Kategori: Förlossning och kejsarsnitt

Förlossning och kejsarsnitt

Inlägg om att föda barn

Under denna kategori hittar du inlägg om hur kejsarsnitt går till, tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efter något av dessa. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossning och kejsarsnitt handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Överrörlighetsyndrom och barnafödande

Överrörlighetsyndrom och barnafödande

Detta inlägg är en del i en serie om graviditet och barnafödande för dig med EDS och hypermobilitetssyndrom. Det är viktigt att förlossningssjukhuset känner till din diagnos och din sjukhistoria. Innebörden av EDS är fortfarande inte allmänt känt riktigt, så stå på dig. Du kan ha fördel av att be om en bokad tid med barnmorska eller förlossningsläkare i förväg för att planera och väga fördelar och nackdelar med olika alternativ.

Se till att din vårdgivare känner till:

  • Förlossningen kan vara kortare/snabbare än brukligt. Du kan behöva diskutera detta med din barnmorska så att du får vetskap om hur du bäst beter dig när du känner att förlossningen är på gång. Du kanske inte är en av dem som ska vänta längst hemma innan du åker till sjukhuset.
  • Du kan behöva prata med en läkare om du vet med dig att du har en ökad risk för omfattande blodförlust eller en risk för att få problem med hypertrofiska ärr. Det kan behöva tas i beräkning inför val av förlossningssätt. Du som har vaskulära typen av EDS kan ha en ökad risk för allvarliga blödningar i samband med förlossning. För dig kan ett planerat kejsarsnitt vara det lämpliga förlossningssättet.
  • Självabsorberande suturmaterial, alltså den tråd som används för att sy förlossningsbristningar, klipp och vid kejsarsnitt, kan vara icke-optimala för personer med EDS. Detta till följd av den något förlångsammade sårläkningen. Kan detta gälla dig, be barnmorskan eller läkaren att planera så att det finns suturmaterial att använda som håller i 2-3 gånger längre än vanliga trådar.
  • Det kan finnas orsaker till att du behöver en genomgång av smärtlindringsalternativen inför förlossning, eventuell suturering, eventuell epidural och smärtlindring inför kejsarsnitt. Det finns vissa tecken på att personer med EDS inte alltid får full effekt av smärtlindring via epidural. Detta kan behöva bedömas av en läkare på det förlossningssjukhus du väljer.
  • Redan innan förlossningen bör du och dina vårdgivare ha tänkt igenom vilka förlossningspositioner som är lämpliga för dig. Ni kan med fördel testa igenom alla de vanliga positionerna och notera vilka som fungerar för dig.

Tips:

  • Vaginala undersökningar kan göras i sidliggande eller i ryggliggande där du drar upp knäna mot magen, ifall det inte är optimalt att ha benen i vanlig gynposition.
  • En del personer med smärta kring höfter och bäcken uppskattar förlossningsställningar i sidliggande eller på knä med stöd, eller stående på alla fyra.
  • Att faktiskt ligga till sängs och vila större delen av dygnet de första 48 timmarna kan vara en god hjälp för att återhämta dig från smärtan och ansträngningen under förlossningen eller efter kejsarsnittet. Du behöver då göra gymnastiska övningar i liggande för att undvika komplikationer, be om detta från din fysioterapeut redan i förväg. Om det gör för ont att stå och gå direkt efter en förlossning kan du be om en rullstol för förflyttning till och från toalett och dusch.
  • Ta smärtlindring. Det du blir rekommenderad att ta efter förlossning/snitt är okej att ta även om du ammar. Det finns ingen som helst poäng ”att lida igen smärtan”.

En ursäkt

Jag är ledsen över att detta inlägg blir mycket information till dig som patient, som det kan tyckas vara riktad mot vårdgivare. Jag är också precis lika ledsen över att rikta mig till dig med meningen ”se till att din vårdgivare vet”. Men, så som verkligheten ser ut har många vårdgivare mycket liten koll på de smärtor, besvär och risk för komplikationer som kan finnas för dig med EDS och överrörlighetssyndrom. Precis som jag tipsade om i gårdagens inlägg, så kan du redan vid bokning av besök be om en vårdgivare som i alla fall kan tänkas läsa sig in på ämnet.

Egna erfarenheter?

Berätta gärna om dina egna erfarenheter och dela med dig av tips i kommentarsfältet!

Referenser:

Graviditet med överrörlighetssyndrom

Graviditet med överrörlighetssyndrom

För en del, inga problem

Generellt kan de flesta individer med överrörlighetssyndrom bli gravida och få normala graviditeter och förlossningar. Det är dock viktigt att känna till och vara uppmärksam på de olika möjliga komplikationerna som kan uppstå. Framförallt gäller uppmaningen att vara uppmärksam alltså vårdgivare. Gravida gör ju bäst i att försöka att inte stressa upp sig i onödan, men att lyssna på kroppen och söka hjälp om något inte känns som det borde.

