Kategori: Våra graviditeter

Våra graviditeter

Här finns inlägg skrivna om våra graviditeter och bilder på växande magar. En mängd inlägg med personlig prägel!  Den här bloggen startades 2012 som en småskalig gravidblogg för nära familj och vänner, och blogginläggen håller motsvarande kvalitet. Vi har kvar arkivet av gamla inlägg mycket för vår egen skull, men om du också hittar något som intresserar dig är vi naturligtvis också glada!

Fysioterapeutiska inlägg om graviditeter, bäckensmärta och förlossningar finns under egna kategorier.

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

Ett brev till mitt eventuellt kommande tredjegångsgravida jag

I maj skrev jag ”Ett brev till mitt förstagångsgravida jag”. En läsare önskade att jag skulle skriva ett kompletterande brev till mig själv, om jag blir gravid en tredje gång. Och er vilja är ju min lag, så här kommer det!

Hej Mia.

Jag vet inte alls hur jag ska börja. Det var mycket enklare att börja ett snusförnuftigt brev till hon den där Mian som var gravid för första gången. Nu sitter jag ju här med alla svaren på hur det blev. Men om jag ska skriva till Mian som om månader eller år blir gravid igen, vad vill jag säga då?

Ta det lugnt

Jag misstänker att du (jag säger du, fast det väl egentligen är mer korrekt att skriva jag?) kommer vara oroligare den här gången. Du vet en sån himla massa mer nu. Om missfall, om graviditeter, om komplikationer. Och kanske också tänker du ”det har gått så himla bra med två frisk barn, inte kan det väl lyckas lika bra en tredje gång?”. Men så kommer du då, liksom jag nu, lugnas av att din mamma fött fyra friska barn, dina systrar tillsammans nio, det borde alltså gå vägen för dig också. Du lugnas ofta av att tänka på din familj, din mamma och dina systrar. Din flock och de som delar genuppsättning.

Du kommer inte lyssna på dina egna råd

Om du börjar må så där gruvligt illa, eller om du börjar få ont i kroppen. Det finns ju ändå inte riktigt på världskartan att du kommer vara en duktig patient och lyssna på dina egna råd. Du kommer jobba ända in i kaklet, och det är först i efterhand du kommer förstå hur dumt det var. Snälla, Mia. Kan du bara bestämma dig för att lyssna på kroppen den här gången? Äh, tänker du nu. Det är ju inte som att jag fått några men av det tidigare. Nä, men dåså, du är ju omöjlig att argumentera mot.

Fast du kommer också vara en perfekt patient

Du kommer knipträna som en tok och följa alla riktlinjer vad gäller träning. Du kommer äta järn och du kommer ha stenkoll på kost och blodtryck och allt annat som är mätbart. Du gör det för känslan av kontroll, för att försöka förstå och begripa vad som händer. Kommer du förstå mer den här gången? Kommer det vara en speciell känsla av att ”det här har jag känt och gått igenom förut”? Jag vet inte, men hoppas det. Och jag unnar dig att kunna njuta av graviditeten. Du är ju för rastlös för det egentligen, och för obekväm i gravidkroppen. Men försök! Det är ju ändå så välsignat, det där tillståndet.

Jag undrar också en himla massa

Hur kommer ni berätta för barnen? När berättar ni för dem? När berättar ni på bloggen? Och om ni verkligen får en trea, vem blir det dåååå? Kommer du må okej? Kommer du känna av bäckenbottenrekonstruktionen under graviditeten? Kommer nästa kejsarsnitt bli lika okomplicerat som det förra? Fler frågor än goda råd, har jag ändå.

Så, nu er tur!

Om du blir gravid igen, vad vill du att ditt framtida jag ska tänka på?

 

Ett brev till mitt förstagångsgravida jag

Ett brev till mitt förstagångsgravida jag

Ett brev till mitt förstagångsgravida jag

På instagram fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg om saker som jag önskade att jag visste i vecka 16. Om saker jag skulle ha tänkt på, eller saker jag skulle ha brytt mig mindre om.

Nu var det några veckor sedan jag fick frågan, så frågeställaren har nog hunnit passera vecka 18 i alla fall. Jag tänker alltså att detta får bli ett brev, som om jag riktar till mig själv som gravid eller alldeles nybliven mamma. Jag har ju personligen inte varit drabbad av allt som kan hända under en graviditet och kring förlossning. Vad gäller mer generell upplysning så försöker jag ju täcka som mycket jag kan generellt i bloggen. Men som jag ofta får påpeka – allt kommer inte in överallt. För att göra någon slags avgränsning blir detta alltså riktat till mig själv. Innan jag börjar vill jag därför tips om lite andra blogginlägg:

När jag läser tillbaks i mina skrivierer från första graviditeten är det detta jag hunnit igenom fram tills halvtid:

  • Två mindre blödningar i början av graviditeten
  • Inskrivning hos barnmorskan
  • Besök hos läkaren på MVC och också gjort ett tidigt ultraljud
  • Startat BakingBabies ”Vi har startat en blogg som släkt och nära vänner kan läsa och ta del av vår vardag”… =)
  • Berättat om graviditeten på jobbet
  • Gått igenom 17 veckors gravt illamående
  • Känt fladder i magen och små distinkta sparkar
  • Gått på rutinultraljud
  • Gått upp 4 kg

Ett brev till mitt förstagångsgravida jag

Grattis Mia!

Du är gravid och du är alldeles pirrigt förväntansfull, men drabbas då och då av oro inför det som ska komma.

Du känner dig orolig inför viktuppgången under graviditeten och om det kommer trigga igång något ohälsosamt ätbeteeende. Du kommer klara dig, men du kommer heller aldrig riktigt trivas med att se dig själv på bild som gravid. Vet du? Du ser fantastisk ut. Den där magen innehåller det du håller allra mest kärt.

Tröttheten

Tröttheten kommer som en käftsmäll och både Joseph och dina närmsta vänner kommer tycka att du blir nästan personlighetsförändrad. Tröttheten och initiativlösheten som tröttheten medför kommer finnas under båda dina graviditeter och några månader efteråt. När de tre första månaderna efter förlossningen passerat kommer din energi och ditt driv tillbaks, och du kommer känna dig nästan pånyttfödd. Alltså, du behöver inte tro att en del av dig verkligen gått förlorad sedan du plussade på stickan. Det är förmodligen något som hormonerna gör med dig, och du kommer hitta tillbaks till det eget energetiska jag igen!

Illmåendet

Illamåendet kommer gå över. Du kräks över hela hallgolvet på väg till toaletten, du kräks på gatan utanför ICA. Du kräks i en påse hemma hos en patient och en gång står du och hulkgråter och sväljer ditt egna kräks i en rulltrappa vid Medborgarplatsen. Men rätt vad det är så börjar det lugna sig, och du glömmer att ta lergiganet. Och där efter kommer du så småningom kunna dricka kaffe igen. Och njuta av mat. Du lär dig av detta att det faktiskt finns gränser för vad du ska kräva av dig själv, och att må sådär och samtidigt jobba var nog ändå över någon slags gräns.

Förlossningen

Under hela graviditeten kommer du aldrig känna någon oro inför förlossningen, mer än det liksom ”normala”. Du kommer vara förväntansfull och pirrig som inför en stor fysisk utmaning och vara trygg inför din kropps egen förmåga att föda barn. Du sedan kommer gå igenom förlossningen och känna det som att du var världssämst på att föda barn. Vet du, det var inte ditt fel att det gick som det gick. Du kommer få en fjärde gradens sfinkterruptur, fast det vill du nog helst inte veta just nu. Du gjorde ett helsikes bra jobb. Du kommer fatta det själv med tiden, dels hur lite du själv kunde påverka utfallet och dels hur grym du var.

Kroppen

Kroppen kommer återhämta sig snabbt efter den där första graviditeten och du kommer känna dig hemma i kroppen ganska snabbt inpå förlossningen, om det inte vore för den där sfinkterrupturen. I början kände du dig ensam och ville inte prata om förlossningen på föräldragruppen, i och med att de flesta andra verkade så nöjda med sin. Du kommer ha ganska många månader av mardrömmar och traumatiserade tankar. Du behöver prata om det. Kanske inte med random mammor utan med professionellt folk. Det kommer räcka med ett par, tre samtal och sedan kan du börja lämna traumat bakom dig.

Kärleken

Du kommer älska Wollmar, som bebisen får heta. Men traumat efter förlossningen kommer påverka hur du blir som bebismamma, och du kommer inse när nästa bebis väl kommer att det går att känna på ett helt annat sätt. Ibland blir du ledsen över det, men det verkar inte vara någon stor skada skedd i alla fall.

Amning

Du tror inte att du vill amma alls. Du är beredd att testa men känner ingen övertygelse om att det är den enda vägen. Det här är ytterligare ett bevis på hur livet blir så annorlunda mot vad du tror. Du kommer ha ofantligt lätt för att amma, och ha så mycket mjölk att du gärna skulle vilja haft några extrabebisar att ge mjölk till bara för att lätta på trycket. Inför nästa gång kommer du vara förberedd, och du kommer donera bort åtskilliga liter mjölk i flera omgångar.

Du inser också i efterhand att du nog ändå hade behövt stanna upp och investerat lite i snygga gravid- och amningskläder. Du hade varit värd att få känna dig riktigt fin. Du behöver börja med gravidkläder ganska tidigt och du byter inte till vanliga kläder direkt efter att du fött.  Skippa att ta med ”vanliga kläder” i BB-väskan. Och gå i förväg igenom garderoben. Ha bara framme kläder som du kan känna dig fin i, även om brösten läcker och magen är som en stor, härlig bulldeg. Du kommer vara så känslig och ha så lätt till gråten och till en massa negativa tankar om dig själv, du behöver inte känna hånskrattet i garderoben från en massa små tighta kläder med plats för en A-kupa och ingen mage.

Upp igen

Du anser i efterdyningarna efter graviditet och förlossning att du ändå kom undan rätt lindrigt. Det hinner passera ett år och en månad, och sedan blir du faktiskt gravid igen.

Det du inte heller vet som gravid och nyförlöst, det är att den där tiden i livet kommer sätta om kursen för ditt liv på mer än sättet att ni nu bildat familj. Ditt yrkesutövande kommer helt och håller nischas kring det här med graviditeter och barnafödande. Och den där lilla bloggen för släkt och nära vänner, ja, den blev ju lite annorlunda med tiden…

Men igen, stort grattis!

Graviditet, förlossning och postpartumtid kommer definitivt inte bli som du tänkt dig. Men på det stora hela blir det väldigt bra i alla fall. Och den där sfinkterrupturen, vet du? Det var faktiskt inte jordens undergång för dig, även om du kommer tro det väldigt länge.

Frågestunden – frågor till Mia och Joseph

Frågestunden – frågor till Mia och Joseph

Jag är nyfiken på hur det gick till när Mia gjorde planerat kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. Sedan fick jag gå på ett mer officiellt läkarbesök i vecka 33 någonting och då skickades remissen. Här är lite inlägg från den tiden:

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen.

Förlossningsberättelserna från snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

  • Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon anna tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
  • Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten.
  • Transportlöpning är ju också en grej som funkar väldigt väl för oss. En bra vecka får vi 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det.
  • Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
  • Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex (kanske om oro/farhågor mest, jag tror alltså inte att det är aktuellt för de flesta att ha haft sex än) samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vett och sans vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården. För att det ska bli så måste det finnas bättre utbildningsvägar för fysioterapeuter som vill jobba inom nischen.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

 

Graviditet är en sjukdom, typ

När jag var sjuk här om helgen och låg parkerad i soffan hela dagarna insåg jag att det var så här jag tillbringade mina dagar som gravidledig. I mitt yrke har jag haft lyxen att få graviditetspenning de två sista månaderna av graviditeterna. Visst, jag masade mig till gymmet. Och med Wilfred i magen hade jag ju förstås Wollmar att härja runt med.

Men the activity of my choice var helt klart soffläge. Ungefär med samma energinivåer som vid en redig förkylning.
Jag läste nyss den här texten och insåg att jag faktiskt inte gillat att vara gravid. Alls.

Jag har aldrig upplevt något gravidglow och har varit trött, tung och orkeslös. Varit långt ifrån mig själv på många nivåer.

Till dig som är gravid:
Hang in there.
Det går över.
Kämpa på.
Heja heja.
Du blir dig själv igen.

Ett år sen idag.

Ett år sen det här.
Ååååh…

Nu igen

image

Jag vet att det är en myt att det är amning som gör att man tappar hår. Istället är det väl så att man inte tappar hår under graviditeten och istället tappar det hår man annars skulle tappat under graviditetsmånaderna en kortare period där efter. Visst är det så?

Jag har ändå en känsla av att jag tappat extremt mycket hår. Hästsvansen känns tunnare än någonsin förr och min bena ser inte lika dan ut som den brukar.

Och nu i dagarna kunde jag också känna det, stora fläckar med nytt hår i tinningarna. Att tappa så mycket hår på en gång gör ju också att det växer ut en massa nya hår. Förra omgången gjorde dessa nya hår att jag hade en dålig hårdag som sträckte sig över ett halvår. Ett halvår som Einstein där hårburret tyvärr inte matchades med någon uppsving av intelligensen. Det tog enormt lång tid innan det nya håret gick att få upp i en tofs. Istället stod det ut åt alla håll.

Och jag är alltså på väg dit igen. Om jag inte avskydde att gå till frisören skulle jag ta och klippa mig riktigt kort nu när det ändå är modernt. Men en kort frisyr kräver regelbunden omsorg,  och det pallar jag inte med. Jag går hellre till tandläkaren är till frisören.

Bristningar och lös hud på magen, amningspåverkade bröst och allt vad graviditeterna gett mig. Håreländet är ändå det som syns mest i mitt yttre och det gör mig faktiskt lite ledsen.

Hej Einstein-frisyren, here we go again.

Bättre än vigselring

image

Om någon till äventyrs hade fått för sig att semesterflörta med den här blekglåmiga kvinnan så finns det en varningsskylt i neon tydliga indikatorer på att hon inte direkt är ledig…
Vigselringen är en av dem.
Kejsarsnittsärrstejpningen är den andra.

Snyggt så det förslår.

image

Barnen ligger och vilar middag och föräldrarna turas om att sola och bada.

Semester är härligt!

Känselbortfall efter kejsarsnitt

Känselbortfall efter kejsarsnitt

Min resa med tillbakagången av känseln på magen efter kejsarsnittet

I juli, två månader efter kejsarsnittet, tog vi det här kortet. Jag ritade linjen där jag inte hade någon känsel efter kejsarsnittet. Det hade minskat drastiskt från hur det var precis i början, då var det ett stort område dryga decimtern över snittet som inte hade någon känsel.
image

Sedan blev det ytterligare bättre till tremånadersdagen.
image

Mellan den tredje och fjärde månaden gick jag ner nästan alla mina gravidkilon och magen drog ihop sig rejält. Nu insåg jag att känseln efter snittet hade två olika aspekter, dels ett känselbortfall (bläcklinjen) och dels ett område där jag hade känsel, men smärta vid beröring (orange markering).
image

Idag, fem månader och några dagar efter snittet, har jag vad jag kan känna, full känsel på magen. Däremot har jag fortfarande ett område som smärtar vid lätt beröring. Att stryka lätt med fingarna över det området är sjukt obehagligt och gör ont (så kallad taktil allodyni). Det verkar ju gå åt rätt håll med allt vad gäller läkningen, så jag antar att detta också kommer ordna sig med tiden.
image

Läs mer om kejsarsnitt:

11 råd för dig som ska kejsarsnittas

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt- tre månader till ett år

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt; fyra veckor till 3 månader

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första månaden

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första veckan

Gördel efter kejsarsnitt och förlossning

Självbehandla fastvuxet kejsarsnittsärr

Kejsarsnittsärr som gör ont

Kejsarsnittsärr 5 månader

Någon som är intresserad av ärrläkning? Jag vet att det är extremt olika beroende på hursant läkkött man har och hur skicklig kirurgen har varit. Men det här är min fem månader långa resa efter snittet.

Juni, en månad efter
image

Juli, två månader efter
image

Augusti saknar bild, ledsen…
September, fyra månader efter
image

Oktober, fem månader efter
image

Snyggt resultat, va?!
Det kommer ett inlägg om hur känselbortfallet har förändrats också.

En av de två vackraste sagorna började…

… för ett år sedan
image

…och kapitel två illustreras såhär. På dagen ett år efter det positiva testet.

image