Kategori: Förlossningsskador

Förlossningsskador

När förlossningen ger dig en skada

Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.

Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.

Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.

Se även den mer personligt inriktade katetorin ”Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.

Framfall, muskelskador och värk

Framfall, muskelskador och värk

Framfall och värk

En långdragen vaginal förlossning kan ge upphov till både nerv- och muskelskador. Nervskadorna har jag dock en känsla av att ger mer besvär och smärta liksom direkt, inte att de debuterar med smärtbesvär någon månad efteråt. Den slags smärta frågeställaren beskriver borde vara mer sekundär till förlossningen:

  • att kroppen liksom reagerar på ett trauma med att bäckenbotten får liksom ett kramptillstånd med överspänning
  • att musklerna är så svaga att de får värk av att ha jobbat hela dagen
  • att framfallet liksom drar, värker och tynger

Muskelskador av långdragna förlossningar

Ett långt krystskede (eller över huvud taget tiden mellan att du är to cm öppen till att barnet är ute) kan öka risken för den slags muskelskada som kallas levatorskada. Jag har skrivit flera inlägg om denna sorts skador, länkar till dem här under. Dessa muskelskador är sådana som inte syns vid förlossningen och som heller inte får att laga. De ökar också risken för framfall.

Nu kan jag alltså definitivt inte diagnostisera dig med en sådan här skada bara på de få saker du nämner i din fråga. Oavsett så tänker jag att du behöver få träffa en vårdgivare som tar dig och dina behov och besvär på allvar. Du ska inte behöva gå omkring och ha ont! Stå på dig i vårdkontakterna!

Läs mer på BakingBabies:

En serie inlägg om muskelskador

Perineum och perinealkroppen.

Råd för dig med levatorskada efter förlossning

Skador på Levator ani vid förlossning

Risker med lång utdrivningsfas vid förlossning?

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

 

 

 

 

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

Förlossningsskadad, kränkt och ifrågasatt av barnmorska

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag för barnmorskor och läkare inom förlossningsvården i Stockholm och fick berätta min egen sfinkterrupturshistoria. Jag får ju vara med på en hel del sådana grejer nuförtiden. Den här gången var klimatet i rummet mer öppet för dialog än vad jag varit med om tidigare. Min presentation hade handlat en del om jämförelsen kring förlossningsupplevelsen kring sfinkterrupturern i jämförelse med kejsarsnittet två år senare.

När jag var färdig var det en barnmorska som begärde ordet och sa något i stil med:

”Tack för att du delar med dig. Jag får verkligen anstränga mig för att enbart lyssna på din berättelse och att inte gå in i rollen och vilja förklara saker för dig. Jag menar, man kan ju föda barn vaginalt trots en tidigare skada”.

Och en annan räckte upp handen och sa:

”Men VARFÖR snittades du andra gången, vad jag förstår är du ju besvärsfri efter din förlossningsskada?”.

Detta efter att jag hållit en presentation som bland annat innehöll denna slide:

Bland annat berättade jag om mina dåliga sfinkterruptursdagar.  Jag hade alltså framhållit att jag mår bra nuförtiden, mycket på grund av bra bearbetsningshjälp från kurator i det akuta skedet. Att jag mår hyfsat bra TROTS att jag lever med en icke optimal sfinkterfunktion. Jag brukar avhålla mig från att väldigt inlevelsefullt beskriva vad ”att leva med icke-optimal sfinkterfunktion” innebär. Men det borde väl en barnmorska och/eller förlossningsläkare kunna räkna ut, eller?

Det här skaver så oerhört mycket i mig.

Jag blev i det första läget mest perplex och försökte förklara mig. Jag är VISST INTE symtomfri, det förklarade jag ju? Enligt alla rådande riktlinjer ska en kvinna som tidigare drabbats av en grad 4-sfinkterskada med kvarstående symtom inte behöva förlösas vaginalt nästa gång. Men ju mer jag tänkte på detta, desto mer störde det mig. Varför ska jag behöva förklara mig? Varför är det så svårt för dem att lyssna på min historia utan att vilja sätta sig över mina upplevelser? 

Jag känner mig också lite kränkt. I och med att dessa barnmorskor liksom tar för givet att jag inte har tagit reda på tillräckligt information för att själv kunna fatta ett informerat beslut.

Varför väger en barnmorskas rätt att ”förlösa kvinnor” tyngre än min rätt att ha ett liv utan analläckage?

Jag vill absolut inte att det här blogginlägget ska tolkas liksom nedsättande om barnmorskor i gemen. Deras yrke är fantastiskt viktigt, och en okomplicerad vaginal förlossning utan minska skråma och hälsonedsättning i efterförloppet är väl vad en födande kvinna allra helst kan önska sig. Det här är heller inte ett inlägg i någon slags debatt om kejsarsnitt utan medicinsk anledning, även om det tangerar ämnet.

Jag försöker förstå hur någon kan lyssna på ett föredrag som mitt, där jag öppet berättar om psykiskt och fysiskt lidande och en stor förlossningsskada. För att en minut senare haspla ur sig en fråga om varför jag inte födde vaginalt andra gången. Jag gissar att det är för att de så gärna vill förlösa kvinnor. Och för att de inte följer med oss hem. De ser aldrig efterdyningarna, biverkningarna. En sfinkterruptur för en barnmorska är en dålig dag på jobbet. En sfinkterruptur för mig är en funktionsnedsättning jag alltid kommer få leva med. Det skulle räcka med bara någon procents försämrad sfinkterfunktion för min del, så får jag problem i vardagen.

Behöver jag förklara det tydligare ändå? Hur ovärdigt det är att släppa fisar i olämpliga sammanhang? Eller hur det känns att kanske bara nästan kunna hålla sig hela vägen fram till toaletten när tarmen börjar trycka på?

Autonomi, beslutskompetens och informerat medgivande

Autonomi innebär självbestämmande och inom vården i stort ska regeln vara ”inga beslut om mig, utan mig”. Vården har ansvar att ge patienten eller den födande full information, och får inte hålla inne med information med syfte att inte skrämma. När det kommer till förlossningsvård är detta viktigt, men oerhört komplicerat. De olika alternativen kan ha vitt skilda utfall, och individuella faktorer spelar roll. Det går inte att förutsäga helt hur något förlossningsalternativ kommer påverka kvinnans kropp. Kvinnans individuella förutsättningar kommer också spela stor roll i hur utfallet tolkas. Ansträngningsinkontinens kan vara förödande för en dansare, men bara lite störigt för en kvinna som jobbar på kontor och som inte rör sig så mycket i vardagen. Att ha 6-8 veckors restriktioner för att lyfta och bära efter ett kejsarsnitt kan vara omöjligt för en ensamstående mamma med andra småbarn hemma, men inte ett problem för en nysnittad kvinna med en partner som kan vara hemma den första tiden. Enbart statistiska utfall kan alltså inte ge kvinnor och deras partner den information de behöver inför en förlossning. Oavsett förlossningssätt finns det många olika risker och fördelar, så många att det nästan omöjligt kan förutsägas vilket sätt som kommer vara det bästa(1 , 7). Kvinnor och deras partner ska enligt rådande lagar anses vara beslutskompetenta, och inga beslut ska få fattas utan kvinnans medgivande.

Jag känner mig kränkt eftersom dessa personer liksom ifrågasätter min rätt till beslutsfattande kring mitt födande.

Vem har rätt att ifrågasätta min autonomi och kompetens att välja sätt att föda på, efter en stor förlossningsskada?  Jag känner mig också kränkt och ifrågasatt vad gäller min förmåga att ta ställning kring min egen hälsa. Och min förmåga att förutse min egen hälsa efter framtida förlossningar.

En kvälls läsning av studier ger mig följande information:

  • Risken att drabbas av en sfinkterruptur är i Sverige typ 4 %. Det skiljer sig åt mellan studier, men risken att drabbas av en ytterligare sfinkterruptur vid en kommande vaginal förlossning verkar vara mellan 5-8 % (2).
  • Kvinnor som föder barn vaginalt efter en tidigare sfinkterruptur har också ökad risk att få gas-läckage och inkontinens för lös avföring, jämfört med kvinnor som inte föder vaginalt igen(5). En andra vaginal förlossning ökar risken för ökade besvär för kvinnor som redan har en nedsättning av sin sfinkterfunktion. (8)
  • Att föda vaginalt efter en fjärde gradens sfinkterskada innebär en ökad risk för en ny sådan skada (4).
  • Analinkontinens till följd av en analsfinkterskada ger en uttalad försämring av livskvaliteten. (6, 9)
  • Kvinnor har rätt att få ovanstående information. Den enda möjligheten att eliminera riskerna för en ny sfinkterruptur är kejsarsnitt(4).

Jag blir ledsen

Jag blir oerhört ledsen och besviken över de ifrågasättanden jag möttes av. Jag vill inte glorifiera kejsarsnitt. Det är en bukoperation med en egen uppsättning av baksidor och risker. Men jag kan inte förstå varför någon skulle önska mig en ytterligare vaginal förlossning. Jag kan förstå att många barnmorskor upplever att det går oerhört bra för många födande. Jag har respekt för deras uppfattning om att vaginala förlossningar är av godo. Men kan de verkligen ha uppfattningen att en vaginal förlossning är så mycket bättre än ett snitt, så pass att det är värt en  risk för ökad analinkontinens och nedsatt livskvalitet? Really?! Den där enda dagen som en förlossning skulle vara, i motsats mot alla dagar i resten av mitt liv? Jag kanske är en o-ödmjuk jävel, men jag tänker att det är de som framstår som okunniga.

Mitt sfinkterskada var ”ingens fel”.

Men en ytterligare skada på min stackars analsfinkter, den skulle jag hålla någon skyldig för, det kan ni ta och skriva upp.