Både individuellt och diagnosberoende

De olika typerna av EDS och individer med besvär inom  det som klassas som ”generaliserat hypermobilitetsspektrum” har olika riskbilder. Den vaskulära formen av EDS verkar kunna höra ihop med en ökad risk för hjärt-kärlkomplikationer under graviditet och förlossning. I en svensk registerstudie publicerad nu 2017 visade resultaten att gravida med överrrörlighetssyndrom generellt inte  hade någon ökad risk för prematur förlossning, kejsarsnitt, dödföddhet eller låg Apgarpoäng vid födseln. I andra studier har risken visats vara större för spontan abort under tidig graviditet, men det är inte några stora skillnader mellan denna patientgrupp och friska kvinnor. Frånsett graviditeter så återfinns en del andra gynekologiska besvär hos personer med EDS – ovanligt omfattande blödningar och samlagssmärtor. Det verkar också som att personer med EDS har en ökad känslighet för hormonvariationer, med ökade besvär under pubertet, före menstruation och under postpartumperioden.

Vanligt förekommande besvär

Illamående

Kvinnor med EDS kan vara känsligare för hormonomställningar än andra, och hormonomställningen i början av en graviditet kan vara en del av förklaringen för uppkomsten av graviditetsillamående. Att hålla ett jämt blodsocker kan hjälpa, men annars är det inte mycket i egenbehandlingsväg som hjälper. Prata med din barnmorska om besvären blir svåra, det finns läkemedel att få. Läs med om allvarligt graviditetsillamående här.

Bråck

Nedsättningen av kollagen i blodkärl påverkas hos personer med EDS under graviditeten och ökar risken från åderbråck, bråck i underlivet och hemorrojder. Under graviditeten ökar nivåerna av progesteron, ett hormon som mjukar upp glatt muskulatur och blodkärl.

  • För åderbråck är det viktigt att fortsätta motionera. Promenader och vattenträning är lämpligt. Att ha benen upp när du kan och använda stödstrumpor är också rekommenderat.
  • Hemorrojder sköts bäst genom att undvika förstoppning. Ät mycket fiber, drick lagom med vätska och motionera är råden för detta. Bäckenbottenträning kan hjälpa med blodcirkulationen i området. Järntabletter bidrar gärna till hård avföring, och om dessa inte fungerar för dig bör du fråga din barnmorska om alternativ. Det finns salvor och andra läkemedel för hemorrojder, fråga din vårdgivare om dessa vid behov.
  • Bråck i underlivet kan vara väldigt smärtsamma. Knipövningar kan förbättra blodcirkulationen. Undvik långtvarigt stående om du kan. Fler råd finns här.

Halsbränna

Många individer med EDS har halsbränna även som icke-gravida och symtomen kan förvärras under graviditeten. Här gäller de vanliga råden att undvika stark mat, koffein, citrusfrukter med mera, samt att äta lite och regelbundet. Du kan också undvika att äta sent på kvällen och vila liggandes på vänster sida efter maten. Fråga din barnmorska om råd vad gäller läkemedel.

Huvudvärk och tinnitus

Huvudvärk och tinnitus förekommer regelbundet hos många personer med EDS. Hormonella förändringar och hållningsförändringar kan ge alla gravida huvudvärk, och spä på redan befintliga problem. Att ta pauser från arbetet, dricka tillräckligt och vid behov ta smärtlindrande läkemedel (fråga din barnmorska) kan vara en hjälp mot huvudvärken. Sök vård om du har tinnitus som inte hjälper med de egenvårdsalternativ du känner till. Det finns fysioterapeuter som är extra bra på tinnitus.

Svullnad

Svullnad i händer och fötter är vanligt under graviditet, och en ökad mjukhet i blodkärlen hos en person med EDS kan förstärka detta. Vila ofta med benen högt och undvik att sitta med benen i kors. Stödstumpor och pausgympa kan också hjälpa mot svullnaden. Med svullnaden kan du också få karpaltunnelsyndrom. Sök hjälp hos en arbetsterapeut (på närmaste rehabmottagning) om du upplever att du får domningar och stickningar ut i hand och fingrar.

Graviditetsrelaterad smärta i leder och muskler

Du som är gravid och har EDS i grunden kan ha en ökad risk för smärta i rygg och leder under graviditeten. Lederna i en gravid kvinnas kropp mjukas alltid upp, alltså även hos friska gravida kvinnor. Detta är en del av kroppens förberedelse inför förlossning. Detta innebär dock att en tidigare överrörlighet kan förvärras under graviditeten. Det finns dock dem som istället mår mycket bättre än normalt medan de är gravida. Du kommer inte i förväg kunna veta hur din kropp ska reagera. Det finns ingenting som tyder på att allmän motion och träning som känns bra för dig skulle vara dåligt. De generella råden vad gäller fysisk aktivitet för gravida gäller också dig. Däremot kan du planera in att ta det lugnare under graviditeten än annars och undvik aktiviteter som du vet att komma göra extra ont. Undvik ”onödig belastning” av smärtande kroppsdelar. Sitt ner när du lagar mat och när du klär på dig ifall du har smärta i bäckenet.

Vanligt förekommande besvär

Både ländryggssmärta och bäckensmärta är vanligt förekommande problem under graviditet, även för friska individer. Att redan i förväg vara överrörlig kan vara en riskfaktor för att få ont. Ta kontakt med en fysioterapeut och be om råd vad gäller bäckenbälten och annan behandling. Jag har skrivit mycket om bäckensmärta under graviditet. För dig som har EDS finns det vissa saker som är speciella, men du kan ändå ha nytta av att läsa in dig på ämnet. Ofta kan ländryggssmärta lugnas av motion, specifika övningar och att hålla koll på hållningen. Råd och tips om detta kan du få av en fysioterapeut.  En kudde i svanken när du sitter kan vara ett skönt stöd. Du bör också använda stabila och bra skor med god dämpning.

