Kategori: Förlossningsskador

Förlossningsskador

När förlossningen ger dig en skada

Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.

Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.

Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.

Se även den mer personligt inriktade katetorin ”Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Jo, det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Det här är en text som jag skrev som ett svar på en ledartext i DN från några veckor sedan. En Evelyn Schreiber skrev en text som kan sammanfattas med introt

”Att som många gör nu, tala om förlossningsvården enbart i kristermer, är inte bara överdrivet och onyanserat. Det bidrar med onödig extra oro för kvinnor.”

Jag tänker att det naturligtvis finns vettiga nyanser i hennes text. Och det är såklart inte bra att _enbart_ måla upp svensk förlossningsvård som ett härke av kaos. För det är ju inte ens sant. Vi har ju enligt många parametrar faktiskt den bästa förlossningsvården i världen. Jag fattar ju också att det finns kvinnor som blir skrämda av läskiga förlossningsberättelser och medias återberättande om kris och kaos.

Men i alla fall. Jag reagerade och jag skrev ner mina tankar:

Den 1-8 juli är det internationella ”Birth Trauma Awareness week”. Som av en slump skriver Evelyn Schreiber just denna vecka om att vi måste sluta prata om förlossningsvården i kristermer. Att det är överdrivet och onyanserat och bidrar med onödig oro. Och att detta är det sista blivande mammor behöver.

Som fysioterapeut med obstetrik och gynekologi som nisch träffar jag gravida och nyförlösta kvinnor dagligen. De flesta med smärtor och besvär. De är inte få. Jag är kanske också en av dem som kan beskyllas för att beskriva förlossningsvården i kristermer. Jag driver av en Sveriges största hälsobloggar, med kvinnohälsa och förlossningsskador i fokus. Jag har själv en analsfinkterskada med livslånga men efter min första förlossning.

Jag ser det så här:

Det finns ingen stor samhällsförändring som uppkommer ur tystnad. Alla vi som talar vitt och brett om förlossningsskador och problem i förlossningsvården gör det inte av ondska och en vilja att oroa våra medsystrar. Utan för att vi vill driva på en förändring.

Låt oss tala om rädsla.

Det är minst sagt skitläskigt att vara den som berättar om förlossningsskador och anala läckage flera år efter förlossning. Det är läskigt att vara drabbad, att inte veta hur skadan kommer påverka relationen, familjen, arbetslivet och det sociala livet.

Det är såklart också läskigt att vara en födande kvinna i ett samhälle som har en förlossningsvård som beskrivs med kristermer. Men rädsla och oro kan inte vara en rimlig anledning för att samhällsdebatten om förlossningsvården ska tystna. Om vi inte lyssnar på patienter och tar deras upplevelse på allvar, hur ska vi någonsin kunna få förbättringar inom vården?

Att inte prata om baksidan med graviditeter och förlossningar är bara att blunda för ett samhällsproblem.

Det kommer inte försvinna bara för att vi låtsas som att allt är bra. Det kanske får en gravid kvinna att bli något mindre orolig. Men det gör inget bättre för den som faktiskt drabbas av förlossningsskada eller förlossningstrauma. Hon kommer bara sjunka lika djupt ner i den personliga skam- och skulddynga som kvinnor i generationerna före oss gjort.

Om vi tystar kvinnor är vi tillbaks på ruta ett.

Då är vi tillbaks på den plats där det är personens eget fel att den är traumatiserad eller förlossningsskadad. Att förneka att förlossningsskador och förlossningstrauman finns kommer bara leda till fortsatta trauman. Det finns inget annat i livet som potentiellt kan påverka resten av ditt liv på motsvarande sätt, som inte kommer med en enda varningsskylt eller finstilt text. Med kunskap kommer också kraven på en bättre vård.

Det är alldeles nödvändigt att skrämma kvinnor!

Låt oss alla prata mer om förlossningsvården i kristermer. Då driver vi tillsammans på en förändring!

Kan jag knipa med muskler som är av?

Kan jag knipa med muskler som är av?

Kan jag knipa med muskler som är av? Bör jag göra det? Bör jag låta bli?

Den här frågan är en återkommande fråga jag får från kvinnor som fått konstaterade muskelskador efter en förlossning. Ofta handlar det om att muskler gått av vid en förlossning, men inte hittats och sytts korrekt. Eller att de faktiskt syddes, men stygnen gick upp. När man vet att musklerna inte är hela i bäckenbotten – ska man ändå knipa?

Jag har hört någon gynekolog påstå att personer med missade muskelskador inte ska knipa. Jag tänker helt eller delvis annorlunda, och jag ska förklara varför.

Hur rehabiliterar man andra muskelbristningar?

En rehabprocess kan se ut ungefär såhär:

”De flesta muskelrupturer behandlas dock konservativt med rehabilitering så snart smärta och rörlighet tillåter detta.

