Kategori: Läsarfrågor

Läsarfrågor

Här hittar du läsarfrågor och svar! De flesta frågorna handlar om fysioterapi och således finns mer på varje ämne under de olika kategorierna under fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa.

När kan jag börja springa efter ett kejsarsnitt?

När kan jag börja springa efter ett kejsarsnitt?

Hur ska jag tänka om återgång till löpning efter kejsarsnitt?

wpid-dsc_0999.jpg

Jag fick en fråga:

”Jag fick en son med ett akut kejsarsnitt i juli. Efter att ha varit ganska orörlig under senare delen av graviditeten så har jag en sådan lust att gå ut och jogga, bara för att jag kan och inte längre har värsta magen i vägen! Men jag vågar inte göra något förhastat som försämrar min återhämtning efter graviditet och förlossning.
Hur vet man att kroppen är redo att börja jogga? Har inte joggat på ett år, är annars i ok skick träningsmässigt.

Vad ska du ta hänsyn till egentligen?

Under kejsarsnitt sker en varsam delning av den raka bukmuskeln. Dess två delar hålls separerade av instrument under den tid ingreppet pågår. Därför kan delar av den raka bukmuskeln få både blödningar och övergående problem med blödtillförseln och nervförsörjningen en tid efter kejsarsnittet. Så fort barnet väl är ute påbörjas en noggrann suturering av snittytorna.

Det är ju en del olika saker i eftergraviditetssammanhang som man får ta hänsyn till vad gäller kroppen. Jag har skrivit en del om det här, och där finns även länkar vidare till lite annan relaterad läsning. Här är lite tankar kring dina olika frågor.

  • Träningsuppehållet

Du har inte tränat som vanligt på väldigt länge. Även om du höll igång under graviditeten så är vanlig träning och preggoträning ganska annorlunda, det kanske du också kände? Hormoner, kroppsvikten, ökad blodmängd, allt tillsammans gör att träning under graviditeten blir väldigt annorlunda, även för dem som orkar köra hårt ganska länge. Har man mått bra under graviditeten, haft en normal förlossning och inga besvär efteråt kan man ändå tänka sig att träningsåtergången behöver bli rätt successiv. Se det som en vanlig träningsåtergång till jogging efter ett långt träningsuppehåll, om man bortser från allt som kan vara annorlunda i kroppen efter en graviditet jämfört med innan. Ställ dig frågan hur du skulle  göra om det bara varit så att du hade börjat träna efter ett vanligt uppehåll? Börja försiktigt, med ganska lätta träningspass och lyssna på kroppen! Du har ju lite andra ”försvårande” faktorer med kejsarsnittet och så, men det låter som att du mår bra och känner dig redo.

  • Muskelsvagheter

Magen blir naturligtvis påverkad av kejsarsnittet, och du bör absolut inte börja springa medan såret läker och du fortfarande har restriktioner för hur du ska lyfta, bära och röra dig. Men personligen tror jag att rumpmusklerna och benmusklerna är några som påverkas nästan mest av att vara gravid. Både av de biomekaniska förändringarna som sker med magen och hållningen och av ändtat gångmönster och ändade aktivitetetsvanor. Att börja med med övningar från typ appen ”Knäkontroll” är något jag rekommenderar de allra flesta innan man återgår till jogging. Alltså, även vanliga joggingmotionärer som inte varit gravida. Alla behöver bättre knäkontroll, enligt min mening.

  • Individuell bedömning viktig

En kvarvarande magmuskeldelning några månader efter en förlossning och kejsarsnitt är oftast normalt och inget problem alls. Vad de verkar ger inte okomplicerade kejsarsnitt någon större ytterligare påverkan på magmuskelfuntionen än vad enbart graviditeten själv gör, efter att såren läkt. Jag har skrivit en serie inlägg om magmuskeldelningar, du kan läsa vidare där. Bålmusklerna påverkas kraftigt båda av graviditeten och kejsarsnittet som sådant.  En vecka efter en operation är ärrvävnadens hållfasthet ca 3% av omkringliggande huds styrka. Efter tre veckor uppgår procentsatsen till 20% och till 80 % efter tre månader. På grund av detta rekommenderas tejpning att pågå i minst tre månader för att minska draget/belastningen på ärrvävnaden tills dess att den är minst lika stark som omkringliggande vävnad.

Hur vet jag att kroppen är redo?

Svar: Du vet inte. Du måste testa. Ta ett joggingvarv runt kvarteret. Gå hem. Vila. Utvärdera.

Ställ dig följande frågor:

  • Håller bäckenbotten?

Läcker du urin när du springer, gör det ont eller känns det som en tyngdkänsla i underlivet ska du genast backa några steg och köra mer intensivt med knipövningarna. Börja aldrig, aldrig, aldrig bara träna och acceptera att det inte känns bra i underlivet. Inte värt det, du riskerar att få problem längre fram.

  • Gör det ont i kroppen medan du springer?

Bromsa lite, testa att springa på annat underlag, med kortare steg eller på löpband. Måla upp ett 10 cm långt streck framför dig i huvudet medan du tränar, där ena änden av strecket motsvarar ingen smärta och andra änden värsta tänkbara smärta. Sätt ett kryss där du befinner dig. Det finns aldrig någon anledning att gå över mitten på strecket, men jag kan också tycka att det kan få kännas litegrann.

  • Gör det ont i kroppen efter träningen?

Sätt igen ett kryss på strecket. Hur ont gör det? Att man blir lite mör efteråt är okej, men det ska inte göra ont-ont. Och gör det ont i flera timmar efteråt, eller kvarstår det till dagen efter, då tyder det på att du överskridit någonslags gräns på vad som är okej. Om det inte är träningsvärk förstås, det är ju ett gott-ont! Får man ont, till exempel i bäckenlederna, även dagen efter ett träningspass då tror jag att man ska sluta med den aktiviteten ett tag och byta till något mer skonsamt. För ett tag. Sen får man testa igen, ta ett nytt varv runt kvarteret och ställa samma frågor till sig själv. Helt plötsligt funkar det!

Väntan och sen okej?

Du som kejsarsnittad behöver acceptera att du genomgått en stor bukoperation och vänta ut några månader av kroppslig återhämtning. När sår och ärr sedan är helt läkta och har du återfått en del stadga i både bål och ben brukar det inte finnas särskilt många kejsarsnittsspecifika faktorer att ta hänsyn till. Men även som kejsarsnittad är man inet helt förskonad från den påverkan som graviditeten har på bäckenbotten. Därför ska du fortsätta att lyssna in kroppens signaler även när det gäller bäckenbotten. Knipträna och ta hjälp av en fysioterapeut vid behov!

Frågor, funderingar eller egna erfarenheter? Berätta!

Referenser:

Alla inläggen i denna serie:

Är det farligt att ha kvar foglossning efter förlossningen?

Är det farligt att ha kvar foglossning efter förlossningen?

Jag har döpt detta bloginlägg så att det ska bli lätt att hitta för vilsna googlare. Men jag vill till en början förklara mig. Foglossning är ett förlegat begrepp som vi yrkesverksamma inte längre använder. Det finns inga fogar som ”lossar” eller lossnar. Bäckensmärta under och efter graviditet är ett smärttillstånd som uppkommer av flera olika orsaker, men inget av det är så permanent som att något faktiskt är trasigt eller loss.

pelvis 001

Jag fick en fråga om kvarvarande bäckensmärta är ”farlig” och huruvida den kan bli kronisk om en utsätter den för saker som provocerar smärtan. Svaret är både ja och nej. Svaret blir också en tillbakafråga: Hur farlig tycker du själv att smärtan är?

Hur menar du nu?

Jag ska förklara!

  • Nej – för att smärtan inte är farlig så som en annan sjukdom kan vara farlig. Alltså sett från ett perspektiv av att det inte är en kronisk sjukdom som liksom förstör kroppen på något sätt.
  • Ja – för att det är precis så som frågan antyder. Om du ständigt provocerar smärtan kommer det vara svårare att bli smärtfri.

Bäckensmärta är precis så jobbig och farlig som du själv upplever den.

Varken mer eller mindre. Med det menar jag inte att smärtan sitter i huvudet, på något sätt. Men ändå, en stor oro, stress, ekonomisk press på grund av eventuell sjukskrivning etc. kan förvärra din upplevelse av smärta. Ibland kan en del av åtgärderna för långvarig smärta vara till exempel KBT.

Vad är det som händer när bäckensmärta inte går över efter graviditeten?

Alla gravida får en uppmjukning av bindväven som håller ihop bäckenet, men inte alla får smärta i samband med denna process. Smärtan kan sitta över symfysen framme på pubisbenet eller bak i korsryggen. Smärtan kan göra att kvinnan får svårt att lyfta, bära, vrida, motionera och i de svårare fallen även att gå. De allra flesta blir av med sina bäckenbesvär första halvåret efter förlossningen. För några stannar besvären dock kvar. Personer mer så kallad överrörlighet eller bindvävssjukdomar (Ehler Danlos syndrom bland annat) har ökad risk att få kvarvarande besvär.

Besvären skapar en ond cirkel;

när vardaglig belastning ger smärta kan inte kvinnan träna upp kroppen för att tåla belastning. Då blir smärtan kanske ännu värre på grund av inaktivitet och en ytterligare ökad känslighet för belastning.

Det finns flera orsaker till att smärta blir långvarig.  Tryck på nerver kan ge smärtsignaler. Man tror att spända och strama muskler i vissa områden i kroppen kan klämma åt nerver och orsaka smärtor. Långvariga och höga impulsflöden i en nerv kan leda till en ”wind up”vilket innebär att smärtan förstärks och bibehålls. Även i hjärnan kan man få en så kallad ”central sensitisering” vilket innebär en ökad känslighet för smärta – det vill säga att det inte krävs lika mycket retning på smärtreceptorerna för att det ska uppfattas som kraftig smärta.

Det är därför de vi brukar säga att det är ”omodernt att ha ont”.

Man ska liksom inte lida igenom smärta och tro att smärtan i sig är nyttig. Det är snarare bra att kapa smärtan rätt tidigt. För att slippa risken att kroppen går bananas och fortsätter smärtsignalera i onödan.

Provocera inte smärtan i onödan.

  • Om en halvtimmes promenad gör ont, kolla då om 15 minuter funkar. Eller dela upp promenerandet på två, förmiddag och eftermiddag?
  • Bli inte inaktiv, men försök att hålla dig under din smärtgräns hela tiden.

En lagom nivå av fysisk ansträngning innebär att kroppen utmanas att kicka igång alla läkande processer.

Med rätt doserad rehab kan du få en ökning av muskelmassa, ökad genomblödning i musklerna så att de blir mindre hårda och ömma och en successivt ökad tålighet för smärtan så att den så småningom gör mindre ont. Fast du utsätter dig för samma och tillslut ökad belastning.

Skriv smärtdagbok.

Måla upp ett 10 cm långt streck framför dig i huvudet medan du tränar, jobbar eller bara gör vardagliga aktiviteter. Den ena änden av strecket motsvarar ingen smärta och andra änden värsta tänkbara smärta. Sätt ett kryss där du befinner dig. Försök att hålla dig så långt du kan mot den smärtfria änden.

Öka försiktigt upp din fysiska aktivitet

Utvärdera på en smärtskala både direkt efter, några timmar efter och kanske morgonen efter fysisk aktivitet eller träning. Jag brukar försöka råda mina patienter att träna och vara aktiva så pass smärtfritt att varje morgon är ett oskrivet blad vad gäller smärta. Hänger smärta, stelhet och obehag kvar från en dag till en annan efter en natts sömn, då är det signal om att en behöver tänka om.

Träna specifikt

Vissa studier visar på samband mellan långvarig bäckensmärta och nedsatt uthållighet i bålmusklerna. Graviditeten, hållningsförändringarna den medförde och smärtan i sig kan också ha satt ner styrkan i dina rumpmuskler. Du kommer förmodligen behöva ett individualiserat träningsprogram för mage, rygg, ben och rumpa för att komma till rätta med dina besvär. Sök upp en fysioterapeut för att få hjälp med detta!

Vad kan jag göra förutom att ”skynda långsamt” med motion och träning?

  • Ta smärtlindrande mediciner vid behov, om inte annat för att ge nervsystemet en paus från smärtsignaleringen.
  • Träna mycket hellre lågintensivt och ofta (dagligen) än större och tyngre pass enstaka gånger i veckan.
  • Extra smärtlindring vid behov – kolla med din fysioterapeut om TENS eller akupunktur kan vara något för dig.

Finns det något annat jag kan tänka på?

