Kategori: Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa

På BakingBabies hittar du svar på dina frågor! Om graviditeter, bäckensmärta, bäckenbotten, inkontinens, framfall och mycket mer. Fokus ligger på att ge dig information som förbättrar din livskvalitet och på at ge dig praktiska råd och teoretisk bakgrund till varför en del saker i kroppen är som de är.

Informationen här kan aldrig ersätta en individuell bedömning av en fysioterapeut, men kanske kan du här hitta inspiration och mod att söka hjälp för dina besvär!

De flesta inlägg är vetenskapligt baserad och har referenser i slutet. Övriga inlägg är baserade på beprövad erfarenhet.

Får jag aldrig mer hålla andan?

Får jag aldrig mer hålla andan?

buktryck

Det där är en grymt bra fråga!

För att svara på detta återkommer jag till resonemanget om buktryck.

Bålen är ballongen, bäckenbotten är ballongens botten. När du lyfter tungt, spänner magen och/eller håller andan ökar trycket och din ballong får en midja, och trycket ökar uppåt och nedåt. Håller du andan då trycker lungorna och diafragma neråt och din bäckenbotten ska motverka tryckökningen. Om den inte orkar detta buktar hela bukinnehållet nedåt.

Det bästa sättet att beskriva din bäckenbotten är som en korsning mellan en studsmatta och en hängmatta. Bäckenbottens slyngformade muskler kan studsa upp och ner samtidigt som vi rör oss, men de lyfter samtidigt upp hela bukens innehåll mot tyngdlagen precis som en hängmatta. Hela tiden när vi rör oss sker som en ”armbrytning”. Vi ser hela tiden vilken som är starkast – vår bäckenbottens lyftande kraft eller belastningen vi utsätter den för. Förhoppningsvis vinner bäckenbotten.

Bäckenbotten förlorar armbrytningen när trycket inne i magen blir större än den kraft som den kan stå emot. Vi kallar denna kraft för intraabdominellt tryck, buktryck, och det skapas både av våra egna rörelser och genom yttre faktorer som att lyfta, bära, hoppa. Det som är tyngst är hopp, löpning, rörelser när båda fötterna lämnat underlaget samtidigt och när buktrycket ökar upprepade gånger som vid upprepade tunga lyft.

Vad händer när jag håller andan?

Om bäckenbotten är för svag när vi håller andan ökar trycket nedåt. Så långt tror jag nu att ni alla hänger med. Tryck nedåt behöver inte vara en dålig sak, bara bäckenbotten är tillräckligt stark. Det som komplicerar saker är att de flesta idrottsaktiviteter  innehåller någon slags moment där utövare håller andan, ofta i kombination med lyft, hopp etc. Det lättaste är att se på hur många gör när de ska lyfta något riktigt tungt på gymmet. Att hålla andan är en funktionell teknik för att utöka kroppens stabilitet. Ibland när du är mitt uppe i en fysisk aktivitet kommer kroppen automatiskt välja den snabbaste vägen att stabilisera kroppen, och ibland kommer detta vara genom att hålla andan.

Är det farligt?

Det är sällan dåligt att hålla andan, men i kombination med andra rörelsemoment kan trycket ner mot bäckenbotten bli för högt. Om du är van att styrketräna kan det vara mer regel än undantag att hålla andan under rörelsens tyngsta moment. När du håller andan maximerar du med hjälp av diafragma och bålmusklerna bålens stabilitet. Att hålla andan är en extraväxel för att avlasta ryggraden under en annars tung uppgift.

Det som också sker när du håller andan är att trycket ökar inne i buken. Tryckökningar i buken hamnar ofta att ge en press mot bäckenbotten. Detta är orsaken till att vi bäckenbotten-fysios ibland kan be en individ med bäckenbottenbesvär för ett tag undvika träning som kräver att hålla andan.

Får jag aldrig mer hålla andan under träning?

Jag anser inte att det någonsin är rimligt att ge långsiktiga förbud. Men det handlar om att det blir en armbrytning mellan buktrycket som uppstår när du håller andan, och bäckenbottens mothållande kraft. Svaret blir kanske då: När din bäckenbotten kan klara av att hålla minst samma tryck som du kan uppbåda i bukhålan. Det är troligen inte själva andninghållningen som kan bli för mycket, utan själva aktiviteten som kräver det, som kan vara för tung.

Träna specifikt

Om du ska klara av att hålla andan vid ett tungt lyft bör du först träna upp din bäckenbotten. Sedan tränar du på att knipa så att bäckenbotten klarar av att motstå bara en vanlig, liggande eller sittande andningshållning. Parallellt kan du fortsätta träna som vanligt, men undvika att hålla andan. Tillslut försöker du foga samman detta: knip, bukmuskelaktivering och stabilitetsstrategi genom att hålla andan tillsammans med själva övningen.

Innan du börjar

Ett vanligt sätt som vi  fysioterapeuter som jobbar med bäckenbotten instruerar istället är att använda tekniken ”blow before you go”. I en vanlig utandning brukar bäckenbotten höjas och anspännas, och enligt denna teknik så utnyttjar du den medrörelsen. Du börjar alltså med att andas ut under det att du lyfter/trycker/pressar/drar och kan på så sätt ha fått ett mer optimalt knip fram tills att du eventuellt behöver hålla andan. Motsatsen skulle vara att hålla andan efter en indandning, vilket kan göra att du lägger ett extra tryck på bäckenbotten när den redan är i ett lite sänkt läge. Det här tänker vi att inte är fullt så fördelaktigt.

Om bäckenbotten är sänkt till att börja med?

Om du vet att du har en levatorskada, en sänkning av bäckenbotten av andra skäl eller på grund av graviditet ett ryck nedåt mot bäckenbotten kan det vara lämpligt att helt avstå från att hålla andan när du tränar.

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.

Att köpa joggingvagn

Att köpa joggingvagn

I gårdagens blogginlägg skrev jag en del om hur joggingvagnar påverkar löpningen. Idag kommer mina mer praktiska tips och tankar.

Postpartumlöpning

Under en graviditet får en kvinna mindre rotation av ryggraden till följd av gravidmagens upplåsning av bålrotationen, och en sekundär följd blir mindre medpendling av armarna. Jag har verkligen älskat att springa efter graviditeterna just för att det känns så härligt att äntligen vara fri i ryggens rotation och armarnas medpendling. Att låsa upp bålrotationen och armarna med en barnvagn känns för mig inte så attraktivt, oavsett vilken slags barn- eller joggingvagn vi pratar om.

Att springa med vagn är inte enbart jogging, det kräver mer muskeluthållighet för bålen och armarna. Kroppen, som vanligtivs är enormt duktig på att välja det mest ”kostnadseffektiva” sättet att ta sig framåt, är inte helt anpassad för att springa med ett hinder framför sig. Dessutom kommer vagnen att påverka steglängden i och med att du måste springa bakom den. Om du vill ta ut stegen, kommer du behöva springa med raka armar. Således kommer du få böja dig framåt för att öka utrymmet mellan dig själv och barnvagnen. Detta blir inte helt optimalt för din hållning och dina bålmuskler, och hela positionen kan vara olämplig om du har ont i ryggen eller inte är tillräckligt stark i bålen.

Därför kan jag tycka att förstahandsalternativet för nyblivna mammor som ska börja springa inte ska vara jogging med barnvagn.En van vagnlöpare som är trygg och bekant med sin vagn kan förstås springa lite på sidan av sin vagn och styra med bara en arm. Då blir löpningen något mer ”normal” och löpekonomin mer effektiv.

Mer om postpartumlöpning

Mitt stora problem med joggingvagnar

Det här kan man naturligtvis tänka oerhört olika om. Och olika familjer har olika logistiska förutsättningar vilket såklart påverkar.  Men mitt största motstånd mot joggingvagnar är: behovet av egentid. För mig är löpning det optimala sättet att tillbringa en stunds egentid med hjärn-tömmande konditionsträning. Jag vill inte träna med barn! Det finns studier som stödjer mitt resonemang. Det har inget med just löpning att göra. Men det finns starka och tydliga samband mellan egentid och psykisk hälsa hos nyblivna mammor. Ett ostört tillfälle för egentid utan barn i veckan minskar risken för depression!

Fördelar

Fördelarna med joggingvagn är att föräldern får möjlighet att klämma in en motionsrunda även när barnet måste vara med. Hälsoeffekterna kan således bli stora om alternativet är att motionen inte alls kommer bli av!

Min brasklapp är alltså:

Låt inte det praktiska med en joggingvagn bli en fälla som gör att du inte kommer ut på egen hand. Det behöver inte handla om löpning, såklart.

Att tänka på när du funderar på att köpa joggingvagn

Hjulstorleken.

Storleken på joggingvagnars hjul är större än vanliga vagnars hjul. Storleken på hjulen avgör hur lättkörd vagnen blir på ojämna underlag och i terräng. Hjulen ska vara rätt stora och gärna ha mönster med ett visst djup som skapar gott fäste, mindre motstånd och ett smidigare körsätt.

Rörligt eller fast framhjul?

Rörliga framhjul gör att vagnen blir enklare att vända och styra. Men för joggare som vill hålla förhållandevis hög hastighet med vagnen, är ett fast framhjul ett bättre alternativ. Det gör att vagnen inte styr och svänger när joggaren själv vill styra rakt framåt. De vagnar som har en låsmekanism skapar ändå ett viss utrymme för rörelse i framhjulet vilket kan påverka komforten för barnvagnsföraren.

Stötdämpning.

Stötdämpningen är viktig för barnets komfort, barnet ska sitta skönt även när du joggar över ojämn terräng. Dämpningen gör att barnet slipper känna alla ojämnheter i marken, så det kan vara väl värt att satsa på en vagn med bra dämpning.

Olika lägen på ryggstödet.

Barnets sittkomfort är viktigt och barnet behöver få sitta så att ryggstödet kan anpassas efter barnets vakenhetsgrad. Ett sovande barn bör få vila så plant som möjligt.

Viktbegränsningen.

Läs på hur mycket de olika vagnarna tål, kiloantalet är för barnets vikt och inkluderar alltså inte eventuell packning. Vagnen är bara säkerhetstestad upp till vikten som anges i begränsningen, så läs noga!

Bromsarna.

Finns handbroms? Behöver ni detta utöver parkeringsbroms?
I Sverige skulle jag också tänka igenom vagnens utseende vad kommer till reflexer. Saknas detta på klädsel eller chassi så se till att köpa lösa reflexer och sätta på!

Tänk på din egen körkomfort!

Speciellt som nybliven mamma har kroppen gått igenom en hel del under graviditeten. Oavsett hur mycket du eventuellt tränat under graviditeten kommer kroppen inte vara helt som innan.
Vagnens handtag behöver kunna ställas in i en höjd som passar dig. När du står vid vagnen, testa följande:

– Stå rak i ryggen med god hållning och öronen och axlarna i en linje – det vill säga att huvudet inte ska vara framskjutet
– Sänk axlarna till ett avspänt läge och stå så nära vagnen du kan.
– Böj armbågarna till 90 grader
– När du greppar handtaget ska du kunna hålla handlederna raka

Referenser:

 

Att springa med joggingvagn

Joggingvagn

Att springa med joggingvagn ger en frihet att träna och samtidigt ha med barnet. För många löpare känns det naturligt att fortsätta med löpningen även under småbarnsåren. Då kan en joggingvagn vara ett bra alternativ.

Vad är skillnaden mellan joggingvagnar och vanliga barnvagnar?

Joggingvagnar är designade att klara av varierad terräng och krav på annan slags stötdämpning, snarare än att vara lättmanövrerade så som cityvagnar. En traditionell barnvagn har ofta fyra hjul, en joggingvagn ofta tre (två bak, ett fram). En vanlig barnvagn värderas ofta för sitt lastutrymme, en springvagn har ofta inte alls något sådant att prata om.
Joggingvagnar är i regel tyngre och större i ihopfällt skick än en vanlig vagn, vilket gör att det för de allra flesta familjer inte är aktuellt att enbart ha en joggingvagn.

En annan viktig skillnad är att de flesta joggingvagnar inte heller är lämpade för spädbarn under 6 månader. Det handlar om att barnvagnen inte erbjuder tillräckligt med stöd för barnets huvud. För att ett spädbarn ska ligga tryggt behöver det kunna ligga helt platt eller understött på ett sådant sätt som det är i exempelvis i ett babyskydd. Löpning och jogging innebär ju att vagnen framförs i en högre hastighet än under en vanlig promenad, vilket innebär att risken för att bebisen utsätts för stötar från underlaget blir större. Vikten av att det lilla barnet sitter bra och säkert är ju stor.

Finns det något man behöver tänka på kring det här med joggingvagnar?

Jag har läst på de få studier jag kunnat hitta och jag har pratat runt med löpande vänner och kollegor. Allt för att samla ihop till ett inlägg med matnyttiga tankar och tips till er!

Olika sätt att hålla vagnen

Det finns, kort sagt, tre olika sätt att springa med vagn.

    • Springa med båda händerna på handtaget
    • Springa med en hand på handtaget
    • Knuffa/jaga vagnen

Handtagsanpassning

Vid det första alternativet springer du så som många kör en vagn vanligtvis, med båda händerna på handtaget. I ett löpsteg blir du lite kortare än vad du normalt är i gående, så du kan behöva sänka handtaget något.

Om du springer med en hand på handtaget är det ofta med rak arm. Detta möjliggör att du kommer en bit ifrån vagnen och får en möjlighet att ta ut stegen något. Här kan du behöva höja handtaget något snäpp.

Vad joggingvagnen gör med dig

Du får en minskad rörelse  i bålen när du springer med vagn jämfört när du springer utan vagn. Det gäller faktiskt både rörelser i rotation och rörelser bakåt/framåt. Springer du mycket med vagn kan du alltså behöva tänka på att ge kroppen annan träning som involverar rörlighet i bålen.

Om du springer med en hand på vagnen kan du behöva tänka på att växla arm, för att sprida rörelse och belastning jämnt mellan höger och vänster kroppshalva.

En del får också svårt att andas på samma sätt som vid vanlig löpning, i och med att rörelsemönstret i bålen förändras vid greppet om vagnen. Kom ihåg att inte över-spänna magen i ett försök att få ut extra mycket av träningen. Det är viktigt att släppa ut magen och låta andningen flyta fritt.

Många som springer med vagn får också en minskning av höftsträckningen, vilket kan göra att de inte tar ut höftböjarens fulla rörlighet. Att stretcha framsidan kan alltså vara ett bra komplement.

Steglängd och stegbredd

Vagnen kan, lite beroende på armföringen, bli ett hinder för normallång steglängd i löpningen. Det här kan kännas väldigt obekvämt för en del. Att växla mellan olika grepp och handpositioner kan vara fördelaktigt.

Energikostnad

Löpningen går i regel lite långsammare med barnvagn än utan. Energiåtgången är dock ofta densamma som vid normal löpning, i och med att det ofta går åt mer energi att göra om ett invant rörelsemönster. Att springa annorlunda än du brukar kostar alltså en del energi. Att köra ”knuffa/jaga”-varianten av vagnlöpning kan vara det som ger mest kardiovaskulära effekter.

Det kommer mera!

Imorgon kommer lite tankar om postpartumlöpning med vagn och mina mer prakiska råd kring köp av vagn. Stay tuned!

 

Referenser:

Är Pilates bra för bäckenbotten?

Är Pilates bra för bäckenbotten?

Det här är en fråga som egentligen inte går att svara på. Alla svar angående träning i relation till bäckenbotten handlar om individens förutsättningar och utförande. Det här inlägget är alltså inte ett svar på en fråga på individnivå. Däremot handlar den här texten om huruvida pilates som generell träningsform kan vara fördelaktig för bäckenbotten. För det är något som ofta antas och pratas om.

Jag gillar pilates

Jag gillar pilates, både som idé och som träningsform. Jag har lekt med tanken att faktiskt gå en instruktörskurs i pilates längre fram, men först har jag ju lite annat som behöver avverkas. Pilatesträning är en serie övningar som syftar till att ge styrka och rörlighet åt hela kroppen på ett förhållandevis lågintensivt sätt. Tekniken handlar om att genom kombinera rörelser med inandning genom näsan, och utandning genom munnen aktiveras djupare stabiliserande muskulatur lättare. Många pilatesintruktörer anser därför att pilatesträning kan motsvara regelrätt bäckenbottenträning. Dock är knipen inte separat instruerade. Meningen är att bäckenbotten ska anspännas automatiskt genom övningarna.

Funkar det?

Det här är av naturliga skäl en ganska nischad fråga, och därför finns det inte supermycket forskning att basera svaret på. Jag har hittat två studier. Den första är en studie från 2015. I denna studie inkluderades 48 friska, fysiskt inaktiv kvinnor som ej fött barn och dessa delades upp i två grupper. Ena gruppen fick träna enbart vanlig pilatesträning, och andra gruppen fick pilatesträning med tillägg av aktiv bäckenbottenträning. Deras bäckenbottenstyrka och muskeltjockleken i bäckenbotten mättes före och efter träningsperioden, som bestod av 24 träningstillfällen.Slutsatsen var att gruppen som tränade pilates OCH bäckenbottenträning fick bättre effekt både vad gäller styrkeökningen och muskeltjocklek än vad enbart pilatesgruppen fick. Författarna till artikeln sammanfattar att pilatesträning inte bör rekommenderas som enda träningsform för kvinnor med svag bäckenbotten.

På gravida då?

I en studie publicerad 2018 har 50 förstagångsgravida lottats till antingen en pilatesgrupp eller en kontrollsgrupp. Båda grupperna fick träna 2 gånger i veckan mellan graviditetsvecka 14-16 och 32-34. Pilatesträningen inkludera uppmaning till aktiva knip. Kontrollgruppen promenerade i 10 minuter och fick sedan göra styrkeövningar. Alla delatgarnas bäckenbottenstyrka mättes före och efter träningsperioden. 36 kvinnor slutförde studien. Båda dessa studier jag skriver om är alltså väldigt små, och generaliserbarheten från dessa resultat är begränsade. Slutsatsen från den här studien är dock liknande som den tidigare, att pilatesträningen (trots aktiv knipuppmaning!) inte gav några signifikanta resultat på bäckenbottenstyrka.

Vad vet vi?

En återkommande slutsats från nästan alla studier jag läst angående andra träningsformer i jämförelse med bäckenbottenträning är: Behöver du bli starkare i din bäckenbotten måste du träna den specifikt och separat. Det går inte att ”få med den på köpet” med annan träning. Det är tråkigt att knipa! Tyvärr kan det hända att du inte får de resultat du önskar om du förlitar dig på träning som allmän anses vara bra för bäckenbotten. Det räcker ofta inte.

Tankar om detta, någon?

Referenser:

Kan jag springa när jag är gravid?

Kan jag springa när jag är gravid?

Det här är en väldigt intressant fråga som går att se från olika aspekter. Bland annat:

  • Fostrets hälsa
  • Mammans hälsa
  • Mammans bäckenbotten
  • Smärta kring rygg och bäcken

Frågar du mig personligen?

Jag är gravid och jag kan inte springa. Jag fick ont i bäckenet redan tidigt och kände att löpning var en no go zone redan i första trimestern. Nu är raska, långa eller ens vanliga promenader uteslutna. Men för både min och fostrets hälsa är det naturligtvis bra att träna!

Utsikt från en preggomage i gym

Löpning och mammans och fostrets hälsa

Konditionsträning påverkar inte bebisen negativt, snarare tvärt om. Är kvinnan i god kardiovaskulär form kan detta påverka riskerna för viss graviditetskomplikationer till det bättre. Du kan träna på mellan 60-90 % av din maxpuls utan att det kommer påverka barnet negativt. De högre pulsspannen är lämpligare för de riktigt träningsvana. I en studie om självrapporterade löpningsvanor under graviditet har inte visat något samband mellan löpning och risk för tidig födsel eller låg födelsevikt för barnet. I en annan studie kunde man också se att konditionsträning 35-90 minuter 3-4 gånger i veckan var en träningsnivå som låg helt inom det säkra spannet. Det ökade inte risken för tidig förlossning eller låg födelsevikt. Konditionsträning under graviditet hör samman med minskade risker för graviditetsdiabetes och högt blodtryck.

Graviditet, löpning och bäckenbotten

Graviditetens påverkan på stödjefunktionen i och kring bäckenbotten kan förklaras av viktuppgång och hormonella faktorer. Det läggs ett allt högre tryck på bäckenbotten i och med att trycket inne i buken ökar med den växande magen. Det kan innebära en överbelastning på ligamentära strukturer, stödjevävnad och bäckenbottenmuskler. Bäckenbottens stödjande och lyftande funktion är sänkt redan från mitten av graviditeten. En reflektion kring detta är att jag utifrån detta faktiskt anser att det finns skäl för gravida kvinnor att ta det lite lugnt med väldigt bäckenbottenbelastande träning. Löpning, hårda stötar och lyft med väldigt mycket tryck mot bäckenbotten kanske inte är det skonsammaste under graviditet.

I en av studierna när man följt upp självrapporterad löpning under graviditet såg man ett samband mellan löpning under graviditet och behov av sugklocka eller tång. Detta är i sig faktorer som ganska drastiskt ökar risken för stora förlossningsskador. Man diskuterar att detta samband behöver utredas mer, men att det möjligen kan förklaras med ökad spänningsgrad i bäckenbotten hos löpande kvinnor.

Slutsatser

Jag är alldeles för bäckenbotten-medveten för att tycka att gemene kvinna bör börja löpträna under graviditet. Och de flesta med någolunda god kroppskännedom kommer nog också sluta någon gång under graviditeten.

Visst kan vissa elittränade kvinnor fortsätta träna på hög nivå under hela graviditeten. Då ska vi också göra klart en gång för alla att elitsatsningar är ganska långt ifrån friskvård. Det kommer allt mer forskning som tyder på att barnet i magen klarar ganska hård och intensiv träning utan att riskera att få syrebrist etc. Men bara för att det inte är farligt för barnet behöver det ju inte betyda att det samtidigt är helt riskfritt för mamman.

Om du aldrig:

  • läcker urin
  • aldrig från tyngdkänslor i underlivet
  • aldrig får smärtsamma sammandragningar
  • aldrig får ont i bäckenlederna

Kör då på som du brukar, så länge du mår bra av det!

 

Referenser:

 

Om sex och nyblivna föräldrar

Om sex och nyblivna föräldrar

Jag träffar ju många nyblivna mammor i mitt arbete. Det är ofta relevant att fråga dem om hur samlivet fungerar. Pratar vi bäckenbottenhälsa hör sex dit. De allra, allra flesta nyblivna mammor säger att det inte är på världskartan än. Och om det händer, så är det inte ett regelbundet och väloljat maskineri. Och då menar inte jag mammor jag träffar första veckorna efter förlossningen, utan jag menar månader.

Därför blev jag så förvånad!

Jag blev SÅ förvånad när jag läste att mellan 30-50 % av alla nyförlösta kvinnor uppger att samlivet är igång igen bara sex veckor efter förlossningen. Vilka ÄR dessa kvinnor? Men jag förstår, mina patienter är inte ett tvärsnitt av alla nyblivna mammor. Det finns ju anledningar till att de är mina patienter…

Vilka väntar?

Kvinnor som blivit förlösta med sugklocka väntar i regel längre med att återuppta sex. Kvinnor som blivit klippta eller fått en andra gradens bristning likaså. Kvinnor med sfinkterskador också. Dessa individer väntar i regel mellan 3-6 månader. Då antar jag att kvinnorna som återtar samlivet tidigare är ”de andra”, de som inte drabbats av någon direkt ohälsa efter förlossningen.

Andra faktorer som påverkar

Några andra faktorer som fördröjer återupptagande av samliv är amning (ger torra slemhinnor), lägre hälsa överlag, depressiva symptom och en del socioekonomiska faktorer. Det intressanta med dessa socioekonomiska faktorer är att det verkar som att de från högsta socioekonomiska grupperna väntar längre än de från den lägsta. Varför kan det vara så? Man verkar diskutera att högre socioekonomisk nivå hör ihop med utbildningsgrad. Att högutbildade kvinnor har större beslutspåverkan i relationen hemma. En förlängning på detta resonemang blir ju då – hade fler kvinnor INTE velat ha sex så pass tidigt? Men på grund av roller och kultur så ”ställer man upp”? Hur ska vi tänka kring detta?

Varför pratas det som lite om amningen?

Kvinnor som ammar har i större utsträckning samlagssmärta än kvinnor som inte ammar. Det här har ju att göra med hormoner och slemhinne-torrhet att göra. Men detta pratas ju inte om? Det hade varit en relevant sak att informera om i förväg, tänker jag.

Och så frågan om preventivmedel

En annan faktor i sammanhanget är att upp till hälften av alla kvinnor återtas samlivet efter 6 veckor, men väldigt få har preventivmedel just då. Det här är ju väldigt intressant. De flesta par som nyliven fått barn borde veta hur ett barn blir till. Även om eventuell amning kan vara ett skydd mot graviditet så är det inte ett garanterat skydd. Borde det här vara ett samtalsämne redan under graviditeten, på mödravårdens kontroller? Det är ju viktigt att folk inte ska känna sig pressade, visserligen.

Har du några spännande tankar om ämnet? Dela med dig!

 

Referenser:

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Jag får ibland rollen som representant för ”gruppen förlossningsskadade” i olika sammanhang. Det finns ju ingen officiell sammanslutning av förlossningsskadade, och jag är definitivt inte en utvald representant av gruppen. Men jag är en offentlig person som talar mycket om förlossningsskador. Ibland får jag diskutera det här med vem som är förlossningsskadad. Den frågan är inte helt lätt.

Olika sorters skador

I vården har det länge ansetts vara ”bara” de som drabbats av grad 3- och grad 4-bristningar. Det vill säga de som drabbats av sfinkterskador. Något som framkommer allt tydligare är att det inte alltid behöver vara sämre att få en större skada. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att en sfinkterskada är en walk in the park. Men en välsydd grad 3-bristning kan i längden blir bättre än en dåligt sydd grad 2-bristning.  Om du nu inte hänger med i grader av bristningar hit och dit vill jag hänvisa till detta inlägg: Förlossningsskador grad 1-4. Men sen så finns ju också levatorskador. Eftersom dessa skador sällan märks vid själva förlossningen får de drabbade individerna ofta symtom före diagnos. De kommer känna sig förlossningsskadade före det faktiskt finns en diagnos på det. Sen tillkommer ju också framfall, inkontinens och en rad med andra symtom. Som också kan visa sig med tiden, med eller utan matchande förklaring i själva förlossningsjournalen.

Därför är ofta mitt svar

”Den som känner sig förlossningsskadad, är förlossningsskadad”

Själva traumat ska också räknas in

Det finns ett vetenskapligt fastställt samband mellan traumatiska förlossningar och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en generell befolkning verkar detta drabba mellan 1-30 % av de födande. Riskfaktorerna är förutom en traumatisk upplevelse av själva förlossningen också tidigare trauma, psykisk ohälsa och lågt socialt stöd. Jag har tidigare skrivit ett helt inlägg om just detta, så jag ska inte fördjupa mig så mycket i diagnoskriterier och sånt. Det är skillnad på psottraumatisk stress och postpartumdepression, bara så ni vet. En postpartumdepression är en depression som infinner sig postpartum. PTSD är en separat företeelse med egna diagnoskriterier.

Kvinnors upplevelse är inte alltid samma som vårdpersonalens

“Because the perception of birth trauma is in the “eye of the beholder,” one’s appraisal of the birth event is significant and cannot be undervalued, even if considered routine by hospital staff.” (The trauma of birth)

Kvinnors subjektiva upplevelse av förlossningen är starkt associerad med utvecklingen av PTSD efteråt. Kvinnans upplevelse kan också skilja sig väldigt från vårdpersonalens. Förlossningen kan vara väldigt normal i journal och enligt de professionella som var där, men den födande kan uppleva förloppet som traumatiskt. Framförallt verkar det vara akuta händelser under förlossningen som kan trigga traumaupplevelsen. Även hyperemesis gravidarum (allvarligt graviditetsillamående) kan höra ihop med en utveckling av PTSD efter förlossningen.Ett förlossningstrauma har definierats som en händelse under förlossningen som involverar hotande eller faktiskt skada eller död för mor eller barn. Kvinnan upplever intensiv rädsla och kontrollförlust och en känsla av att fråntas sin värdighet. Även om bara en liten del av alla kvinnor utvecklas ”riktig” PTSD i efterförloppet kommer flertalet att ha vissa symtom därav.

 “The most important items identified by 2192 women with a traumatic birth experience were lack and/or loss of control and interaction with caregivers (concerning communication/explanation, listening, emotional and practical support). Interaction around interventions seemed to be more important than the interventions themselves, which is crucial information for obstetric care providers to be aware of.” (Preventing traumatic childbirth…)

En del av den ohälsa som drabbas förlossningsskadade kvinnor inte hör ihop med förlossningsvården

  1. Jag tror att det råder en patriarkal kultur som är så in i ben och märg indoktrinerad i samhället och hos vårdpersonal, att kvinnor inte anses ha den fulla rätten till sina egna kroppar och vara insatta nog att vara med i beslutsfattandet kring förlossningen. Och jag tror att det är samma patriarkala kultur som gör att kvinnor klappas på huvudet och ”lugnas” med orden ”Det GÖÖÖR ONT att föda barn”. Och detta är naturligtvis något djupt kränkande för den kvinna som drabbats av en förlossningsskada. Dels om hon kände sig bli överkörd inne på förlossningsrummet, och dels när hennes besvär förminskas efteråt.
  2. Jag tror att en del av den traumatiska upplevelsen efter förlossningen hör ihop med att få för dålig information efteråt. Och i samma andetag som den icke-fullödiga informationen lämnas ut erhåller kvinnan också det förminskande rådet ”och gå sen inte hem och googla, där står bara skräckhistorierna”. 
  3. Och kanske mest av allt: en traumatisk förlossning är ett regelrätt och reellt trauma. Det behöver bearbetas. Det räcker kanske inte mer lyckan över att ha fött ett friskt barn, kvinnan kan vara livrädd och må dåligt ändå. Och jag tror att för att vi ska minska OHÄLSAN efter förlossningsskador, måste eftervården bli bättre.

Hur tänker du?

 

Referenser

 

 

 

Behandling för levatorskada?

Behandling för levatorskada?

Finns det någon bra behandling för levatorskador?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Ett enkelt nej därför att det hittills inte går att laga trasiga levatorer. Eller ja. Det finns en studie där man faktiskt har kunnat laga levatorskada med hjälp av ultraljudsguidning hos en 33-årig kvinna. Man lyckades återställa muskelanatomin och den kvarstod också efter tre månader. Samma forskargrupp har gjort en rad försök tidigare, där resultatet inte lyckats.

Kommentarerna från andra ”stora levator-forskare” är att detta är viktiga och intressanta framsteg. Det kvarstår dock frågor om lagningen är tillräckligt bra för att ändå ge effekt på förekomsten av framfall på sikt. Man framhåller därför att man behöver utvärdera mera innan detta bör användas mer regelmässigt. Denna studie och kommentar publicerades 2013, och sedan dess har det inte kommit något nytt, vad jag vet.

Så nej: Det finns ännu ingen kirurgisk bra åtgärd för levatorskador.

Finns det någon annan behandling?

För många patienter med besvär är svaret ”nej, inte bra nog”. Det här säger jag för att också bekräfta den ångest oro som många levatorskadade upplever. Jag vill inte vara en klämkäck fysioterapeut som säger att träning är en allsmäktig och fantastisk behandling. Samtidigt vill jag poängtera att många av de kvinnor jag träffar som lever med levatorskador återgår till bra liv. Man har en akilleshäl att fortsätta förhålla sig till. En bäckenbotten som kan bli överbelastad, en nedsatt styrka och förmåga i relation som hade kunnat vara om muskeln vore hel. Kanske stöter dessa kvinnor på ett ”tak” vad gäller fysisk aktivitet och belastning. Men många kan också leva ganska nöjda strax under det taket.

Vad gör jag som fysioterapeut?

Målet är ofta att i slutänden optimera alla tillgängliga musklers styrka, både i och runt omkring bäckenbotten. Till en början kan det finnas så mycket smärta och överkompenserande överspänningar och stramhet i de hela musklerna att vi får börja med att jobba för att normalisera detta. Sedan kan vi börja med att försöka höja hela bäckenbottens styrka, så maximalt som det går. Sedan blir ofta målsättningen att komma tillbaks till en stark kropp generellt, och en fysisk aktivitetsnivå som är tillräckligt bra för att ge god livskvalitet. Man får nämligen inte bli så rädd om sin bäckenbotten att man negligerar resten av kroppens behov.

Berätta!

Du som lever med en levatorskada. Vad fungerar väl för dig? Och vad har inte varit så bra?

Referenser:

Alla inläggen i serien:

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Dagens berättelse kommer från Maria, som födde sitt första barn för något år sedan. Hon födde och har följts upp i Stockholm. 

Förlossningen

Överlag tyckte jag att min förlossning var helt okej. Det var en lång och utdragen latensfas men när den aktiva fasen väl satte igång rullade det på. Jag var trött och hade inga direkta krystvärkar på slutet. Det i kombination med att barnets hjärtljud gick ner gjorde att förlossningen slutade med sugklocka. Som ett resultat av sugklockan fick jag en förlossningsskada grad 3 med en partiell sfinkterruptur och jag syddes på operation ett par timmar efter förlossningen.

Den tidiga återhämtningen

Den fysiska återhämtningen gick ändå stadigt framåt. Jag var uppe på stappliga ben ett par timmar efter operationen och gick på starka smärtstillande tabletter i ungefär 2-3 veckor. Under den tiden kunde jag dock successivt kunde trappa ner dosen. Trots att jag kände framsteg i kroppen var jag väldigt trött. Jag upplevde en stor tyngdkänsla i underlivet under lång tid efter förlossningen. Att stå och gå var väldigt uttröttande. Jag hade en hel del vakennätter när jag låg och grät över att kliande stygn inte är den bästa kombinationen tillsammans med avslag. Jag försökte dock vara så aktiv som kroppen tillät och började sakta ta allt längre utflykter. Först var det bara ett par meter utanför tomten, sedan satte jag upp mål om att utöka promenaden med en gata i taget för att kunna se framsteg.

En riktig barnvagnsprmenad!

Tillslut lyckades jag även ta mig iväg runt kvarteret och fem veckor efter förlossningen gick jag fyra km i kuperad terräng.Det var en riktig milstolpe att äntligen kunna gå en längre barnvagnspromenad.  Vägen för återhämtningen har verkligen inte varit spikrak utan inneburit många tårar. Mycket osäkerhet över vad kroppen kommer att kunna klara av framöver, ångest och förlorad självkänsla. Jag har också haft en del problem med bäckenbotten. Till en början framförallt med att tömma tarmen samt smärta i bäckenbotten och i det klipp som också gjordes under förlossningen. Innan graviditeten och förlossningen var jag en väldigt aktiv person och jag var rädd för att min skada skulle sätta stora begränsningar i min livskvalitet under resten av livet.

Förutom sfinkerskadan – en levatorskada

Jag fick fylla i ett uppföljningsformulär kopplat till min grad-treskada. Eftersom jag hade en del problem fick jag komma på undersökning ca nio månader efter förlossningen. Där det även gjordes en grundlig undersökning med ultraljud. När jag skulle på undersökningen upplevde jag att mina problem började bli allt bättre och att de inte heller var så stora som många andras. Jag hade precis börjat acceptera min nya kropp och min skada. Att få veta att även levatorn var skadad blev en stor chock för mig och jag blev jätteledsen! Det kändes som att jag fick börja om igen. Det hopp och den självkänsla jag precis hade börjat få tillbaka liksom raserades. Levatorn hos mig är enbart skadad på ena sidan ska kanske tilläggas, men det gör att musklerna på andra sidan måste kompensera vilket ger mig smärta av och till.

Efter nya beskedet

Första tiden var jag väldigt ledsen och orkade inte ta tag i min diagnos. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle kunna träna, hoppa eller springa. Men med tiden repade sig kroppen allt mer. Barnet sov bättre och till slut vågade jag även börja träna vilket också skyndade på återhämtningen. Jag var också på ytterligare återbesök hos läkaren där jag vänligt men bestämt blev tillsagd att jag skulle testa att träna så länge jag inte hade problem. Efter att jag slutade amma har återhämtningen gått allt snabbare.

Det är en lång och jobbig återhämtning

Min resa har varit lång och bitvis fruktansvärt jobbig och betungande men övervägande positiv och det har absolut gått framåt. Jag skulle säga att min största skada har varit psykisk: oro, ångest och en självkänsla körd i botten. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Att känna att du inte fixar basala funktioner som att gå på toaletten, ha sex eller kunna röra på dig. Eftersom jag fick ångest och låg självkänsla av min skada dröjde det också flera månader innan sex blev aktuellt efter förlossningen.

Fysiska återhämtningen lättare

Fysiskt har återhämtningen gått lättare. Jag har haft problem med överansträngd bäckenbotten. Troligtvis mycket för att jag stressade precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Det har också gjort att jag inte direkt upplevt någon vidhetskänsla. Snarare tvärt om, jag har varit spänd och trång. Jag har dock varit hos en fysioterapeut och fått tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran när du tvivlar som mest på dig och din kropp och som dessutom gör det på ett oerhört varmt och empatiskt sätt.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten och ibland även smärta i klippet. På det stora hela tycker jag dock att kroppen har återhämtat sig väldigt bra. Jag har aldrig sprungit speciellt långt eller ofta eller heller inte lyft jättetungt på gymmet. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips!

  • Sök hjälp! Har du problem så se till att få en diagnos och (kräv) hjälp för att lindra besvären. Har du en fantastisk fysioterapeut i närheten av där du bor så ta kontakt med henom. För att få hjälp vid besvär eller för att komma igång med träningen.
  • Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen. Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.
  • Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att vara ledsen och sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.
  • Även om dina problem av dig upplevs som mindre än de du hör eller läser om att andra har så kan de fortfarande ha stor påverkan på din livskvalitet, sök vård och hjälp!
  • Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare:

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett drägligt liv!

Tusen tack Maria för din berättelse!

Alla inläggen i serien: