Kategori: Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

På BakingBabies hittar du svar på dina frågor! Om graviditeter, bäckensmärta, bäckenbotten, inkontinens, framfall och mycket mer. Fokus ligger på att ge dig information som förbättrar din livskvalitet och på at ge dig praktiska råd och teoretisk bakgrund till varför en del saker i kroppen är som de är.

Informationen här kan aldrig ersätta en individuell bedömning av en fysioterapeut, men kanske kan du här hitta inspiration och mod att söka hjälp för dina besvär!

De flesta inlägg är vetenskapligt baserad och har referenser i slutet. Övriga inlägg är baserade på beprövad erfarenhet.

Imorgon kommer en serie om viktnedgång

Imorgon börjar en serie om viktnedgång efter graviditet: triggervarning

Det här är en varning! Om prat och vikt och viktnedgång är triggande för dig ska du gå härifrån nu och inte återkomma på några dagar! Jag har under hösten gått kursen ”Kost vid graviditet och amning” och gjorde ett projektarbete om just detta. Utifrån vad jag lärde mig där har jag nu också gjort en serie inlägg. Jag har försökt att hålla det fakta- och vetenskapsbaserat och så lite hetsigt jag kan. Men det går naturligtvis inte att garantera att detta inte triggar någon. Därför vill jag uppmana dig att inte läsa om du kommer må dåligt av det.

Om du ändå kommer läsa hoppas jag att du kan läsa inläggen värderingsfritt. Jag struntar alltså högaktningsfullt om du går ner dina graviditetskilon eller inte. Jag vill inte bidra till en hets. Jag vill förmedla information. Men jag kan inte ta ansvar för hur detta kommer landa hos dig – och därför vill jag verkligen be dig att inte läsa här på en vecka, om du inte känner att det kommer bidra med något positivt för dig och din hälsa.

Referenser till seriens inlägg:

Hela serien:

Att komma över förlossningsrädsla

Att komma över förlossningsrädsla

Att bemöta och behandla förlossningsrädsla

Rubriken antyder att förlossningsrädsla är något som går att ”komma över”, vilket låter som något lätt. Det är egentligen inte alls min mening. Men med all respekt till dina rädslor – alla slags rädslor går att bemöta och förmodligen minska i dignitet. Så om du är beredd att söka och ta emot hjälp kan din förlossningsrädsla säkerligen också underlättas.

Det viktigaste först

Det första steget i att hantera rädslan är att sätta fingret på vad du är rädd för. De olika rädslorna bemöts naturligtvis på olika sätt. Rädslan kan vara något du tagit till dig efter att ha hört eller läst om andras upplevelser, något som blivit till skräckhistorier för dig. Ibland kan oron vara en del av en mer generell ångest. Ibland är rädslan en frukt av ett personligt trauma eller tidigare övergrepp. Ibland kan också rädslan höra ihop med en depression under graviditeten. Dessa olika bakomliggande faktorer kan behöva tas i beaktning. Ibland genom samtal med barnmorska, ibland genom terapi eller läkemedelsbehandling för ångest eller depression. Ta dig själv på allvar och våga sök hjälp!

Aurorasamtal

Inom det svenska mödravårdssystemet finns ofta ”Auroramottagningar” som är specialiserade på förlossningsrädsla och samtal med kvinnor och deras partners. Dessa mottagningar kommer kvinnan i kontakt med efter att barnmorska på MVC remitterat dit. Besöken är ofta förhållandevis långa samtal, ibland upp emot fem tillfällen. Syftet är bland annat att komma fram till en skriftlig planering som kvinnan kan känna sig nöjd och trygg med. Sedan ska alla som träffar kvinnan under förlossningen kunna ta del av denna planering och följa den.

Svenska siffror säger att de flesta kvinnor som går på speciella förlossningsförberedane samtal på grund av förlossningsräsla är nöjda med samtalen, men många har kvar sin rädsla även efter att de fött. I en svensk studie har man sett att många som fått behandling för förlossningsrädsla fortfarande har kvar den 7-14 år efter förlossningen, vilket tyder på att den behandling som idag ges inte är sådär jätteeffektiv.

Det finns också psykologer inom Mödra- och barnhälsovården som du kan komma i kontakt med gratis via MVC/BVC. Dessa arbetar med blivande eller varande föräldrar för barn mellan 0-6 år och är specialister på psykiska besvär eller oro under graviditet och tidigt föräldraskap.

Hur ska du bemöta din förlossningsrädsla?

Här kommer mina tips!

  • Skäms inte för hur du mår

Det är otroligt vanligt att vara förlossningsrädd och du är inte en sämre människa för att du hyser alla dessa tankar och känslor. Du är en tänkande individ som vill det bästa för dig själv och ditt barn. Var stolt över det!

  • Prata om hur du mår.

Prata, prata, prata. Verbalisera dina känslor tillsammans med din partner, dina vänner och din barnmorska. Ju bättre du kan sätta ord på rädslorna, desto lättar blir de att hantera. Om du går på bokade samtal med en professionell, ta med din partner på åtminstone ett av samtalen. Om du inte upplever att stödet du får via mödravården räcker kan du också ta hjälp av en KBT-terapeut. Detta är dock tyvärr något du får göra privat.

  • Hitta en trygg barnmorska

Våga öppna upp för din barnmorska och be att höra hennes funderingar kring det du lyfter fram. Känner du att ni inte passar bra personkemiskt, be om möjligt att få byta. När du får förtroende för din barnmorska kommer du uppleva att råden och planeringen blir mycket tryggare för dig!

  • Gå en förlossningsförberedande kurs

Här är alla olika, både vad gäller behov, intresse och ekonomi. Jag tror inte att en förlossningsförberedande betalkurs är nödvändigt för alla och envar , men för de som har möjlighet kan det absolut vara bra. Hör dig för och läs recensioner om vilken kurs som kan passa er bäst.

  • Anlita en doula

En doula är en kvinna som arbetar med ge stöd till den födande kvinnan och hennes närmaste under graviditet, förlossning och den första tiden efteråt. En doula har inget medicinskt ansvar, hennes mål är att bidra till en trygg förlossningsupplevelse. Detta är en tjänst som kostar pengar naturligtvis, men var oavsett ekonomisk möjlighet öppen för tanken att ta in extra stöd – kanske har du jättestor nytta av att ta med en vän?

  • Behöver du undvika skräckhistorier?

Läs inte på Familjeliv (och BakingBabies kanske)  och påminn dina vänner och bekanta att allt du behöver höra just nu är lättsamma förlossningshistorier.

  • Behöver du hårda fakta?

Lär dig allt du kan om normalförlopp under förlossningar, statistik och försök skilja mellan faktiska och föreställda risker.

  • Lär dig slappna av på kommando.

Lär dig andas djupt och långsamt. Läs böcker, lyssna på avslappningsinspelningar eller gå en kurs i avslappningsteknik. Lär dig att reglera spänningsgraden i kroppen, det är enormt energikostsamt om du inte kan slappna av mellan värkarna vid en vaginal förlossning. Du behöver din energi, se till att om möjligt kunna bespara dig själv från ”onödig” energiförlust.

  • Acceptera att förlora kontrollen

Du kommer inte kunna kontrollera allt under förlossningen, men det behöver inte betyda att du är helt maktlös. Tänk över de stretegier du kan ha för att känna kontroll i en svår situation. En del upplever att styra en TENS-apparat ger dem något kontkret, styrbart att fokusera på. Och kom ihåg att personalen garanterat har sett och hört allt – så det finns inget i din kontrollförlust som kommer chocka dem i alla fall.

  • Ta för givet att du kommer spricka

Det är bättre på att förbereda dig mentalt på att du kommer spricka, åtminstone någonting litet. Det du kan förbereda dig på är att kräva att bli bra bedövad, undersökt och ihopsydd.

Kejsarsnitt som utväg

Ingenstans i den här serien har jag tagit upp ”kejsarsnitt som utväg” för förlossningsrädsla. Varför? Därför att jag inte lägger någon värdering i huruvida du ska förlösas via snitt eller vaginalt. Jag lägger heller ingen värdering i att faktiskt ”lyckas” överkomma rädslan så pass att du genomgår det du var rädd för. Det jag önskar förmedla är att du ska lyssna på dig själv. En del rädslor mår du bra av att överkomma, en del rädslor mår du bra av att få undvika. Jag kan inte säga någonting om hur det är för dig som läser detta. Rädsla för smärta under förlossningen och rädsla för fysiska skador är de vanligaste orsakerna att önska kejsarsnitt. En del som genomgår samtal för förlossningsrädsla får trots allt en negativ förlossningsupplevelse och önskar kejsarsnitt nästa gång. Att genomgå en förlossning verkar i studier inte minska rädslan för de flesta tidigare förlossningsrädda.

Att komma över förlossningsrädsla

En del vill ha hjälp och stöd för att komma över förlossningsrädslan, och får också precis den hjälp de behöver. De finns studier som tyder på att förlossningsrädsla i sig är förknippat med längre förlossningsförlopp och akuta kejsarsnitt. Om du därför upplever att din rädsla faktiskt är behandlingsresistent kan det faktiskt bli ett medicinskt skäl att istället planera in ett kejsarsnitt.

Syftet med den här serien har varit att ge lite input så att du själv kan tänka kring din rädsla. Jag ville också ge lite förslag på eventuella åtgärder. Vart dina tankar och dina eventuella åtgärder tar dig och din rädsla, det vet jag inget om.

Berätta gärna! Kom först och främst ihåg – jag hejar på dig!

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Alla inlägg i serien:



Vad är kvinnor rädda för?

Vad är kvinnor rädda för?

Vad består förlossningsrädsla av?

Om din första förlossning var lätt oroar du dig för att den andra ska bli mycket värre. Om din första förlossning var hemsk tänker du att den andra kommer bli en upprepning av den första. Och om det är första gången kommer dina tankar snudda vid varje worst-case-scenario du kan tänka dig. Det finns kanske alltid något att oroa sig för.

Förlossningsrädsla är inte en sak, och det som skrämmer den ena kvinnan skrämmer inte den andra.

När kvinnor beskriver sina rädslor kan källorna till oro och rädsla ofta grupperas in under olika rubriker.

  • Rädsla att inte hinna fram till förlossningssjukhuset i tid
  • Rädsla att inte få plats på förlossningsavdelningen
  • Rädsla för att få komplikationer under förlossningen som riskerar barnets hälsa
  • Rädsla över att barnet inte ska födas friskt
  • Rädsla för att behöva genomgå behandlingar som kvinnan själv inte vill ha (kejsarsnitt, epidural, sugklocka etc)
  • Rädsla för själva smärtan
  • Rädsla för att inte älska barnet eller automatiskt veta hur det ska tas hand om
  • Rädsla för en förlust av integritet/värdighet
  • Rädsla för det okända och att tappa kontrollen
  • Rädsla att misslyckas
  • Rädsla för att spricka

Rädslor att prata med barnmorskan om

Närvarande barnmorska och partner som båda ger gott stöd är en återkommande faktor som verkar påverka förlossningsupplevelsen till det bättre. Det här med barnmorskenärvaron har ju varit något av ett återkommande problem inom svensk förlossningsvård, men håller det kanske på att bli bättre? Smärtan under förlossningen verkar sällan vara en faktor som påverkas den födandes upplevelse av förlossningen.

Rädsla för vad som kommer hända inne på förlossningen, oavsett om det gäller att komma i tid, få plats, behandlingarna du kan tänkas ha behov av eller att få behålla värdighet och integritet kan du med fördel prata igenom noggrant med din barnmorska. Du kan också be om ett samtal med en barnmorska specialiserad på förlossningsrädsla, ofta på en så kallas auroramottagning. Där finns ofta ytterligare insatser i form av planering som faktiskt brukar efterföljas.

Rädsla för smärta upplever många att minskas av inpräntade och väl inövade tekniker för andning och avslappning, dessa kan du få extra utbildning i på de betalkurser som finns ute på marknaden. Dessa redskap ger dig ett konkret handlande genom smärtan, vilket fungerar oerhört väl för en del. Men du ska också veta att det inte ligger någon värdering i att hantera smärta på ett visst sätt. Det är heller inget nederlag att behöva all smärtlindring som finns tillgänglig!

Kontrollbehov och förlossningar

Om du är en person som är van att kunna planera i detalj och som trivs med att ha stor kontroll kan en förlossning vara en utmaning. Ingen kommer exakt kunna förutspå vad som kommer hända, oavsett hur väl ni förbereder er. Kom ihåg att prata igenom med din partner eller andra som ska vara med på förlossningen hur du vill bli bemött och stöttad, och kom ihåg att de som jobbar inne på förlossningen har sett och hört allt. Du kommer garanterat inte kunna chocka någon.

Rädsla för att spricka är också en sådan där oro som är svårhanterbar innan. Ingen kommer kunna garantera dig en bristningsfri förlossning. Det kan hända att du klarar dig utan en skråma, och det kan hända att du spricker mycket. Här brukar jag vilja förmedla: oavsett vad som händer så finns det hjälp att få. Prata igenom den här rädslan med din barnmorska, det ligger i deras yrkeskunskaper att hjälpa dig att få en trygg och säker förlossning.

Rädsla för att barnet inte ska må bra är naturligtvis jobbig. Den här rädslan är fruktansvärd, men kom ihåg att om det något förlossningsvården kan så är det att ha barnets hälsa i fokus. Under förlossningen kommer barnets värden mätas oändligt många gånger, och finns det något som avviker kommer adekvata insatser sättas in.

Vad är kvinnor rädda för? Vad är du rädd för?

Vad som skämmer din förlossningsrädda kompis behöver inte vara samma sak som gör att du ligger vaken på nätterna. Att själv hitta orsaken till din egen oro hjälper dig att komma ett steg närmare att bemöta och överkomma din oro.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Alla inlägg i serien:



Studier om förlossningsrädsla

Vad säger forskningen om behandling för förlossningsrädsla?

Att vara gravid och att bli mamma anses vara en anpassningsprocess som inte alltid går problemfritt. Graviditeten kan innebära en del förväntan, en del stress och en del ren och skär rädsla. Delarna behöver naturligtvis inte vara lika stora, och just nu handlar dessa inlägg just om rädslan.

Hur många lider av förlossningsrädsla?

Förlossningsrädsla verkar återfinnas hos mellan 10-20% av alla kvinnor beroende på definition. Förlossningsrädsla kan ju vara allt från ett obehag till en fobisk rädsla som i princip omöjliggör ett visst förlossningssätt.  Förlossningsrädsla är starkt associerat med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Det verkar förhållandevis entydigt i forskningen att mödravården bör fokusera på att fånga upp kvinnors tidigare negativa erfarenheter av förlossningar. Något som kan verka motsägelsefullt är att förlossningsrädsla dock är betydligt mer frekvent förekommande hos förstföderskor. En positiv tidigare förlossningsupplevelse (som tack och lov är rätt vanligt ju!) är en skyddande faktor för förlossningsrädsla.

Behandling för förlossningsrädsla

Problemet med en avsaknad av en jättetydlig och enhetlig definition gör att det också kan vara svårt att tolka resultaten av studier som handlar om behandling för förlossningsrädsla. En studie där forskarna undersökte effekten av patientutbildning om graviditetsacceptans, identifikation med mödrarollen och förlossningsrädsla såg de att förlossningsrädslan minskade och acceptancen ökade, men att utbildningen inte påverkade identifikationen med mödrarollen. Detta är den slags utbildning som inte normalt finns i mödravårdsprogrammet utan får sökas i form av förlossningsförberedande kurs utanför den rutinmässiga mödravården. En annan pilotstudie har visat att en förlossningsförberedande kurs med mindfullnessinslag minskade rädslan hos kvinnor. Det finns flera studier som stödjer just detta, att utbildning och emotionellt stöd har potential att minska behovet av kejsarsnitt samt risken för en traumatisk upplevelse av förlossningen.

Måste inte vara en dyr kurs

Att överhuvudtaget prata explicit om förlossningsrädsla och oro med vårdpersonal har visat sig sänka nivån av förlossningsrädsla hos kvinnor. Även om det ”bara” handlar om vanliga samtal med barnmorskan på mödravården. Stödet från mödravården har visat sig vara viktigt hos alla, men extra viktigt hos kvinnor som har lågt socialt stöd.

Studier om förlossningsrädsla

Forskningsmässigt verkar det alltså finnas stöd för att förlossningsrädda kvinnor får hjälp av bra samtal med barnmorska och ibland även externa kurser i förlossningsförberedande syfte. Utfallet verkar dock handla om  hur många som faktiskt föder vaginalt efter behandling/stödinsatser. Det finns inte jättemånga studier som följt upp rädslan efteråt. En studie som jag läst visade på att de flesta förlossningsrädda faktiskt fortsatte att vara det 7-14 år efter förlossningen. Förlossningsrädsla kan lindras genom samtal, planering och stöd. Samtidigt verkar de behandlingsformer som finns idag inte löser problematiken helt.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Följande dagars inlägg kommer innehålla mer praktiska tips! Stay tuned!

Alla inlägg i serien:



En serie om förlossningsrädsla

En serie om förlossningsrädsla

”Ibland vill jag hänvisa gravida kompisar till BakingBabies men drar mig för det på grund av att jag inte vill spä på en förlossningsrädsla”.

Ibland får vi kommentarer som denna, och jag kan inte annat än hålla med till en viss del. Allt här är inte relevant för alla. Alla inlägg om förlossningsskador är inte riktade till alla gravida. Alla inlägg om bäckensmärta under graviditet är inte heller intressanta för alla. Vi kan inte driva en blogg om kvinnohälsa som alltid är intressant, för exakt alla kvinnor där ute.

Jag kan heller inte ta ansvar för dig som läser. Om du inte mår bra av att läsa här måste jag lägga ansvaret på dig att sluta läsa. Vi måste få fortsätta skriva.

Vad gäller förlossningsrädsla är det också svårt.

För jag har flertalet läsare och många vänner som tydligt gjort klart för mig att fakta och statistik snarare lugnar än skrämmer. Att skriva om att si och så många procent som drabbas av skador kan snarare vara en viktig faktor att bemöta rädsla.

Jag kan därför inte ha ett ”förlossningsrädslo-filter” på den informationen jag sprider. Jag vet i ärlighetens namn inte vad som skrämmer eller lugnar dig. Det enda jag vet är att det som skrämmer dig eller mig troligtvis inte är samma sak som för någon annan.

Nej, vi kan inte sluta prata om det.

Hur gärna vi än vill annat kommer barnafödande fortsätta vara slitsamt och riskabelt för kvinnokroppen. Men om vi kan garantera kvinnor att vi kommer tro på den när de berättar att de inte mår bra samt att vi kommer göra vårt allra bästa för att de ska få må bra igen, då tror jag att vi kanske kan minska förlossningsrädslan.

Vad skapar förlossningsrädsla?

Att vara förlossningsrädd är vanligt! Siffrorna skiljer sig något åt, men vissa studier visar på att upp till en femtedel av alla kvinnor är förlossningsrädda. Man skiljer ofta på förlossningsrädsla hos förstföderskor och hos omföderskor. Hos förstföderskor ser man att det ofta finns faktorer som kan påverka förekomsten av rädsla – psykisk ohälsa, övergrepp, generellt nedsatt hälsa eller bristande socialt stöd. För omföderskor är rädslan oftare förknippad med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Katastroftänkande kan vara den främsta prediktorn för förlossningsrädsla, och att katastroftänka om smärta kan också bidra till att smärta faktiskt upplevs värre. Att inte tolerera att utsättas för okontrollerbara situationer kan också vara en faktor som bidrar till förlossningsrädsla. Forskningen om förlossningsrädsla har fått kritik för att den konstruerar rädslan in i en medicinsk kategori, där man letar orsaker hos kvinnan istället för hos kvinnosjukvården/mödravården.

En födande som känner sig säker och tryggt omhändertagen kommer i större utsträckning få en positiv förlossningsupplevelse, även om hon skulle drabbas av någon komplikation. Sambandet är även motsatt, en födande som genomgår en okomplicerad förlossning kan få en negativ upplevelse om hon inte upplevt sig säker eller omhändertagen. I en norsk studie var det 3,5 % av förstföderskorna och 9,6 % av omföderskorna som önskade kejsarsnitt när de fick frågan under graviditeten. För förstföderskorna som önskade kejsarsnitt kunde man se samband till förlossningsrädsla, depression och ålder över 35. För omföderskorna var det tidigare kejsarsnitt eller tidigare negative förlossningsupplevelser som påverkade. Ingenstans i forskningen hittar jag att andra människors historier skulle vara den stora påverkansfaktorn för förlossningsrädsla.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Dagarna som följer här kommer inlägg om behandling, tips, råd och mina tankar.

Referenser:

  1. Does antenatal education reduce fear of childbirth?
  2. The relationship between childbirth self-efficacy and aspects of well-being, birth interventions and birth outcomes
  3. Self reported fear of childbirth and its association with women’s birth experience and mode of delivery: A longitudinal population-based study
  4. Prevalence of childbirth fear in an Australian sample of pregnant women
  5. Prevalence and associated factors of fear of childbirth in six European countries
  6. Effectiveness of a Mindfulness-Based Childbirth Education pilot study on maternal self-efficacy and fear of childbirth.
  7. A Randomized Controlled Trial of a Psycho-Education Intervention by Midwives in Reducing Childbirth Fear in Pregnant Women
  1. Reproduction, fear of childbirth and obstetric outcomes in women treated for fear of childbirth in their first pregnancy; a historical cohort.
  2. Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty.
  3. Women’s preference for caesarean section and the actual mode of delivery – Comparing five sites in Norway.
  4. Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review.
  5. Preference for cesarean section in young nulligravid women in eight OECD countries and implications for reproductive health education.
  6. The effect of an elective cesarean section on maternal request on peripartum anxiety and depression in women with childbirth fear: a systematic review.
  7. Preventing traumatic childbirth experiences: 2192 women’s perceptions and views.
  8. Factors related to a negative birth experience – A mixed methods study.

 

Alla inlägg i serien:

Att vara någons förlossningsstöd

Att vara någons förlossningsstöd

En dag trillade det in en fråga som jag tyckte var spännande. En tjej skriver och berättar att hon ska vara med på sin väns förlossning, och undrar vad hon ska förbereda sig på för att vara bästa möjliga stöd. Här kommer mitt svar! 

En fysioterapeuts perspektiv

Om den här frågan ställts till en barnmorska eller en doula hade svaret möjligen sett annorlunda ut. Du kan alltså från början läsa det här svaret med vetskapen om att det här inte är ”det enda” svaret som omfattar allting. Som alltid ska du alltså läsa med vett och sans och källkritik. 

Vad vill du uppnå?

Svaret på frågan kommer också att bli lite olika beroende på vad du vill uppnå. En trygg förlossning? En bra upplevelse? Minska risken för skador? Minska smärtan? Såklart att en trygg förlossning med hanterbar smärta, inga skador och en bra upplevelse är det vi önskar för alla. Min poäng är att en insats som minskar smärtan kanske inte har effekt på att minska risken för skador. Det finns alltså en rad olika möjliga åtgärder, med en rad olika syften. 

Att minska risken för skador

Det här kan inte vara ditt ansvar som medföljande, utan det är den utbildade personalens ansvar. Om du dock vill vara insatt rekommenderar jag läsning här: Att förebygga bristningar. En del i att förebygga bristningar handlar om att styra tiden och förloppet, alltså att förlossningen varken ska bli för seg eller för snabb. Man kan använda förlossningsställningar till att påverka detta. Det här är ju naturligtvis inte ditt ansvar, men du kanske vill vara påläst för att hänga med i varför barnmorskan rekommenderar det ena eller det andra.

Åtgärder för att hitta lugn och trygghet

Åtgärder för att smärtstilla

Här finns ingen “one size fits all”, en del födande vill inte få någon som helst beröring. Men manga födande vittnar också om det magiska trycket från någons händer på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bästa är att du som medföljande kan öva på några massagetekniker innan de är skarpt läge. Benämn de olika massagegreppen och ställena på något sätt som ni båda kan minnas. Då kan den födande kanske be om någon specifik hjälp. Det finns fler klipp på youtube, men här är ett förslag.

Kanske ska du också vara den som värmer vetekuddar eller håller koll på TENS-sladdar. TENS kan man ibland hyra från fysioterapeuter, man kan också köpa eller hyra maskinen direkt från företaget.

Tips för dig

  • Fråga inte så mycket. Kolla in kroppsspråk och mimik. Ge vatten med sugrör om hon verkar torr i munnen. Håller hon andan? Gör en egen lång djupandning och se om hon följer med. Guida henne till avspänning i axlar och nacke genom att lägga en tung hand mot axeln. Skapa fotstöd om hon sitter på sängkanten.
  • Undvik kanske  att prata och rör henne mellan värkarna. 
  • Om du börjar känna dig stressad, orolig eller överväldigad själv: Kliv tillbaka lite. Den du stöttar kommer definitivt känna av ditt känslotillstånd. Ta en nypa frisk luft en minut och kom tillbaka igen med nya krafter. 
  • Glöm inte mellanmål! Även om den födande inte kan äta så blir inget bättre av att du tappar geisten på grund av för lågt blodsocker. Kanske ska du gå ut för en sekund och snabbt äta något. 

Det här är mina tips och tankar

Du som läsare sitter garanterat på bra tips om do’s and don’ts. Dela med er! <3

Tips på vidare läsning:

Vad ska jag skriva i mitt förlossningsbrev

Hur påverkas bäckenbotten av sittande?

Hur påverkas bäckenbotten av sittande?

Sittpositioner och bäckenbotten

Bäckenbotten är den muskulära hängmattan som utgör botten på bålen. Dessa muskler lyfter upp bukinnehållet men är också med och reglerar bålstabiliteten, buktrycket och kontinensen. När vi sitter vilar bäckenbotten ofta lite mot underlaget vi sitter på, men musklerna har ändå en grundaktivitet för att agera lyftande och som en reaktion på bålmusklernas aktivitet. När vi sitter med och utan stöd kommer ryggradens kurvatur att förändras.

Kommer ni ihåg serien om hållning från i höstas?

Du hittar den här om du vill läsa den igen. En kort sammanfattning kommer här:

  • Bäckenbotten, bålen och diafragma utgår alla viktiga delar av ditt hållnings- och andningssystem
  • Hur du andas och rör dig samt positionerar dig när du ska vara stilla kommer påverka din bäckenbotten

”Hållning” handlar inte enbart om att stapla kroppdelar på varandra, utan om att få optimala förutsättningar för att musklerna ska arbeta. Icke-optimala förhållanden för muskler och leder kan ge smärta och besvär. Många av oss sitter många, långa timmar per dag. Det kan därför vara angläget att som del av en bäckenbotten-rehab även se över din generella ergonomi även i sittande.

Idag återkommer vi till hur sittande påverkar vår bäckenbotten

När du sitter med god hållning och lite ryggstöd har du ofta det som vi kallar ”neutral svank”. Man kan också ha utplanad svank och en förstärkt svank. När man i studier kollat på hur bäckenbotten reagerar på bäckenets olika positioner till följd av olika svank-stilar har man sett att extremerna, alltså ingen eller väldigt kraftig svank försämrar bäckenbottens reaktionsförmåga under hosta, krystning och annan belastning.

Hur hittar jag en neutral position för mitt bäcken?

Testa där du sitter nu, rulla fram och tillbaks över sittbensknölarna. Du kan tippa bäckenet bakåt och framåt, men försök nu att landa någonstans i mitten. I detta läge kommer du känna en viss muskelaktivitet i bålen, men inte överdrivet.

Sittande-positioner och inkontinens

När du byter ställning från ihopsjunken till upprätt ökar den muskulära aktiviteten i bäckenbotten. I studier om sittande och bäckenbottenaktivitet har man sett vissa skillnader hos kvinnor med och utan ansträngningsinkontinens. De som inte lider av inkontinens har visats ha högre muskelaktivitet i bäckenbotten även i vila jämfört med personer med inkontinens. Inkontinenta kvinnor kan också ha en ”sämre” sittande hållning än kontinenta. Varför? Jo, bål- och bäckenbottenmuskler hör ihop. När du sitter med god hållning kommer musklerna i hela bålen vara aktiva för att hålla dig upprätt. Bäckenbotten känner av detta som en liten ökning av trycket i bålen och svarar därför med mer muskelaktivitet. Bäckenbottenmusklernas aktivitet kommer påverka både förmågan till att hålla inne urin och stödet till blåsan.

Vad betyder detta?

Bäckenbotten påverkas av sittande med dålig hållning. Låg aktivitet i bäckenbotten hörde ihop med en utplåning av ländryggens svank och det finns alltså samband mellan detta och ansträngingsinkontinens. En icke-optimal ryggradskurvatur i stående med en förlust av svank och ökad rundning av bröstryggen har i andra studier visats ha ett samband med framfall. Om det är att hållningen ger en svag bäckenbotten som predisponerar för framfall, eller om det är en minskning av bäckenbottenfunktion och bålstabilitet som bidrar till försämrad hållning står fortfarande oklart.

Sammanfattning

  • När du sitter ihopsjunken med ryggstöd får du en lägre aktivitet i bäckenbotten än när du sitter upprätt och aktivt utan ryggstöd.
  • En ökad bröstryggsrundning verkar ha ett samband med både ansträngningsinkontinens och framfall.
  • Förändringar i bäckenbottenaktivitet under olika positioner kan förklaras av det som samtidigt händer i bålen. När du sitter ihopsjunket kommer du ha minimalt med aktivitet i rygg- och magmuskler och på grund av detta triggas heller inte bäckenbotten till någon omfattande aktivitet. När du ökar muskelaktiviteten i bålen genom att sitta upprätt och utan stöd kommer buktrycket att öka, och bäckenbotten anspännas som svar på detta. I förlängningen kan denna muskelaktivitet vara bra för din bäckenbottenhälsa.

Referenser:

 

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Veronicas historia

Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.

Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!

Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en ”rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…

När märkte du först att det var något som inte stämde?

Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha samlag eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och ”acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha samlag utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.

Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?

Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet?  Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick ”för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en ”vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.

När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?

Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden ”så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…

Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?

Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.

Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?

Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Tips för att börja träna

Tips för att börja träna

Du har kanske aldrig tränat, men känner att kroppen kräver mer av dig. Eller så har du haft ett uppehåll, och vet inte riktigt hur du ska ta dig tillbaks till träningsrutinerna igen. Här är fysioterapeutens bästa tips för att börja träna.

Börja i det lilla

Den största hälsovinsten återfinns ofta när du får från inaktiv till att överhuvudtaget vara fysiskt aktiv, så du måste inte inte sätta skyhöga mål. Det bästa för kroppen är dessutom successiva anpassningar och stegringar till den ökande belastning som träning sätter på kroppen. Börja med att sätta realistiska målsättningar med själva aktiviteten vad gäller hur ofta, och hur mycket.

En successiv stegring

En snabb ökning av träning, både vad gäller intensitet och frekvens kommer öka risken för att skada dig. Inget kommer döda din motivation för den nya vanan som en skada! Du kan gärna få träna så du får mer god-ond träningsvärk, men du ska inte ha regelräta smärtor. Är ditt mål att kunna springa 5 km till i sommar, börja med en att kunna gå 4 kilometer och springa 1. Sedan förändrar du balansen mellan att gå och springa tills du plötsligt går 1 km och springer 4. Och sedan är ju redan framme vid målet!

Skaffa en träningskompis

En träningskompis kommer ha en bra dag när du har en dålig. En träningskompis kommer kunna hjälpa dig att stå fast vid ditt uppsatta mål. Jag vet många småbarnsföräldrar som inte har IRL-träningskompisar pga tidsbrist, men som ändå skaffat sig en träningskompis där överenskommelsen är att båda ska kunna stämma av, följa upp, peppa och skryta om sina respektive träningspass, kanske på typ via messenger.

När förhindren kommer – ta en promenad

Barn blir sjuka, du får asmycket på jobbet, och dina ursäkter för att inte träna samlas på hög. Förutom vid typ magsjuka och influensa så kan du alltid, nästan utan undantag, ta en promenad. Ett snorigt barn går att ta i barnvagn. En asjobbig arbetsdag kan avslutas med en rask promenad efter att du hoppas att bussen lite tidigare. Ta med gott samvete en paus från träningen när du behöver, men lägg in en rask promenad istället. Om inte annat kommer ditt psyke tacka dig!

Sätt upp ett roligt mål eller skapa en belöning

Målsättningar som att ”jag ska träna två gånger i veckan under det här året” eller ”jag ska bli bättre på att röra mig i vardagen” är inga direkt målsättningar som får det att pirra i magen. Du måste inte direkt anmäla dig till en svensk klassiker, men du kanske faktiskt ska anmäla dig till ett roligt lopp? Eller räkna antalet utföra pass, och efter ett visst antal köpa belöna dig med ett par supernsnygga nya träningstights?

Kom ihåg hur bra träningen får dig att må

När du lagt barnet, det är mörkt ute och du minns hur kallt det var när du gick hem från jobbet- då är det inte lätt att känna glädje över att behöva börja kicka igång någon slags träningsmotivation. Men kom ihåg känslan i duschen efteråt. Är den ändå inte värd ansträngningen?

Lyssna på musik/poddar vs. lyssna inåt

Jag själv är en musik/poddlyssnande träningsperson, men det är ju minst lika hälsofrämjande att faktiskt använda träningstiden till att ge sig själv ett reflektionsutrymme. Känn efter vad du behöver! Musiken kanske ger dig tempo för en snabb löprunda, poddar kanske ger dig tålamod en längre stunds träning.  Att inte lyssna på någonting kanske ger dig den där pausen du egentligen behöver? 

Vad har fungerat för dig? Har du något tips utöver dessa? Berätta!

 

 

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.


Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid? 

På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom flera  ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.

När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta! 

Redan bara någon timme efter att jag testade positivt hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.

Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.

Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.

Vad fick du för hjälp under graviditetens gång? 

Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.

Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.

Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.

Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!

Vad saknade du i hjälpen du fick? 

Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.

Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.

Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad händer om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en läkare på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.

Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.

Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?

Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.

Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.

Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.

Har du något råd till andra som är i din situation? 

Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!

Stort tack Angelica för din berättelse!

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!