Här kommer mina specifika tips för dig:

  • Boka en tid hos en fysioterapeut ganska omgående när du får veta att du är gravid. Be i förväg fysioterapeuten läsa in sig på EDS och berätta redan när du bokar att du förväntar dig stöd och uppföljning regelbundet.
  • Få tag i en TENS-maskin, bäckenbälte och eventuellt hjälpmedel för hemmabruk i form av dynor, kryckor och annat. Du har rätt att få hembesök av både fysioterapeut och arbetsterapeut om du så behöver. En del hjälpmedel får du hyra, andra får du köpa och ibland finns andra hjälpmedel till låns. Det är olika i alla landsting.
  • Undvik långvariga statiska positioner och ensidiga belastningar.
  • Fortsätt motionera så gott du kan, så länge du kan.
  • Berätta noga för barnmorskan hur det känns i ditt bäcken och dina höfter när du gör rörelsen som krävs för en gynundersökning. Är detta märkbart svårt eller smärtsamt kan de behöva veta det i förväg inför förlossningen.

Många individer med EDS har redan en rad med strategier för att klara av smärtan i vardagen. Här är några exempel:

  • Massage
  • Varma bad
  • Värmekuddar
  • Försiktig och mjuk stretching, gärna utprovad av fysioterapeut
  • TENS
  • Vattengymnastik
  • Graviditetspilates eller gravidyoga
  • Midfullness och avslappning
  • Distraktion i form av hobbies, musik, skapande etc

EDS och psykiskt mående i samband med graviditet och postpartumtid

Det är i den generella befolkningen relativt vanligt med depression både under och efter graviditet. Personer med EDS kan också ha en ökad benägenhet till ångest och depression, på grund av en rad olika orsaker. Berätta gärna detta för din barnmorska så att hon kan följa ditt mående med omsorg under hela graviditeten och även efteråt. Om du vet att du tidigare lidit av någon form av psykisk ohälsa finns det en ökad risk att detta kommer åter i samband med de omställningar i livet som nalkas. Det finns läkemedel som fungerar både under graviditet och vid amning, prata med läkare om detta vid behov!

För att optimera ditt psykiska mående kan du:

  • Äta regelbundet, helst näringsriktig kost
  • Vara utomhus i frisk luft och dagsljus varje dag
  • Motionera regelbundet
  • Lär dig någon teknik för avslappning och kroppskännedom. (Det finns fysioterapeuter som är jätteduktiga på detta!)
  • Vakna och gå och lägg dig på regelbundna tider.

Har du egna erfarenheter eller andra tips? Berätta gärna!

Referenser:

Tema överrörlighet och EDS

Tema överrörlighet och EDS

Det här temat urspringer ur två saker. Det ena är att jag haft stort utbyte med kollegor som jobbar mycket med patienten som lider överrörlighetstillstånd tidigare. Det är inte mitt bästa ämne i fysioterapi, men jag har ändå träffat ett antal patienter med diagnosen. Det andra är att jag ju nyligen skrev ett tema om reumatism. Många av de råd jag gav i den serien kan överföras till den denna patientgrupp också. Och så finns det en rad helt egna råd och rekommendationer. Därav en kompletterande serie!

Graviditeter, förlossningar, EDS och överrörlighetssyndrom

 ”Jag är lite överrörlig” är något som var och varannan patient jag träffar berättar för mig. Det är något av en ”trenddiagnos” som många får höra som förklaring för det ena och det andra. Vi kan alla ha någon överrörlig led, men det är inte om detta den här serien handlar. Den slags överrörlighet jag pratar om i den här serien är ett slags ärftligt, förhållandevis ovanligt och mer funktionsnedsättande medicinskt tillstånd som beror på en svaghet i kroppens stödjevävnad. Ibland får personer med överrörlighetssyndrom inga besvär och behöver ingen som helst behandling. Men hos vissa ger tillståndet upphov till smärtor och besvär som påverkar hela vardagen.

Ett spektrum

Enbart ledöverrörlighet och smärta räcker inte för att diagnosticera överrörlighetssyndrom! Det finns en stor mängd människor som har symtomgivande överrörlighet men som inte möter diagnoskriterierna för ett specifikt syndrom. Precis som när det gäller autismspektrumet så börjar den medicinska världen nu förstå att även överrörlighetstillstånd kommer i ett spektrum. Detta kallas ”generaliserat hypermobilitetsspektrum”. EDS är förhållandevis sällsynt, men överrörlighetsbesvär är mer vanliga. Ofta används liknelsen vid en Zebra i detta sammanhang. Alla känner igen en zebra, men inte två djur har exakt likadana ränder. Alla med EDS eller överrörlighet har olika symtom, olika typer och olika upplevelser. Det kan också vara värt att veta att många barn och ungdomar är överrörliga, utan att de för den sakens skull ha ett överrörlighetssyndrom. Flickor tenderar att vara mer rörliga än pojkar i samma ålder. Under tonåren blir muskler och leder starkare och stramare, och mångas överrörlighet försvinner.

Överrrörlighet

Ledöverrörlighet är enkelt uttryckt att ha ett rörelseutslag i en viss led som är över det normala. Tänk som en gradskiva. När din arm hänger rakt ner är den på noll, när du har den sträckt framåt i axelhöjd är den på 90 grader, och rakt upp i luften är den på 180 grader. För alla leder finns normalspann av rörlighet. Och så finns hypermobilitet=överrörlighet, och hypomobilitet=stelhet/rörelseinskränkning. På bilderna för temat ser du några rörlighetstester som ibland används. Om du…

  • Får ner tummen mot underarmen
  • Får lillfingret bakåt mer än 90 grader
  • Står mer benen nästan bakåtböjda när du ses från sidan
  • Sträcker armarna förbi en rät linje i armbågen
  • Kan nå golvet med hela handflatan när böjer dig framåt från stående med raka knän.

…kan det betyda att du är någonstans inom ett spann på ett generaliserat hypermobilitetsspektrum.

Bildresultat för beighton skala EDS

Symtom

Alla överrörliga är inte gummimänniskor. Faktum är att en av de mest frekvent förekommande symtomen är smärta och stelhet och klickande och knarrande leder. Överrörliga individer får ofta leder som går ur led eller upprepade stukningar. Det finns också samband mellan överrörlighetssyndrom och IBS.

Kollagen

Ehler-Danlos Syndrom är en ärftlig åkomma som orsakas av en funktionsnedsättning i kroppens kollagen. Kollagen är det protein som utgör den viktigaste byggstenen i vår stödjevävnad, det återfinns i huden, ligamenten, muskler, blodkärl och organ. Ligament är kraftfulla banden som håller ihop skelettdelarna invid en led. Om kollagenet inte är optimalt starkt kan ligament och leder bli mjuka och ovanligt tänjbara. Generellt och slarvigt sägs det att Ehler-Danlos syndrom är en överrörlighetssjukdom. Det stämmer visserligen, men det behöver inte i alla fall uttryckas som överrörlighet i skelettets leder. Överrörligheten kan gälla huden eller stabiliteten i kroppens inre stödjevävnad, kring organ och i blodkärl. Inte alla med Ehler-Danlos är uppenbart överrörliga.

Diagnos och klassifikation

Under 2017 kom en ny klassifikation av de överrörlighetssyndrom som går under namnet EDS, Ehler Danlos Syndrom. De största undergrupperna i den nya klassifikationen är den klassiska typen av EDS, den vaskulära typen och den hypermobila typen. Nu vill jag med all tydlighet först förklara att beskrivningarna här är kortfattade och väldigt förenklade. Du kan alltså inte diagnosticera dig själv med EDS utifrån denna text!

  • Klassisk EDS

Denna underdiagnos består av hypertöjbarhet i huden och att den drabbade får atrofiska ärr. Det handlar alltså inte om litegrann, utan det ä en väldigt uttalad problematik. Personer med denna typ av EDS har också ledöverrörlighet. Individer med klassisk EDS får blåmärken lätt, har en nästan degig hudkonsistens med känslig hud, får ofta bråck och har andra besvär relaterade till hudens hållfasthet. Diagnosen kan stärkas av molekylär analys av vissa gener.

  • Hypermobil EDS

Diagnoskriterierna för den hypermobila varianten börjar med generell överrörlighet (mätt via Beighton score) där barn och ungdomar räknas poäng på 6 och över som hypermobilitet. För vuxna upp till 50 år är motsvarande siffra 5, och för personer över 50 är gränsvärdet 4. Sedan är diagnosprocessen något mer komplicerad, men kortfattat krävs en mer generealiserad stödjevävnadsproblematik, sjukdom i familjen samt smärta/besvär från muskler och leder. Detta är kanske den största undergruppen av EDS och för denna diagnos finns inga genetiska tester

  • Vaskulär EDS

Väskulär betyder att denna typ har att göra med blodkärl. Individer som diagnosticeras med denna typ har ofta tunna blodkärl och tarmbesvär. För personer med vaskulär EDS är tidigare kejsarsnitt en riskfaktor för livmodersruptur sent i nästkommande graviditet. Vid vaginala förlossningar får personer med denna diagnos oftare svårare förlossningsbristningar än andra. Individer med denna diagnos får lätt blåmärken, har hud som ter sig genomskinlig och med tydliga vener, har ökad risk för lungproblem, överrörlighet i småleder och ofta medfödd höftluxation. Även denna typ kan ses vid genanalys.

Jag vill inte göra sken av att vara en specialist på EDS.

Mitt specialistområde är graviditet, förlossning och postpartumtid. I kommande serie kommer ni kunna läsa mina råd och tankar om ämnet. Fyll gärna på med era erfarenheter i kommentarsfältet!

Inläggen i serien:

 

Ta chansen att påverka

Ta chansen att  påverka!

Under våren när jag var med och turnerade runt Sverige med Sveriges kommuner och landsting träffade jag ovan nämnda Susanne. Hon är en superbra person som är med och som är typ Sverigebäst på ”patientmedverkan i förbättringsarbete”. Från henne fick jag följande meddelande till er alla:

Inbjudan till workshop den 7 september

Välkommen att delta i arbetet med att belysa kvinnors upplevelser av graviditet, förlossning och eftervård.