Tidig belastning (rörelseträning) är viktig, eftersom detta stimulerar cirkulationen och därmed optimerar förutsättningarna för läkning. Till en början behandlas skadan med rörlighetsträning, därefter styrketräning med lätta vikter, för att successivt öka till tyngre vikter. Syftet är att återskapa styrka och funktionell längd i muskelns glidytor.

Stretching för att bibehålla muskelns längd anses viktigt, även om de vetenskapliga bevisen är svaga. Det är också viktigt att inte återgå för tidigt till aktivitet, t ex idrottsutövning, d v s innan muskeln har återhämtat full styrka och framför allt full funktionell längd. Risken för återfall är annars stor. Kunnig sjukgymnast bör övervaka rehabiliteringen.” (Källa)

Så, tillbaka till bäckenbottenskador.

Bäckenbotten består av ett gäng olika muskler som alla är tvådelade, och återfinns på varsin sida om mittlinjen. Om någon eller några av musklerna är av, finns det fortfarande en funktion kvar i de övriga.

bäckenbotten crope

Det som oftast är sant är att du inte KAN knipa med muskler som är av.

Muskler tar oftast spjärn från två olika fästen, för att kunna dra ihop sig i mitten och därmed alstra kraft. Bäckenbottens muskler fäster från olika delar av bäckenet, men (de flesta) fäster också i bäckenbottens nav i mellangården. Om muskelfästena i mellangården är paj efter en förlossningsbristning kommer musklerna inte ha något där att ta spjärn och alstra kraft emot. Resultatet blir: ett fjösigt knip.

Men SKA man inte knipa alls då?

Att påstå att man inte ska knipa om muskler är av i bäckenbotten är  som att säga, att om du får en muskelbristning i biceps får du inte träna de övriga armmusklerna. Det är ju rent rehabmässigt dumt. Du behöver du träna omkringliggande muskulatur för att inte i onödan förlora en massa muskelmassa/styrka. Du behöver också aktivera och använda övriga muskler för att optimera blodcirkulationen. Inför en operation brukar fysioterapeuter dessutom alltid rekommendera prehab, att du är så tränad som det bara går i det aktuella området inför en operation.

Finns det fall där man inte ska knipa?

Ja, det kan hända att det blir en muskulär obalans i bäckenbotten. När kroppen känner av att läget är förändrat kan det bli så att de hela musklerna får för sig att överkompensera för de trasiga. Detta brukar vara en automatisk kroppsreaktion. När det känns som att allting ska trilla ut går en del kvinnor och kniper hela tiden. Resultatet blir överspända muskler, som kan smärtsignalera enbart på grund av överspänning. Överspända muskler innebär också ett sänkt blodflöde. Och som jag nämnt ovan är god blodcirkulation viktig för återhämtningen efter en operation.

Sammanfattningsvis

  • muskler som är av gynnas inte av knipövningar. Du kan inte knipa trasiga muskler till att bli hela igen.
  • överspända muskler gynnas inte av knipövningar, de behöver snarare tränas att slappna av.
  • men muskler som är svaga, runt omkring trasiga muskler, kan må bra av att tränas.
  • för att optimera resultatet av en operation bör musklerna ha mycket blodflöde, och överspända muskler kan också därför behöva få en sänkt spänningsgrad.

Allt det här kan vara väldigt svårt att känna av själv.

Det är därför du behöver en bäckenbottenfysioterapeut!

Här hittar du en förteckning, men den är inte alltid uppdaterad och är dessutom beroende av att den enskilda fysioterapeuten anmält sig till listan. Du kan också ringa till rehabmottagningarna i primärvården i din närhet, det är på en sådan öppenvårdsmottagning jag jobbar. Ofta är det knipövningar som gäller, men långt i från alltid.

Vi hamnar alltså tillbaka till att individuella råd är det viktigaste vi kan ge.

En person som har vissa muskler som är av i bäckenbotten, och för övrigt svaga eller normalspända muskler gynnas av bäckenbottenträning på så vis att träningen optimerar styrkan hos resterande muskler och optimerar förutsättningarna inför en eventuell operation.

För en person som lider av överspända muskler behövs kanske snarare töjningar och avslappningsträning.

Här hittar du en förteckning, men den är inte alltid uppdaterad och är dessutom beroende av att den enskilda fysioterapeuten anmält sig till listan. Du kan också ringa till rehabmottagningarna i primärvården i din närhet, det är på en sådan öppenvårdsmottagning jag jobbar. Oftast är det knipövningar som gäller, men långt i från alltid.

Svaret på frågan i rubriken är:

Du kan inte knipa med muskler som är av, men det behöver inte heller automatiskt vara dåligt att knipa med de närliggande musklerna. Du behöver dock troligen få en individuell bedömning av din muskelfunktion och vilken slags rehab just du behöver.

Sex efter sfinkerruptur

Sex efter sfinkerruptur

Det trillade in en fråga.

Även jag drabbades av en sfinkterruptur, detta för 4 månader sen. Jag funderar mycket på det här med hur det ska gå med samlag igen och undrar om du skrivit något om det?

