Kategori: Våra graviditeter

Våra graviditeter

Här finns inlägg skrivna om våra graviditeter och bilder på växande magar. En mängd inlägg med personlig prägel!  Den här bloggen startades 2012 som en småskalig gravidblogg för nära familj och vänner, och blogginläggen håller motsvarande kvalitet. Vi har kvar arkivet av gamla inlägg mycket för vår egen skull, men om du också hittar något som intresserar dig är vi naturligtvis också glada!

Fysioterapeutiska inlägg om graviditeter, bäckensmärta och förlossningar finns under egna kategorier.

Graviditetsdagbok vecka 39

Graviditetsdagbok vecka 39

Den här veckan…

Det är så mycket som sitter i huvudet. Om jag inte haft ett sista-datum för den här graviditeten hade den här veckan varit ett ända lidande. Nu när jag VET att jag är på den absoluta slutspurten så känns allting ändå helt okej. Fast jag har ont, ont, ont i handlederna. Svullnaden är inte att leka med. Halsbrännan är vidrig. Bäckensmärtan och magens storlek gör att jag känner mig otymplig som få. Och jag kan inte längre natta barnen eftersom liggande i en lite hårdare barnsäng ger mig vena cava-svimningskänslor. Men allting känns ganska överkomligt, för nu är det snart slut.

Ändå orolig

Det ingår kanske i gravid-paketet att vara orolig? Att inte ta bebisen för given. Jag upplever att jag sätter någonslags ”om allt går bra”-fortsättning på alla tankar om att vi snart kommer ha en bebis. Jag är inte orolig för något speciellt eller konkret. Och jag upplever ändå att jag den här gången verkligen kan föreställa mig att det är en bebis i magen. De andra gångerna har jag inte varit lika övertygad, det har liksom känts lika rimligt att få ut en byggsats… Jag hoppas sååå att det kommer ut en levande och frisk bebis.

Hur kommer kroppen bli?

Jag märker att mina tankar också landar mycket i återhämtningen. Jag tycker att jag gjort vad jag kunnat. Jag har tränat och varit fysiskt aktiv så mycket jag kunnat. Jag tycker att jag ätit bra och gett kroppen det den behöver. Just nu går jag ju en högskolekurs i ”Kost under graviditet och amning”, så nu har jag också rätt bra koll. Men kommer vätskan försvinna någorlunda snabbt? Kommer bäckenet återhämta sig som jag önskar? Kommer det bli lättare att röra mig efter att de akuta kejsarsnittssmärtorna lagt sig? Kommer handlederna läka av sig själva eller behöver jag få någon slags behandling för dem? Kommer jag hinna ta några härliga höstbarnvagnspromenader innan vintern kommer? Kommer kejsarsnittet bli mer komplicerat nu när det är andra gången och det finns tidigare ärrvävnad?

Jag är trött

Hungern som kom för någon vecka sedan gav med sig ganska snabbt, nu är jag tillbaks på det normala. Förutom att jag, när jag vaknar för att kissa typ vid tretiden på natten, ligger vaken och är hungrig någon timme. Jag orkar aldrig göra något åt det då, men det är rätt jobbigt. Jag är också HELT klarvaken då. Jag vet att jag brukar vara så under de första månaderna av amning också. När jag väl vaknar till på natten med bebisen så är jag helt pigg och vaken. Antar att det är en förberedelse nu? Brösten är redan redo för amningsstart i alla fall, så mycket är säkert. Men på dagarna är jag sååå trött. Nu har jag verkligen gått ner i varv. Jag förbereder middagen, går till gymmet och cyklar, och sitter och småplockar lite med plugget till kursen. Men annars gör jag inte många knop. Kollar på serier och småslumrar.

Nio månaders väntan över

Det här har varit de längsta nio månaderna i mitt liv. Det är inte bara graviditeten, det har hänt så otroligt mycket. Vi har flyttat. Jag har gett ut en bok. Vi hade världens längsta och varmaste sommar. Wollmar har börjat skolan. Jag har avslutat mina specialiststudier. Jag har varit illamående, trött utöver alla rimliga gränser, haft ont, blivit svullen. Har varit på totalt tre ultraljud. Graviditeten har gått framåt precis som den ska, men det har inte varit obemärkt. Jag ser så mycket fram emot nästa kapitel i livet nu.

Graviditetsdagbok vecka 38

Graviditetsdagbok vecka 38

Näst sista gravidinlägget?

Vi börjar vara framme vid slutet. Om inget händer före det planerade snittet är det här det näst sista gravidinlägget. Det känns som att det inte kan gå snabbt nog nog. Nu har jag snart gjort graviditeter tre gånger och det räcker _så_väl_. Det känns som att det är helt omöjligt att jag någonsin kommer att drabbas av minsta lilla tillstymmelse av graviditetsnostalgi. Jag är så klar.

Fixerad bebis

Jag var hos barnmorskan i fredags och allt var bra, som vanligt. Jag har aldrig haft en fixerad bebis tidigare! Wollmar var inte ens fixerad när vi kom in på förlossningen och jag var 4 cm öppen. Wilfred blev det aldrig innan kejsarsnittet. Men den här bebisen är tydligen fixerad? Coolt. Jag kan inte känna det själv (bebisfixeringen alltså), men jag har ändå känt att det blivit stabilare i bäckenet de senaste dagarna. Har kunnat gå ”raskare” (dvs raskt för en snigel-anka) och lite längre. Har fortfarande molvärken kvar, men inte den där akuta skärande smärtan. Jag har tyvärr inte upplevt någon behaglig sänkning av magen. Jag antar att jag inte har så mycket överkropp till övers hur det än är. Och bebisen fortsätter ju att växa ändå.

Kommer bebisen ändå bli liten?

Min känsla har ju varit att den här bebisen kommer väga någonstans mitt emellan Wollmars 3900 och Wilfreds 3300 g. Barnmorskan trodde också att mitt SF-mått på 33 nu (det har planat av lite) berodde på fixeringen av bebis. Men borde jag också börja tänka att bebisen kanske blir mindre? I samma vecka med Wollmar var mitt SF-mått 35. Men med Wilfred var det också 33. Nä, min magkänsla säger att det här blir en mittemellanbebis ändå. (Men min magkänsla har aldrig någonsin stämt för något alls med graviditeterna…)

Och jag fortsätter att växa…

Jag fortsätter att växa. Den här svullnaden är inte att leka med. Det känns liksom inte som min kropp längre. Jag har en slags svampig konsistens på hela kroppen. Även barnen märker det. Har jag bara ben och sitter bredvid dem i soffan så börjar de liksom knåda på min hud, som om den vore någon slags modellera. En morgon vaknade jag med händer som såg ut som vätskefyllda plasthandskar, helt runda. Jag får panik ibland och tänker att det kanske kommer vara så här för evigt? Tänk om jag blir av med 3+ kg bebis och sen har kvar resten? Jag klarar inte att vara så här tung! Jag vill ju kunna springa och röra mig obehindrat!

En förkylningsvecka

Förra helgen rullade en förkylning in hos familjen Fernando. Jag drabbades naturligtvis värst. Jag som redan har hyfsat begränsat utrymme för lungorna har fått världens hosta och tryck över bröstet. Det räcker inte att behöva gå upp och kissa flera gånger per natt, nu ligger jag timvis och hostar också. Och bäckenbotten har ju redan en utmaning som det är… Det enda positiva är väl att det troligtvis hinner gå över någorlunda till snittet. Är INTE sugen på den här hostan och nysnittad mage! På bilden ser ni en höggravid Mia som sittsovit i soffan halva natten på grund av hosta och varit vaken flera timmar av samma anledning. Pigg som en mört! Och gravidglow-ig utan dess like.

Kommer ni vilja ha fortsatta personliga rapporter?

Jag kan tänka mig att det kommer finnas underlag till både rapporter om min egen fysiska läkning/återhämtning och om familjelivet? Kommer ni vilja fortsätta läsa sånt? Det här har ju liksom blivit en faktablogg, men till en början var det ju faktiskt BARA sånt personligt här på bakingbabies. Tycker ni att vi ska fortsätta blanda?

Grabbarna är så himla peppade

De blivande storebröderna är så peppade på den här bebisen. Vi hoppas sååå att de kommer vara lika förtjusta när BabyBoss faktiskt är här och tar utrymme och uppmärksamhet, skriker och har sig. Vi kryssar dagar i kalendern. De småpratar och kramar på magen. Och de har gett varsin av sina gamla snuttefiltar till bebisen. Det är lätt att tro att det inte är en uppoffring, men det var det sannerligen. (Vi krävde det alltså absolut inte av dem). Samtidigt har Wilfred någon slags i-förvägs-regressions-fas. Han sover klistrad på mig, med armarna runt min hals som en liten apunge. Och det är inte helt okomplicerat att komma iväg på mornarna eftersom både frukost och påklädning blivit något av… en grej. Men Wollmar har blivit så himla stor på kort tid. Skolstart alltså, vilken grej.

Hur kommer vi klara av att vara trebarnsföräldrar?

Våra barn är generellt härliga och ”lätta”. Men det finns ju ändå tillfällen när allt händer samtidigt, med toalettbesök, mat som spills, glas som välts, lekar som urartar till bråk och så vidare. Hur ska vi klämma in ett tredje barn i ekvationen? Det är ju lite sent påtänkt, men… Hur tusan kommer det gå?

Wollmar, Wilfred och Baby Boss i vecka 38

Okej, sista veckan-pepp nudå!

Vad får vi inte glömma i BB-väskan? Vad måste vi köpa hem och ha hemma? Bästa tankeknepet för att överleva tiden fram till snittet? Bästa mantrat för att inte freaka vid en ryggbedövning? Ja, vad mer? Pepp och tips this way!

Graviditetsdagbok vecka 37

Graviditetsdagbok vecka 37

Veckans mage

Magen är stor! På den påklädda bilden ser den nästan lite sänkt ut, men det är den inte. Inte som jag känner av i alla fall. Jag har fortfarande en bebisrumpa högt uppknödd under höger revbensbåge och svårt att andas.

Bilden från vecka 37 med Wilfred verkar ha försvunnit, men bilden i motsvarande graviditetsvecka med Wollmar ser ut såhär:

Det är lite olika vinkel på dem, så Wollmar-magen ser mycket större ut. Men jag tror faktiskt inte att den var så mycket större, SF-måttet var nog ungefär lika. Fast jag fick jättejättemycket fostervatten där på slutet, så att de anmärkte på det när jag kom in till förlossningen. Så kanske hade den sista växtspurten börjat redan här, jag minns inte.

Nu kom hungern!

Jag har gått upp väldigt mycket i vikt under den här graviditeten, men jag har faktiskt inte ätit så himla mycket mer än vanligt. När morotscravingen satte igång för några veckor sedan var det också då som jag började lägga till något mer i matväg utöver det jag äter i vanliga fall. Men från och med i helgen någon gång har hungern slagit till något ofantligt. Jag vaknar på nätterna och är hungrig. Jag behöver ett extra mellanmål mellan frukost och lunch. Och jag äter 2-4 morötter varje dag, ofta mellan måltiderna. Jag gissar att det är något väldigt funktionellt med den nya hungern, typ att bebisen ska ligga och tjocka på sig lite extra nu.

Jättemycket sammandragningar och mensvärk

När jag var så här höggravid med Wollmar vet jag att jag vid flera tillfällen hade sammandragningar och förvärkar som kom, började eskalera, höll i sig några timmar och sedan försvann. Med Wilfred minns jag inte det så tydligt. Mer än att jag hade onda sammandragingar väldigt tidigt, och väldigt mycket. Men jag minns inte det där ”strukturerade” som liknade värkarbete, men som försvann. Nu har jag ont i magen varje kväll, som kraftig mensvärk. Men det är inte som värkar som kommer och går. Däremot har jag otroligt mycket sammandragningar, speciellt när jag är ute och går för att lämna/hämta barn. Då får jag väs-andas och försöka låtsas normal för att barnen inte ska märka. Jag väntar på att det ska bli så tydligt att barnen/omgivningen kommer reagera.

Börjar verkligen förbereda mig mentalt

Nu har jag kommit in i det stadiet att jag sitter och scrollar under olika kejsarsnitts-hashtags på Instagram och kollar på ”En unge i minuten” på TV. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som en bearbetning inför det som komma skall. Och jag börjar bli nervös. Jag var inte alls så nervös inför snittet med Wilfred. Då var jag bara lättad att slippa föda vaginalt och oroa mig för fler bäckenbottenskador. Nu vet jag ju hur kejsarsnitt går till. Både utifrån min egen erfarenhet, men också utifrån att jag har varit med på ett gäng snitt som åskådare. Jag är trygg, absolut. Personalen är oerhört kompetent och det vilar jag i. Men det är ju ändå en grej. En inte helt bekväm historia, med flera obehagliga moment. Jag ska inte påstå att jag LÄNGTAR efter ryggbedövning och det där yrsliga måendet medan någon går tre ronder i brottning mot en bedövad mage (som jag upplevde det). Jag ser inte heller fram emot den där väldigt speciella och centrala smärtan av ett sår på magen.

Men jag längtar efter bebisen

Det börjar kännas som slöseri med tid att sitta i soffan på kvällarna, utan att ha en bebis i famnen. Jag längtar liksom rent fysiskt efter att få amma, också. Det har jag aldrig gjort tidigare, även om jag haft väldigt okomplicerade amningsperioder. Jag håller på att fundera mig tokig på vem Baby Boss är. Blond och blåögd som Wollmar? Brunhårig och brunögd som Wilfred? En typisk Hedman (min familj) som Wollmar, eller en typisk Fernando (Josephs familj) som Wilfred? Eller, tänk, en blandning? Vem kommer det här barnet bli?

Vi är redo

Nu är vi redo. Vaggan är bäddad, vagnen är klar. Kläder är tvättade. Väskor är packade. Frysen är full med matlådor. Det är några veckor kvar tills snittdatumet, men nu har vi landat.

Graviditetsdagbok vecka 36

Graviditetsdagbok vecka 36

Det går framåt!

ÄNTLIGEN så känns det faktiskt som att det börjar närma sig slutet på den här eeeeeevighetslånga graviditeten. Jag börjar också kunna visualisera mer konkret att få en bebis, att gå igenom ett kejsarsnitt och försöker förstå mig på utmaningarna som komma skall med att ha tre barn att rådda med. Jag tycker att jag generellt är mindre trött än motsvarande veckor tidigare graviditeter. Då vet jag att jag sov en timme på dagen nästan varje vardag, men nu har jag faktiskt inget behov av det. Men jag tror att jag kanske generellt tar det lite lugnare? Alltså att jag inte kör slut på mig lika mycket resten av dagen, så att kroppen kräver en timmes sömn när den väl får chansen.

Men PMS-humöret?

Alltså humöret? Jag är liksom lika själv-ifrågasättande som jag är dagarna innan mens. Det känns som att allt jag gör blir dåligt och att alla hatar mig. Och jag har jättejättedåligt tålamod och har lyckats fräsa rätt otrevligt åt barnen. Så himla ocharmig just nu alltså.

Smärtorna

Det går lite upp och ner, just nu har jag lite mindre ont i bäckenet. Men MYCKET mer ont i handlederna. Har skenor på mig hela dygnet i princip, och det minskar smärtan. Men det gör ju också att jag känner mig lite som en kombination av en krabba och en robot. Finmotoriken blir rätt kass och matlagning blir ett himla meck. Jag är så himla svullen så jag knappt känner igen mina händer, handleder eller fötter och ben. Jag hoppas innerligt på en kort men intensiv svett- och kissfest när Baby Boss väl är ute, så att jag blir av med en massa vätska snabbt som tusan.

Vi har fått datum!

Jag ruttnade på att vänta på kejsarsnittsdatum och ringde och frågade. De ba ”men vi har redan bokat in dig”. Hade de tänkt hålla på det datumet länge till? Frustrerande. I alla fall, nu har vi ett konkret datum att vänta på. Och förhoppningsvis håller sig Baby Boss lugn och inombords tills dess. Vi kommer inte berätta om datumet innan, av någon anledning känns det som att den dagen får vara lite hemlig och helig för oss (och våra närmaste). Ni kommer bli varse ändå, kan vi lova.

 

Graviditetsdagbok vecka 35

Graviditetsdagbok vecka 35

Lite ändrat rörelsemönster

Nu tror jag faktiskt att Baby Boss legat med huvudet neråt rätt stabilt. Jag upplever inte längre den där totala ommöbleringen med jämna mellanrum, utan nu är rörelserna sådär med knöligt svepande som de är när det är trångt på slutet. Men ändå rätt begränsade rörelser. Det börjar väl bli trångt, helt enkelt.

En stor bebis?

Jag har en känsla av att det är en rätt stor rackare vi har där inne. Wollmar vägde ju 3900 g när han föddes i vecka 39, Wilfred 3200 när han föddes i vecka 38. Jag skulle tro att den här bebisen kommer väga någonstans där emellan. Det är ju inga gigantbebisar på riktigt vi pratar om, men med tanke på att deras moderskepp inte heller är någon stor modell… Nu är jag visserligen gigantisk för att vara jag, men bara när det gäller omkrets typ. Jag är ju fortfarande 157 cm kort. Jag är rund överallt, i ansiktet och på hela kroppen. DET ÄR SÅ TUNGT! Jag vill verkligen inte vara så här tung. Det gör ju ont överallt! Bara att stå och laga mat är så oändligt tungt för fötterna när jag väger så här mycket.

Prehaben går bra

Eller ja, jag har fått sluta med yoga och jag kan inte uppbåda någon motivation till mer än väldigt pliktskyldig muskelträning en gång i veckan. Men jag cyklar fortfarande intervallpass på stationär cykel alla dagar då jag kommer ifrån (det vill säga inte de dagar jag jobbar på SKL eller på helgen). Det är härligt att få svettas riktigt! Och det känns oerhört viktigt för mig att få ha kvar en aktivitet som känns liksom obehindrad. Visst, jag får sammandragningar och har en stor mage i vägen. Men jag är inte hindrad av smärta just där och då. Och det är så värdefullt!

Igår var det en månad kvar till BF enligt mens-uträkningen

Minns ni att vi blev flyttade en massa dagar på ultraljudet? Alltså att bebisen såg lite liten ut och att vi fick ett datum mycket senare än om vi skulle gått efter uppskattningen från ”sista mensens första dag”. Om vi inte hade blivit flyttade hade vi nu haft mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Som det är nu så är det nio dagar till. Jag är lite stressad över det här. Om vi skulle gå ultraljudsdatumet skulle jag alltså knappt ha hunnit bli gravid när jag faktiskt gjorde graviditetstestet. Och jag fick ju såna himla tidiga symtom. Vi gjorde testet på en lördag och på måndagen redan hade jag ju ont i bäckenet av att springa. Alltså, min poäng är att jag tror att sanningen kanske ligger någonstans emellan dessa två BF-beräkningar. Det andra ultraljudet vi gjorde bekräftade ju egentligen det, men då ville de inte ändra. Men jag är lite rädd att eftersom de kommer planera in kejsarsnittet efter det senare BF-datumet så kommer det kanske bli lite ”för sent”? Det spelar ju absolut ingen roll om bebisen bara stannar inne tills dess. Jag vill bara såååå mycket hellre ha ett planerat snitt än ett akut.

Men ja…

Jag är också extremt angelägen om att inte vara gravid ens en dag längre en nödvändigt. Jag vet att jag inte är ensam om att vara trött på att vara gravid i slutet. Men jag har ju inte gillat att vara gravid i början eller mitten heller…

Jag börjar längta efter postpartumrehab

Jag är i regel en dålig patient. Alltså jag hyser en stor beundran för mina patienter som brukar göra det jag säger! Men nu börjar jag faktiskt bli sugen på att komma igång med postpartumrehab. Jag vill berätta det för er nu så att ni kan läsa av mig sen när det kanske gäller. Vi bor tvärs över gatan med gymmet där jag har kort. Och för mig funkar det oändligt mycket bättre med att göra rehabövningar i en sådan miljö, än hemma. Det betyder att jag, om livet och bebis och logistiken tillåter, komma gå över till gymmet och ”träna” rätt kort efter snittet. Det betyder inte att jag nödvändigtvis hetsar med snabbt stegrad träning. Utan typ att jag byter om till träningskläder och går dit och ligger på matta i en miljö som ger mig motivation. Bara för att få rehabövningarna gjorda.

Ska vi börja gissa?

  • Vikt?
  • Längd?
  • Datum?

Jag gissar på 3630 g, 51 cm, 17 oktober.

Joseph gissar på 3750 g, 51 cm och 12 oktober (han fick inte höra mina gissningar innan).

Vad tror ni?

Wollmar föddes i vecka 39+4, vägde 3960, 51 cm

Wilfred föddes i vecka 38+3, vägde 3290, 50 cm

Det är verkligen inte så himla långt kvar nu!

Graviditetsdagbok vecka 34

Graviditetsdagbok vecka 34

Barnmorskebesök

Jag var hos barnmorskan igen i veckan. Allt var bra, som vanligt. När vi var där låg bebisen med huvudet ner, och Baby Boss höll sig så i flera dagar. Sedan i fredags kväll så bökade hen runt och låg helt på tvären. Och sen med huvudet upp. Men nu på morgonen var huvudet ner igen. Alla värden var i alla fall bra och det knallar ju liksom på. Nu kan jag också börja på riktigt se ljuset i tunneln på den här graviditeten.

Fortfarande inget snittdatum

Jag går och kollar brevlådan som en tok, men det hjälper inte. Vi får aldrig något snittdatum! Barnmorskan trodde dock att allting var i sin ordning och att jag inte är bortglömd. Det är väl bara jag som är ivrig. Ni andra som fått planerade snittdatum, i vilken vecka fick ni beskedet?

Mer ont igen

Förra veckan var jag så upplivad av att ha barnen på förskola och skola och att slippa härja runt med dem hela dagarna. Jag hade knappt ont alls och tänkte att det var för väl att jag nu går på graviditetspenning och inte sjukskrivning. Den senare halvan av den här veckan har dock smärtan kommit tillbaks med full kraft. Jag blev lite övermodig och försökte stretcha och köra lite yoga efter mitt dagliga intervallpass på cykel. Ajaj, det skulle jag inte gjort. Tusan, vad ont jag har. Wollmar utbrast en morgon ”Mamma, du är så OTREVLIG”. Jag fick bara be om ursäkt och förklara att jag har ont, och att jag därför har jättekort tålamod för krångel med påklädning. Att ta på en krånglande fyraåring skor är som att sticka knivar in bäckenet på mig. Och han KAN ju om han bara vill.

Från i fredags kväll när jag hade superduperont och bara låg och kved i soffan.

Annars inte så mycket nytt?

Den här helgen tänkte vi packa BB-väskan och se över att vi har allt till första tiden med bebis. Vi tror att det bara är snuttefiltar som vi inte har, och det är ju inget akut. Och elektrisk pump om vi skulle behöva det, men det borde vi kunna hyra. Anledningen till att ha en elektrisk pump är om jag ska donera bröstmjölk den här gången också. Något annat som ni vill tipsa om som man absolut måste ha?

Veckans mage

Jag känner mig ganska ”normalstor” med magen för graviditetsveckan nu. Men jag känner mig fortfarande tyvärr verkligen bedrövlig utseendemässigt. Jag var på en intervju i veckan som ska bli någon slags webb-teve-grej och jag har haft ångest i flera veckor innan eftersom jag känner mig så ful och helst inte vill ha den här tiden förevigad på det sättet. Men jag ställde upp, det kändes som att det var för en bra sak. Ska försöka uppbringa mod att tipsa er när intervjun finns tillgänglig.

 

Vi har ju haft bedrövlig bildkvalitet tidigare

Men jag fortsätter att göra försök att göra bilderna jämförbara. Graviditetsvecka 34 med BabyBoss, Wilfred och Wollmar. SF-måttet är absolut störst den här gången och jag väger mer. Men första gången var magen ändå större på något sätt? Äh, jag vet inte. Det är svårt att jämföra.

Fem veckor kvar?

Om snittet blir planerat i vecka 39 så borde det maximalt vara 5 veckor kvar nu. Fem veckor att bli större och otympligare. Fem veckor att öva in det där med upphackad nattsömn, eftersom jag behöver gå upp och kissa allt oftare. Fem veckor till med allt mer accelererande morotscraving? Fem veckor att försöka få Wilfred att acceptera att inte kunna sova tätt, tätt tryckt emot mig halva nätterna i framtiden.

Och idag röstar vi!

Idag röstar vi för den framtid vi önskar för våra barn!

Graviditetsdagbok vecka 33

Graviditetsdagbok vecka 33

Den här veckan slog värmen till

När det var som varmast i somras var jag VÄLDIGT svullen, det är jag fortfarande. Och jag var naturligtvis varm som alla andra. Men jag kände ändå hela tiden att jag nog ändå inte led av värmen så mycket som jag skulle kunna ha gjort. Mycket riktigt. Den här veckan har min inombords-graviditets-värme slagit till på riktigt. Jag klarar typ inte att ha några kläder på mig längre. Och vi behöver sova med öppet fönster, så där så att jag på allvar menar att Joseph får börja sova med pyjamas, halsduk och mössa om han så behöver. Jag behöver ha KALLT. Och när jag är ute med barnen kan de ha långbyxor och jacka, och jag går omkring i linne och tycker att det kunde vara kallare. Tack, tack för hösten. Jag hade nog inte överlevt att vara så här varm under sommarhettan.

Nervsmärtan i underlivet

Baby Boss rör sig fortfarande hejvilt i magen. Jag känner huvudet upp, ner och åt sidorna flera gånger per dag. Men nu har något tillkommit i symtomfloran som jag ändå relaterar till sen graviditet och liksom mer nerträngande bebis: knivsmärtan i underlivet när bebisen kommer åt en nerv. Det händer oftast när jag är uppe och går och det är ju inte direkt skönt.

Men förväntar mig inte fixerad bebis

Inte ens när vi kom in till BB med Wollmar, då jag redan var 4 cm öppen, var han fixerad eller ens i närheten av att ha börjat sjunka ner i bäckeningången. Wilfred snittades ju lite innan BF, och andra-barn fixeras väl också ändå senare när det väl händer. Jag har alltså inte upplevt det där med att magen sjunker eller att bebisen är uppenbart fixerad och redo. Jag tror inte att det kommer hända med Baby Boss heller. Jag tycker ändå att det låter lite skönt när andra beskriver det, hur magen plötsligt kan flytta ner en våning och det blir lite lättare att andas igen.

Det är andra saker jag inte har någon relation med

Jag har två barn, man kan tänka att jag skulle vara rutinerad med en del saker. Men fostervatten. Med Wollmar fick de ta hål på hinnorna när jag var 8 cm öppen och hinnorna buktade ut, men Wollmar fortfarande var högt upp i magen. Då fick jag ju ligga på rygg och vara fullt beredd på att navelsträngen skulle komma i kläm och att det skulle bli ett akutsnitt av det hela. Med Wilfred kom ju fostervattnet ut under kejsarsnittet. Jag har alltså typ inte ens sett skymten av något fostervatten. Inte heller någon slempropp för den delen. Är det något mer jag har missat? Ja, faktiskt: Smärtan i början av amningen. Jag har varit så väldigt smärtlindrad att jag inte alls lidit av amningsstarten eller när brösten är så där Dolly Parton-svullna i början.

Fortfarande inget snittdatum

Jag är med i en gravidgrupp på Facebook och där har jag sett att folk som har BF senare än mig har börjat få sina snittdatum. Det kan ju skilja sig åt mellan sjukhusen, såklart, men jag börjar ändå bli otålig. Tänk om de har glömt bort mig?

Jag sover dåligt och har terminens första förkylning

Graviditeten är inget allmänt välmående för mig, och detta toppas nu av att jag sover jättedåligt och av första förskole/skolebakterierna. På det så har Joseph jobbat varit hemfriån typ 7-22 flera dagar i veckan på grund av en jobbgrej och jag har kört hela vardagsrejset med barnen. Gnäll, gnäll, gnäll. Ni fattar att jag är angelägen om att få snittdatum, va? Jag vill räkna ner till något konkret!

Graviditetsdagbok vecka 32

Graviditetsdagbok vecka

Ett besök på förlossningen

Plötsligt en kväll i veckan så uppmärksammade jag Joseph på att det kändes som att jag hade mensvärk. Det är ju egentligen inget som är konstigt – om en har mens, vill säga. Under kvällen blev det senare tydligt att ”mensvärken” kom i toppar och dalar, med ungefär 7-10 minuters mellanrum. Det var inte sammandragningar och värken satt liksom inte ihop med att magen blev spänd eller hård eller något sådant. Jag låg och vilade ett par timmar, innan jag tillslut ringde in till förlossningen. De bad mig ta alvedon och avvakta lite till, men när alvedonen inte hjälpte så rådde de mig att komma in. Jag skäms alltid jättemycket när jag gör sånt där och jag försökte säga att det _verkligen_ inte kändes som att jag höll på att föda barn. Men såklart – hellre en koll för mycket än en gång för lite. Så jag åkte in. Joseph stannade hemma med barnen.

Allt var bra, men bricanyl hjälpte

Väl framme på förlossningen fick jag vänta rätt länge i omgångar. Men allt för undan så gjordes ett urinprov, kollades CTG, klämdes på bebis, checkades livmodertapp och inget visade någonting. Tappen var lång och stängd, CTG visade inget heller och bebisen verkade bara må bra. Men samtidigt så kändes det av och till som att någon höll på att göra ”tusen nålar” på mina äggstockar. Jag fick en spruta med bricanyl och när smärtan halverades med det så fick jag åka hem. Jag (och personalen, tror jag) blev nog inte klok på vad det var som gjorde ont. Dagen efter kändes det bara litegrann och sen har det känts som vanligt.

Skrämselhickan som ändå landar som en insikt

Nog för att jag inte trodde att jag skulle föda barn i veckan som gick, men att åka iväg till förlossningen mitt i natten ger ändå en ödesdiger känsla. Och litegrann fick jag ändå en knäpp på näsan vad gäller mig längtan efter att sluta vara gravid. För jag vill ju faktiskt inte ha en prematurbebis nu. Jag är bara inte riktigt typen som njuter av att de här nio månaderna.

Jämförelse med tidigare graviditeterna

Det skiljer sig ju väldigt mycket åt med ljus och kvalitet på bilderna mellan graviditeterna, men så här har jag sett ut i vecka 32 alla tre gångerna. Jag tror att magen var liksom mer framåt första gången, mer bubblig andra gången och nu mer ”överhängig” sista gången.

Jag mår ändå bättre

En vecka på hemmaplan med barn på förskola och skola har gjort gott för mitt mående. Jag ser tiden från och med nu fram tills bebisens ankomst som en tid för mig att investera i min hälsa. Att träna och vila för att optimera mitt mående nu, läkningen efter snittet och min fortsatta återhämtning. Att slippa härja runt med barnen hela dagarna och hålla igång hela vardagslogistiken (tillsammans med Joseph naturligtvis) gör att jag inte alls har lika ont. Nu tycker jag att det är (nästan) njutbart att få promenera med barnen till skola och förskola, att gå sakta och höra dem berätta saker. Nu känns det nästan rimligt att klara resten av den här graviditeten med vettet i behåll. Det handlar alltså inte om att ”slippa vara med barnen”, det fattar ni va? Utan det handlar om att kunna hushålla med mina egna resurser utifrån mina alldeles egna premisser. Säga vad man vill, men på semester med barn är det väldigt lite som handlar om mitt mående.

Hur mår ni andra gravida?

Fler än jag som är tacksamma över höstväder och rutiner?

Graviditetsdagbok vecka 31

Graviditetsdagbok vecka 31

Allt är bra

Jag var hos barnmorskan i veckan (inte ”min” barnmorska, men hennes kollega). Alla värden och allt var bra! Fast jag har slarvat supermycket med järntabletterna så var det värdet bättre nu än under hela graviditeten. Blodtryck och blodsocker och allt sånt var bra också. SF-måttet var typ som det skulle. Hjärtljuden låg på 145 och galopperade på fint där inne.

Allt är inte bra

Jag har kroppsofeeling. Jag ska inte säga kroppsångest, för det är inte kanske inte helt sant. Men jag vägde mig hos barnmorskan (inte av tvång, frivilligt) och det slog verkligen ner mig. Jag känner ju mig oerhört tung och svullen, så det kom kanske inte som en total chock. Men jag har gått upp _väldigt_ mycket. Vilket jag inte känner är riktigt rättvist, för jag äter inte övermycket. Just nu känner jag mig så bedrövlig i kroppen att jag tycker att det är lite småjobbigt att träffa andra människor. Jag vet inte vad jag ska skriva om det här så att det inte blir helt fel. Men den ärliga veckorapporten: jag mår piss i min gravidkropp just nu.

Snart är vardagen här

På måndag börjar vardagen. Joseph ska till jobbet, Wollmar till skolan, Wilfred till förskolan. Och jag är hemma och gravidledig, men har kvar mina 25 % jobb på SKL och lite andra små ströjobb. Jag ser fram emot den tydliga nedräkningen som graviditetspennings-perioden innebär. Och jag ser fram emot lunken och vilan emellan jobb, lämningar och hämtningar. Mycket kan man säga om semestern, men vilsam är väl kanske inte alltid bästa beskrivningen.

Vi har boat!

Nu har vi köpt vagn, bäddat den. Tagit fram vaggan och bäddat den. Gått igenom bebiskläderna. Köpt skötbädd. Vi behöver köpa blöjor, nappar och en snuttefilt, men sen är vi typ klara! Det känns så himla knäppt. Vi satt och kollade på bebiskläderna och kunde inte förstå. Vi kan frammana minnesbilder av Wollmar-bebisen och Wilfred-bebisen med dessa kläder på. Men vem blir Baby Boss? Kommer hen vara en liten eller stor bebis? Kommer vi få använda storlek 50 mer än typ en vecka den här gången? Kommer hen vara en vagnvägrare som Wilfred? Kommer hen fatta galoppen med amningen lika snabbt som sina bröder? Det är så många frågor!

När får vi snittdatum?

Wilfred föddes i vecka 38+något och vi fick datumet för snitt ungefär fem veckor innan. Nu är det nio veckor kvar till BF, åtta tills veckan då snittet troligen kommer bli. Jag är ooootålig, jag vill inte vänta flera veckor till innan vi får ett datum. Å andra sidan kanske jag blir ännu mer rastlös och frustrerad när jag vet vilket exakt datum som nedräkningen går mot? Jag längtar både efter bebis men också mot ett tydligt målsnöre. Är jag dum om jag säger att jag ibland längtar mer efter att få sluta vara gravid än vad jag i stunden längtar efter bebisen? *skäms*

Okej, ni hör ju

Pepp och hejarop hitåt!

Graviditetsdagbok vecka 30

Graviditetsdagbok vecka 30

Vi är på Gotland

Nu kör vi slutspurt på sommaren i min pappas sommarhus på Gotland. Vi brukar vara här en tid varje år. Det är härligt! Och hemskt. Alltså inte Gotland eller semestern. Men så här. Att komma till ett ställe som jag bara upplever liksom en gång per år gör det så smärtsamt tydligt hur mycket som inte är bra just nu. I vanliga fall brukar jag och Joseph turas om att gå ut och springa varannan dag när vi är här. Det finns en väg i närheten som går både igenom skog, ut bland klippor och längst ut på en udde. Man kan liksom gå på känn och välja distans efter humör, det kan bli allt mellan 5-15 km beroende på hur man springer (eller om man går lite vilse…). I år är det bara Joseph som springer och för mig är det en avvägning om jag ska orka gå en extra bit på stranden eller typ bara gräva ner mig i en grop och sitta där och titta på när Joseph och barnen leker.

Började gråta inför barnen

Joseph och barnen spelar Pokemon Go och häromdagen så hade vi varit på stranden rätt länge. På vägen hem blev det aktuellt att gå typ 200 meter extra för att göra något i spelet. Barnens spontana reaktion var att jag skulle gå direkt hem, så kunde Joseph och barnen själva ta den lilla omvägen. Då brast det för mig och jag började storgråta mitt på skogsstigen, framför barnen. JAG ÄR JU INTE SÅN HÄR. Barnen blev rätt häpna, men tog det ändå bra.

Att komma tillbaks

Jag har flera gånger läst lite argsinta reflektioner kring det här med att ”komma i form” efter graviditeter, där det också blandas in det här med att ”komma tillbaks”. Missförstå mig inte nu, ni fattar att jag inte kommer bli någon ”komma i form”-förespråkare. Men just det här språkbruket kring att ”komma tillbaks” är just nu SÅ SJUKT relevant för mig. För jag längtar verkligen efter att få komma tillbaks. Att få vara mig själv igen. Att få vara en person som kan gå en rask promenad med barnen. Som kan springa. Som orkar leka och som inte automatiskt är borträknad som förälder när det handlar om fysiska aktiviteter. Jag vill vara mig själv, i min egen kropp. Jag vill överhuvudtaget kunna använda kroppen till det jag brukar. Ge mig min kropp tillbaks! Jag ska inte hetsa om det, men det känns änså SÅ HIMLA ANGELÄGET. Jag hoppas så innerligt att det inte kommer ta sju svåra år efter graviditeten.

Nästa vecka är det dags för barnmorskebesök!

På grund av att vi varit bortresta så mycket i sommar har jag inte varit hos barnmorskan på en och en halv månad nu. Jag mår bra tror jag, enligt alla parametrar som spelar roll. Alltså blodtryck och sånt. Jag mår ju uppenbarligen inte bra vad gäller bäckenet, men det berör ju faktiskt inte barnet som tur är. Eller jag har alltså inte koll på vare sig blodsocker eller blodtryck, men jag har inte på känn att något är direkt dåligt i alla fall. Det ska oavsett bli väldigt intressant att gå igen och kolla alla värden!

Jag skulle vilja avsluta med något positivt

Jag njuter av livet med familjen, mitt bästa lilla gäng. Barnen är verkligen mysiga just nu och det är faktiskt mer roligt än jobbigt att hänga med dem hela dagarna. Vår sommar har varit väldigt, väldigt bra på många sätt. Den här graviditeten är dock ungefär lika pissig som sommaren varit varm. Jag kan inte vara så mycket mer positiv än så. Och mantra: det går över. Det går över.

Magen sidled och framifrån.

Personer vi träffat över sommaren har kommenterat att jag är större i verkligheten än jag ser ut på bloggen. Jag tror det stämmer, för jag är liksom klotrund framifrån.