Kategori: Övrigt

Övrigt

Här hittar du inlägg på BakingBabies som inte platsar klockrent under någon annan kategori. Det kan dock vara precis hur bra och intressanta inlägg som helst – så döm inte inläggen efter den slaskartade rubriken!

Hur länge måste jag hålla på med rehabträning?

Hur länge måste jag hålla på med rehabträning?

I kontakt med både läsare och patienter får jag ibland höra yttranden som ”Jag fick övningar av fysioterapeuten och när jag gjort dem i tre veckor men sedan slutade jag eftersom de inte hjälpte.” eller ”Jag fick övningar av fysioterapeuten och jag gjorde dem i ett halvår men jag märkte ingen skillnad”. Idag tänkte jag resonera med dig kring hur länge du måste hålla på med rehabträning.

Rehabträning, förväntade effekter och behovet av träningsprogress.

Att bli starkare handlar om att lägga på sig muskelmassa. En stark muskel är, mycket enkelt uttryckt, en stor muskel. Om du vill bli starkare ska du satsa på att träna så att musklerna växer i diameter. Detta är något som vi med medicinskt språk kallar ”hypertrofi”.  En skelettmuskel består av trådlika myofibriller och sarkomerer som tillsammans formar muskelfibrer och utgör “de kontraktila enheterna”. Det vill säga: de enheter i en muskel som kan dra ihop sig (=spännas) är de som framkallar kraften en muskel kan uppbringa. Skelettmusklerna är viljestyrda och styrs genom hjärnsignaler till motoriska nerver som triggar musklerna att dra ihop sig.

Muskeltillväxt till följd av belastning

För att stimulera till muskeltillväxt måste musklerna utmanas utöver sin bekvämlighetsgräns. Vi pratar ofta om ”overload” – musklerna måste förstå att de utsätts för en belastning som de nästan inte klarar, och därför stimuleras till tillväxt.Muskeltillväxt sker bäst när musklerna stimuleras till sådan genom regelrätt styrketräning. Den magiska siffran för muskeltillväxt har länge ansetts ligga någonstans mellan 2-3 set med vardera 8-12 repetitioner. Då ska motståndet vara så pass tungt att du inte klarar fler repetitioner än 8-12 stycken. Det här betyder du behöver träna med förhållandevis tung belastning för att få musklerna att bli större och starkare.

Rehabträning och träningsprogress

Om du tränar rehabövningar med ett ganska stort antal repetitioner och utan att bli riktigt trött i musklerna så kommer styrkeökningen avta. När du blivit så stark som övningen utmanar dina muskler att bli kommer effekten stagnera. Kroppen blir vi bra på det vi tränar, men om övningarna inte är utmanande nog så kan den önskade effekten utebli. Det generella rekommendationen är att träna i minst 12 veckor för att musklerna ska hinna med att få en volymökande effekt. När du får rehabövningar är det meningen att de ska vara lagom utmanande. De ska inte göra för ont att utföra. Du ska känna att du blir lite trött i musklerna av dem. Du ska inte få mer ont efteråt. När du inte längre är i närheten av att få ont av övningarna, och heller inte är i närheten av att de ska kännas jobbiga – då måste träningen stegras.

Tanken kring stegring

Rehabprogram med kroppen som vikt eller motstånd stegras ofta genom att minska understödsytan och öka belastningen. Ju mindre av kroppen du stödjer dig på, och ju mer av kroppen du lyfter mot tyngdlagen – desto tyngre blir övningen. (Det här är enkelt att illustrera med en plank-övning. Plankan på armbågar och knän är lättare än plankan på armbågar och fötter. Skillnaden: du lyfter mer av kroppen mot tyngdlagen.) Om du senare också kan lägga till faktiskt tyngder, vikter eller motstånd i ditt rehabprogram kan stegringen gå vidare. Definitionen av styrketräning lyder fritt översatt: ”Träning med progressivt ökande motstånd med syfte att stärka det muskuloskelletala systemet”. Fokus ligger på det ”progressivt ökande”. I och med att musklerna anpassar sig till motståndet kan du fortsätta att öka motståndet och därigenom muskelstyrkan så länge du själv vill. För att öka din regelrätta styrka behöver du utsätta dem för ett så pass tungt motstånd att de får en slags akut överbelastning. Utan den akuta överbelastningsreaktionen som musklerna får genom styrketräning får de inget stimuli att växa och anpassa sig i styrka.

Rehapbprogramkan förstås ha olika syften

All rehab handlar inte enbart om muskelstyrka. Rehab handlar också om rörlighet, återställande av muskulär balans. Ibland även om stödjevävnadssystemet eller nervsystemet. Till de flesta sorters övningar kommer dock en tillvänjning och det finns en poäng med att om inte stegra, så i alla fall variera övningarna över tid. Detta är också viktigt för motivationen.

Du och ditt rehabprogram

  1. Du behöver ha ett träningsprogram som utmanar dig utan att spä på dina besvär
  2. Du behöver hålla i ditt program längre än vad du kanske trodde, minst 12 veckor, innan det är värt att utvärdera
  3. Du behöver kanske fortsätta att stegra ditt träningsprogram successivt så länge du fortfarande har ett rehabmål att uppnå

Har du några erfarenheter eller tankar kring detta? Berätta!

Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Sofias berättelse om kämpig återhämtning efter förlossning

Förlossningen gick inte alls som jag hade tänkt.

Och därefter blev ingenting sig likt. Det här är berättelsen om hur mycket komplikationerna i samband med min sons födelse påverkade mitt liv och fortfarande gör. Det gjorde så fruktansvärt ont. Skadan jag fått i svanskotan efter att ha ramlat på snowboard drygt tio år tidigare förvärrades extremt i samband med förlossningen. Jag kunde inte sitta utan fruktansvärda smärtor, eller ens gå. Och jag kände mig otillräcklig som den nyblivna mamma jag var.

Hur skulle jag klara det här?