Jag kommer försöka svara både professionellt och personligt

Det har gjorts flera undersökningar som visar samma sak, att kvinnor som drabbats av större förlossningsskador kan må psykiskt sämre än andra. Det är också vanligt att  det tar längre tid för förlossningsskadade att återgå till att ha sex efter förlossningen. I forskningen är det inte alltid lätt att läsa om det är just penetration vi pratar om, eller om orgasm. Jag tänker att behöva tid för återhämtning handlar om både handlar om lust och funktion!

Det behöver inte handla om just nedsatt funktion

En förlossningsskada som inte blivit sydd riktigt bra kan påverka orgasmfunktionen till det sämre. Smärtande ärr kan naturligtvis också vara en störande faktor för återgång till sex. Men det är inte alltid en förlossningsskada faktiskt påverkar den fysiska sexualfunktionen. Den drabbade kvinnan kan känna ett behov av att isolera sig mot sexuella närmanden. . Oro för obehag och smärta under samlag kan göra att det blir ett hinder för att ens känna lust. En kvinna med förlossningsskador kan alltså ha minskad lust även till och med att bli hållen, smekt och rörd.  Kvinnans identitet som sexuell varelse får sig ofta en törn av förlossningen och skadan och det kan dröja innan det återgår till det normala.

Jag är medveten om att min historia inte är allmängiltig, men jag vet också att det kan vara skönt att läsa om någon annan som varit i samma siutation som en själv.

Jag och Joseph har alltid haft en bra kommunikation och en öppenhet i vårt förhållande. Vi kunde innan första förlossningen sitta och prata om det knasiga med män som inte vill se sina fruars underliv i förlossningssituationen för att de kanske skulle tappa lusten för det området igen. Vi kunde liksom förfasas över människors oförmåga att separera händelser som barnafödande och sex.

Nu ska ni få höra.

Den som sedan inte kunde få ihop den här bilden igen, det var jag själv. På BB skulle den mycket korrekta och finkänsliga läkaren göra en kontroll av det opererade området ett par dagar efter förlossningen. Jag övertalade henne att Joseph behövde få en guidad tur genom mitt ”nya” underliv eftersom jag visste att jag inte skulle våga närma mig det själv. Stackars läkaren tyckte nog att det var en av hennes märkligaste dagar på jobbet. Men det var viktigt för mig att det blev gjort. Det var sedan Joseph som fick kontrollera stygnen och sårläkningen. Jag varken ville eller vågade göra det själv!

Att spana in snippan

Det tog över en och en halv månad innan jag tog en spegel och kollade in eländet. Det fick mig att bryta ihop. Jag blev själv helt överrumplad över hur hårt det påverkade mig. Hur mycket det nog ner min kroppskänsla, självkänsla och känslan av att vara fräsch, snygg och attraktiv. Ett tag tappade jag motivationen att göra knipövningarna, allting kändes så hopplöst. Jag vill dock ändå hävda att det är viktigt att kunna titta på, känna och röra sin egen snippa. Man måste börja med att ta ansvar för sin egen sexualitet.

På återbesöket hos barnmorskan tog hon upp det här med sex

Hon sa att så länge jag ammade kunde sex vara litegrann obekvämt till följd av att slemhinnorna är torrare än vanligt. I mitt stilla sinne undrade jag om det överhuvudtaget hade potential att bli bekvämt igen. Jag var rädd. Jag bestämde mig för att det absolut inte skulle bli något omslutande sex så länge jag ammade. Jag ville liksom inte ha dubbel-obekvämt. Ont från sårområdet och torrt som tusan, hur attraktivt låter det liksom? Barnmorskan förespråkade naturligtvis andra former av sex och närhet. Problemet var bara att jag absolut inte ville. Med sfinkterrupturen försvann alla lust till sexuell närhet. Dessutom kände jag ibland att amningen krävde all hudkontakt jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Det var helt omöjligt att identifiera mig som en sexuell varelse samtidigt som jag varje dag blev påmind om the Grand Canyon i mitt eget underliv. Det krävdes att jag slutade amma (bebis ungefär 10-11 månader) innan vi var tillbaks på banan med omslutande sex som var någolunda som tidigare.

När vi väl kommit igång var det inga problem

Efter den första kaosiga tiden med kropp och bebis tyckte vi båda att samlivet fungerade bra. Jag fick ju litegrann av en ny snippa efter reoperationen jag gjorde i höstas, men när vi väl började ha sex efter 12 veckor var det inga problem då heller.

Vänta så länge du behöver.

Mitt råd är att vänta så länge som du behöver. Låt ingen pressa dig. Det är så mycket som kan låsa sig. Du behöver , utöver sfinkterrupturstraumat, verkligen inte få sexuell press från din partner eller för all del även från ”media”. Jag frågar ALLA nyblivna föräldrar jag träffar på jobbet om sex och det är VERKLIGEN typ ingen som har kommit igång med sexlivet första halvåret. Ens efter vanliga förlossningar. Behöver du vänta ett år så gör du det.

Ett boktips!