Bäckensmärta kan skapa en överaktivitet men ändå svaghet i bäckenbottenmusklerna. Bäckensmärta kan alltså höra ihop med spänningsrelaterade underlivssmärtor och urinläckage. En ökad aktivitet i bäckenbotten kan vara kroppens automatiska svar på att försöka kompensera för nedsatt stabilitet i bäcken-rygg-regionen. Den ökade anspänningsgraden kommer alltså av en försämring av kroppens system för att reglera anspänning och kontroll av musklerna. I detta fall leder inte i detta till en ökad styrka. Istället kan en plötslig ökning av buktrycket under exempelvis hosta/nysning leda till att kvinnan läcker urin eftersom kroppens förmåga att snabbt och automatiskt ställa om till de ändrade tryckförhållandena är försämrade. Det finns också forskning där man sett tydliga samband mellan bäckensmärta och nedsatt sexuell förmåga.

Knipövningar med stort fokus på avspänning mellan knipen kan vara något som hjälper.

Frågor, funderingar eller egna erfarenheter? Berätta!

Läsarfråga om träning efter graviditet och förlossning.

Hur kan jag stegra min träning efter graviditeten?

Läsarfråga om träning efter graviditet och förlossning.

Fråga:

Jag fick mitt tredje barn för snart fyra månader sedan. Det är ganska stor åldersskillnad mellan nummer två och nummer tre, 5,5 år. När minstingen var ungefär två månader hade jag en magmuskeldelning på ca 2 cm över naveln och ca 3 cm under, jag har inte mätt sedan dess (kan inte mäta själv) men det känns inte som att det har “gått ihop” än. Jag använder mammamage-appen och gör yoga och till viss del muskelträning i maskiner. Tränar kanske inte så ofta men känner att jag är på rätt väg till en starkare kropp. Nu funderar jag på hur jag ska utveckla magmuskelträningen, jag har inte gjort några situps eller andra övningar där man använder de raka magmusklerna. Men har precis börjat köra lite halvplanka, med böjda knän. Vad tror du om detta?
Sedan undrar jag hur man bör tänka kring att börja jogga? Jag känner inte av några bäckenbottenrelaterade problem och har tränat mycket knipövningar. Har inte fått några underlivsskador vid någon av förlossningarna men förstår att området såklart har varit under påfrestning och inte bör pressas i onödan. Bör jag vänta med att jogga ett tag till?

Svar: 

Om jag förstår dig rätt så har du alltså burit och fött tre barn vaginalt. Du nämner inget om det så jag gissar att du har mått hyfsat okej i bäckenleder, inte har några förlossningsskador eller andra besvär från kroppen mer än det där med magen.

Jag vill alltid i första hand rekommendera folk med besvär och frågor och funderingar att faktiskt vända sig till en fysioterapeut IRL för att få en hands on-bedömning och individuella råd. Men nu frågar du mig, och jag svarar gärna!! Bara en liten disclaimer så, att mina svar här kan såklart inte ersätta råd du får efter en bra bedömning av en fysioterapeut.

Det är svårt att uttala mig om dina magmuskler utan att själv känna på dem, men utifrån detta brukar tänka:

  •  en magmuskeldelning är inte en ”kvarvarande magmuskeldelning” förrän det gått cirka ett år efter förlossningen. Kroppen får nio månader på sig i förändningen under graviditeten, och kräver minst samma tid för återhämtning. Tänk dig att de raka magmusklerna ser ut som två fläskfiléer på vardera sidan. De är några cm breda och liksom lite runda i sin form, innan graviditeten. Efter en graviditet blir musklerna något bredare och plattare i formen. Denna förändring är permanent.
  • en magmuskeldelning räknas knappt som en magmuskeldelning om den är på under 2 fingersbredder, det vill säga 2-3 cm. Delningen beror på att senvävnaden mellan de raka bukmusklerna sträcks ut, som ett tyg som tänjs ut. Magmuskelträning kan göra att du aktivt kan dra ihop musklerna, men den återhämtning av senvävnaden måste kroppens återhämtande processer ta hand om.

Baserat på detta resonemang och utifrån att du inte verkar ha några besvär så tänker jag så här: Du behöver inte bekymra dig om en eventuell magmuskeldelning. Kroppen kommer se lite annorlunda ut efter graviditeterna utan att det är något som är fel eller en funktionsnedsättning.

Jag tycker att det verkar som att du har ett bra upplägg på träningen. Jag är personligen en plankan-förespråkare till viss del, och gillar både plankan och sidoplankan. Du kan läsa lite mer om detta här.

Jag brukar ge råd om stegring av plankan såhär:

wpid-wp-1437245016381.jpeg

  • Börja med plankan mot vägg, 15 sekunder gånger 3. När detta inte är jobbigt längre ökar du
  • Fortsätt med plankan på knä och armbågar. 15 sekunder gånger tre. När detta inte är jobbigt ökar du till 30 sekunder.
  • Stegra till plankan på tå och armbågar. Börja med 15 sekunder gånger 2-3. När detta inte känns jobbigt ökar du till 30 sekunder.
  • Efter att du klarar tåstående planka i 30 sekunder anser inte jag att det är lönt att fortsätta. Då bör du istället lägga till ett rörligt inslag. Typ stå i plankan-position men med raka armar och promenera i sidled, eller stå i plankan-position och dra upp knäna växelvis till magen.

Jag tycker tror inte på ett förbud för situps/crunches

Det finns sällan någon superövning som är överlägsen andra, utan jag tror på en bredd och variation oavsett vad du som motionär tränar. Det finns inget vetenskapligt stöd för att situps/crunches skulle vara dåligt för en postpartum-mage. Men heller inget som säger att det skulle vara extra bra.

Baserat på resonemanget där tycker jag också att du skulle kunna testa små situps om du gärna vill det. Jag brukar förespråka att en postpartum-nybörjare gör situps med ett ben rakt och det andra böjt med foten i golvet, detta för att det hjälper dig att hålla en neutral kurva i ryggen. Innan du lyfter huvudet drar du in naveln litegrann. Sedan ska du bara lyfta så mycket att skulderbladen lyfter från golvet, alltså inga stora yviga situps.

Bäckenbotten

Du har rätt i att bäckenbotten varit med om en hel del under graviditeterna och förlossningarna. Det sägs att bäckenbottenmusklerna dras ut till 300% under en förlossning och att de blir tunnare än den finaste carpaccio under själva utdrivningsskedet… Men jag tycker inte att det finns anledning att vara stenhård på någon exakt tid för återhämtning där, det måste ju vara individuellt. Min egen mamma har fött fyra barn vaginalt och har idag vid sextioårsåldern aldrig haft en tillstymmelse till bäckenbottenbesvär. Sedan finns det kvinnor som får inkontinens redan i unga år och utan förlossningar i bagaget. Så det du kan gå på är hur du mår och hur din kropp klarar träning och belastning.

