Kategori: Läsarberättelser

Läsarberättelser

Under kategorin hittar du mini-intervjuer med läsare och läsarberättelser om olika saker som rör kvinnohälsa, förlossningar och föräldraskap. Har du en historia att berätta finns kanske möjlighet för dig att bidra med den här! Skicka iväg en kommentar och berätta, så hör vi kanske av oss!

Läsarberättelse om endometrios

Läsarberättelse om endometrios

Dagens läsarberättelse kommer från Sara som är 31 år och som till vardags jobbar som frisör.

Du lider av endometrios. Vill du berätta om hur det yttrar sig för dig?

I mitt fall har symtomen gått i perioder och varierat kraftigt från år till år. De symtom som varit mest påtagliga för mig är infektionskänslighet, kraftig trötthet och att jag lätt faller in i depression. Därtill har jag haft kraftiga buksmärtor i samband med ägglossning, vilket alltid har skett väldigt oregelbundet och numera kanske 1-2 ggr/år. Jag tål inte heller NSAID och har inte blivit hjälpt av ex alvedon under de jobbigare smärtperioderna. Sammantaget påverkas mitt liv i nuläget mest av den nedsatta orken och den ökade infektionskänsligheten då dessa symtom gör att jag får välja bort eller inte kan utföra aktiviteter i den utsträckning jag önskar.

Hur var resan till att få en diagnos?

Det blev många läkarbesök och diverse undersökningar av magen som inte visade något. Till sist ställde jag själv diagnosen i samråd med min husläkare. Det tog mig sammanlagt 5 år från att jag sökte första gången.

Finns det något som du själv eller vården kan göra för att lindra dina besvär?

Det som erbjuds från vården (förutom smärtstillande) är hormonella preventivmedel, men på grund av tidigare negativa erfarenheter vågar jag inte testa igen. Som egenvård försöker jag leva hälsosamt och undvika onödiga påfrestningar på immunförsvaret, så gott det går. Bland annat undviker jag mat som triggar östrogenproduktionen i onödan (ex sojaprodukter) och försöker äta nyttig mat och sova ordentligt.

Har du erfarenhet av ett bra möte med vården som betytt mycket för dig?

När min nuvarande husläkare lyssnade på min upplevelse av besvären och inte ifrågasatte min tolkning. Hon förstod direkt att jag led av endometrios, rekommenderade lämliga utredningar samt skrev ut smärtstillande medicin (citodon).

Har du erfarenhet av ett mindre bra möte med vården som försvårat för dig?

Alla läkare som ej lyssnat på min symtombeskrivning utan avfärdat mig med att diagnostisera mig med IBS, trots att det inte ens överensstämt symtommässigt.

Har du några tips eller råd du vill dela med dig av till någon annan som lider av liknande besvär som du?

Hitta en husläkare som lyssnar på dig. Jämför inte dina symtom eller ditt lidande med hur andra har det. Om ditt liv påverkas negativt bör du söka hjälp. Även om alla symtom inte går att bota eller lindra kan man till exempel få remiss för smärthantering eller intyg till försäkringskassa om man är sjukskriven ofta pga smärta.

Tack Sara för din berättelse!

Vill du läsa mer om endometrios? Sara tipsade även om läsning här och här.

 

Ett år efter förlossningen

Ett år efter förlossningen

Nu ber jag om en tjänst, helt fräckt. Jag och Hejhej-Louise har ett gemensamt projekt som vi snaaaaaaart ska berätta mer om, vi lovar. Men till detta projekt vill vi ha er hjälp! Jag ber er alltså om era berättelser, era ord. Som vi kan få använda, fast utan ditt namn. Vi kommer inte kunna tacka er på annat sätt än att lova er vår eviga tacksamhet. Vi håller på med ett bokmanus, och era berättelser kan alltså dels komma att påverka innehållet och dels kanske vi använder någon av dem som citat i boken.

Det vi vill ha är korta berättelser om hur du liksom mådde/landade/kände/upplevde när 12 månader gått efter en graviditet (som slutat med födelse av ett barn).

  • Hur mådde du 12 månader efter graviditeteten? (Du väljer själv om du vill berätta om din första eller femte…)
  • Vad hade varit tuffast?
  • Hade det löst sig med allt?
  • I vilket läge befann dig du, din partner och er relation?
  • Fanns det några vändpunkter när saker blev bättre?
  • Vad var viktigt för dig under det där första året?

