Kategori: Läsarberättelser

Läsarberättelser

Under kategorin hittar du mini-intervjuer med läsare och läsarberättelser om olika saker som rör kvinnohälsa, förlossningar och föräldraskap. Har du en historia att berätta finns kanske möjlighet för dig att bidra med den här! Skicka iväg en kommentar och berätta, så hör vi kanske av oss!

Läsarberättelse om partners psykiska ohälsa

”Min man är sjuk i huvudet”

Vi var en helt vanlig familj med en son på ett och ett halvt. Jag, gravid med vårt andra barn.

Min man är sjuk. Sjuk i huvudet. Så sa jag faktiskt till min chef på det nya jobbet, då jag satt gråtandes på hans kontor och precis hade fått ett samtal av min mamma som ber mig komma hem så snabbt jag kan.

Partner med psykoser

Min man får psykoser och vaknar på nätterna av ångest. Jag är trött och varje dag när jag kör hem från jobbet så gråter jag. Fasar för att möta min man. Är rädd att han är ännu sämre sen morgonen. Vi hamnar på psykakuten. Där sitter vi i väntrummet, jag med min stora mage och min man som bara stirrar ner i golvet. Min man skrivs in. De ska ge honom elchocker. Jag åker därifrån med en jätteklump i mitt bröst, vad har jag gjort? Jag känner mig som världens svikare, som den sämsta frun någonsin. Undrar när jag får träffa honom igen. Undrar vad för mediciner han ska få, vilka biverkningar de kommer ge. Undrar vad vår son ska känna när pappa inte är hemma längre. Undrar vem som ska vara mitt stöd vid den kommande förlossningen. Hemma gråter jag, men känner mig ändå lättad på nåt vis.

Min svärmor kommer på besök, hon kan inte förstå att hennes son är så sjuk. Efter några dagar besöker vi min man, vi möts i ett besöksrum. När han kommer in i sina sjukhuskläder ser han för bedrövlig ut. Han är blek och tittar ner i golvet. Vi pratar lite granna och under den timman vi är där tittar han inte ens på vår son. Det gör så ont i mig.

Sent i graviditeten

Veckorna går, jag är gravid i v 36 och är hos barnmorskan. Hon mäter magen och den växer som den ska men bebisen ligger på tvären. Hon ringer genast och bokar en tid till mig för ett vändningsförsök till veckan därpå. Min storasyster tar semester för att följa med som mitt stöd under vändningsförsöket. Det ska ske på samma sjukhus som min man är inskriven på så vi hämtar upp honom eftersom han också vill vara med.

Vändningsförsök

Jag skrivs in och det tas ett ctg som visar sig vara normalt. Jag får bricanyl intravenöst och vändnigen görs. Det gör ont och jag mår dåligt. Läkaren sa att bebisen vände sig rätt men jag skulle ligga kvar ett litet tag så att de kunde sätta ctg igen. De hissade ner huvudändan på sängen igen och det svartnar för mina ögon och jag ser blixtar. Jag blir alldeles yr och får svårt att andas. Jag ber dem hissa upp mitt huvud igen, men de kan inte få på ctg bandet då så jag får ligga kvar. Det är alldeles svart för mina ögon, men hör dem prata runtom mig. De pratar upprört. De hittar inga hjärtljud. De sa att de måste ta ut den. Att de hade larmat och att de skulle iväg med mig på en gång. Jag hör min syster fråga om hon och min man får följa med. Men det får de inte. Då grät jag. Jag oroande mig så för min man, trodde inte att han skulle klara mer nu när han är så sjuk.

Akutsnitt

Själv kändes det som om jag skulle dö. Och de få metrarna de rullade mig till operationsrummet upprepade jag bara ”åh gud, åh gud” om och om igen, medan tårarna rann. En mansröst bad mig öppna munnen för att svälja något som skulle smaka bittert. Jag fick hjälpa dem att flytta över mig till operationsbordet. De drog ner mina byxor och trosor, och jag minns att jag hann tänka att det var lite pinsamt samtidigt som jag tänkte att de har ju sett det här förr. De tvättade min mage och det kändes kallt. Sedan minns jag inget mer.