Jag bor i London sedan drygt tolv år och födde min son här 2015. Jag hade en i princip problemfri graviditet, men istället en lång och utdragen förlossning med olika komplikationer. Efter 59 timmars värkarbete kom min son äntligen ut med hjälp av tång och i samband med slutskedet drabbades jag av en stor blödning och behövde blodtransfusion. Blodbristen i kombination med att jag inte hade känsel i nedre delen av kroppen sedan ryggbedövningen gjorde att jag blev liggandes mycket längre på ryggen än idealiskt för svanskotan. Jag hade redan innan förlossningen haft funderingar kring hur den skulle klara av uppgiften. Det visade sig snart att den inte hade gjort det särskilt bra.

Smärtan var nästan outhärdlig.

Den första tiden efter förlossningen var tuff. Jag brottades med många tankar och känslor. Förmodligen mer än någon i min närhet faktiskt förstod. Jag kände mig som en dålig mamma eftersom jag var så begränsad. Jag kunde inte göra många helt vanliga och vardagliga saker som att sitta eller gå. Därför låg jag ned för det mesta och detta var enda möjligheten även för att amma. Vi bodde högt upp utan hiss. Att göra en utflykt utanför hemmet var ett stort projekt. På grund av smärtan kände jag mig för instabil för att våga lyfta min bebis nedför alla trapporna. Och hur skulle jag göra om jag behövde amma när vi var ute? Synen av en stol kunde göra mig panikslagen. I början gick jag aldrig hemifrån utan min särskilda sittkudde som avlastar trycket på svanskotan. Den använder jag fortfarande när jag sitter länge. Dessutom lärde jag mig att amma min bebis stående när han satt i bärsjal för att inte behöva sitta. Men det var bara när jag verkligen behövde lämna hemmet där i början, för det mesta gjorde vi inte det.

Misslyckad för att jag inte hade en lyckad förlossning

De fysiska problemen påverkade mig också psykiskt och jag kunde inte undgå att känna mig misslyckad. Jag blev inte den superkvinna jag hoppats vara. Jag kom inte tillbaka till ”mitt vanliga jag” omedelbart efter förlossningen som så många andra verkar göra. Kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge mitt barn mat som en normal mamma sittande i en fåtölj. Jag kunde inte ens sitta och mysa tillbakalutad i soffan med min bebis på bröstet. Sådär som man gör.

Om jag skulle trotsa smärtorna och göra det ändå så resulterade det i att skadan kändes värre och jag kunde ändå inte kunde njuta av det. Smärtan var helt enkelt för intensiv. Jag blev också stressad över att jag inte till fullo kunde glädjas av dagarna med min nyfödda. Tiden tog ju ingen hänsyn utan rusade framåt ändå och min bebis bara växte.

Men det fanns hjälp att få!

Redan på ett tidigt stadium började jag hos en fysioterapeut specialiserad inom kvinnohälsa. Mina möten med henne var allt annat än bekväma då många tekniker utfördes vaginalt eller analt. Men med hjälp av det vi gjorde så blev det sakta med säkert lite bättre. Jag fick övningar i hemläxa och många tips och råd hur jag kunde underlätta vardagen. Det tog sin tid men tillslut kom jag över den där första och värsta etappen. Svanskotan läkte inte helt och hållet – och kommer förmodligen aldrig göra det – men det onda blev så småningom hanterbart. Livet kunde komma igång på riktigt igen! Jag började sitta mer, gå mer, gå ännu mer och slutligen även successivt börja träna igen.

Upptäckte att jag hade framfall

Det var när jag började träna mer som jag insåg hur mycket mitt nyupptäckta framfall också skulle komma att påverka mitt liv. Det var så svårt att acceptera det. Jag har varit löpare sedan så länge jag kan minnas. Ända fram tills att jag blev gravid både tränade jag mycket och även tävlade. Löpningen var något som alltid identifierat mig. När jag sprang var jag hemma. Att springa var JAG. Hur skulle det nu bli med löpningen? Jag som sett framför mig hur jag regelbundet skulle vara ute och springa med vagnen. Jag trodde att jag inom kort efter förlossningen börja sätta upp mina fortsatta träningsmål. Inget blev som jag hade tänkt, det var som att börja om på noll igen. Min löparvärld rasade samman.

Tankar om framtiden

Hur skulle jag tänka inför att skaffa fler barn? Tanken på en till graviditet och på vad den eventuellt skulle göra för ytterligare skada på både svanskota och framfall var helt klart ganska komplicerad. Kommer jag någonsin kunna springa igen? Samtidigt finns det en mamma inom mig som föddes i samma sekund som jag träffade min bebis för första gången. Den mamman bryr sig inte om ifall jag aldrig kan springa igen. Mamman i mig vill inget annat än att bara fokusera på familjen och att förhoppningsvis kunna ge ett syskon eller fler till mitt barn. Det är den där ständiga kampen mellan Löparen och Mamman inom mig som jag tampas med.

Löparen och mamman

De är två olika personer med starka känslor och viljor. Och när jag drömmande tänker på min ‘innan-barn-kropp’ och har hoppfulla föreställningar om framtiden och löpningen så drabbas jag genast av dåligt samvete för att jag ens kan tänka tanken. Den är så självisk. Men jag har nu trots allt kommit till en punkt där jag accepterar att jag måste hitta en balans mellan de två för att till fullo kunna njuta av livet. De måste kompromissa med varandra. Det är här i livet jag har hamnat nu. Och för tillfället är mamman starkare: min son är snart 2.5 år och jag är i mitten av min andra graviditet! Jag vet inte vad det kommer att innebära fysiskt för min kropp att gå igenom en till graviditet och förlossning. Men jag tror att jag kommer att vara mer förberedd denna gången. Förberedd på det viset att jag inte har så höga förväntningar på återhämtningen. Kroppen måste få ta den tid den behöver. Kanske kommer det att påverka mina möjligheter att springa i
framtiden ännu mer. Kanske inte?

Kampen ledde till något gott

Här är jag nu, och som det ser ut kommer jag att få ge ett syskon till min son! Det känner jag en fantastisk glädje inför! En stor hjälp för mig att komma framåt fysiskt var att jag hade möjlighet att träffa en kunnig fysioterapeut inom kvinnohälsa och att jag verkligen lyssnade till hennes råd. Och sedan har det varit ännu viktigare att låta det ta sin tid för min kropp att läka och att vänja sig successivt med träning igen. Det var promenader på fem minuter som blev tio, femton osv kombinerat med bäckenbottenträning, bålstabilitet och pilates och jag kände mig allt starkare.