Bjuder på en bild på mig och Wollmar när han var runt året. 

Vi undrar också:

  • Finns det saker om kroppen som du hade önskat att du fått veta innan eller strax efter att du fått barn?
  • Vilken information har du saknat?
  • Vilken information har varit dig till stor hjälp/tröst?

Ni får gärna kommentera med hela alltihopet här, eller bara säga ”hejsansvejsan jag vill hellre mejla min berättelse än att skriva den i ett öppet kommentarsfält”, så hör jag eller Louise av oss till dig med en lämplig mejladress!

Tusen tack för hjälpen! <3

 

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.

Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid? 

På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom 4 st ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.

När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta! 

Redan 3 ½ timme efter att jag testade positivt (v4+1) hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.

Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.

Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.

Vad fick du för hjälp under graviditetens gång? 

Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.

Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.

Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.

Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!

Vad saknade du i hjälpen du fick? 

Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.

Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.

Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en gynekologen på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.

Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.

Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?

Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.

Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.

Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.

Har du något råd till andra som är i din situation? 

Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!

Stort tack Angelica för din berättelse!

Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Läsarberättelse om att vara förlossningsrädd

Dagens läsarberättelse kommer från en läsare som kontaktade oss efter serien om förlossningsrädsla och frågade om hennes historia kunde bidra. Det kan den ju absolut! Läs själva så får ni se!

Mitt namn är Anna och jag är/har varit mycket förlossningsrädd.

För 3 månader sedan föddes vår lilla dotter Emma, allt gick bra och detta är min berättelse om vägen dit.

Att föda barn har nog varit något jag varit rädd för ganska länge. Det kan ha börjat redan i tonåren då man inte var så insatt i det, mer än det man läste i biologin i skolan. Min största rädsla har varit smärtan. Inte för att man vet vad det är för smärta som kommer, men man har hört så mycket kring smärtsamma värkar och bristningar och skador m.m.

Redan under graviditeten gjorde jag saker för att dels finna trygghet i mig själv men även saker som jag läst som kanske skulle göra förlossningen enklare. Det jag nu nämner är inget som är vetenskapligt bevisat på något sätt, men det hjälpte mig mycket på vägen i mina förberedelser, både fysiskt och mentalt. Det var till exempel så att jag tränade långt in i graviditeten, både tuffare träningspass och lugnare pass som MammaMage (mycket knipövningar!). Jag hade läst att förlossningen var att jämföra med ett maratonlopp! Även mindre förberedelser hjälpte. Jag smörjde magen med olja morgon och kväll (inte fått några bristningar på magen efter graviditeten), smörjde mellangården från ca vecka 34 eller 35 med en speciell olja (fick nästan inga bristningar vid förlossningen). Allt för att jag själv skulle känna mig så trygg i mig själv som möjligt och veta att jag gjort allt jag kunnat för att få det så bra som möjligt. I slutet av graviditeten var jag riktigt trött på att vara gravid, Emma föddes 3 dagar före Bf.

Du blev gravid, var det också något som oroade dig?

Såklart har denna oro funnits sedan beskedet om graviditeten kom. I början kändes allt så långt bort så oron var inte så stark just då, men den kom smygande mer och mer ju längre tiden gick. När jag blev gravid så började jag googla mycket, dels kring det som just då hände i kroppen och med bebisen, men också kring det som komma skulle. Jag tog upp min oro med min första barnmorska. Vid det tillfället kände jag att min oro inte togs helt på allvar. Just då var jag också helt inställd på att jag skulle ”kräva” kejsarsnitt, något annat alternativ fanns inte. Eftersom jag inte fick förklarat riktigt bra för mig vilka alternativ som fanns och vilka vägar som var möjliga så valde jag att byta barnmorska. Jag bytte helt vårdcentral, och gick till en privat MVC istället. Bytet skedde efter ungefär 3 månaders tid av graviditeten.

Hur kom det sig att du sökte hjälp? Hur initierades detta?

På den nya MVC och hos den nya barnmorskan upplevde jag ett mer positivt bemötande. Inte för att hon lovade kejsarsnitt, men jag upplevde att hon var mer pedagogisk i sina förklaringar samt i den information hon gav. Hon var mer tydlig och jag kände mig mer trygg.

Hon skrev dessutom en remiss till Auroramottagnigen på Näl i ett tidigt skede. Det upplevdes som väldigt bra.