Den här boken vill jag verkligen tipsa om. (Bilden är en länk och det här är inte reklam) Den är bra för dig med samlagssmärta, men också för dig som känner ett motstånd mot att komma igång med sex efter graviditet och förlossning. Mycket i den boken skulle jag vilja att var obligatorisk undervisning i skolan!

Att vilja men inte kunna : om sex som gör ont

 

Mer om ämnet på BakingBabies:

Om sex och nyblivna föräldrar

Sex efter förlossningen; identitet, funktion och relation

Sex efter gynekologisk operation

 

SBU-rapport om prioriterade forskningsområden

SBU-rapport om prioriterade forskningsområden

Det rasslar ut intressanta rapporter! Redan för ganska länge sedan blev jag kontaktad av personer på SBU med frågan om jag ville vara med i ett arbete som de höll på med, angående prioritering av forskningsområden inom området förlossningsskador. Jag var naturligtvis jätteintresserad! Men när det väl blev dags så kände jag att jag inte hann med riktigt. Jag tog då chansen att koppla samman SBU-personerna med en annan tjej som också är fysioterapeut, förlossningsskadad och yrkesverksam inom området för kvinnors hälsa. Jag har fått lite små rapporter från henne under arbetets gång. Jag har också i jobbsammanhang stött på SBU-personerna vid något tillfälle. På avstånd har jag följt deras jobb med stort intresse!

Nu är rapporten ”Prioriterade forskningsområden inom prevention, diagnostik och behandling av förlossningsskador” färdig.

Det är en lättsam rapport på fyra sidor, så du kan med lätthet klicka dig vidare och läsa själv. Skärmklippen som jag tagit är naturligtvis från rapporten. Vill du hellre kolla på ett kort klipp så ser du detta här:

Vad är syftet?

Syftet med arbetet var att identifiera de kunskapsluckor som finns och prioritera bland dessa så att forskare och forskningsfinansiärer tydligt får veta vad som är angeläget att veta mer om.

Det här är alltså den rapport som man hade kunnat tycka att det vore smakfullt att Socialstyrelsen hade väntat in och åtminstone ägnat en mening åt i sin kritiserade rapport ”Komplikationer efter förlossning”…

Vad kom de fram till?

Rapportens slutsats är ett resultat av en sammanställning av prioriteringar från och diskussioner bland en arbetsgrupp som bestått av både vårdpersonal och patientföreträdare.

Att diagnostik och prevention prioriterades högst beror på att arbetsgruppen resonerat som så att dessa tillsammans kan göra att punkt 6-9 överhuvudtaget kanske inte uppstår. Det är också viktigt att lyfta fram att både grad 2-skador och levatorskador lyfts fram som viktiga forskningsområden. Dessa områden som Socialstyrelsen inte egentligen tog upp alls i sin rapport. Över alla områden så ansågs också det viktigt att fokus ligger på könsstympade kvinnor och den problematik som kan höra ihop med denna specifika grundförutsättning.

Jag känner också extra tacksamhet för detta:

Vad händer nu med detta?

Jag hoppas att rapporten når fram och skakar om forskningsvärlden litegrann! Men också att den här rapporten kan värderas ungefär lika högt som Socialstyrelsens tramsrapport om komplikationer efter förlossning. (Mer om mina tankar om denna här). Det vill säga, att i samma veva som någon uttrycket sig om ”allt man vet om komplikationer efter förlossning” också erkänner att det finns en massa kunskapsluckor. Och att levatorskador och långvariga besvär efter grad 2-bristingar och klipp också får levlas upp accepteras som potentiellt ”svåra skador”.

Läs gärna och dela med dig av dina tankar!

Hur lång tid tar det för bristningen att läka?

Hur lång tid tar det för bristningen att läka?

Läsarfråga om läkning av bristning

Hej. Jag fick för 6 veckor sen en son. I samband med födseln fick jag bristning grad 3. Detta har varit en otrolig börda psykiskt för mig. Har läkt på okej, läcker inget och smärtan är inte extrem. Men finns en sak som tynger mig extra. Längst bak på mellangården har det inte läkt ihop helt. Utan är som ett sår som blöder till och från. Varit hos gyn och dem säger det kan ta 3-6 månader för det att läka. Har du några erfarenheter inom detta? Samt hur lång tid tog det för dig att bli helt återställd? Måste även säga din blogg har varit till väldigt stor hjälp! 

Sår i mellangården

Det kanske inte är exakt samma sak, men jag har en liknande erfarenhet när det sprack upp i huden i min mellangård. Jag skrev det här inlägget om detta när det gått en månad efter förlossningen, och jag tror att det hade hänt ganska nyss då. Jag vet att det sedan läkte så att det efter 12 veckor såg rätt snyggt ut. Jag har haft patienter som haft liknande erfarenheter där det tillslut också tagit igen. Sex månader tycker jag låter som rätt lång tid, men tre månader inte helt orimligt. Det brukar inte läka som en djup grop, utan kan bli rätt slätt och snyggt ändå.

