Kategori: Magen

Magen

Graviditetsbilder -magbilder. Nörderier som började under första graviditeten och mest för vårt eget höga nöjes skull. Sedan kunde vi ju inte vara så mycket sämre under andra graviditeten.

Bättre än vigselring

image

Om någon till äventyrs hade fått för sig att semesterflörta med den här blekglåmiga kvinnan så finns det en varningsskylt i neon tydliga indikatorer på att hon inte direkt är ledig…
Vigselringen är en av dem.
Kejsarsnittsärrstejpningen är den andra.

Snyggt så det förslår.

image

Barnen ligger och vilar middag och föräldrarna turas om att sola och bada.

Semester är härligt!

Känselbortfall efter kejsarsnitt

Känselbortfall efter kejsarsnitt

Min resa med tillbakagången av känseln på magen efter kejsarsnittet

I juli, två månader efter kejsarsnittet, tog vi det här kortet. Jag ritade linjen där jag inte hade någon känsel efter kejsarsnittet. Det hade minskat drastiskt från hur det var precis i början, då var det ett stort område dryga decimtern över snittet som inte hade någon känsel.
image

Sedan blev det ytterligare bättre till tremånadersdagen.
image

Mellan den tredje och fjärde månaden gick jag ner nästan alla mina gravidkilon och magen drog ihop sig rejält. Nu insåg jag att känseln efter snittet hade två olika aspekter, dels ett känselbortfall (bläcklinjen) och dels ett område där jag hade känsel, men smärta vid beröring (orange markering).
image

Idag, fem månader och några dagar efter snittet, har jag vad jag kan känna, full känsel på magen. Däremot har jag fortfarande ett område som smärtar vid lätt beröring. Att stryka lätt med fingarna över det området är sjukt obehagligt och gör ont (så kallad taktil allodyni). Det verkar ju gå åt rätt håll med allt vad gäller läkningen, så jag antar att detta också kommer ordna sig med tiden.
image

Läs mer om kejsarsnitt:

11 råd för dig som ska kejsarsnittas

Gördel efter kejsarsnitt och förlossning

Självbehandla fastvuxet kejsarsnittsärr

Kejsarsnittsärr som gör ont

Kejsarsnittsärr 5 månader

Någon som är intresserad av ärrläkning? Jag vet att det är extremt olika beroende på hursant läkkött man har och hur skicklig kirurgen har varit. Men det här är min fem månader långa resa efter snittet.

Juni, en månad efter
image

Juli, två månader efter
image

Augusti saknar bild, ledsen…
September, fyra månader efter
image

Oktober, fem månader efter
image

Snyggt resultat, va?!
Det kommer ett inlägg om hur känselbortfallet har förändrats också.

Lyckan är en sällsam fågel

Titeln från en bok av Anna Gavalda får utgöra rubriken till det här blogginlägget. Det känns så idag. Lyckan är en sällsam fågel som just nu har byggt bo hos mig. Även titeln till en annan Gavalda-bok känns extra sann idag – Tillsammans är man mindre ensam.
Jag gick min och Wilfreds morgonpromand av i strålande sol och kunde konstatera att träden börjar få höstfärger på andra sidan Årstavikens skimrande vatten. Jag har en fantastisk man som jag nyligen fått sakna och jag har två uuuunderbara barn. Att få sakna är en fin sak, då känns kärleken lite extra när man slipper sakna längre. Nuförtiden saknar jag Joseph på så många fler sätt än tidigare. Fint att få sakna sin älskade för att han är just det, älskad. Men också för att han är barnens bästa pappa. Idag är en lycklig dag när hösten är vacker och jag är uppfylld av kärlek

Jag är också lycklig av det enkla och ytliga skälet att jag fick shoppa igår. Min garderob har varit en sorglig historia det senaste, kan jag känna. Två graviditeter relativt tätt med en amnings- och kroppsåterhämtningsperiod där emellan har inte gjort att jag köpt särskilt mycket nytt och fräscht. Gravidkläder och amningslinnen visserligen, men det kan knappast räknas.Igår köpte jag två t-shirtar, två par byxor, två koftor och en uppsättning nya träningskläder. Alltså, lyckan.