Inbjudan vänder sig till kvinnor som har upplevelser av barnafödande, både gravida kvinnor och kvinnor som fött barn tidigare. Inbjudan vänder sig också till personer med olika yrkeskategorier som är delaktiga i att ge stöd till kvinnor vid barnafödande.

Under workshopen kommer vi att tillsammans i mindre grupper ta del av varandras upplevelser samt identifiera viktiga områden att belysa.

Vi tänker att just dina upplevelser och tankar är betydelsefulla och kan bidra med viktig information.

I ett projekt på SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som är ett samarbete mellan kvalitetsregistren Graviditetsregistret och Bristningsregistret samt Nationell patientenkät ska enkätfrågor tas fram som ska ställas till kvinnor i samband med barnafödande. Enkätfrågorna ska belysa upplevelser kopplade till bemötande såväl som till upplevd hälsa. De svar som kvinnorna kommer att ge förväntas bli underlag för utvecklingsarbete inom vården samt bidra till forskning.

När:

Torsdagen den 7 september kl.10-15 (inklusive lunch)

Plats:

Sveriges Kommuner och Landsting SKL, Hornsgatan 20, Stockholm

Anmälan:

Till projektledare via mail susanne.m.gustavsson@vgregion.se senast den 31 augusti

 

Susanne och gänget ser fram emot att få träffa dig!

(Jag är på kurs i Göteborg då, så mig får ni tyvärr inte träffa. Även om jag som ni så såklart vet är typ det här projektets största fan). 

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

Det verkar som att allt fler kvinnor blir medvetna om behovet av bra eftervård efter förlossningen och inte bara accepterar att besvär avfärdas med att ”det är normalt”. Jag anser att den här utvecklingen är fantastisk! Men en del saker är ju helt normala och vanliga, om än besvärliga. Jag tänkte därför ta med er genom ett resonemang om kroppsliga besvär efter en förlossning från mitt fysioterapeutiska perspektiv. Tanken är att du som läser ska få en liten hjälp på traven för att själv kunna avgöra när du behöver söka vård och inte.

Individuella skillnader.

Ingen förlossning, eller kropp för den delen, är den andra lik. Samma mamma behöver inte ha likadana efterförlopp efter olika graviditeter och förlossningar. Det är väldigt svårt att jämföra läkning, återhämtning och kroppslig återgång med någon annan, och ibland även sig själv. Kroppen är ändå grym på att läka, och ibland behöver den bara tid, lagom dos med vila och aktivitet, acceptans och kärlek. Men det är kanske inte är så ”bara”…

Men nu kör vi.

Första två månaderna är det helt okej att…

… känna konstiga tyndkänslor när du sitter på toaletten. Det är normalt och vanligt, men inte trevligt. Ingenting kommer ramla ut, men det kanske känns så.

…läcka lite urin eller pruttar.

… känna att kroppen känns konstig när du reser dig upp efter en stunds sittande, som att kroppen fortfarande håller på att möblera tillbaks organen inne i kroppen och som att lederna stelnar till i någonslags självförsvar.

… att vara öm –  i underlivet, i ryggen, höfterna, nacken, ärrområdet för kejsarsnittade, you name it. Slutet på en graviditet, förlossning eller kejsarsnitt kan ge känslan av att kroppen precis blivit utslängd från en torktumlare.

Nybliven mamma

Vad kan du göra åt det?

  • Hitta en bra balans mellan vila och aktivitet. En daglig promenad kan vara målet. Behöver kroppen vila mycket, låt den göra det.
  • Hitta sätt att sitta och ligga smärtfritt. Ibland kan det vara skönt att rulla en handduk och placera den som ett ”U” på stolssitsen med ”u:ets” öppning bakåt, detta för att avlasta underlivet. Hitta alla ställen där du kan placera kuddar för att göra dina vilopositioner (och amnings/matningspositioner) mer bekväma.
  • Hitta dina bäckenbottenmuskler och dina bålmuskler ( du kan börja med fågelhunden, bäckenlyft, armhävning mot vägg och hållningsövningen härifrån bland annat). Bäckenbottenträning hittar du bra vägledning till här. Vet du inte  hur du ska göra är det lättast att faktiskt söka hjälp av en fysioterapeut.
  • Gör mjuka rörlighetsövningar och stretcha lite försiktigt de muskler som gör ont. Håll inte för hårt och för länge, utan utvärdera så att eventuell smärta blir bättre, inte sämre. 

Efter att två månader har gått bör…

…smärtorna i underlivet och kroppen börjat minska

…du  kunna kontrollera blåsa och tarm i stor utsträckning. Du kan fortfarande ha bråttom till toaletten, men du ska ändå känna att du börjar återta kontrollen.

Vad klassas som ”onormalt”? 

Och nu menar jag onormalt som i att du borde kunna få vara utan. Inte som att det faktiskt är någon fara å färde. Hoppas du förstår skillnaden. Har du något av följande rekommenderar jag dig att söka vård. Med rätt behandling borde du kunna få symtomlindring.

– Smärta i ryggen, bäckenet, magen, höfterna eller benen. Mitt första råd är att se över din ergonomi, och sedan din vardagsaktivitet. Bör du sitta bättre? Bör du röra på dig mer? Eller har du kommit igång för hårt med träningen? Om du inte kommer till rätta med besvären på egen hand, sök hjälp hos en fysioterapeut!

– urinläckage av att hosta, nysa och skratta eller läckage medan du skyndar dig till toaletten.

– känsla av skav och att något hänger ut ur underlivet, eller annan smärta/obehagskänsla från samma område.

Har du besvär av de två sista tycker jag att du ska göra en kontroll hos en gynekolog och sedan boka tid hos en fysioterapeut som kan hjälpa dig med bäckenbottenträning och rådgivning. Här och här finns mina tips.

 

Är det normalt att ha ont varje dag?

Med tanke på förlossningsskador, operationer eller kejsarsnitt – ja, de första veckorna eller till och med månaderna. Men det ska vara ett avtagande, och du ska känna att ”idag mår jag bättre än igår” eller ”den här veckan är bättre än förra veckan”.

Är det normalt med hemorrojder? 

Ja, det får nog ändå klassas som normalt, en typisk grej som ändå är skit med människokroppen. Besvär med hemorrojder drabbar ca 25 % av hela befolkning, de flesta män. Har du stora besvär kan du dock behöva behandling. Sök läkare om besvären håller i sig eller om du har mycket ont.

Är det normalt att inte kunna använda tampong? 

Detta hör ofta ihop med buktande slidväggar, och är ganska vanligt till en början. I vissa fall kan en större och något hårdare menskopp fungera bättre.

Är det normalt att stoppa upp ett finger varje gång man ska bajsa?

När den bakre väggen blir försvagad på grund av förlossningsskada så att avföring stockas i tarmen. Ett bakre framfall opereras då det är symtomgivande, men det kan finnas anledning till att ha en diskussion om huruvida du ska ”föda klart dina barn först”. Läs mer om bakre framfall här.

Är det normalt att kissa på sig litegrann varje dag?

De första två månaderna efter en förlossning är det faktiskt det, men det ska vara avtagande. Det är vanligt, men inte normalt. En lindrig inkontinens kan ofta tränas bort med rätt utförda knipövningar. Funkar inte det finns små operativa ingrepp som brukar ha gott resultat.

Är det normalt med avföringsläckage? 

Första två månaderna kan en faktiskt förlåta kroppen för gasläckage och i vissa fall avföringsläckage. Har en kvinna drabbats av en sfinkterruptur kan kroppen behöva ytterligare lite längre läkning på sig innan besvären anses vara ”onormala”. Generellt anses dock anala läckage vara skäl till läkarutredning. Har du analläckage efter förlossning där de inte konstaterades att du hade en skada på ändtarmens slutmuskler ( bristning grad 3 och 4), så kan du behöva genomgå en ultraljudsundersökning där läkaren kollar att allting faktiskt är intakt.

Är det normal att inte kunna ha sex? 

Jag hävdar att”duktig flicka”-syndromet drabbat även nyförlösta mammor vad gäller att komma tillbaka till sex tidigt. Det är aboslut inte normalt att inte kunna ha sex, men det är normalt för en nyförlöst kvinna att inte vilja ha sex. Jag har skrivit mer om detta här och här. Och pratar vi när kvinnan väl vill, men inte kan, då är det naturligtvis någonting som behöver behandlas eller åtgärdas.

Det finns såklart mer specifika fall där allt jag skrivit ovan kanske inte gäller. Fråga mig gärna om du har specifika frågor om sfinkterrupturer eller kejsarsnitt.

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

Det är normalt att underlivet och resten av kroppen känns som att det varit igenom ett rejält trauma. Men besvären ska vara successivt avklingande, och om återhämtningsprocessen stannar upp bör du söka hjälp hos barnmorskan, en fysioterapeut eller en gynekolog. Ofta tar det ett helt år innan du kan känna dig helt ”som vanligt” i kroppen igen.

 

Hoppas att läsningen var till någon hjälp!

(Och på tal om allt detta, läste det här om återhämtning efter förlossning och tyckte faktiskt att det var rätt briljant. )

 

 

Mer om livet efter förlossning på Bakingbabies:

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Amnings- och flaskmatningsergonomi

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första veckan

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första månaden

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt; fyra veckor till 3 månader

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt- tre månader till ett år

Inlägg om sex efter graviditet, förlossning eller gynekologisk operation

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog

Att bara satsa på överlevnad är inte gott nog. 

Ofta pratas det om målsättningen att det som ska komma ut ur en graviditet och födsel är en frisk mamma och ett friskt barn. När vi inte tänker så mycket på det hela låter det ju bra, klart att alla ska vara friska!

Risky business

Världen över dör 800 kvinnor dagligen i sviter av komplikationer från graviditet och förlossning. Det är ingen ofarlig sak att föda barn. Men i Sverige, där överlevnaden är bland den högsta i världen, ska vi bara nöja oss?

Jag tänker att den friska mamman också gärna ska vara icke-traumatiserad. Hon ska gärna inte åka från BB med självförtroendet i skorna, sänkt av händelser som kan härledas till personal-, tids- och resursbrist.

Ingen prestation, ingen revansch

Igår hamnade jag i en diskussion angående tankesättet att ”få en revanschupplevelse” från en efterkommande förlossning efter en skada eller ett trauma. Jag hävdar att detta urspringer från en slags prestationsbaserad syn på förlossningar. En syn som gör att förlossningsskadade och förlossningstraumatiserade personer känner att de gjort ett dåligt jobb, för att det blev som det blev. Vården behöver ta SITT ansvar över förlossningarna, så att kvinnor inte genomlever trauman under sina förlossningar. Det ansvaret kan inte läggas på individen. Det ska inte handla om en ”duktig flicka”-prestation.

Jag anser att vården behöver styra upp målen så att resurser läggs på att kvinnor också ska kunna komma själsligt friska från BB. Och dessutom, definiera frisk? Nuförtiden vet vi att även kvinnor som fått grad 2-bristningar under förlossningen kan ha stora besvär efteråt. För en tid sedan ansågs en grad 2-skada vara helt inom begreppet ”frisk” efter förlossning. På många håll lever den synen dessutom kvar.

Patientens mål

Inom rehab ska patienten alltid vara med och formulera sitt eget mål. Hur hade det varit om kvinnor fick vara med och sätta sina egna mål kring förlossning också? På riktigt alltså. Inte bara i något förlossningsbrev som ingen läser.

Bäckenbottenutbildning.se

Bäckenbottenutbildning.se

Bäckenbottenutbildning

Hurra! Nu finns det ett utbildningsprogram för ökad kunskap inom svensk förlossningsvård om förlossningars påverkan på bäckenbottens strukturer. På backenbottenutbildning.se.

Här finns samlade rekommendationer som typ får mig att vilja gråta av glädje.

Bland annat detta:

Bäckenbottencentra med fysioterapeuter, läkare, barnmorskor och/ eller andra relevanta yrkesgrupper ska finnas tillgängliga i varje region för att ge kvinnor med förlossningsskador optimal bedömning och utredning.

Snälla, snälla kvinnosjukvårdssverige, kan ni bara ta och följa detta till punkt och pricka från och med nu? Tack på förhand. Det där med bäckenbottencentrum skrev jag ju om för någon vecka sedan bara. Det är ju rätt mycket som behöver förändras på den punkten.

 Det finns också En patientinformation som jag varit med och bidragit med synpunkter på. 

Sprid denna, det tar säkert ett tag innan den kommer ut i användning på alla förlossningskliniker och BB. Där står mycket matnyttigt!

Behovet av fysioterapeuter

I utbildningsprogrammet står en hel del om fysioterapi. Bland annat detta:

”Om kvinnan

  • inte kan knipa alls
  • har ont vid undersökning och svårt att slappna av i muskulaturen
  • har mindre vävnad eller styrka på ena sidan

ska hon erbjudas kontakt med fysioterapeut.”

Ja, tack! Men vi behöver bli mååååånga fler!

Utbildningsprogrammet

Det här utbildningsprogrammet är så sjukt omfattande, tydligt, enkelt, lättförståeligt och bra. Det finns bakgrundsinfo om förlossningsbristningar, anatomi, och fysiologi. Det finns förslag på organisation och ”vem gör vad”-rekommendationer. Det finns information och rekommendationer om att förebygga och behandla bristningar. De psykologiska aspekterna glöms inte bort heller. Och tydliga råd om uppföljning och framtida graviditeter och förlossningar. Det är _så_bra!

Kunskap är makt

Jag tror inte att det här programmet kommer förvandla hela kvinnosjukvården i en handvändning, även om jag hade önskat det. Men kunskap är makt. Hädanefter kommer jag hänvisa till detta program i parti och minut. Och vi patienter kan sticka den här informationen i handen på våra vårdgivare kan de inte bara lägga huvudet på sned och säga ”men lilla gumman, det ääääär normalt att… (insert valfri yadayada)”. 

 

In och läs och botanisera bland en stor mängd bra information! 

 

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn”. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”.  Det här perspektivet är så viktigt. Tror ni någonsin en gynekolog som undersöker en äldre kvinna för framfall funderar på hennes eventuellt traumatiserade upplevelser från tidigare förlossningar?

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Är förlossningsvården i Sverige jämlik?

Är förlossningsvården i Sverige jämlik?

Jag har alldeles nyss läst igenom Socialstyrelsens rapport ”Socioekonomiska faktorers påverkan på kvinnors och barns hälsa efter förlossning”. Det var väldigt intressant läsning!

Socioekonomiska faktorers påverkan på kvinnors och barns hälsa efter förlossning

En sammanfattning

Du ska naturligtvis ta och läsa hela rapporten om du är intresserad, det här är en blogg som skrivs på bloggars vis. Men bland annat visade analysen bakom rapporten att lågutbildade kvinnor har en signifikant ökad risk för att hennes egen eller barnets hälsa påverkas negativt av förlossningen. För alla olika utfall som studerades (graviditetskomplikationer, akuta kejsarsnitt, att barnet dör i magen eller föds med låpg apgarpoäng och förlossningsbristningar mfl) så drabbas kvinnor som är födda söder om Sahara i större utsträckning än andra. Dessa skillnader står kvar, även när man tar hänsyn till moderns hälsa och socioekonomiska faktorer. Asylsökande kvinnor är grupp som har signifikant ökad risk, för prematur förlossning, låga apgarpoäng och att barnet dör i magen.

Kroppslängden påverkar

Jag fastnade vid lite olika saker i den här rapporten. Som själv under 160 cm lång tyckte jag att följande var väldigt intressant:

Data visar att frekvensen av planerad kejsarsnitt ökar med kvinnans ålder och BMI, men minskar med kvinnans kroppslängd. Detta med kvinnans kroppslängd kommer också åter i ett avsnitt som handlar om sfinkterrupturer. Kvinnor födda Söder om Sahara har en högre risk för sfinkterruptur, detta kan beror på tidigare könsstympning. Kvinnor från bortre Asien har också en ökad risk, och där verkar sambandet handla mest om kroppslängd. Kort kroppslängd är förknippad med ökad risk för förlossningskomplikationer, speciellt om det väntade barnet är stort. Kvinnor födda i norden är längre än kvinnor från de flesta andra länder (Mia Fernando undantagen…). Det handlar alltså generellt inte om att asiatiska kvinnor har ökad risk för skada, utan att de generellt är kortare och därför har en ökad risk. Risken för korta individer verkar därför var lika, oavsett ursprung.

Vårdens ansvar att nå fram

Det finns också det som tyder på att fler kvinnor från ”söder om Sahara” har vaginala förlossningar, trots att barnet ligger i säte. Kvinnor födda i Afrika söder om Sahara har ca 20 procent lägre andel planerade snitt vid sätesbjudningar jämfört med svenskfödda kvinnor. Risken för att barnet ska dö är större då barnet ligger i säte än när det föds med huvudet först. Den perinatala överdödligheten bland barn till kvinnor  födda i Afrika var extra hög i riskgruppen sätesbjudna barn. Det kan tyda på att dessa kvinnor får suboptimal vård för dessa grupper av kvinnor. Det är dock inte känt om att riskerna inte uppmärksammas, eller om dessa kvinnor/familjer är mindre benägna att ta emot behandling (vändning främst antar jag?) och erbjudande om kejsarsnitt.

Och den gamla skåpmaten

Användande av tång eller sugklocka ökar risken för sfinkterskador.

Att vara förstföderska är överhuvudtaget den största riskfaktorn för större förlossningsskador.

En intressant rapport på det hela taget!

Jag har ju ett ”läsnings-bias” och tycker att vissa saker är intressanta och fastnar vid att skriva om det. Läsa gärna och återkom med det du tycker är mest intressant!

Läsarfråga om stramande ärr

Läsarfråga om stramande ärr

Mitt kejsarsnittsärr stramar lite efter träning

”Du skrev tidigare om ärret efter kejsarsnittet (följde serien om snitt) och det var första gången jag fick veta att man ska massera ärret från efter 6-8 veckor efter snittet. Det är nu 15 månader sedan jag födde med akut snitt. Ärret är fint och läkte bra, men ena änden av ärret har ”växt fast” med underliggande vävnad och det smärtar och stramar lite efter magträning/löpning/längdskidåkning. Frågan är om det gör något att det gör ont? Vilka vävnader är det som växer ihop? Och går det att massera bort så här långt efter snittet?”

Stramande kejsarsnittsärr

Stramande ärr handlar ofta om adherenser, när de olika vävnadslagren liksom växer ihop efter exempelvis ett kejsarsnitt. Det är en del av den normala läkningen, men när när stramhet från ihoväxningen ger symtom kan det behöva behandlas. Det är en mängd olika lager som läkaren tar sig igenom för att komma in till livmodern, och några av dessa lager kan alltså växa lite samman i ärrvävnaden. Ibland är det en sammanväxning melllan huden och de strax underliggande lagren och ibland känns sammanväxningarna djupare in.

Sammanväxningar kan visa sig på olika sätt:

  • Diffus magsmärta under eller efter träning
  • Stramande känsla kring ärrområdet eller djupare in, när du sträcker dig bakåt

Små, nästan osynlig ärr har sällan mycket sammanväxningar . Ärr som är indragna, mycket utstående eller har annan mörkare färg än omkringliggande vävnad visar oftare tendenser till sammanväxningar.

Vad kan jag göra?

Du kan absolut jobba med ärrmassage litegrann varje dag, och dels försöka få huden att bli rullningsbar under fingrarna men också gå lite djupare in i magen med massagen vid behov. Enligt min erfarenhet så kan du börja när som helst. Ju längre ärret funnits desto längre tid kan det ta innan du märker resultat. Det låter inte som att du har några stora besvär, så du får väl värdera din tid. Om du tycker att besvären är värda att jobba bort kan du absolut lägga tid på att massera ärren. Ibland kan det ju dock bara räcka med tanken ”jaha, där stramar mitt kejsarsnittsärr och det är inget farligt”. För om du bara tycker att förnimmelsen är okej så är det ju inget dåligt med att ha kvar det som det är. Du kan välja att se stramandet som något positivt, som att känslan du får är en töjning/stretchning/mobilisering som faktiskt är rätt bra. Allting handlar alltså om HUR ont det gör.

 

 

Referenser:

Post-cesarean parietal scar characteristics are predictive of pelvic adhesions. A prospective cohort study
Abdominal scar characteristics as a predictor of intra-abdominal adhesions at repeat cesarean delivery.
A reliable way to predict intraabdominal adhesions at repeat cesarean delivery: scar characteristics.