Jag sövdes.

När jag vaknade upp var det ljust i rummet och det kom in en sköterska. Jag frågade hur det gått. Jag visste nog innerst inne att han levde ändå. Hon sa att bebisen är med pappan i rummet intill. Sedan kommer kom min man in med vår son och även min syster. Jag fick min son bredvid mig på sängen, han var så liten och söt. Jag minns att min man grät och att min syster såg glad och lycklig ut. Hon tog en bild på oss tre. Min syster sa hejdå och åkte för att ta hand om vår andra son. Jag flyttades till BB och min man fick vara med oss där några timmar tills en sköterska kom och hämtade ner honom till hans avdelning.

Efter snittet

Jag hade väldigt ont efter kejsarsnittet och fick en morfintablett. Barnmorskan som var med på vändningsförsöket kom upp till rummet innan hon gick av sitt pass. Hon sa att de inte visste varför bebisens hjärtljud inte gick upp efter vändningen. Han intuberades några gånger och återhämtade sig ganska snabbt och fick sina 10or på apgar efter några minuter. Det var ett urakut kejsarsnitt och väldigt få vändningsförsök slutar på detta viset. De hade själva inte varit med om det förut men hört om andra.

Länge på BB

Jag stannade på BB längre än planerat för att min man skulle få en chans att träffa sitt barn. Men jag avskydde att vara där. Min man var så jobbig. Han var oerhört kärleksfull, men jag skämdes för saker han sa och gjorde. Jag och bebisen skrevs ut efter 4 nätter. Min man ville också bli utskriven från sin avdelning, och jag skämdes när jag sa till hans läkare att jag inte ville att min man skulle följa med mig hem. Att jag inte orkade ta hand om honom också. Jag grät. Jag ville bara att min man skulle bli som vanligt igen.

Fick hjälp hemma

De två första veckorna hemma fick jag hjälp av min andra syster och min svägerska för att ta hand om vårt andra barn och hjälpa mig i vardagen. Jag hade ont i såret och orkade inte gå så långt eller bära så mycket.

Maken kom hem men som ett tomt skal?

Min man kom hem till slut. Han mådde bättre. Men hela sommaren gick och jag kunde inte ha ett normalt samtal med honom. Jag visste inte hur mycket han skulle orka med eller om något jag sa skulle få honom att må sämre igen. Jag vågade inte lämna barnen med honom, jag litade inte på att han skulle klara av dem. Att ens trygga famn här i livet försvann. Det var som att leva med ett tomt skal. Ett tyst skal som satt mittemot mig och åt middag, som inte såg mig men log emot mig ibland. Jag blev arg på honom också. Förbannad över hans ältande. Att han inte förstod. Arg på honom för att han inte blev frisk. Känslan när han försvann in i sig själv gjorde mig alldeles kall. Och den lilla lycka jag kände när jag såg han komma tillbaka till mig igen. Rädslan för att nästa morgon han vaknade måste jag titta in i hans tomma skal igen. Hjälplösheten över att inte veta vad det är för fel på honom.

En gång sa jag att han var dum i huvudet. Jag ångrade det i samma sekund som det slank ur min mun. Jag visste ju att han var sjuk. Han kunde inte hjälpa att han var som han var.

Ingen bebisbubbla

Det känns som om jag måste vara tacksam över att vår son lever och mår bra, det är jag ju såklart men jag kan inte tillåta mig själv att känna att det var jävligt jobbigt då han föddes och min man var så sjuk. Jag har inte haft någon att dela mina känslor med. Min man minns inget från dagen då vår son föddes. Det är en stor sorg för oss båda. Någon lycklig bebisbubbla fanns inte.

Egen samtalskontakt

Några månader efter kejsarnittet fick jag träffa en psykolog. Det var en sån lättnad att äntligen få prata med någon. Kunna säga precis hur jag känner och hur jag mår. Berätta om alla mina tvivel och sånt jag oroar mig för. Få vräka ur mig all ilska jag samlat på mig. Mest handlade samtalen om min man och hur vi skulle gå vidare. Sekundärt handlade det om själva kejsarnittet, som skapat en dödsångest hos mig. Denna skulle följa mig långt senare och ge mig panikångestattacker.

Jag var ständigt orolig för att min man skulle bli dålig igen. Trots att min man faktiskt mått bra en längre tid nu. Jag var alltid på min vakt och minsta förändring i min mans ansikte eller något konstigt han sa kunde få mig att tro att han skulle bli sjuk igen.

Ett tredje barn!

Tiden gick, vi flyttade till ett hus närmare min familj. Hjälpen vi fått av dem var oumbärlig. Jag ville vara nära dem ifall något händer igen.

Tre år senare blir jag gravid igen. Min oro kom tillbaka. Rädd att min man ska bli sjuk igen, rädd för att barnet inte ska vända sig. Förlossningen närmar sig, jag mår bra, min man mår bra. Barnet ligger i tvärläge. Jag säger att jag vägrar vändningsförsök och förklarar varför. Får full förståelse av min barnmorska. Till slut vänder sig mitt barn på egen hand. Vi får en snabb, smärtsam men fin förlossning. Det var en sån lycka att få vara helt närvarande, med min man som det bästa stöd vid min sida.

Tiden läker inte alla sår?

Jag träffade en psykolog igen, för att kunna lägga min mans sjuktid bakom mig. Han som gått vidare för länge sen. Jag behövde bara bestämma mig för att lämna min oro för nu var min man frisk, det var bara jag som inte förstått det.

Det har snart gått fem år sedan min man blev sjuk. Han var riktigt dålig i tre månader, tog mediciner i ytterligare tre månader. Han blev hela tiden bättre och bättre. Men det tog ändå flera år för mig att inse att han faktiskt blev bättre och till slut helt frisk. Han har inte fått några återfall men också lärt sig att leva sitt liv annorlunda.

Det som hjälpt mig

Det som hjälpt mig, förutom kontakt med psykolog har varit att då och då ta en titt i backspegeln. Då har jag sett att vår tillvaro förändrats. Det har hela tiden blivit lite lättare och min man blivit friskare.

Vi har valt att öppet prata om hans sjukdomstid då psykisk ohälsa fortfarande inte är accepterat i vårt samhälle, men ändock den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Jag hade önskat att jag inte behövt att skämmas där och då för min man bara för att han var sjuk.

/For better or for worse. In sickness and in health…

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

 

En läsare sker för ett tag sedan och ville berätta sin historia om ångest vid amning. Det här är ett repostat inlägg från 2016. Genom en läsare blev jag uppmärksammand på ett amningsfenomensom kallas D-Mer och som jag fritt översatte till ”dysforisk utrivningsreflex” och skrev ett faktainlägg om. Imorgon kommer detta inlägg repostas. Som försmak kommer denna läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex!

Du har erfarenhet av en ovanlig amningskomplikation, berätta!

Ja! Jag drabbades av Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det betyder att man drabbas av någon slags negativ känsla vid amning. Ångest, olust eller nedstämdhet dyker upp någon gång under amningen. Det är olika starkt och olika länge för olika kvinnor.  Under min första månad med amning tyckte jag att jag kände ångest då och då och försökte förstå varför, att amma gick ju väldigt bra. Googlade ”amning + ångest” och hittade pyttelite information om något som kallades D-MER men förstod på det lilla att det måste vara det jag upplever.

Berätta mer, kunde känslorna variera i styrka och/eller i uttryck? Hade du något annat symtom?

Jag fick en intensiv känsla av ångest, en slags meningslöshet, i max 10 sekunder ganska tidigt i amningen. Efter sekundrarna var känslan puts väck och jag kunde inte ens försöka framkalla eller känna något liknande. Känslan var oerhört stark, även om den var kort.

Fick du något stöd eller någon hjälp från BVC?

Nej, vår BVC-sköterska hade aldrig hört talas om det och det kändes som att hon lyssnade på mig för att vara snäll. Det var en bidragande faktor till att vi bytte BVC tillslut, jag kände mig inte riktigt sedd och lyssnad på.

Påverkade besvären dig något utöver själva amningsstunderna?

Nej, inte alls. Jag hade egentligen inga andra besvär med min amningen i början.

Fortsatte du amma så länge som du tänker att du hade velat?

Jag ammar fortfarande! Mitt barn är snart tre månader. Men har inte längre någon känsla av ångest. Det försvann efter kanske en och en halv månad för mig.

Har du några råd eller tips för den som upplever samma sak?

Det jag upplevde var inte ”jättestort” men jag tyckte att det var otroligt skönt att förstå vad det handlade om. Att förstå att det är något fysiskt snarare än psykiskt gjorde att det gick att hantera lättare för mig. Så kolla upp, är mitt råd! Eller prata med din barnmorska eller BVC för mer information. Och fortsätt amma (om du kan), med stor sannolikhet försvinner det då.

Tack Amanda för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om endometrios

Läsarberättelse om endometrios

Dagens läsarberättelse kommer från Sara som är 31 år och som till vardags jobbar som frisör.

Du lider av endometrios. Vill du berätta om hur det yttrar sig för dig?

I mitt fall har symtomen gått i perioder och varierat kraftigt från år till år. De symtom som varit mest påtagliga för mig är infektionskänslighet, kraftig trötthet och att jag lätt faller in i depression. Därtill har jag haft kraftiga buksmärtor i samband med ägglossning, vilket alltid har skett väldigt oregelbundet och numera kanske 1-2 ggr/år. Jag tål inte heller NSAID och har inte blivit hjälpt av ex alvedon under de jobbigare smärtperioderna. Sammantaget påverkas mitt liv i nuläget mest av den nedsatta orken och den ökade infektionskänsligheten då dessa symtom gör att jag får välja bort eller inte kan utföra aktiviteter i den utsträckning jag önskar.

Hur var resan till att få en diagnos?

Det blev många läkarbesök och diverse undersökningar av magen som inte visade något. Till sist ställde jag själv diagnosen i samråd med min husläkare. Det tog mig sammanlagt 5 år från att jag sökte första gången.

Finns det något som du själv eller vården kan göra för att lindra dina besvär?

Det som erbjuds från vården (förutom smärtstillande) är hormonella preventivmedel, men på grund av tidigare negativa erfarenheter vågar jag inte testa igen. Som egenvård försöker jag leva hälsosamt och undvika onödiga påfrestningar på immunförsvaret, så gott det går. Bland annat undviker jag mat som triggar östrogenproduktionen i onödan (ex sojaprodukter) och försöker äta nyttig mat och sova ordentligt.

Har du erfarenhet av ett bra möte med vården som betytt mycket för dig?

När min nuvarande husläkare lyssnade på min upplevelse av besvären och inte ifrågasatte min tolkning. Hon förstod direkt att jag led av endometrios, rekommenderade lämliga utredningar samt skrev ut smärtstillande medicin (citodon).

Har du erfarenhet av ett mindre bra möte med vården som försvårat för dig?

Alla läkare som ej lyssnat på min symtombeskrivning utan avfärdat mig med att diagnostisera mig med IBS, trots att det inte ens överensstämt symtommässigt.

Har du några tips eller råd du vill dela med dig av till någon annan som lider av liknande besvär som du?

Hitta en husläkare som lyssnar på dig. Jämför inte dina symtom eller ditt lidande med hur andra har det. Om ditt liv påverkas negativt bör du söka hjälp. Även om alla symtom inte går att bota eller lindra kan man till exempel få remiss för smärthantering eller intyg till försäkringskassa om man är sjukskriven ofta pga smärta.

Tack Sara för din berättelse!

Vill du läsa mer om endometrios? Sara tipsade även om läsning här och här.

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

 

Ett år efter förlossningen

Ett år efter förlossningen

Nu ber jag om en tjänst, helt fräckt. Jag och Hejhej-Louise har ett gemensamt projekt som vi snaaaaaaart ska berätta mer om, vi lovar. Men till detta projekt vill vi ha er hjälp! Jag ber er alltså om era berättelser, era ord. Som vi kan få använda, fast utan ditt namn. Vi kommer inte kunna tacka er på annat sätt än att lova er vår eviga tacksamhet. Vi håller på med ett bokmanus, och era berättelser kan alltså dels komma att påverka innehållet och dels kanske vi använder någon av dem som citat i boken.

Det vi vill ha är korta berättelser om hur du liksom mådde/landade/kände/upplevde när 12 månader gått efter en graviditet (som slutat med födelse av ett barn).

  • Hur mådde du 12 månader efter graviditeteten? (Du väljer själv om du vill berätta om din första eller femte…)
  • Vad hade varit tuffast?
  • Hade det löst sig med allt?
  • I vilket läge befann dig du, din partner och er relation?
  • Fanns det några vändpunkter när saker blev bättre?
  • Vad var viktigt för dig under det där första året?

Bjuder på en bild på mig och Wollmar när han var runt året. 

Vi undrar också:

  • Finns det saker om kroppen som du hade önskat att du fått veta innan eller strax efter att du fått barn?
  • Vilken information har du saknat?
  • Vilken information har varit dig till stor hjälp/tröst?

Ni får gärna kommentera med hela alltihopet här, eller bara säga ”hejsansvejsan jag vill hellre mejla min berättelse än att skriva den i ett öppet kommentarsfält”, så hör jag eller Louise av oss till dig med en lämplig mejladress!

Tusen tack för hjälpen! <3

 

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.

Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid? 

På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom 4 st ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.

När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta! 

Redan 3 ½ timme efter att jag testade positivt (v4+1) hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.

Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.

Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.

Vad fick du för hjälp under graviditetens gång? 

Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.

Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.

Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.

Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!

Vad saknade du i hjälpen du fick? 

Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.

Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.

Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en gynekologen på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.

Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.

Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?

Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.

Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.

Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.

Har du något råd till andra som är i din situation? 

Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!

Stort tack Angelica för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Dagens läsarberättelse kommer från en läsare som kontaktade oss efter serien om förlossningsrädsla och frågade om hennes historia kunde bidra. Det kan den ju absolut! Läs själva så får ni se!

Mitt namn är Anna och jag är/har varit mycket förlossningsrädd.

För 3 månader sedan föddes vår lilla dotter Emma, allt gick bra och detta är min berättelse om vägen dit.

Att föda barn har nog varit något jag varit rädd för ganska länge. Det kan ha börjat redan i tonåren då man inte var så insatt i det, mer än det man läste i biologin i skolan. Min största rädsla har varit smärtan. Inte för att man vet vad det är för smärta som kommer, men man har hört så mycket kring smärtsamma värkar och bristningar och skador m.m.

Redan under graviditeten gjorde jag saker för att dels finna trygghet i mig själv men även saker som jag läst som kanske skulle göra förlossningen enklare. Det jag nu nämner är inget som är vetenskapligt bevisat på något sätt, men det hjälpte mig mycket på vägen i mina förberedelser, både fysiskt och mentalt. Det var till exempel så att jag tränade långt in i graviditeten, både tuffare träningspass och lugnare pass som MammaMage (mycket knipövningar!). Jag hade läst att förlossningen var att jämföra med ett maratonlopp! Även mindre förberedelser hjälpte. Jag smörjde magen med olja morgon och kväll (inte fått några bristningar på magen efter graviditeten), smörjde mellangården från ca vecka 34 eller 35 med en speciell olja (fick nästan inga bristningar vid förlossningen). Allt för att jag själv skulle känna mig så trygg i mig själv som möjligt och veta att jag gjort allt jag kunnat för att få det så bra som möjligt. I slutet av graviditeten var jag riktigt trött på att vara gravid, Emma föddes 3 dagar före Bf.

Du blev gravid, var det också något som oroade dig?

Såklart har denna oro funnits sedan beskedet om graviditeten kom. I början kändes allt så långt bort så oron var inte så stark just då, men den kom smygande mer och mer ju längre tiden gick. När jag blev gravid så började jag googla mycket, dels kring det som just då hände i kroppen och med bebisen, men också kring det som komma skulle. Jag tog upp min oro med min första barnmorska. Vid det tillfället kände jag att min oro inte togs helt på allvar. Just då var jag också helt inställd på att jag skulle ”kräva” kejsarsnitt, något annat alternativ fanns inte. Eftersom jag inte fick förklarat riktigt bra för mig vilka alternativ som fanns och vilka vägar som var möjliga så valde jag att byta barnmorska. Jag bytte helt vårdcentral, och gick till en privat MVC istället. Bytet skedde efter ungefär 3 månaders tid av graviditeten.

Hur kom det sig att du sökte hjälp? Hur initierades detta?

På den nya MVC och hos den nya barnmorskan upplevde jag ett mer positivt bemötande. Inte för att hon lovade kejsarsnitt, men jag upplevde att hon var mer pedagogisk i sina förklaringar samt i den information hon gav. Hon var mer tydlig och jag kände mig mer trygg.

Hon skrev dessutom en remiss till Auroramottagnigen på Näl i ett tidigt skede. Det upplevdes som väldigt bra.

Berätta om den hjälp du fick! Vad betydde mest? Fanns det något som inte fungerade så bra?

En oro som fanns var att bebisen skulle vara stor, då jag själv är liten och nätt. Flera extra ultraljud beställdes samt att MVC gjorde viktskattning vid några tillfällen.

Aurora besöktes två gånger och det var väldigt bra att komma till förlossningsavdelningen och BB på studiebesök samt det samtal jag hade med aurorabarnmorskan. Jag fick se ett förlossningsrum med säng, panel med lustgas, WC och dusch, att det fanns anläggning för musik m.m. Vi gick igenom allt väldigt noggrant. Samtalet med aurorabarnmorskan var också mycket givande och hjälpande då vi gick igenom mina största rädslor och hur vi kunde behandla dem. Rädslor som jag hade var exempelvis att vi inte skulle få plats på det sjukhus vi ville föda på, smärtan i krystskedet, olika smärtlindringsmetoder, barnets storlek samt vad en förlossning innebär i stort. Som barnmorska kan man inte sitta och lova att det blir si och så i en förlossning eftersom alla förlossningar är olika och unika, men vi försökte hitta lösningar och vägar att behandla det som jag såg som rädslor och problem.

Jag och min sambo gick också kurser så som ”Föda utan rädsla”, inspirationsföreläsning om förlossningen på Näl samt föräldrautbildning. Kursen ”Föda utan rädsla” rekommenderar jag verkligen alla att gå, oavsett om man är mer eller mindre rädd. Den kursen hjälpte även min sambo väldigt mycket. Det inte är lätt att stå vid sidan och kanske inte veta VAD man ska göra och HUR man ska göra när den man älskar är så rädd. Vi fick båda bra verktyg och hjälp hur vi skulle hantera olika situationer. Kursen stärkte också vårt samarbete. Han visste vad jag ville och hur han skulle hantera situationen när jag ”skulle gå in i min förlossningsbubbla”.

Jag skrev också ett förlossningsbrev, ett mycket utförligt sådant.

Jag googlade upp en mall på nätet, som jag följde och skrev ner olika rädslor och hur jag ville att saker och ting skulle fungera. Såklart var det så även här att barnmorskorna inte kan lova att följa det till punkt och pricka eftersom deras kompentens, erfarenhet och vård är viktigare, men de följde mina önskemål väldigt bra faktiskt. Något jag starkt tryckte på i förlossningsbrevet var ett långsamt framfödande och mottryck i mellangården i krystfasen. Förberedelser och tankar kring detta gjorde att jag fick väldigt lite skador och nästan inga bristningar alls.

Kunde du landa i att du kände dig trygg innan förlossningen?

Jag landade i det så gott som det gick, oron fanns där in i det sista och jag tog med min sambos hjälp verkligen steg för steg i det hela. Vi hade bestämt att stanna hemma så länge det var möjligt eftersom hemmets är den tryggaste platsen – detta val visade sig vara mycket bra!

Hur gick själva förlossningen? Besannades din rädsla på något sätt? Vad var bra? Vad var mindre bra?

Det var en rätt lång vattenavgång så vi stannade hemma så länge som vi kunde, och min sambo sa att det var när vi kom till sjukhuset som jag på riktigt började spänna mig. Väl på Näl så kom vi in på ett förlossningsrum direkt. Vi installerade oss, satte igång den musiklista vi hade med oss samtidigt som värkarna kom och gick. När jag kom in var klockan ca 17.00 och då var jag öppen 4 cm. Värkarna blev olidliga till slut och jag fick en ryggmärgsbedövning. Den gjorde underverk, under en tid kände jag inget alls! Såg på displayen när jag hade en värk, men kände inget. Bedövningen var både negativ och positiv, för redan kl. 21.00 var jag öppen 10 cm, men det dröjde ända tills 05.12 tills hon kom. Anledningen var att jag inte kände något och inte visste när och hur jag skulle trycka riktigt.

Varje moment på förlossningen gjorde mig rädd, då jag inte visste vad det innebar.

Att få ryggmärgsbedövningen, kateter för att kissa, nål i handen, klippet som gjordes, pudendusblockaden m.m. Allt gjorde mig nervös så barnmorskorna och förlossningsläkaren fick förklara allt väldigt tydligt för mig, vilket de var superduktiga på att göra.

Förlossningsförloppet tog lång tid, lite för lång tid eftersom de var så försiktiga. Båda jag och bebis (och min sambo) var väldigt trötta så förlossningen slutade med ett klipp och sugklocka. Klippet oroade mig mycket när barnmorskorna pratade med mig om det, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. I efterhand så kändes det bättre för mig att de gjorde så än att jag skulle brista naturligt.

Klippet kändes inte, sugklockan lossnade typ vid ”draget” och två barnmorskor hängde på min mage vid sista krystfasen. På rummet vid det tillfället var det 10 personer, varav 3 barnläkare, men jag registrerade inte riktigt detta. Emma andades inte när hon kom ut så de sprang iväg med henne till annat rum för att få igång andningen och min sambo följde efter. Sedan kom han tillbaka med det underbaraste! Då kom tårarna och glädjen på riktigt! Allt var värt det, varenda grej vi gått igenom!

Fick du någon uppföljning efteråt, gällande förlossningsupplevelsen och rädslorna?

Inte mer än hos MVC, väldigt kort dock. Inget från aurora, tyvärr. Hade velat berömma dem för den hjälp de gett mig och berömma personalen på Näl för deras kompetens och tålmodighet.

Hur är ”eftersmaken”? Hur känner du inför förlossningar idag? Skulle du vilja göra om det?

Vi får se vad framtiden utvisar, just nu njuter vi bara av vår lilla Emma.

Annas tips:

  • Våga berätta att du är rädd!
  • ”Föda utan rädsla” -kursen och boken. Detta rekommenderar jag verkligen!
  • Våga byta barnmorska om det inte känns helt rätt. Du måste känna sig trygg i situationen och med det som händer i din kropp.
  • Skriv ett förlossningsbrev eller skriv ner några punkter i alla fall om vad som är viktigt, då du kanske inte kommer kunna komma ihåg att kommunicera det när du väl befinner dig i förlossningen.
  • Musik på rummet, lugnande musik som du tycker om. På Näl kan man koppla sin mobil med musiklista (fråga mig inte hur, min sambo kontrollerade detta noggrant på auroramötet).
  • Läs information på 1177, undvik sidor som Familjeliv.se!

Tusen tack Anna för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Veronicas historia

Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.

Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!

Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en ”rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…

När märkte du först att det var något som inte stämde?

Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha samlag eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och ”acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha samlag utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.

Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?

Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet?  Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick ”för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en ”vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.

När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?

Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden ”så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…

Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?

Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.

Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?

Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om svamp på brösten

Det var ett tag sen, men nu kör vi igen!

En läsarberättelse från Kristina om svamp på brösten och i bebisens mun.

  • Du har drabbats av svamp då du ammat dina barn, berätta – vad är detta?

Med första barnet var det svårt att till en början veta vad som är vad. Lagom till att de första besvären med såriga bröstvårtor och sånt hade lagt sig fick jag väldigt ont inuti brösten i samband med amning. Jag förstod snabb med hjälp av google att det var svamp och blev snabbt bättre när jag, efter kontakt med vårdcentralen. Jag började behandla med svampkräm på brösten och bebisen fick svampmedelbehandling i munnen. Ett par månader senare fick jag svamp igen, denna gången på bröstvårtorna som blev röda, fnasiga och kliade väldigt mycket. Även denna gång var behandlingen den samma.

När barn nummer två var bara några veckor upptäckte jag tidigt samma symtom på bröstvårtorna och sökte för det innan det blev besvärande. Jag fick samma behandling men trots långvarig behandling även efter att jag blev helt besvärsfri kom besvären tillbaka. Just nu står jag under samma behandling igen. Får hoppas att det ger med sig denna gången! Kanske har det spelat in att båda barnen har varit små under varma sommarmånader.

  • Hur har detta yttrat sig för dig?

Första gången dels som smärta i brösten och sedan som klåda på brösten. Med andra barnet har det egentligen inte varit besvärande men jag har känt igen symtomen med en typisk rosa färg på bröstvårtorna och att vårtgården blir bland och fnasig när det får gå lite längre.

Jag har läst någon som sa att man läcker mindre bröstmjölk om man har svamp. Jag vet inte om det stämmer, med första barnet har jag för mig att det läckte massor och med andra läcker det ingenting så jag gissar att det har mer med andra faktorer att göra.

  • Hur har detta yttrat sig för barnet?

Många barn får ”torsk” i munnen vilket är beläggning av svamp. Jag har dock aldrig lyckats se detta hos någon av barnen. Det ska se ut som en vit beläggning. Det är ändå viktigt att behandla båda så att mamma och barn inte smittar varandra fram och tillbaka.

  • Hur har det gått till när du sökt hjälp för detta?

Jag har sökt på vårdcentralen eftersom receptförskrivning till bebisen ska till (kortimyk-salva till mamman finns receptfritt). Det har varit väldigt olika hur väl sköterskor och läkare har känt till och bemött besvären. Med barn nummer två har kunskapen varit så skral hos sköterskorna jag mött att jag fått berätta vad jag lider av samt vilken behandling jag fått för besvären tidigare.

  • Har du några tips du kan dela med dig av?

I så fall att söka tidigt för då blir det inte särskilt jobbigt. Låter man det gå länge kan man visst få besvär med sår och inflektioner. Jag har också fått känslan av att bebisen kan vägra ta bröstet, jag vet inte om det stämmer.

Det finns en del husmorstips med citron, konstomläggning mm men jag har inte testat några av dessa eftersom symtomlindringen av kortimyk ändå varit så bra.

 

Tack Kristina för din berättelse! 

Någon annan med erfarenheter, tips eller råd?

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

 

Läsarberättelser på nybliven-mamma-temat

Vi har hängt på HejHejVardags Bebisvecka och idag tänkte jag lyfta lite favoriter vad gäller läsarberättelser på nybliven-mamma-temat.

Vi ÄLSKAR alltså läsarberättelser och tar gärna in nya och spännande. Nu när jag sitter och läser igenom de gamla blir jag också extremt sugen på att få lite uppföljning av er som tidigare berättat. Släng iväg en kommentar eller ett meddelande om det är något du vill berätta om, så hörs vi!!

Johannah om karpaltunnelsyndrom

Amanda om ångest vid amning

Cathrine om att få tvillingar

Josephine om en utdragen förlossning

Sofia om relationen till kroppen efter graviditeterna

Elvira om en förlossning som stannade av och ett oplanerat kejsarsnitt

Lydia om förlossningsdepression

Filip om att använda tygblöjor

Louise om att få barn tätt

Maja om egentid

Johanna om att leva ensam med barn

 

DSC01709

Nybliven-mamma-tema!

HejhejVardag har Bebisvecka!

Hon är som vanligt briljant och jag ÄLSKAR nättrosebilden. Jag hänkar på och kör nybliven mamma-tema också! Jag ska försöka länka till favoriter med tips och råd, men även lyfta lite läsarberättelser och mina egna upplevelser efter sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnittet.

Nybliven förstagångsmamma

Hör finns ett urval av mina inlägg om tiden efter förlossning:

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Återgång till träning efter förlossning, råd och tips

11 råd för dig som har kejsarsnittas

Viktnedgång efter graviditet

 

Nybliven tvåbarnsmor

 

Har jag missat något? Följdfrågor om det jag skriver? Hör av er!!