Först sex månader efter förlossningen vågade jag ens prova att jogga.

Det var 30 fruktansvärda sekunder – jag trodde att allt där nere skulle ramla ur mig! Men 30 sekunder blev så småningom 60, 90… Sexton månader efter förlossningen sprang jag fem kilometer utan att längre förvärra symptomen av framfallet. Det var en vinst, men på en nivå väldigt långt ifrån hur jag innan sett framför mig att det skulle bli. Men jag är säker på att det är tack vare att jag tog det så försiktigt och lyssnade på min kropp och dess signaler som gjorde att jag lyckades komma igång åtminstone lite med löpningen igen.

Prolapsstöd och acceptans

En annan otrolig hjälp var att jag blev behandlad med en prolapskub, utan denna hade det varit mycket svårare att springa överhuvudtaget, den lyfter upp framfallet och minskar de obekväma symptomen. Psykiskt har det varit viktigt att acceptera att min kropp har förändrats och att den fortfarande ett par år efter förlossningen faktiskt ännu är en kropp under återhämtning. Jag kan inte förvänta mig att den kan vara som den var innan, kanske någonsin. Jag tar hand om min kropp på bästa sätt utifrån mina nya förutsättningar, och med det ger jag den en så bra utgångspunkt som möjligt inför framtiden.

En framtid med löpning eller inte kan bara tiden utvisa.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att inte skämmas för sina förlossnings- eller graviditetsrelaterade problem. Även om du inte tror att hjälp finns att få för just ditt problem, så finns det förmodligen det och du är helt klart inte ensam. Vi ser ofta de positiva exemplen på mammor med perfekta förlossningar och kvinnor som återhämtar sig till synes omedelbart, men med stor sannolikhet ser vi inte alltid hela verkligheten. Många väljer att inte prata och därför inser vi inte hur vanligt det är att ha problem efteråt. En blogg som bakingbabies är därför guld värd både tack vare dess fantastiska
information och för att få insikten om att vi inte är ensamma.

 

Tips!

Sofia som lånar oss sin berättelse idag driver själv bloggen runlapse.com. En blogg jag tror att många av er läsare som själva är framfallsdrabbade kan ha nytta och glädje av.

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Förlossningsrädsla sedan tonåren

Jag och min man fick vårt första barn i juli 2017. En önskad graviditet och ett efterlängtat barn. Trots glädjen och tacksamheten var jag också livrädd för den kommande förlossningen. Ända sedan den tidiga tonåren har jag haft återkommande mardrömmar om förlossningar. En skräck som nu skulle bli en realitet. Redan vid min första kontakt med MVC berättade jag om detta och sa att jag behöver hjälp och stöd för min förlossningsrädsla. Vi den tidpunkten var jag också inställd på att lösningen på detta skulle vara ett planerat kejsarsnitt. Jag blev bortviftad ”seså, du ska nog se att det kommer att kännas bättre om ett tag”. Jag visste att det inte skulle komma att kännas bättre av sig självt om ett tag. Men det var fortfarande tidigt i graviditeten och med tanke på mitt katastroforienterande sinnelag så tänkte jag att detta kanske ändå inte kommer att gå vägen. Det kanske inte skulle bli någon bebis i alla fall. Jag väntade och veckorna gick, det var inte bara min mage som växte utan även oron och ångesten inför kommande förlossning.

Många ”goda råd” på vägen

De ”goda råden” haglade, exempelvis kvinnor tenderar att fokusera alldeles för mycket på förlossningen, ni borde tänka mer på hur det ska bli efteråt eller man ska inte läsa på för mycket och lyssna på skräckhistorier. På ett sätt förstår jag, dessa råd kanske är goda för vissa. Men när det kommer till mig så är det jag som känner mig själv och mina behov bäst. Jag kommer inte att byta personlighet bara för att jag ska föda barn. För mig var den stora grejen att förbereda mig på att just föda barn, inte tiden efteråt. Jag behövde läsa allt som jag kom över, jag behövde höra alla typer av berättelser och jag behövde inte minst få professionellt stöd.

Egenremiss till Auroramottagning

När jag passerat mina 12 veckor hörde jag av mig till motsvarande Auroramottagning (mottagning för förlossningsrädda) i landstinget där jag bor. Jag behövde få hjälp omgående, inte i slutskedet av graviditeten som jag fick höra var det vanliga. Jag behövde få mer tid på mig och min process skulle vara längre än så. I landstinget där jag bor är det egenremiss som gäller. I teorin kanske något bra men i detta fall inte lika lyckat.

Man ringer och blir placerad i kö på en lista.

-Varför vill du komma hit? Är du förstagångsföderska?

-Jag är livrädd, och ja.

(Stor suck från vederbörande i telefon)

-När tror du ungefär att jag kan få komma?

-Ingen aning.

-Men ni måste väl kunna säga på ett ungefär när det kan bli aktuellt?

-Nej, det är många på listan före dig.

Inte mycket hjälp till en början

Jag förstår mycket väl att de inte kan säga en specifik dag och klockslag, men om patientens problem är stor oro och ångest så är svaret ”ingen aning” föga hjälpsamt. Vid varje besök hos barnmorskan påtalade jag mitt behov av samtalsstöd. Hon menade på att det inte fanns något annat att göra än att vänta. Jag ringde till mottagningen, jag tjatade på min barnmorska, jag pratade med läkaren på ultraljudet. Jag var saklig, jag var tydlig, jag bönade och bad. Men utan framgång. Tillslut fanns det bara en sak kvar att göra, att bli ”den hysteriska kvinnan”. Vid mitt besök hos barnmorskan i vecka 25 tappade jag det total. Jag grinade och skrek. Man hade ju kunnat hoppats att det inte skulle behöva gå så långt men jag var desperat. Veckan därpå fick jag komma både till Auroramottagningen och till psykolog.

När det väl kom till kritan fanns det hjälp att få

Både samtalen på Auroramottagningen och med psykologen hjälpte mig oerhört. Jag behövde få prata med professionella experter inom området. Där kom jag även fram till att för mig skulle inte ett planerat snitt vara lösningen. Jag trodde som sagt det initialt. Min rädsla visade sig vara inför alla typer av födande.  Lösningen för mig blev en villkorad förlossningsplan. Där vi gjorde upp en plan för hur det hela skulle gå till.

Så funkar inte födande kanske du tänker nu.

Helt rätt, man bestämmer inte hur det ska gå till att föda ett barn. Men vad man däremot kan påverka i viss utsträckning är hur man själv tillsammans med vårdpersonalen ska hantera olika scenarier.

Men man kanske är helt fel ute. Man kanske inte alls vill ha det eller göra som man trodde att man ville. Helt rätt igen, men man kan alltid ändra sig. Samt att medicinskt ansvarig alltid har sista ordet. Jag hävdar inte att detta på något sätt är en universallösning för alla.  Bara för att man har en plan blir det inte alltid som man hoppas. Men för mig var detta exakt vad jag behövde. En plan som jag kände mig trygg med. En plan för att känna kontroll och tilltro till. För att i stunden vid förlossningen kunna släppa kontrollen och våga känna tillförsikt.

Förlossningen!

Vår dotter kom tre dygn efter att vattnet gått. Allt gick bra, latensfasen tog tid men inga av mina skräckscenarier besannades och det hela blev en positiv upplevelse!

Detta är ingen klämkäck berättelse om vikten av att ha ”rätt inställning” eller en ”plan” som ska lösa alla ens problem. Detta var vad just jag behövde för att våga och tro att detta kommer på något sätt att gå.

Sammanfattningsvis, min poäng med denna berättelse är:

  1. Ta dig själv och din egen upplevelse på allvar. Begär att även andra ska göra det. Du vet sannolikt vad du behöver eller inte behöver. Lita på dig själv och din egen känsla.
  2. Var inte rädd för att vara ”jobbig och krävande”. Kvinnor har lidit i det tysta alldeles för länge.
  3. Om du vill, orkar och vågar – prata om det! Graviditet och födande och inte minst dess baksidor är erfarenheter som många har, men som i relation till hur många som har upplevelsen inte diskuteras nog.

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Tips på kvinnors hälsa och bäckenbotten-kurser

Tips på kvinnors hälsa och bäckenbotten-kurser

  1. Kvinnohälsakurs för fysioterapeuter

Under hösten 2017 gick jag kursen ”Kvinnors hälsa och fysioterapi med fördjupning inom gynekologi, obstetrik och urologi” vid Göteborgs Universitet. Det är ”mitt universitet” där jag läste min grundutbildning och jag gillar verkligen det. Kursen var bra! Den är på avancerad nivå, vilket kräver en del rent studiemässigt. Dock för kvinnohälsa-kunskaper skulle jag säga att nivån är rätt grundläggande. Du behöver inte ha en massa förkunskaper utan kan lugnt gå kursen och förvänta dig att lära dig en jättemassa matnyttigt och nytt. Jag, som redan jobbat rätt länge inom området och läser på rätt friskt för egen del, fick däremot inte supermycket nya kunskaper. Det var precis som jag förväntade mig, men ny har jag också ”papper på mina kunskaper”. Och det är värt en del.

Om jag fattat rätt så kommer Göteborgs-kursen för fysioterapeuter gå igen till våren 2019. Här finns information om den.

2. Interprofessionell bäckenbottenkurs

Till hösten 2018 kommer också en helt ny kurs, i Stockholm den här gången. ”Bäckenbottenhälsa – prevention och rehabilitering, 7,5hp” . Även den är på avancerad nivå, men denna är inte specifikt fysioterapeutisk. Du som har en kandidat- eller yrkesexamen på minst 120 hp inom hälso- och sjukvård kan söka denna kurs (med krav på svenska B/3 och engelska A/6). Den här kursen är interprofessionell och ska ge fördjupad kompetens gällande prevention, bedömning och rehabilitering vid gynekologiska, obstetriska och urologiska sjukdomar och tillstånd.

Så roligt, viktigt och bra!

Även om det kan göra mig galet frustrerad att de ska ha tagit till sena 2010-talet för kvinnohälsa att bli mer på tapeten, så är det så glädjande att det nu ändå händer grejer.

Det är sååå roligt att det nu finns kurser att söka och gå. När jag påbörjade min specialistutbildning 2015 fanns inga kurser alls.

Tips till er fysioterapeuter, sjuksköterskor, uroterapeuter, barnmorskor och läkare där ute som önskar ha mer kunskaper om hur man jobbar med bäckenbotten! Nu finns kurser att söka!

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Något som sakta smög sig på

Jag vet nu i efterhand att min depression var på gång redan när jag blev gravid, kanske ännu tidigare. Jag hade inget intresse alls av att kika efter barnvagnar, köpa barnkläder eller fundera kring mitt liv som kommande mamma under graviditeten. Ingen energi fanns över till det på något vis. Sparkarna kom allt oftare, och det var spännande. Mest såg jag fram emot att få min kropp tillbaka, att få ha min egen kropp för sig själv. Kände mig trängd och motarbetad under hela graviditeten.  Sår i underlivet uppkom från tredje månaden och framåt, tillsammans med diarréer och magknip, båda kopplade till en kronisk tarmsjukdom jag fick som barn. Detta tror jag bidrog till orkeslösheten och känslan av att bebisen kanske ”ställde till det” för mig?

Förlossningen var en jobbig upplevelse

Förlossningen var långdragen men efter 24 h från att vattnet gick låg hon på mitt bröst. Jag valde att ta epidural och när nålen sattes fick jag sitta på en brits. I samma stund sjönk hon snabbt ner vilket jag uppfattade som krystvärkar och att hon skulle komma ut vilken sekund som helst! Jag fick inte röra mig när dessa kom och upplevde det som otroligt dramatisk och instängt. De sista timmarna är så suddiga, minns inte hur personalen såg ut, bara att de bytte personalstyrka 15 minuter innan hon kom, precis efter de satt in värkstimulerande. Allt var så surrealistiskt och minnet av när hon kommer ut är bara en känsla av att hela jag vänds ut och in. Hon läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad av att jag överlevt, inte att hon äntligen är hos oss.

Amning och smärta

Några dagar efter vi kom hem fick jag sår på bröstvårtorna av amningen som så småningom blev infekterade. När Stella sov var jag hyfsat lugn. Så fort hon vaknade visste jag att nu vill hon äta vilket gav sån himla ångest. Amningen blev enbart förknippad med smärta. Vardagen kändes mer och mer svår. Jag minns tydligt att jag läst att även om man inte är glad behöver bebisen se mamman le. Så jag stor vid skötbordet och log och log, på låtsas. Amningen kändes som det enda vettiga jag kunde ge henne då. Det var nog därför jag så bestämt skulle fortsätta. Såren läkte så småningom med stöd från amningsmottagningen och diverse antibiotikakrämer men jag blev aldrig riktigt vän med amningen.

Ärlig på BVC-screening

Under ett BVC-besök ett par månader efter förlossningen fick jag fylla i ett formulär som ställde frågor kring ens mående. Minns där och då att jag var så less på allt, tänkte att nä nu svarar jag som det faktiskt är. Sköterskan gav mig därefter en psykologtid hos familjehälsan då resultaten gav tecken på förlossningsdepression. När jag gått hos henne i 6 månader tyckte hon jag skulle börja ta antidepressiv medicin då jag inte verkade må särskilt mycket bättre. Jag höll helt med henne men fick panik och började storgråta. Är jag psyksjuk på riktigt nu? Med alla dom riktigt sjuka människorna? Blir jag helt beroende nu och får vidriga biverkningar? Det tog verkligen emot att börja men jag kände mig tvungen, främst för Stellas skull. Kände att vi inte hade en bra kontakt och vardagen var så fruktansvärt grå och kämpig. Barnvagnspromenaderna var tunga och tårfyllda och jag kände ingen mening med att vara hemma. Alla gratulerade mig till min fina  ”postgraviditetskropp”. Jag tackade men ville bara skrika åt dem att detta är en trasig, sönderammad, vråltrött människa som inte för en sekund uppskattat att rasa i vikt.

Det vänder!

Den första riktiga vändningen kom när Stella var 8 månader. Jag började äta antidepressiva och slutade i samband med det att amma. Världen blev så mycket lugnare. Även om jag blev lite mer avtrubbad känslomässigt så var det hundra gånger bättre än den ständiga oron och ångesten. Att sluta amma ledde även till att jag kunde sova själv och få mer andrum och stöd av sambon. Stella hade ammat varannan timme dygnet runt. Att få sova mer än två timmar i stöten gav sån stor skillnad i mitt mående. Jag kände mig mindre trängd och började så småningom tycka det var mer gosigt att ta hand om henne, inte bara krav- och ångestfyllt. Jag googlade runt mycket efter andras berättelser och beställde även hem Lotta Lindebergs bok ”En mekanisk mamma”. Hela den var en enda gråtfest. Det var som att jag skrivit den själv och jag kände en sån extrem lättnad. Dels av att inte känna sig ensam med alla tankar och känslor. Men även veta att det både går att älska sitt första barn mer och mer OCH vilja ha ett till. Ett barn nummer två som det kan gå smidigare med, där allt känns mer självklart.

Psykologsamtal gav insikter

Under tiden med psykologen kom det fram så många saker som förändrat mig som person. Vi bearbetade flera trauman jag haft i livet med en särskild metod. När detta var klart hade jag så svårt att förstå hur jag gått med på att leva som jag levt, med all ångest och oro som då var något jag inte ens reflekterade över. Trodde det var min personlighet på något sätt och inte alls saker som gick att arbeta bort.

Det är bra nu!

Idag är min dotter 2 år. Hon är min älskade, älskade lilla favoritmänniska och vi har något speciellt tillsammans. Hon har lärt mig mer än någon annan och jag mår så mycket bättre än innan graviditeten.

Malins tips

Några saker jag vill dela med mig av som kan göra stor skillnad för ditt välmående är:

  • Reflektera över dina känslor och funderingar, redan som gravid. Vilka tankar har jag om barnet och graviditeten? Vilka förväntningar har jag? Har jag ens några förväntningar eller känns allt bara segt och grått? Känns det som om något skaver så tveka inte en sekund att söka hjälp och få prata med någon. Det kan hinna göra all skillnad när barnet väl kommer.
  • Föräldrar vill i all välmening dela med sig av sina erfarenheter kring förlossning och spädbarnstiden. Men lyssna alltid på din känsla i första hand, försök inte jämföra över huvud taget. Just din nattsömn eller dina amningssår kanske är helt ohållbara, det spelar ingen roll att ”alla mammor är såå trötta” eller ” man får alltid amningssår”. Bara du vet vad som är uthärdligt.
  • Ställ krav på din omgivning att avlasta dig, framförallt till den du bor och lever med. Även om sambon arbetar finns det för de flesta många timmar efter arbetstid där du kan få armarna fria att göra sysslor du uppskattar, eller bara vila. Att ”sova på dagen när bebisen sover” var under min föräldraledighet ett skämt. Sov gjordes det i en rullande vagn och max i 30 minuter. Mår du dåligt är det du som prio, inte någon annan eller diverse aktiviteter som bara tar energi. Det jag ångrar mest är att jag inte krävde mer stöd från omgivningen. Det skulle ha fått mig på banan mycket snabbare.

Hjälper denna text en endaste person på minsta sätt blir jag så otroligt glad.

Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni vill bolla tankar med mig!

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Efterlyser hoppingivande berättelser

Efterlyser hoppingivande berättelser

En läsare skriver och berättar att hon känner sig känslomässigt medfaren efter graviditet och förlossning. Hon efterlyser andras konstruktiva berättelser på hur andra tagit sig vidare genom trauman/skador/ohälsa.

Många historier att berätta

Jag vet att det finns oändligt med historier där ute som är värda att berätta. Egentligen så kanske de erfarenheter som skulle behövas talas om mest är de som inte har ett happy clappy slut. Men just i denna nu efterlyser vi konstruktiva berättelser. Om hur du upplevt att graviditet och förlossning medfört ohälsa för dig, och hur du tagit dig vidare.

Vi sätter stort värde i att den här bloggen är hoppingivande och konstruktiv. Vi vill lämna dig som läsare med en känsla av att saker och ting kan bli bättre. Därav fokus på positiva/konstruktiva berättelser.

För att det här ska bli inlägg som är lätta att läsa efterlyser vi alltså:

Gästblogginlägg på ca 1,5 A4-sida.

  • Där du inleder med att berätta kort om dig själv och vad du varit med om. Du får vara anonym om du vill.
  • Du berättar om hur du mådde när det var som värst.
  • Du berättar om hur vägen upp från bottenläget var/är
  • Du avslutar med 2-3 tips eller erfarenheter utifrån din egen historia, saker som hjälpt dig att komma på rätt köl igen

Det måste alltså inte vara exakt en ”saga med lyckligt slut”, men gärna att det i din berättelse finns något som andra kan ta hjälp av.

Vill du vara med?

Skriv en kommentar till det här inlägget och uppge en aktuell mailadress, så tar vi kontakt med dig!

EDIT:

Vi har fått in många intresseanmälningar! Vi mejlade ganska många av de första som kom in och väntar på svar och respons och avvaktar innan vi hör av oss till nästa gäng. Ni behöver inte fortsätta fylla på i kommentarsfältet. Om det här blir ett bra och uppskattat koncept återkommer vi med erbjudandet!

Gott nytt 2018!

Gott nytt 2018!

Hoppas ni alla hade en god nyårsafton igår! Vi umgicks med familj och en barndomsvän och åt gott och kom hem med sovande barn precis till tolvslaget. Vi har inte haft ett bättre nyårsfirande sedan vi blev föräldrar. Barnen var glada och med genom hela middagen. Efteråt satt de och pysslade medan vi spelade sällskapsspel. Sedan somnade de i soffan efter några avsnitt My little pony.

Förrätten bestod av petit choux med lax och Philadelphia-fyllning och chips med löjrom och gräddfil.

Huvudrätten var en persisk köttgryta och saffransris.

Dessert var chokladtårta med pistagenötter, maräng och minimarshmallows.

Vad önskar du av oss under 2018?

Vi kan inte lova några stora förändringar på BakingBabies inför det nya året. Vi jobbar oftast på precis så gott vi kan. Men vi vill gärna veta mer om er som läsare, och vi tar gärna emot vänlig feedback!

Här kommer lite frågor till dig

Vi fattar att det är mycker begärt att be dig att svara på alla 10 frågor. men vi vill gärna veta mer om er som läser. Vi vill också gärna veta med om vad ni tänker om BakingBabies.

Svara gärna på det du hinner och orkar!

  1. Vem är du och hur gammal är du?
  2. Var bor du?
  3. Har du barn?
  4. Hur länge har du läst vår blogg?
  5. Hur ofta läser du vår blogg?
  6. Följer du oss på Instagram/Facebook?
  7. Finns det något du önskar av bloggen?
  8. Finns det något du önskar våra andra kanaler, Instagram eller Facebook?
  9. Finns det något du tror att vi, trots något begränsad tid och begränsade resurser, hade kunnat göra mycket bättre?
  10. Finns det något du uppskattar hos BakingBabies?

Vill du göra oss en tjänst?

Fortsätt att tipsa vänner och dela våra inlägg! Vi tycker att det är otroligt roligt att se hur vår följarskara växer, och det i sig är en härlig belöning för vårt arbete. BakingBabies är något vi driver på vår fritid, utöver småbarnsliv och förvärvsarbete. Vi har ingen inkomstkälla från bloggen (förutom annonserna här på sidan, de får vi några kronor då någon klickar på)-

Vill ni någon gång ge oss dricks för vårt arbete finns möjligheten här

Det är via paypal. Vi vet att ni är många som efterfrågar swish-möjlighet. Vi har kollat på det. För att det ska fungera måste man vara ett företag eller en organisation och det är vi ju inte. Vi är inte heller beredda att lägga ut våra privata mobilnummer på bloggen, tyvärr.

Josephs årskrönika 2017

Januari

2017 hade förmodligen inte kunnat haft en bättre start! Hela familjen åkte några veckor till Sri Lanka för att äta gott, träffa familj, vänner och se och uppleva massor av annat som detta underbara land erbjuder. Jag älskade att visa våra söner landet där jag (delvis) växte upp.

Februari

Februari är inte direkt min favoritmånad och att komma hem från Sri Lanka och mötas av ett kallt och mörkt Sverige var inte kul. Men vi kom igång med bland annat gympan där Wilfred lärde sig att hoppa ljushopp och slå kullerbytta.

Mars

I mars månad åkte Wollmar och jag tillsammans med mina svågrar och Wollmars kusiner till Romme för att åka lite skidor. Wollmar fick lära sig att åka och jag fick något åk i backarna med. Mars gav oss även årets första lopp, där Mia och jag sprang tunnelrun genom Citybanan. Kanske inte det tuffaste eller roligaste loppet i världen men det var kul att få se citybanan på det sättet.

April

Förutom att jag fyller år i April så åkte vi ner till Öckerö i samband med att Mia var nere i Göteborg och föreläste på SKLs turné. När vi var där passade vi på att fira valborgmässoafton ute på Hästen på Hönö. Förmodligen Sveriges vackraste plats för en majbrasa!

Maj

I maj fyller både Mia och Wilfred år och vi firade med med en härlig nutellatårta med kanderade popcorn. Pojkarna och jag spenderade även en solig heldag med några föräldralediga vänner på skansen.

Juni

Från och med 1 juni började jag en ny tjänst som kvalitetschef för reklamationsgruppen på läkemedelsföretaget. Förutom det firade Mia och jag 10 årig bröllopsdag med ett par dagar tillsammans i underbara Prag.

Juli

Semestern är ju ändå bland det bättre under ett år och som vanligt åkte vi till Gotland följt av en visit på Öckerö. Det var kanske inte tidernas varmaste sommar men vi hade en härligt tid med mycket tid med vänner och familj.

Ett av barnens favorit-raukar var denna katt-rauken.

Augusti

En av årets roligaste lopp är ändå midnattsloppet. Lagom lång och massor av underhållning och pepp. I augusti åkte vi även på en härlig dagstur till Siaröfortet tillsammans med Mias ena syster och familj.

September

September var startskottet för att göra i ordning lägenheten inför försäljning vilket gav mig mersmak för att ha fler växter och blommor hemma hos oss. Dock genererade det massor av citrusöverskott som vi gjorde allt från citronsaft och citronkakor till citron- och limecurd.

Oktober

Utav årets alla matveckor var den Vietnatmesiska matveckan den bästa. Flest höjdargoda rätter och flest rätter som barnen åt och med flest trevliga överaskningar. Mia missade halva då hon var ju sjukhus och åt sjukhusmat, men det har var härligt att kunna välkomna henne hem till riktigt bra middagar.

November

November är på många sätt väldigt lik februari och känns som någon slag väntemånad. Den stora väntan för vår del är vår nyproduktionslägenhet. Vi fick gå på stommevisning och på en andra visning och se den ta form. Bilden nedan är inte på vår byggnad, utan av en annan nyproduktion nära min arbetsplats. Den, tillsammans med den fina regnbågen, får agera montage. Vår nuvarande bostad blir också såld.

December

Som för de flesta är årets sista månad ganska hektisk. För mig var det måluppföljningsamtal med alla medarbetare på jobbet. Och julbak av alla dess slag hemma. När det gäller lägenhetsbygget är det slutbesiktning och vi börjar packa några lådor i veckan för att komma upp i fart tills januari.

Summeringen av 2017

Jag har blivit chef och fått min allra mest utmanande arbetssituation någonsin. Det är jätteroligt och mycket att lära. Hemma växer barnen och blir större och roligare för varje dag. Jag och Mia har varit gifta i 10 år och är fortfarande ett bra team. Framför oss ligger en flytt och troligen en del andra förändringar. Ett bra år 2017 och förhoppningsvis ett ännu bättre 2018 som snart börjar.

Gott nytt år önskar vi er alla!

Tidigare nyårsinlägg

Mias årskrönika 2017

Mias årskrönika

Vi brukar summera året via en bildkavalkad från våra mobilkameror. Här är min!

Januari

Vi spenderade januari på Sri Lanka. Det var våra barns första resa dit, och det var alltigenom underbart! Vi var mestadels i Kandy där vi har släkt och vänner, men avslutade resan vid havet i Hikkaduwa. Därifrån är denna ljuvliga bild. Vi hoppas på att kunna åka tillbaka snart!

Februari

Februari måste ha varit en kall och mörk käftsmäll efter resan. Jag har nästan inga bilder från februari, men en magisk lördagskväll var jag och min barndomsbästis Gunilla ute och åt på Miss Voon. Så gott, och så härlig kväll!

Mars

Under vårmånaderna åkte jag på turné med Sveriges Kommuner och Landsting som en del av deras satsning på Förlossningsvård/Kvinnohälsa. Det var så otroligt roligt att få åka runt i Sverige och prata om något av mina absoluta hjärteämnen, patientperspektiv på kvinnosjukvård. Det var en ära! För någon som annars bara skrotar omkring i landstingskläder var det också extra festligt att få vara civilklädd och lite fixad sådär en vanlig arbetsdag.

April

Det festligaste som hände i april var Josephs födelsedag och påsken. Vi firar alltid påsk tillsammans med alla mina systrar och deras familjer och vår mamma. I år hade vi bland annat med oss denna fromage-rulltårte-tårta på knytisfesten.

Maj

I maj fyller jag och Wilfred och och helgerna spenderades på kalas. En vardagskväll gick jag också på Louise och Hormonernas event tillsammans med Paulina och Elin som jag lärde känna under SKL-turnén.

Juni

I juni hade vi det stora piratkalaset. Det var inte sååå stort, barnen fick bjuda tre respektive 5 kompisar var. Men det var stort för att det gjorde stort intryck på barnen, och de pratar om att de vill ha ett liknande kalas nästa år. Inte oss emot, nu har vi ångan uppe! (Och ja, jag vet att ögonlappen är upp och ner, synd när man märker sådant på bilderna när det redan är för sent…)

Juli

Juli var semestermånaden. Vi var en sväng på Gotland och en sväng på Öckerö. På Gotland har min pappa hus och på Öckerö hälsar vi på Josephs föräldrar. En underbar och ganska lugn sommar, men kall och på så sätt lite besviksam. Det kändes liksom lite som att sommaren aldrig kom igång. Vi hade tjocktröjor på stranden nästan alla dagar.

Augusti

Augusti drog igång med höstens hela fart och vips så var den månaden slut, så kändes det som. Vi hann i alla fall gå på den ”arga jälva BB-marschen” och det kändes viktigt och bra!

September

September var en häftig månad. Jag blev utnämnd till årets fysioterapeut! Tror nästan att det måste vara årets höjdpunkt ändå. Känns fortfarande obegripligt stort. Vi sprang Lidingöloppet, det var en upplevelse jag inte känner att jag nödvändigtvis behöver göra om.

Oktober

Oktober var en kontrasternas månad. Den här månaden innehöll så många stressmoment att jag under några kvällar bara satt apatiskt i duschen och bara stirrade framför mig. Vi städade lägenheten och hade fotografering. Vi städade lägenheten och hade visning, tre gånger. Alla som har små barn vet att detta inte är någon barnlek. Jag och barnen höll oss borta en hel del så att Joseph kunde göra det mesta. Stressen kring att marknaden var så seg och avsaknaden av bud var också en enorm stressfaktor. Men allt var inte bara dysterhet och stress. BakingBabies blev nominerade till ”Årets röst” på Stora Influencerpriset och jag fick gå på gala. Från glitter och glamour slutade månaden sedan i mjukisbyxor och morfinrus. Min sedan länge behövda bäckenbottenrekonstruktion ägde rum den 23 oktober.

November

Under nästan hela november var jag sjukskriven. Det var en månad med långsamma små framsteg vad gällde den fysiska återhämtningen och ganska mycket mental frustration över att vara hemma och hyfsat overksam. Precis i början fick vi dock sålt vår lägenhet, och även om priset inte innebar något fantasi-vinst för vår del så blev det bra. Så skönt det blev avklarat!

December

December blev en ganska lugn månad. Jag kom tillbaks till jobbet men hann inte komma upp riktigt i fart innan det var dags för julledigt. Jag hann ner till Göteborg en sväng för att göra klart kursen jag gått under hösten, och sen åkte vi ner till västkusten igen för julfirande. Väl där blev hela familjen sjuk och har varit växelvis sängliggande i influensa. Nu är vi tillbaks hemma i Stockholm och ska avsluta och påbörja nyåret hemmavid.

Summeringen är att det har varit ett otroligt händelserikt år. Vi fick resa till Sri Lanka med barnen för första gången, vilket är en av mitt livs bästa upplevelser. Jag blev utnämnd till årets fysioterapeut, vilket i sig räcker för att göra det här året otroligt minnesvärt. Operationen var kanske inte någon direkt höjdpunkt, men jag är så glad att den är gjord och att jag nu kan gå vidare i livet. Ett bra år!

Vill du se tidigare årskrönikor?

Mias år 2016

Året 2015 i mitt mobilminne (Mias)

Summering 2014

Året 2013 i mobilbilder (Mias)

 

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

Idag har det gått nio veckor sedan min operation. I början skrev jag dagboksliknande inlägg om hur min återhämtning gick:

Sedan började jag jobba och skrev då ett inlägg om de sista veckorna av sjukskrivningen: Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5.

Sedan dess har jag varit rätt tyst om min egen återhämtning

Jag började jobba och det var rätt mycket med det. Sedan började forskarkalendern och jag ville inte paja den med en massa personliga inlägg mitt i. Och: Jag har varit lite osäker kring hur resultatet faktiskt blivit. Det är jättemycket som känns bättre, men också saker som inte känns bra. Jag har behövt landa lite i det, och fundera hur jag ska formulera mig.

I ett inlägg inför operationen skrev jag om mina förhoppningar och förväntningar.

Jag sammanfattade mina mål så här:

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Resultatet enligt detta är:

  • Jag får inte längre typ 4 sekunder mellan bajnödighetssignal och att det är extremt akut.  Jag kan dricka klart en kopp kaffe, ställa den i vasken, gå ett ärende till ett annat rum och sedan gå i normal gångtakt till badrummet.  Det är en STOR förbättring.
  • Jag har ett himla schwung i min bäckenbotten när jag kniper. Jag känner mig väldigt stark! Jag upplever nästan inget svaj nedåt när jag hostar. Jag har inte testat knipa med knipkonerna, men har jag en känsla av att jag skulle kunna ha i mycket mer vikt nu än förut.
  • Jag känner att min bäckenbotten är superstabil.
  • Jag kan ta imodium, och jag kan också skippa det. Det är himla skönt. Det är liksom ingen kris och panik om jag råkar glömma mina tabletter på morgonen.

Ett extra plus!

På extra plus-sidan har jag återfått ett ganska snyggt snipp-utseende! Jag har en mellangård! Det känns som en härlig bonus att jag faktiskt känner som att jag återfått min snippa som den var före barn. Jag har före och efterbilder som jag aldrig någonsin kommer visa någon, men jag är ändå himla glad för att kunna se skillnaden så bra. Jag funderade ett tag på att skicka bilderna till läkarna som opererade mig. Men det kändes för nära hela #Metoo och dickpicks-debatten, haha. Man skickar ändå inte könsbilder till folk bara sådär. (Varför finns det män som inte fattar det?)

Men.

Det finns ett men, och det är det här som jag varit lite ledsen över. Jag har ju skador på både inre och yttre analsfinktern. När den yttre sfinktermuskeln inte funkar som den ska får man svårt att knipa och hålla emot gaser och avföring. Denna har ju lagats nu och jag kan hålla mig mycket, mycket bättre än förr! Men jag har ju kvar en skada/dysfunktion i den inre ändtarmsmuskeln. Den här muskeln ska liksom ha en spänning hela tiden för att hålla inne gaser och avföring. Nu när jag kan hålla mig bättre i olämpliga sammanhang. Men det liksom mer skjuts i systemet när jag väl släpper mig. (Det här är inte superkul att skriva om, men vi är redan på det klara med att alla fiser ibland va?). Jag upplever det som att jag nu får mer frekventa yttepytteläckage i samband med att jag pruttar än vad jag hade förut. I land tycker jag att det läckt utan att jag alls uppfattat det. Det är inget jätteproblem, det är bara väldigt lite och bara att gå på toaletten och torka. Men ibland börjar det svida och klia, och då blir jag less. Jag hade inte så innan och tycker att det är trist att ha nu. Jag hoppas på att det handlar om att musklerna håller på att hitta en ny inbördes balans och att jag blir bättre med tiden när det gäller även detta.

Jag tränar på

Fem veckor efter operationen började jag träna kondition på cykel, först bara 20 minuter åt gången. Det kändes ovant och lite småont. Redan andra gången kändes det bättre, och jag har sedan stegrat till 30 minuter. Jag hade säkert klarat hela spinningpass nu. Jag gör fortfarande mest rehabanpassad träning med förhållandevis litet buktryck, men vågar nu lyfta och bära Wilfred (treåringen) litegrann. Kvar att testa är omslutande sex och löpning och så småningom testa mer generell träning med motstånd, vikter och större buktrycksutveckling. Nu när vi snart ska flytta har jag ändå inget aktivt gymkort, så det är inget som kommer hända jättesnart. Och jag är ju som alltid mer sugen på löpning än styrketräning.

Det är bra att utvärdera så här

Nu när jag skriver det här märker jag att operationen faktiskt lyckats himla bra. Det är lätt att fastna i att fokusera på det negativa. Att jag fått ett nytt symtom som jag inte hade innan har varit rätt nedslående. Men på det stora hela är jag nöjd och tacksam!