Ett resonemang om hur du kan tänka när du börjar med jogging/löpning finns i en hel serie inlägg här. 

Läs mer om återhämtning och träning efter graviditet på Bakingbabies:

Stelhet/smärta i bäckenet efter graviditet

Stelhet/smärta i bäckenet efter graviditet

Jag hade  foglossning under slutet av graviditeten men det blev bra av sig självt efter förlossningen. Nu några månader efter förlossningen får jag ont igen när jag står, går och promenerar mycket. Framförallt i blygdbenet.
Vanliga rörelser som får mig att känna mig som en ledbruten tant…Jag kommer knappt upp efter att jag suttit på en picknickfilt. Vad ska jag göra?

Hej och tack för frågan!

Undersökning är viktig

Jag skulle ju förstås gärna vilja klämma och känna på dig innan jag uttalar mig. Men smärta framtill i bäckenegionen kan ofta antingen komma från  symfysen, den främre bäckenleden eller omkringliggande mjukdelar. Lederna i bäckenet har i sig inte förmågan att signalera smärta i någon större utsträckning, som jag förstått det, utan det är ledbandsapparaten runt omkring som kan signalera smärta. Det fäster flera olika muskler och stödjevävnadskomponenter precis i området. Ledbanden är som mjuka senstrukturer som ansvarar för att hålla ihop bäckenet, och de mjukas ju upp under graviditeten just för att möjliggöra barnets passage.

Varför försvann smärtan för att sedan återkomma?

En tanke är att du kanske höll dig i stillhet i början och således inte provocerade fram någon smärta. Med ökande aktivitetsgrad kanske besvären faktiskt bara märks? Åt du smärtlindring efter förlossningen kan ju detta också ha dämpat bäckenbesvären.

En annan tanke är att du på grund av smärtan under graviditeten förlorade en hel del muskelmassa (genom inaktivitet). Och nu är det kanske inte alls bäckenleden som säger ifrån, utan en mer muskulär smärta. Det kan bli som en idrottsskada, fast utan idrott. Musklerna är för svaga för kraven du har på kroppen, och reaktionen blir en överbelastningsproblematik.

Vad provocerar?

Främre bäckensmärta provoceras aktiviteter som särar på benen mycket eller som kräver ensidig belastning. Därför är min gissning att sittande på filt kanske innebär att du sitter i skräddarställning med benen mycket i sär, och att du på så sätt får en sträck-smärta? Det är ganska ”typiskt” mjukdelar att göra ont med en delay. När man är igång och uppvärmd så känns inte smärtan eller besvären, men när du har vilat och ska resa på sig får du ont.

Öka stegvis!

När det gäller dina besvär tror jag på successivt stegrad träning. Du ska skynda långsamt! Om en entimmes promenad gör ont, kolla då om 45 minuter funkar. Eller dela upp promenerandet på två, förmiddag och eftermiddag? Bli inte inaktiv, men försök att hålla dig lite grann nedanför din smärtgräns hela tiden. Rätt var det är så har allting fått läka i lugnt och ro, och så känns inte smärtan. Samma med övningar – skynda långsamt både vad gäller belastning, motstånd och repetitioner.

Öka därför försiktigt upp din fysiska aktivitet. Utvärdera på en smärtskala både direkt efter, några timmar efter och kanske morgonen efter träning. Gör det ont medan du tränat men smärtan försvinner någon timme efteråt och inte kommer tillbaks i form av jobbig smärtande stelhet dagen därpå (som inte är träningsvärk) så kan jag tycka att det är helt okej.

fågelhunden

Jag brukar försöka råda mina patienter att träna och vara aktiva så pass smärtfritt att varje morgon är ett oskrivet blad vad gäller smärta. Hänger smärta, stelhet och obehag kvar från en dag till en annan efter en natts sömn, då är det signal om att en behöver tänka om. Kanske behövs då annan smärtlindrande behandling? TENS? Akupunktur?

Det här var ett kortfattat svar!

Jag kan verkligen rekommendera att du söker dig till en fysioterapeut och får en bedömning och individuellt anpassade råd!

 

 

Sex efter sfinkerruptur

Sex efter sfinkerruptur

Det trillade in en fråga.

Även jag drabbades av en sfinkterruptur, detta för 4 månader sen. Jag funderar mycket på det här med hur det ska gå med samlag igen och undrar om du skrivit något om det?

Jag kommer försöka svara både professionellt och personligt

Det har gjorts flera undersökningar som visar samma sak, att kvinnor som drabbats av större förlossningsskador kan må psykiskt sämre än andra. Det är också vanligt att  det tar längre tid för förlossningsskadade att återgå till att ha sex efter förlossningen. I forskningen är det inte alltid lätt att läsa om det är just penetration vi pratar om, eller om orgasm. Jag tänker att behöva tid för återhämtning handlar om både handlar om lust och funktion!

Det behöver inte handla om just nedsatt funktion

En förlossningsskada som inte blivit sydd riktigt bra kan påverka orgasmfunktionen till det sämre. Smärtande ärr kan naturligtvis också vara en störande faktor för återgång till sex. Men det är inte alltid en förlossningsskada faktiskt påverkar den fysiska sexualfunktionen. Den drabbade kvinnan kan känna ett behov av att isolera sig mot sexuella närmanden. . Oro för obehag och smärta under samlag kan göra att det blir ett hinder för att ens känna lust. En kvinna med förlossningsskador kan alltså ha minskad lust även till och med att bli hållen, smekt och rörd.  Kvinnans identitet som sexuell varelse får sig ofta en törn av förlossningen och skadan och det kan dröja innan det återgår till det normala.

Jag är medveten om att min historia inte är allmängiltig, men jag vet också att det kan vara skönt att läsa om någon annan som varit i samma siutation som en själv.

Jag och Joseph har alltid haft en bra kommunikation och en öppenhet i vårt förhållande. Vi kunde innan första förlossningen sitta och prata om det knasiga med män som inte vill se sina fruars underliv i förlossningssituationen för att de kanske skulle tappa lusten för det området igen. Vi kunde liksom förfasas över människors oförmåga att separera händelser som barnafödande och sex.

Nu ska ni få höra.

Den som sedan inte kunde få ihop den här bilden igen, det var jag själv. På BB skulle den mycket korrekta och finkänsliga läkaren göra en kontroll av det opererade området ett par dagar efter förlossningen. Jag övertalade henne att Joseph behövde få en guidad tur genom mitt ”nya” underliv eftersom jag visste att jag inte skulle våga närma mig det själv. Stackars läkaren tyckte nog att det var en av hennes märkligaste dagar på jobbet. Men det var viktigt för mig att det blev gjort. Det var sedan Joseph som fick kontrollera stygnen och sårläkningen. Jag varken ville eller vågade göra det själv!

