Kategori: Våra graviditeter

Våra graviditeter

Här finns inlägg skrivna om våra graviditeter och bilder på växande magar. En mängd inlägg med personlig prägel!  Den här bloggen startades 2012 som en småskalig gravidblogg för nära familj och vänner, och blogginläggen håller motsvarande kvalitet. Vi har kvar arkivet av gamla inlägg mycket för vår egen skull, men om du också hittar något som intresserar dig är vi naturligtvis också glada!

Fysioterapeutiska inlägg om graviditeter, bäckensmärta och förlossningar finns under egna kategorier.

Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Det här var i april förra året, och det var på en jobb för SKL-dag och jag vet att jag kände mig bekväm, välklädd och snygg. Det var nog typ sista gången för graviditeten.
Det här var nu, första gången jag verkligen kände att jag trivdes med mitt utseende igen.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kejsarsnitt, vardagsliv och pratar Joseph om förlossningsskador?

I det här inlägget har vi samlat ihop ett gäng frågor vi fått den senaste tiden. Enjoy!

Jag är nyfiken på Mias kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid 2014 så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. När jag sedan genomgick en bäckenbottenrekonstruktion strax innan jag blev gravid tredje gången blev det liksom ännu mer skrivet i sten. truktion att inga barn ska komma ut den vaginala vägen.

Här är lite inlägg från den tiden från andra graviditeten:

Med Waldo i magen var det en läkare som skickade remissen typ i mitten av graviditeten, och jag fick datum i vecka 36.

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att det planerade snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen. Det akuta snittet där jag dessutom var sövd kändes faktiskt inte som en födsel alls. Det gjorde faktiskt inget, i och med att jag redan upplevt ett snitt en gång. Och vi fick ett magiskt första möte, men på uppvaket sen.

Förlossningsberättelserna från det planerade snittet, Mias och Josephs. Förlossningsberättelser från det akuta snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

  • Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon annan tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
  • Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördag eller söndagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten. Waldo får ibland sova i vagn och ibland hänga i sjal/sele.
  • Transportlöpning är ju också en grej som funkat väldigt väl för oss. En bra vecka har vi tidigare fått 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det. Nu har ju jag ingen vardag att transportspringa i, men jag längtar faktiskt tillbaks till det.
  • Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
  • Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex samt få bra råd om desamma, samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vid behov vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag (Joseph) har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

Mammakroppen 4 veckor efter

Mammakroppen 4 veckor efter

Jag behöver fråga er en sak! Hur ska vi förhålla oss till min mage nu? Jag visade ju magbilder hela graviditeten och i förra inlägget visade jag magens återhämtning litegrann i olika stadier. Jag har gjort samma slags upplägg med bild nu. Jag har ju inte någon anmärkningsvärt fantastisk hastighet på magåterhämtningen, men ändå. Jag vill liksom inte bidra till någon slags kroppshets eller jämförelsesjuka, oavsett hur min mage ser ut. Ska vi skippa magbilder efter detta, eller hur ska jag tänka?

Efter operationen

Jag tänker exakt aldrig på kejsarsnittet nu, utifrån kroppen. Eller så, alltså jag förhåller mig till restriktioner om att inte ta i för mycket fysiskt, men jag känner mig aldrig begränsad. Jag har bara ont om jag typ trycker hårt på ärrområdet. Däremot är känseln helt skum på nästan hela magen, både att känseln är helt borta fläckvis, men också att beröringskänseln är stukad så att även lätt beröring upplevs som smärta. Men det känner jag igen från förra gången, och vet att det kommer ordna sig mestadels. Har haft ett område ungefär som en femkrona som helt saknade känsel sedan förra snittet, och antar att det inte kommer bli jättemycket bättre nu. Men lite avsaknad känsel på magen har ingen dött av, känner jag.

Magen

Om jag inte hade förhållit mig till restriktioner och mitt eget ganska strikta rehabprogram så hade jag kunnat börja träna magen ganska mycket hårdare redan nu. Jag känner att magmusklerna är där och gör precis det de ska, under alla överflödig hud och kvarvarande fettvävnad.. =) . Jag känner mig faktisk stark i bålen! Det är inget som blivit sämre med magmusklerna vad jag kan bedöma.

Amningen

Amningen rullar på helt utan svårigheter, tack och lov. Waldo har bra grepp och jag har mycket mjölk. Jag pumpar och donerar mellan 3-4 dl varje dag, det är ungefär det jag hinner.

Bäckenet

Om jag känner mig stark i bålen så ska jag inte påstå detsamma om ben/rumpa och bäckennära muskulatur. Jag har haft så ont av nästan all bäcken- och ben-belastande träning så jag har ju helt enkelt fått avstå väldigt länge. Även om jag gick till gymmet och cyklade intervaller nästan varje dag sista graviditetsmånaderna så räckte inte det för att hålla igång muskelstyrkan. Jösses, här har vi att jobba med! Jag rehabar för fullt på en rimlig nivå. Även om det inte är varken hårt eller mycket så har jag typ konstant träningsvärk i rumpan. Bäckenlederna känns fortfarande pyttelite jazziga om jag går för långa promenader, men det är inget som jag besväras av mer än ”känningar” som går över direkt när jag vilar. Överlag känner jag mig hoppfull och börjar lite smått hoppas på att kunna springa något lopp under 2019.

Handlederna

Handlederna är PISS. Jag har SÅ ONT i handlederna och jag HATAR skenorna. Det går liksom inte att hantera en bebis med robotarmar med vassa kardborreband som sticker ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig med dessa. Och ja – jag borde gå till en arbetsterapeut och få hjälp, och råd och behandling. Men jag har bara inte fått tummen ur.

Psykiskt mående

Jag mår SÅ mycket bättre än under graviditeten, jag känner mig mer som mig själv och har mycket, mycket mer energi. Jag har tyckt att jag har återfått mig själv typ tre månader efter graviditeterna de andra gångerna. Jag undrar om det finns mer av mig själv att återfå, eller om det bara var annorlunda den här gången? Däremot har jag varit jättejätteledsen vid några tillfällen över att kroppen fortfarande känns så stor och tung, att magen återhämtar sig i snigeltakt jämfört med tidigare.

image

Det här var TVÅ veckor efter att Wollmar föddes. Och det här var 5 månader efter:

Det här var en månad efter att Wilfred föddes:

image

Det här är magen nu:

Det händer ingenting? Jag gråter faktiskt för det här med kroppsåterhämtningen typ var tredje dag. Jag ÄR inget föredöme här, varken på att kroppsåterhämta mig, att älska kroppen eller smeka den degiga magen med kärlek, respekt och tacksamhet för de fina barnen den burit.

Att vara fysiskt aktiv

Jag är tillbaks på gymmet och cyklar, mest för att jag faktiskt vill skona bäckenet från för många och för långa promenader. Och jag är ju lite beroende av endorfinkicken av pulshöjande aktiviteter. Jag tar det lugnt och lyssnar på kroppen och upplever inget som helst påslag av smärta eller dylikt från kejsarsnittsområdet. Utöver det så kniptränar jag och kör rehab för ben och mage. Tänk typ musslan, rumplyft, hållningsövningar.

Avslagsblödning

Den här gången beter sig inte mitt avslag som det gjort de andra gångerna. Med Wollmar blödde jag ju i evigheters evighet, men det berodde ju också på att jag fått granulom som blödde. Med Wilfred minns jag knappt? Den här gången så är jag blödningsfri i typ 3-4 dagar, sen kommer det en störtblödning och sen inget mer på resten av dagen typ. Det är ju väldigt lurigt, jag hade ju alla gånger kunnat börja bada eller ha oskyddat sex (om det nu var på tapeten överhuvudtaget…) för att jag faktiskt trodde att avslaget slutat alla de där blödningsfria dagarna. Jag tycker också att jag har mer mensvärksliknande ont den här gången. Men inga andra tecken på att något skulle vara fel, så jag antar att det här är inom normalspannet ändå.

Landat på fötterna

Det har gått fyra veckor och det känns som att jag landat på fötterna igen. Jag mår generellt väldigt bra!

Graviditetsdagbok vecka 39

Graviditetsdagbok vecka 39

Den här veckan…

Det är så mycket som sitter i huvudet. Om jag inte haft ett sista-datum för den här graviditeten hade den här veckan varit ett ända lidande. Nu när jag VET att jag är på den absoluta slutspurten så känns allting ändå helt okej. Fast jag har ont, ont, ont i handlederna. Svullnaden är inte att leka med. Halsbrännan är vidrig. Bäckensmärtan och magens storlek gör att jag känner mig otymplig som få. Och jag kan inte längre natta barnen eftersom liggande i en lite hårdare barnsäng ger mig vena cava-svimningskänslor. Men allting känns ganska överkomligt, för nu är det snart slut.

Ändå orolig

Det ingår kanske i gravid-paketet att vara orolig? Att inte ta bebisen för given. Jag upplever att jag sätter någonslags ”om allt går bra”-fortsättning på alla tankar om att vi snart kommer ha en bebis. Jag är inte orolig för något speciellt eller konkret. Och jag upplever ändå att jag den här gången verkligen kan föreställa mig att det är en bebis i magen. De andra gångerna har jag inte varit lika övertygad, det har liksom känts lika rimligt att få ut en byggsats… Jag hoppas sååå att det kommer ut en levande och frisk bebis.

Hur kommer kroppen bli?

Jag märker att mina tankar också landar mycket i återhämtningen. Jag tycker att jag gjort vad jag kunnat. Jag har tränat och varit fysiskt aktiv så mycket jag kunnat. Jag tycker att jag ätit bra och gett kroppen det den behöver. Just nu går jag ju en högskolekurs i ”Kost under graviditet och amning”, så nu har jag också rätt bra koll. Men kommer vätskan försvinna någorlunda snabbt? Kommer bäckenet återhämta sig som jag önskar? Kommer det bli lättare att röra mig efter att de akuta kejsarsnittssmärtorna lagt sig? Kommer handlederna läka av sig själva eller behöver jag få någon slags behandling för dem? Kommer jag hinna ta några härliga höstbarnvagnspromenader innan vintern kommer? Kommer kejsarsnittet bli mer komplicerat nu när det är andra gången och det finns tidigare ärrvävnad?

Jag är trött

Hungern som kom för någon vecka sedan gav med sig ganska snabbt, nu är jag tillbaks på det normala. Förutom att jag, när jag vaknar för att kissa typ vid tretiden på natten, ligger vaken och är hungrig någon timme. Jag orkar aldrig göra något åt det då, men det är rätt jobbigt. Jag är också HELT klarvaken då. Jag vet att jag brukar vara så under de första månaderna av amning också. När jag väl vaknar till på natten med bebisen så är jag helt pigg och vaken. Antar att det är en förberedelse nu? Brösten är redan redo för amningsstart i alla fall, så mycket är säkert. Men på dagarna är jag sååå trött. Nu har jag verkligen gått ner i varv. Jag förbereder middagen, går till gymmet och cyklar, och sitter och småplockar lite med plugget till kursen. Men annars gör jag inte många knop. Kollar på serier och småslumrar.

Nio månaders väntan över

Det här har varit de längsta nio månaderna i mitt liv. Det är inte bara graviditeten, det har hänt så otroligt mycket. Vi har flyttat. Jag har gett ut en bok. Vi hade världens längsta och varmaste sommar. Wollmar har börjat skolan. Jag har avslutat mina specialiststudier. Jag har varit illamående, trött utöver alla rimliga gränser, haft ont, blivit svullen. Har varit på totalt tre ultraljud. Graviditeten har gått framåt precis som den ska, men det har inte varit obemärkt. Jag ser så mycket fram emot nästa kapitel i livet nu.

Graviditetsdagbok vecka 38

Graviditetsdagbok vecka 38

Näst sista gravidinlägget?

Vi börjar vara framme vid slutet. Om inget händer före det planerade snittet är det här det näst sista gravidinlägget. Det känns som att det inte kan gå snabbt nog nog. Nu har jag snart gjort graviditeter tre gånger och det räcker _så_väl_. Det känns som att det är helt omöjligt att jag någonsin kommer att drabbas av minsta lilla tillstymmelse av graviditetsnostalgi. Jag är så klar.

Fixerad bebis

Jag var hos barnmorskan i fredags och allt var bra, som vanligt. Jag har aldrig haft en fixerad bebis tidigare! Wollmar var inte ens fixerad när vi kom in på förlossningen och jag var 4 cm öppen. Wilfred blev det aldrig innan kejsarsnittet. Men den här bebisen är tydligen fixerad? Coolt. Jag kan inte känna det själv (bebisfixeringen alltså), men jag har ändå känt att det blivit stabilare i bäckenet de senaste dagarna. Har kunnat gå ”raskare” (dvs raskt för en snigel-anka) och lite längre. Har fortfarande molvärken kvar, men inte den där akuta skärande smärtan. Jag har tyvärr inte upplevt någon behaglig sänkning av magen. Jag antar att jag inte har så mycket överkropp till övers hur det än är. Och bebisen fortsätter ju att växa ändå.

Kommer bebisen ändå bli liten?

Min känsla har ju varit att den här bebisen kommer väga någonstans mitt emellan Wollmars 3900 och Wilfreds 3300 g. Barnmorskan trodde också att mitt SF-mått på 33 nu (det har planat av lite) berodde på fixeringen av bebis. Men borde jag också börja tänka att bebisen kanske blir mindre? I samma vecka med Wollmar var mitt SF-mått 35. Men med Wilfred var det också 33. Nä, min magkänsla säger att det här blir en mittemellanbebis ändå. (Men min magkänsla har aldrig någonsin stämt för något alls med graviditeterna…)

Och jag fortsätter att växa…

Jag fortsätter att växa. Den här svullnaden är inte att leka med. Det känns liksom inte som min kropp längre. Jag har en slags svampig konsistens på hela kroppen. Även barnen märker det. Har jag bara ben och sitter bredvid dem i soffan så börjar de liksom knåda på min hud, som om den vore någon slags modellera. En morgon vaknade jag med händer som såg ut som vätskefyllda plasthandskar, helt runda. Jag får panik ibland och tänker att det kanske kommer vara så här för evigt? Tänk om jag blir av med 3+ kg bebis och sen har kvar resten? Jag klarar inte att vara så här tung! Jag vill ju kunna springa och röra mig obehindrat!

En förkylningsvecka

Förra helgen rullade en förkylning in hos familjen Fernando. Jag drabbades naturligtvis värst. Jag som redan har hyfsat begränsat utrymme för lungorna har fått världens hosta och tryck över bröstet. Det räcker inte att behöva gå upp och kissa flera gånger per natt, nu ligger jag timvis och hostar också. Och bäckenbotten har ju redan en utmaning som det är… Det enda positiva är väl att det troligtvis hinner gå över någorlunda till snittet. Är INTE sugen på den här hostan och nysnittad mage! På bilden ser ni en höggravid Mia som sittsovit i soffan halva natten på grund av hosta och varit vaken flera timmar av samma anledning. Pigg som en mört! Och gravidglow-ig utan dess like.

Kommer ni vilja ha fortsatta personliga rapporter?

Jag kan tänka mig att det kommer finnas underlag till både rapporter om min egen fysiska läkning/återhämtning och om familjelivet? Kommer ni vilja fortsätta läsa sånt? Det här har ju liksom blivit en faktablogg, men till en början var det ju faktiskt BARA sånt personligt här på bakingbabies. Tycker ni att vi ska fortsätta blanda?

Grabbarna är så himla peppade

De blivande storebröderna är så peppade på den här bebisen. Vi hoppas sååå att de kommer vara lika förtjusta när BabyBoss faktiskt är här och tar utrymme och uppmärksamhet, skriker och har sig. Vi kryssar dagar i kalendern. De småpratar och kramar på magen. Och de har gett varsin av sina gamla snuttefiltar till bebisen. Det är lätt att tro att det inte är en uppoffring, men det var det sannerligen. (Vi krävde det alltså absolut inte av dem). Samtidigt har Wilfred någon slags i-förvägs-regressions-fas. Han sover klistrad på mig, med armarna runt min hals som en liten apunge. Och det är inte helt okomplicerat att komma iväg på mornarna eftersom både frukost och påklädning blivit något av… en grej. Men Wollmar har blivit så himla stor på kort tid. Skolstart alltså, vilken grej.

Hur kommer vi klara av att vara trebarnsföräldrar?

Våra barn är generellt härliga och ”lätta”. Men det finns ju ändå tillfällen när allt händer samtidigt, med toalettbesök, mat som spills, glas som välts, lekar som urartar till bråk och så vidare. Hur ska vi klämma in ett tredje barn i ekvationen? Det är ju lite sent påtänkt, men… Hur tusan kommer det gå?

Wollmar, Wilfred och Baby Boss i vecka 38

Okej, sista veckan-pepp nudå!

Vad får vi inte glömma i BB-väskan? Vad måste vi köpa hem och ha hemma? Bästa tankeknepet för att överleva tiden fram till snittet? Bästa mantrat för att inte freaka vid en ryggbedövning? Ja, vad mer? Pepp och tips this way!

Graviditetsdagbok vecka 37

Graviditetsdagbok vecka 37

Veckans mage

Magen är stor! På den påklädda bilden ser den nästan lite sänkt ut, men det är den inte. Inte som jag känner av i alla fall. Jag har fortfarande en bebisrumpa högt uppknödd under höger revbensbåge och svårt att andas.

Bilden från vecka 37 med Wilfred verkar ha försvunnit, men bilden i motsvarande graviditetsvecka med Wollmar ser ut såhär:

Det är lite olika vinkel på dem, så Wollmar-magen ser mycket större ut. Men jag tror faktiskt inte att den var så mycket större, SF-måttet var nog ungefär lika. Fast jag fick jättejättemycket fostervatten där på slutet, så att de anmärkte på det när jag kom in till förlossningen. Så kanske hade den sista växtspurten börjat redan här, jag minns inte.

Nu kom hungern!

Jag har gått upp väldigt mycket i vikt under den här graviditeten, men jag har faktiskt inte ätit så himla mycket mer än vanligt. När morotscravingen satte igång för några veckor sedan var det också då som jag började lägga till något mer i matväg utöver det jag äter i vanliga fall. Men från och med i helgen någon gång har hungern slagit till något ofantligt. Jag vaknar på nätterna och är hungrig. Jag behöver ett extra mellanmål mellan frukost och lunch. Och jag äter 2-4 morötter varje dag, ofta mellan måltiderna. Jag gissar att det är något väldigt funktionellt med den nya hungern, typ att bebisen ska ligga och tjocka på sig lite extra nu.

Jättemycket sammandragningar och mensvärk

När jag var så här höggravid med Wollmar vet jag att jag vid flera tillfällen hade sammandragningar och förvärkar som kom, började eskalera, höll i sig några timmar och sedan försvann. Med Wilfred minns jag inte det så tydligt. Mer än att jag hade onda sammandragingar väldigt tidigt, och väldigt mycket. Men jag minns inte det där ”strukturerade” som liknade värkarbete, men som försvann. Nu har jag ont i magen varje kväll, som kraftig mensvärk. Men det är inte som värkar som kommer och går. Däremot har jag otroligt mycket sammandragningar, speciellt när jag är ute och går för att lämna/hämta barn. Då får jag väs-andas och försöka låtsas normal för att barnen inte ska märka. Jag väntar på att det ska bli så tydligt att barnen/omgivningen kommer reagera.

Börjar verkligen förbereda mig mentalt

Nu har jag kommit in i det stadiet att jag sitter och scrollar under olika kejsarsnitts-hashtags på Instagram och kollar på ”En unge i minuten” på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som en bearbetning inför det som komma skall. Och jag börjar bli nervös. Jag var inte alls så nervös inför snittet med Wilfred. Då var jag bara lättad att slippa föda vaginalt och oroa mig för fler bäckenbottenskador. Nu vet jag ju hur kejsarsnitt går till. Både utifrån min egen erfarenhet, men också utifrån att jag har varit med på ett gäng snitt som åskådare. Jag är trygg, absolut. Personalen är oerhört kompetent och det vilar jag i. Men det är ju ändå en grej. En inte helt bekväm historia, med flera obehagliga moment. Jag ska inte påstå att jag LÄNGTAR efter ryggbedövning och det där yrsliga måendet medan någon går tre ronder i brottning mot en bedövad mage (som jag upplevde det). Jag ser inte heller fram emot den där väldigt speciella och centrala smärtan av ett sår på magen.

Men jag längtar efter bebisen

Det börjar kännas som slöseri med tid att sitta i soffan på kvällarna, utan att ha en bebis i famnen. Jag längtar liksom rent fysiskt efter att få amma, också. Det har jag aldrig gjort tidigare, även om jag haft väldigt okomplicerade amningsperioder. Jag håller på att fundera mig tokig på vem Baby Boss är. Blond och blåögd som Wollmar? Brunhårig och brunögd som Wilfred? En typisk Hedman (min familj) som Wollmar, eller en typisk Fernando (Josephs familj) som Wilfred? Eller, tänk, en blandning? Vem kommer det här barnet bli?

Vi är redo

Nu är vi redo. Vaggan är bäddad, vagnen är klar. Kläder är tvättade. Väskor är packade. Frysen är full med matlådor. Det är några veckor kvar tills snittdatumet, men nu har vi landat.

Graviditetsdagbok vecka 36

Graviditetsdagbok vecka 36

Det går framåt!

ÄNTLIGEN så känns det faktiskt som att det börjar närma sig slutet på den här eeeeeevighetslånga graviditeten. Jag börjar också kunna visualisera mer konkret att få en bebis, att gå igenom ett kejsarsnitt och försöker förstå mig på utmaningarna som komma skall med att ha tre barn att rådda med. Jag tycker att jag generellt är mindre trött än motsvarande veckor tidigare graviditeter. Då vet jag att jag sov en timme på dagen nästan varje vardag, men nu har jag faktiskt inget behov av det. Men jag tror att jag kanske generellt tar det lite lugnare? Alltså att jag inte kör slut på mig lika mycket resten av dagen, så att kroppen kräver en timmes sömn när den väl får chansen.

Men PMS-humöret?

Alltså humöret? Jag är liksom lika själv-ifrågasättande som jag är dagarna innan mens. Det känns som att allt jag gör blir dåligt och att alla hatar mig. Och jag har jättejättedåligt tålamod och har lyckats fräsa rätt otrevligt åt barnen. Så himla ocharmig just nu alltså.

Smärtorna

Det går lite upp och ner, just nu har jag lite mindre ont i bäckenet. Men MYCKET mer ont i handlederna. Har skenor på mig hela dygnet i princip, och det minskar smärtan. Men det gör ju också att jag känner mig lite som en kombination av en krabba och en robot. Finmotoriken blir rätt kass och matlagning blir ett himla meck. Jag är så himla svullen så jag knappt känner igen mina händer, handleder eller fötter och ben. Jag hoppas innerligt på en kort men intensiv svett- och kissfest när Baby Boss väl är ute, så att jag blir av med en massa vätska snabbt som tusan.

Vi har fått datum!

Jag ruttnade på att vänta på kejsarsnittsdatum och ringde och frågade. De ba ”men vi har redan bokat in dig”. Hade de tänkt hålla på det datumet länge till? Frustrerande. I alla fall, nu har vi ett konkret datum att vänta på. Och förhoppningsvis håller sig Baby Boss lugn och inombords tills dess. Vi kommer inte berätta om datumet innan, av någon anledning känns det som att den dagen får vara lite hemlig och helig för oss (och våra närmaste). Ni kommer bli varse ändå, kan vi lova.

 

Graviditetsdagbok vecka 35

Graviditetsdagbok vecka 35

Lite ändrat rörelsemönster

Nu tror jag faktiskt att Baby Boss legat med huvudet neråt rätt stabilt. Jag upplever inte längre den där totala ommöbleringen med jämna mellanrum, utan nu är rörelserna sådär med knöligt svepande som de är när det är trångt på slutet. Men ändå rätt begränsade rörelser. Det börjar väl bli trångt, helt enkelt.

En stor bebis?

Jag har en känsla av att det är en rätt stor rackare vi har där inne. Wollmar vägde ju 3900 g när han föddes i vecka 39, Wilfred 3200 när han föddes i vecka 38. Jag skulle tro att den här bebisen kommer väga någonstans där emellan. Det är ju inga gigantbebisar på riktigt vi pratar om, men med tanke på att deras moderskepp inte heller är någon stor modell… Nu är jag visserligen gigantisk för att vara jag, men bara när det gäller omkrets typ. Jag är ju fortfarande 157 cm kort. Jag är rund överallt, i ansiktet och på hela kroppen. DET ÄR SÅ TUNGT! Jag vill verkligen inte vara så här tung. Det gör ju ont överallt! Bara att stå och laga mat är så oändligt tungt för fötterna när jag väger så här mycket.

Prehaben går bra

Eller ja, jag har fått sluta med yoga och jag kan inte uppbåda någon motivation till mer än väldigt pliktskyldig muskelträning en gång i veckan. Men jag cyklar fortfarande intervallpass på stationär cykel alla dagar då jag kommer ifrån (det vill säga inte de dagar jag jobbar på SKL eller på helgen). Det är härligt att få svettas riktigt! Och det känns oerhört viktigt för mig att få ha kvar en aktivitet som känns liksom obehindrad. Visst, jag får sammandragningar och har en stor mage i vägen. Men jag är inte hindrad av smärta just där och då. Och det är så värdefullt!

Igår var det en månad kvar till BF enligt mens-uträkningen

Minns ni att vi blev flyttade en massa dagar på ultraljudet? Alltså att bebisen såg lite liten ut och att vi fick ett datum mycket senare än om vi skulle gått efter uppskattningen från ”sista mensens första dag”. Om vi inte hade blivit flyttade hade vi nu haft mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Som det är nu så är det nio dagar till. Jag är lite stressad över det här. Om vi skulle gå ultraljudsdatumet skulle jag alltså knappt ha hunnit bli gravid när jag faktiskt gjorde graviditetstestet. Och jag fick ju såna himla tidiga symtom. Vi gjorde testet på en lördag och på måndagen redan hade jag ju ont i bäckenet av att springa. Alltså, min poäng är att jag tror att sanningen kanske ligger någonstans emellan dessa två BF-beräkningar. Det andra ultraljudet vi gjorde bekräftade ju egentligen det, men då ville de inte ändra. Men jag är lite rädd att eftersom de kommer planera in kejsarsnittet efter det senare BF-datumet så kommer det kanske bli lite ”för sent”? Det spelar ju absolut ingen roll om bebisen bara stannar inne tills dess. Jag vill bara såååå mycket hellre ha ett planerat snitt än ett akut.

Men ja…

Jag är också extremt angelägen om att inte vara gravid ens en dag längre en nödvändigt. Jag vet att jag inte är ensam om att vara trött på att vara gravid i slutet. Men jag har ju inte gillat att vara gravid i början eller mitten heller…

Jag börjar längta efter postpartumrehab

Jag är i regel en dålig patient. Alltså jag hyser en stor beundran för mina patienter som brukar göra det jag säger! Men nu börjar jag faktiskt bli sugen på att komma igång med postpartumrehab. Jag vill berätta det för er nu så att ni kan läsa av mig sen när det kanske gäller. Vi bor tvärs över gatan med gymmet där jag har kort. Och för mig funkar det oändligt mycket bättre med att göra rehabövningar i en sådan miljö, än hemma. Det betyder att jag, om livet och bebis och logistiken tillåter, komma gå över till gymmet och ”träna” rätt kort efter snittet. Det betyder inte att jag nödvändigtvis hetsar med snabbt stegrad träning. Utan typ att jag byter om till träningskläder och går dit och ligger på matta i en miljö som ger mig motivation. Bara för att få rehabövningarna gjorda.

Ska vi börja gissa?

  • Vikt?
  • Längd?
  • Datum?

Jag gissar på 3630 g, 51 cm, 17 oktober.

Joseph gissar på 3750 g, 51 cm och 12 oktober (han fick inte höra mina gissningar innan).

Vad tror ni?

Wollmar föddes i vecka 39+4, vägde 3960, 51 cm

Wilfred föddes i vecka 38+3, vägde 3290, 50 cm

Det är verkligen inte så himla långt kvar nu!

Graviditetsdagbok vecka 34

Graviditetsdagbok vecka 34

Barnmorskebesök

Jag var hos barnmorskan igen i veckan. Allt var bra, som vanligt. När vi var där låg bebisen med huvudet ner, och Baby Boss höll sig så i flera dagar. Sedan i fredags kväll så bökade hen runt och låg helt på tvären. Och sen med huvudet upp. Men nu på morgonen var huvudet ner igen. Alla värden var i alla fall bra och det knallar ju liksom på. Nu kan jag också börja på riktigt se ljuset i tunneln på den här graviditeten.

Fortfarande inget snittdatum

Jag går och kollar brevlådan som en tok, men det hjälper inte. Vi får aldrig något snittdatum! Barnmorskan trodde dock att allting var i sin ordning och att jag inte är bortglömd. Det är väl bara jag som är ivrig. Ni andra som fått planerade snittdatum, i vilken vecka fick ni beskedet?

Mer ont igen

Förra veckan var jag så upplivad av att ha barnen på förskola och skola och att slippa härja runt med dem hela dagarna. Jag hade knappt ont alls och tänkte att det var för väl att jag nu går på graviditetspenning och inte sjukskrivning. Den senare halvan av den här veckan har dock smärtan kommit tillbaks med full kraft. Jag blev lite övermodig och försökte stretcha och köra lite yoga efter mitt dagliga intervallpass på cykel. Ajaj, det skulle jag inte gjort. Tusan, vad ont jag har. Wollmar utbrast en morgon ”Mamma, du är så OTREVLIG”. Jag fick bara be om ursäkt och förklara att jag har ont, och att jag därför har jättekort tålamod för krångel med påklädning. Att ta på en krånglande fyraåring skor är som att sticka knivar in bäckenet på mig. Och han KAN ju om han bara vill.

Från i fredags kväll när jag hade superduperont och bara låg och kved i soffan.

Annars inte så mycket nytt?

Den här helgen tänkte vi packa BB-väskan och se över att vi har allt till första tiden med bebis. Vi tror att det bara är snuttefiltar som vi inte har, och det är ju inget akut. Och elektrisk pump om vi skulle behöva det, men det borde vi kunna hyra. Anledningen till att ha en elektrisk pump är om jag ska donera bröstmjölk den här gången också. Något annat som ni vill tipsa om som man absolut måste ha?

Veckans mage

Jag känner mig ganska ”normalstor” med magen för graviditetsveckan nu. Men jag känner mig fortfarande tyvärr verkligen bedrövlig utseendemässigt. Jag var på en intervju i veckan som ska bli någon slags webb-teve-grej och jag har haft ångest i flera veckor innan eftersom jag känner mig så ful och helst inte vill ha den här tiden förevigad på det sättet. Men jag ställde upp, det kändes som att det var för en bra sak. Ska försöka uppbringa mod att tipsa er när intervjun finns tillgänglig.

 

Vi har ju haft bedrövlig bildkvalitet tidigare

Men jag fortsätter att göra försök att göra bilderna jämförbara. Graviditetsvecka 34 med BabyBoss, Wilfred och Wollmar. SF-måttet är absolut störst den här gången och jag väger mer. Men första gången var magen ändå större på något sätt? Äh, jag vet inte. Det är svårt att jämföra.

Fem veckor kvar?

Om snittet blir planerat i vecka 39 så borde det maximalt vara 5 veckor kvar nu. Fem veckor att bli större och otympligare. Fem veckor att öva in det där med upphackad nattsömn, eftersom jag behöver gå upp och kissa allt oftare. Fem veckor till med allt mer accelererande morotscraving? Fem veckor att försöka få Wilfred att acceptera att inte kunna sova tätt, tätt tryckt emot mig halva nätterna i framtiden.

Och idag röstar vi!

Idag röstar vi för den framtid vi önskar för våra barn!

Graviditetsdagbok vecka 33

Graviditetsdagbok vecka 33

Den här veckan slog värmen till

När det var som varmast i somras var jag VÄLDIGT svullen, det är jag fortfarande. Och jag var naturligtvis varm som alla andra. Men jag kände ändå hela tiden att jag nog ändå inte led av värmen så mycket som jag skulle kunna ha gjort. Mycket riktigt. Den här veckan har min inombords-graviditets-värme slagit till på riktigt. Jag klarar typ inte att ha några kläder på mig längre. Och vi behöver sova med öppet fönster, så där så att jag på allvar menar att Joseph får börja sova med pyjamas, halsduk och mössa om han så behöver. Jag behöver ha KALLT. Och när jag är ute med barnen kan de ha långbyxor och jacka, och jag går omkring i linne och tycker att det kunde vara kallare. Tack, tack för hösten. Jag hade nog inte överlevt att vara så här varm under sommarhettan.

Nervsmärtan i underlivet

Baby Boss rör sig fortfarande hejvilt i magen. Jag känner huvudet upp, ner och åt sidorna flera gånger per dag. Men nu har något tillkommit i symtomfloran som jag ändå relaterar till sen graviditet och liksom mer nerträngande bebis: knivsmärtan i underlivet när bebisen kommer åt en nerv. Det händer oftast när jag är uppe och går och det är ju inte direkt skönt.

Men förväntar mig inte fixerad bebis

Inte ens när vi kom in till BB med Wollmar, då jag redan var 4 cm öppen, var han fixerad eller ens i närheten av att ha börjat sjunka ner i bäckeningången. Wilfred snittades ju lite innan BF, och andra-barn fixeras väl också ändå senare när det väl händer. Jag har alltså inte upplevt det där med att magen sjunker eller att bebisen är uppenbart fixerad och redo. Jag tror inte att det kommer hända med Baby Boss heller. Jag tycker ändå att det låter lite skönt när andra beskriver det, hur magen plötsligt kan flytta ner en våning och det blir lite lättare att andas igen.

Det är andra saker jag inte har någon relation med

Jag har två barn, man kan tänka att jag skulle vara rutinerad med en del saker. Men fostervatten. Med Wollmar fick de ta hål på hinnorna när jag var 8 cm öppen och hinnorna buktade ut, men Wollmar fortfarande var högt upp i magen. Då fick jag ju ligga på rygg och vara fullt beredd på att navelsträngen skulle komma i kläm och att det skulle bli ett akutsnitt av det hela. Med Wilfred kom ju fostervattnet ut under kejsarsnittet. Jag har alltså typ inte ens sett skymten av något fostervatten. Inte heller någon slempropp för den delen. Är det något mer jag har missat? Ja, faktiskt: Smärtan i början av amningen. Jag har varit så väldigt smärtlindrad att jag inte alls lidit av amningsstarten eller när brösten är så där Dolly Parton-svullna i början.

Fortfarande inget snittdatum

Jag är med i en gravidgrupp på Facebook och där har jag sett att folk som har BF senare än mig har börjat få sina snittdatum. Det kan ju skilja sig åt mellan sjukhusen, såklart, men jag börjar ändå bli otålig. Tänk om de har glömt bort mig?

Jag sover dåligt och har terminens första förkylning

Graviditeten är inget allmänt välmående för mig, och detta toppas nu av att jag sover jättedåligt och av första förskole/skolebakterierna. På det så har Joseph jobbat varit hemfriån typ 7-22 flera dagar i veckan på grund av en jobbgrej och jag har kört hela vardagsrejset med barnen. Gnäll, gnäll, gnäll. Ni fattar att jag är angelägen om att få snittdatum, va? Jag vill räkna ner till något konkret!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!