Kategori: Övrigt

Övrigt

Här hittar du inlägg på BakingBabies som inte platsar klockrent under någon annan kategori. Det kan dock vara precis hur bra och intressanta inlägg som helst – så döm inte inläggen efter den slaskartade rubriken!

Tips på kvinnors hälsa och bäckenbotten-kurser

Tips på kvinnors hälsa och bäckenbotten-kurser

  1. Kvinnohälsakurs för fysioterapeuter

Under hösten 2017 gick jag kursen ”Kvinnors hälsa och fysioterapi med fördjupning inom gynekologi, obstetrik och urologi” vid Göteborgs Universitet. Det är ”mitt universitet” där jag läste min grundutbildning och jag gillar verkligen det. Kursen var bra! Den är på avancerad nivå, vilket kräver en del rent studiemässigt. Dock för kvinnohälsa-kunskaper skulle jag säga att nivån är rätt grundläggande. Du behöver inte ha en massa förkunskaper utan kan lugnt gå kursen och förvänta dig att lära dig en jättemassa matnyttigt och nytt. Jag, som redan jobbat rätt länge inom området och läser på rätt friskt för egen del, fick däremot inte supermycket nya kunskaper. Det var precis som jag förväntade mig, men ny har jag också ”papper på mina kunskaper”. Och det är värt en del.

Om jag fattat rätt så kommer Göteborgs-kursen för fysioterapeuter gå igen till våren 2019. Här finns information om den.

2. Interprofessionell bäckenbottenkurs

Till hösten 2018 kommer också en helt ny kurs, i Stockholm den här gången. ”Bäckenbottenhälsa – prevention och rehabilitering, 7,5hp” . Även den är på avancerad nivå, men denna är inte specifikt fysioterapeutisk. Du som har en kandidat- eller yrkesexamen på minst 120 hp inom hälso- och sjukvård kan söka denna kurs (med krav på svenska B/3 och engelska A/6). Den här kursen är interprofessionell och ska ge fördjupad kompetens gällande prevention, bedömning och rehabilitering vid gynekologiska, obstetriska och urologiska sjukdomar och tillstånd.

Så roligt, viktigt och bra!

Även om det kan göra mig galet frustrerad att de ska ha tagit till sena 2010-talet för kvinnohälsa att bli mer på tapeten, så är det så glädjande att det nu ändå händer grejer.

Det är sååå roligt att det nu finns kurser att söka och gå. När jag påbörjade min specialistutbildning 2015 fanns inga kurser alls.

Tips till er fysioterapeuter, sjuksköterskor, uroterapeuter, barnmorskor och läkare där ute som önskar ha mer kunskaper om hur man jobbar med bäckenbotten! Nu finns kurser att söka!

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Något som sakta smög sig på

Jag vet nu i efterhand att min depression var på gång redan när jag blev gravid, kanske ännu tidigare. Jag hade inget intresse alls av att kika efter barnvagnar, köpa barnkläder eller fundera kring mitt liv som kommande mamma under graviditeten. Ingen energi fanns över till det på något vis. Sparkarna kom allt oftare, och det var spännande. Mest såg jag fram emot att få min kropp tillbaka, att få ha min egen kropp för sig själv. Kände mig trängd och motarbetad under hela graviditeten.  Sår i underlivet uppkom från tredje månaden och framåt, tillsammans med diarréer och magknip, båda kopplade till en kronisk tarmsjukdom jag fick som barn. Detta tror jag bidrog till orkeslösheten och känslan av att bebisen kanske ”ställde till det” för mig?

Förlossningen var en jobbig upplevelse

Förlossningen var långdragen men efter 24 h från att vattnet gick låg hon på mitt bröst. Jag valde att ta epidural och när nålen sattes fick jag sitta på en brits. I samma stund sjönk hon snabbt ner vilket jag uppfattade som krystvärkar och att hon skulle komma ut vilken sekund som helst! Jag fick inte röra mig när dessa kom och upplevde det som otroligt dramatisk och instängt. De sista timmarna är så suddiga, minns inte hur personalen såg ut, bara att de bytte personalstyrka 15 minuter innan hon kom, precis efter de satt in värkstimulerande. Allt var så surrealistiskt och minnet av när hon kommer ut är bara en känsla av att hela jag vänds ut och in. Hon läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad av att jag överlevt, inte att hon äntligen är hos oss.

Amning och smärta

Några dagar efter vi kom hem fick jag sår på bröstvårtorna av amningen som så småningom blev infekterade. När Stella sov var jag hyfsat lugn. Så fort hon vaknade visste jag att nu vill hon äta vilket gav sån himla ångest. Amningen blev enbart förknippad med smärta. Vardagen kändes mer och mer svår. Jag minns tydligt att jag läst att även om man inte är glad behöver bebisen se mamman le. Så jag stor vid skötbordet och log och log, på låtsas. Amningen kändes som det enda vettiga jag kunde ge henne då. Det var nog därför jag så bestämt skulle fortsätta. Såren läkte så småningom med stöd från amningsmottagningen och diverse antibiotikakrämer men jag blev aldrig riktigt vän med amningen.

Ärlig på BVC-screening

Under ett BVC-besök ett par månader efter förlossningen fick jag fylla i ett formulär som ställde frågor kring ens mående. Minns där och då att jag var så less på allt, tänkte att nä nu svarar jag som det faktiskt är. Sköterskan gav mig därefter en psykologtid hos familjehälsan då resultaten gav tecken på förlossningsdepression. När jag gått hos henne i 6 månader tyckte hon jag skulle börja ta antidepressiv medicin då jag inte verkade må särskilt mycket bättre. Jag höll helt med henne men fick panik och började storgråta. Är jag psyksjuk på riktigt nu? Med alla dom riktigt sjuka människorna? Blir jag helt beroende nu och får vidriga biverkningar? Det tog verkligen emot att börja men jag kände mig tvungen, främst för Stellas skull. Kände att vi inte hade en bra kontakt och vardagen var så fruktansvärt grå och kämpig. Barnvagnspromenaderna var tunga och tårfyllda och jag kände ingen mening med att vara hemma. Alla gratulerade mig till min fina  ”postgraviditetskropp”. Jag tackade men ville bara skrika åt dem att detta är en trasig, sönderammad, vråltrött människa som inte för en sekund uppskattat att rasa i vikt.

Det vänder!

Den första riktiga vändningen kom när Stella var 8 månader. Jag började äta antidepressiva och slutade i samband med det att amma. Världen blev så mycket lugnare. Även om jag blev lite mer avtrubbad känslomässigt så var det hundra gånger bättre än den ständiga oron och ångesten. Att sluta amma ledde även till att jag kunde sova själv och få mer andrum och stöd av sambon. Stella hade ammat varannan timme dygnet runt. Att få sova mer än två timmar i stöten gav sån stor skillnad i mitt mående. Jag kände mig mindre trängd och började så småningom tycka det var mer gosigt att ta hand om henne, inte bara krav- och ångestfyllt. Jag googlade runt mycket efter andras berättelser och beställde även hem Lotta Lindebergs bok ”En mekanisk mamma”. Hela den var en enda gråtfest. Det var som att jag skrivit den själv och jag kände en sån extrem lättnad. Dels av att inte känna sig ensam med alla tankar och känslor. Men även veta att det både går att älska sitt första barn mer och mer OCH vilja ha ett till. Ett barn nummer två som det kan gå smidigare med, där allt känns mer självklart.

Psykologsamtal gav insikter

Under tiden med psykologen kom det fram så många saker som förändrat mig som person. Vi bearbetade flera trauman jag haft i livet med en särskild metod. När detta var klart hade jag så svårt att förstå hur jag gått med på att leva som jag levt, med all ångest och oro som då var något jag inte ens reflekterade över. Trodde det var min personlighet på något sätt och inte alls saker som gick att arbeta bort.

Det är bra nu!

Idag är min dotter 2 år. Hon är min älskade, älskade lilla favoritmänniska och vi har något speciellt tillsammans. Hon har lärt mig mer än någon annan och jag mår så mycket bättre än innan graviditeten.

Malins tips

Några saker jag vill dela med mig av som kan göra stor skillnad för ditt välmående är:

  • Reflektera över dina känslor och funderingar, redan som gravid. Vilka tankar har jag om barnet och graviditeten? Vilka förväntningar har jag? Har jag ens några förväntningar eller känns allt bara segt och grått? Känns det som om något skaver så tveka inte en sekund att söka hjälp och få prata med någon. Det kan hinna göra all skillnad när barnet väl kommer.
  • Föräldrar vill i all välmening dela med sig av sina erfarenheter kring förlossning och spädbarnstiden. Men lyssna alltid på din känsla i första hand, försök inte jämföra över huvud taget. Just din nattsömn eller dina amningssår kanske är helt ohållbara, det spelar ingen roll att ”alla mammor är såå trötta” eller ” man får alltid amningssår”. Bara du vet vad som är uthärdligt.
  • Ställ krav på din omgivning att avlasta dig, framförallt till den du bor och lever med. Även om sambon arbetar finns det för de flesta många timmar efter arbetstid där du kan få armarna fria att göra sysslor du uppskattar, eller bara vila. Att ”sova på dagen när bebisen sover” var under min föräldraledighet ett skämt. Sov gjordes det i en rullande vagn och max i 30 minuter. Mår du dåligt är det du som prio, inte någon annan eller diverse aktiviteter som bara tar energi. Det jag ångrar mest är att jag inte krävde mer stöd från omgivningen. Det skulle ha fått mig på banan mycket snabbare.

Hjälper denna text en endaste person på minsta sätt blir jag så otroligt glad.

Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni vill bolla tankar med mig!

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Efterlyser hoppingivande berättelser

Efterlyser hoppingivande berättelser

En läsare skriver och berättar att hon känner sig känslomässigt medfaren efter graviditet och förlossning. Hon efterlyser andras konstruktiva berättelser på hur andra tagit sig vidare genom trauman/skador/ohälsa.

Många historier att berätta

Jag vet att det finns oändligt med historier där ute som är värda att berätta. Egentligen så kanske de erfarenheter som skulle behövas talas om mest är de som inte har ett happy clappy slut. Men just i denna nu efterlyser vi konstruktiva berättelser. Om hur du upplevt att graviditet och förlossning medfört ohälsa för dig, och hur du tagit dig vidare.

Vi sätter stort värde i att den här bloggen är hoppingivande och konstruktiv. Vi vill lämna dig som läsare med en känsla av att saker och ting kan bli bättre. Därav fokus på positiva/konstruktiva berättelser.

För att det här ska bli inlägg som är lätta att läsa efterlyser vi alltså:

Gästblogginlägg på ca 1,5 A4-sida.

  • Där du inleder med att berätta kort om dig själv och vad du varit med om. Du får vara anonym om du vill.
  • Du berättar om hur du mådde när det var som värst.
  • Du berättar om hur vägen upp från bottenläget var/är
  • Du avslutar med 2-3 tips eller erfarenheter utifrån din egen historia, saker som hjälpt dig att komma på rätt köl igen

Det måste alltså inte vara exakt en ”saga med lyckligt slut”, men gärna att det i din berättelse finns något som andra kan ta hjälp av.

Vill du vara med?

Skriv en kommentar till det här inlägget och uppge en aktuell mailadress, så tar vi kontakt med dig!

EDIT:

Vi har fått in många intresseanmälningar! Vi mejlade ganska många av de första som kom in och väntar på svar och respons och avvaktar innan vi hör av oss till nästa gäng. Ni behöver inte fortsätta fylla på i kommentarsfältet. Om det här blir ett bra och uppskattat koncept återkommer vi med erbjudandet!

Gott nytt 2018!

Gott nytt 2018!

Hoppas ni alla hade en god nyårsafton igår! Vi umgicks med familj och en barndomsvän och åt gott och kom hem med sovande barn precis till tolvslaget. Vi har inte haft ett bättre nyårsfirande sedan vi blev föräldrar. Barnen var glada och med genom hela middagen. Efteråt satt de och pysslade medan vi spelade sällskapsspel. Sedan somnade de i soffan efter några avsnitt My little pony.

Förrätten bestod av petit choux med lax och Philadelphia-fyllning och chips med löjrom och gräddfil.

Huvudrätten var en persisk köttgryta och saffransris.

Dessert var chokladtårta med pistagenötter, maräng och minimarshmallows.

Vad önskar du av oss under 2018?

Vi kan inte lova några stora förändringar på BakingBabies inför det nya året. Vi jobbar oftast på precis så gott vi kan. Men vi vill gärna veta mer om er som läsare, och vi tar gärna emot vänlig feedback!

Här kommer lite frågor till dig

Vi fattar att det är mycker begärt att be dig att svara på alla 10 frågor. men vi vill gärna veta mer om er som läser. Vi vill också gärna veta med om vad ni tänker om BakingBabies.

Svara gärna på det du hinner och orkar!

  1. Vem är du och hur gammal är du?
  2. Var bor du?
  3. Har du barn?
  4. Hur länge har du läst vår blogg?
  5. Hur ofta läser du vår blogg?
  6. Följer du oss på Instagram/Facebook?
  7. Finns det något du önskar av bloggen?
  8. Finns det något du önskar våra andra kanaler, Instagram eller Facebook?
  9. Finns det något du tror att vi, trots något begränsad tid och begränsade resurser, hade kunnat göra mycket bättre?
  10. Finns det något du uppskattar hos BakingBabies?

Vill du göra oss en tjänst?

Fortsätt att tipsa vänner och dela våra inlägg! Vi tycker att det är otroligt roligt att se hur vår följarskara växer, och det i sig är en härlig belöning för vårt arbete. BakingBabies är något vi driver på vår fritid, utöver småbarnsliv och förvärvsarbete. Vi har ingen inkomstkälla från bloggen (förutom annonserna här på sidan, de får vi några kronor då någon klickar på)-

Vill ni någon gång ge oss dricks för vårt arbete finns möjligheten här

Det är via paypal. Vi vet att ni är många som efterfrågar swish-möjlighet. Vi har kollat på det. För att det ska fungera måste man vara ett företag eller en organisation och det är vi ju inte. Vi är inte heller beredda att lägga ut våra privata mobilnummer på bloggen, tyvärr.

Josephs årskrönika 2017

Januari

2017 hade förmodligen inte kunnat haft en bättre start! Hela familjen åkte några veckor till Sri Lanka för att äta gott, träffa familj, vänner och se och uppleva massor av annat som detta underbara land erbjuder. Jag älskade att visa våra söner landet där jag (delvis) växte upp.

Februari

Februari är inte direkt min favoritmånad och att komma hem från Sri Lanka och mötas av ett kallt och mörkt Sverige var inte kul. Men vi kom igång med bland annat gympan där Wilfred lärde sig att hoppa ljushopp och slå kullerbytta.

Mars

I mars månad åkte Wollmar och jag tillsammans med mina svågrar och Wollmars kusiner till Romme för att åka lite skidor. Wollmar fick lära sig att åka och jag fick något åk i backarna med. Mars gav oss även årets första lopp, där Mia och jag sprang tunnelrun genom Citybanan. Kanske inte det tuffaste eller roligaste loppet i världen men det var kul att få se citybanan på det sättet.

April

Förutom att jag fyller år i April så åkte vi ner till Öckerö i samband med att Mia var nere i Göteborg och föreläste på SKLs turné. När vi var där passade vi på att fira valborgmässoafton ute på Hästen på Hönö. Förmodligen Sveriges vackraste plats för en majbrasa!

Maj

I maj fyller både Mia och Wilfred år och vi firade med med en härlig nutellatårta med kanderade popcorn. Pojkarna och jag spenderade även en solig heldag med några föräldralediga vänner på skansen.

Juni

Från och med 1 juni började jag en ny tjänst som kvalitetschef för reklamationsgruppen på läkemedelsföretaget. Förutom det firade Mia och jag 10 årig bröllopsdag med ett par dagar tillsammans i underbara Prag.

Juli

Semestern är ju ändå bland det bättre under ett år och som vanligt åkte vi till Gotland följt av en visit på Öckerö. Det var kanske inte tidernas varmaste sommar men vi hade en härligt tid med mycket tid med vänner och familj.

Ett av barnens favorit-raukar var denna katt-rauken.

Augusti

En av årets roligaste lopp är ändå midnattsloppet. Lagom lång och massor av underhållning och pepp. I augusti åkte vi även på en härlig dagstur till Siaröfortet tillsammans med Mias ena syster och familj.

September

September var startskottet för att göra i ordning lägenheten inför försäljning vilket gav mig mersmak för att ha fler växter och blommor hemma hos oss. Dock genererade det massor av citrusöverskott som vi gjorde allt från citronsaft och citronkakor till citron- och limecurd.

Oktober

Utav årets alla matveckor var den Vietnatmesiska matveckan den bästa. Flest höjdargoda rätter och flest rätter som barnen åt och med flest trevliga överaskningar. Mia missade halva då hon var ju sjukhus och åt sjukhusmat, men det har var härligt att kunna välkomna henne hem till riktigt bra middagar.

November

November är på många sätt väldigt lik februari och känns som någon slag väntemånad. Den stora väntan för vår del är vår nyproduktionslägenhet. Vi fick gå på stommevisning och på en andra visning och se den ta form. Bilden nedan är inte på vår byggnad, utan av en annan nyproduktion nära min arbetsplats. Den, tillsammans med den fina regnbågen, får agera montage. Vår nuvarande bostad blir också såld.

December

Som för de flesta är årets sista månad ganska hektisk. För mig var det måluppföljningsamtal med alla medarbetare på jobbet. Och julbak av alla dess slag hemma. När det gäller lägenhetsbygget är det slutbesiktning och vi börjar packa några lådor i veckan för att komma upp i fart tills januari.

Summeringen av 2017

Jag har blivit chef och fått min allra mest utmanande arbetssituation någonsin. Det är jätteroligt och mycket att lära. Hemma växer barnen och blir större och roligare för varje dag. Jag och Mia har varit gifta i 10 år och är fortfarande ett bra team. Framför oss ligger en flytt och troligen en del andra förändringar. Ett bra år 2017 och förhoppningsvis ett ännu bättre 2018 som snart börjar.

Gott nytt år önskar vi er alla!

Tidigare nyårsinlägg

Mias årskrönika 2017

Mias årskrönika

Vi brukar summera året via en bildkavalkad från våra mobilkameror. Här är min!

Januari

Vi spenderade januari på Sri Lanka. Det var våra barns första resa dit, och det var alltigenom underbart! Vi var mestadels i Kandy där vi har släkt och vänner, men avslutade resan vid havet i Hikkaduwa. Därifrån är denna ljuvliga bild. Vi hoppas på att kunna åka tillbaka snart!

Februari

Februari måste ha varit en kall och mörk käftsmäll efter resan. Jag har nästan inga bilder från februari, men en magisk lördagskväll var jag och min barndomsbästis Gunilla ute och åt på Miss Voon. Så gott, och så härlig kväll!

Mars

Under vårmånaderna åkte jag på turné med Sveriges Kommuner och Landsting som en del av deras satsning på Förlossningsvård/Kvinnohälsa. Det var så otroligt roligt att få åka runt i Sverige och prata om något av mina absoluta hjärteämnen, patientperspektiv på kvinnosjukvård. Det var en ära! För någon som annars bara skrotar omkring i landstingskläder var det också extra festligt att få vara civilklädd och lite fixad sådär en vanlig arbetsdag.

April

Det festligaste som hände i april var Josephs födelsedag och påsken. Vi firar alltid påsk tillsammans med alla mina systrar och deras familjer och vår mamma. I år hade vi bland annat med oss denna fromage-rulltårte-tårta på knytisfesten.

Maj

I maj fyller jag och Wilfred och och helgerna spenderades på kalas. En vardagskväll gick jag också på Louise och Hormonernas event tillsammans med Paulina och Elin som jag lärde känna under SKL-turnén.

Juni

I juni hade vi det stora piratkalaset. Det var inte sååå stort, barnen fick bjuda tre respektive 5 kompisar var. Men det var stort för att det gjorde stort intryck på barnen, och de pratar om att de vill ha ett liknande kalas nästa år. Inte oss emot, nu har vi ångan uppe! (Och ja, jag vet att ögonlappen är upp och ner, synd när man märker sådant på bilderna när det redan är för sent…)

Juli

Juli var semestermånaden. Vi var en sväng på Gotland och en sväng på Öckerö. På Gotland har min pappa hus och på Öckerö hälsar vi på Josephs föräldrar. En underbar och ganska lugn sommar, men kall och på så sätt lite besviksam. Det kändes liksom lite som att sommaren aldrig kom igång. Vi hade tjocktröjor på stranden nästan alla dagar.

Augusti

Augusti drog igång med höstens hela fart och vips så var den månaden slut, så kändes det som. Vi hann i alla fall gå på den ”arga jälva BB-marschen” och det kändes viktigt och bra!

September

September var en häftig månad. Jag blev utnämnd till årets fysioterapeut! Tror nästan att det måste vara årets höjdpunkt ändå. Känns fortfarande obegripligt stort. Vi sprang Lidingöloppet, det var en upplevelse jag inte känner att jag nödvändigtvis behöver göra om.

Oktober

Oktober var en kontrasternas månad. Den här månaden innehöll så många stressmoment att jag under några kvällar bara satt apatiskt i duschen och bara stirrade framför mig. Vi städade lägenheten och hade fotografering. Vi städade lägenheten och hade visning, tre gånger. Alla som har små barn vet att detta inte är någon barnlek. Jag och barnen höll oss borta en hel del så att Joseph kunde göra det mesta. Stressen kring att marknaden var så seg och avsaknaden av bud var också en enorm stressfaktor. Men allt var inte bara dysterhet och stress. BakingBabies blev nominerade till ”Årets röst” på Stora Influencerpriset och jag fick gå på gala. Från glitter och glamour slutade månaden sedan i mjukisbyxor och morfinrus. Min sedan länge behövda bäckenbottenrekonstruktion ägde rum den 23 oktober.

November

Under nästan hela november var jag sjukskriven. Det var en månad med långsamma små framsteg vad gällde den fysiska återhämtningen och ganska mycket mental frustration över att vara hemma och hyfsat overksam. Precis i början fick vi dock sålt vår lägenhet, och även om priset inte innebar något fantasi-vinst för vår del så blev det bra. Så skönt det blev avklarat!

December

December blev en ganska lugn månad. Jag kom tillbaks till jobbet men hann inte komma upp riktigt i fart innan det var dags för julledigt. Jag hann ner till Göteborg en sväng för att göra klart kursen jag gått under hösten, och sen åkte vi ner till västkusten igen för julfirande. Väl där blev hela familjen sjuk och har varit växelvis sängliggande i influensa. Nu är vi tillbaks hemma i Stockholm och ska avsluta och påbörja nyåret hemmavid.

Summeringen är att det har varit ett otroligt händelserikt år. Vi fick resa till Sri Lanka med barnen för första gången, vilket är en av mitt livs bästa upplevelser. Jag blev utnämnd till årets fysioterapeut, vilket i sig räcker för att göra det här året otroligt minnesvärt. Operationen var kanske inte någon direkt höjdpunkt, men jag är så glad att den är gjord och att jag nu kan gå vidare i livet. Ett bra år!

Vill du se tidigare årskrönikor?

Mias år 2016

Året 2015 i mitt mobilminne (Mias)

Summering 2014

Året 2013 i mobilbilder (Mias)

 

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

Idag har det gått nio veckor sedan min operation. I början skrev jag dagboksliknande inlägg om hur min återhämtning gick:

Sedan började jag jobba och skrev då ett inlägg om de sista veckorna av sjukskrivningen: Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5.

Sedan dess har jag varit rätt tyst om min egen återhämtning

Jag började jobba och det var rätt mycket med det. Sedan började forskarkalendern och jag ville inte paja den med en massa personliga inlägg mitt i. Och: Jag har varit lite osäker kring hur resultatet faktiskt blivit. Det är jättemycket som känns bättre, men också saker som inte känns bra. Jag har behövt landa lite i det, och fundera hur jag ska formulera mig.

I ett inlägg inför operationen skrev jag om mina förhoppningar och förväntningar.

Jag sammanfattade mina mål så här:

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Resultatet enligt detta är:

  • Jag får inte längre typ 4 sekunder mellan bajnödighetssignal och att det är extremt akut.  Jag kan dricka klart en kopp kaffe, ställa den i vasken, gå ett ärende till ett annat rum och sedan gå i normal gångtakt till badrummet.  Det är en STOR förbättring.
  • Jag har ett himla schwung i min bäckenbotten när jag kniper. Jag känner mig väldigt stark! Jag upplever nästan inget svaj nedåt när jag hostar. Jag har inte testat knipa med knipkonerna, men har jag en känsla av att jag skulle kunna ha i mycket mer vikt nu än förut.
  • Jag känner att min bäckenbotten är superstabil.
  • Jag kan ta imodium, och jag kan också skippa det. Det är himla skönt. Det är liksom ingen kris och panik om jag råkar glömma mina tabletter på morgonen.

Ett extra plus!

På extra plus-sidan har jag återfått ett ganska snyggt snipp-utseende! Jag har en mellangård! Det känns som en härlig bonus att jag faktiskt känner som att jag återfått min snippa som den var före barn. Jag har före och efterbilder som jag aldrig någonsin kommer visa någon, men jag är ändå himla glad för att kunna se skillnaden så bra. Jag funderade ett tag på att skicka bilderna till läkarna som opererade mig. Men det kändes för nära hela #Metoo och dickpicks-debatten, haha. Man skickar ändå inte könsbilder till folk bara sådär. (Varför finns det män som inte fattar det?)

Men.

Det finns ett men, och det är det här som jag varit lite ledsen över. Jag har ju skador på både inre och yttre analsfinktern. När den yttre sfinktermuskeln inte funkar som den ska får man svårt att knipa och hålla emot gaser och avföring. Denna har ju lagats nu och jag kan hålla mig mycket, mycket bättre än förr! Men jag har ju kvar en skada/dysfunktion i den inre ändtarmsmuskeln. Den här muskeln ska liksom ha en spänning hela tiden för att hålla inne gaser och avföring. Nu när jag kan hålla mig bättre i olämpliga sammanhang. Men det liksom mer skjuts i systemet när jag väl släpper mig. (Det här är inte superkul att skriva om, men vi är redan på det klara med att alla fiser ibland va?). Jag upplever det som att jag nu får mer frekventa yttepytteläckage i samband med att jag pruttar än vad jag hade förut. I land tycker jag att det läckt utan att jag alls uppfattat det. Det är inget jätteproblem, det är bara väldigt lite och bara att gå på toaletten och torka. Men ibland börjar det svida och klia, och då blir jag less. Jag hade inte så innan och tycker att det är trist att ha nu. Jag hoppas på att det handlar om att musklerna håller på att hitta en ny inbördes balans och att jag blir bättre med tiden när det gäller även detta.

Jag tränar på

Fem veckor efter operationen började jag träna kondition på cykel, först bara 20 minuter åt gången. Det kändes ovant och lite småont. Redan andra gången kändes det bättre, och jag har sedan stegrat till 30 minuter. Jag hade säkert klarat hela spinningpass nu. Jag gör fortfarande mest rehabanpassad träning med förhållandevis litet buktryck, men vågar nu lyfta och bära Wilfred (treåringen) litegrann. Kvar att testa är omslutande sex och löpning och så småningom testa mer generell träning med motstånd, vikter och större buktrycksutveckling. Nu när vi snart ska flytta har jag ändå inget aktivt gymkort, så det är inget som kommer hända jättesnart. Och jag är ju som alltid mer sugen på löpning än styrketräning.

Det är bra att utvärdera så här

Nu när jag skriver det här märker jag att operationen faktiskt lyckats himla bra. Det är lätt att fastna i att fokusera på det negativa. Att jag fått ett nytt symtom som jag inte hade innan har varit rätt nedslående. Men på det stora hela är jag nöjd och tacksam!

Julafton 2017

Varannan jul firar vi hemma i Stockholm med Mias släkt och varannan jul med min familj ute på Öckerö, i Bohusläns skärgård. I år är det Öckerö-jul vilket började med en tågresa på torsdagen. SJ skötte sig riktigt bra och allt funkade utan symptom på julstress. Chanserna till en vit jul på Öckerö är ungefär lika höga som en vit jul på Sri Lanka, typ. Men även om ett lager snöflingor bidrar till stämmning är det främst tid med familjen och traditioner som hör julen till. Det fick vi gott om. Vissa av oss i alla fall.

Wollmar kom nämligen hit med en rejäl hosta efter att ha varit lite febrig tidigare under veckan. Sjukan lämnades generöst över till Mia och Wilfred så sedan vi kom till ön har de mest legat och sovit. Lite julpyssel och mycket matlagning har det blivit ändå.

På fredagen innan jul fick vi låna bakstugan hos min kusin i mina morföräldrars gamla hus för att baka en liten sats bagebrô (alltså deg på ”bara” 7 kg vetemjöl som blev 30 kakor).

Barnen var med och klädde granen med farmor.

Kusinernan tar selfies med olika AR-filter.

Vi tittade klart på årets TV-julkalender.

Vi firade julafton i två delar. Ena delen hemma, med en enklare jullunch, paketutdelning och fika. Sedan åkte vi till min moster där hela släkten underliggande mina morföräldrar var samlade, inklusive respektive. Total var vi 26 personer och 2 hundar. Mia piggnade till lagom till julaftonens middag och kunde vara med i firandet.

Efter middagen kom tomten och hade några klappar till att dela ut.

Sedan sjöng vi lite tillsammans och avslutade med att spela Kahoot.

Wollmar fick lov att vara vaken så länge han ville, vilket han verkligen ville utnyttja. Han lyckades sträcka sig till 2 timmar efter läggdags och somnade vid 21-tiden. Wilfred lyckades hålla sig vaken till att tomten kom. Efter att ha gått en runda och gett alla (även hundarna) en spruta och en osynlig tablett från sin nya doktorväska så bad han om att få gå lägga sig och däckade.

Hoppas ni alla som firar har bra dagar! 

Vi alla verkar friskare idag och för oss är det Sri lankesisk mat på menyn den här dagen. 

Forskarkalendern: Fibromyalgi

Forskarkalendern: Fibromyalgi

Gästblogginlägg av Annie Palstam

Hej, jag heter Annie Palstam, jag är medicine doktor och sjukgymnast och läste utbildningen vid Göteborgs Universitet samtidigt som Mia, så vi var kursare. Jag visste redan under utbildningen att jag ville forska. Det var egentligen inte ett visst ämne som intresserade mig extra mycket. Det som intresserade mig var snarare själva arbetssättet med att forska! Möjligheten att få gräva djupare i kluriga områden och försöka förstå mer. Dessutom hoppades jag också kunna påverka mer utifrån ett forskarperspektiv. Om man lyckas visa något inom forskningen så kanske det skulle kunna ha nytta och spridning för en potentiellt större mängd människor än de jag skulle hinna träffa i det kliniska arbetet.

Intresse för kvinnors hälsa

Under utbildningen (det ska tilläggas att det var ett antal år sedan nu) var det väldigt lite undervisning om kvinnors hälsa.  Det provocerade mig och väckte ett intresse för det området. När det strax efter examen dök upp en möjlighet att skriva en masteruppsats inom området kvinnor med fibromyalgi så var svaret enkelt. Det var bara att hoppa på! Masterexamen ledde till doktorandutbildning och i mars 2015 disputerade jag efter fyra års doktorandstudier med min avhandling: Aspekter av arbete och hälsa hos kvinnor med fibromyalgi. Jag tänkte berätta lite om min och forskargruppens forskning om kvinnor med fibromyalgi.

Fibromyalgi

Fibromyalgi är ett långvarigt smärttillstånd som i de flesta fall drabbar kvinnor. Det är 6 gånger vanligare hos kvinnor än hos män. Det handlar om en generaliserad smärta, vilket innebär att man upplever smärta i stora delar av kroppen och har gjort så en längre tid. En smärta som varar längre än 3-6 månader räknas som långvarig. Eftersom fibromyalgi sällan går över helt utan varierar i svårighetsgrad över åren så har många haft ont väldigt länge. I tillägg till smärtan så har personer med fibromyalgi en ökad smärtkänslighet vid beröring vilket innebär att normal beröring kan upplevas smärtsam för dessa personer. I befolkningen förekommer fibromyalgi hos 2-4 procent och drabbar såväl barn som vuxna även om det är vanligast att drabbas i vuxen ålder.

Symtom utöver smärta

Förutom smärta har personer med fibromyalgi ofta trötthet, nedstämdhet, oro och en nedsatt fysisk förmåga som medför aktivitetsbegränsningar i vardagen och ofta svårigheter att arbeta. Den nedsatta fysiska förmågan hos personer med fibromyalgi har påvisats genom såväl självskattningar som med prestationsbaserade test. Man har också sett att personer med fibromyalgi ofta är mindre fysiskt aktiva än andra.

Smärta hos personer med fibromyalgi

Den ökade smärtkänsligheten som finns vid fibromyalgi kallas för sensitisering. Man skiljer mellan central och perifer sensitisering. Den centrala sensitiseringen innebär att smärtsystemet som innefattas av det centrala nervsystemet är påverkat på så vis att smärtsignaler som kommer in till hjärnan förstärks och att hämningen av smärtsignaler som normalt sker i centrala nervsystemet inte fungerar. Detta sker också i kombination med en perifer sensitisering där fler och starkare smärtsignaler utifrån kroppen skickas in till centrala nervsystemet.

Smärtupplevelse och fysisk ansträngning

Smärtupplevelsen hos personer med fibromyalgi påverkas vid fysisk ansträngning. I ett normalt fungerande smärtsystem höjs smärttröskeln vid fysisk ansträngning. Det  innebär att vi känner mindre smärta under tiden vi anstränger oss fysiskt. För personer med fibromyalgi är det ofta tvärtom. De blir mer smärtkänsliga ju mer de anstränger sig fysiskt. Det försvårar ju självklart möjligheten att vara fysiskt aktiv med sin smärta och medför att personer med fibromyalgi ofta väljer att utföra lättare fysiskt aktivitet såsom promenader. Många får även ofta de råden när de söker hjälp i vården för sina besvär. Problemet blir då att i takt med att man undviker ansträngande fysisk aktivitet pga smärta så tappar man ytterligare fysisk kapacitet. Marginalerna för belastningstolerans minskar hela tiden. Snart har man kanske svårt att bära hem sin matkasse utan att få smärtpåslag i flera dagar. Livskvaliteten blir i längden sämre och sämre. Det är inte hållbart.

Smärtans betydelse

En vanlig reflektion hos personer med fibromyalgi är att de funderar på om de gör någonting fel. De tänker att de kanske är personer som inte lyssnar på sin kropp. Som hela tiden går över sina gränser och utsätter sig för överbelastning. Men mot bakgrund av en ofta nedsatt fysisk förmåga kan man säga att de egentligen inte har något val. Under en helt vanlig vardag måste man utsätta sig för en viss belastning och har man då inte tillräckliga resurser för det, ja då går man över sina gränser och blir överbelastad, helt enkelt. Detta låter som ett moment 22 eller hur? Vad kan man då göra åt detta?

Öka toleransen

För att kunna öka den fysiska förmågan trots smärta är en tanke att stegvis och med en initialt väldigt låg belastning träna upp sin styrka. Detta testade vi i vårt forskningsprojekt. Forskningsprojektet, som är ett samarbete mellan Karoliniska Institutet, Linköpings Universitet och Sahlgrenska akademin, har genererat och genererar fortfarande många vetenskapliga artiklar om kvinnor med fibromyalgi. Den studien som har utvärderat styrketräningens effekter kan läsas mer i detalj här:

Resistance exercise improves muscle strength, health status and pain intensity in fibromyalgia–a randomized controlled trial.

Styrketräning

Vi introducerade styrketräningen med fokus på större muskelgrupper vid en inledningsvis väldigt låg belastning (40% av max). Sakta, sakta stegrade vi belastningen i samråd med träningsdeltagarna under 15 veckors tid. På slutet var vi  uppe på närmare 80% av max för många av deltagarna. Med detta program kunde vi se positiva effekter på muskelstyrkan, smärtan och den självskattade hälsan hos de som tränat styrketräning jämfört med de som tränat avspänning.

Vi hade inte förväntat oss att även smärtan skulle förbättras. Vår förhoppning var att muskelstyrkan skulle öka vilket skulle medföra att kvinnorna skulle kunna leva sin vardag lite lättare trots sin smärta. Att även smärtan minskade hos många var ett plus! Det finns inte så många styrketräningsstudier för personer med fibromyalgi ännu, men det mesta pekar åt samma håll. Nämligen att det kan fungera med en noga avvägd, låg initial belastning som successivt stegras. Och som sagt, det handlar inte i första hand om att bota eller lindra smärtan utan att öka den fysiska förmågan för att skapa lite större marginaler i vardagen och bättre klara av sitt liv, med sin smärta.

Vad gör jag nu?

Under doktorandstudierna fastnade jag lite extra för ett annat område, nämligen förmågan att arbeta. Kvinnor med fibromyalgi har många gånger svårt att klara av ett förvärvsarbete. Många känner sig utsatta i rollen som sjukskriven och man vill många gånger inte berätta om sina besvär på arbetet, med rädsla för konsekvenser. Många klarar dock av att arbeta, hel- eller deltid och jag gjorde en intressant intervjustudie med kvinnor med fibromyalgi om hur de hanterade arbetslivet och vardagen. Denna kan ni läsa mer om här:

Factors promoting sustainable work in women with fibromyalgia.

Vidare fokus på arbetsförmåga

Efter min disputation ville jag behålla mitt fokus på arbetsförmågan och jag fick en två-årig postdoc tjänst från Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte) med fokus på arbetsåtergång efter stroke.  Det håller jag på med nu vid forskargruppen för Rehabiliteringsmedicin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sahlgrenska akademin. Jag har under sommaren och hösten intervjuat personer som har återgått i arbete efter sin stroke. Har nu skrivit klart manuskriptet som ska skickas in till tidskrift i dagarna.

Jag tycker det är väldigt intressant att röra mig mellan olika fält och studera samma fenomen hos olika sjukdomsgrupper. Det jag framför allt slås av är så mycket likheter det finns. Det finns självklart mycket som är sjukdomsspecifikt. Men det som slår mig mest är det allmänmänskliga i att befinna sig i den utsatta rollen som sjukskriven. I relation till arbetsplatsen, arbetsmarknaden, vården och Försäkringskassan. Jag tycker det känns så viktigt att finnas i det utrymmet, där arbetslivet sviktar. Att undersöka, belysa, och på olika vis stötta personer i sitt arbetsliv med sin sjukdom.

Här finns det mycket att göra och här tror jag att vi inom vården har potential att göra ännu mer nytta.

Det driver mig i min forskning.

Forskarkalendern: Rektusdiastas – träning eller kirurgi?

Forskarkalendern: Rektusdiastas – träning eller kirurgi?

Gästblogginlägg av Anders Olsson

Jag heter Anders Olsson och är kirurg på Södersjukhuset i Stockholm. Jag arbetar på sektionen för akut- och bukväggskirurgi där vi utreder och opererar olika former av bråck och bukväggsdysfunktioner. Vi opererar med öppen kirurgi, titthålskirurgi och även robotassisterad kirurgi. Vi har ett etablerat samarbete med olika fysioterapeuter, naprapater, hjälpmedelsverkstäder och andra kliniker.

Under de senaste åren har vi sett en ökad mängd patienter med mag- och ryggbesvär i kombination med rektusdiastas – och denna problematik intresserar och engagerar mig.

Bakgrund kring rektusdiastas

Man brukar säga att rektusdiastas hos vuxna uppkommer till följd av antingen graviditet eller övervikt. Detta inlägg belyser huvudsakligen rektusdiastas efter graviditet. Rektusdiastas (som innebär att bindvävsskidan mellan de raka bukmusklerna tänjs ut, blir försvagad och breddökad) är ett normaltillstånd under graviditet (och övervikt). En ökande inre bukvolym tänjer ut bukväggen. Efter genomgången graviditet (eller efter viktminskning, tex efter överviktsoperation), återhämtar sig bukväggen – till stor del – hos de flesta. Hos en andel postgravida kvinnor kvarstår dock försvagningen och breddökningen mellan de raka bukmusklerna och i vissa fall medför detta en instabilitet och olika former av funktionella besvär. Anatomin har helt enkelt förändrats vilket medför att också funktionen riskerar att försämras.

Vilka symptom får man?

De symptom man ofta kopplar till rektusdiastas är ryggvärk och bålinstabilitet. Bålen består av många samverkande muskelgrupper, buk-, sido/flank-, ryggmuskulatur, bäckenbotten samt även diafragma. Om någon av dessa muskelgrupper har nedsatt funktion så riskerar övriga muskelgrupper att överbelastas varvid symptom som tex ryggvärk kan uppkomma. I många fall påverkas dagliga aktiviteter som arbetskapacitet och förmåga att motionera. Många tvingas att förändra sina livsvanor. Vid kvarstående symptom finns möjligen också en risk för förslitningsskador på sikt. Dessutom medför en försvagning i bukväggen en ökad risk att utveckla bråck, dvs bristningar i bukväggen.

Forskningsläget = Mer kunskap behövs

Trots att tillståndet rektusdiastas sannolikt är vanligt finns det förhållandevis lite skrivet i ämnet. Det är svårt att få en klar bild när man läser den litteratur som finns. Några studier rapporterar en förekomst av rektusdiastas på ca 30% hos postgravida kvinnor(1), beroende på hur man mäter och hur man definierar tillståndet. Hur många av dessa som har funktionella symptom är dock oklart. Några studier beskriver specifika funktionella symptom som kan kopplas till bålinstabilitet och rektusdiastas(2). Många studier rapporterar resultat efter träning med varierande utfall sannolikt beroende på varierande träningsmetoder(3). Några studier visar goda resultat efter kirurgi, bla ett arbete från Karolinska Institutet(4). En holländsk reviewartikel från i år visar att olika kirurgiska metoder är jämförbara och att fysioterapi har (en begränsad) effekt på rektusdiastas(5).

Kan man träna bort en rektusdiastas?

Om man tex vrickar en fot / tänjer ut ett ledband brukar man primärt behandla instabiliteten i fotleden med träning av omkringliggande muskler för att öka stabiliteten, tex genom att stå på balansbräda. Den träning som brukar rekommenderas vid bålinstabilitet orsakad av en rektusdiastas följer samma princip. Målet är att omkringliggande muskelgrupper (de djupa bålmusklerna) aktiveras och tränas upp för att kompensera den instabilitet en rektusdiastas kan medföra. Min bild är att många minskar sina funktionella symptom genom riktad träning/fysioterapi.

Kirurgisk rekonstruktion

Kirurgisk rekonstruktion av rektusdiastas är ingen ”quick fix”. Själva ingreppet går ganska snabbt, men den postoperativa rehabiliteringen kan behöva ta flera månader. All kirurgi innebär också vissa risker. Innan man beslutar om operation gör man alltid en riskbedömning. Man väger den kirurgiska risken mot risken/symptomen med den sjukdom/det tillstånd patienten lider av. Man vill helt enkelt vara säker på att det ingrepp man planerar medför nytta för patienten.

Inom bråck- och bukväggskirurgin brukar man tala om att skräddarsy operationen utifrån patientens besvär, tailored surgery. Det finns också olika metoder att operera rektusdiastas. Man kan sy ihop diastasen, lägga in ett förstärkande nät, man kan operera via medellinjesnitt, bikinisnitt eller med titthålskirurgi. Man kan kombinera operationen med reduktion av överskottshud och fettsugning. Varje metod har sina för- och nackdelar men i princip så innebär operationen ”rekonstruktion av rektusdiastas” att man återställer anatomin och ger förutsättningar att kunna återfå en god bålfunktion. Den postoperativa rehabiliteringen är sannolikt mycket viktig för att uppnå bästa möjliga slutresultat.

Erfarenheter från Södersjukhuset

Under det senaste decenniet har vi på Södersjukhuset sett ett ökat inflöde av patienter med funktionella bål- och ryggbesvär kombinerat med rektusdiastas och ofta medellinjebråck som tex navelbråck. De funktionella symptomen har i huvudsak beskrivits som:

  1. bålinstabilitet
  2. ryggvärk
  3. smärta i bukväggen

Besvären beskrevs ofta som kopplade till olika fysiska aktiviteter. Operation med rekonstruktion av rektusdiastasen gjordes tidigare endast sporadiskt men med en standardiserad metod i form av suturplastik, där man syr ihop diastasen.

Ett samarbete med fysioterapienheten

Då det saknades nationella riktlinjer och behandlingsprogram för denna problematik inledde vi ett samarbete med fysioterapienheten på Södersjukhuset med syfte att ta fram ett träningsprogram samt att skapa en metod att mäta och värdera de funktionella symptomen. Metoden som en av våra fysioterapeuter tog fram innefattar ett antal mätbara fysiska tester samt ett självskattningsformulär, som sammanfattades i ett ”funktionellt protokoll”.

Kvalitetsuppföljning

Under 2014 gjordes en kvalitetsuppföljning där vi träffade alla patienter som opererats med rekonstruktion av rektusdiastas under perioden 2011-2014 med avsikt att utvärdera resultatet av operationen. Uppföljningen visade att 96%, upplevde en kvarstående funktionsförbättring. Vi såg inte några fall av recidiv av diastasen. Den kirurgiska metoden visade sig alltså vara säker och samtidigt minska de funktionella symptomen.

En lokal studie

Med kvalitetsuppföljningen som utgångspunkt designade vi därefter en studie där vi ville utvärdera bålfunktionen före och ett år efter operation av rektusdiastas. Inom ramen för studien kunde vi lära oss mer om problematiken, vidareutveckla vår logistik för utredning och behandling. Vi kunde också fortsätta operera de svåra fallen. I studien utvärderades också hur livskvalité och förekommande urininkontinens påverkades av operationen. De patienter som inkluderades i studien hade initialt bedömts av vår fysioterapeut och ordinerats riktad träning, med avsikt att stärka och stabilisera bålmuskulaturen. De patienter som bedömdes ha ”träningsresistenta bålsymptom” erbjöds operation samt att medverka i studien. Efter operationen ordinerades ett träningsuppehåll under tre månader och i stället ett standardiserat rehabiliteringsprogram i form av hemövningar samt en stabiliserande gördel. Ettårsuppföljningen är nu i princip avslutad och vi räknar med att ha klara studieresultat under våren 2018.

Sammanfattning

Det finns uppenbarligen en stor mängd kvinnor som har kvarstående besvär efter graviditet, i vissa fall handikappande symptom. Min personliga uppfattning efter att ha träffat många patienter med olika grad av funktionella symptom, är att vi fortfarande har för lite kunskap om denna problematik. Jag tror inte att alla med funktionella symptom behöver opereras. Däremot bör alla med symptom kunna erbjudas en riktad, helst individualiserad, träning/fysioterapi. I de fall där det föreligger träningsresistenta kvarstående symptom kan kirurgisk rekonstruktion sannolikt göra nytta genom att återställa anatomin och därigenom skapa förutsättningar att återfå en god bålfunktion.

 

En riktigt god jul önskar jag alla,

Anders Olsson

Referenser

  1.  Diastasis recti abdominis during pregnancy and 12 months after childbirth: prevalence, risk factors and report of lumbopelvic pain. 
  2.  Is there a relationship between parity, pregnancy, back pain and incontinence? 
  3. Effects of exercise on diastasis of the rectus abdominis muscle in the antenatal and postnatal periods: a systematic review. 
  4. Operative correction of abdominal rectus diastasis (ARD) reduces pain and improves abdominal wall muscle strength: A randomized, prospective trial comparing retromuscular mesh repair to double-row, self-retaining sutures. 
  5. The general surgeon’s perspective of rectus diastasis. A systematic review of treatment options.