Ganska ofta går hudstygnen upp

Jag har förstått det som att det är ganska vanligt förekommande att trådarna som man syr huden mer liksom ger med sig lite för tidigt. Det behöver alltså inte betyda något dåligt i stort. Förutom att det är jobbigt att ha ett område som är ett sår längre än de övriga sydda områdena.

Men…

Jag kommer personligen aldrig få veta om det var så att det bara var hudstygnen som gick upp för mig där och då, eller om det också då som alt annat pajade. Det enda jag vet är ju att när jag blev ordentligt undersökt flera år efteråt så var det ju inga muskler som satt ihop som de skulle heller. Jag tror inte att jag blev bra sydd från början, men kanske hände det något som förvärrade saken? Jag vet inte.

Varför säger jag det här?

Jo, för att du ska veta. Om ditt sår läker ihop bra inom några månader och du mår bra i din bäckebotten på alla sätt så kan du lita på att det nog är precis så bra som du upplever det. Men om du med tiden känner att du har kvar symtom som inte känns normala, så tycker jag att du ska be om en bättre undersökning och en bra plan framåt. Just nu och i minst ett halvår kan du sitta ner i båten och bara vänta in kroppens läkning. Men om du efter 9-12 månader känner att det nog ändå inte är bra i din bäckenbotten är det dags att vara en besvärlig patient och söka vidare hjälp.

Stort grattis till bebis och lycka till!

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?

Får jag aldrig mer hålla andan?

Får jag aldrig mer hålla andan?

buktryck

Det där är en grymt bra fråga!

För att svara på detta återkommer jag till resonemanget om buktryck.

Bålen är ballongen, bäckenbotten är ballongens botten. När du lyfter tungt, spänner magen och/eller håller andan ökar trycket och din ballong får en midja, och trycket ökar uppåt och nedåt. Håller du andan då trycker lungorna och diafragma neråt och din bäckenbotten ska motverka tryckökningen. Om den inte orkar detta buktar hela bukinnehållet nedåt.

Det bästa sättet att beskriva din bäckenbotten är som en korsning mellan en studsmatta och en hängmatta. Bäckenbottens slyngformade muskler kan studsa upp och ner samtidigt som vi rör oss, men de lyfter samtidigt upp hela bukens innehåll mot tyngdlagen precis som en hängmatta. Hela tiden när vi rör oss sker som en ”armbrytning”. Vi ser hela tiden vilken som är starkast – vår bäckenbottens lyftande kraft eller belastningen vi utsätter den för. Förhoppningsvis vinner bäckenbotten.

Bäckenbotten förlorar armbrytningen när trycket inne i magen blir större än den kraft som den kan stå emot. Vi kallar denna kraft för intraabdominellt tryck, buktryck, och det skapas både av våra egna rörelser och genom yttre faktorer som att lyfta, bära, hoppa. Det som är tyngst är hopp, löpning, rörelser när båda fötterna lämnat underlaget samtidigt och när buktrycket ökar upprepade gånger som vid upprepade tunga lyft.

Vad händer när jag håller andan?

Om bäckenbotten är för svag när vi håller andan ökar trycket nedåt. Så långt tror jag nu att ni alla hänger med. Tryck nedåt behöver inte vara en dålig sak, bara bäckenbotten är tillräckligt stark. Det som komplicerar saker är att de flesta idrottsaktiviteter  innehåller någon slags moment där utövare håller andan, ofta i kombination med lyft, hopp etc. Det lättaste är att se på hur många gör när de ska lyfta något riktigt tungt på gymmet. Att hålla andan är en funktionell teknik för att utöka kroppens stabilitet. Ibland när du är mitt uppe i en fysisk aktivitet kommer kroppen automatiskt välja den snabbaste vägen att stabilisera kroppen, och ibland kommer detta vara genom att hålla andan.

Är det farligt?

Det är sällan dåligt att hålla andan, men i kombination med andra rörelsemoment kan trycket ner mot bäckenbotten bli för högt. Om du är van att styrketräna kan det vara mer regel än undantag att hålla andan under rörelsens tyngsta moment. När du håller andan maximerar du med hjälp av diafragma och bålmusklerna bålens stabilitet. Att hålla andan är en extraväxel för att avlasta ryggraden under en annars tung uppgift.

Det som också sker när du håller andan är att trycket ökar inne i buken. Tryckökningar i buken hamnar ofta att ge en press mot bäckenbotten. Detta är orsaken till att vi bäckenbotten-fysios ibland kan be en individ med bäckenbottenbesvär för ett tag undvika träning som kräver att hålla andan.

Får jag aldrig mer hålla andan under träning?

Jag anser inte att det någonsin är rimligt att ge långsiktiga förbud. Men det handlar om att det blir en armbrytning mellan buktrycket som uppstår när du håller andan, och bäckenbottens mothållande kraft. Svaret blir kanske då: När din bäckenbotten kan klara av att hålla minst samma tryck som du kan uppbåda i bukhålan. Det är troligen inte själva andninghållningen som kan bli för mycket, utan själva aktiviteten som kräver det, som kan vara för tung.