Berätta om den hjälp du fick! Vad betydde mest? Fanns det något som inte fungerade så bra?

En oro som fanns var att bebisen skulle vara stor, då jag själv är liten och nätt. Flera extra ultraljud beställdes samt att MVC gjorde viktskattning vid några tillfällen.

Aurora besöktes två gånger och det var väldigt bra att komma till förlossningsavdelningen och BB på studiebesök samt det samtal jag hade med aurorabarnmorskan. Jag fick se ett förlossningsrum med säng, panel med lustgas, WC och dusch, att det fanns anläggning för musik m.m. Vi gick igenom allt väldigt noggrant. Samtalet med aurorabarnmorskan var också mycket givande och hjälpande då vi gick igenom mina största rädslor och hur vi kunde behandla dem. Rädslor som jag hade var exempelvis att vi inte skulle få plats på det sjukhus vi ville föda på, smärtan i krystskedet, olika smärtlindringsmetoder, barnets storlek samt vad en förlossning innebär i stort. Som barnmorska kan man inte sitta och lova att det blir si och så i en förlossning eftersom alla förlossningar är olika och unika, men vi försökte hitta lösningar och vägar att behandla det som jag såg som rädslor och problem.

Jag och min sambo gick också kurser så som ”Föda utan rädsla”, inspirationsföreläsning om förlossningen på Näl samt föräldrautbildning. Kursen ”Föda utan rädsla” rekommenderar jag verkligen alla att gå, oavsett om man är mer eller mindre rädd. Den kursen hjälpte även min sambo väldigt mycket. Det inte är lätt att stå vid sidan och kanske inte veta VAD man ska göra och HUR man ska göra när den man älskar är så rädd. Vi fick båda bra verktyg och hjälp hur vi skulle hantera olika situationer. Kursen stärkte också vårt samarbete. Han visste vad jag ville och hur han skulle hantera situationen när jag ”skulle gå in i min förlossningsbubbla”.

Jag skrev också ett förlossningsbrev, ett mycket utförligt sådant.

Jag googlade upp en mall på nätet, som jag följde och skrev ner olika rädslor och hur jag ville att saker och ting skulle fungera. Såklart var det så även här att barnmorskorna inte kan lova att följa det till punkt och pricka eftersom deras kompentens, erfarenhet och vård är viktigare, men de följde mina önskemål väldigt bra faktiskt. Något jag starkt tryckte på i förlossningsbrevet var ett långsamt framfödande och mottryck i mellangården i krystfasen. Förberedelser och tankar kring detta gjorde att jag fick väldigt lite skador och nästan inga bristningar alls.

Kunde du landa i att du kände dig trygg innan förlossningen?

Jag landade i det så gott som det gick, oron fanns där in i det sista och jag tog med min sambos hjälp verkligen steg för steg i det hela. Vi hade bestämt att stanna hemma så länge det var möjligt eftersom hemmets är den tryggaste platsen – detta val visade sig vara mycket bra!

Hur gick själva förlossningen? Besannades din rädsla på något sätt? Vad var bra? Vad var mindre bra?

Det var en rätt lång vattenavgång så vi stannade hemma så länge som vi kunde, och min sambo sa att det var när vi kom till sjukhuset som jag på riktigt började spänna mig. Väl på Näl så kom vi in på ett förlossningsrum direkt. Vi installerade oss, satte igång den musiklista vi hade med oss samtidigt som värkarna kom och gick. När jag kom in var klockan ca 17.00 och då var jag öppen 4 cm. Värkarna blev olidliga till slut och jag fick en ryggmärgsbedövning. Den gjorde underverk, under en tid kände jag inget alls! Såg på displayen när jag hade en värk, men kände inget. Bedövningen var både negativ och positiv, för redan kl. 21.00 var jag öppen 10 cm, men det dröjde ända tills 05.12 tills hon kom. Anledningen var att jag inte kände något och inte visste när och hur jag skulle trycka riktigt.

Varje moment på förlossningen gjorde mig rädd, då jag inte visste vad det innebar.

Att få ryggmärgsbedövningen, kateter för att kissa, nål i handen, klippet som gjordes, pudendusblockaden m.m. Allt gjorde mig nervös så barnmorskorna och förlossningsläkaren fick förklara allt väldigt tydligt för mig, vilket de var superduktiga på att göra.

Förlossningsförloppet tog lång tid, lite för lång tid eftersom de var så försiktiga. Båda jag och bebis (och min sambo) var väldigt trötta så förlossningen slutade med ett klipp och sugklocka. Klippet oroade mig mycket när barnmorskorna pratade med mig om det, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. I efterhand så kändes det bättre för mig att de gjorde så än att jag skulle brista naturligt.

Klippet kändes inte, sugklockan lossnade typ vid ”draget” och två barnmorskor hängde på min mage vid sista krystfasen. På rummet vid det tillfället var det 10 personer, varav 3 barnläkare, men jag registrerade inte riktigt detta. Emma andades inte när hon kom ut så de sprang iväg med henne till annat rum för att få igång andningen och min sambo följde efter. Sedan kom han tillbaka med det underbaraste! Då kom tårarna och glädjen på riktigt! Allt var värt det, varenda grej vi gått igenom!

Fick du någon uppföljning efteråt, gällande förlossningsupplevelsen och rädslorna?

Inte mer än hos MVC, väldigt kort dock. Inget från aurora, tyvärr. Hade velat berömma dem för den hjälp de gett mig och berömma personalen på Näl för deras kompetens och tålmodighet.

Hur är ”eftersmaken”? Hur känner du inför förlossningar idag? Skulle du vilja göra om det?

Vi får se vad framtiden utvisar, just nu njuter vi bara av vår lilla Emma.

Annas tips:

  • Våga berätta att du är rädd!
  • ”Föda utan rädsla” -kursen och boken. Detta rekommenderar jag verkligen!
  • Våga byta barnmorska om det inte känns helt rätt. Du måste känna sig trygg i situationen och med det som händer i din kropp.
  • Skriv ett förlossningsbrev eller skriv ner några punkter i alla fall om vad som är viktigt, då du kanske inte kommer kunna komma ihåg att kommunicera det när du väl befinner dig i förlossningen.
  • Musik på rummet, lugnande musik som du tycker om. På Näl kan man koppla sin mobil med musiklista (fråga mig inte hur, min sambo kontrollerade detta noggrant på auroramötet).
  • Läs information på 1177, undvik sidor som Familjeliv.se!

Tusen tack Anna för din berättelse!

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Veronicas historia

Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.

Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!

Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en ”rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…

När märkte du först att det var något som inte stämde?

Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha samlag eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och ”acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha samlag utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.

Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?

Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet?  Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick ”för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en ”vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.

När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?

Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden ”så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…

Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?

Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.

Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?

Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!

Läsarberättelse om svamp på brösten

Det var ett tag sen, men nu kör vi igen! En läsarberättelse från Kristina om svamp på brösten och i bebisens mun.

  • Du har drabbats av svamp då du ammat dina barn, berätta – vad är detta?

Med första barnet var det svårt att till en början veta vad som är vad. Lagom till att de första besvären med såriga bröstvårtor och sånt hade lagt sig fick jag väldigt ont inuti brösten i samband med amning. Jag förstod snabb med hjälp av google att det var svamp och blev snabbt bättre när jag, efter kontakt med vårdcentralen. Jag började behandla med svampkräm på brösten och bebisen fick svampmedelbehandling i munnen. Ett par månader senare fick jag svamp igen, denna gången på bröstvårtorna som blev röda, fnasiga och kliade väldigt mycket. Även denna gång var behandlingen den samma.

När barn nummer två var bara några veckor upptäckte jag tidigt samma symtom på bröstvårtorna och sökte för det innan det blev besvärande. Jag fick samma behandling men trots långvarig behandling även efter att jag blev helt besvärsfri kom besvären tillbaka. Just nu står jag under samma behandling igen. Får hoppas att det ger med sig denna gången! Kanske har det spelat in att båda barnen har varit små under varma sommarmånader.

  • Hur har detta yttrat sig för dig?

Första gången dels som smärta i brösten och sedan som klåda på brösten. Med andra barnet har det egentligen inte varit besvärande men jag har känt igen symtomen med en typisk rosa färg på bröstvårtorna och att vårtgården blir bland och fnasig när det får gå lite längre.

Jag har läst någon som sa att man läcker mindre bröstmjölk om man har svamp. Jag vet inte om det stämmer, med första barnet har jag för mig att det läckte massor och med andra läcker det ingenting så jag gissar att det har mer med andra faktorer att göra.

  • Hur har detta yttrat sig för barnet?

Många barn får ”torsk” i munnen vilket är beläggning av svamp. Jag har dock aldrig lyckats se detta hos någon av barnen. Det ska se ut som en vit beläggning. Det är ändå viktigt att behandla båda så att mamma och barn inte smittar varandra fram och tillbaka.

  • Hur har det gått till när du sökt hjälp för detta?

Jag har sökt på vårdcentralen eftersom receptförskrivning till bebisen ska till (kortimyk-salva till mamman finns receptfritt). Det har varit väldigt olika hur väl sköterskor och läkare har känt till och bemött besvären. Med barn nummer två har kunskapen varit så skral hos sköterskorna jag mött att jag fått berätta vad jag lider av samt vilken behandling jag fått för besvären tidigare.

  • Har du några tips du kan dela med dig av?

I så fall att söka tidigt för då blir det inte särskilt jobbigt. Låter man det gå länge kan man visst få besvär med sår och inflektioner. Jag har också fått känslan av att bebisen kan vägra ta bröstet, jag vet inte om det stämmer.

Det finns en del husmorstips med citron, konstomläggning mm men jag har inte testat några av dessa eftersom symtomlindringen av kortimyk ändå varit så bra.

 

Tack Kristina för din berättelse! 

Någon annan med erfarenheter, tips eller råd?

 

Läsarberättelser på nybliven-mamma-temat

Vi har hängt på HejHejVardags Bebisvecka och idag tänkte jag lyfta lite favoriter vad gäller läsarberättelser på nybliven-mamma-temat.

Vi ÄLSKAR alltså läsarberättelser och tar gärna in nya och spännande. Nu när jag sitter och läser igenom de gamla blir jag också extremt sugen på att få lite uppföljning av er som tidigare berättat. Släng iväg en kommentar eller ett meddelande om det är något du vill berätta om, så hörs vi!!

Johannah om karpaltunnelsyndrom

Amanda om ångest vid amning

Cathrine om att få tvillingar

Josephine om en utdragen förlossning

Sofia om relationen till kroppen efter graviditeterna

Elvira om en förlossning som stannade av och ett oplanerat kejsarsnitt

Lydia om förlossningsdepression

Filip om att använda tygblöjor

Louise om att få barn tätt

Maja om egentid

Johanna om att leva ensam med barn

 

DSC01709

Nybliven-mamma-tema!

HejhejVardag har Bebisvecka!

Hon är som vanligt briljant och jag ÄLSKAR nättrosebilden. Jag hänkar på och kör nybliven mamma-tema också! Jag ska försöka länka till favoriter med tips och råd, men även lyfta lite läsarberättelser och mina egna upplevelser efter sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnittet.

Nybliven förstagångsmamma

Hör finns ett urval av mina inlägg om tiden efter förlossning:

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första veckan

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt, första månaden

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt; fyra veckor till 3 månader

Återhämtning efter förlossning och kejsarsnitt- tre månader till ett år

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Återgång till träning efter förlossning, råd och tips

11 råd för dig som har kejsarsnittas

Viktnedgång efter graviditet

 

Nybliven tvåbarnsmor

 

Har jag missat något? Följdfrågor om det jag skriver? Hör av er!!

Läsarberättelse om missfall

Dagens berättelse kommer från Elina. 

Elina bor med man och tre barn i stockholmsområdet. Det äldsta barnet är åtta, det andra sex år och minstingen är ett år, och de har länge velat ha fyra barn.  När minstingen bara var några månader började vi därför försöka bli gravida igen. Elina blev inte gravid så snabbt då hon ammade, men för några månader sedan fick hon ett efterlängtat plus.

Du har varit med om ett missfall, berätta!

Jag har alltid varit orolig för missfall. Har tidigare haft blödningar under två av tre graviditeter. Så när det även började blöda under den senaste graviditeten blev jag orolig men kände mig rätt härdad. Vi var inne på ultraljud när blödningarna precis hade börjat och då såg allt bra ut. Förutom att jag då trodde att jag var i vecka 9-10 men blev tillbakaflyttad ända till vecka 8. Antagligen för att allt inte var som det skulle. Det var även något jag frågade om, växer fostret verkligen som det ska? Men det skulle jag inte oroa mig över. Kommer ihåg att jag hade väldigt svårt att släppa det. Förstod inte hur jag kunde vara i vecka 8, det gick inte ihop liksom. Men kände ändå att nu borde jag kunna slappna av, man kunde ju se ett hjärta. Dock fortsatte blödningarna och tilltog så nästan tre veckor senare åkte vi in akut igen. Då visade ultraljudet att fostret antagligen hade dött kort efter första ultraljudet.

Vad upplevde du som besvärligast rent kroppsligen?

Rent kroppsligt var det nog de stora blödningarna som gjorde mig väldigt orkeslös. Efter beskedet om att fostret var dött fick jag först nästan som panik och ville få hjälp att få ut ”allt” så att missfallet kunde vara över så fort som möjligt. Men efter att ha funderat ett tag och läst på om alternativen (skrapning och medicin) så kände jag att jag absolut ville att kroppen skulle ta hand om det själv. Kanske för att hjärnan nu visste så förstod även kroppen, så efter ungefär två dagar hade kroppen klarat av det själv. Smärtan var ungefär som förvärkar och det var jobbigt i och med att det påminde så mycket om en förlossning. En förlossning är något väldigt positivt för mig, ett missfall väldigt sorgligt. Sen har jag fått inse mer och mer att kroppen blev ganska påverkad av det hela. Hormonrubbningar etc. Ett missfall är en större fysisk process än vad jag hade kunnat föreställa mig, även om det är ett tidigt missfall.

Mådde du dåligt även mer psykiskt?

Psykiskt har det mycket handlat om att ställa om sig. I början sörjde vi verkligen och pratade mycket med varandra. Jag har dock inte sörjt ett barn, det går enligt mig inte att jämföra ett tidigt missfall med att förlora ett barn. Skulle jag försöka föreställa mig hur det skulle vara att förlora ett av mina barn så känns det som att jag ska både spy och dö på samma gång ungefär. Missfallet var förhoppningen om ett barn och det är helt naturligt att sörja det som aldrig blev, men det var inget barn vi förlorade. Så känner jag och det har även hjälpt att påminna mig själv om det. I vårt fall verkar det även vara slumpen som avgjorde, antagligen var fostret missbildat och hade ändå inte klarat sig. Det var inte rustat för att överleva, men min kropp gjorde sitt bästa för att hålla kvar det. Så jag känner mig ödmjuk inför mig kropp och ödmjuk inför naturens gång. Det här var något utanför min kontroll och jag kan inte kontrollera allt.

När vände det, att du började må bättre?

Det blev bättre successivt, efter en vecka, sedan efter två och nu efter fyra så känns det som ett ärr i själen ungefär. Inget som påverkar mitt vardagsliv. I början kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle kunna koncentrera mig och se någon mening i tillexempel arbetsuppgifter igen. Men det gör jag.

Finns det något som hänger kvar fortfarande?

Jag vill bli gravid så snart som möjligt och det är lite frustrerande när jag inte riktigt förstår vad kroppen gör. Har hormonrubbningar med blödningar som har gjort att jag aldrig riktigt har slutat blöda efter missfallet och har en nyligen upptäckt cysta på ena äggstocken (antagligen pga att hormonerna är ur balans). Cystan fanns inte på återbesöket så den har kommit någon gång under de senaste tre veckorna. Jag vill att kroppen ska vara normal igen men är väl lite för otålig…

Har du något tips/pepp/tröst att dela med dig av till någon annan i samma position?

Känn vad du vill känna. Prata med någon, helst partnern. Prata, prata, prata, och fråga hur den andra känner. Min man var minst lika ledsen som jag och det kan vara lätt att glömma. Han är ju lika drabbad av missfallet känslomässigt om än inte kroppsligt. Att vi har varit två i det här har hjälpt otroligt mycket.

Tips till utomstående är att fråga hur kvinnan mår och låta henne berätta. En del har sagt ungefär; ”Ja det känns ju som att förlora ett barn”. Fast de själva aldrig har haft missfall och de har liksom sagt det för att de vill visa att de tar min sorg på allvar, men just den kommentaren har inte hjälpt eftersom det är just den tanken jag har försökt mota bort. Det var aldrig något barn. Om jag skulle tänka att det var ett barn så skulle jag göra det onödigt svårt för mig själv. Så säg inte så om inte den ni pratar med vill att det ska vara så, alternativt kanske har haft ett mycket senare missfall.

Tack Elina för din berättelse! Vi hejar på er och önskar er en efterlängtad ”fantastic 4”

Läsarberättelse om karpaltunnelsyndrom

Dagens läsarberättelse kommer från Johannah. 

Du har drabbats av karpaltunnelsyndrom, vill du berätta hur det började?

Jag började få KTS efter att jag fick mitt första barn i juni 2013.  Symtomen blev tydliga när han var ett par månader gammal.

Vad hade du för symtom?

Jag vaknade ofta på natten med domningar och stickningar. Det var inte jättenytt för mig då jag ofta har sovit i konstiga positioner på natten och vaknat utan känsla i t.ex. en arm. Men det här gjorde mer och mer ont för varje vecka och släppte inte. Då började det gör ont i handerna när jag vaggade min son eller ammade honom. Även att skriva och göra andra statiska uppgifter blev jobbigt.  Symtomen gick aldrig över och blev värre när jag blev gravid med mitt andra barn. De var som värst efter han föddes och jag behövde hålla i, vagga och amma honom. Jag vaknade flera gånger av smärtan varje natt och hade svårt att ta hand om honom. Under natten gick det inte alls och min man fick gå upp istället.

Vad fick du för hjälp?

När jag först sökte hjälp på vårdcentralen fick jag remiss till arbetsterapeuten. Där fick jag övningar och skenor för nattid och dagtid.  Jag gick tillbaks några gånger men kände att det inte var så effektivt. Jag fick höra att det skulle säkert gå över så småningom om jag bara gjorde övningarna. Så småningom träffade jag en väns vän som var hand kirurg och tyckte det var konstigt att jag inte sökt mer hjälp.  Men jag kunde inte systemet och visste inte vad som fanns för alternativ till arbetsterapeuten! Jag visste inte att jag skulle kunna söka mig tillbaks till vårdcentralen igen och berätta att det funkade inte och att jag ville ha vidare hjälp.  Jag gjorde det sommaren 2014 och fick remiss till ortopeden. Efter 3 månaders väntetid fick jag träffa ortopeden men då var jag gravid igen så ingen behandling (kortison eller operation) var aktuellt. Jag väntade ut tills min son föddes maj 2015 och då gick jag till vårdcentralen igen och träffade ortopeden 3 månader senare. Efter en kort bedömning bestämde han att operation på både handlederna behövdes.  Jag opererade vänster sidan jan 2016 och höger sidan mars 2016.

Vad gjorde att du blev bra (bättre?) tillslut?

Operation gjorde en enormt skillnad och tog bort symtomen helt! Det hade nog varit ännu värre utan hjälp och skenor från arbetsterapeuten, men det blev inte alls bra tills operationen.

Vad har varit svårast/värst under den här perioden?

Att känna mig hjälplös i vårdsystemet har varit svårt. Att liksom gå vilse i det och inte veta att det fanns mer hjälp att få. Sedan är kronisk smärta väldigt tungt psykiskt. Man är inte helt sig själv när man har ont, och när jag hade ont konstant/väldigt ofta, det stal en del av min personlighet från mig och min familj. Det påverkade mig att jag sov aldrig bra de åren-jag fick vakna både av barnen och av min smärta. Men det absolut värste var hur det påverkade min identitet som mamma.  Jag tyckte väldigt synd om mina barn att jag inte kunde bära och trösta och mata dem så länge som de behövde. Jag kände mig som inte tillräckligt som mamma och blev rädd att mina barn inte skulle känna en stark anknytning till mig. Det var många gånger jag fick lägga ner mitt andra barn och grät av maktlöshet medans han skrek och försökte somna utan fysisk hjälp.

Har du några tips till någon som upplever samma symtom som du hade?

Många kvinnor får detta i samband med graviditetet, och som i mitt fall kan symtomen vara som värst när barnet är litet. Jag tror många skulle kunna känna sig som dåliga mammor för att de inte kan ge närhet barnet kräver. Mitt råd är att inte försöka pressa sig själv. Så många gånger stod jag länge efter att jag hade tappat känslan i händerna för att jag ville hjälpa barnet sova, men det blev inte bra.  Jag spände ryggen och axlarna och fick fler skador. Gör bara det du orkar och inte mer.  Och läs inte facebook artiklar om anknytning som gör dig stressad! 😉 Sedan tycker jag det är viktigt att pusha lite om det är något som inte fungerar.  Acceptera inte att behandlingen gör väldigt lite skillnad, så som jag gjorde.  Och om du blir opererad… gör precis som de säger så att du har stor chans att det blir bra!

Tack Johannah för din berättelse!