Att spana in snippan

Det tog över en och en halv månad innan jag tog en spegel och kollade in eländet. Det fick mig att bryta ihop. Jag blev själv helt överrumplad över hur hårt det påverkade mig. Hur mycket det nog ner min kroppskänsla, självkänsla och känslan av att vara fräsch, snygg och attraktiv. Ett tag tappade jag motivationen att göra knipövningarna, allting kändes så hopplöst. Jag vill dock ändå hävda att det är viktigt att kunna titta på, känna och röra sin egen snippa. Man måste börja med att ta ansvar för sin egen sexualitet.

På återbesöket hos barnmorskan tog hon upp det här med sex

Hon sa att så länge jag ammade kunde sex vara litegrann obekvämt till följd av att slemhinnorna är torrare än vanligt. I mitt stilla sinne undrade jag om det överhuvudtaget hade potential att bli bekvämt igen. Jag var rädd. Jag bestämde mig för att det absolut inte skulle bli något omslutande sex så länge jag ammade. Jag ville liksom inte ha dubbel-obekvämt. Ont från sårområdet och torrt som tusan, hur attraktivt låter det liksom? Barnmorskan förespråkade naturligtvis andra former av sex och närhet. Problemet var bara att jag absolut inte ville. Med sfinkterrupturen försvann alla lust till sexuell närhet. Dessutom kände jag ibland att amningen krävde all hudkontakt jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Det var helt omöjligt att identifiera mig som en sexuell varelse samtidigt som jag varje dag blev påmind om the Grand Canyon i mitt eget underliv. Det krävdes att jag slutade amma (bebis ungefär 10-11 månader) innan vi var tillbaks på banan med omslutande sex som var någolunda som tidigare.

När vi väl kommit igång var det inga problem

Efter den första kaosiga tiden med kropp och bebis tyckte vi båda att samlivet fungerade bra. Jag fick ju litegrann av en ny snippa efter reoperationen jag gjorde i höstas, men när vi väl började ha sex efter 12 veckor var det inga problem då heller.

Vänta så länge du behöver.

Mitt råd är att vänta så länge som du behöver. Låt ingen pressa dig. Det är så mycket som kan låsa sig. Du behöver , utöver sfinkterrupturstraumat, verkligen inte få sexuell press från din partner eller för all del även från ”media”. Jag frågar ALLA nyblivna föräldrar jag träffar på jobbet om sex och det är VERKLIGEN typ ingen som har kommit igång med sexlivet första halvåret. Ens efter vanliga förlossningar. Behöver du vänta ett år så gör du det.

Ett boktips!

Den här boken vill jag verkligen tipsa om. (Bilden är en länk och det här är inte reklam) Den är bra för dig med samlagssmärta, men också för dig som känner ett motstånd mot att komma igång med sex efter graviditet och förlossning. Mycket i den boken skulle jag vilja att var obligatorisk undervisning i skolan!

Att vilja men inte kunna : om sex som gör ont

 

Mer om ämnet på BakingBabies:

Om sex och nyblivna föräldrar

Sex efter förlossningen; identitet, funktion och relation

Sex efter gynekologisk operation

 

Spelar det någon roll om jag läcker?

Spelar det någon roll om jag läcker?

Under mars skrev jag en del om ansträngningsläckage och fick därför in en relaterad fråga.

Jag födde barn för nio månader sedan. Ingen större komplikationer och min barnmorska tyckte att jag hade ett riktigt starkt och bra knip på återkontrollen 8 veckor efter förlossningen. Jag började löpträna väldigt försiktigt efter ett tag och har sedan ökat på. Testat backintervaller och löste dessa utan framfallskänsla och inkontinens. Nu har jag börjat testa på fotbollsträning igen och märker att jag läcker urin i vissa situationer… Känns så jäkla trist. Tränar med tätappen och kan stoppa strålen när jag kissar men ändå läcker jag vid viss intensiv träning.. Är ärlighetens namn sjukt ledsen över detta. När jag söker runt efter info så står det bara att jag ska träna knipmuskulaturen (det gör jag) och att det är bra att träna. Men bör jag fortsätta att träna t.ex fotboll trots att jag läcker? Eller kan jag förvärra situationen? Förstör jag min bäckenbotten trots att jag tränar upp den parallellt? Vart ska jag vända mig? Supertacksam för svar!

Det är viktigt att veta att urinläckage inte är farligt

Urinläckage är ett besvärligt och tråkigt symtom, men behöver faktiskt inte vara en varningssignal om överhängande katastrof. Jag vill ändå börja där för att avdramatisera. Urinläckage är precis så jobbigt som du själv upplever det. Känns det som att du är okej med att ha ett trosskydd i när du spelar fotboll så är det kanske helt okej. Att ha urinläckage behöver inte betyda att du kommer drabbas av framfall eller något sådant.

En utredning är ändå på sin plats

Ansträngningsläckage är ett symtom, som beror på något. Det kan bero på svaga muskler, men det kan också bero på rent mekaniska förändringar i stödjestrukturerna kring blåsan och urinröret. Hade du kommit till mig som patient hade jag naturligtvis velat kolla exakt hur stark du är i bäckenbotten innan jag ens försöker mig på att svara. Jag tycker ofta att urinläckage också ska utredas av en uroterapeut. Och det är ofta vettigt med en bedömning av en gynekolog. Som fysioterapeut är jag intresserad av hur stark din bäckenbotten är i förhållande till rörelse och belastning. Märker jag att bäckenbotten är för svag för uppgiften är knipträning ofta hela eller del av behandlingen.

bäckenbotten crope

Om du läcker men faktiskt är stark i bäckenbotten

Allt urinläckage beror inte på svaga muskler. Det är viktigt att veta. Läsaren berättar att hon blivit bedömd som stark i bäckenbotten. Hon klarar löpning och annan träning – bra! Då antar jag att det som skiljer fotbollen från löpningen är snabba riktningsändringar, plötsliga ”ryck” med hög intensitet och sparkar. Då tänker jag att det kan finnas en poäng med att träna koordination och snabbhet i knipen. Men ger knipträning inte tillräckligt god effekt efter några månader så sitter problemet kanske inte i musklerna.

Så här tänker jag:

  • Om urinläckaget verkligen är det ENDA symtomet just när du tränar fotboll men aldrig annars, då kan det vara okej.
  • Det är viktigt att få en undersökning av bäckenbottenstyrkan. Om bäckenbotten är lite för svag för det du utsätter den för så kan du behöva justera träningen något.
  • Det finns kvinnor som TROTS stark bäckenbotten ändå kommer ha små urinläckage vid höga belastningar/tryck. Dessa kan bli hjälpta av contrellebåge eller kanske av en TVT-operation.

 

Reflektioner från er läsare?

Magmuskeldelning under graviditet

Magmuskeldelning under graviditet

Jag skriver med jämna mellanrum om magmuskeldelningar. En relevant fråga i sammanhanget är hur en redan befintlig delning blir under en ny graviditet. En läsare skriver en sådan fråga:

”Jag har fått svart på vitt att jag har en bred magmuskeldelning, tror jag säger rätt när jag säger 11 cm. ( såpass bred att jag kan få en operation bekostad av landstinget här jag bor). Det är inte aktuellt just nu då jag är precis nygravid. Jag tänkte därför höra om du vet något gällande just graviditet där man sedan innan har just en bred magmuskeldelning?”

bäcken 002

En magmuskeldelning kommer av magens tillväxt

Av alla studier som finns om magmuskeldelningar menar de flesta att alla kvinnor får någon slags separation av magmusklerna under en graviditet. Det finns inga entydiga råd om hur dessa bäst behandlas. Och det finns inte heller mycket vetenskapligt stöd för hur man kan hantera en befintlig delning under en graviditet. Det här inlägget kommer därför bli mer av typen ”så här tänker jag” än ”så här säger vetenskapen”. Därför en stor reservation för att det här inte är superunderbyggda påståenden.

Fler graviditeter är påverkansfaktor

Att vara omföderska är en av riskfaktorerna för att få en delning som inte helt försvinner efter graviditeten. Det handlar om utsträcktheten i magen. Därför kan stora magar och magar med mer än ett foster vara utsatta mer. Några terapeuter världen över verkar mena att det kan finnas liksom ett ny möjlighet till och med förbättrad läkning och återgång av magmuskeldelningen efter en ny graviditet. Jag har ingen erfarenhet av detta själv, men jag tänker att det inte kan vara helt omöjligt. På individnivå är allt möjligt.

Här kommer mina tankar om att hantera en magmuskeldelning under en graviditet

 

  • Träna dina bålmuskler.

Om du är stark i bålen kommer du ha lättare att ha en god anspänning i magmusklernas mittlinje. Du kommer också ha lättare att hålla dig i en god kroppshållning. Om du inte vet hur du ska göra, boka ett besök hos en fysioterapeut. Jag tänker att även om du inte kan förebygga en diastas eftersom du redan har en, kan du eventuellt förebygga att den blir värre genom rätt sorts träning.

  • Ha en god hållning. Bröstkorg över bäcken är ett ledord.

Om du ”tappar svanken” hänger liksom ofta magen utåt mer. Detta kan innebära ett större drag mot bukväggen. Om du ofta tänker på sin hållning och försöker plana ut svanken kan du kanske minska draget i mittlinjen något. Ledordet är bröstkorg över bäcken.

  • Bäckenbottenträna under graviditeten!

Bäckenbottenmusklerna och bålmusklerna har en neuromuskulär koppling. Det är inte så enkelt som att en stark bäckenbotten minskar trycket på magens mittlinje, men en stark bäckenbotten kan bidra till bålstabiliteten. En vältränad bäckenbotten kommer inte heller försvåra en förlossning, det är en gammal myt. Knip på!

  • Testa att ha en gördel efter förlossningen.

Jag har skrivit en serie inlägg om gördlar efter förlossning som finns här:

Totalt sett är jag alltså ingen gördelförespråkare. Men det finns forskning som menar att bålmusklerna inte kan stabilisera ryggraden optimalt förrän tidigast 8 veckor efter en förlossning. Du har troligen en ökad risk för att vara rejält instabil när magen blir mjuk och vobblig när barnet väl är ute. För att bidra till din känsla av att orka vara upprätt gående kan en gördel de första veckorna vara något positivt.

  • Ta dig själv på allvar.

Får du bäckensmärta, ryggsmärta eller några andra besvär – sök hjälp. Dra ner på kraven, dra ner på tung fysisk ansträngning och på tempot. En graviditet är tung som den är, även utan smärta. Förutom att det är hälsosamt att vara fysiskt aktiv på något sätt, så är det annars minsta motståndets lag som gäller. Lyssna på din kropp, du är facit.

Någon av er läsare som har några andra tips eller råd?

Referenser:

 

Traumatisk förlossning och smärta

Traumatisk förlossning och smärta

Det trillade en reflektion och en fråga.

Jag har en fråga till dig om traumatiska förlossningar. Vet du om man riskerar att få mer smärta efteråt (rygg-, bäcken- och nervsmärta) om förlossningen varit jobbig? Ibland tänker jag att all smärta som jag upplevt efter min yngstes förlossning kanske delvis kommer av att min kroppsbild förändrats, omedvetet, i och med jobbiga minnen. Kanske att jag även är sensitiserad. Vad säger forskningen?”

Forskning om smärta och posttraumatisk stress

Forskning omposttraumatisk stress  (alltså inte specifikt från förlossningar) har visat att detta är vanligt förekommande hos patienter med långvariga smärtbesvär. Ungefär 25 % på skandinaviska smärtkliniker uppskattas ha PTSD eller symtom men inte full diagnos av PTSD. Man tror att PTSD kan ha negativ effekt på smärtan, och tvärtom. Patienter med symtom av posttraumatisk stress uppskattas ha högre smärta, mer rörelserädsla och psykisk stress än andra smärtpatienter. De kan också ha mer depressiva symtom och mer ångest än andra. Man tolkar detta som att det är de posttraumatiska stressymtomen, och inte själva traumat i sig själv, som skapar påverkan på smärttillståndet. Detta tyder på att patienter med posttraumatisk stress kan behöva ha en mer specialiserad smärtbehandling än andra. Man har också sett  att ungefär 50% av patienter med kronisk ländryggssmärta också lider av PTSD-symtom. Hur sambandet ser ut är inte helt hundraprocentigt klarlagt. Handlar det om personlighetstyp, nerv-biologi eller nerv-fysiologi, minnen, beteenden eller personliga copingstrategier? Säkert delar av allt hos många.

Hur ska jag tänka kring behandling?

KBT är en en behandlingsterapi som är rekommenderad för patienter med kronisk smärta och som också kan vara bra för patienter med PTSD. Min egen tanke är att kvinnor med besvär efter graviditet och förlossning gärna kan kombinera fysiologisk behandling med psykologisk. Alltså, egentligen fler än de som kan tänkas ha posttraumatisk stress. Det finns så många olika anledningar till att få ett lite stukat psyke efter omvälvande livshändelser.

Att ta sin egen problematik på allvar är viktigt

Jag hittade det så fint uttryckt här:

”Subsequent childbirth after a previous birth trauma has the potential to either heal or retraumatize women. During pregnancy, women need permission and encouragement to grieve their prior traumatic births to help remove the burden of their invisible pain.”
Kvinnor måste få tillåtelse och uppmuntran att sörja och berarbeta sina förlossningstrauman för att på så  sätt lätta bördan av osynlig smärta på insidan. Det tror jag garanterat hjälpa i en rehabiliteringsprocess för smärta och funktionsnedsättning också. 

Referenser:

Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Det kom ett meddelande:

”Jag fick barn för ett år sedan och hade under de första tio månaderna besvär med tyngdkänsla och obehagskänslor i underlivet. Enligt två olika gynekologer så ser allt normalt ut och jag har inget framfall. Nu till min fråga. Hur ska man egentligen veta vad kroppen är redo för träningsmässigt? Om man inte har problem med urinläckage och inte får tyngdkänsla under träning längre, kan man vara säker på att man inte pressar på för hårt då? Självklart måste man trappa upp träningen successivt men hur vet man egentligen vart gränsen går? Jag har blivit livrädd för att få ett framfall och vågar därför knappt gå framåt med min träning överhuvudtaget. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att våga ens prova att hoppa eller springa mer av rädsla för att få tillbaka eller förvärra mina besvär…”

Det här rädslorna är så vanliga! Därför tänkte jag ägna dem ett helt inlägg.

En viktig fråga

Det här tycker jag är väldigt intressant att diskutera. Du har fött barn, det var tungt och jobbigt i början, allt har läkt bra och du har en kvarvarand oro eller obehagskänsla. Du känner att det är läskigt att anstränga dig och hyser en rädsla att drabbas av framfall eller att få besvär längre fram. Jag träffar SÅ MÅNGA patienter som är i samma sits.

  • Kroppen återhämtar sig faktiskt

Den gången vi ser att framfall och buktande och slappa slidväggar går tillbaka är tiden efter förlossning. Tänk på det lite i likhet med den utveckling magen går igenom. Efter förlossningen är magen en stor säckig hudpåse, och sedan successivt så drar den ihop sig och huden fastar till sig. Den blir aldrig som innan, men den kommer heller inte vara så utsträckt som dagen efter förlossningen heller. Underlivsstrukturerna går igenom samma process,! Precis som magen aldrig de kanske aldrig helt som förr. Konstigt vore ju egentligen motsatsen. Det är okej att ha haft problem, och sedan inte ha det längre. Mår du bra nu, försök släppa oron.

  • Sätt ord på det du är rädd för

Gör det nu! Följ dina katastroftankar hela vägen. Vad är det värsta som kan hända? Att du får framfall?  Vi VET också att kvinnor som har genomgått graviditeter och förlossningar har ökad risk för framfall och urinläckage. En av fem kvinnor kommer med åldern opereras för framfall. Vi har åldern, breda bäcken, tyngdlagen och östrogenbristen efter klimakteriet emot oss. Det kan hända. Det är kanske till och med rimligt att förvänta sig ett framfall med åldern. Men är det verkligen en anledning till att bromsa upp livet som vi vill leva det här och nu?

  • Men jag är rädd att få problem här och nu!

Du kanske tänker nu att det är okej att få problem som sjuttioåring, men inte som 30-åring. Jag håller med, det kan skilja lite på kraven på livet och kroppen. (Eller så gör det faktiskt inte det?) Jag tänker att vi måste väga samman livskvalitet och risk för ohälsa i en djup och avancerad kalkyl. En kvinna med inkontinens eller framfall kan få så pass försämrad livskvalitet, att det är av högsta prioritet att minska symtomen. Då kan alla insatser behövas; bäckenbottenträning, hjälpmedel, kanske operation, och kanske anpassning av fysisk träning. Men lev inte som att behovet av anpassning finns, innan det finns!

  • Jag är besvärfri, men  lever med det obehagliga kroppsminnet av att bäckenbotten varit svag och sargad efter en förlossning.  

Behöver du anpassa dig och göra några livsstilssförändringar?  Mitt svar är oftast: Nej. Och så lite ja. Och så kanske: Njae. För här kommer risk-för-ohälsa-kalkylen in i bilden. Om du av omtanke för din bäckenbotten väljer bort en massa motion, som din kropp i stort hade mått bra av – då ökar din generellt risk för ohälsa, eller hur? Här skulle jag säga att ditt hjärta, dina blodkärl, dina muskler i övriga kroppen bör prioriteras före din bäckenbotten. Om jag hårddrar det: Vill du dö i en hjärtinfarkt vid 70 med en skonad bäckenbotten? Jämfört det med det andra ”worst case scenariot”: springa ett maraton, fall få ett framfall i 50-årsåldern, opereras, fortsätta träna och dö hjärtfrisk vid 100? Jag har i alla fall bestämt mig för det senare. OM, vi nu kan välja. Vilket vi sällan kan. Men vi kan optimera förutsättningarna för att få som vi vill….

Nej, jag tycker inte du ska låta din bäckenbotten begränsa dig.

Ta med livskvaliteten i beräkningen

Ger dig hopp/dans/löpning eller någon annan bäckenbottenbelastad träning dig ett enormt tillskott i livskvaliteten, då tycker jag inte att det är så mycket snack om saken. Vi lever våra liv för att få ut det mesta möjliga ut av dem, missa inte glädjeämnen i livet för att du är rädd och orolig.

Men Ja:et då?

Jo, såhär. Du behöver ju inte göra EXAKT ALLT som är tungt och jobbigt för bäckenbotten. Jag har valt att satsa på löpningen. Det innebär att jag inte styrketränar tungt med skivstång eller någon annan stående lyftande/tung belastning. Jag har en gym-regim som jag kör efter, och den innebär att jag ser till att sitta ner och avlasta bäckenbotten alltid när det är möjligt, och dessutom vara noggrann med att aldrig hålla andan när jag lyfter/pressar/sträcker. På så vis avslatar jag bäckenbotten lite. Jag kan också tänka mig att du skulle kunna välja det mosatta. Cykla som konditionsträning, men välja att under ett par väl utvalda timmar i veckan lyfta tungt/träna hård styrketräning.

Och njae: 

Vilken träningsform du/jag/vi än väljer: välj att låta bäckenbotten få vila efter träning. Det är också en muskel som blir trött! Jag försöker att aldrig kombinera hård träning med typ stående långkok efteråt eller att handla och bära tunga kassar på vägen hem. Om bäckenbotten är min akilleshäl, min svagaste punkt, då behöver den kanske vila ibland före alla andra muskler säger stopp. Och så kan det väl få vara?

Det är en risk vi får välja att ta. 

wpid-wp-1432410791794.jpeg

Vad är det värsta som kan hända?

Jag kan inte låta mitt liv passera med träningsfria år efter år, bara för att jag eventuellt kan drabbas av ett framfall. Jag tar den kalkylerade risken, och tänker att om DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA är att jag får ett framfall, då är det ganska litet och obetydligt ”värsta”. Framfall som ger besvär kan opereras.

Ja, men jag har blivit så negligerad av vården, att jag inte vågar riskera att få ett framfall, för ingen kommer bry sig.”

Såhär resonerar jag då: Jag satsar på att få ett stort framfall, dårå. Kör så det ryker med träningen. Så att det inte är något snack som saken då jag väl behöver hjälp.

Att våga komma tillbaks till träning efter en förlossning

Sätt dig ner och väg risker mot glädjeämnen, resten av kroppen mot bäckenbotten, gör en slags kalkyl och bestäm dig sedan. Är din oro och rädsla så stor att den hindrar dig från att göra det du vill göra med ditt liv, då behöver du bemöta den rädslan på något sätt. Det finns inga tydliga svar, men du behöver göra ett genomtänkt val, inte bara reagera på en rädsla.

***

OBS: Om du är ny här, läs gärna mina rekommendationer om återgång till träning efter förlossning här. När bäckenbotten, liksom magen, håller på att återhämta sig efter förlossning resonerar jag alltså lite annorlunda. Då är jag mer bromsande än pushande, generellt. 

Hur fungerar kompressionstights?

 Hur fungerar kompressionstights?

Kompressionskläder har varit ett växande fenomen och ett mode inom industrin för träningskläder. Kompressionskläder är högelastiska träningskläder som ger ett tryck på underliggande vävnader motsvarande 18-22 mm HG. ”Millimeter HG” är ett mått på tryck som används främst inom sjukvården. Kompressionsstrumpor har länge använts för patienter med cirkulationsstörningar eller inflammatoriska sjukdomar som lider av svullnad i underben och fötter. Då är trycket om används mycket högre, 30-40 mmHG. Detta tryck påverkar venerna, blodkärlen som för åter syrefattigt blod åter till hjärtat. Ett ökat tryck mot venerna ökar blodets flödeshastighet. Hos en frisk person aktiveras vadmusklerna när personen står eller går. Med hjälp av vadmusklernas pumpas blodet upp tillbaks mot hjärtat, mot motståndet av gravitationen. Det har hittills inte funnits några belägg för att friska, unga människor behöver hjälp med återflödet till hjärtat annat än i extremfall så som under långa flygresor. Kompressionskläder har antagits fungera genom att påverka återflödet av blod till hjärtat och på så sätt minska svullnad och inflammatoriska effekter som hör till de mikromuskelskador som hård träning kan ge upphov till.

Funkar det?

Det här är lite klurigt att svara på! Vet du varför? För att forskningen visar både ja och nej!

Nej

I en systematisk översiktsartikel som publicerades 2015 var slutsatsen att det sammanlagda forskningsresultatet är spretigt. Men överlag visade det att kompressionskläderna inte hade någon större effekt på prestation eller skaderisk. Den studien visade att kompressionskläder har liten eller ingen effekt på prestationen om de används under träning. Återhämtningsförmågan och graden av träningsvärk verkade inte påverkas, oavsett vilken träning kompressionskläderna användes till. I en studie som publicerades 2016,  även denna en systematisk översikt, fann forskarna att kompressionskläder inte hade någon statistiskt signifikant påverkan på löp-prestation på sträckor 5-21 km eller 400 meter sprint. De påverkade inte heller syreupptagningsförmåga, blodvärden, puls, hjärtvolym eller styrkerelaterad förmåga i samband med löpträning. Det finns också de som menar att kompressionsklädernas tryckande effekt inte längre bidrar med något extra när kroppen är uppvärmd och igång.

 

Ja

Man har dock kunnat ana en trend mot att kompressionskläderna hade en viss positiv effekt om de bärs efter träning och under den akuta återhämtningen. Små positiva effekter har också kunnat ses vad gäller tid för utmattning (både upplevd och vad gäller blodvärden), löpekonomi och muskelstyrkan direkt efter löpningen. Markörer för muskelskada och inflammation minskade också med användning av kompressionskläder. De stora effekterna gällde minskad ömhet i benen efter träning och en fördröjning av muskeltrötthet efter löpning.

wp-1465069349881.jpg
Stockholm Marathon, ett lopp där jag kanske behövt kompressionstights?

 

 

Fungerar kompressionstights?

Den tillgängliga forskningen idag  menar alltså att användning av kompressionskläder inte ger någon märkvärdig förbättrad prestationsförmåga eller några stora effekter på mycket annat. Jag tycker dock att jag hör om individer som uppskattar sina kompressionskläder oerhört och jag kan tänka att det finns individuella faktorer som spelar stor roll. I min erfarenhet upplever många överrörliga personer att det är skönt med kompressionskläder av olika slag.

Placeboeffekten i detta sammanhang får också antas vara stor. Har du betalt mycket för ett par snygga och dyra träningstights är också möjligheten stor att du känner dig mer peppad när du tränar!

 

Sammanfattning

  • Trycket i kompressionskläder är längre än i behandlande kompressionsstrumpor inom sjukvården. Det finns ingen enhetlig standard för vilket tryck som träningskläder ska ha. Det finns inte heller någon kontroll-instans som kan garantera att det uppgivna trycket ett plagg ska ha också håller samma tryck på dig och din kroppsform.
  • Forskningen är inte samstämmig om att kompressionskläder under träning har någon positiv effekt alls  vad gäller prestation, återhämtning eller träningsvärk.
  • Det finns tecken som tyder på att kompressionskläder skulle vara bättre att använda efter träning när man ser till återhämtningstid och träningsvärk. Det finns också studier som inte visar på någon sådan effekt, ens när en helkroppsstrumpa i kompression använts.

Referenser: