Kategori: Förlossningsskador

Förlossningsskador

När förlossningen ger dig en skada

Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.

Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.

Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.

Se även den mer personligt inriktade katetorin ”Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-20

Dagbok efter sfinkterrekonstruktion dag 12-22

Lördag den 4 november (12)

Idag var min första dag utan någon som helst smärtlindring! Der betyder inte att jag inte har ont, men jag klarar mig bra med vila som medicin. Det är fortfarande stående som är värst. Sittande går numera helt bra, även på hårda stolar. Och idag gick jag en ”lång och rask” promenad på strax under 2 kilometer, hehe. Och rask är väl en väldig överdrift. Jag antar att det kommer bli bättre och bättre, men från att bara ha kunnat gå tiotal meter så var det här ett nytt rekord.

Jag har missat att ta inolaxol några dagar (pga kommit ur rutinerna när familjen reste bort) och det går bra utan.

Söndag 5 november (13)

Den här dagen har jag varit lite mer aktiv hemma (läs lite städning) och hade också min barndomsbästis på besök. Det innebar att jag var mer upprätt sittande än på länge och liksom omedvetet ”skärpte mig” för att inte bara ligga i soffan. Det gick egentligen bra, men när jag några timmar senare försökte mig på en promenad så kom jag bara tjugotalet meter innan kroppen sa stopp. Sen kom Joseph och barnen hem från Öckerö och jag låg i soffan medan barnen lekte ”soptipp” med mig och alla mjukisdjur, i soffan. Har inte behövt ta smärtlindring men har märkbart mer ont idag än igår.

Måndag 6 november (14)

Jag har inte tagit någon smärtlindring alls på några dagar nu. Det går bra, men jag märker också att jag börjar vara lite mer aktiv. Och då får jag mer ont. Så totalt sett har jag mer ont nu än för några dagar sedan. Idag kunde jag också gå en ”lite längre” promenad, 1,6 km. Jag får ont på ett väldigt konstigt sätt. I mellangården och djupt inuti är ju mitt område där jag haft ont hela tiden, och som nu gör ont när jag står.  Där det märks att det fortfarande är sår, stygn och svullnad. Men när jag går drar och värker det liksom mer i svanskotan, mot levatorns fäste och upp emot rumpmusklerna. Jag tänker mig att det är en slags liten förändring i musklernas biomekanik som faktiskt blir tydlig nu. Det är rätt intressant. Jag har också insett att jag ska göra vissa justeringar till mitt träningsprogram som jag brukar ge ut till patienter efter sådana här operationer. När jag väl är tillbaks på jobbet alltså. ”Lived experience” kallas det va?

Tisdag 7 november (15)

Idag har jag inte så mycket nytt att berätta. Jag har forfarande ont av att stå, men kan gå rätt raskt när jag väl är ute. Jag blöder fortfarande lite från såren, men inte något rött färskt blod längre. Stygnen har slutat sticka det absolut värsta (ett tag kändes det som att jag hade en igelkott upp i slidan) men jag känner av trådarna ändå. Någon enstaka tråd har också kommit ut, men jag kan inte se att något stygn skulle ha gått upp. Håller tummarna för att allt håller ihop tills dess att det är läkt!

Onsdag 8 november (16)

Igår kväll kissade Wilfred på sig och jag var ensam hemma med barnen. En positiv sak: Jag har tydligen så lite ont nu att jag kan glömma att jag är rätt nyoperead. En negativ sak: Jag råkade lyfta in Wilfred i badkaret. Jag tror inget hände med stygnen eller så, men jag blev skiträdd i efterhand när jag kom på vad jag gjort. Idag hade jag tänkt försöka gå en längre promenad, ville satsa på tre kilometer. Kom inte längre än strax under två. Det surrar, bultar och värker i bäckenbotten när jag försöker pressa mig, och jag är väldigt obekväm med den känslan. Däremot kunde jag gå lite fortare! 11 km per minut istället för 16 som på bilden här ovan. Så hastigheten verkar komma sig, men inte gångsträckan. Jag börjar bli lite frustrerad, jag längtar efter en promenad längs Årstaviken.

Torsdag 9 november (17)

Igår kväll fick jag JÄTTEONT igen. Och idag kom det mer färskt blod. Ett tag trodde jag att jag fått mens, men det verkar inte så. Idag har jag en utmaning framför mig. Jag ska gå till ett ställe, ungefär 1 km bort och sedan sitta ner i ungefär en timme och sedan gå 1 km hem igen. Det låter inte så mycket, och det är egentligen inom helt rimliga ramar för vad jag klarar av. Men i och med att jag lovat bort den här tiden så känns det lite extra utmanande. Jag kan inte bara vända hem igen och det inte känns bra. Ska optimera förutsättningarna med att mest bara vila tills dess.

Fredag 10 november (18)

Gårdagens lilla utflykt gick bra, hade nästan inte ont alls efteråt. Har fortfarande inte fått mens så det där som blödde mer igår var nog inte det. Mornarna är värst just nu. Efter att hela morgonkarusellen med frukost, påklädning, tandborstning och morgontoalett så har jag mest ont på hela dagen. Joseph behöver fortfarande vara hemma ganska länge på morgonen för jag klarar inte hela morgonen själv med barnen. Men jag går och lämnar på förskolan, och kommer hem och ligger och vilar sedan. Kan annars vara mer aktiv och laga lite mer mat, men kan inte stå upp så länge som det krävs att typ steka någonting. Idag tog jag också min första lite raskare promenad som också blev över 2 km. Jag fick mitt första endorfinpåslag på flera veckor. Såå skönt!

Lördag 11 november (19)

Idag kom mensen med buller och bång. Och nu känner jag igen en grej. Den slags tyngande/molande/värkande smärta som jag haft i bäckenbotten varje gång jag haft mens sedan sfinkterskadan, den känns TYP EXAKT LIKA DAN som den smärtan jag haft sedan operationen. Fast mer lågintensivt, alltså min menssmärta. Jag har trott att det bara varit ärren som värkt, men den måste också varit en extra känslighet litegrann utöver det. Detta betyder också att mensen nu kickat tillbaks mig ungefär en vecka i smärtupplevelse. Idag har jag värk även i vila. För typ fjärde helgen i rad är Joseph ensam och hittar på roliga grejer med barnen medan jag ligger hemma och kollar på serier. Jag börjar verkligen längta efter att kunna leka, busa, springa och vara en aktiv mamma. När den här mensen väl är över VILL jag vara mest smärtfri, okej?

Söndag 12 november (20)

Idag är Fars dag, och första dagen sedan operationen som jag klarade hela morgonrejset själv. Det vill säga göra frukost och klä på barnen och allt sånt. Har fått så himla ont av att stå upp länge tidigare, men nu känns det faktiskt helt okej. Kunde baka scones med barnen, diska allt efteråt och bära en frukost-på-sängen-bricka till Joseph. Idag har överlag känts som en bra dag. Har inte haft så värst ont och har inte behövt hindra mig eller stanna upp i lekar med barnen på grund av en plötslig utmattning i bäckenbotten. Imorgon (idag när ni läser detta!) har det gått tre veckor sedan operationen och nu känns det som att kroppen faktiskt har övergått från den där akuta skada/läkningsfasen till något mer uppbyggande. Det känns oerhört långt bort fortfarande, men jag LÄNGTAR efter att kunna springa.

Jag vet inte om det här ens är intressant längre. 

En random bild på en Mia som INTE är sjukskriven och hasar omkring i tights och en mjuk klänning i hela dagarna…

Är det något specifikt om återhämtningen eller mitt mående som ni undrar är det bara att fråga! Tänkte sluta skriva om återhämtningen i dagsboksform nu, men vill ni ha en rapport igen om några veckor? När i så fall?

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

 

Kan vi förutse riskerna med förlossningar?

Statistiska beräkningar och information

En forskargrupp med bland annat forskare från Sahlgrenska Akademin i Göteborg har under en längre tid jobbat med studier kring riskfaktorer för att utveckla problem med inkontinens, framfall eller andra bäckenbottenbesvär. Risken för bäckenbottendysfunktion efter skada finns redan vid första förlossningen, medan risk för framfall exempelvis ökar med antalet förlossningar.

Forskargruppen har byggt och testat en statistisk modell som gör det möjligt att förutsäga risken för bäckenbottendysfunktion 12 och 20 år efter förlossning. Statistiken bygger på data från över 8000 kvinnor från Storbritannien, Nya Zealand och Sverige. men utifrån modellen kan man ändå hämta ett stöd för en individuell bedömning.

Nu har de släppt sin beräkningsmetod fritt tillgänglig på nätet.

Tanken är att både lugna kvinnor med låg risk, men också hitta de kvinnor som löper hög risk och erbjuda dem kejsarsnitt.

HÄR FINNS KALKYLEN. Öppnas bäst på dator.

Bakgrunden till detta

Upprinningen till forskningen verkar ha varit en diskussion på ett internationellt möte för urogynekologer i Irland, där en av diskussionsämnena var ”Ska instrumentella förlossningar överges till fördel för kejsarsnitt?”. Man tar avstamp i att förlossningar i merparten av fallen är fantastiska och naturliga processer som är positiva för alla involverade. Men vaginala förlossningar är också ensamt den största riskfaktorn där bäckenbottendysfunktion på sikt (bäckenbottendysfunktion är ett paraplybegreppp som omfattar urininkontinens, analinkontinens och framfall), och 46% av alla kvinnor kommer att drabbas i någon utsträckning och form.

Riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion kan gå att förutse.

För de kvinnor som har högst risk borde kejsarsnitt framställas som ett val, och kvinnan bör få den information som hon behöver för att själv kunna ta ställning.

De stora riskfaktorerna för bäckenbottendysfunktion på lång sikt kalkyleras utifrån bland annat följande faktorer:

  • urininkontinens innan graviditeten
  • ålder vid förlossningen
  • antal förlossningar tidigare
  • ärftlighet/familjehistorik
  • barnets uppskattade vikt (över 4 kg ökad risk) och huvudstorlek
  • mammans längd (under 160 cm ökad risk) och mammans vikt

Beräkningen grund till individuell information

Författarna menar att utifrån dessa faktorer kan risken för bäckenbottendysfunktion kalkyleras. Uutifrån detta kan kvinnan få information som kan utgöra grunden för ett informerat val om förlossningen. I vissa fall borde även kvinnans/parets önskemål om antal barn tas med i beräkningen, i och med att det finns en begränsning i hur många kejsarsnitt som eventuellt kan utföras.

Låt mig citera:

”The majority of women have a good childbirth experience with minimal or reversible pelvic floor damage during the process. It is important that this majority of women is informed that they are unlikely to risk irreversible pelvic floor problems following giving birth. Women need to know the real risks and likely outcomes before embarking on this – mostly – very natural process, which usually has good outcomes for all but can be associated with medium- to long-term pelvic floor damage.”

Detta får mig också att tänka på följande stycke ur den nyaste SBU-rapporten:

”I förlossningssituationen finns två individer med i princip samma människovärde att ta hänsyn till, kvinnan och barnet. Ibland kan ett beslut innebära ett val mellan att riskera att skada den ena individen för att förhindra en skada på den andra. Ett påskyndande av en förlossning med sugklocka, tång och eller klipp för att förhindra en hotande syrebrist hos barnet kan t ex innebära att kvinnan tillfogas en skada som i värsta fall kan innebära ett livslångt handikapp. Avgörandet vilar på medicinsk grund men innebär också alltid ett etiskt övervägande; Hur stort ska hotet mot barnet vara för att motivera ett ingrepp som innebär en högre risk för skada hos kvinnan?”

Detta är SÅ viktigt att ta med i beräkningen. Konsekvensanalysen av vad som kan hända under en förlossning aldrig är etisk enkel. Det går aldrig helt att förutse ALLA skador. Uppstår en situation där barnets hälsa står på spel och det inte längre går att backa bandet och välja kejsarsnitt istället – ja då kanske risken för skada på mamman ökar.

Kejsarsnitt inte en garanti för att undvika bäckenbottenbesvär.

 ”The role of elective cesarean delivery in the prevention of pelvic floor disorders remains controversial and, given the potential maternal and fetal risks, is unlikely to be an effective prevention strategy for most women. It has been estimated, for instance, that approximately 9 cesarean deliveries would be necessary to prevent urinary incontinence in 1 primiparous woman of average risk. However, a strategy of offering cesarean delivery to women who are at substantially higher than average risk for pelvic floor disorders may be a more appropriate and effective prevention strategy.”

Mina sammanfattande tankar om detta:

  • Det är fantastiskt viktigt att kvinnor får rättvisande information om risker, fördelar och nackdelar med förlossningsalternativ
  • Ingen mamma skulle välja sig själv före barnet, men vill att vården ska tänka på hennes bästa medan det fortfarande är möjligt.
  • Många kvinnor VILL bli informerade om riskerna med förlossningar. Vi ska inte vara så oroliga för att förlossningsrädslan ökar, vi ska förse kvinnor med adekvat information.
  • Information om förlossningsskador bör vara med sanningen överensstämmande, även statistiskt sett och den här informationen är ett bra steg på vägen.

 

Vad tänker du när du läser detta?

 

Referenser:

Predicting risk of pelvic floor disorders 12 and 20 years after delivery

UR-CHOICE: can we provide mothers-to-be with information about the risk of future pelvic floor dysfunction?

 

 

 

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Att undersöka sin egen snippa – såhär gör du!

Fysioterapeuten guidar dig i att göra en egenkontroll av din snippa

I det här inlägget kommer jag gå igenom hur du ska göra en liten ”check up” i din egen snippa. För att du ska lära känna din egen kropps utseende och för att du själv ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag rekommenderar detta starkt innan en förlossning, men även kanske regelbundet för att hålla koll i största allmänhet.

Märker du något som inte verkar stå rätt till ska du naturligtvis boka tid hos någon för att få en mer gedigen undersökning.

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med din snippa. Kunskap är makt även när det kommer till snippor!

För att göra en undersökning på dig själv behöver du:

  • God belysning
  • En spegel
  • Några kuddar till ryggstöd

Hur du gör:

  • Gör undersökningen då du inte har mens.
  • Ta av dig kläderna på underkoppen.
  • Tvätta händerna.

Sittande på golvet eller i sängen med kuddar som stöd för ryggen.

Böj på knäna, placera fötterna nära rumpan. Luta dig lite bakåt och sära på knäna så att du kan se ordentligt. Försök att slappna av i magen och bäckenbotten. Undersökningen ska inte göra ont eller kännas obehaglig (men kanske ovan?).

Håll spegeln och titta först på hela området.

Sära på blydläpparna med en hand och håll i spegeln med den andra.

  • Kolla på de yttre och inre blygdlöpparna. Kolla storlek, form, längd.
  • Kolla på den lilla ”huvan” som täcker klitoris
  • Öppna blydläpparna och kolla på urinröret
  • Peta försiktigt och öppna vaginalöppningen. Väggarna ska vara rosa och vara veckiga.
  • Håll ett eller två fingrar inne i vagina och spänn bäckenbottenmusklerna. Draget från musklerna ska vara uppåt/inåt, inte utåt som när du krystar. Ta ett djupt andetag och slappna av. Känn efter hur vaginas väggar känns – om de känns mjuka, spända och lika på båda sidor.
  • Håll kvar fingret och spänn bäckenbottemusklerna igen och se hur länge du orkar hålla kvar spänningen kring det. Försök att andas samtidigt.
  • Notera längden på mellangården.
  • Kolla på analöppningen och lägg märke till att den kan spännas om du vill, som för att hålla in en fis.

Varför tror du att många har ett motstånd att kolla in snippan?

Och varför gillar många kvinnor inte utseendet på sin egen snippa?

Snippan efter förlossning

Hur förändras snippan efter förlossning?

I veckan diskuterade jag med en kompis det här med utseendet på snippan efter förlossning. Jag är van att undersöka andra kvinnor vaginalt, men kan tycka att det är enormt känsligt det här med min egen snippas efter-förlossningen-utseende. Kompisen hade samma känsla. Visst är det fler än vi som har det så?

Hur såg snippan ut innan?

Det finns en OTROLIG variation på det här med snippor. Jag länkade för ett tag sedan till ett blogginlägg som handlade om utseendet på blygdläppar för att visa på det stora spannet för vad som är normalt. Kolla gärna där (men öppna kanske inte på jobbdatorn…).

Jag tänkte i några inlägg ge en liten guide till snipputseende och till hur du själv kan göra en liten koll. För dig som är gravid förespråkar jag detta å det varmaste, jag ångrar så djupt att jag inte hade ett regelrätt foto av mitt eget underliv att visa till den som skulle tråckla ihop mig efter sfinkterrupturen.

Jag tänker också att det är enormt viktigt för att vi som kvinnor ska lära känna våra egna kroppars utseende och för att vi själva ska kunna hålla koll på förändringar som sker. Jag har på riktigt ingen som helst uppfattning om hur lång mellangård jag själv hade innan sfinkterrupturen. Det hade jag gärna velat veta idag.

Snippan är en del av dig

Du ska kunna känna ett ”ägandeskap” och en identitet även med dina könsdelar. Kunskap är makt även när det kommer till snippor. Om du vet det ser ut innan en förlossning kan du också lättare följa återhämtningen efter en förlossning. Var dock medveten om att snippan ändrar utseendet efter en förlossning inte behöver betyda någon förändring i funktion. Varken sig det kommer till sex eller kontinens.

Idag hoppas jag att peppa igång dig att till att inom en nära framtid ta fram den där spegeln och ta en riktigt titt.

Snippan efter förlossning

bäcken 004

Hur har din relation till din snippa förändrats under graviditet och efter förlossning? Berätta!

 

 

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Träffa fysioterapeut efter sfinkerruptur

Vad gör man på återbesöket efter en sfinkterruptur?

”Jag födde vår son för 7 veckor sedan och då han blev tagen med sugklocka så fick jag en sfinkterruptur. Tyckte jag fick dålig information från vården så när jag googlade på sfinkterruptur så hamnade som hos er. Jag ska träffa en fysioterapeut på tisdag och tänkte be dig om hjälp med frågor att ställa/hjälp att kräva vid detta besök”

För det första: Grattis till sonen!

Jag beklagar från djupet av mitt hjärta att du drabbats av en sfinkterruptur. Det är en otroligt konstig krock i kroppen att drabbas av en akut skada och samtidigt vara nybliven och kanske nyförälskad spädbarnsförälder. Jag vet hur otroligt vilsen och ledsen man kan vara efter att ha drabbats. Och samtidigt glad. Och chockad. Och allt.

Patientinformation

Klicka på länken till Bäckenbottenutbildning.se för att komma till en riktigt bra informationsfolder om förlossningsskador. Den här informationen är den du borde ha fått på sjukhuset. Om du inte fick den eller ens i närheten av motsvarande information kan du, om du orkar, skriva till chefen på den förlossningskliniken och be dem förbättra sina rutiner. Bra information är grunden för allt.

Vårdens riktlinjer

Vad gäller uppföljning från vården kan du kräva och förvänta dig att vården tar ditt behov av uppföljning på allvar. När det gäller besök hos barnmorska och läkare finns rekommendationer på vad besöken kan ta upp här:

Undersökning hos barnmorska

Undersökning hos läkare

De fysioterapeutiska riktlinjerna

På en del sjukhus är det fysioterapeuten som du kommer träffa först för uppföljning av din skada. På andra sjukhus kommer du träffa uroterapeut eller någon annan profession. Oavsett vem du träffar ska du kräva att det finns ett team-tänk kring dina besvär. All uppföljning och behandling ska utgå från din berättelse om hur du själv uppfattar din hälsa. Det är därför viktigt att du själv försöker sätta ord på hur då mår och hur din kropp fungerar.

Berätta om:

  • du har besvär med att hålla kiss när du skrattar, hostar och nyser
  • om du läcker fisar eller avföring
  • om du får fläckar av avföring i trosorna
  • om du har jobbig tyngdkänsla
  • om du har för kort tid mellan bajsnödighetssignal och faktiskt behov av att bajsa
  • om du har mycket oro eller rädsla i relation till ditt underliv

Det kan vara svårt att berätta om besvär, helt enkelt för att du ännu inte utsatt dig för situationer där besvären framkommer. En del symtom kanske du först kommer uppleva då du börjar träna tyngre eller återgår till arbete. Om du är orolig för att symtom kan komma senare, be i så fall om en möjlighet till kontakt vid senare behov.

Fråga om:

Alla dessa frågor är inte fysioterapeutens område, men du kan ha denna lista att gå efter.

  • Hur ser stygnen ut? Behöver det tas bort trådar? Ser det ut att läka på bra?
  • Blöder det längre än avslaget verkar vara? Det kan vara granulom som uppstått efter operationen och de kan behöva behandlas.
  • Be om en muskelfunktionsbedömning för bäckenbotten.
  • Finns det risk för att behöva göra en om-operation, och när görs i så fall den bedömningen?
  • Har du behov av att prata med en kurator angående förlossningen? Se i så fall till att få en sådan tid inbokad via gyn!
  • Behöver du få ett löfte om uppföljande besök hos fysioterapeut? Läkare? Se till att gå därifrån med en sådan tid inbokad!
  • Behöver du få prata om förlossningssätt vid en eventuellt kommande graviditet med någon?

Det är alltså egentligen bara ett fåtal av dessa frågor som fysioterapeuten kan svara på, men hen har definitivt erfarenhet att se när en kollega med annan yrkeskompetens behöver bemöta de andra frågorna.

Bäckenbottenträning

Sedan kommer fysioterapeuten ge dig ett bäckenbottenträningsprogram utifrån sin bedömning av din knipförmåga.
Fråga vidare om detta – Hur länge ska du göra detta? När ska du stregra övningarna? När vet du att du vågar börja träna annat (gym, löpning etc)? Kan du får en uppföljning?

Lycka till! 

Min sfinkterrupturshistoria finns här:

A walk down memory lane och varför jag är som jag är

 

 

Mer om samma tema på BakingBabies:

 

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

En serie inlägg om muskelskador

Efterlysning: Undervisningspatient

Efterlysning: Undervisningspatient

Läkarna som nyligen opererade mig är ju bland de ledande i Sverige på att undersöka och laga förlossningsskador, både akuta och äldre sådana. De håller regelbundet kurser för både barnmorskor och läkare, och en sådan kurs är nu snart på gång igen.

För att lära ut bra undersökning (framförallt via ultraljud) behöver de ha riktiga personer att visa på.

Efterlyses:

Kvinnor som kan tänka sig att ställa upp som undervisningspatienter.

Information

Datumet som du behöver vara tillgänglig är  23/11. De behöver sju personer.

Det är två undervisande läkare och cirka 3 som tittar på, även dessa är specialistläkare inom gyn/obstetrik. Du kommer få en ultraljudsundersökning i mellangården, ett vaginalt och ett analt. Det hela tar runt 40 minuter. Du behöver kunna ta dig till Karolinska sjukhuset i Huddinge dagtid. Det är lättast om du kan vara barnfri under besöket, men om det krisar kan du ha med ett barn som någon annan kan titta till. Du kan inte hålla i barnet själv under undersökningen.

Det utgår ingen ersättning, men du får en förstklassig bedömning av din egen bäckenbotten. Du bidrar också med kunskaper så att andra kvinnor kommer få bättre undersökning och behandling. Om det framkommer något på undersökningen som gäller din bäckenbottenhälsa kan du få ett individuellt bokat möte med läkare efteråt.

Efterlysning: Undervisningspatient

Intresserad?

Skriv en kommentar här och var noga med att uppge din riktiga mejladress, så kan jag sedan sätta dig i kontakt med rätt person! Jag är bara en efterlysande mellanhand och kan naturligtvis inte garantera att alla som ställer upp behövs och så vidare. Kom ihåg att detta är ett sätt för dig att göra ett bidrag till bättre kvinnosjukvård. Ta chansen om du har möjlighet! 

EDIT: Det har kommit in lååångt fler frivilliga än vad som behövs. Jag kommer sammanställa och skicka vidare så får de själva göra ett urval, antingen i ordningsföljd eller efter något annat kriterie. Tack!

Droppfot efter förlossning

Droppfot efter förlossning

Att en kvinna drabbas av droppfot efter förlossning är ovanligt men det förekommer då och då. Begreppet ”droppfot” innebär att nerverna som styr musklerna i foten inte fungerar optimalt och att foten därför ”droppar” ner då den lyfts från marken. Droppfoten beror på att en nerv normalt gör så att foten får känsel och muskelstyrka har skadats. Nervskador som uppstått under en förlossning kan bero på att barnets huvud tryckt till nerverna som passerar bäckenet. Prognosen för läkning är vanligtvis god!

Hur droppfot uppstår

En skada på nerven kan alltså uppstå under själva förlossningen när barnet ska passera genom bäckenkanalen. Skadan är vanligtvis ensidig då fostrets tryckt på ischiasnerven vid bäckenkanten. Användning av tång eller sugklocka kan öka risken. Långvarig ställning men benen i gynställning kan också medföra en klämning av nerver. Droppfoten beror då oftast på tryck på vid vadbenets på underbenets utsida. Kortvariga (under 72 timmar) neurologiska symtom i form av domningar och minskad muskelkraft i benen förekommer relativt frekvent. Mest utsatta är kvinnor med långa förlossningar där utdrivningsskedet blir långvarigt. Även om epiduralen i sig ganska sällan är orsaken kan smärtlindringen göra att kvinnan känner mindre smärta, byter ställning mer sällan och får ett förlängt utdrivningsskede.

Symtom vid droppfot

De vanligaste symtomen är på nervskador är smärta längs nervens förlopp, muskulära bortfall och nedsatt känsel. Nerverna läker generellt med 1 mm per dygn och en läkning kan ta lång tid. Det händer i särskilt allvarliga fall att nerven skadats fullständigt och att funktionsbortfallet blir permanent. När det gäller förlossningar är dessa permanenta skador sällsynta. Huvudsakligen består nervskadan av en tryck/drag-skada på nerven och dessa skador går oftast över inom 3-6 månader.

Epiduralens fel?

Skador från själva epiduralen är alltså sällsynta. Komplikationen kan förklaras med en svullnad inne i epiduran, det vill säga i en av hinnorna mellan ryggraden och benmärgen.Svullnaden kan bero på en blödning. En ökad risk för blödning återfinns hos kvinnor med havandeskapsförgiftning och HELLP-syndrom. Svullnaden kan dock uppstå utan känd orsak. Det kan också hända att själva sticket av epiduralen orsakar en skada på en enskild nervrot.

Besvärligt och tråkigt, men sällan farligt

En droppfot efter en förlossning är alltid en obehaglig överraskning och en tråkig start på första tiden som förälder. I de allra flesta fall är prognosen god och besvären övergående. Kvinnan ska naturligtvis ha kontakt med läkare och vid behov även ortopedtekniker.

Det är inte mycket man kan göra åt själva nervbortfallet med fysioterapi. Det gäller ofta att vänta ut kroppens egen läkning. Det kan dock vara av vikt att kvinnan tränar resten av musklerna i det benet som är påverkat och att hon tränar och anstränger sig rätt för att undvika överansträngning i andra delar av kroppen. Vid behov kan det finnas ett värde av att besöka en fysioterapeut.

Referenser

Postpartum foot drop. A case report.

Compressive neuropathies complicating normal childbirth: case report and literature review.

 

 

Är du inte orolig inför din operation?

Är du inte orolig inför din operation?

Jag fick en fråga från en annan tjej som drabbats av en sfinkerruptur vid förlossning och som står inför samma operation som jag. Hon undrade om jag övervägt att inte göra operationen, och hur jag tänker kring risken att operationen inte lyckas igen. Jag har valt att lägga det här inlägget som en del av den inläggsserie om anal inkontinens som pågår just nu, också för att förtydliga att spannet av vad som är ”anal inkontinens” är mycket stor.

Min historia

Jag fick en sfinkerruptur grad 4 för 5 år sedan.halvårskontrollen uppgav jag att jag i princip vad återställd. Jag kan nu i efterhand tycka att det ställdes för få frågor, och att de släppte mig för lätt. Jag är en positivt tänkande person, och jag var föräldraledig då. Det som funkade då var kanske inte hundraprocentigt definitionen av återställd. Jag kunde inte sätta ord på mina besvär tillräckligt för att peka på vad som var fel. Sommaren 2015 slutade Wollmar med blöja. Det var då det började bli tydligt för mig att jag hade problem. Jag får signal om att jag är bajsnödig på alldeles för kort varsel. Jag är också i mitt medfödda tillstånd alltid lös i magen. Dessa två faktorer, tillsammans med att toaletten nu inte alltid var ledig, framstod nu som ett problem. Hösten 2015 började jag äta imodium dagligen och har sedan dess varit förhållandevis besvärsfri. Jag gick till gynekolog i januari 2016 för att få en kontroll, för att jag då hade en känsla av att något inte alls var som det skulle. Fick igen höra att allt såg bra ut. Jag får alltid lite panik över att bo tillsammans många personer med bara ett badrum och jag kan inte alltid hålla fisar, men det är på en nivå att jag inte besväras sååå mycket. Under våren 2017 har vi på allvar börjat fundera över att skaffa ett tredje barn. I och med en graviditet skulle jag behöva sluta med imodium, och det var då jag insåg att jag inte skulle varken vilja eller faktiskt klara det. Därför såg jag till att få komma till bäckenbottencentrum i Huddinge, och kom dit nu i juni. De konstaterade kvarvarande skador som går att laga, och på måndag smäller det.

Har jag övervägt att inte göra operationen?

Ja, absolut. Det kommer göra ont. Jag kommer behöva vara sjukskriven, pausa livet till stor del, och jag kommer inte få träna som jag brukar på rätt länge efteråt. Jag har inte stora besvär på daglig basis, och jag har ställt mig frågor om det verkligen är värt det. Och mitt svar är ja. På grund av bilden här under. Den föreställer bäckenbottens styrka under ett livsspann, och den kommer inte bli bättre. Visst kan bäckenbottenträning minska nedgången. Men om jag har muskler som inte är träningsbara på grund av att de faktiskt inte sitter ihop som de ska, då kanske min nedgång i bäckenbottenstyrka är sämre än vad den hade behövt vara. Symtom av bäckenbottendysfunktion blir sällan bättre med åren, och jag vill ha bästa möjliga funktion, så länge jag kan.

Just nu vet jag att min kropp är frisk i stort. Jag är stark generellt, jag läker bra. Jag vill kunna optimera mina förutsättningar att må så bra i min bäckenbotten, så länge jag kan. Och troligen får jag lättare att må bra på sikt om jag har så hela muskler i bäckenbotten som möjligt. Jag vill kunna springa som 60-åring. Jag vill kunna ha en aning bättre sfinkterfunktion redan nu ganska snart. Det räcker för mig.

Vad händer om operationen inte lyckas?

Det finns ett fåtal läkare som jag hade varit villig att opereras av. Jag skulle inte ha gett den läkaren som sydde mig första gången en ny chans. Jag har däremot förtroende för dem på Bäckenbottencentrum i Huddinge. Jag har regelbundet patienter som opererats där. Jag läser journaler de skriver, jag ser deras resultat i form av patienter som kan komma tillbaka till bättre livskvalitet efter en operation. Jag vet att alla inte upplever en hundraprocentig symtomlindring efter en operation, men för mig duger de resultat jag sett. Jag är beredd på att jag inte kommer märka en dag-och-natt-skillnad vad gäller min bäckenbotten. Men jag tror att det ska mycket till att något faktiskt ska bli sämre. Jag skulle ångra mig oerhört om jag inte gav mig själv chansen.

Jag står inför att låta dem laga min sfinkter och min mellangård igen

Jag är nervös för själva operationen, jag är en aning orolig för smärtan. Jag vet med mig att jag inte är världsbäst på att hantera smärta. Jag tänker tanken att jag inte kommer märka så otroligt stor skillnad efter operationen. Men jag tror att jag ger mig själv bättre förutsättningar att må bra på sikt.

Mina mål med operationen

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Vad är det värsta som kan hända?

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att läkaren skulle råka paja något mer. Jag har ju varit med på ett par såna här operationer, och känner mig rätt trygg med att de inte kommer hända. Jag har ju inte en intakt intern sfinkter, men jag är ändå ganska nöjd över att de säger att de inte ska försöka laga den utifrån min skada och min historia. Det säger mig att de vet vad de gör, att det inte bara höftar och hoppas på det bästa. Det andra som skulle kunna hända är ju en infektion eller att stygnen helt sonika går upp. Jag tänker att de kommer göra sitt bästa operationsmässigt och att jag får sedan göra mitt bästa med hygien och en lagom dos vila och blodcirkulationsfrämjande aktivitet. Skulle stygn gå upp så brukar det mest vara de ytliga, och det kan jag leva med. Helt enkelt tänker jag att det är värt att ta riskerna med den här operationen.

Med allt detta sagt: jag kommer ändå vara skitnervös på måndag

Håll alla era tummar eller be en bön för mig!

 

Alla inläggen i serien i ordning:

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mer symtom efter förlossningsskadan vid ägglossning och mens?

Jag fick en mer personlig fråga utifrån min sfinkterrupturserfarenhet och jag tänkte svara så gott jag kan. Grejen som ibland kan bli fel med att jag i vissa blogginlägg skriver utifrån min yrkesprofession och i vissa inlägg egentligen som patient. Blir ni som läsare förvirrade? Det här är mina alldeles egna och privata upplevelser, inget som faktiskt kunnat verifiera i vetenskaplig litteratur eller så.

Frågan löd ungefär: Jag fick en sfinkterruptur för ett år sedan, och har otrolig mensvärk och ont vid ägglossning, framförallt svider det otroligt i ärren vid varje mens. Funderar på att börja med minipiller igen för att slippa värken! Hur har du gjort? Skulle gärna vilja veta om något har hjälpt för dig. 

För mig är det lite olika delar i det här.

För det första har jag fått otroligt mycket mer koll på kroppen och min egen hormoncykel och allt det där efter första graviditeten. Så en del symtom kan jag inte skylla på förlossningsskadorna. Bara på att jag känner min kropp bättre och på så vis är mer uppmärksam på en del smärtor och besvär som jag innan graviditeterna bara hade negligerat.

Kroppen ändras

Och för det andra så har min menscykel blivit förändrad. Jag har ONT vid ägglossning och deppighet vid PMS, aldrig mensvärk. Det onda vid ägglossningen kan kännas som ”mensvärk” och ge en ökad trötthet/tyngdkänsla i hela bäckenbottenregionen. Jag tror inte att detta drabbar enbart oss med sfinkterrupturer. Jag tror att uppmärksamhetsgrejen jag beskrev ovan gör att jag tillskriver ägglossnings-obehaget en större dignitet. Bara för att det förknippas med sfinkterrupturvärken from hell. Jag märker också att jag funktionellt blir svagare i bäckenbotten. Om jag någonsin tycker att jag har tendenser till urinläckage så är det vid ägglossning eller mens.

Min upplevelse är ändå att det smärtsamma som var i sfinkterärren och värken i perineum har avtagit med tiden (nu strax över fem år sedan sfinkterruptursförlossningen) och värken där sammanblandas med någonslags allmän obehagskänsla vid mens och ägglossning som inte stör mig så mycket egentligen.

Hur blir det nu?

Jag kommer ju om-opereras inom kort och jag undrar hur det kommer påverka. Kommer jag känna mig stabilare i bäckenbotten under mens, än vad jag gjort nu sedan sfinkterrupturen? Kommer jag få ny ärrsmärta under mensen? Jag får återkomma och berätta!

Preventivmedel

Frågan gällde också preventivmedel. Asså… jag har aldrig varit kompatibel med p-piller. Jag mår inte bra av det. Jag har aldrig ens börjat igen efter första graviditeten. Barnmorskan på MVC försökte på efterkontrollen ”Ja, men tänk på din man, det är ju inte så himla kul med kondom för honom”. Nä, men om jag tar p-piller så blir det inget åka av överhuvudtaget i och med att jag får noll lust. Då tror jag ändå att Joseph föredrar kondom. Och jag kan faktiskt känna att det är min förgrymlade rätt att tänka på mig själv,  i det här sammanhanget allra helst. Det är ju ta mig tusan inte Joseph som går omkring med värkande ärr i underlivet… Ja, och i och med att vi inte är helt främmande för att sätta en trea till världen  skjuter vi egentligen beslutsfattandet om ett mer lämpligt preventivmedel på framtiden. När vi känner oss klara med barnabakandet kanske vi får lösa det hela på ett mer konstruktivt sätt. Men det får bli ett senare problem. 

Jaja. Men du frågeställaren – om något hormonellt preventivmedel kan funka för dig, så kör hårt!

Ja, så det som har hjälpt mig är: TID.

För mig har det blivit bättre med tiden. Och att tänka att obehagskänslan är okej och egentligen en del av en väldigt frisk och normal hormoncykel. Att en del av värken troligen beror på att jag lägger så mycket märke till den, bara. Någonslags gammalt hederligt positivt tänkande, typ.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

  • Ni andra som fött barn? Hur förändrades era menscykler och uppmärksamhet på hormoncyklerna efter att barnen fötts? 
  • Och jag vet att vi har en massa andra ”förlossningsskadade” läsare där ute, hur känner ni i era ärr under hormoncykeln? 
  • Och gör ni andra med preventivmedel efter graviditeter och förlossningar? 

Berätta!

 

De tio viktigaste sakerna en nybliven mamma behöver veta

De tio viktigaste sakerna en nybliven mamma behöver veta

Jag fick ett mejl av en BVC-sköterska som gärna ville kunna prata mer med de kvinnor hon möter om vad som egentligen händer i kroppen och hur graviditet och barnafödande påverkar dem rent fysiskt. Hon önskade en kort sammanställning av vad som är viktigt att veta, och det är ju egentligen et omöjligt uppdrag. Bland annat därför har ju jag och Louise  skrivit en bok om det första året efter graviditet, en bok som kommer ut till våren 2018. Den kommer bli mitt stående bästa tips för att ge till nyblivna mammor… =)

Men om jag ska försöka svara på frågan.

Här kommer de tio viktigaste sakerna en mamma behöver veta.

  • En graviditet påverkar hållningsmuskler och bäckenbotten

Bara att ha varit gravid påverkar kroppen mycket. Det börjar med en hormonell uppmjukning av leder och stödjevävnader och späds på av viktuppgång och magens tillväxt. Bäckenbotten sänks och tröttas ofta ut. Hållningen förändras i takt med magen – kvinnan får ofta en ökad svank, en rundad bröstrygg och skjuter bak ryggen för att hålla balansen med den växande magen. Hållningsförändringarna kan ge ländryggssmärta, nack/skuldersmärta eller spänningshuvudvärk. Dessa förändringar ger sig inte alltid helt automatiskt efteråt, och du kan behöva jobba med din hållning aktivt.

  • Bäckensmärta är vanligt, ofarligt men går inte alltid automatiskt bort efteråt

Bäckensmärta, det som tidigare kallades foglossning, är vanligt. Det drabbar runt 50 % av alla gravida i olika grad. Det är inte farligt, och inga fogar kan ”lossna”, även om det känns så. Fysioterapeuter kan hjälpa dig som har besvär med smärta med både råd, stöd, träning och behandling. En del har god hjälp av kiropraktorsbehandling eller massage. Blir det riktigt jobbigt kan du behöva kryckor eller andra hjälpmedel. Bäckensmärta som inte går över automatiskt ska du söka hjälp för. Det betyder inte att det är något fel på dig, men att du kan behöva hjälp att få smärtorna att gå över.

  • En förlossning påverkar bäckenbotten och kanske hela kroppen

Även en normal och omkomplicerad förlossning sträcker ut bäckenbotten över 200 %. Det är en trött och svag muskel som kommer ut på andra sidan! Ge den tid att läka och återhämta sig. Hela kroppen kan kännas som att den varit inne i en orkan och kastats ut på andra sidan atlanten. Känner du så – ta din tid att vila. Du behöver inte vara trevlig, välklädd eller ha kaffebjudning med släkten innan du själv känner att du orkar.

  • Förlossningsskador kan vara pissjobbiga

Om du spruckit och blivit sydd mycket har din bäckenbotten varit med om ett trauma. Du kan jämföra det med en idrottsskada, en muskel gick av och nu är en lagad. Det gör ont och musklerna kan vara i behov av en längre återhämtning. Appen TÄT är ett bra bäckenbottenträningsverktyg. Orkar din bäckenbotten inte med att stå eller gå länge kan du planera in vila mellan aktiviteter som promenader och matlagning.

  • Ett kejsarsnitt är en stor bukoperation

Det här vet de flesta, men när du väl kommit hem från BB rullar ofta vardagen på som om inget har hänt. Efter en stor operation behöver du kanske prioritera näring och vila till en början. När kroppen känner sig sugen kan du börja med promenader och annan träning.

  • Det är normalt att ha lite ont och läcka lite urin, ett tag.

De första månaderna håller kroppen på för fullt med återhämtning och läkning, samt ommöblering av alla organ tillbaks till ursprungspositionen. Därför kan du behöva förlåta kroppen för lite av varje vad gäller krämpor och urinläckage de första två månaderna. Du ska känna att besvären klingar successivt av, och att du blir bättre för varje vecka. Stannar din återhämtning av kan du behöva hjälp med rehab eller en extra koll av din bäckenbotten.

  • Sömn är kanske viktigare än träning

Här kanske jag borde vara klämkäck och rekommendera frisk luft och promenader före allt annat. Men grejen är att om du sover mindre än sex-sju timmar sammanlagt per dygn under en längre tid kommer hela du och din kropp att börja fungera sämre. Återhämtningen försämras, ditt arbetsminne försämras. Om det står mellan att sova eller träna, och du vet att du har sömnbrist: sov. Träna kan du göra senare.

  • Amning påverkar inte alltid vikten

Alla går inte ner i vikt av att amma. För en del rinner kilona bara av, men för andra tar det längre tid. Det är rekommenderat att någon gång komma ner till din normalvikt, men det är heller inte panikbråttom. Hetsen i vårt samhälle är inte skonsam mot nyblivna mammor. Du kanske inte kommer undan, men försök att inte bli meddragen i vikthetsen. Forskning visar att när barnet fyllt ett kan det finnas någon poäng med att börja prata vikt med mammor. Tidigare än så är inte nödvändigt.

  • Besvär som kvarstår kan du behöva hjälp med

Kvinnor överlag är mer sjukskrivna än män och jag kan inte frångå att jag tror att en del av skillnaderna består i våra olika förutsättningar utifrån att skaffa barn. Om du kommer tillbaks till arbetet efter en föräldraledighet på minushälsa, oavsett om det gäller kropp eller själ, är risken större för sjukskrivning längre fram. Ska du tillbaks till sittande arbete kan du behöva rehab för ländryggssmärta eller spänningar i nacke/axlar redan innan du är där. Har du svårt att hålla fisar under föräldraledigheten kanske inte det känns sådär supermycket bättre av att jobba i kontorslandskap. Ta dig själv på allvar och sök hjälp i tid.

  • Återhämtningen kan ta lång tid

De flesta brukar känna att de landat i kroppen och själen igen när barnet är runt året. Det finns många saker, bland annat slidväggar och magmuskler. som kan ta oerhört lång tid att återhämta sig klart. Även om jag vill trycka på att de som behöver ska söka hjälp, så finns det också många som skulle må bra av att stressa upp sig mindre kring postgraviditetsbesvär. En graviditet tar nio månader, det tar minst samma tid för att kroppen ska återställas.

Det här är en oerhört kort version. I följande inlägg (och ännu fler) finns relaterad och rekommenderad läsning:

Magmuskler, hållning och löpning (efter graviditet)

Graviditet påverkar hållning och gångmönster

Bäckensmärta efter förlossningen; en serie

Maraton vs förlossning enligt Mia

Förlossningsskador grad 1-4

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Tips för enklare bröstpumpning

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

11 råd för dig som ska kejsarsnittas

Tema sömn

Vad säger forskningen om viktnedgång efter graviditet?

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt

 

Är det något viktigt jag missat? Fyll på i kommentarsfältet!