Träna specifikt

Om du ska klara av att hålla andan vid ett tungt lyft bör du först träna upp din bäckenbotten. Sedan tränar du på att knipa så att bäckenbotten klarar av att motstå bara en vanlig, liggande eller sittande andningshållning. Parallellt kan du fortsätta träna som vanligt, men undvika att hålla andan. Tillslut försöker du foga samman detta: knip, bukmuskelaktivering och stabilitetsstrategi genom att hålla andan tillsammans med själva övningen.

Innan du börjar

Ett vanligt sätt som vi  fysioterapeuter som jobbar med bäckenbotten instruerar istället är att använda tekniken ”blow before you go”. I en vanlig utandning brukar bäckenbotten höjas och anspännas, och enligt denna teknik så utnyttjar du den medrörelsen. Du börjar alltså med att andas ut under det att du lyfter/trycker/pressar/drar och kan på så sätt ha fått ett mer optimalt knip fram tills att du eventuellt behöver hålla andan. Motsatsen skulle vara att hålla andan efter en indandning, vilket kan göra att du lägger ett extra tryck på bäckenbotten när den redan är i ett lite sänkt läge. Det här tänker vi att inte är fullt så fördelaktigt.

Om bäckenbotten är sänkt till att börja med?

Om du vet att du har en levatorskada, en sänkning av bäckenbotten av andra skäl eller på grund av graviditet ett ryck nedåt mot bäckenbotten kan det vara lämpligt att helt avstå från att hålla andan när du tränar.

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Jag får ibland rollen som representant för ”gruppen förlossningsskadade” i olika sammanhang. Det finns ju ingen officiell sammanslutning av förlossningsskadade, och jag är definitivt inte en utvald representant av gruppen. Men jag är en offentlig person som talar mycket om förlossningsskador. Ibland får jag diskutera det här med vem som är förlossningsskadad. Den frågan är inte helt lätt.

Olika sorters skador

I vården har det länge ansetts vara ”bara” de som drabbats av grad 3- och grad 4-bristningar. Det vill säga de som drabbats av sfinkterskador. Något som framkommer allt tydligare är att det inte alltid behöver vara sämre att få en större skada. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att en sfinkterskada är en walk in the park. Men en välsydd grad 3-bristning kan i längden blir bättre än en dåligt sydd grad 2-bristning.  Om du nu inte hänger med i grader av bristningar hit och dit vill jag hänvisa till detta inlägg: Förlossningsskador grad 1-4. Men sen så finns ju också levatorskador. Eftersom dessa skador sällan märks vid själva förlossningen får de drabbade individerna ofta symtom före diagnos. De kommer känna sig förlossningsskadade före det faktiskt finns en diagnos på det. Sen tillkommer ju också framfall, inkontinens och en rad med andra symtom. Som också kan visa sig med tiden, med eller utan matchande förklaring i själva förlossningsjournalen.

Därför är ofta mitt svar

”Den som känner sig förlossningsskadad, är förlossningsskadad”

Själva traumat ska också räknas in

Det finns ett vetenskapligt fastställt samband mellan traumatiska förlossningar och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en generell befolkning verkar detta drabba mellan 1-30 % av de födande. Riskfaktorerna är förutom en traumatisk upplevelse av själva förlossningen också tidigare trauma, psykisk ohälsa och lågt socialt stöd. Jag har tidigare skrivit ett helt inlägg om just detta, så jag ska inte fördjupa mig så mycket i diagnoskriterier och sånt. Det är skillnad på psottraumatisk stress och postpartumdepression, bara så ni vet. En postpartumdepression är en depression som infinner sig postpartum. PTSD är en separat företeelse med egna diagnoskriterier.

Kvinnors upplevelse är inte alltid samma som vårdpersonalens

“Because the perception of birth trauma is in the “eye of the beholder,” one’s appraisal of the birth event is significant and cannot be undervalued, even if considered routine by hospital staff.” (The trauma of birth)

Kvinnors subjektiva upplevelse av förlossningen är starkt associerad med utvecklingen av PTSD efteråt. Kvinnans upplevelse kan också skilja sig väldigt från vårdpersonalens. Förlossningen kan vara väldigt normal i journal och enligt de professionella som var där, men den födande kan uppleva förloppet som traumatiskt. Framförallt verkar det vara akuta händelser under förlossningen som kan trigga traumaupplevelsen. Även hyperemesis gravidarum (allvarligt graviditetsillamående) kan höra ihop med en utveckling av PTSD efter förlossningen.Ett förlossningstrauma har definierats som en händelse under förlossningen som involverar hotande eller faktiskt skada eller död för mor eller barn. Kvinnan upplever intensiv rädsla och kontrollförlust och en känsla av att fråntas sin värdighet. Även om bara en liten del av alla kvinnor utvecklas ”riktig” PTSD i efterförloppet kommer flertalet att ha vissa symtom därav.

 “The most important items identified by 2192 women with a traumatic birth experience were lack and/or loss of control and interaction with caregivers (concerning communication/explanation, listening, emotional and practical support). Interaction around interventions seemed to be more important than the interventions themselves, which is crucial information for obstetric care providers to be aware of.” (Preventing traumatic childbirth…)

En del av den ohälsa som drabbas förlossningsskadade kvinnor inte hör ihop med förlossningsvården

  1. Jag tror att det råder en patriarkal kultur som är så in i ben och märg indoktrinerad i samhället och hos vårdpersonal, att kvinnor inte anses ha den fulla rätten till sina egna kroppar och vara insatta nog att vara med i beslutsfattandet kring förlossningen. Och jag tror att det är samma patriarkala kultur som gör att kvinnor klappas på huvudet och ”lugnas” med orden ”Det GÖÖÖR ONT att föda barn”. Och detta är naturligtvis något djupt kränkande för den kvinna som drabbats av en förlossningsskada. Dels om hon kände sig bli överkörd inne på förlossningsrummet, och dels när hennes besvär förminskas efteråt.
  2. Jag tror att en del av den traumatiska upplevelsen efter förlossningen hör ihop med att få för dålig information efteråt. Och i samma andetag som den icke-fullödiga informationen lämnas ut erhåller kvinnan också det förminskande rådet ”och gå sen inte hem och googla, där står bara skräckhistorierna”. 
  3. Och kanske mest av allt: en traumatisk förlossning är ett regelrätt och reellt trauma. Det behöver bearbetas. Det räcker kanske inte mer lyckan över att ha fött ett friskt barn, kvinnan kan vara livrädd och må dåligt ändå. Och jag tror att för att vi ska minska OHÄLSAN efter förlossningsskador, måste eftervården bli bättre.

Hur tänker du?

 

Referenser

 

 

 

Behandling för levatorskada?

Behandling för levatorskada?

Finns det någon bra behandling för levatorskador?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Ett enkelt nej därför att det hittills inte går att laga trasiga levatorer. Eller ja. Det finns en studie där man faktiskt har kunnat laga levatorskada med hjälp av ultraljudsguidning hos en 33-årig kvinna. Man lyckades återställa muskelanatomin och den kvarstod också efter tre månader. Samma forskargrupp har gjort en rad försök tidigare, där resultatet inte lyckats.

Kommentarerna från andra ”stora levator-forskare” är att detta är viktiga och intressanta framsteg. Det kvarstår dock frågor om lagningen är tillräckligt bra för att ändå ge effekt på förekomsten av framfall på sikt. Man framhåller därför att man behöver utvärdera mera innan detta bör användas mer regelmässigt. Denna studie och kommentar publicerades 2013, och sedan dess har det inte kommit något nytt, vad jag vet.

Så nej: Det finns ännu ingen kirurgisk bra åtgärd för levatorskador.

Finns det någon annan behandling?

För många patienter med besvär är svaret ”nej, inte bra nog”. Det här säger jag för att också bekräfta den ångest oro som många levatorskadade upplever. Jag vill inte vara en klämkäck fysioterapeut som säger att träning är en allsmäktig och fantastisk behandling. Samtidigt vill jag poängtera att många av de kvinnor jag träffar som lever med levatorskador återgår till bra liv. Man har en akilleshäl att fortsätta förhålla sig till. En bäckenbotten som kan bli överbelastad, en nedsatt styrka och förmåga i relation som hade kunnat vara om muskeln vore hel. Kanske stöter dessa kvinnor på ett ”tak” vad gäller fysisk aktivitet och belastning. Men många kan också leva ganska nöjda strax under det taket.

Vad gör jag som fysioterapeut?

Målet är ofta att i slutänden optimera alla tillgängliga musklers styrka, både i och runt omkring bäckenbotten. Till en början kan det finnas så mycket smärta och överkompenserande överspänningar och stramhet i de hela musklerna att vi får börja med att jobba för att normalisera detta. Sedan kan vi börja med att försöka höja hela bäckenbottens styrka, så maximalt som det går. Sedan blir ofta målsättningen att komma tillbaks till en stark kropp generellt, och en fysisk aktivitetsnivå som är tillräckligt bra för att ge god livskvalitet. Man får nämligen inte bli så rädd om sin bäckenbotten att man negligerar resten av kroppens behov.

Berätta!

Du som lever med en levatorskada. Vad fungerar väl för dig? Och vad har inte varit så bra?

Referenser:

Alla inläggen i serien:

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Dagens berättelse kommer från Maria, som födde sitt första barn för något år sedan. Hon födde och har följts upp i Stockholm. 

Förlossningen

Överlag tyckte jag att min förlossning var helt okej. Det var en lång och utdragen latensfas men när den aktiva fasen väl satte igång rullade det på. Jag var trött och hade inga direkta krystvärkar på slutet. Det i kombination med att barnets hjärtljud gick ner gjorde att förlossningen slutade med sugklocka. Som ett resultat av sugklockan fick jag en förlossningsskada grad 3 med en partiell sfinkterruptur och jag syddes på operation ett par timmar efter förlossningen.

Den tidiga återhämtningen

Den fysiska återhämtningen gick ändå stadigt framåt. Jag var uppe på stappliga ben ett par timmar efter operationen och gick på starka smärtstillande tabletter i ungefär 2-3 veckor. Under den tiden kunde jag dock successivt kunde trappa ner dosen. Trots att jag kände framsteg i kroppen var jag väldigt trött. Jag upplevde en stor tyngdkänsla i underlivet under lång tid efter förlossningen. Att stå och gå var väldigt uttröttande. Jag hade en hel del vakennätter när jag låg och grät över att kliande stygn inte är den bästa kombinationen tillsammans med avslag. Jag försökte dock vara så aktiv som kroppen tillät och började sakta ta allt längre utflykter. Först var det bara ett par meter utanför tomten, sedan satte jag upp mål om att utöka promenaden med en gata i taget för att kunna se framsteg.

En riktig barnvagnsprmenad!

Tillslut lyckades jag även ta mig iväg runt kvarteret och fem veckor efter förlossningen gick jag fyra km i kuperad terräng.Det var en riktig milstolpe att äntligen kunna gå en längre barnvagnspromenad.  Vägen för återhämtningen har verkligen inte varit spikrak utan inneburit många tårar. Mycket osäkerhet över vad kroppen kommer att kunna klara av framöver, ångest och förlorad självkänsla. Jag har också haft en del problem med bäckenbotten. Till en början framförallt med att tömma tarmen samt smärta i bäckenbotten och i det klipp som också gjordes under förlossningen. Innan graviditeten och förlossningen var jag en väldigt aktiv person och jag var rädd för att min skada skulle sätta stora begränsningar i min livskvalitet under resten av livet.

Förutom sfinkerskadan – en levatorskada

Jag fick fylla i ett uppföljningsformulär kopplat till min grad-treskada. Eftersom jag hade en del problem fick jag komma på undersökning ca nio månader efter förlossningen. Där det även gjordes en grundlig undersökning med ultraljud. När jag skulle på undersökningen upplevde jag att mina problem började bli allt bättre och att de inte heller var så stora som många andras. Jag hade precis börjat acceptera min nya kropp och min skada. Att få veta att även levatorn var skadad blev en stor chock för mig och jag blev jätteledsen! Det kändes som att jag fick börja om igen. Det hopp och den självkänsla jag precis hade börjat få tillbaka liksom raserades. Levatorn hos mig är enbart skadad på ena sidan ska kanske tilläggas, men det gör att musklerna på andra sidan måste kompensera vilket ger mig smärta av och till.

Efter nya beskedet

Första tiden var jag väldigt ledsen och orkade inte ta tag i min diagnos. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle kunna träna, hoppa eller springa. Men med tiden repade sig kroppen allt mer. Barnet sov bättre och till slut vågade jag även börja träna vilket också skyndade på återhämtningen. Jag var också på ytterligare återbesök hos läkaren där jag vänligt men bestämt blev tillsagd att jag skulle testa att träna så länge jag inte hade problem. Efter att jag slutade amma har återhämtningen gått allt snabbare.

Det är en lång och jobbig återhämtning

Min resa har varit lång och bitvis fruktansvärt jobbig och betungande men övervägande positiv och det har absolut gått framåt. Jag skulle säga att min största skada har varit psykisk: oro, ångest och en självkänsla körd i botten. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Att känna att du inte fixar basala funktioner som att gå på toaletten, ha sex eller kunna röra på dig. Eftersom jag fick ångest och låg självkänsla av min skada dröjde det också flera månader innan sex blev aktuellt efter förlossningen.

Fysiska återhämtningen lättare

Fysiskt har återhämtningen gått lättare. Jag har haft problem med överansträngd bäckenbotten. Troligtvis mycket för att jag stressade precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Det har också gjort att jag inte direkt upplevt någon vidhetskänsla. Snarare tvärt om, jag har varit spänd och trång. Jag har dock varit hos en fysioterapeut och fått tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran när du tvivlar som mest på dig och din kropp och som dessutom gör det på ett oerhört varmt och empatiskt sätt.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten och ibland även smärta i klippet. På det stora hela tycker jag dock att kroppen har återhämtat sig väldigt bra. Jag har aldrig sprungit speciellt långt eller ofta eller heller inte lyft jättetungt på gymmet. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips!

  • Sök hjälp! Har du problem så se till att få en diagnos och (kräv) hjälp för att lindra besvären. Har du en fantastisk fysioterapeut i närheten av där du bor så ta kontakt med henom. För att få hjälp vid besvär eller för att komma igång med träningen.
  • Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen. Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.
  • Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att vara ledsen och sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.
  • Även om dina problem av dig upplevs som mindre än de du hör eller läser om att andra har så kan de fortfarande ha stor påverkan på din livskvalitet, sök vård och hjälp!
  • Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare:

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett drägligt liv!

Tusen tack Maria för din berättelse!

Alla inläggen i serien: