Kategori: Förlossningsskador

Förlossningsskador

När förlossningen ger dig en skada

Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.

Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.

Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.

Se även den mer personligt inriktade katetorin ”Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.

Screena dina kunder för bäckenbottendysfunktion!

Inlägget avslutas med reklam för vårt mentorskapsprogram.

Att uttala sig om någons bäckenbottenfunktion

Jag ondgör mig ibland över tramsiga uttalanden om bäckenbottenfunktion utifrån vad en personlig tränare upplever sig känna utifrån magen på en kund. Jag hävdar att lika lite som jag kan undersöka någons korsbandsfunktion genom att känna på axeln, så kan dessa känna bäckenbottenfunktionen genom magen. Det är en helt och hållet icke-adekvat bedömning för dig som har bäckenbottenbesvär!

Att prata om generell bäckenbottenfunktion

Däremot är jag alltid OTROLIGT glad och tacksam för när kollegor, kroppsterapeuter, personliga tränare eller andra instruktörer pratar om bäckenbotten med sina patienter eller kunder. Jag hävdar alltså inte att bäckenbotten-området bara är ”mitt”. Utan snarare tvärt om – vi måste bli så många fler som pratar om dessa frågor!

Våga fråga!

Du kan inte kan uttala dig om någons bäckenbottenfunktion utifrån maganspänning. Däremot kan du uttala dig desto säkrare om du bara vet vilka frågor du ska ställa. Frågorna är privata och potentiellt känsliga, men det är oftast bara känsliga för dig som är frågeställare. Det kommer aldrig som en överraskning för personen du jobbar med att du vet att hen kissar, bajsar eller har sex. Du kanske tänker att dessa känsliga ämnen ligger utanför ditt yrkesområde. Ja, kanske? Men då måste du acceptera att du inte ska jobba så mycket med bäckenbotten. Du kan inte få det ena, utan att ta det andra.

Påminn din patient/kund om att de inte behöver svara om de inte vill. Svaren kan vara otroligt viktiga för att du ska veta hur du ska anpassa den fysiska träning du går igenom med personen ifråga. Svarar personen ”JA” på två av de blå frågorna bör du också rekommendera personen att söka hjälp hos en fysioterapeut/sjukgymnast riktad mot kvinnors hälsa.

Du som jobbar inom friskvård

Hur ofta tänker du på huruvida de övningar du rekommenderar kan ge en kvinna urinläckage eller möjligen bidra till ett framfall? Hur skulle du veta om så var fallet? Jag kan garantera: de flesta kommer inte ta upp detta med dig spontant. Om du INTE tänker på dina klienters förmåga att använda bäckenbotten som en del i träningen kan du mycket väl råka förvärra någons symtom utan att ens veta om det själv.

Hur du kan identifiera en bäckenbottendysfunktion!

Kolla av dina kunder med följande frågeformulär.

Angående vikt så är BMI relaterat till bäckenbottendysfunktion på gruppnivå.

Får du ja på flera av frågorna behöver du rekommendera din klient att uppsöka en bäckenbottennischadfysioterapeut.

Det kan vara värt att ta lite administrativ tid och ringa runt till de rehabmottagningar som finns i närheten av där du jobbar. Fråga vart och till vem du kan hänvisa dina klienter vid behov. Det kommer löna sig för dig i slutänden! Vi från vårt håll vill otroligt gärna rekommendera våra patienter fortsatt friskvårdsträning hos kunniga personer ute i träningsbranschen. Du kan också hitta en del av oss här.

Inlägg på samma tema:

Och på tal om detta..

Om du är en professionell som jobbar med kvinnor och behöver veta mer om allt detta, så vill jag rekommendera:

Vad ska jag göra efter min förlossningsskada?

Jag fick ett tips om att skriva om alla saker man kan/ska/bör göra när man fått en förlossningsskada. Som när det gäller många andra inlägg så tänker jag inte ensam, utan jag bad några i Facebooksgruppen ”Förlossningsskadad – du är inte ensam” att tänka med mig. Alla tips här kommer inte vara aktuella för alla, men det kan ändå vara en hjälp!

Först av allt vill jag också tipsa om ett gäng inlägg jag skrivit tidigare:

Ta reda på vad som hänt dig

Det kan verka lockande att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att en skada skett. Men läs genom dina journaler, be att få dem förklarade för dig. Be att få skadan utpekad på en anatomisk modell och be att få namn på de strukturer som skadats. Läs patientinformationen och en massa annan viktig information om din skada på backenbottenutbildning.se. Kunskap är makt!

Se över möjligheten till sjukskrivning

Det är många som får höra att man inte kan bli sjukskriven efter förlossning, och det kan säkert stämma i en del fall. Men om du inte kan utföra de uppgifter du faktiskt har som föräldraledig (läs: ta hand om barnet) så ska du inte heller vara föräldraledig. Prata med läkaren på BB, på barnmorskemottagnignen eller på vårdcentralen för att bli sjukskriven.

Läs noga igenom din journal

Det här är en av de punkter som kommer från tips från flera andra förlossningsskadade. Kolla att det som står i din journal stämmer. Det är alltid lättare att få journalen rättad när det gått bara kort tid efter förlossningen. Har de missat att skriva in något viktigt, eller upplever du att din journal inte stämmer med din upplevelse av förloppet – kontakta kliniken där du födde. Att det står rätt i journalen och att alla viktiga delar är beskrivna är viktiga för de kommande två punkterna.

Anmäl till din gravidförsäkring

Om du hade en betalversion av en gravidförsäkring kan du anmäla din förlossningsskada dit. Om du fick stanna länge på sjukhus kan detta också vara en sak du kan få ersättning för.

Anmäl skadan till LÖF

LÖF är ”Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag” och de kan ge ersättning om din skada klassas som vårdskada. Vi är många som anmält dit som bara fått svaret att ”förlossningsskador är förväntade och normala utfall av vaginala förlossningar”. Men vi är också ganska många som inte riktigt är nöjda med detta svar. Oavsett – anmäl dit och se vad som händer.

Kontakta klinikchefen

Om du vill lämna feedback eller klagomål på den vård du fick kring förlossningen eller efteråt ska du i allra första hand kontakta kliniken. Du kan ringa eller skriva brev. Om du vill ha hjälp eller stöd i att ta kontakt med kliniken kan du kontakta Patientnämnden i ditt landsting/din region. Googla patientnämnd och regionen så kommer du hitta.

Anmäl till IVO

IVO har ansvar för allvarligare händelser där du som patient fått permanenta besvär. Ganska många förlossningsskador kan alltså räknas till de skador som ska anmälas till IVO. IVO är en tillsynsmyndighet och har som mål att göra vården säkrare och bättre.

Boka uppföljningsbesök

Eftervården är inte alltid helt hundra, även om det faktiskt håller på att bli bättre. Men du kan behöva ligga på lite själv. Börja med att boka efterkontrollen hos din barnmorska. Boka en tid hos en bäckenbottenfysioterapeut, kolla listan här. Har du behov utöver detta, be kliniken där du födde att fixa en läkartid åt dig. Det kan också finnas möjlighet till samtalsstöd eller kuratorskontakt, antingen via Kvinnokliniken eller vid BVC.

Gå på besök utan bebis/med sällskap

Det här naturligtvis olika för olika individer. Men ett tips är att gå på viktiga vårdmöten utan bebis, ha kanske med dig någon som kan vänta med bebisen i väntrummet. Och ta med en anhörig eller nära vän som kan vara med och vara vid svåra vårdbesök – någon som kan lyssna och hjälpa till att komma ihåg, som kan ställa frågor och vara krävande om du inte orkar vara det.

Gå med i Facebookgruppen

Det finns alltså en fantastisk Facebookgrupp för förlossningsskadade – gå med där och njut av systerskapet!

Ha tålamod

I många fall blir symtomen lättare och lättare med tiden. Se till att inte överbelasta din bäckenbotten, vila när du behöver och ta hjälp. Ha tålamod och försök att inte katastroftänka. Många symtom blir mycket lättare med tiden. Det som inte blir bra ska du söka vidare för. Då ska du istället för att ha tålamod bli en besvärlig patient.

Fler tips eller måsten?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Cauda Equina-påverkan vs förlossningsskador

Det här inlägget är ett tänkar-inlägg. Jag har gått och funderat på en grej ett tag, och skriver inlägget helt enkelt eftersom jag hade velat höra fler personers tankar om ämnet. Jag har inga tydliga slutsats-åsikter om ämnet än.

Bakgrunden till min tankar

När man som fysioterapeut (och läkare) pratar om akut ryggsmärta och diskbråck så har vi ett gäng symtom som hamnar under ”röd flagg”. Det betyder att det är något i personens historia eller upplevelse som gör att vi ska dra öronen till oss, och inte bara skicka hem med alvedon och säga ”det går över” och ”gör den här och den här övningen”. (Eller vad man nu rekommenderar för behandling…) Utan vissa saker tyder på annan sjuklighet och kräver andra insatser.

Cauda Equina är en ”röd flagg”

Cauda equina betyder hästsvans på latin och det är namnet på den svans av nervtrådar som fortsätter längst ner i ryggen där ryggmärgens tar slut. Dessa nerver går till underlivet och urinblåsan. Om du vid ett stor diskbråck eller på grund av annan orsak får skada på dessa nerver kan det leda till problem med blås-tarm eller sexualfunktionen. Ett diskbråck som ger upphov till cauda equina-syndrom skall opereras genast, helst inom åtta timmar, eftersom nervskadorna annars kan bli bestående.

Kirurgi för diskbråck eller ryggsmärta är något ganska ovanligt och något man helst undviker i de allra flesta fall. Dels på grund av att operationer alltid innbär risker, men också för att ryggkirurgi sällan gör något underverk för just smärta. Att man opererar ett diskbråck typ direkt vid cauda equina-påverkan är alltså på grund att man vill vara oerhört försiktig med personens funktioner i underlivsregionen.

Varför är man så hänsynsfull till blås-tarm och sexualfunktionen?

Jag är alltså inte dett dugg frågasättande till att man är så noga med att försöka bibehålla blås-, tarm- och sexualfunktionen vid Cauda Equina-påverkan. Missförstå mig inte. Men. Varför finns inte samma ”röd flagg”-system vid förlossningar? Varför väljer man en förhållandevis riskfylld kirurgi framför att riskera underlivsfunktionerna när det gäller diskbråck, men man vill ofta till varje pris undvika ett kejsarsnitt (trots att underlivsfunktionerna kan stå på spel) vid en förlossningssituation? Vad är den stora skillnaden? Berätta för mig, är det mycket mycket värre/mer riskabelt med ett kejsarsnitt jämfört med diskbråckskirurgi?

Vad man kan få för symtom av Cauda Equina:

  • Blåsöverfyllnad och överflödsinkton
  • Förlust av blåskontroll eller nedsatt känsel av att behöva kissa, svag stråle
  • Nedsatt känsel i underlivsregionen
  • Analinkontinens

Låter det här bekant? Jag tycker att det låter väldigt likt ett gäng förlossningsrelaterade symtom…

Är det skillnad?

Läs den frågan med en öppen nyfikenhet nu. Alltså: Är det skillnad på allvarlighetsgrad och livskvalitets-nedsättning för restsymtom av Cauda Equina och på symtomen efter en förlossningsskada? Jag har aldrig träffat någon med restsymtom från Cauda Equina, så jag vet inte. Men om det inte är det – HUR kan attityderna vara så olika?

Undvika operation till varje pris?

Indikationen för sugklocka och akuta kejsarsnitt kan vara ganska lika, det handlar ofta om att det börjar bli ett knepigt läge där bebisen inte mår riktigt bra och där förlossningen inte går riktigt framåt så som man behöver. En sugklocka ökar risken ganska drastiskt för bäckenbottenskador och följdsymtom med nedsättning av blås-tarm och sexualfunktion. Ändå viftas det inte med ”röd flagg” och ändå får man fortsätta med sugklockeförlossningar, trots att risken för att ge mamman bäckenbottenskador och en rad blås-, tarm- eller sexualfunktionsrelaterade symtom ökar drastiskt. Eftersom man ofta vill undvika kejsarsnitt till varje pris.

Missförstå mig inte

Jag tycker inte att man ska besluta om akuta kejsarsnitt alldeles för lättvindigt, och till höger och vänster. Det finns risker med det också. På samma sätt som jag håller med om att det finns ”gula flaggor” för akut ryggsmärta, som absolut inte ska leda till rygg-kiurgi. Men är det så att underlivsfunktionerna prioriteras HELT OLIKA beroende på vilket anledning du söker sjukvården? Om det är så, är inte det lite konstigt?

Jag har inte tänkt färdigt

Så dela gärna med dig av dina tankar kring ämnet!

Bäckenbotten under ägglossning

Varför känns mitt framfall värre när jag har ägglossning? Varför läcker jag mer under ägglossning? När jag tränar känns min bäckenbotten mer svajig under ägglossning – varför? Alla dessa erfarenheter och frågor ska jag försöka ge en kommentar idag.

Jag kan inte säga att jag ska ge ett svar.

För så här är det: Jag kommer ge ett resonemang utifrån min erfarenhet och utifrån forskning. Grejen är att forskningen om ägglossning och bäckenbottensymtom specifikt är väldigt sparsam, alltså har jag fått hoppa några steg och läsa forskning om hur ägglossning påverkar andra områden i kroppen. Framförallt har jag då hämtat inspiration från forskning på idrottskvinnor. Jag tror att resonemanget är logiskt överförbart, men ändå. Det finns ett stort glapp, och det är ändå ett gap mellan idrottsaktiva kvinnors knän och kvinnor med bäckenbottendysfunktions symtom under ägglossning. Ni kommer förstå när ni läser.

Stödjevävnad

Främre korsbandsskador drabbar I högre utsträckning kvinnor och flickor än män och pojkar, vilket gör att man länge misstänkt en hormonell delorsak. Man har undersökt relationen mellan östrogen, progesteron och relaxin i förhållande till dessa skador och svajigheten i främre korsbanden. Östrogen och progesteron ligger som lägst under mensen. Östrogen ligger som högst runt ägglossning och progesteron har sin höjdpunkt efter ägglossning och innan mens. Speciellt östrogen verkar kunna ha ett samband mellan stödjevävnads laxitet. Laxitet betyder ungefär ”slapphet”. På grund av denna ökade slapphet verkar det alltså finnas en statistisk ökad risk att drabbas av en främre korsbandsskada under tiden strax innan och under ägglossning. Hormonella preventivmedel som tar bort ägglossning kan minska risken.

(Det är ändå viktigt i sammanhanget att korsbandsskador inte är något som sker liksom oprovocerat, utan det krävs ofta en kombination av rörelser mer inåtrotation, framåtglidning och ett rotationsvåld som sätter extrem press på det främre korsbandet. Man föreställer sig att ökad slapphet i korsbandet ger utrymme till ökad rörelse och ökar risken för skada.)

Neuromuskulära kopplingar

En annan hypotes om varför förekomsten av korsbandsskador skiljer sig åt mellan män och kvinnor har att göra med hur de neuromuskulära kopplingarna påverkas av hormonella ändringar. Man har i vissa studier observerat kvinnor som fått hoppa på olika standardiserade sätt och sett att landningsmekaniken skiljer sig åt mellan perioderna i menscykeln. I andra studier har man inte sett några sådana samband alls, och man verkar oftare landa i att sambandet nog är rent hormonellt och har med vävnadernas stabilitet att göra. Man har sett siffror upp till en tioprocentig förändring av främre korsbandsslapphet under menstruationscykeln

Generell hållning och muskelpåverkan.

När det kommer till generell hållning och stabilitet så finns det en definition som lyder “Postural stabilitet är en individs förmåga att hålla tyngdpunkten stabil inom vissa gränser. Gränserna utgörs av den största distansen i någon riktning som kan kroppen kan lutas från tyngdpunkten utan att ramla.” Östrogen påverkar hela kroppens posturala stabilitet genom musklernas spändhetsgrad och stödjevävnadernas stunsighet/slapphet, och under ägglossning är kroppens förmåga att hålla sig stabil och i balans något sämre. Hormonernas påverkan på muskelstelhet är inte lika utforskad, men det verkar som att det i detta finns individuella variationer och dessutom skillnader mellan olika muskler i kroppen. Det är inte alltid möjligt att separera muskler från stödjevävnad. Musklernas stelhet kan påverkas direkt av omkringliggande stödjevävnad, även om det inte blir någon påverkan på muskelfibrerna i sig.

Bäckenbotten ÄR inte det främre korsbandet

Nu fattar ni det möjliga logiska glappet va? En bäckenbotten är inte ett korsband. Och jag kan inte med förvissning påstå att det som händer under ägglossning i främre korsbandet eller för all del mer generaliserat i kroppen faktiskt sker även i bäckenbotten. För det finns ännu inga studier på detta. Men, utifrån min ringa mening, så kan det finnas att sådant samband. Blir det en större stödjevävnads-slapphet/-svajighet och minskad muskulär stelhet i andra ställen i kroppen till följd av hormonella förändringar under ägglossning så har jag svårt att se att bäckenbotten skulle vara undantagen. Bäckenbotten och dess närbelägna stödjevävnader brukar vara snabba på att reagera på andra hormonella förändringar. Och det ett så pass vanligt upplevt fenomen hos patienter jag möter att jag kliniskt inte kan ignorera det. Bäckenbotten skiljer sig också från många andra muskelgrupper genom att vara väldigt invecklat sammankopplad med stödjevävnad, så pass att det inte alltid är möjligt att se vad som är muskel och vad som är stödjevävnad. Även om muskelfibrerna i sig alltså inte skulle påverkas så skulle hela bäckenbotten hypotetiskt ändå kunna bli svajigare till följd av hormonernas påverkan på stödjevävnaden.

Mina gissningsbaserade svar

  • Ditt framfall känns värre under ägglossning eftersom själva vävnaderna som utgör framfallet till stor del utgörs av stödjevävnad – som blir svajigare under ägglossning.
  • Ditt urinläckage blir värre under ägglossning eftersom svajigheten i vävnaderna som omger urinröret blir större, och du får mindre stabilitet kring detta och därför har svårare att knipa emot.
  • Du upplever att bäckenbotten är mer svajig under ägglossning därför att den helt enkelt är det.

Göra något annorlunda?

I den idrottsfokuserade forskningen jag läst så diskuteras det huruvida man faktisk ska ta hänsyn till ägglossningen när det kommer till träning och tävling för idrottande kvinnor. Jag kan tänka att det också går att tänka gällande alla. Upplever du att dina symtom är värre kring ägglossningen – träna lite annorlunda just då. Lägg inte de värsta och tyngsta passen just då helt enkelt.

Referenser

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

 

Att acceptera en förlossningsskada

För någon månad sedan fick jag en personlig fråga från en vän och tillika också förlossningsskadad. Frågan löd:

 ”Känner du att du lyckats lära dig att leva med och vara okej med de skador du fick vid förlossningen?”.

Mitt svar är ja.

Jag är inte lycklig över att ha en bäckenbotten som inte fungerar perfekt, och dess dysfunktioner försätter mig ibland i pinsamma situationer. Men jag är ändå okej med det som hänt, och är faktiskt mer tacksam över det som fungerar, än bitter över det som inte fungerar. I samma veva lovade jag att skriva ett blogginlägg om detta. Inte för att jag är någon expert alls, men jag har hört mig för band kollegor, andra yrkespersoner och andra förlossningsskadade. Jag har också tagit avstamp i läsning kring en metod som är besläktad med KBT som kallas ACT, acceptance commitment therapy. Jag tänker inte påstå att just denna metod är den enda vägen att gå, men jag tycker ändå att det här med acceptans är en intressant aspekt på det här med att drabbas av livslång ohälsa.

ACT

Acceptans kan handla om att nå ett bättre välmående, trots ohälsa eller funktionsnedsättning, genom att överkomma negativa tankar och känslor. Det handlar alltså inte om att bara sätta sig ner och helt sonika ge upp kring att någonsin bli bättre, utan litegrann om ”det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.

Acceptans

Oavsett om du kan påverka ditt fysiska mående eller inte, då kan acceptans hjälpa dig att må bättre. Att inte acceptera kan vara synonymt med att fastna i tankarna på ohälsan och oroa sig mycket för det hela. Att acceptera kan vara att istället se mer nyktert på verkligheten och jobba vidare med det som faktiskt finns kvar.

Några förslag för att jobba med detta:

  • Jobba med insikten om att du kan kontrollera hur du reagerar, tänker och känner (även om du inte alltid kan kontrollera själva hälsotillståndet). Bli mer medveten om vilka känslor och beteenden som faktiskt inte hjälper dig.
  • Känn alla känslor, men stå emot impulsen att agera vidare efter de negativa. Låt inte besvären styra ditt liv.
  • Lägg märke till dina svagheter, men lägg mer fokus på dina styrkor
  • Jobba med dina förväntningar på dig själv – det är okej att faktiskt inte kunna prestera på exakt samma nivå.
  • Se om du och dina närstående kan jobba med omgivningens förväntningar på dig.
  • Formulera om dina ”viktiga värden” i livet. Se om du kan hitta vägar att ny meningoch ny känsla av tillfredsställelse.

Det handlar alltså mycket om dina strategier för att hantera kopplingar mellan känslor och tankar. Det är en fin balans mellan att anpassa sig och samtidigt fortsätta vara öppen för förbättring och förändring.

Ta hjälp

Du kan kanske inte jobba vidare med ditt mående helt på egen väg. Att hitta en psykolog, en KBT-terapeut eller en ACT-terapeut kan vara viktigt för att komma vidare. Du kan höra dig för via kvinnokliniken om det finns någon där, eller fråga på din vårdcentral.

Acceptans i relation till att få rätt diagnos

När jag frågade runt bland kollegor om det här ämnet var en av reaktionerna jag fick att detkan vara vanskligt att börja prata om acceptans inom ett så eftersatt område som kvinnohälsa. När det finns så många som har missade och defektläkta förlossningsskador som varken fått tillgång till rätt diagnos eller behandling är det magstarkt att börja prata om acceptans. Jag vill alltså poängtera att du i första hand bör få vettig diagnos och behandling. Om det ändå visar sig att något i ditt hälsotillstånd faktiskt inte är behandlingsbart, då kan acceptans vara en del av vägen framåt.

En klok förlossningsskadad tjej uttryckte sig så här:

”När jag efter 6,5 år fick min diagnos dansade jag ut i vårsolen och kände mig 10 kg lättare i kroppen. Jag hade inte förstått förrän i det ögonblicket hur fruktansvärt tyngd och ensam jag känt mig under de där åren. Insikten att jag hela tiden vetat att det var något som inte stämde och att alla de där tvivlen jag fått var planterade där av okunniga personer inom sjukvården. Alla mina problem har känts lättare att leva med sedan dess”.

Att acceptera är inte att tycka att allt är okej

Att jobba med acceptans av sin skada är att sluta att lägga kraft på att kämpa för det omöjliga. Det är inte att ge upp, eller bara köpa läget och tycka att allt är okej. En psykolog uttryckte det så här: När man känslomässigt undviker verkligheten så undviker man samtidigt möjligheten till nyorientering.

Faktorer för att landa i en acceptans

När jag frågade andra förlossningsskadade om deras väg till att landa i acceptans var det dessa svar som var vanligaste:

  • Att acceptans föregicks av att faktiskt få sörja sin förlust. Att sörja när man precis fött barn är väldigt tabubelagt eftersom man bara förväntas vara glad. Förr eller senare behöver du få ha den där sorgeprocessen.
  • Det är viktigt med rätt diagnos, behandling för det som går och också gärna en känsla av att vården kan erkänna de eventuella fel som begåtts.

Försvårande faktorer

Något som gör acceptans kring förlossningsskador svårt är att de liksom inte finns. Levatorskador ”finns” fortfarande inte ens som diagnoskod i Sverige. Att grad 2-bristningar kan ge livslånga men finns det fortfarande vårdpersonal som inte tror på. Att grad 3- och 4-bristningar ger livslånga men är mer accepterat, men det är dock fortfarande så stigmatiserat att den drabbade kanske inte ens vill prata om det. Samma är det för framfall. Funktionsnedsättningar som inte syns, knappt accepteras att de finns av vården och inte går att prata om – de kan bli svåra att förhålla sig till. Det kan vara okej för en själv att acceptera begränsningar, men det kan onekligen bli svårt att berätta om dem på arbetsplatsen eller i träningssammanhang.

Min egen acceptans

För min egen del handlade en del om acceptansen om att landa i känslan av att det inte var mitt eget fel. Och att hitta vägar att göra det som jag allra helst vill göra, och leva som jag önskar – men ibland på alternativ sätt. Och vara glad för det som funkar.

Dela gärna med er av era erfarenheter!

Stort tack till de kollegor, andra professionella och förlossningsskadade medsystrar som gett mig input till detta inlägg!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Förlossningsskadefrågor

Jag fick en bristning (grad 2) under min förlossning som syddes ihop ”för tight” vilket har resulterat i att jag knappt kunnat ha sex sen dess. Min fråga är nu hur en eventuell nästa förlossning kommer gå, om ett helt barnhuvud ska passera ut där en snopp knappt kommer in?!

Som svar på den här frågan finns ju många olika aspekter. Och till att börja vill jag ju gärna svara: Det där behöver du få hjälp med. Det kan hända att ärrvävnaden kan mjukas upp med ärrmassage så att penetration inte ska behöva göra så ont. Det kan också vara så att du fått en överspänd bäckenbotten efter förlossningen/bristningen, vilket kan leda till samlagssmärta. Detta kan också behandlas, med avslappningsövningar och egenmassage. Om detta inte räcker borde du kunna få manuell behandling av en sådan som mig. Om det inte går att ordna med dylik behandling kan ju ärrvävnaden ”fixas till” kirurgiskt. Det är ju typ en mänsklig rättighet att kunna ha fungerande samlag. Vill du kunna ha penetrerande sex och det inte fungerar så ska du kunna få hjälp med det.

Men om vi tänker utöver själva upplevelsen av sex/förlossning, är svaret ja. Slidans väggar är nästan hur töjbara som helst, det kan komma ut ett barn där. Det kan ju också komma in en snopp där, rent fysiskt. Det är ju smärtan som stoppar. Och smärtan behöver du få hjälp med. Om du känner att besvären efter den första förlossningen fortfarande påverkar dig mycket kan du be om en bedömning av en läkare, huruvida snitt eller vaguinalt verkar lämpligast. Om du skulle vilja föda vaginalt brukar ju smärtlindring under förlossning finnas tillgänglig. Är det ”bara” förlossninssmärta du oroar dig för, så tänker jag att det är ett i jämförelse mindre problem. Alltså, jag tycker att det är mer akut att lösa dina samlagssmärtor. Så får man fundera över hur ett eventuellt nytt barn ska komma ut senare. Var bor du och vilken hjälp har du fått hittills?

Hej! Jag födde barn vaginalt för fyra månader sedan, fick en bristning grad två som har läkt fint. Har märkt att sedan jag födde barn så är det annorlunda att kissa. När jag kissat klart måste jag vänta ett par sekunder innan jag kan klämma ut det sista. Det skvätter också mer nu än innan förlossningen. Inget som är ett jättestort problem men är nyfiken på vad det beror på. Har hört om andra som berättat liknande.

Blåstömningsbesvär efter förlossning kan bero på att blåsan blev lite bortskämd av att ha ett barn som tryckte på sig, under graviditeten. Det saknar helt enkelt det där extra lilla trycket och kan därför ha svårt att tömma sig helt. Men besvär att tömma ut det sista kan också hos vissa vara ett symtom på en cystocele. Jag brukar rekommendera att du kissar klart, sedan böjer dig framåt, åt höger och åt vänster för att rent mekaniskt tömma ut det sista. Då brukar blåstömningen vara klar sedan. Hjälper inte detta ska du söka dig vidare, förmodligen till en uroterapeut i första hand.

Att det skvätter mer brukar höra ihop med att inre blygdläpparna ändrat utseende något. Det är blygdläpparna som styr strålen.

För mer relaterad läsning: Jag har skrivit mer om blåsbesvär efter förlossning här, samt om blygdläppar här.

Jag funderar över skador på levator ani. Tycker mig förstå av dina tidigare inlägg att man kan man ha det utan att överhuvudtaget ha några symptom/besvär, stämmer det?

Kvinnor kan ha alla möjliga sorts gynekologiska diagnoser utan att veta om det. Är något inte ett problem rent symtommässigt så räknas det liksom inte som ett problem (obs, pratar inte här om så kallade tysta sexuellt överförbara sjukdomar som riskerar att göra kvinnor infertila ect). Levatorskador ökar risken för framfall på sikt och man tror alltså att det drabbar upp emot 20% av alla vaginalt förlösta kvinnor. Den insikten gör att jag ibland blir fundersam över att fler och fler kvinnor börjar träna riktigt tung och explosiv träning utan att ha fått en bedömning av sin bäckenbottenfunktion. Jag tror inte att jag generellt vill rekommendera kvinnor att vara försiktiga, men däremot är jag ganska ofta kritisk till hur lite träningsbranschen vet om bäckenbotten. Det vore ju bra om de kvinnor som faktiskt känner av tung träning i sin bäckenbotten får adekvata råd.

Sugklocka och tång ökar ju bland annat risken för sfinkterruptur, men finns det saker/moment/parametrar som ökar risken för att sugklocka behöver användas, om ni förstår vad jag menar?

Jag är inte helt säker på att jag kan svara på vad som ökar riskerna, eftersom allt går ihop med varandra här. Men indikationerna på att använda sugklocka är:

  • Utdraget utdrivningsskede
  • Uttröttad mamma
  • Hotande syrebrist hos barnet.

En förlängd andra fas och en uttröttad mamma handlar ofta om en brist på progress, och som jag kan läsa mig till sker detta av olika anledningar:

  • Bebisen är stor och har svårt att röra sig genom förlossningskanalen
  • Bebisen har inte optimal position till att börja med
  • Förlossningskanalen är för liten
  • Livmoderns kontraktioner är för svaga.

Vissa säger att det handlar om någon av ”Tre P”:

  • Passenger (infant size, fetal presentation [occiput anterior, posterior, or transverse])
  • Pelvis or passage (size, shape, and adequacy of the pelvis)
  • Power (uterine contractility)

Stora barn, trångt bäcken och ren och skär utmattning efter en lång förlossning verkar vara några av riskerna i kombination.

Om man inte kan peka på en specifik orsak till sfinkterruptur (alltså inte sugklocka, stort barn osv) innebär det då att man helt enkelt har en högre benägenhet att spricka och att risken att det sker igen är större?

Som du ser i tabellen ovan finns en lång rad riskfaktorer för att få en bristning. Att vara förstföderska är alltså en av de kända riskfaktorerna, och den kan alltså räcka om oturen är framme. Det kan indikera att risken är lägre andra gången, men dina individuella riskfaktorer behöver du diskutera med en barnmorska! Mer om risken att spricka igen vid en efterkommande förlossning har jag skrivit här.

Är det samma riskfaktorer som påverkar en eventuell andra sfinkterruptur om man haft en tidigare, som när man är förstföderska?

Ja, förutom att du inte är förstföderska är det samma saker som påverkar vad jag kan förstå.

Jag har en fråga om återhämtning vid sfinkterruptur året efter förlossning: Är det större risk att en person som under det första året efter förlossningen har besvär av sin sfinkterruptur blir ”sämre” återställd på lång sikt, jämfört med en person som blir symtomfri innan barnet har fyllt ett år? Alltså, skulle den långsiktiga prognosen kunna tänkas bli sämre för en person som upplever symtom av skadan under lång tid?

Svaret som jag ger här nu är ju liksom baserat på statistik och forskning på gruppnivå, så ta nu inte detta som att ”såhär kommer det bli för dig”. Vi vet ingenting om personerna bakom forskningen, om de har tränat bäckenbotten mycket, om de fått bra hjälp från vården och om hur deras situation i övrigt sett ut. Men:

De som har en större skada (3c eller grad 4) har sämre utfall vad gäller återhämtning än de med mindre sfinkterskador (grad 3a och 3b). Detta gäller främst symtom som anal inkontinens (vilket oftast innebär gas-läckage och så kallad soiling). Anal-läckage 9 månader efter förlossningen är en prediktor för bestående besvär.

Majoriteten av de kvinnor som är symtomfrita från anal inkontines vid en tidig uppföljning fortsätter att vara det upp emot tre år och de flesta som har symtom kort efter förlossningen får avklingande symtom under det första året. De procent som har kvarvarande anal inkontinens har ofta en bestående skada på ändtarmssfinktern, och detta påverkar livskvaliteten till det sämre.

En svensk studie som följt kvinnor 10 år efter en förlossning med sfinkterskador kom fram till att gas-inkontinensen hade ökat hos de kvinnor som fött fler barn vaginalt efter skadan. Kvinnor med lägre grad av sfinkterskador (grad 3a och 3b) hade bättre bäckenbottenfunktion än de med de större skadorna (3c= skada in till den interna sfinktern och grad 4=skada rätt igenom till analslemhinnan). Det som verkar höra samman med större grad av problem 10 år efter skadan var tunn perinealkropp och skada ända in i den interna sfinktern.

Referenser

Klipp vid förlossningar

Episiotomier

”Jag skulle gärna vilja läsa mer om klipp vid förlossning. I vilken kategori faller detta inom vården? Operation/skada/bristning? Hur påverkas bäckenbotten av detta? Hur ska en tänka kring återhämtning och rehab efter ett klipp?”

Den här frågan ställde en läsare, och jag ska försöka svara!

Vad är ett klipp?

Ett klipp är en åtgärd som sker under vissa vaginala förlossningar om det blir bråttom med att få ut barnet eller om det uppstår något krångel när barnet ska komma ut. Förr i tiden gjorde man ofta klipp för att minska risken för större skador och för att man trodde att klipp läkte bättre än spontana bristningar. Klippen fick med tiden riktigt dåligt i rykte när man insåg att de inte riktigt uppfyllde sitt syfte. Sedan dess har användandet av klipp minskat, men framförallt har utförandet också förändrats. Nuförtiden sätts klippen oftast snett åt sidan. Om vaginalöppningen i riktning mot ändtarmen är ”klockan sex” sätts klippet 45-60 grader åt sidan, alltså runt omkring ”klockan 4” eller ”klockan 8”. Vid förlossningar där man använder sugklocka kan ett klipp minska risken för sfinkterskador, men annars finns ingen evidens för att klipp minskar risken för större skador.

Hur kategoriseras ett klipp?

Ett klipp motsvarar oftast en grad 2-bristning då det både involverar hud och muskler.. Ett klipp är en förhållandevis stor skada som kan ge problem om den inte sys rätt. Du ska få bra med bedövning både innan ett klipp och när klippet sedan sys. Ett klipp kan också vara svårare att sy ihop bra och ge upphov mer ärrbildning än en spontan bristning.

Hur påverkas bäckenbotten av detta?

Det är som vid andra bäckenbottenskador – det beror på. Om du fått ett klipp med rätt vinkel, som sytts ihop bra och som läkt fint behöver du inte lida alls av ditt klipp i efterhand. Men ett dåligt sytt klipp med mycket ärrvävnad kan ge problem.

Återhämtningen efter ett klipp

Återhämtningen efter alla vaginala förlossningar är otroligt individuell. Det en kvinna förstås allra helst kan önska sig en är en vaginal förlossning utan vare sig klipp eller bristningar. Värk och samlagssmärta är några av komplikationerna som kan uppstå av stram ärrvävnad. Om musklerna inte sys bra efter ett klipp kan du även få funktionsbortfall i dessa muskler i bäckenbotten. Då blir du svag, kan inte knipa dig starkare och kan få symtom såsom nedsatt förmåga till orgasm, öppenhetskänsla och kortare mellangård.

Generellt skulle jag ge samma råd till en klippt nyförlöst kvinna som till en kvinna med en förlossningsbristning samt mina mer generella råd om återhämtning och rehab efter graviditet.  För att förstå hur själva skadeläkningen går till rekommenderar jag denna inläggsserie: Serie om muskelskador.

Om det inte känns bra efter första tidens återhämtning då?

Om får besvär av ditt klipp som inte går över under det första halvåret-året efter förlossningen kan du söka vidare hjälp. Då behöver man undersöka om alla dina muskler sitter där de ska och om ärrvävnaden ser okej ut. Det går att i efterhand sy ihop muskler som inte lagades vid förlossningen genom en ny operation.

Referenser:

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Bäckenbotten, anspänningsgrad och förlossning

”Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada”

”Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten?”

”Varför blir överspänd muskler svaga?”

”Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning?”

Det trillar med regelbundenhet in frågor som dessa, och jag tänkte samla dem och ge ett så enkelt och tydligt svar jag kan.

Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada?

Att smärtlindra bäckenbotten med pundendusnervblockad  är en metod som används under och efter vaginala förlossningar och vid mindre operationer. Bäckenbottens hela känselinput kommer från pundendusnerven, vilken kommer ut från korsbenet. Nerven grenar sedan ut sig till klitoris, bäckenbottenmusklerna, blygdläpparna, vaginalöppningen, mellangården och analsfinktrarna. En blockering av nerven gör att varken motoriska eller sensoriska signaler går fram. Metoden kan därför användas vid förlossningens senare steg för att lindra smärtan eller för att hjälpa bäckenbotten att slappna av. Det tar ungefär 5-10 minuter innan full effekt uppnås och lindringen håller sedan i 20-60 minuter.

En komplikation av blockaden kan vara att krystfasen förlängs eftersom kvinnan kan ha svårt att trycka på med bäckenbotten. Det finns dock studier som tyder på att både pudendusblockader och epiduraler kan verka skyddande mot levator ani-skador. Detta talar för att en smärtlindrings-inducerad avslappning i bäckenbotten kan öka tåligheten för passiv stretch, och därför skydda mot skada. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men nyare studier verkar inte längre påvisa samma samband. Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Ifall epidural ger mer utdraget förlossningsförlopp är fortfarande lite osäkert, det kan ju vara så att epiduraler också ges till kvinnor med långdragna förlopp för att de ska orka med. Behovet av dylik  smärtlindring som ska föregås av en vettig analys av förloppet, behovet och möjliga risker med behandlingen. Precis som med allt annat.

Något som är intressant i sammanhanget är det  kommersiellt tillgängliga redskapet ”epi no” eller ”ani ball” som används för att töja ut vagina de sista veckorna av en graviditet. Forskningen är trevande kring detta, och absolut inte samstämmig. Jag själv skrev ett förhållandevis kritiskt inlägg om ämnet här. Men en del tänker  att en uttöjning av bäckenbotten innan förlossning hjälper till och minskar risken för skada.

Knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Varför blir överspänd muskler svaga?

Här vill jag ta avstamp i lite teori kring spända muskler och tonus. Tonus är begreppet vi använder för anspänningsgrad i muskler i vila, och hyper- och hypotonus anger en över eller underspänning. Hypertonus är normalt ett sjukligt tillstånd som vi använder mest i sammanhang som har att göra med neurologisk sjukdom, där nervsystemets styrning av musklernas grundspänning  är felaktig. Detta ses hos Parkinson-patienter som får kugghjulsliknande rörlighet eller hos personer med cerebral pares som får spastisk och ofrivilliga rörelser. Bäckenbottens överanspänning är inte alls neurologiskt betingad på samma sätt hos de allra flesta, utan handlar mer om en överaktivitet i musklerna som är omedvetet viljemässig. I en fysioterapeutisk vardag benämner vi ofta muskler som överspända, förkortade, strama  och ibland överaktiva. Det behöver inte vara alls samma sak. En bäckenbotten som är överspänd är ofta aktivt spänd, medan strama muskler på lårets baksida mer är för korta och gör ont vid stretch.

Om tonus har att göra med muskelns anspänningsgrad i vila, har ”stramhet” mer att göra med muskelns passiva längd. En muskel med normalt tonus har en lagom anspänningsgrad i vila och kan viljemässigt spännas och anpassa sin anspänning efter kravet som läggs på den.  Du kan alltså tala om för din muskel att ”starta” och ”stoppa”, med en adekvat kraft i den aktuella aktiivteten. För högt tonus medför att din muskel kanske varken kan ”starta” eller ”stoppa” i och med att den redan håller på att jobba för fullt, även om du är i vila. Och eftersom den kör på ständigt, kanske den heller inte har något utrymme att anpassa sin spänningsgrad till aktiviteten du sysslar med.

Tonus

Hos en frisk person med ett välfungerande nervsystem (dvs de flesta av oss) bör bäckenbottens vilotonus vara avslappnat i liggande läge, med en viss låggradig grundaktivering så snart vi sätter eller ställer oss upp, och en mer höggradig anspänning när vi gör något mer högintensivt.

Hos personer med smärttillstånd, som har varit med om smärtsamma samlag eller av annan mer eller mindre känd orsak kan bäckenbottne liksom ”haka upp sig” på att stänga till alla kroppsöppningar. Ständigt och jämt. Då blir det en höggradig anspänning när det inte är adekvat att ha en sådan, utan de kanske finns både i vila och som grundaktivering.

Överspänd bäckenbotten

En överspänd bäckenbotten kan orsakas av en rad olika orsaker, ofta som ett försvar mot trauma eller smärta. Det händer också att vi inte kan veta om överspändheten är orsak eller verkan till ett smärttillstånd.

Om du aldrig släpper ner bäckenbotten mellan knipen, eller alltid går omkring med din bäckenbotten för högt anspänd, kan du ”knipa dig till en överspänd bäckenbotten”.

För att muskler ska fungera optimalt behöver de vara både starka och flexibla. En muskel som generellt är okej stark men överspänd kommer funktionellt sett att verka som en svag muskel. Flexibiliteten för att hantera buktrycksökning, lägesändringar och olika aktiviteter blir nedsatt så att muskeln inte reagerar på ett adekvat sätt. Därför kan en överspänd bäckenbotten ge upphov till viss inkontinens eller överdriven känsla av kissnödighet, svårt att tömma tarmen eller göra att samlag blir smärtsamma. Ibland är vaginism, vestibulit och vulvodyni åkommor som hör ihop med ett för högt grundtonus i bäckenbotten, men det är ofta inte enda besväret.

En överspänd bäckenbotten behandlas inte i första hand med knipövningar, utan med avslappning och ibland triggerpressur.

Överspänd bäckenbotten ökad risk för skador?

Forskningsmässigt sett verkar det inte som att bäckenbottens styrka påverkar utfallet av förlossningen. Både kring myten att en ”stark bäckenbotten kan försvåra förlossningen” och studierna som gjorts, så tycker jag dock att det finns en viss begreppsförvirring. En stark bäckenbotten underlättar kanske förlossningen, men gör en stram/spänd bäckenbotten verkligen det? Varför skulle annars pundendusnerv-blockader minska risken för skador?

Att ha en stark bäckenbotten kan kanske antingen underlätta eller försvåra en förlossning. Bäckenbotten är den muskelplatta som lyfter ändtarmen, vagina och urinblåsan. När du föder måste musklerna i bäckenbotten slappna av, för att låta barnet passera genom vaginalkanalen. Att ha en stark bäckenbotten ger ingen motsättning mot att kunna slappna av under en förlossning. Men en överspänd bäckenbotten som du inte riktigt kan reglera ner spänningen i, kan möjligen försvåra.

Kvinnor med högre viloaktivitet i bäckenbotten kan få en längre krystfas än de som kan reglera ner spänningsgraden i bäckenbotten enligt den enda studie jag har hittat som fokuserat på just detta. Det finns en rad studier som inte påvisar något samband mellan en stark bäckenbotten och en svårare förlossning. Observera alltså att vi särskiljer mellan starka och överspända bäckenbottnar!

Det här är alltså ett långt resonemang men mycket få tydliga  svar.

  • Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Jag tror att det är fördelaktigt att aktivt slappna av i bäckenbotten under förlossningen, ja.
  • Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada? Ja, eventuellt kan smärtlindring minska risken för levatorskador.
  • Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Om du under en längre tid spänner din bäckenbotten alldeles för mycket, ja.
  • Varför blir överspänd muskler svaga? De blir funktionellt sett svaga på grund av att de är oflexibla.
  • Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning? Vi vet inte.

Berätta oändligt gärna hur du som läser tänker!!

Referenser

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Veronicas historia

Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.

Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!

Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en ”rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…

När märkte du först att det var något som inte stämde?

Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha samlag eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och ”acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha samlag utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.

Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?

Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet?  Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick ”för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en ”vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.

När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?

Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden ”så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…

Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?

Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.

Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?

Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Bäckenbottenfunktion genom livet

Bäckenbottenfunktion genom livet

Hur förändras bäckenbotten under livet?

Bäckenbottendysfunktion är ett samlingsbegrepp för ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens, överaktiv blåsa, framfall och analinkontinens. Enligt en svensk studie på 5000 kvinnor har 46 % av alla kvinnor som fött barn någon eller några av de olika symtomen för bäckenbottendysfunktion. Vad som påverkar utvecklingen av bäckenbottendysfunktion är naturligtvis väldigt individuellt.

Schematiskt kan påverkansfaktorerna påvisas ungefär så här:

Den här modellen förklarar dock inte varför en viss individ drabbas av bäckenbottendysfunktion och visar inte heller de olika faktorernas olika dignitet i påverkansflödet.

Bäckenbottendysfunktion kan också visas mer schematiskt över ett livsspann.

Fas ett står här för predisponerande faktorer som bäckenbottenmuskeltillväxt och troligen även genetik. Fas två står i första hand för förlossningar, operationer och trauman som kan påverka bäckenbotten negativt.  Fas tre för faktorer som påverkar på sikt så som ålder, klimakteriet och livsstilsfaktorer. Dessa livsstilsfaktorer är bland annat tungt fysiskt arbete och tung belastning i form av övervikt.

Nu är detta en kurva som också visar att bäckenbotten återhämtar sig ” normalt” från en vaginal förlossning efter en mer akut dipp nedåt vad gäller funktion. Ordentliga muskelskador vid förlossning som inte lagas korrekt kan naturligtvis innebära att dippen blir mer permanent och förändrar kurvans förlopp. Detta innebär att den inte kommer upp till sin förväntade nivå utan ligger kvar vid dippen och går ner därifrån. Beroende på skadans art så kan också dippen bli så pass djup att den kommer ner till det röda strecket, vid tröskeln för symtom.

Bäckenbottenfunktion genom livet

Det är mycket som kan påverka vår bäckenbottenfunktion till det sämre, men skador kring förlossning är ju den stora avgörande faktorn. Visst blir det tydligt när vi ser på det såhär? Hos oss alla kommer bäckenbottenfunktionen bli sämre när vi blir äldre. Detta är anledningen till att jag ofta är FÖR kirurgi, alltså att laga de bäckenbottenmuskler som går att laga om de inte blev lagade efter att de gått sönder vid en vaginal förlossning. För att du troligen behöver allt stöd och all muskelfunktion du kan ha när du blir äldre. Du kanske klarar dig hyfsat när du är ung, men efter klimakteriet har bäckenbotten sämre förutsättningar.

Referenser:

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!