Kategori: Övrigt

Övrigt

Här hittar du inlägg på BakingBabies som inte platsar klockrent under någon annan kategori. Det kan dock vara precis hur bra och intressanta inlägg som helst – så döm inte inläggen efter den slaskartade rubriken!

På tal om mamma-magar…

Kolla på det här klippet!

Jag vet att ni som läsare inte är dem som i regel kollar på klipp vi länkar till, men KOLLA på det här. Det är en sjukt söt känguru-unge som försöker klättra in i sin mammas pung på magen.

Bara jag som tycker att det där ser sjuuuukt obekvämt ut?

På ett sätt hade det ju varit rätt smidigt att föda pyttesmå bebisar och sedan ha den någonstans på utsidan tills de är klara att möta omvärlden. Men huuu, det här ser ändå inte skönt ut?

Vilket djurs fortplantnings-upplägg är ni mest avundsjuka på?

Jag tror att jag är mest avundsjuk på den här delfinen. KOLLA! Det ser liksom inte helt plätt-lätt ut, men ändå enkelt med strömlinjeformad avkomma. Så himla coolt. Och när bebisen är ute simmar de glatt omkring tillsammans. Soft ändå.

Och vad är värst?

Jag tänker att det måste vara rätt oskönt att föda en häst eller kalv, något med hovar/klövar och jättelånga spretiga ben. Eller? Vad tror ni?

Haha, bisarra tankar, men jag hade inget mer seriöst att skriva idag.

Kom på Boksläpp!

Vår bok släpps den 7 mars! Kom och fira med oss!

Information och anmälan via länken! 

Tjooohooo! <3

Mammarollreklam

Ergonomiska råd för dig som är gravid

Ergonomiska råd för dig som är gravid

Ergonomiska råd för dig som gravid

Du som är gravid kommer upptäcka att den växande magen förändrar hur du kan utföra de mest vardagliga aktiviteter. Att böja dig ner för att knyta skorna kommer bli tufft med tiden. Så småningom kommer du att märka att magen är i vägen för att sitta som du brukar vid datorn. Magens tillväxt, uppmjukningen i lederna och de hållningsförändringar som allt detta medför kommer ge dig en ergonomisk utmaning.

Du kommer märka att det krävs mer av musklerna får att hålla dig i en bra position. För att undvika smärta kan du följa dessa råd:

  • Ta frekventa små pauser genom att ställa dig upp och röra igång dig lite. Det håller igång blodcirkulationen och minskar svullnaden i benen.
  • Se till att din arbetsstol förser dig med tillräckligt bra ländryggsstöd. Om det stolen inte har räcker kan du kanske köpa en ländryggsrulle (googla!).
  • Se över om du behöver ändra höjden på skrivbordet för att komma så nära som möjligt utan att krocka med magen.
  • Om du har ett bord som du kan höja till stående arbetshöjd, växla. Flera korta stunder är bättre än en jättelång.

Graviditet och lyft

Om du har ett arbete som innebär tunga lyft kan du behöva be din chef om hjälp att få andra arbetsuppgifter. Går inte detta och ditt arbete anses olämpligt för dig som är gravid kan du ansöka om graviditetspenning. Läs mer på försäkringskassans hemsida och fråga din chef om hjälp.

Tunga lyft i arbetet kan påverka den gravida kvinnan på en rad olika sätt. Forskningen visar att frekventa lyft i arbetet ökar för smärtor och besvär. Man har tidigare trott att lyft också haft potential att påverka fostret och dess tillväxt. De flesta studier som påvisat ett sådant samband har dock skett i utvecklingsländer, och där kan nutrion istället vara den påverkande faktorn. Samma samband har nämligen inte påvisats i en dansk studie. Tunga lyft i arbetet i tidig graviditet har tidigare ansett påverka risken för missfall, men så verkar inte heller vara fallet. Magen kommer däremot göra att hävstången för tunga lyft blir lite annorlunda och den hormonella leduppmjukningen som sker kan också påverka stabiliteten kring lyften. Tunga lyft i arbetet verkar också höra ihop med ländryggs eller bäckensmärta under graviditet.

Finns tyvärr inga tydliga riktlinjer

Tidigare amerikanska riktlinjer har tillåtit repetitiva på upp emot 10 kg och enstaka lyft upp emot 24 kg fram till tredje trimestern. Nuförtiden är rekommendationen istället att göra en individuell bedömning av kvinnans hälsa och de lyft hon har att utföra.  Man menar ändå att det finns fog för att minimera antalet tunga lyft. Lyften bör vara optimala, det viss säga med tvåhandsgrepp, nära kroppen och utan vridning. Om arbetet innbära att lyfta från golvet, över huvudet eller långt ifrån kroppen innebär att arbetet bör omfördelas.

Det finns inte tillräckligt mycket forskning på lyft och gravida för att kunna ge generella råd som passar alla.

Utifrån det jag kunnat läsa mig till finns dessa råd, baserade på studier. Gravida bör efter graviditetsvecka 20 undvika följande lyft i arbetet:

  • Enkelsidiga lyft
  • Lättare lyft mer än 8 timmar per dag
  • Lyft av instabil karaktär
  • Lyft från golv där händerna går nedanför halva smalbenet
  • Lyft över huvudhöjd
  • Lyft över 10 kg 10 gånger om dagen
  • Lyft över 20 kg

Mitt kanske bästa tips

Den här övningar som jag brukar kalla ”svankpress mot vägg” är en av de övningar som jag upplevt att de flesta gravida klarar av och upplever som skön. Det är ett tips att ha den som en pausgympa-övning. Testa nästa gång du går på toaletten, använd dörren och pressa svanken lätt mot väggen.

Har du några egna tips eller erfarenheter av ergonomiska utmaningar under graviditet? Berätta!

Referenser:

 

Vill du delta i en studie om kroppsuppfattning?

BakingBabies hjälper till att efterlysa: 

Vill du delta i en studie om kroppsuppfattning?

Dagens kroppsideal är långt ifrån hur de flesta av oss ser ut och något som bidrar till både missnöje och psykisk ohälsa.

Vi vet också att det finns vissa könsskillnader, men mycket av kunskapen bygger på ett gammalt binärt perspektiv på kön.

Vi vill förstå hur man upplever och föreställer sig sin kropp, samt vad är idealet från ens eget och andras perspektiv. Vi behöver mer kunskap för att förstå missnöjet och hitta strategier för att motverka och förebygga det.

Vill du vara med och hjälpa oss?

  • För deltagande krävs att du är vuxen (18 år och äldre).
  • Det tar ca 40 minuter att gå igenom studien via Internet och de flesta tycker att det är intressant och givande.
  • Du är också välkommen att ta del av resultaten som vi publicerar offentligt när vi har sammanställt data på gruppnivå.
  • Deltagande är anonymt, vi samlar inga identifierande uppgifter och vi raderar även IP numret.
  • Om du vill delta kan du klicka på den här länken.

 

Har du frågor är du välkommen att höra av dig till oss.

  • Anastasia Listova, Psykologikandidat Karolinska institutet: anastasia.listova@stud.ki.se
  • Emma Pereira Bastos, Psykologikandidat Karolinska institutet: emma.pereira.bastos@stud.ki.se
  • Ata Ghaderi, Professor, psykolog Karolinska institutet: 08-524 832 48, ata.ghaderi@ki.se

 

En serie om ergonomi

En serie om ergonomi

Det finns folks som jobbar med ergonomi OTROLIGT mycket mer än vad jag gör. Det finns till och mer fysioterapeuter som vidareutbildat sig så att de har titeln ergonom. Men bara för att det inte är mitt allra bästa område, så kan jag inte bara låta bli att skriva om det. För det rör ändå oss alla.

Vad handlar ergonomi om?

Ergonomi handlar om att undvika långvariga och repetitiva ställningar och belastningar som inte klassas som neutrala eller bekväma positioner. Det handlar om att identifiera riskfaktorer och hitta lösningar för att minska risker och belastning.

Ergonomiska utmaningar kommer i olika former, men de vanligast förekommande kan vara:

  • Onaturliga positioner. Positioner som hamnar utanför vad som är neutralt eller bekvämt för kroppen och som ge upphov till överbelastning. Alla leder i vår kropp har ett spann av rörelse som de mår bäst att belastas inom. Om vi ofta hamnar att lägga belastning där kroppen inte är optimalt balanserad kommer både leden, senor och muskler att riskera att börja smärtsignalera.
  • Arbetsmoment med hög kraft eller belastning. Det behöver inte vara något som för omvärlden ser väldigt tungt ut. Det kan vara mindre saker som du behöver lyfta, vrida eller bära i kombination med repetition och en ofördelaktig position.
  • Repetitiva moment. Rörelser som upprepas om och om igen kan när de kombineras med icke-optimal position eller hög kraft/belasning bidra till arbetsrelaterade smärtor och besvär.

Vi är inte gjorda för att vara stilla och arbeta på samma sätt, timme in och timme ut. Men de timmar du faktiskt måste tillbringa på jobbet eller i soffan kan ju vara på minst dåliga sätt.

Det finns en del belastningsrelaterade varningssignaler som du behöver lyssna efter. Bland annat:

När arbetet innebär repetition av samma belastning eller belastning i ofördelaktiga positioner är risken för arbetsrelaterad smärta hög. Vanliga fel i arbetsergonomin är bland annat:

  • Att ha tangentbordet för högt eller lågt. Detta leder till icke-optimal belastning i handleden.
  • Att arbetsbordet är för högt eller lågt. Detta leder till icke-optimal sittställning och belastning på ryggen.
  • Att läsa från dokument platt på skrivbordet eller ha skärmen för högt eller lågt. Detta leder till icke-optimal belastning för nacken.

Det är inte bara stillasittande arbeten som kan vara ergonomiskt utmanande.Även arbeten som kan klassas som fysiskt varierande kan innebära ergonomiska risker. Att behöva böja sig ner, sträcka sig långt, greppa med stor kraft och att lyfta, bära, skjuta, dra är sådana faktorer. En sak som många inte uppfattar som en ergonomisk risk är att ”hamna i ett flow”. När du blir så uppslukad av arbetet att du glömmer bort att ta pauser. Att bryta av för rörelse är en viktig komponent för att minska tröttheten och den statiska komponenten i belastningen på kroppen.

Du är den riktiga ergonomiexperten.

Du är expert på ditt jobb och på hur dina arbetsuppgifter och din position på arbetet påverka din kropp. Du kanske inte fattar alla rattar och spakar på din arbetsstol, men om du känner efter i kroppen så kan du hitta vägledning på vad som behöver ändras i ditt vardagliga liv. Jag kommer i en rad inlägg skriva om ergonomi utifrån en rad olika aspekter.  Kanske får du lite nya idéer om vad du eventuellt lägga till eller ta bort eller förändra i din vardag. Hoppas du vill hänga med och läsa kommande inlägg!

En sak leder till något annat

En sak leder till något annat

Ibland är det roligt att se tillbaka lite i livet och se hur saker flätas ihop på ett spännande sätt. Lite kortfattad historia.

  • 2012 drabbades jag av en sfinkerruptur när vårt första barn föddes
  • 2014 var jag helt införstådd med att det var såna saker jag ville jobba med, både som fysioterapeut och som folkbildare/bloggare.
  • Jag jobbade och bloggade på i mitt lilla hörn av världen i flera år…

I början av 2016 ställde jag upp på en intervju i Aftonbladet

Jag nappade på en fråga som slängdes ut i en Facebook-grupp och fick kontakt med en journalist som gjorde en intervju. Det var flera stycken som intervjuades och jag kände litegrann att ”min historia är väl inget att komma med” och tyckte knappt att den intervjun var något att nämna här på bloggen.

Men några veckor senare fick jag mejl från en kvinna som jobbade på SBU (Statens Beredning för medicinsk och social utvärdering). Hon hade sett intervjun i aftonbladet och frågade om jag ville följa med dem till Almedalen. Då skulle ja delta i en paneldiskussion i Läkartidningens tält i samband med att de lanserade sin nya rapport ”Analsfinkerskador vid förlossning”.  Well, jag är gärna posterflicka för analsfinkerskador, haha. Det var en jättespännande resa som jag fortfarande är så glad att jag gjorde. Tack Anna på SBU som öppnade upp för möjligheten, det var stort då och det betydde i slutänden ännu mer!

I Almedalen

I Almedalen träffade jag två personer. Eva och Eva. Eva Uustal som kände till och såg upp till sedan länge. Jag var en aning star struck när jag träffade henne första gången! Eva U har jag sedan haft en hel del kontakt med. Jag fick möjlighet att gå bredvid henne en dag på arbetet. Hon har också gästbloggat hos oss här.  Jag fick också vara med och tycka till om lite grejer när de byggde upp bäckenbottenutbildning.se.  Eva Estling från Sveriges Kommuner och Landsting hade jag då aldrig tidigare hört talas om. Men hon berättade om sitt arbete och det var fascinerande. Jag var lite nervös inför den där paneldiskussionen, naturligtvis. Ibland när jag som jobbar som ”patientrepresentant” i förlossningsskadesammanhang märker jag att jag ses litegrann som ”fienden”. Ingen av dessa Evor såg mig som fienden. Naturligtvis, vet jag ju nu. 

Eva Estling tog sedan också kontakt och frågade om jag ville komma och berätta mer om patientperspektivet vid ett tillfälle anordnat av dem på SKL.  Jag deltog vid ett tillfälle under hösten 2016.

På turné med SKL våren 2017

Genom detta fick jag sedan möjlighet att följa med SKL land och rike runt och prata om patientperspektiv på förlossningsskador, för alla slags chefer inom kvinnosjukvården. Det var så roligt! SKL är ingen myndighet, men en paraplyorganisation för just Sveriges alla kommuner och landsting. Just nu håller de alltså på att styra upp  regeringens satsning på kvinnosjukvården. Alltså de där miljonerna som politikerna lovat ut för att förbättra.

På turnén med SKL har jag träffat mängder med olika personer. Kontakter som lett till andra slags erbjudanden, kontakter och möjligheter. Förutom att få prata om mitt favoritämne så har det varit otroligt lärorikt. Att inte ”bara” (det är absolut inget bara egentligen) vara vårdgivare och bloggare. Utan också få vara med och påverka litegrann på större front. Det är så stort! Det är också därför jag själv benämner mig som ”influencer”, även om jag inte är en regelrätt influencer som påverkar genom samarbeten med företag och reklam. =)

Cirkeln sluten?

En av de mest hedrande uppdragen jag fått är när jag blev inbjuden till Södersjukhuset för att föreläsa för personal på Kvinnokliniken. Det är i ett förlossningsrum på SÖS som min historia började. Det betyder oerhört mycket för mig att jag fick återvända och berätta min historia. Dels att jag tar det som ett bra bevis på att jag ändå hanterar mitt ”sfinkeröde” på ett konstruktivt sätt. Och dels som en bevis på att det på SÖS  finns en ödmjukhet att lära och ta in patientens perspektiv. Det känns hedrande för mig, och det är också hedervärt för dem att de bjöd in mig! Igår höll jag mitt första föredrag av två där för inbjudna från kvinnoklinik, gyn och BB.

Nytt jobb!

Det roligaste nu är också att jag från och med idag, den första februari, jobbar en dag i veckan på Sveriges Kommuner och Landsting. Jag ska vara en del av satsningen på kvinnors hälsa. Jag ska fortsätta jobba med patientperspektivet i fokus. Så himla fint va?? Jag har inga planerar på att sluta vara kliniskt verksam fysioterapeut. Men att få möjligheten att låta mina erfarenheter och kontaktnät med kvinnor vara en konstruktiv del av ett nationellt förbättringsarbete, det är ändå en sååå stor möjlighet.

Jag kommer garanterat berätta mer om det här arbetet och också ”använda” er läsare till att bolla frågor och funderingar som jag ställs inför.  Visst hjälper ni till?

Tillsammans för bättre kvinnohälsa!

 

 

Efter en flytt och förskolebyte

Efter en flytt och förskolebyte

Ni som följer oss på instagram får ju ofta mer vardagsglimtar från oss ”bakom kulisserna” än vad ni just nu får på bloggen. Faktum är att de blogginlägg ni läser nu mestadels är tidsinställda sedan länge. Vi har nämligen flyttat och haft en massa annat för oss!

Vi har varit på väg ett tag

Vi har alltså flyttat från vår älskade trea på söder, till en nybyggd fyra i Årsta. När vi började kolla på lägenheter kollade vi först på lägenheter i typ samma kvarter som vi redan bodde. Vi hade gärna bott kvar. Men när vi varit på en visning av en fyra i kvarteret och någon la ett bud på en miljon samma kväll kände vi att det nog skulle bli omöjligt. När vi sedan började titta på fyror utanför tullarna insåg vi att vi skulle få sååå mycket mer för pengarna. Så påsken 2017 valde vi en lägenhet i en nyproduktion i Årsta efter att ha varit på en något surrealistisk ”virituell visning” och blivit förälskade i en planlösning.

Höstens säljdipp

Mitt uppe i Mias operation- och sjukskrivnings-mående sålde vi vår lägenhet på Söder, typ första veckorna perioden med prisnedgången. Vi kom undan helt okej ändå, men vi var inte i närheten av några miljon-bud, haha. Och kring jul och första veckorna i januari tillbringade vi lediga stunder med att röja och packa.

Flytthelgen

Den nittonde januari körde vi våra första lass med lådor och grejer till lägenheten, och den tjugonde gick stora lasset med alla möblerna. På första flyttdagen var det bara jag och Mia som körde, men på andra dagen hade vi tre vänner till hjälp. Dagen efter städade vi ut gamla lägenheten och fick röjnings- och uppackningshjälp av Mias mamma, syster och sedan också pappa med familj. Folk frågar varför vi inte lejde bort arbetet med flyttfirma och flyttstäd, men grejen är den att vi gärna gör sånt där själva. Framförallt Mia känner att det är viktigt för henne att städa ur sig ur en lägenheten, för att liksom säga hejdå. Barnen har varit superglada över nya lägenheten. Glada över sin nya fina våningssäng och glada över vår nya bastu. Vår nybyggda lägenhet har alltså bastu! Så soft grej.

Kontraktskrivning och hejdå från förskolan

Barnens sista dag på gamla förskolan var på måndagen efter flytten. Då var vi iväg och skrev kontrakt Söder-treans nya köpare. Pedagogerna hade gjort jättefina bildcollage och skrivit upp snälla saker som barnens kompisar sagt om dem. Så fint!

Inskolning på nya förskolan

Barnen haft börjat på två olika avdelningar på förskolan, vilket krävde att både jag och Mia var med varsitt barn. Inskolningsprogrammet var gjort för småttisar och våra barn tyckte kanske att det var i fjösigaste laget att få gå en timme första dagen. Men vi kunde använda övrig tid till att släpa runt barnen på stans alla möbelbutiker. IKEA och Småland uppskattades mest, av naturliga skäl. På en vecka har vi kunnat komma i ordning i hela lägenheten, plocka upp allt och beställa det som behöver beställas. Så skönt att få landa och ha de flesta besluten fattade.

Hemma!

Det kvarstår att få lite rutin i nya vägar till arbetet och förskolan och att barnen ska vänja sig vid sin nya vardag. Hittills verkar det helt okomplicerat för barnens del, det här med flytten. De har varit enstaka tillfällen de sagt att de hellre velat gå på den gamla förskolan, men det är väl helt naturligt. Vi har hälsat på några grannar, gått vilse inne på närmsta ICA och fikat på bästa stället i närheten. Det här kommer nog bli bra!

Nu vill vi ha alla era bästa Årsta-tips!

Hur länge måste jag hålla på med rehabträning?

Hur länge måste jag hålla på med rehabträning?

I kontakt med både läsare och patienter får jag ibland höra yttranden som ”Jag fick övningar av fysioterapeuten och när jag gjort dem i tre veckor men sedan slutade jag eftersom de inte hjälpte.” eller ”Jag fick övningar av fysioterapeuten och jag gjorde dem i ett halvår men jag märkte ingen skillnad”. Idag tänkte jag resonera med dig kring hur länge du måste hålla på med rehabträning.

Rehabträning, förväntade effekter och behovet av träningsprogress.

Att bli starkare handlar om att lägga på sig muskelmassa. En stark muskel är, mycket enkelt uttryckt, en stor muskel. Om du vill bli starkare ska du satsa på att träna så att musklerna växer i diameter. Detta är något som vi med medicinskt språk kallar ”hypertrofi”.  En skelettmuskel består av trådlika myofibriller och sarkomerer som tillsammans formar muskelfibrer och utgör “de kontraktila enheterna”. Det vill säga: de enheter i en muskel som kan dra ihop sig (=spännas) är de som framkallar kraften en muskel kan uppbringa. Skelettmusklerna är viljestyrda och styrs genom hjärnsignaler till motoriska nerver som triggar musklerna att dra ihop sig.

Muskeltillväxt till följd av belastning

För att stimulera till muskeltillväxt måste musklerna utmanas utöver sin bekvämlighetsgräns. Vi pratar ofta om ”overload” – musklerna måste förstå att de utsätts för en belastning som de nästan inte klarar, och därför stimuleras till tillväxt.Muskeltillväxt sker bäst när musklerna stimuleras till sådan genom regelrätt styrketräning. Den magiska siffran för muskeltillväxt har länge ansetts ligga någonstans mellan 2-3 set med vardera 8-12 repetitioner. Då ska motståndet vara så pass tungt att du inte klarar fler repetitioner än 8-12 stycken. Det här betyder du behöver träna med förhållandevis tung belastning för att få musklerna att bli större och starkare.

Rehabträning och träningsprogress

Om du tränar rehabövningar med ett ganska stort antal repetitioner och utan att bli riktigt trött i musklerna så kommer styrkeökningen avta. När du blivit så stark som övningen utmanar dina muskler att bli kommer effekten stagnera. Kroppen blir vi bra på det vi tränar, men om övningarna inte är utmanande nog så kan den önskade effekten utebli. Det generella rekommendationen är att träna i minst 12 veckor för att musklerna ska hinna med att få en volymökande effekt. När du får rehabövningar är det meningen att de ska vara lagom utmanande. De ska inte göra för ont att utföra. Du ska känna att du blir lite trött i musklerna av dem. Du ska inte få mer ont efteråt. När du inte längre är i närheten av att få ont av övningarna, och heller inte är i närheten av att de ska kännas jobbiga – då måste träningen stegras.

Tanken kring stegring

Rehabprogram med kroppen som vikt eller motstånd stegras ofta genom att minska understödsytan och öka belastningen. Ju mindre av kroppen du stödjer dig på, och ju mer av kroppen du lyfter mot tyngdlagen – desto tyngre blir övningen. (Det här är enkelt att illustrera med en plank-övning. Plankan på armbågar och knän är lättare än plankan på armbågar och fötter. Skillnaden: du lyfter mer av kroppen mot tyngdlagen.) Om du senare också kan lägga till faktiskt tyngder, vikter eller motstånd i ditt rehabprogram kan stegringen gå vidare. Definitionen av styrketräning lyder fritt översatt: ”Träning med progressivt ökande motstånd med syfte att stärka det muskuloskelletala systemet”. Fokus ligger på det ”progressivt ökande”. I och med att musklerna anpassar sig till motståndet kan du fortsätta att öka motståndet och därigenom muskelstyrkan så länge du själv vill. För att öka din regelrätta styrka behöver du utsätta dem för ett så pass tungt motstånd att de får en slags akut överbelastning. Utan den akuta överbelastningsreaktionen som musklerna får genom styrketräning får de inget stimuli att växa och anpassa sig i styrka.

Rehapbprogramkan förstås ha olika syften

All rehab handlar inte enbart om muskelstyrka. Rehab handlar också om rörlighet, återställande av muskulär balans. Ibland även om stödjevävnadssystemet eller nervsystemet. Till de flesta sorters övningar kommer dock en tillvänjning och det finns en poäng med att om inte stegra, så i alla fall variera övningarna över tid. Detta är också viktigt för motivationen.

Du och ditt rehabprogram

  1. Du behöver ha ett träningsprogram som utmanar dig utan att spä på dina besvär
  2. Du behöver hålla i ditt program längre än vad du kanske trodde, minst 12 veckor, innan det är värt att utvärdera
  3. Du behöver kanske fortsätta att stegra ditt träningsprogram successivt så länge du fortfarande har ett rehabmål att uppnå

Har du några erfarenheter eller tankar kring detta? Berätta!

Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Förlossningen gick inte alls som jag hade tänkt.

Och därefter blev ingenting sig likt. Det här är berättelsen om hur mycket komplikationerna i samband med min sons födelse påverkade mitt liv och fortfarande gör. Det gjorde så fruktansvärt ont. Skadan jag fått i svanskotan efter att ha ramlat på snowboard drygt tio år tidigare förvärrades extremt i samband med förlossningen. Jag kunde inte sitta utan fruktansvärda smärtor, eller ens gå. Och jag kände mig otillräcklig som den nyblivna mamma jag var.

Hur skulle jag klara det här?

Jag bor i London sedan drygt tolv år och födde min son här 2015. Jag hade en i princip problemfri graviditet, men istället en lång och utdragen förlossning med olika komplikationer. Efter 59 timmars värkarbete kom min son äntligen ut med hjälp av tång och i samband med slutskedet drabbades jag av en stor blödning och behövde blodtransfusion. Blodbristen i kombination med att jag inte hade känsel i nedre delen av kroppen sedan ryggbedövningen gjorde att jag blev liggandes mycket längre på ryggen än idealiskt för svanskotan. Jag hade redan innan förlossningen haft funderingar kring hur den skulle klara av uppgiften. Det visade sig snart att den inte hade gjort det särskilt bra.

Smärtan var nästan outhärdlig.

Den första tiden efter förlossningen var tuff. Jag brottades med många tankar och känslor. Förmodligen mer än någon i min närhet faktiskt förstod. Jag kände mig som en dålig mamma eftersom jag var så begränsad. Jag kunde inte göra många helt vanliga och vardagliga saker som att sitta eller gå. Därför låg jag ned för det mesta och detta var enda möjligheten även för att amma. Vi bodde högt upp utan hiss. Att göra en utflykt utanför hemmet var ett stort projekt. På grund av smärtan kände jag mig för instabil för att våga lyfta min bebis nedför alla trapporna. Och hur skulle jag göra om jag behövde amma när vi var ute? Synen av en stol kunde göra mig panikslagen. I början gick jag aldrig hemifrån utan min särskilda sittkudde som avlastar trycket på svanskotan. Den använder jag fortfarande när jag sitter länge. Dessutom lärde jag mig att amma min bebis stående när han satt i bärsjal för att inte behöva sitta. Men det var bara när jag verkligen behövde lämna hemmet där i början, för det mesta gjorde vi inte det.

Misslyckad för att jag inte hade en lyckad förlossning

De fysiska problemen påverkade mig också psykiskt och jag kunde inte undgå att känna mig misslyckad. Jag blev inte den superkvinna jag hoppats vara. Jag kom inte tillbaka till ”mitt vanliga jag” omedelbart efter förlossningen som så många andra verkar göra. Kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge mitt barn mat som en normal mamma sittande i en fåtölj. Jag kunde inte ens sitta och mysa tillbakalutad i soffan med min bebis på bröstet. Sådär som man gör.

Om jag skulle trotsa smärtorna och göra det ändå så resulterade det i att skadan kändes värre och jag kunde ändå inte kunde njuta av det. Smärtan var helt enkelt för intensiv. Jag blev också stressad över att jag inte till fullo kunde glädjas av dagarna med min nyfödda. Tiden tog ju ingen hänsyn utan rusade framåt ändå och min bebis bara växte.

Men det fanns hjälp att få!

Redan på ett tidigt stadium började jag hos en fysioterapeut specialiserad inom kvinnohälsa. Mina möten med henne var allt annat än bekväma då många tekniker utfördes vaginalt eller analt. Men med hjälp av det vi gjorde så blev det sakta med säkert lite bättre. Jag fick övningar i hemläxa och många tips och råd hur jag kunde underlätta vardagen. Det tog sin tid men tillslut kom jag över den där första och värsta etappen. Svanskotan läkte inte helt och hållet – och kommer förmodligen aldrig göra det – men det onda blev så småningom hanterbart. Livet kunde komma igång på riktigt igen! Jag började sitta mer, gå mer, gå ännu mer och slutligen även successivt börja träna igen.

Upptäckte att jag hade framfall

Det var när jag började träna mer som jag insåg hur mycket mitt nyupptäckta framfall också skulle komma att påverka mitt liv. Det var så svårt att acceptera det. Jag har varit löpare sedan så länge jag kan minnas. Ända fram tills att jag blev gravid både tränade jag mycket och även tävlade. Löpningen var något som alltid identifierat mig. När jag sprang var jag hemma. Att springa var JAG. Hur skulle det nu bli med löpningen? Jag som sett framför mig hur jag regelbundet skulle vara ute och springa med vagnen. Jag trodde att jag inom kort efter förlossningen börja sätta upp mina fortsatta träningsmål. Inget blev som jag hade tänkt, det var som att börja om på noll igen. Min löparvärld rasade samman.

Tankar om framtiden

Hur skulle jag tänka inför att skaffa fler barn? Tanken på en till graviditet och på vad den eventuellt skulle göra för ytterligare skada på både svanskota och framfall var helt klart ganska komplicerad. Kommer jag någonsin kunna springa igen? Samtidigt finns det en mamma inom mig som föddes i samma sekund som jag träffade min bebis för första gången. Den mamman bryr sig inte om ifall jag aldrig kan springa igen. Mamman i mig vill inget annat än att bara fokusera på familjen och att förhoppningsvis kunna ge ett syskon eller fler till mitt barn. Det är den där ständiga kampen mellan Löparen och Mamman inom mig som jag tampas med.

Löparen och mamman

De är två olika personer med starka känslor och viljor. Och när jag drömmande tänker på min ‘innan-barn-kropp’ och har hoppfulla föreställningar om framtiden och löpningen så drabbas jag genast av dåligt samvete för att jag ens kan tänka tanken. Den är så självisk. Men jag har nu trots allt kommit till en punkt där jag accepterar att jag måste hitta en balans mellan de två för att till fullo kunna njuta av livet. De måste kompromissa med varandra. Det är här i livet jag har hamnat nu. Och för tillfället är mamman starkare: min son är snart 2.5 år och jag är i mitten av min andra graviditet! Jag vet inte vad det kommer att innebära fysiskt för min kropp att gå igenom en till graviditet och förlossning. Men jag tror att jag kommer att vara mer förberedd denna gången. Förberedd på det viset att jag inte har så höga förväntningar på återhämtningen. Kroppen måste få ta den tid den behöver. Kanske kommer det att påverka mina möjligheter att springa i
framtiden ännu mer. Kanske inte?

Kampen ledde till något gott

Här är jag nu, och som det ser ut kommer jag att få ge ett syskon till min son! Det känner jag en fantastisk glädje inför! En stor hjälp för mig att komma framåt fysiskt var att jag hade möjlighet att träffa en kunnig fysioterapeut inom kvinnohälsa och att jag verkligen lyssnade till hennes råd. Och sedan har det varit ännu viktigare att låta det ta sin tid för min kropp att läka och att vänja sig successivt med träning igen. Det var promenader på fem minuter som blev tio, femton osv kombinerat med bäckenbottenträning, bålstabilitet och pilates och jag kände mig allt starkare.

Först sex månader efter förlossningen vågade jag ens prova att jogga.

Det var 30 fruktansvärda sekunder – jag trodde att allt där nere skulle ramla ur mig! Men 30 sekunder blev så småningom 60, 90… Sexton månader efter förlossningen sprang jag fem kilometer utan att längre förvärra symptomen av framfallet. Det var en vinst, men på en nivå väldigt långt ifrån hur jag innan sett framför mig att det skulle bli. Men jag är säker på att det är tack vare att jag tog det så försiktigt och lyssnade på min kropp och dess signaler som gjorde att jag lyckades komma igång åtminstone lite med löpningen igen.

Prolapsstöd och acceptans

En annan otrolig hjälp var att jag blev behandlad med en prolapskub, utan denna hade det varit mycket svårare att springa överhuvudtaget, den lyfter upp framfallet och minskar de obekväma symptomen. Psykiskt har det varit viktigt att acceptera att min kropp har förändrats och att den fortfarande ett par år efter förlossningen faktiskt ännu är en kropp under återhämtning. Jag kan inte förvänta mig att den kan vara som den var innan, kanske någonsin. Jag tar hand om min kropp på bästa sätt utifrån mina nya förutsättningar, och med det ger jag den en så bra utgångspunkt som möjligt inför framtiden.

En framtid med löpning eller inte kan bara tiden utvisa.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att inte skämmas för sina förlossnings- eller graviditetsrelaterade problem. Även om du inte tror att hjälp finns att få för just ditt problem, så finns det förmodligen det och du är helt klart inte ensam. Vi ser ofta de positiva exemplen på mammor med perfekta förlossningar och kvinnor som återhämtar sig till synes omedelbart, men med stor sannolikhet ser vi inte alltid hela verkligheten. Många väljer att inte prata och därför inser vi inte hur vanligt det är att ha problem efteråt. En blogg som bakingbabies är därför guld värd både tack vare dess fantastiska
information och för att få insikten om att vi inte är ensamma.

 

Tips!

Sofia som lånar oss sin berättelse idag driver själv bloggen runlapse.com. En blogg jag tror att många av er läsare som själva är framfallsdrabbade kan ha nytta och glädje av.

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Förlossningsrädsla sedan tonåren

Jag och min man fick vårt första barn i juli 2017. En önskad graviditet och ett efterlängtat barn. Trots glädjen och tacksamheten var jag också livrädd för den kommande förlossningen. Ända sedan den tidiga tonåren har jag haft återkommande mardrömmar om förlossningar. En skräck som nu skulle bli en realitet. Redan vid min första kontakt med MVC berättade jag om detta och sa att jag behöver hjälp och stöd för min förlossningsrädsla. Vi den tidpunkten var jag också inställd på att lösningen på detta skulle vara ett planerat kejsarsnitt. Jag blev bortviftad ”seså, du ska nog se att det kommer att kännas bättre om ett tag”. Jag visste att det inte skulle komma att kännas bättre av sig självt om ett tag. Men det var fortfarande tidigt i graviditeten och med tanke på mitt katastroforienterande sinnelag så tänkte jag att detta kanske ändå inte kommer att gå vägen. Det kanske inte skulle bli någon bebis i alla fall. Jag väntade och veckorna gick, det var inte bara min mage som växte utan även oron och ångesten inför kommande förlossning.

Många ”goda råd” på vägen

De ”goda råden” haglade, exempelvis kvinnor tenderar att fokusera alldeles för mycket på förlossningen, ni borde tänka mer på hur det ska bli efteråt eller man ska inte läsa på för mycket och lyssna på skräckhistorier. På ett sätt förstår jag, dessa råd kanske är goda för vissa. Men när det kommer till mig så är det jag som känner mig själv och mina behov bäst. Jag kommer inte att byta personlighet bara för att jag ska föda barn. För mig var den stora grejen att förbereda mig på att just föda barn, inte tiden efteråt. Jag behövde läsa allt som jag kom över, jag behövde höra alla typer av berättelser och jag behövde inte minst få professionellt stöd.

Egenremiss till Auroramottagning

När jag passerat mina 12 veckor hörde jag av mig till motsvarande Auroramottagning (mottagning för förlossningsrädda) i landstinget där jag bor. Jag behövde få hjälp omgående, inte i slutskedet av graviditeten som jag fick höra var det vanliga. Jag behövde få mer tid på mig och min process skulle vara längre än så. I landstinget där jag bor är det egenremiss som gäller. I teorin kanske något bra men i detta fall inte lika lyckat.

Man ringer och blir placerad i kö på en lista.

-Varför vill du komma hit? Är du förstagångsföderska?

-Jag är livrädd, och ja.

(Stor suck från vederbörande i telefon)

-När tror du ungefär att jag kan få komma?

-Ingen aning.

-Men ni måste väl kunna säga på ett ungefär när det kan bli aktuellt?

-Nej, det är många på listan före dig.

Inte mycket hjälp till en början

Jag förstår mycket väl att de inte kan säga en specifik dag och klockslag, men om patientens problem är stor oro och ångest så är svaret ”ingen aning” föga hjälpsamt. Vid varje besök hos barnmorskan påtalade jag mitt behov av samtalsstöd. Hon menade på att det inte fanns något annat att göra än att vänta. Jag ringde till mottagningen, jag tjatade på min barnmorska, jag pratade med läkaren på ultraljudet. Jag var saklig, jag var tydlig, jag bönade och bad. Men utan framgång. Tillslut fanns det bara en sak kvar att göra, att bli ”den hysteriska kvinnan”. Vid mitt besök hos barnmorskan i vecka 25 tappade jag det total. Jag grinade och skrek. Man hade ju kunnat hoppats att det inte skulle behöva gå så långt men jag var desperat. Veckan därpå fick jag komma både till Auroramottagningen och till psykolog.

När det väl kom till kritan fanns det hjälp att få

Både samtalen på Auroramottagningen och med psykologen hjälpte mig oerhört. Jag behövde få prata med professionella experter inom området. Där kom jag även fram till att för mig skulle inte ett planerat snitt vara lösningen. Jag trodde som sagt det initialt. Min rädsla visade sig vara inför alla typer av födande.  Lösningen för mig blev en villkorad förlossningsplan. Där vi gjorde upp en plan för hur det hela skulle gå till.

Så funkar inte födande kanske du tänker nu.

Helt rätt, man bestämmer inte hur det ska gå till att föda ett barn. Men vad man däremot kan påverka i viss utsträckning är hur man själv tillsammans med vårdpersonalen ska hantera olika scenarier.

Men man kanske är helt fel ute. Man kanske inte alls vill ha det eller göra som man trodde att man ville. Helt rätt igen, men man kan alltid ändra sig. Samt att medicinskt ansvarig alltid har sista ordet. Jag hävdar inte att detta på något sätt är en universallösning för alla.  Bara för att man har en plan blir det inte alltid som man hoppas. Men för mig var detta exakt vad jag behövde. En plan som jag kände mig trygg med. En plan för att känna kontroll och tilltro till. För att i stunden vid förlossningen kunna släppa kontrollen och våga känna tillförsikt.

Förlossningen!

Vår dotter kom tre dygn efter att vattnet gått. Allt gick bra, latensfasen tog tid men inga av mina skräckscenarier besannades och det hela blev en positiv upplevelse!

Detta är ingen klämkäck berättelse om vikten av att ha ”rätt inställning” eller en ”plan” som ska lösa alla ens problem. Detta var vad just jag behövde för att våga och tro att detta kommer på något sätt att gå.

Sammanfattningsvis, min poäng med denna berättelse är:

  1. Ta dig själv och din egen upplevelse på allvar. Begär att även andra ska göra det. Du vet sannolikt vad du behöver eller inte behöver. Lita på dig själv och din egen känsla.
  2. Var inte rädd för att vara ”jobbig och krävande”. Kvinnor har lidit i det tysta alldeles för länge.
  3. Om du vill, orkar och vågar – prata om det! Graviditet och födande och inte minst dess baksidor är erfarenheter som många har, men som i relation till hur många som har upplevelsen inte diskuteras nog.

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.