Jag hade också en bra känsla i – och för – kroppen när jag handlade igår. Faktiskt inga föraktkänslor inför min egen kropp, vilket var skönt. De brukar finnas där. Jag var ju utan barn och Wilfred var hemma med Daddy och flaska. Mina bröst växte i takt med att jag provade kläder. Magen har bristningar och lös hud som hänger. Det finns andra icke-barnafödande-relaterade saker jag inte brukar trivas med. Men igår var jag fokuserad på att hitta kläder jag trivs med, inte att klanka ner på mig själv. En väldigt bra sak.

Jag börjar för övrigt känna att jag kommer tillbaks till min egen kroppsform nu. Har inte vägt mig på länge, men sist var det 4 kg kvar tills före-vikten.
Jag är så otroligt glad över det och över nya träningskläderna, så här kommer lite bilder.

Nya tights och långärmad funktionströja. Här ska ju barnvagnstränas och Göteborgsvarvet-tränas genom alla slags väder!

image
Magen börjar ta sig. Inte precis som jag önskar ha den, men ändå. Jag är helt okej med den.

image

Och min nya äääälskade vindjacka inför vinterlöpingen! Alltså, heeeej favoritplagg!
image

Joggingdebut

image

Idag blir Wilfred 6 veckor gammal och jag fick göra min joggingdebut. Första gången sedan i november (tror jag att det var).
Jag tog mig runt en 5,3 km-runda på 31 minuter, inte helt illa för att både ha varit gravid och kejsarsnittad för 6 veckor sedan. Det kändes ingenting i vare sig mage eller bäckenbotten. Lite jobbigt för konditionen och lite jobbigt för knäna på slutet, men det kändes ändå mest bara bra.

Hurrahurrahurra!

(Läs hur jag förberett mig för joggingdebuten här, här och här).

Ärret fem veckor efter

image

Fem veckor efter snittet ser ärret ut så här. Några cm över troskanten, tråkigt nog. Jag tror annars att det har läkt bra och att det successivt kommer blekna. Lite missfärgningar sitter kvar i huden runt omkring och ett extra skrubbsår som jag fick när de drog bort förbandet.
Men allt blir nog bättre med tiden.

Det här är vad jag har att jobba med.

image

Idag har jag gått ner precis 10 kg av graviditetens 15 kilo viktuppgång. Det är två veckor efter hur det var efter graviditeten med Wollmar.
Nästa vecka tänker jag börja träna ”på riktigt”, så pass det går under sommaren. Vårt vanliga gym är sommarstängt och jag tror inte jag hinner iväg till Eriksdalsbadet för att gymma mellan amningarna, även om jag ser till att det finns pumpat på flaska.
Men ökad hemmaträning, kanske utegym med Wilfred i vagnen och så försiktig jogging. Det är planen.

Någon annan föräldraledig här i Stockholm som vill haka på? Jag kan erbjuda sjukgymnastexpertis och träningspepp i utbyte mot sällskap och ev. bebispassning vid lite intervallträning vid Årstaviken. Vad sägs?

En månad efter kejsarsnittet

Idag är det exakt en månad sedan kejsarsnittet, och såklart Wilfreds födelsedag.

Det är så konstigt det här med tid.
Det är en månad sedan början på det nya livet (början på allt). De har ju gått ruskigt fort sedan dess. Det känns ju som igår.
Men samtidigt, den här månaden är en hel livstid.

Intrycken som präglas in i ens minne och sinne under en sån här period blir liksom extra starka. Man lever livet så intensivt.
Allt man gör för första gången med sitt nya barn. Att få presentera sitt livs nya kärlek för familj och vänner. Att försöka förstå hur den där lilla människan kan ha varit bebisen i min mage. Att så intensivt längta efter att få lära känna den lilla personen mer.
En mycket speciell, och dyrbar, tid i livet.

Det har gått en månad sedan kejsarsnittet. I såret (ärret) har jag absolut inga smärtor kvar. Jag har läst som kvinnor som haft ont i magen av rörelser som involverar magmusklerna i flera månader efteråt. Så är det absolut inte för mig. Jag kan kasta mig upp hur sängen precis hur som helst, och muskelmässigt känns ingenting.

Jag har däremot kvar det onda som sitter högre upp i magen, det som jag fått förklarat för mig beror på blodutgjutningar efter operationen som nu ligger kvar som hårda koagel. Det kan ta månader för kroppen att ordna upp dessa. De gör ont, men mest vid beröring. Och de påverkar magens återgång. Efter förlossningen med Wollmar blev magen sådär jättedegig av all lös hud, och så småningom stramade allt upp sig och återgick nästan till det vanliga. Efter kejsarsnittet gick aldrig magen igenom den där degiga fasen, utan den har varit hård kring blodutgjutningarna hela tiden. Visst, den blir lite mindre för varje dag, men de där hårda, svullna partierna finns fortfarande kvar.

Ärret är jättefint, om man ser det som ett ärr. Jag menar, för att vara ett lyte, liksom. Det har läkt fint, är platt och har redan bleknat en hel del. Men såklart, i den bästa av världar hade jag sluppit både det och ärren efter sfinkterrupturen. Läs mellan raderna: Någonstans såhär en månad efter vårt andra barns födelse är jag ändå något bitter att varje graviditet måste förstöra något i min kropp.

I bitterheten över detta – och besvikelsen över att magen inte går tillbaks lika fort som tidigare – så finner jag mig nu i ett tillstånd där jag mår fysiskt väldigt bra, men är till och från rätt kroppsdeppig. Jag har precis kunnat börja klämma in mig i mina vanliga byxor, men då klämmer det så mycket på ärret att det faktiskt börjar smärta. Jag känner mig enormt ful och tjock till och från, och står ofta och jämför mig med andra, snygga, mammor i parken och känner mest för att gå hem och dra nåt gammalt över mig. Jag kan inte riktigt leva med känslan med att ”alla andra” kan gå runt med välsittande, fina sommarkläder samtidigt som jag lever i någonslags kroppslimbo där jag vägrar köpa en massa nya kläder för en kroppsform som jag vägrar erkänna som min, fast jag samtidigt bara vill gråta för att de kläder jag har inte passar.

Jaja. Men om vi ska sammanfatta. En månad efter kejsarsnittet så känns det inte alls att jag ens gått igenom en bukoperation, egentligen. Men att jag har varit gravid verkar kroppen ha svårt att släppa.

Det här med den postgravida kroppen

I den omgivning och bekantskapskrets jag finns är det mycket accepterat att ha en postgravid kropp så som en postgravid kropp faktiskt ser ut. Jag har aldrig upplevt att det funnits något yttre krav på mig att snabbast möjligt få kroppen återställd och normaliserad igen.

Snarare är det mycket prat om att vara stolt över mammakroppen, bära bristningar och degighet med ärofylld känsla och att man ska vara så fylld av tacksamhet över de små liven man har burit inom sig att allt kroppsmissnöje bleknar i jämförelse.

Jag ska säga som det är.
Jag känner inte så.

På riktigt, jag lider varje morgon när jag inser att jag inte har något att ta på mig idag igen. Jag känner redan någonslags avsmak för kejsarsnittsärret och har en förtvivlad känsla av att de skurit för högt upp och att ärret aldrig kommer hamna under bikinilinjen såsom det är tänkt.
Jag vill så oändligt gärna att magen ska dra ihop sig och åtminstone bli så pass liten att jag kan få på mig mina vanliga jeans, även om det hänger lite över byxlinningen.

Magen har fått sig en stukning av kejsarsnittet, märker jag nu. Där jag fortfarande ha rejält ont är inte alls i snittområdet, utan mycket högre upp. Där hade jag stora blåmärken veckan efter operationen, och jag märker att jag fortfarande har kvar hårda blodutgjutningar under huden, en av dem stor som en tennisboll. När Wollmar råkar sätta en armbåge eller ett knä där får jag verkligen bita mig hårt för att inte skrika.

Jag har en historia av ätstörningar, och jag kan lugna er: Jag har en god uppfattning om vad som inom någotslags normalspann för kroppsförhållningssätt, ändå, och jag är helt klart safe. Men jag kan nog aldrig komma ifrån att min självbild är mycket starkt förankrad i min normala kroppsform. Jag VILL se ut som jag brukar, annars mår jag dåligt. Jag skulle aldrig drömma om att göra något drastiskt åt känslan jag har för postpreggokroppen, var inte oroliga.

Jag vet också när det egna kravet på träning går över styr, och där är jag inte heller. Mitt post-kejsarsnitts-träningsintresse är dels sjukgymnastiskt nörderi och dels grundat på sund träningsglädje.

Men ändå. Förra gången gick återhämtningen snabbare, har jag en känsla av. Magen blev mjuk och degig snabbt och sedan liten nog att komma in i mina vanliga byxor inom tre veckor. Nu är förtfarande snittområdet hårt och svullet, och även blodutgjutningrna högre upp gör att magen känns hård och stor.
Jag är, kanske orimligt, besviken över att det tar längre tid den här gången. Det är andra graviditeten och de har skurit upp magen på mig, för guds skull. Klart jag fattar att det blir annorlunda. Men känslan, känslan kan jag inte bli kvitt.

Idag fick jag gå och köpa två par nya byxor i en storlek som passar just nu.HELT FRUKTANSVÄRT. En klädstorlek som jag skäms över att överhuvudtaget någonsin bära, byxor som jag knappt tycker är snygga till ett pris som kändes som ett hån, för något jag egentligen verkligen helst hade sluppit köpa. Jag har aldrig någonsin haft en så tråkig och bitter köpupplevelse.

Jag är inte stolt över dethär såklart. Hade gärna suttit här och smekt ömt över magen med bristningar och blånader och allt, och känt mig stolt över kroppen och vad den åstadkommit. För med all logik som finns, så är det egentligen ett mirakel som enbart ska firas.
Men just nu sitter jag här, klädd i de här nya fula byxorna och vill bara gråta.

10 dagar efter kejsarsnitt

… okej, 11 dagar för att vara exakt. Men 10 dagar låter slagfärdigare på något sätt.

Oavsett. Såhär är kroppsstatusen nu.

Smärta
Jag äter inga tabletter längre. Det gör fortfarande ont, men är mer som värk än regelrätt smärta. Ibland gör jag oförsiktiga rörelser och då skär det till, men det går över rätt snabbt.

Såret
Ärret ser fint ut och verkar läka bra. Jag drog loss tejpen idag och då följde det med lite gult, stelt guck. Var? Det verkar i alla fall inte inflammerat. Över ärret och kanske 5 centimeter nedanför och ovanför har jag nedsatt hudkänsel, det känns liksom som en tandläkarbedövning där hela tiden. Och samtidigt är jag jätteöm för tryck på det området. Jag hoppas känseln kommer tillbaks successivt, och att känselbortfallet inte tyder på någon större nerv som är avskuren.

Magen
Jag har gått ner lite mer än hälften av viktuppgången och det känns som att magen blir mindre för varje dag. Det går knappt att ha gravidbyxor längre, för mudden bara glider ner och lägger sig som en korv och trycker på ärret och det gör ont. Samtidigt kommer jag inte in  i mina vanliga byxor. Det är något av ett problem som jag hoppas löser sig snabbt. Jag har ingen lust att köpa nya kläder för en kort mellantjock period i livet.

Mag-tarmsystemet
Jag är fortfarande förstoppad, trots att det börjar bli rätt länge sen operationen och även sista morfindosen. Det är rätt jobbigt!

Amningen
Det känns som att det rullar på som det ska. Jag tycker det känns som att jag har lika mycket mjölk som med Wollmar. Samtidigt så är Wilfred så himla mycket mindre än vad Wollmar var som nyföding. Wilfred vägde 3290 och Wollmar 3960. Wollmar gick också upp ett halvt kilo på sina första två veckor. Jag skulle inte tro att Wilfred kommer göra samma grej. Beror det på mig eller honom? Svårt att veta. Imorgon får vi hembesök av BVC, hoppas sköterskan har med sig en sån där hembesöksvåg. Vi har bytt BVC, så vi känner inte till deras rutiner riktigt.

Ork och trötthet
Jag tycker att jag känner mig pigg och energisk. Inte alls behov av någon lång konvalecens.

Humör och hormoner
Jag mår bra! Jag hade en period under Wollmars nyfödingstid då jag grät för allt, både ledsna och fina saker. Jag tror det var någonslags korsning mellan baby blues och en kort förlossningsdepression/chock efter sfinkterrupturen. Jag var lite rädd att det skulle bli någon sådan reaktion nu med, mest för att det hade blivit så knasigt att brista i gråt för ingenting och titt som tätt, framför Wollmar. Men jag känner att humöret är stabilt, även om jag fäller någon lyckotår varje kväll.

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!