ett kejsarsnitt eller en vaginal förlossning.Du ska följa vad din läkare, din barnmorska och din egen magkänsla säger dig.  Jag har upplevt en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt och är glad över att ha upplevt båda sätten. 

Min personliga erfarenhet

Jag mådde rätt bra efter kejsarsnittet med Wilfred. Var på benen rätt snabbt, hade inte så ont, ärret läkte fint. Jag tror inte att jag gjorde något speciellt mer än att vara försiktig när jag skulle gå i/ur säng, tejpa ärret och sakta men säkert träna upp musklerna efteråt. Här finns min kejsarsnittshistoria i korthet. 

Här kommer ändå lite tips:

  • Tejpa ärret. Sätt en remsa kirurgtejp längs med ärret och byt tjep ungefär en gång i veckan.
  • Tänk på att röra dig med viss försiktighet till en början. Lyssna på kroppen, smärta är en varningssignal.
  • Undvik förstoppning. Fråga på BB vad du kan ta för att underlätta. Psylliumhusk, Inolaxol, katrinplommon… 
  • Det finns inga vetenskapliga bevis för att en maggördel kan skynda på återhämtningen efter ett kejsarsnitt. Jag försökte ändå att bära en gördel de första veckorna och fick verkligen inte till det. Kanske att de i vissa fall kan ge lite smärtlindring och stöd, men de kommer inte påskynda läkning eller återhämtning för själva magen. Testa om du själv vill, men bara de första veckorna. Sedan vill du inte ha det där extra stödet, utan då vill du att dina egna muskler få jobba.
  • Börja med bäckenbottenträning dag ett och sedan när smärtan tillåter försiktig bålaktivering och promenader.
  • Efter att ärret har gått ihop och läkt helt kan du med tiden börja mobilisera ärret om det verkar vara lite fast mot vävnaderna under.

Något smart jag missat?

Kommentera gärna och dela med dig av dina erfarenheter!

Rekommenderad vidare läsning:

Kejsarsnittsärr som gör ont

Kejsarsnittsärr som gör ont

Är det normalt att mitt kejsarsnittsärr gör ont?

Alla har individuella skillnader i hur lätt och smidigt kroppen läker sår. Ett kejsarsnitt innebär ett planerat sår, och läkningen efter detta kommer bero mycket på dina individuella förutsättningar. En del får mycket ont kring sitt ärr. En del tappar känsel kring ärret. Någon annan får ökad smärtkänslighet, så att till och med lätt beröring ger smärta. En del känner inget alls. Och de allra flesta med besvär kring sitt ärr får allt mindre besvär ju längre tiden går.

Ökad förståelse kan bidra till lugn

Till att börja med kanske du vill läsa mitt gamla inlägg,  om hur operationen går till. Det finns många olika lager och i alla dessa lager skapas ärrvävnad. I vissa fall växer ärrvävnaden från olika lager ihop, och det kan skapa en stramhet som känns obehaglig. Vi kallar det ”adherens”, när vävnad från olika lager sitter ihop sådär. Nedsatt hudrörlighet kring ett kejsarsnitt kan ge obehag som sprider sig över magen och blygdbenet.

Huden och underliggande vävnaden ska röra sig och glida separat från varandra när vi rör oss. Ärradherens kan göra så att hudens rörlighet blir begränsad. Genom ärrmobilisering kan du, kanske efter lite instruktion, hjälpa huden att röra sig bättre kring ärret.

Hur gör jag?

Till att börja med – rör ärret.

wpid-dsc_0088.jpg

Har du en känslighet så att lätt beröring känns smärtsam, då kan du träna bort den beröringssmärtan genom att försiktigt vänja huden vid beröring. Börja kanske med en bomullstuss och stryk fram och tillbaka över ärret. När du så småningom vant dig vid detta kan du jobba dig vidare, stryk med fingrarna.

Och tillslut kommer du kanske till en mer masserande beröring.

Detta kan du börja med 6 veckor efter kejsarsnittet så länge allting läkt fint och komplikationsfritt. Använd lite hudkräm och massera över ärret, nyp det försiktigt och rulla det lite mellan dina fingrar. Dra inte så att ärrets ytor dras ifrån varandra, men massera gärna längs med ärret. Det ska inte göra ont.

Massera vid behov ärret 5 minuter om dagen. 

Hoppas ni förstår. Hör av er om det är oklart hur jag menar! 

Relaterad läsning på bakingbabies:

Ska jag tejpa ärret efter kejsarsnitt?

Ärrvävnad efter förlossningsskador och gynekologiska operationer

Självbehandla fastvuxet kejsarsnittsärr

 

 

 

Felaktigheter i Metro

Felaktigheter i Metro

I mitt flöde har det dykt upp en artikel här i dagarna, en artikel som jag känner att jag vill kommentera. Jag tänker mig att barnmorskorna som intervjuats förmodligen har mer koll än vad som kommer fram här, antagligen har ju deras fakta filtrerats genom en journalist som kanske inte är fullt insatt. Men den här artikeln innehåller för mycket felaktigheter för att jag kan låta det passera oemotsagt.

Detta är artikeln jag menar: 

Barnmorskan: 10 frågor du vill ha svar på inför förlossningen

Har ni läst den? Vad tänker ni spontant?

Här är mina reaktioner:

Klipp från artikeln är inom citattecken.

”Vilka är de vanligaste förlossningsskadorna?

– Det vanligaste är bristningar. Sedan kan det bli bäckenbottenskador. Det är inte vanligt, men förekommer. Det ser vi inte med blotta ögat och det går inte att förutse. Man märker det efter ett tag och då är det oftast att man inte kan hålla urin eller avföring, säger Sara Espebo, som jobbar som barnmorska i Katrineholm och driver podden Barnmorskepodden.”

Okej. Gör om, gör rätt.

Det finns bristningar i olika grader. Det första som menas är nog grad 1-bristningar, och dessa innefattar bara slemhinna. Bäckenbotten skadas i alla bristningar som klassificerar som 2, 3 eller 4. Utöver dessa skador som graderas 1-4 kan bäckenbotten också skadas i den muskelgrupp som kallas levator ani. Att påstå att bäckenbottenskador inte är vanligt är bara dumt. Upp emot 20 % av alla vaginalt förlösta kvinnor får levatorskador. Kanske 50-70% får grad 2-skador. Minst 4-6 % drabbas av sfinkterskador, alltså de som klassifieras som grad 3 eller 4.

Jag menar att påståendet att ”bäckenbottenskador inte är vanligt” är ett typiskt sådant uttalande som används i försök att lugna kvinnor, men som snarare gör saken värre för den som redan drabbats. ”Jaha, är det SÅ OVANLIGT??!” tänker kvinnor, och fortsätter skämmas och inte prata om problemet.

”Hur vanligt är det att man spricker? Gör i princip alla det eller är det ovanligt?

– Det är faktiskt inte alla som gör det. Det är också skillnad på att vara förstföderska och omföderska. Om man får sitt andra barn är risken att spricka mindre. Det har också betydelse om man till exempel väljer att använda ryggbedövning, det ökar också risken för att man ska spricka. Om situationen blir att det blir en instrumentell förlossning, alltså att det är ett akut skede och man till exempel måste använda en sugklocka, så ökar också risken. Sen har det självklart med vävnaden hos kvinnan att göra, vilket vi inte kan påverka.”

Här har jag också en del tankar.

Dels finns det faktiskt forskning som tyder på att epiduraler på något sätt kan skydda mot levatorskador. Att påstå att ”välja att använda ryggbedövning ökar risken för att spricka” är i min värld att skuldbelägga kvinnor. Att alla inte spricker är i och för sig rätt, men sifforna på att överhuvudtaget få en bristning (oavsett grad) är 85-90 %. Det är i min värld bättre att säga att i princip alla spricker, men långt ifrån alla får de allvarligaste skadorna. Bäckenbottenutbildning.se har heller inte med ryggbedövning på listan över faktorer som ökar risken för bristningar.

”Kommer mitt underliv någonsin bli sig likt igen?

– Så här tänker jag, det viktigaste är egentligen inte huruvida man spricker eller inte. Det viktigaste är att vi hittar det och ser det för då kan vi göra någonting åt det. Skulle man sen uppleva att det inte känns som det har gjort innan ska man aldrig skämmas eller vara rädd för att söka hjälp. Vi har flera bäckenbottencentrum i Sverige där man som kvinna kan komma och få hjälp, men man måste våga söka hjälp. Jag tror att det finns mycket skam kring det här. Så ja, ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan, gör någonting åt den och skulle det vara något bestående – att man söker hjälp.”

En bra poäng avslutar artikeln!

Jag tror dock att vi behöver vara oerhört försiktiga att lova att ”ens underliv kan bli likadant som innan så länge vi hittar skadan”. De flesta som går igenom operationer för att ordna upp missade eller defektläkta förlossningsskador har liksom kommit förbi det där med att vilja ha ett underliv som känns som innan barnen. Ibland står vården för en  en föraktfull inställning, att det skulle vara det det handlar om. Har haft patienter som på riktigt mött vårdgivare som med ”lilla gumman-attityd” hävdat att ”du får nog ta och acceptera att du aldrig kommer se ut som förut, va”. Sanningen är nog någonstans mitt emellan. De flesta kvinnor är väldigt lite ytliga, men kräver en god funktion. Det går ofta att uppnå med bra kirurgi och rehab efteråt.

 

Referenser: