Kategori: Våra graviditeter

Våra graviditeter

Här finns inlägg skrivna om våra graviditeter och bilder på växande magar. En mängd inlägg med personlig prägel!  Den här bloggen startades 2012 som en småskalig gravidblogg för nära familj och vänner, och blogginläggen håller motsvarande kvalitet. Vi har kvar arkivet av gamla inlägg mycket för vår egen skull, men om du också hittar något som intresserar dig är vi naturligtvis också glada!

Fysioterapeutiska inlägg om graviditeter, bäckensmärta och förlossningar finns under egna kategorier.

Graviditetsdagbok vecka 22

Graviditetsdagbok vecka 22

Nu blir jag sjukskriven!

Det har verkligen varit på gränsen ett tag nu, men nu är Ellen (min vikarie) installerad så efter midsommar går jag på 75% sjukskrivning. Jag känner lika dela lättnad som typ… skuld? Kvar blir mina 20 % på SKL och 5% jag får lösa på något annat sätt. När jag var hos läkaren passade jag också på att fråga om det var rimligt att skicka remiss för kejsarsnittet nu, utan att jag ska behöva gå på samtal först. Det är ju liksom inte en förlossningsrädsla vi pratar om, utan om medicinska indikationer. Så hon gjorde ett försök! Jag antar att jag inte kommer höra något från dem på länge ändå, men det är bara skönt att veta att det kanske är på gång.

Det här var veckan då jag typ kom ikapp?

Det var ju inte så lång tid mellan graviditeterna förra gången, och jag upplevde att magen blev större fortare då. Jag skrev i inlägget från graviditetsvecka 22 med Wilfred i magen att jag tyckte att magtillväxten som varit mycket snabbare då (andra gången) började lugna sig lite.

Vecka 22 med Wollmar

 

Vecka 22 med Wilfred

Den här tredje vecka 22-graviditetsmagen är inte heller särskilt unik. Jag tror att den ser en liiiiten aning mindre ut, men det är kanske för att kortet nu är taget på förmiddagen och de övriga kvällstid.

Annat är sig också likt.

När jag senast skrev ett graviditetsvecka 22-inlägg skrev jag:

Jag har… känt att jag börjat samla på mig vätska. Svullnad i fötterna på kvällarna, litegrann tendens till karpaltunnelsyndrom i händerna och vissa dagar en känsla av att kunna dricka hur mycket som helst men kissa väldigt lite.

Så är det nu också. Jag fick ta på mig skena för ena handen häromkvällen för att det domnade så. Kan känna av värken när fötterna svullnar om jag sitter med benen ner på kvällarna. Det känns som att värmen kan bidra också.

Det som är annorlunda

Sist skrev jag att de onda sammandragningarna börjat lägga sig efter en antibiotikakur. Nu har jag inte haft anledning att ta någon antiobiotika, men jag har lika väl mycket sammandragningar. De gör inte ont-ont, men de gör liksom att jag tappar andan och behöver stanna upp lite. Sedan skrev jag också i gravidveck 22 senast att bäckensmärtan varit väldigt hanterbar. Så kan jag ju inte riktigt känna nu, nu när jag precis kapitulerat inför en sjukskrivning.

Okej, min plan för sjukskrivningen:

  • Ta det lugnt.
  • Träna/rehaba bäckensmärta/prehaba inför snitt
  • Vara lite piggare/gladare när jag är med barnen

Tips på serier/poddar?

Jag kommer ha väldigt svårt med första punkten om jag inte fyller upp med lämpliga aktiviteter, typ kolla på serier. Har ni några bra tips? Jag vill ha snälla, lättsamma, kanske spännande men inte läskiga serier. Helst med kvinnliga huvudroller och aldrig med barn som far illa. Och poddar, vilka lyssnar ni på egentligen? Berätta!

Och ett tips från mig!

Jag håller på att bråka lite men min nya mobil, av någon anledning tar den kort med urusel skärpa. Men skit i bilden! Visste ni att man lika väl kan ta av själva höljet kring Niferex? Jag läste om det i någon gravidgrupp jag är med i. Det verkar som att det är ganska många som upplever att biverkningarna av typ illamående, hälsbränna osv minskar om man tar bort kapseln. Joseph säger att det troligen är placebo, men jag upplever ändå skillnad. Det är lite knöligare i att få i sig granulatet än kapseln, men det är det värt! Att få sluta med järntabletter är en målbild för en här graviditeten. Om jag nu inte förlorar en massa blod i samband med snittet. Men man får väl alltid drömma…

Graviditetsdagbok vecka 21

Graviditetsdagbok vecka 21

När jag läser tillbaks om förra graviditetens vecka 21 hade jag precis ätit en omgång med antibiotika för GBS och haft mina första smärtsamma sammandragningar vid den här tiden. Jag tycker att jag haft rätt mycket sammandragningar nu också, men de gör inte ont. Överlag så pendlar jag just nu mellan att tycka att det börjar bli sådär ”andra trimestern-trevligt” att vara gravid nu och att vara PMS-nere och tycka att alla kläder jag har är fula. Vilket är en OTROLIGT ytlig grej egentligen. Men det står för något annat. Det betyder att jag är obekväm i min egen kropp och att jag känner mig osäker i sociala sammanhang. Och ni fattar inte hur osmickrande landstingspreggokläderna är. Eller ja, gravidbyxorna. Jag kör med en storlek större av de vanliga tröjorna, det finns inget annat. Ser helt enkelt ut som Karlsson på Taket, ungefär. Utan propeller.

Milstolpe passerad!

Nu har vi äntligen passerat 50 % av graviditeten. I och med att jag räknar med att det planerade snittet inte kommer bli efter BF så tänker jag nerförsbacken kommer nu. Tidsmässigt i alla fall. Jag fattar naturligtvis att graviditeten kommer bli tyngre med tiden.

Bebisen sparkar på!

Nu sparkar bebisen så att det känns som att den är på Gröna Lund inne i min mage. Alltså, ibland känns det sååå hisnande i magen, typ som att fostret skulle åka fritt fall. Jag känner inte igen den känslan sedan tidigare graviditeter. Vi har haft helt galna inombordsbebisar och ganska lugna nyfödingar, så jag hoppas att trean tänker följa sina storebröders mönster. Härja på du, där inne!

Halsbrännan

Jag har aldrig tyckt att receptfria läkemedel mot halsbränna fungerar, så jag har inte ens testat den här gången. Men vissa dagar känns det verkligen pissjobbigt. Jag vaknade mitt i natten här i veckan av att jag fick en halsbränne-magsafts-stråle rätt upp i munnen, svalde fel och satte den i vrångstrupen. Så svårt att sluta hosta efter det.

Bäckenet strular vidare

Det finns vissa dagar när jag tänker att det nog kanske håller på att vända? Sen kommer jag fram till att det är lediga dagar som det känns bättre. Jag får numera extremt obehagliga hugg när jag bara tar minsta lilla steg i sidled, sådär så att det känns som att någon sätter en yxa i blygdbenet på mig. Då viker sig nästan benen. Det är såna saker jag som aldrig tänkt på tidigare – men uppenbarligen rör jag mig väldigt mycket i sidled runt omkring britsen på jobbet. Nästa vecka börjar min blivande vikarie Ellen, så hon ska få ta över alla såna moment medan vi går dubbelt.

Veckans mage och ett nyinköp

Magen växer på! Jag vet inte varför jag alltid drar på mig byxor när jag ska visa magen, men jag tror att det är för att jag liksom tycker det känns onödigt att tapetsera nätet med bilder på mig iklädd bara underkläder? Men kolla på klänningen! Jag kände att om sommaren ska bli så här varm så behöver jag en luftig och lätt klänning. Hittade denna på ASOS och den är så himla skön. Jag är ledsen omvärlden, men jag kommer bo i den här klänningen i sommar. Det är också en amningsklänning, så möjligen kommer jag eventuellt bo i den nästa sommar likaså.

Någon annan gravid som vill berätta om sitt mående?

 

Graviditetsdagbok vecka 20

Graviditetsdagbok vecka 20

Jag måste säga att jag fortfarande är lite förvirrad om vilken graviditetsvecka jag är i nu, sedan vi blev flyttade nio dagar. Men jag har gått över vecka 19+0 igen och är alltså åter  i vecka 20. Men när jag rapporterar nu, så har jag ändå inte merparten av vecka 20 avklarad. Känns det som att jag luras? Jaja, skit samma egentligen. Jag antar att jag är den enda som bryr mig om dagar hit eller dit, om min egen graviditet. Joseph ser ju såklart fram emot bebisens ankomst, men för honom spelar ju några dagar ändå mindre roll.

Sedan någon vecka har Baby Boss börja sparka rejält. Nu känner jag mycket själv och även Joseph har lyckats få känna någon gång. Det är himla mysigt! Det var nästan som att det vände vid första ultraljudet (alltså inte det tidiga ultraljudet i vecka tolv, utan de första av våra två RUL). Då kunde jag koppla samman känslan av det jag förnimmer med rörelsen jag såg. Så nu vågar jag tro på det, att det inte bara är tarmrörelser!

Andra ultraljudet

Vi gjorde alltså ett till ultraljud i veckan, mest för att dubbelkolla allting! Det var samma krabat där inne, med världens gulligaste näsa och små fötter. Jag kände att jag kanske för första gången under någon av graviditeterna kunde förstå att jag har en riktig bebis inuti mig. Jag har annars känt att det varit så otroligt knäppt, det hela. Typ som att det rimligaste vore att det kommer ut en byggsats som man själv får skruva ihop. Men nu känns det som att jag begriper att jag har en bebis i magen. (Jag vet, jag är inte den mest skarpaste kniven i lådan, efter att ha varit gravid och fött två barn känns det här fortfarande nytt…) Jag älskar, och längtar efter, Baby Boss! Det är stora känslor till en liten inombordsräka!

Magen förr och nu

Det här var magen i vecka 20 med Wilfred, 2014.

image

Och det här är magen i vecka 20 med Wollmar, 2012. Anledningen till att jag vände bort ansiktet var att vi var på Sri Lanka och att jag fått en aning för mycket färg där…

image

Jag tycker att det syns att det här är första graviditeten. Magens hud har liksom en helt annan spänst.

Det här kortet är taget igår kväll efter och jag höll typ på att börja gråta över att ”behöva” ta ett kort på mig själv, för jag kände mig så ful. Jag tänker inte ens försöka ta några snygga gravid-glow-kort. Jag är ingen snygg gravid, punkt.

Barnmorskebesök

Jag var hos barnmorskan också i veckan. Kollade Hb, blodsocker och blodtryck. Allt var helt okej! Jag tänkte visserligen inte att det skulle vara något annat, men jag uppskattar ändå lyxen av mödravård. Det är härligt att få bli kollad så att allt är just okej! Jag fick också med mig ett provrör för att senare lämna in ett urinprov. Jag har haft GBS under tidigare graviditet och har eventuellt en liten föraning om att det är samma sak nu. Men sen när jag väl skulle lämna in provet så kändes det omöjligt att få till. Jag har ju själv patienter hela dagarna och har inte så mycket flexibilitet för att sticka iväg dagtid. Så Joseph och barnen fick dra till barnmorskemottagningen och lämna urinprovet åt mig. Wollmar höll på att kräkas när han fick höra vilket uppdrag de skulle skickas på…

 

 

Vecka 19 igen

Vecka 19 igen

Den här veckan har haft två, eller egentligen tre, lite större händerlser.

  • Rutinultraljudet

Vi gick dit och trodde att vi var där på dagen 19+0, alltså första dagen i den tjugonde veckan. Så var det enligt beräkningen för sista mensens första dag, det stämde också väldigt väl överens med när vi själva tror att the magic happened. Det stämde ju också ganska bra med uppfattningen som barnmorskan hade på det tidiga ultraljudet. Vi kom därifrån nydaterade till 17+5. Nu har det gått några dagar igen, och jag är åter i vecka 18+ så som barnmorskan räknar, och vecka 19 så som ”gemene hen” räknar. I och med att fostret var så litet kommer vi få gå tillbaks nästa vecka igen. Det lilla pyret låg därinne och såg så otroligt fin och söt ut. Hen hade allt vad de borde ha och alla funktioner såg normala ut. Jag VET att det finns OTROLIGT mycket värre utfall av ultraljudsundersökningar, men att bli flyttad tillbaks 9 dagar räckte för att förstöra mitt humör i flera dagar. Den här graviditeten känns redan som en EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEVIGHET, nio dagar plus en evighet var mer än mitt goda humör kunde tåla.

  • Läkarbesöket på MVC

Jag försöker att aldrig trasha andra vårdgivare, men det här kommer ta mig tusan inte vara en ärofylld beskrivning av ett vårdbesök. Jag kom till mödravårdens läkare för att prata om sjukskrivning och min bäckensmärta. Vi kan säga så här: Inte ens fysioterapeutstudenter i termin 3 gör så dåliga anamneser och undersökningar. Jag hade underkänt en student med BULLER OCH BÅNG om de hade gjort så dåligt ifrån sig. Jag jobbar ju som bekant en del med kvinnohälsa, och bäckensmärta under graviditet är ju kanske lite av min hemmaplan. Men ändå. En anamnes på cirka 1,5 minut, till att börja med. På så få frågor kan hon inte veta hurudana problem jag har. Speciellt INTE eftersom henne undersökning sedan var under all kritik. Det ena taffliga försöket prickade visserligen in en bäckenled (symfysen, den ska väl ta mig tusan vara svår att missa om man är läkare på MVC…) och det andra var något slags försök till att kolla om jag hade ont i ryggen. Vilket jag ju inte har. Sedan konstaterade hon att jag i alla fall var där för tidigt för att prata om sjukskrivning, i och med att jag hävdade att jag inte vill bli sjukskriven riktigt än heller, men kanske om ett gäng veckor. Alltså jag blir SÅ TRÖTT! Exakt hur svårt ska det vara? Jag antar att det inte är en yttepytteliten del av en mödravårdsläkares kliniska vardag, att träffa kvinnor med bäckensmärta? Hur får man ens vara så dålig?!

  • Återbesök på bäckenbottencentrum

Det här är ju egentligen inte tillhörande till den här graviditeten, men i veckan var jag också på återbesök på bäckenbottencentrum efter bäckenbottenrekonstruktionen jag genomgick i oktober förra året. För nytillkomna läsare: Jag fick en sfinkterskada med första barnet och musklerna i bäckenbotten blev inte rätt lagade även om jag opererades direkt efter förlossningen. Alla sa att allt såg så bra ut (ytterligare exempel på inkompetens inom kvinnosjukvården) i flera år. Jag födde andra barnet via snitt, och fem år efter första barnets födelse hittade man skadorna och gjorde om om-operation. Jag är fortfarande inte helt hundra återställd och det var alltså dags att göra en koll av hur operationsresultatet blev. Det var överlag att bra resultat! Det allra mesta har ju blivit bättre, som jag upplever det. Och det fick faktiskt också att få verifierat med ultraljud också. Det är fortfarande defekter kvar kring mina sfinktrar, och det känner jag ju. Men ändå, det är bättre än innan och det är jag väldigt glad för!

Vad annars är nytt?

Nu är bebisen igång och rumlar runt inne i magen! Det känns fortfarande inte utanpå, och det tycker jag är lite frustrerande. Mitt senaste minne av att vara gravid är ju såklart de där monstersparkarna på slutet, så jag tycker liksom att det här känns så himla mesigt. Menmen, det är bättre än inget och jag antar att det kommer ta sig med tiden… Och i ärlighetens namn, sparkar eller för all del hela rumpor upp i revbenen är inte sådär superskönt.

Illamåendet är tillbaks?

Några dagar i veckan har jag också känt att jag mått illa igen. Inte kräks-illa men liksom lite små-kymig. Någon dag har jag också varit väldigt yr och sett stjärnor i ytterkanten av synfältet när jag rest mig upp för snabbt. Jag ska till barnmorskan nästa vecka, det ska bli intressant att se vad trycket ligger på. Jag gissar att det är ganska lågt?

Dagens mage:

Nu kanske vecka 19-magen börjar ta sig?

Jag verkar helt oförmögen att ha en snygg selfie-min. Och jag inser också att tejpen liksom gör att det blir lite svårt att se magen på riktigt. Hela jag håller också på att bli större. Både armarna och benen är större än annars. Och brösten såklart. Jag trivs inte med den här kropps-resan riktigt. Men det är inte lönt att försöka påverka. Jag äter visserligen lite mer än vanligt, och tränar mindre än annars. Men jag antar att kroppen gör det den behöver, helt enkelt. Det har den gjort båda de andra gångerna, och jag har inte haft några problem att landa tillbaks i som min kropp brukar vara.

Graviditetsdagbok vecka 19

Graviditetsdagbok vecka 19

Den här veckan har varit intensiv! I måndags hade jag jobb med en auskulterande kollega, en föreläsning och på kvällen deltog jag också i ett annat event med fokus på kvinnosjukvård. I onsdags höll jag min presentation på barnmorskekonferensen. Wilfred fyllde också år den dagen. I torsdags gick jag bredvid en fysio-/uroterapeut på Karolinska i Huddinge hela dagen. Och i fredags jobbade jag på SKL. Och fyllde år själv. Igår hade vi Wilfreds andra kalas, med släkten den här gången.

Ju mer jag har att göra, desto bättre mår jag?

Det här är naturligtvis inte sant. Men delvis, ändå. Låt mig förklara. När jag vet att jag har mycket framför mig så anstränger jag mig för att provocera mina smärtor så lite som möjligt. Det faller sig inte naturligt för mig, men jag anstränger mig för att hålla mig ganska fysiskt inaktiv. Jag tvingar mig att stå i rulltrappor, att alltid välja att ta buss även korta sträckor och jag försöker verkligen planera så att jag behöver gå så lite jag kan. Väljer att gå och hämta grejer i skrivaren EN gång istället för att hämta olika saker vid flera tillfällen. Det gör stor skillnad. Så den här intensiva veckan har varit en bättre vecka smärtmässigt. Sen så blir jag naturligtvis ändå trött av anspänningen av olika lite mer extraordinära moment. Som presentationen på barnmorskekonferensen. Jag är väldigt glad när det är över! Ett kalas som ändå innebär en hel del fysiskt arbete är verkligen inte behagligt smärtmässigt. Och kanske har jag mått lite bättre den här veckan också för att jag haft mindre av mitt vanliga arbete. Det som faktiskt provocerar mina smärtor mest av allt.

En gravidkudde!

Jag önskade mig en lång gravidkudde när jag fyllde år och fick denna.  Den är 185 cm lång och känns eventuellt lite i längsta laget. Men den är underbar att sova med! Och jag tror att den kommer funka bra som amningskudde också. Speciellt dubbelvikt, då blir den nog faktiskt så hög som behövs. Jag tycker att de flesta andra amningskuddar är tramsigt låga.

Det går snabbare nu?

I början tyckte jag att vareviga vecka kändes som en evighet. Nu tycker jag att de ändå rasslar på rätt snabbt? Nästa vecka har vi RUL! Jag känner dova rörelser men inga riktiga, riktiga sparkar. Jag undrar om vi kommer bli flyttade något i tid den här gången. Båda andra gångerna har vi fått senarelagt BF-datum något, Men när jag var på det tidiga ultraljudet lät det som att barnmorskan tyckte att fostret såg lite större ut, som att vi kanske skulle få ett tidigare datum. Vi får väl se!

Jämfört med förra och förrförragången

Det här är magen från vecka 19 med Wilfred i magen. Då tyckte jag att den var ungefär lika stor som i vecka 22 med Wollmar i magen. Den här gången känns magen…?

imageVisst är den liksom mindre? Och längre ned? Jag tog två varianter av dagens magbild. Jag såg en diskussion i en gravid Facebook-grupp som jag är med i angående om folk spänner eller slappnar av i magen när de tar kort. Jag spänner magen lite på den vänstra och slappnar av på höger. Själva magputet är ganska lika, eller? Mina magar sitter alltid väldigt ”utanpå” min vanliga mage, jag kan liksom inte dra in preggomagen alls. Vet personer med längre överkroppar som typ kan få sig själva att se helt ogravida ut bara genom att dra in magen. Men på mina 157 cm så antar jag att det inte finns så mycket överkropp att härbärgera ett växande organ sådär.

Min mamma gissade på att det kanske är en flicka i magen där här gången

Det är ju såklart möjligt. Men det kan väl inte vara så enkelt att magen är mindre för att det är en flicka? Vi vet inte om vi kommer vilja ta reda på kön ens. Men lite spännande är det ju!

Någon annan gravid som följer?

Vilken vecka och hur mår du?

Graviditetsdagbok vecka 18

Graviditetsdagbok vecka 18

Asså. Den här veckan känns inte heller som någon toppenvecka. Jag håller mig i alla fall i fas med vad apparna och 1177 säger:

TaDa! Som ett brev på posten:

Jag har ALDRIG såna problem annars.  Och som om det inte räckte med svamp, alla mina kroppsöppningar och slemhinnor håller på att ballar ur. Så fick naturligtvis en liten vaxpropp som grädden på moset.

På begäran:

Dagens mage!


Annars så handlar allt just nu om kalas.

En av mina systersöner fyllde två år i torsdags och vi var på ett härligt försommarkalas ute i Huddinge. Och idag är det dags för Wilfreds förskole-kompis-kalas. Med hajtema. Vi har pysslat hajar högt och lågt här hemma i flera veckor. Häromkvällen började båda barnen gråta för att de insåg att de hajar jag målat kommer ges bort till barnen på kalaset, och att det alltså inte är säkert att de får just sina favorithajar. Så jag fick göra en extra makohaj till Wilfred och en tigerhaj till Wollmar.

De var av någon anledning väldigt noga med att hajarna behövde vara av hårt papper, så nu är de klistrade på wellpapp som sedan är klistrat på havsbakgrunden.

Ni hör – det är roligare att prata om hajar än om graviditet

Vill ni att vi ska göra ett hej-kalas-inlägg också och berätta mer om hur det blev? Säg till i så fall!

Graviditetsdagbok från vecka 17

Graviditetsdagbok från vecka 17

Varning för gnäll

Ett statement så här i början: Vi är jätteglada och tacksamma för den här graviditeten. Vi ser fram emot att bli fem i familjen. Vi kommer älska det här barnet.

MEN. Det här har varit en riktigt risig vecka. Mest i mitt huvud, kanske. Det har på ett sätt varit som en riktigt värdelös PMS-vecka. Bara att jag inte har PMS.

Bäckenet

I veckan hade jag min första arbetsdag när jag kände att det här inte kommer gå. Jag kommer inte kunna jobba som jag gör särskilt länge till, som det känns nu. Nu blir det här lite känsligt, känner jag. Jag vill inte att mina patienter ska känna att det är synd om mig, eller jobbigt för mig att jobba. Ni kan lita på att den dagen jag känner att det inte går, då kommer jag också sjukskriva mig. Är jag på jobbet så är det för att jag vill, och klarar, att vara där. Mitt jobb är ganska varierande. Jag tänkte innan att jag inte har ett sånt belastande jobb, jag kommer kanske kunna jobba hela vägen in i kaklet.

Men, jobbet är rätt tungt ändå

En dag i veckan behöver jag möblera om ett helt rum med fyra matbord och 40 stolar för att ha gruppträffar för nyblivna mammor. Jag behöver kunna vara på golv, sitta på golv, titta på övningar på golv och visa övningar. Jag behöver kunna använda min kroppstyngd för att göra vissa manuella behandlingar. När jag jobbar med vaginala undersökningar och behandlingar behöver jag sitta på ett visst sätt, vilket blir lite snett. Det drar i min värsta bäckenled. Jag behöver kunna undersöka och behandla, komma nära och lyfta, vrida och bända på ben och kroppsdelar. Ett ben väger typ 15-20 kg, visste ni det? Jag märker att jag drar mig för att gå och hämta grejer i skrivaren medan jag har patienter, för det kräver en rask promenad i korridoren. Och raska steg sticker som knivar.

Så nu har jag en bokad läkartid

Det känns bra att bara ha en bokningen i kalendern. Och att det är nedräkning till att Ellen, min blivande kollega och vikarie börjar!

Och så känslan för kroppen

Jag blev nästan lite orolig förra veckan, när jag tyckte att magen var rätt liten. Och jag känner ju fortfarande inga riktiga sparkar eller andra väldigt tydliga bekräftelser på att belöningen och själva poängen med den här graviditeten faktiskt finns där. Men så kändes det som att magen (och resten av kroppen) bara så poff! Och så blev jag både rund och bred. Och på något sätt fick det mig att må riktigt dåligt! Jag har aldrig känt mig gravidvacker, inte under någon graviditet. Jag känner mig BEDRÖVLIG. Hela jag, alltså, inte bara magen!

Jag får också prestationsångest…

…av att preggoblogga. Det gör något med mig att jag följt ett gäng fancy-heltids-influencers under deras preggobloggning. Jag sätter egentligen en ära i att inte ha fina, fixade bilder med rätt ljus och filter. Jag är inte den personen och vill inte ge sken av det heller. Men när jag känner mig så evinnerligt bedrövlig så hade det kanske ändå hjälpt med snygga bilder, ljus och filter. Och jag tänker att ni kommer hata oss och sluta läsa. För att jag är en sån ful gravid och inte bjuder på veckotidningvackra preggobilder. Blööö. (Och läs nu inte detta som att jag vill ha smicker och pick me ups).

Tejpen på magen

Jag har börjar reka lite inför ett blogginlägg om att tejpa magen, så jag testar lite olika tejpningsvarianter nu i några veckor/månader. Återkommer med ett inlägg!

Graviditetsdagbok från vecka 16

Graviditetsdagbok från vecka 16

Jag börjar fundera på om jag har moderkakan i framvägg igen. Så var det med Wollmar, och det tog evigheter innan jag började känna rörelser och sparkar. Med Wilfred låg moderkakan annorlunda och både jag och Joseph kunde känna tydliga sparkar i vecka 15, vill jag minnas. Nu känner jag INGENTING. Jo, jag känner sammandragningar, men inget fladder och inga sparkar. Hoppas Baby Boss mår bra? Att den hade armar och ben såg jag ju på ultraljudet för några veckor sedan. Så rent teoretiskt borde den kunna sparka på.

Vecka 16 med Wollmar i magen

Vecka 16 med Wilfred  i magen

Vecka 16 med Baby Boss i magen

På ett sätt tror jag att magen är mindre den här gången? Det är så himla svårt att avgöra, men den är i alla fall inte väldigt mycket större. Jag vägde mindre i början av den här graviditeten än vad jag gjort vid någon av de tidigare, det kanske kan spela in. Tycker att magen med Wilfred liksom ser lite uppnosigare ut också. Lustigt ändå.

En fin present!

Jag hade en SÅ dålig dag igår. Huvudvärk från början till slut. Så eländigt gnälliga barn efter hämtningen. Och Joseph som kom över en timme sent från jobbet pga tågstrul. Men sen kom Joseph in med posten, och där låg ett paket med detta. Hur fint är inte detta? Både själva kläderna, en dräkt och en liten mössa. Men också att någon tänkt på oss och velat skicka en present! Jag blev så glad att jag grät en ganska lång stund.

Nyttigt att vara trött…

Sen la vi barnen, och strax efter det somnade jag 20 minuter in i kvällens film. Det begränsar i alla fall mitt onyttighets-ätande, det här med att jag somnar ifrån alla helgkvällar. Det är då vi har godis eller chips hemma. Å andra sidan så somnar jag också ifrån tandborstandet, så tandläkaren lär väl inte vara den som applåderar i slutänden i alla fall.

Gillar inte bebisar!

Det här är ett fenomen som hänt mig under båda graviditeterna: Helt plötsligt börjar jag känna en antipati mot alla småbebisar. På resan med SKL till Umeå fick jag ta del av Region Norrbottens informationsbok som de delar ut till alla nyförlösta. Mina kollegor satt och bläddrade och ”ooo:ade” och ”aaaa:ade” över bilder på små söta bebisar. Och jag tänkte bara att alla var fula! Det känns så hemskt, men det är lika tydligt som min osugenhet på kaffe i tidiga graviditeten. Det går ju som tur är över…

Nu är det slut med resandet

Nu är det slut med SKL-turnerandet för den här gången. Jag har bara två inbokade föreläsningar och en medverkan vid ett annat event kvar fram till sommaren. Så nu ska jag försöka att inte boka upp mig så mycket mer, utan lägga kraft på att jobba och orka leva lite på fritiden. Det har varit så mycket fram tills nu att jag knappt haft ork att planera in självklara eller ens väldigt roliga saker. Som Wilfreds fyraårsfirande som kommer vara i maj. Nu är det hög tid att börja fundera. Han vill ha haj-tema på kalaset!

Ge alla era bästa haj-kalas-tips! 

 

Graviditetsdagbok från vecka 15

Graviditetsdagbok från vecka 15

Den här veckan inget nytt?

Den här veckan känns som en bra vecka rent allmänt, men som en ren transportsträcka rent graviditetsmässigt. Det är inget nytt egentligen. Jag kämpar på med järntabletter, tycker att orken sakta smyger sig allt mer tillbaks. Men jag får ont i bäckenet när jag anstränger mig. Jag börjar känna mig lite som ett skämt också när jag är så hungrig hela tiden. Som en lite goofy seriefigur som bara tänker på, och pratar om, nästkommande måltid.

Magen börjar synas?

Jag har ju tyckt att magen har typ varit framträdande sedan vecka 7, men nu börjar jag få kommentarer. Inte jobbiga, utan bara ”ja nu börjar det ju synas” från kollegor. På bilden ovan är det en morgonmage till vänster och en kvällsmage till höger.

Arbetsveckan har varit rolig!

I veckan har jag varit med mitt SKL-jobb inom satsningen för kvinnors hälsa och träffat ledningspersoner från Kvinnosjukvården i Linköping (och omkringliggande områden) samt i Stockholm. Så roligt att höra vad som händer, och faktiskt lite extra nu när jag också är gravid. Jag känner mig lite extra relevant inom området.

Är graviditetsvecka 15 annars ganska tråkig?

Vad är era erfarenheter? Nu ser jag fram emot RUL i vecka 20-någonting, och tycker att tiden går ganska långsamt. Men å andra sidan händer det en massa roligt i livet utöver graviditet, så jag får väl njuta av det!

Graviditetsdagbok från vecka 14

Graviditetsdagbok från vecka 14

Nu är vi snart ikapp! När ni läser det här inlägget är jag i vecka 15. Så nu har vi snart kommit till att graviditetsinläggen kommer bli mer aktuella och komma just en gång i veckan.

Äntligen lite energi!

Det vände verkligen i påskas. Det var inte bara långhelgen och sovmorgnar som gjorde mig piggare, jag ÄR piggare! Jag somnar fortfarande på två sekunder och i soffan varje kväll, men jag orkar göra saker på dagarna. Jag har varit ute och rest med mitt SKL-jobb och åkt till Malmö över torsdagen och Göteborg i fredags. Jag orkade med! Jag är blodsockerkänslig och hungrig, men är inte dödens trött.

Bäckenet begränsar

På förra årets turné med SKL var jag ute och sprang varje morgon. Dels för att det var roligt att få se lite av städerna vi besökte, och dels för att jag tog chansen att få den motionen. Nu väljer jag bort till och med promenader så mycket jag bara kan. Jag märker att jag inte riktigt kan hålla takten med personer som går normaltsnabbt. Det är ju inte för att jag är stor och gravidtung, utan på grund av smärtbegränsning. Och att vrida ut benen för att komma ur en bil ger hemska hugg i bäckenet. Att skynda är uteslutet.

Magen är enorm!?

Jag kollar ibland på min mage och tänker ”oj, så stor den är!”. Men sen så ser jag bilder av mig själv som höggravid tidigare gånger och inser att det finns en lååång väg kvar att gå ändå. När jag berättar för folk som inte känner mig och vet hur jag brukar se ut/klä mig så märker jag att de ser förvånade ut. Helt så stor mage som jag uppfattar att jag har, kan jag alltså inte ha! Haha. Det här med kroppsuppfattning, alltså.

När är andra trimestern egentligen?

Enligt gravidappen har jag passerat 34 % av graviditeten, och alltså gjort mer än en tredjedel. Ändå är jag fortfarande i första trimestern? Vad är logiken för den uppdelningen egentligen? I alla fall brukar folk ju påstå att andra trimestern är en tid för rätt mycket välmående för många, mitt emellan det tidiga kymiga måendet och det sena tunga. Förutom det onda i bäckenet så mår jag rätt reko nu!

Det var härligt att berätta för er läsare!

Det var en härlig dag i torsdags när vi berättade här på bloggen och på instagram. Så många som är glada för oss! Tack för all kärlek och lyckönskningar och allt engagemang! Ni är bäst!