Vi som patienter måste kunna uttrycka våra upplevelser, våra rädslor och vår vardag med funktionsnedsättningar. Vi måste kunna efterfråga en en bättre förlossningsvård, en bättre vårdkedja och god information utan att bli angripna som okunniga. Okunniga om graviditet och förlossning, eller okunniga om våra egna kroppar och vår egen hälsa. För är det något jag vet, så är det att  det är jag som har en ökad risk för att bajsa på mig på jobbet en dag. Den risker liden troligen inte min barnmorska av.

 

 

Referenser och vidare läsning

  1. Finding Autonomy in Birth
  2. The incidence of and risk factors for a repeat obstetric anal sphincter injury (OASIS) in the vaginal birth subsequent to a first episode of OASIS: a hospital-based cohort study
  3. Preconceptional counseling of women with previous third and fourth degree perineal tears
  4. Risk factors for recurrent obstetric anal sphincter injury: a systematic review and meta-analysis
  5. Obstetric anal sphincter injury ten years after: subjective and objective long term effects.
  6. Analsfinkterskador vid förlossning
  7. Informed Consent for Vaginal Delivery: Is It Time to Revisit the Shared Decision-Making Process?
  8. Mode of delivery after obstetric anal sphincter injury and the risk of long-term anal incontinence.
  9. Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
  10. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig

 

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Sfinkterrupturshistorien som går igen

Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.

Det är ju inte så bara

I perioder är det ”inte så bara”. Jag har under våren rest en del och bott på hotell, och insett att jag styr mitt liv oerhört mycket kring min opålitliga sfinkterfunktion. Det blev tydligare, när jag insåg att jag liksom omedvetet såg till att jag kunde äta frukost ensam, så att jag kunde springa tillbaks till hotellrummet plötsligt utan att behöva ursäkta mig för någon. Hemma vet alla att om jag behöver bajsa så gäller det NU, NU, NU. Jag får signal om bajsnödighet med  kort varsel, och har nästan ingen chans att hålla emot någon längre stund. Det är en av anledningarna till att vi ska flytta. Jag började i princip inse att min bristande sfinkterfunktion var ett problem samma vecka som Wollmar slutade med blöja 2015. Två barn som gillar att långbajsa med dinosaurier i händerna är inget mina analsfinktrar hurrar för. Största kravet inför lägenhetsköp var två toaletter.

Min mage spelar roll

Jag är generellt alltid lös i magen, det har varit så sedan jag var barn. Det är generellt inte ett problem, jag har aldrig ont i magen eller så. Men sedan båda barnen började gå på toaletten har jag ätit imodium dagligen för att få till stånd en något bättre avföringskonsistens. När vi började prata  lite löst om ett tredje barn fick jag panik. Jag insåg hur svårt det skulle vara, både fysiskt och psykiskt, att klara av att sluta med imodium. Jag är heller inte en sådan som gravid  blir trög i magen. Jag har kunnat äta 4 järntabletter om dagen under mina graviditeter utan problem.

Idag hade jag en tid på bäckenbottencentrum

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”. Alla menar att jag ska vara glad för det som funkar. Jag är glad, tro inget annat. Men jag ville verkligen att någon jag har förtroende för skulle kolla och säga ifall det finns något som går att optimera inför en ytterligare graviditet. Och livet i stort. Därför sökte jag mig till bäckenbottencentrum. Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.

Jag var övertygad om att transversus var av, så pass kan jag bedöma själv. Men sfinktrarna och puboanalis hade jag ingen aning om. Eller aning och aning, jag har ju blivit avfärdad med att mina besvär varit av arten  ”såna som en sån här skada kan ge som resultat”.

Det blir en ny operation

Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.

Varför blev det så här?

Jag vet att det var stygn som gick upp efter förlossningen. Här finns inläggen om detta:

Jag vet inte om det var dåligt sytt redan från början eller om det var något annat som gjorde att stygnen gick upp. Jag vet inte om de stygn som jag såg/märkte gått upp bara var hud, och musklerna faktiskt inte blev lagade enligt konstens alla regler. Det spelar väl egentligen ingen roll nu. Jag vet bara att det är ganska skönt att jag inte fick veta allt det här, då. Då var jag så skör och tolkade allt som hände som att det var mitt eget fel. Allt som hände upplevde jag bero på att jag var dålig. Nu, 5 år senare, kan jag istället tänka hur grym jag och min kropp ändå är som klarat det så pass bra hittills.

Min sfinkterrupturshistoria är levande historia

Det här kapitlet är alltså inte avslutat än.

Och jag blir ännu mer fast i min övertygelse om att det måste till en ordentlig förändring i svensk kvinnosjukvård. Det här är ju inte okej.

 

Bäckenbottencentrum

Bäckenbottencentrum

De här frågorna är inte lätta att svara på, av flera olika skäl. Det främsta skälet är att vården i Sverige ser så otroligt olik ut i olika landsting. Det handlar både om organisation, men också om kompetens och tillgänglighet. Jag är också dubbel i frågan, för jag är både vårdgivare och patient. Vissa saker känner jag inte att jag kan skriva rakt ut, eftersom jag också är på vårdgivarsidan av detta. Är du förlossningsskadad och vill ha insidertips från andra förlossningsskadade rekommenderar jag att fråga i Facebookgruppen (förlossningsskadad – du är inte ensam).

Vad är ett bäckenbottencentrum?

Det bäckenbottencentrum som jag känner till bäst är det på Huddinge sjukhus. Jag snor också deras förklaring till vad ett bäckenbottencentrum är:

”Karolinska Bäckenbottencentrum för kvinnor och män är ett högkompetent specialistcentrum för de patienter där primärvårdens eller specialistläkares kompetens och resurser inte räcker. Orsaker till funktionella rubbningar kan vara bäckenbottenskada efter förlossning, neurologiska sjukdomar, tarmsjukdomar, prostatasjukdom eller följder efter tumörbehandling. Patienter som är aktuella för Karolinska Bäckenbottencentrum har ofta besvär från både tarm och blåsa i form av inkontinens och/eller tömningssvårigheter, trängningar ibland i kombination med smärta i underlivet. För dessa patienter har dysfunktionen en negativ inverkan på livsföringen med stora svårigheter vid social samvaro, yrkesliv, samliv och möjlighet till fysisk aktivitet, ofta i kombination med oro, nedstämdhet och sömnstörning.”

I Stockholm finns även SÖS och Danderyd.

Sedan verkar det var sämre med sådana här enheter ute i resten av landet. Jag googlar mig till att Malmö Universitetssjukhus verkar ha någon liknande slags enhet, men tycker att de ändå verkar jobba mest med renodlade anala besvär. (Rätta mig gärna om jag har fel). I Göteborg hittar jag ingenting. Och likaså i resten av Sverige. Det innebär att du som patient kan bli remitterad till Bäckenbottencentrum i Stockholm vid behov, om jag fattat det rätt.

Det här är ju naturligtvis orimligt.

Det är liksom inte en hel armada med personal på bäckenbottencentrum i Stockholm, det är fortfarande enstaka anställda per profession. Väntetiderna är långa.  Är det något som behöver förbättras i svensk kvinnosjukvård så är det tillgängligheten till kompetenta vårdgivare. Det här tror jag att vi behöver bråka oss till på något sätt, men jag vet inte riktigt hur.

Hur gör jag för att få komma till ett bäckenbottencentrum?

Du ska kunna be din vårdcentral, din gynekolog eller i vissa fall din barnmorska att skriva en remiss.

Hur allvarliga skador behöver jag ha?

Det här är ju en oerhört svår fråga. För en del personer har ju jättestora besvär men på pappret en helt normalt förlossning och få eller små konstaterade skador. Så man kan inte alltid gå på befintliga diagnoser, och det kan väl ställa till det lite. Om du träffar en vårdgivare som ihärdigt förminskar dina symtom och besvär kan det ju vara problem att få denne att skriva en remiss. Men om du har besvär som hållit i sig längre än ett år efter en förlossning och efter att du slutat amma, och du inte får gehör eller vettig undersökning behöver du kanske kräva en second opinion.

Ett bäckenbottencentrum kan vara ett alternativ.

Det finns ju också andra enheter som inte just har namnet ”bäckenbottencentrum” som ändå är bra och gör vettiga bedömningar och behandlingar.

Tipsa gärna i kommentarsfältet om ni känner till några sådana!

 

 

Hur länge är det normalt att ha ont?

Hur länge är det normalt att ha ont?

Den här frågan är komplex och det finns många olika saker att ta hänsyn till. Klippet motsvarar en grad 2-bristning och det kan ju naturligtvis göra ont en period. Att svanskotan smärtar efter en förlossning är också förhållandevis vanligt. Även den smärtan kan hänga mer ett tag.

Här finns en rad besläktade inlägg

Klipp vid förlossningar

Läsarfråga om skadad svanskota vid förlossning

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

Egenvård vid överspänd bäckenbotten

Hela förlossningen med både sugklocka, klipp och eventuellt ett tryck mot svanskotan vid utdrivningsskedet kan ha skapat en smärtreaktion i bäckenbotten som gör att den också är något överspänd. Överspänningar i bäckenbotten orsakar också ett drag mot svanskotan.

Mina råd

Om du orkar kan försiktig allmän rörelse eller korta promenader öka blodcirkulationen och optimera läkningen i området. Små lätta knip, rumplyft, djupandning och magaktivering brukar vara det jag rekommenderar i första skede. Detta tillsammans med dagliga promenader som får bli så korta/långa som du hinner och orkar. Det är också viktigt att inte gå omkring och knipa hela tiden. Det är viktigt att du faktiskt låter bäckenbotten vila helt mellan varven. Så länge sittandet gör ont så kan du försöker varva liggande med stående/gående i första hand. Att sitta snett, konstigt och ansträngt under längre perioder blir ju dåligt för andra ställen i kroppen. Att det domnar tyder på att blodcirkulationen i området inte är optimal. Antingen kommer sig detta av att du sitter och spänner dig/bäckenbotten eller för att blodflödet blir strypt genom att du sitter ”konstigt” på något sätt. I detta fall tänker jag att variationen är det viktigaste. Undvik långvarigt sittande på en och samma position i över 10 minuter!

Det går inte att förutsäga hur länge du kommer ha ont. Jag brukar anse att det viktigaste är att du märker en förbättring från vecka till vecka, eller från månad till månad längre fram.

Jag tror att du kan ha god nytta av att läsa länkarna ovan!

Stort lycka till! Hör av dig om det är något du undrar ytterligare!

 

 

Diskussionsinlägg

Diskussionsinlägg

På några äldre inlägg har det den senaste tiden uppstått rätt livliga diskussioner. På alla sätt trevliga och givande diskussioner, men de kanske inte tillför så mycket för själva inlägget. Och jag är angelägen om att googlare som hittar hit ska känna att de hamnar rätt, och inte mitt i en väldigt intensiv men rätt intern diskussion.

Jag tänker alltså att hugade spekulanter kan fortsätta här?

Inom kort rensar jag alltså bort lite kommentarer från tidigare inlägg. En kortfattad sammanfattning om en diskussion som kommit att handla om eftervården, uppföljning och bemötande efter grad 2-bristningar.

  • En läsare har fött barn och har efter förlossningen besvär med ett hårt ärr, stick och pirr och en kort mellangård och har fått höra att det är normalt och att bara leva vidare med
  • En annan läsare önskade en undersökning efter sin förlossning, men har blivit avfärdad och nonchalant bemött på olika vårdmöten, trots att hon har svåra besvär med att kunna bajsa.

Jag tänker att poängen med det här inlägget är alltså att skapa ett utrymme för diskusison, och inte att jag ska lägga mig i så mycket.

Men om jag får tillägga något:

Besvär med att bajsa kan handla om 1) överspänd bäckenbotten 2) rectocele som gör att bajset liksom fastnar i en ficka 3)något helt annat. Här har jag lite bajs-tips och andra relaterade inlägg:

Läsarfråga om svårt att bajsa efter förlossning

Ett fysioterapeutiskt blogginlägg om bajs

Vad är skillnaden mellan en buktande slidvägg och ett framfall?

Hur vet jag om jag har ett framfall?

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

Muskelbehandling för en överspänd bäckenbotten

Jag välkomnar alltså fler än som varit med i tidigare diskussion, och de frågor som tidigare varit på tapeten är:

  • Hur kan vården bli bättre på att ta hand om kvinnor som drabbats av grad 2-bristningar?
  • Vilka uppföljningar hade behövts?
  • Vilken information hade underlättat?
  • Vad är problemet egentligen, varför har så många vårdgivare kass attityd?
  • Hur gör man för att få hjälp?

Så, shoot! 

 

 

 

Screena dina kunder för bäckenbottendysfunktion!

Screena dina kunder för bäckenbottendysfunktion!

Att uttala sig om någons bäckenbottenfunktion

Jag ondgör mig ibland över tramsiga uttalanden om bäckenbottenfunktion utifrån vad en personlig tränare upplever sig känna utifrån magen på en kund. Jag hävdar att lika lite som jag kan undersöka någons korsbandsfunktion genom att känna på axeln, så kan dessa känna bäckenbottenfunktionen genom magen. Det är en helt och hållet icke-adekvat bedömning för dig som har bäckenbottenbesvär!

Att prata om generell bäckenbottenfunktion

Däremot är jag alltid OTROLIGT glad och tacksam för när kollegor, kroppsterapeuter, personliga tränare eller andra instruktörer pratar om bäckenbotten med sina patienter eller kunder. Jag hävdar alltså inte att bäckenbotten-området bara är ”mitt”. Utan snarare tvärt om – vi måste bli så många fler som pratar om dessa frågor!

Våga fråga!

Du kan inte kan uttala dig om någons bäckenbottenfunktion utifrån maganspänning. Däremot kan du uttala dig desto säkrare om du bara vet vilka frågor du ska ställa. Frågorna är privata och potentiellt känsliga, men det är oftast bara känsliga för dig som är frågeställare. Det kommer aldrig som en överraskning för personen du jobbar med att du vet att hen kissar, bajsar eller har sex. Du kanske tänker att dessa känsliga ämnen ligger utanför ditt yrkesområde. Ja, kanske? Men då måste du acceptera att du inte ska jobba så mycket med bäckenbotten. Du kan inte få det ena, utan att ta det andra.

Påminn din patient/kund om att de inte behöver svara om de inte vill. Svaren kan vara otroligt viktiga för att du ska veta hur du ska anpassa den fysiska träning du går igenom med personen ifråga. Svarar personen ”JA” på två av de blå frågorna bör du också rekommendera personen att söka hjälp hos en fysioterapeut/sjukgymnast riktad mot kvinnors hälsa.

Du som jobbar inom friskvård

Hur ofta tänker du på huruvida de övningar du rekommenderar kan ge en kvinna urinläckage eller möjligen bidra till ett framfall? Hur skulle du veta om så var fallet? Jag kan garantera: de flesta kommer inte ta upp detta med dig spontant. Om du INTE tänker på dina klienters förmåga att använda bäckenbotten som en del i träningen kan du mycket väl råka förvärra någons symtom utan att ens veta om det själv.

Hur du kan identifiera en bäckenbottendysfunktion!

Kolla av dina kunder med följande frågeformulär.

Screena dina kunder för bäckenbottendysfunktion!

Får du ja på flera av frågorna behöver du rekommendera din klient att uppsöka en bäckenbottennischadfysioterapeut.

Det kan vara värt att ta lite administrativ tid och ringa runt till de rehabmottagningar som finns i närheten av där du jobbar. Fråga vart och till vem du kan hänvisa dina klienter vid behov. Det kommer löna sig för dig i slutänden! Vi från vårt håll vill otroligt gärna rekommendera våra patienter fortsatt friskvårdsträning hos kunniga personer ute i träningsbranschen. Du kan också hitta en del av oss här.

Inläggen i serien:

Bäckenbottensäker träning?

 Bäckenbottensäker träning?

Vad är bäckenbottensäker träning?

Går det att generalisera och dra och komma med några generella råd för kvinnor som har eller riskerar att få bäckenbottenbesvär? Jag tror egentligen inte att det finns fasta regler, men kanske ramar vi alla kan förhålla oss till.

Till en början kanske det är viktigt att ta reda på hur det står till med bäckenbotten och eventuella riskfaktorer för framtida besvär:


Rehabtänk

Tänk dig om du hade en ordentligt stukad fot. Du hade väntat ett bra tag innan du återgick på den träningsform där du eventuellt ådrog dig skadan. Innan du återgår till tyngre träning bör du ha återtränat styrkan, rörligheten och stabiliteten i fotleden så att den kan tåla tung belastning. Om du svarat ja på mer än enstaka av dessa frågor kan det vara smart att bäckenbottenanpassa din träning något så att du inte tränar dig till en försvagad bäckenbotten längre fram.

Om du gått igenom något som potentiellt kunde vara ogynnsamt för din bäckenbotten kan det på samma sätt vara bra att ha en stegrad återgång till tyngre träning även för denna muskelgrupp. Medan du stegrat tränar din bäckenbotten kan du behöva anpassa dina övriga motionsaktiviteter.

Medan du håller på att träna upp din bäckenbotten kan du då träna ”bäckenbottensäkert”

Begreppet ”bäckenbottensäker träning” handlar om att minska gravitationens och buktryckets inverkar på bäckenbotten samt att koordinera andningen med tunga lyft. Det som ökar belastningen på bäckenbotten är övningar som ökar buktrycket inne i magen eller som gör så att bäckenbotten riskerar att ”hängas ner” mot tyngdlagen. Övningar som ökar buktrycket innehåller moment där du spänner mage och rygg och samtidigt låser andningen och övningar som ökar risken för att bäckenbotten ”hängs ner” är moment som innehåller hopp och tunga lyft, med fria vikter eller i maskiner.

De generella reglerna är:

  • Undvik övningar som pressar ner bäckenbotten genom att du håller andan medan du spänner mage och rygg
  • Undvik övningar där båda fötterna är i luften samtidigt.

Vilka träningsformer anses vara säkra?

Bäckenbottensäkra träningsformer

Promenader
Simning
Spinning, sittande
Crosstrainer
Vattenlöpning
Klasser på gym utan hopp
Styrketräning med vikter som inte ger dig tyngdkänsla eller läckage, gärna sittande
Övningar där du kan andas normalt
Övningar där du håller en god hållning
Knäböj där höfterna inte går nedanför knäna

 

Träningsformer du eventuellt bör undvika

Löpning
Hoppning (hopprep, krysshopp, hopp på låda)
Boxning
Bollsporter med mycket löpning
För tung bålträning där du håller andan
Mag – och ryggträning i maskin
Styrketräning så tung att du tappar kontroll över andning och bäckenbotten
Övningar där du låser andan
Övningar där du tar i så mycket att du tappar hållningen
Djupa utfall och djupa och breda knäböj

 

Livskvalitet och rörelseglädje.

Jag tänker att jag som kvinna med stora förlossningsskador i bagaget kanske egentligen inte ”borde” springa så mycket som jag gör. Jag har inga besvär, ingen tyngdkänsla, inga skavkänslor och inget urinläckage och en efter omständigheterna stark bäckenbotten. Jag tänker att träningsglädjen i att får överväga eventuella risker för min bäckenbotten. Och jag tänker att varje kvinna behöver göra den ekvationen för sig själv.

För att komma ifrån behovet av att träna bäckenbottensäkertbehöver du träna upp din bäckenbotten i minst 3 månader.

Antingen genom appen TÄT eller genom att bara knipa enligt sedvanliga rekommendationer, typ dessa jag skrivit om

Bäckenbottenträning 1.

Bäckenbottenträning 2.

Bäckenbottenträning 3.
Bäckenbottenträning 3.

Men jag vill kunna träna helt utan att tänka på min bäckenbotten?

För vissa är detta rimligt och möjligt, och för någon annan kanske det inte kommer bli så. Det är mycket svårt att veta! Min tanke är att du behöver jobba mycket med koordinationen av bäckenbotten, andningen och den generella bålspänningen för att minska buktryckets inverkan mot bäckenbotten.

Hur kan jag träna om jag har bekymmer med min bäckenbotten?

Du ska absolut träna om du vill det! Det är sämre för hälsan att låta bli, ju. Du ska dock träna så att du förblir så besvärsfri som möjligt, och helst ha en progress där du får allt mindre symtom i och med att du parallellt med annan träning också stärker upp din bäckenbotten. Vet du inte riktigt hur du ska göra behöver du söka hjälp!

 

bäcken 005

 

Inläggen i serien:

Varför kan det vara dåligt att belasta bäckenbotten för tungt?

Varför kan det vara dåligt att belasta bäckenbotten för tungt?

Varför kan det vara dåligt för bäckenbotten att belasta bäckenbotten för tungt?

Jag ska försöka svara på det med en liknelse!

På första bilden ligger ett fartyg  förankrat i en docka. Fartyget vilar på en lagom hög vattennivå och förtöjningarna är lagom sträckta. På andra bilden har vattennivån sänkts och förtöjningarna är rejält sträckta. Kanske till en gräns att de håller på att brista?

Okej, va?

Vi tänker oss att båten är bäckenorganen. Dessa  vilar på bäckenbotten som är vattnet. Urinblåsa, livmoder och tarmar har alla sina upphängningsanordningar uppåt och stöd från bäckenbotten nedåt. När bäckenbotten sänks kraftigt, likt vattennivån på andra bilden, kommer draget i bäckenorganens upphängningar öka.

Bäckenbotten – vattennivån – sänks kraftigt efter en förlossning. Och kanske med åldern. Och hos personer som lider av kronisk hosta och förstoppning. Om belastningen blir för hög, och draget i bäckenorganens stödjevävnad under en lång tid blir för kraftigt, kanske detta kommer orsaka att ”båtens förtöjningar” försvagas och förslappas och båten/bäckenorganet blir permanent sänkt.

Båten i dockan-teorin

Detta är en av teorierna bakom hur framfall uppstår. Detta är också en av anledningarna till att vi så gärna vill att folk ska se till att bäckenbotten är med på noterna innan en kvinna återgår till tyngre fysisk träning efter en förlossning.

Vad är tung träning?

Det är ju väldigt svårt att definiera tung träning, men jag tänker att när vi pratar om bäckenbotten så handlar det om träningspass med hög intensitet och frekvens på hopp eller längre tids löpning, samt stående, belastad  repetitiv styrketräning med över 20 kg. Någonstans har jag läst att det tryck på bäckenbotten som vår egen kropp skapar i en hostning är ungefär lika som att lyfta 20 kg. Därför är mitt något svävande gränsvärde 20 kg, även om jag vet att för många är ligger kilovikterna vid träning på mycket mer än så.

Det är dock verkligen inte så enkelt som att säga att om du lyfter tungt kommer din livmoder trilla ut. Bäckenbottens styrka och tryckökningen på denna beror på en mängd olika faktorer. Framförallt beror det på kvinnans bäckenbottenstatus till att börja med. Ett litet, icke symtomgivande framfall eller svaga bäckenbottenmuskler kan vara på minuskontot för att klara tung träning utan att riskera bäckenbottendysfunktion. En nyförlöst kvinna eller en kvinna som nyligen genomgått en gynekologisk operation har också sämre förutsättningar. Även individuella skillnader i hur stark bindväv och stödjevävnad kvinnan har spelar in, detta är genetiska faktorer som inte går att påverka egentligen.

Behöver kvinnor varnas?

Kanske inte generellt. Bedömningen från medicinskt håll verkar vara att hälsofördelarna med att träna överväger de eventuella risker som finns även när det kommer till bäckenbotten. En lagom dos träning har också en god effekt på bålstyrka och bålstabilitet vilket kan ge överspillande effekter på bäckenbotten.

  • Kvinnor som nyligen har fött barn och kvinnor som har genomgått klimakteriet kan med fördel kolla upp sin bäckenbottenstyrka innan de börjar träna tungt.
  • De allra, allra flesta kvinnor behöver knipträna parallellt med annan fysisk träning för att minska risken för inkontinens och framfall.
  • Det är oerhört viktigt med god hållning och god teknik, allt detta minskar risken för överbelastningar även på bäckenbotten.

Träningsindustrin och bäckenbottenmedvetenheten

Fler kvinnor än någonsin tycker att det känns kul att lyfta tungt. Fitnessindustrin och personliga tränare världen över inspirerar kvinnor till att träna med skivstänger och kettlebells. Många vittnar om hur härligt det är att känna sig stark och liksom oövervinnerlig under träningspassen.Vi inom den medicinska världen kan inte stå för 1800-talsideal och allmänt varna kvinnor för att lyfta tungt. Det är träning som skapar glädje och lycka och i många fall är träningen helt ofarlig. Men det behöver göras känt att träning för män och träning för kvinnor inte alltid, i alla fall, är på lika villkor. En kvinna som läcker urin under träning och en kvinna som får tyngdkänsla eller värk i sin bäckenbotten efter träning nås av kroppens varningssignaler. Hon bör få veta att hon i det läget bör stanna upp. Bäckenbotten bör styrkeökastills att den kan stå emot den belastning hon vill att den ska klara.

Inläggen i serien:

 

Med SKL i Umeå

Med SKL i Umeå

Igår var det det dags för den här vårens tredje res-fredag för min del. Jag följer ju med SKL (Sveriges kommuner och landsting) runt omkring i Sverige på deras turné med workshop i arbetet med förbättrad kvinnosjukvård. Sveriges Kommuner och landsting har ju fått en himla massa pengar att fördela ut över landet på olika satsningar för att förbättra förlossningsvård, mödravård och primärvård bland annat. SKL turnerar nu runt, och dels håller en del informativa föredragningar själva men inbjuder också de lokala representanterna att berätta om sina projekt. Vi har än så länge varit i Malmö, Stockholm och nu också Umeå.

I Malmö berättade de lokala representanterna bland annat om ett spännande arbete för att minska bristningar, i Stockholm om ett pågående arbete för att jobba extra mycket med könsstympade kvinnor. I Umeå var det en förlossningsläkare och barnmorska från Hudiksvall som berättade jättespännande om ett arbete där de minskat förekomsten av sfinkterrupturer från typ 6 % till 1 %. Utan att öka förekomsten av klipp och/eller kejsarsnitt!! Jag har varit urusel att ta bilder alla dessa dagar, men jag ska bättra mig. Och på slutet kommer jag nog få ta del av alla de olika presentationerna, och då kan jag plocka ur godbitarna och dela med mig till er!

Min roll i det hela är ju att berätta om patientperspektivet. Jag berättar om min egen historia, och delar också med mig en del av ”era” historier. Jag har bett om citat från både er bloggläsare och från er fellow förlossningsskadade. Mitt syfte är dels att ge en ”kött-och-blod-förankring” till allt deras förbättringsarbete men också att lägga fram lite av ”våra” önskemål om förbättringar. Min upplevelse är att de lyssnar och tar in det jag har att berätta, och värdesätter våra åsikter. Det känns fint!

Eftersom jag uppenbarligen är superdålig som någon slags on-field-reporter och dessutom en minst lika dålig livsstilsbloggare är det här bilderna jag har från Umeå:

En hotellsäng i ett rivningshus??

Eller bara artsy hotell? Jag tyckte att det hela var lite oklart…

Jag har aldrig varit i Umeå förut och tag vara på möjligheten att få se stan lite. Så 7 km runt omkring hann jag i alla fall med. Det var halt och jag fick ha rätt bra koll på kartan, så det gick rätt långsamt. Umeå var en fin stad. På bussarna stod det ”Äntligen Fredag”. Härligt ändå.

Och efter löpturen blev det hotellfrukost. Jag tycker i hemlighet att det är typ de bästa med alla de här dagarna, haha.

På de här dagarna har Susanne Gustafsson och jag en workshop tillsammans om patientdelaktighet i förbättringsarbete. Hon har skrivit avhandlingen ”Patient involvement in quality improvement” och lyckas verkligen inspirera deltagarna ta tillvara patienternas input i förbättringsarbete. Så himla skönt att det inte bara är jag som som ensam står och hävdar att ”snälla lyssna på oss!”. Det är häftigt ha en supercool barnmorska/sköterska som med all vetenskaplig grund kan poängtera hur viktigt det är.

Dagen avslutades klockan 16 och sen var det bara att åka till flygplatsen och flyga hem till Stockholm.

Vill ni att Eva Estling som är ansvarig för hela den här överenskommelsen och satsningen ska gästblogga här någon gång? Är det något ni undrar? Skriv en kommentar i så fall!

Nu kommer det vara lite uppehåll med påsk och sånt, och sen har vi Göteborg och Linköping kvar på turnén. Jag blir oerhört trött efter de här dagarna, och också lite socialt bakis efteråt. Men också väldigt, väldigt tacksam över att få höra allt som faktiskt görs. Och att min historia kanske kan bli till nytta och inspiration i förbättringsarbetet.