Kategori: Övrigt

Övrigt

Här hittar du inlägg på BakingBabies som inte platsar klockrent under någon annan kategori. Det kan dock vara precis hur bra och intressanta inlägg som helst – så döm inte inläggen efter den slaskartade rubriken!

Maria Rydqvist – andra graviditeten och åter till tävling

Maria Rydqvist – andra graviditeten och åter till tävling

Idag och igår publiceras två inlägg som är resultatet av en intervju med Maria som jag gjorde över telefon i höstas. 

Andra graviditeten

Marias graviditeter har varit ganska lika, men den andra var lite mer av allt. Hon fick lite mer ont i bäckenet och var också fortsatt lite orolig för hur barnet mådde inne i magen av alltför hård träning. Bäckensmärtan gjorde att hon fick välja cykling som motionsform i högre utsträckning. Men hon kunde annars återta ungefär samma strategier som under den tidigare graviditeten och fortsatte att träna genom hela graviditeten. Hade denna gång också en starkare känsla av att hon kunde läsa av sin egen kropp och dess signaler. Andras kommentarer om träning och graviditeter kunde hon låta rinna av sig.

Andra förlossningen

Maria bor 12-13 mil från närmsta sjukhus och när förlossningen startade andra gången var de lite snabbare med att åka in. Hela förloppet gick också ännu snabbare denna gång, de hann vara på förlossningsavdelningen i ungefär två timmar innan bebisen var ute. Även denna gång upplevde Maria förlossningen som bra, och denna gång även lite lättare. Hon hade ett bra samarbete med en barnmorska och fick god vägledning. Inte heller denna gång sprack hon något och behövde inte sys.

Andra återhämtningsperioden

Även denna gång fick Maria en bra period med kroppens återhämtning, även om hon upplevde det som lite långsammare nu andra gången. Bäckensmärtan försvann inte helt automatiskt denna gång och hon fick anpassa träningen efter detta. Även med detta fick hon själv leta reda på en naprapat som kunde hjälpa, det fanns inga automatiska resurser att sätta in på en nyförlöst elitidrottare som ville tillbaks. Bäckensmärtan i framfogen kunde också göra sig påmind som en ilande förnimmelse vid snedskär med skidorna i flera år efteråt. Magen och bäckenbotten tog också lite längre tid på sig för återhämtning denna gång.

Amningen

Maria upplever att det fungerat bra att amma och träna på så hög nivå som hon har gjort. Däremot har hon kunnat känna att det funnits ett direkt samband mellan mat och amning. Har hon gjort av med mycket energi, eller ätit för lite, har mjölkproduktionen också minskat. Det har inte inneburit några problem, men har varit ett tydligt signalsystem. Efter tävlingar det amningen dock varit lite svårare och vid något tillfället har Maria också drabbats av mjölkstockning.

Tillbaks till tävling

När Marias andra barn var 5,5 månader gammal var det dags att börja tävla igen på riktigt. Innan dess hade hon tävlat lite på rullskidor. Denna tävlingssäsong blev inte fullt lika bra som den första säsongen efter första barnet. Det var inte bara kroppen som krävde mer, hela familjelogistiken var svårare. Det var klurigare att få till bra sömn och tid för träning. Men när Marias barn var 4 och 1 år respektive var hon åter på topp. För Maria är det tydligt att det inte enbart handlade om kroppen utan om flera faktorer – om tur, timing, familjelogistiken och träningen. När detta blev bra, blev hon bra. Det var svårare att hålla sig frisk, vara tvåbarnsmamma och få till den tid till träning som krävdes.

Slutade på elitinivå

När barnen var 7 och 4 år valde Maria att sluta på elitnivån. Det var många olika faktorer som spelade in. Det är tufft att kombinera familjeliv med att vara borta så mycket.

Idrott på ojämlika villkor

Maria har haft en strålande karriär och gjort det som många inte ansåg vara möjligt – föda två barn och återkomma till idrotten starkare än någonsin. Hennes erfarenheter om att vara kvinnlig idrottare har gjort att hon har skrivit en bok med tydlig feministisk touch. Ett utdrag ur boken kan du läsa här.

Marias råd och tips:

  • Det är viktigt att hålla igång under graviditeten! För mig innebar träningen en lättare graviditet och en enklare återhämtning.
  • Våga lita på kroppen. Den säger till om rätt och fel bara du lyssnar på den!
  • Fråga bara personer som du har förtroende för om råd.

Mina (Mias reflektioner)

Under samtalet med Maria och i kontakten med Moa blir jag så otroligt glad över att de lyckades. Jag blir lika förvånad och frustrerad över bristen på stöttning som de erbjudits. När jag läser mer av vad  de skriver om hur ojämlik idrottsvärlden är fattar jag ju naturligtvis varför det är så. Sett ut ett fysioterapeutisk perspektiv så finns det ju många potentiella källor till smärtor och besvär, faktorer relaterade till graviditet och förlossning som hade kunnat sätta käppar i hjulet. Hur många idrottande kvinnor hindras från att komma tillbaka för att eftervården/kvinnohälsarelaterad rehab är för dålig? Här har vi två exempel på kvinnor som ändå haft en del tur. Ingen av dem har fått några större graviditets- eller förlossningsrelaterade besvär som blivit långdragna. Hur många idrottande kvinnor TVINGAS sluta för att kroppen inte beter sig som de vill, och resurserna inte finns där för dem?

Jag återkommer till både Marias och Moas fascinerande berättelser då och då. Tänk om fler kvinnor hade kunnat få uppleva den där fascinerade känslan av fysisk flow efter att de fött barn? Hur kan vi komma dit?

Maria Rydqvist – elitskidåkare under och efter två graviditeter

Maria Rydqvist – elitskidåkare under och efter två graviditeter

Idag och imorgon kommer två inlägg som är resultatet av en intervju med Maria som jag gjorde över telefon i höstas. Jag är ingen journalist och det är därför mest bara hennes berättelse rakt upp och ner utan journalistfinesser. Hennes historia är dock otroligt fascinerande! Jag hoppas att ni kommer tycka om läsningen!

Marias bakgrund

Maria har alltså tränat och tävlat i skidåkning på landslagsnivå. Hon berättar att en normal träningsvecka för henne innehöll främst uthållighets/konditionsträning men också pass med styrka och rörlighet. Passen var fördelade på ungefär två om dagen och hennes totala träniningstid per vecka låg på 20-25 timmar under hårda veckor. Den höga träningsdosen gjorde att Maria hade ojämn menstruationer och att hon var ganska orolig över hur det skulle gå att bli gravid. På grund av både sug efter barn och oron över att det kanske skulle komma att bli komplicerat bestämde sig Maria och hennes man för att skaffa barn ganska tidigt. Maria var 26 år gammal då hon blev gravid med sitt första barn. För att vara elitidrottare var detta mycket tidigt eftersom många andra väntar med barn tills de känner sig nöjda med karriären som den blev. Maria upplevde inte att hon behövde välja mellan det ena eller det andra, utan var fast besluten om att det skulle gå att kombinera barn med elitidrottandet. Inte många verkade tro att det skulle vara möjligt! Ungefär ett år innan graviditeten hade Maria en period med en del skador och smärtor i hälsena, knä och rygg. Hon hann bli helt återställd från alla dessa innan hon blev gravid, men möjligen hjälpte också graviditeten till att ge en liten paus från den tyngsta träningsbelastningen. Kanske bidrog detta till att Maria sedan inte fick tillbaks besvären.

Första graviditeten

Först i början av graviditeten mådde Maria, som så många andra, mycket illa och var bedövande trött. Det föll sig precis inför en tävlingssäsong och det var lite för tidigt för att berätta den goda nyheten för alla. Istället blev det att tävlade på och presterade förhållandevis dåligt. I vecka 12-13 lättade måendet något och då kände hon sig också trygg att berätta om graviditeten. På grund av obehag inför den totala utmattning som krävs vid tävlingar valde Maria att sluta tävlingssäsongen runt omkring graviditetsvecka 17.

Bristande stöd för gravida elitidrottande

Maria kunde genom privata kontakter få råd av en specialistläkare (samma som Moa också fick stöd av faktiskt) och en annan elitidrottande mamma. Från landslagskontakter eller vanliga mödravården fanns inga extra resurser att sätta in för att stödja under graviditeten. Maria var utlämnad till att känna efter själv, vilket inte föll sig helt naturligt. Det ligger i elitidrottens kärna att vara van att stänga av alla smärtsignaler och bara köra på. Men nu ville Maria lyssna inåt, lyssna i magen och på resten av kroppen. Hon kunde fortsätta träna intervallpass och med tröskelfart. Hon upplevde också att träningen gav bra pulshöjning även om hon valde att inte ta i explosivt. Totalt sett blev hennes träningsveckor ungefär halverade i tid. De åtgärder hon gjorde för att lägga om träningen så att den fungerade för gravidkroppen var att dra ner på tempot samt hastigheten. Gravidkroppen bidrog ändå med en ökande belastning så hon kunde dra ner på intensiteten och ändå uppnå en känsla av att träna hårt. Hon utökad också återhämtningen mellan passen. Med tiden fick Maria lite känningar av bäckensmärta i framfogen och slutade då med de aktiviteter som belastade mycket där.

Kvällen innan förlossningen startade tränade Maria sitt sista pass. Hon upplevde då att kroppen sådär i slutet hade massor av energi och hon kände sig otroligt stark.

Första förlossningen

Vattnet gick och Maria och hennes man fick åka in för en kontroll. Värkarna kom igång så småningom och det blev en normallång förlossning, men ett ganska snabbt förlopp på slutet. Marias upplevelse är att det var en förhållandevis enkel förlossning som gick bra. Hon sprack ingenting och behövde inte bli sydd. Tack vare den mentala träning som idrottandet gett henne så kunde hon behålla ett lugn genom hela förlossningen. Hon var inte rädd för smärtan och kände sig väl förberedd både fysiskt och psykiskt. Hon kunde återhämta sig i värkpauserna och upplevde att hennes träningsgrad också hjälpte till i förlossningen i sin helhet.

Återhämtningsperioden

Maria var fast besluten att bevisa att hon kunde komma tillbaka till skidåkningen och att hennes karriär inte var över bara för att hon fått barn. Hon upplevde också att kroppen var snabb i sin återhämtning och att hon både kunde lita på och tycka om kroppen som den blivit. Några dagar efter förlossningen kunde hon promenera en kort stund. Konditionsträningen återupptog hon sedan med cykling och rullskidor efter någon vecka. Det var jobbigt att sitta på cykelsadeln i början, men det gav med sig. Efter 2,5 månad började Maria springa litegrann. Under hela återhämtningsperioden fokuserade hon också mycket på knipövningar. Det var ingen som specifikt låg på och påminde henne om detta, knappt ens barnmorskan. Marias känsla av den här perioden var att hon inte kände någon stress, men däremot ett väldigt flow. Hon upplevde att kroppen svarade bra på träningen och hon blev fylld av revanschlust. Många bemötte henne med att det var ”osvenskt att komma tillbaka” till elitidrottande efter barnafödande.

Konditionsmässigt kände Maria att hon ganska snabbt var på banan igen, men bålmusklernas återhämtning var lite långsammare. När hon åter började tävla var prestationerna lite ojämna till en början. Men känslan av att åter ensamt äga kroppen och lyckan över tillfällena av egentid som träningen gav var stark. Ett år efter förlossningen upplevde Maria att kroppen var nästan helt tillbaka till sitt normala. Men magen blev aldrig helt som innan, hon upplever att den kräver mer träning för att hålla sig stark och att den är mer känslig för styrketapp vid mindre träningsdos. Från bäckenbotten har Maria inte haft några andra känningar än urinläckage både i slutet av graviditeten och precis i början av postpartumtiden. Det gick över med tid och knipträning.

Åter till tävling

När Marias första bebis var 3,5 månad gammal började hon alltså tävla igen. Bra dagar kunde hon känna att hon redan då var tillbaks på en bra nivå. Sju månader efter förlossningen gjorde Maria också sitt bästa lopp dittills i karriären! Under den påföljande tränings- och tävlingsperioden fortsatte Marias känsla av flow. Bebisen sov och åt okej. Maria höll sig både skadefri och frisk rent generellt. Maria ammade och upplevde att amningen gav ett lugn som hon mådde bra av.

Trots den tidiga återgången till träning och tävling var Maria trygg i sin kropp. Hon hade viss oro för att drabbas av komplikationer som framfall. Hennes goda kroppskännedom hjälpte henne på traven även här, och hon landade i att hon kände sin egen kropp bäst.

Det är två år och 10 månader mellan Marias båda barn. Det blev därför ca 2 år av träning och tävling på hög nivå innan det blev dags igen!

Imorgon kommer fortsättningen om graviditet nummer två!

Moa Hjelmer – andra graviditeten, förlossningen och tiden efter

Moa Hjelmer – andra graviditeten, förlossningen och tiden efter

 

Det här är det sista av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!

Andra graviditeten

Min andra graviditet var också komplikationsfri. Skillnaden nu var att jag blev gravid under en annan tid på året, en tid då man är i toppform och tränar därefter. Jag kunde faktiskt träna på under sommaren trots min skada i baklåret och jag hade en tanke om att kanske vara i form till de avslutande tävlingarna. Det var mitt sikte. Men några dagar före SM, som var mitt mål, så testade jag på träning att sprinta på ordentligt. Det slutade inte bra, jag fick kramp i en magmuskel och förstås blev jag orolig för mitt barn, även om jag visste att det inte var någon fara egentligen. Då insåg jag att det nog var lite orimligt av mig att tro att jag i vecka 16 skulle kunna tävla på ett SM. Så jag fick avstå och vara åskådare istället, och det kändes ganska okej ändå, även om jag gillar att bryta normer och att det hade varit ganska roligt att tävla med en liten kula på magen.

Jag la upp träningen ungefär likadant som under första graviditeten. Det hade ju funkat ganska bra då, så jag körde på samma igen så länge inget kändes obehagligt. Men när jag var i vecka 33 bestämde sig bebisen i magen för att fixera sig, och jag upplevde då lite mera tryck nedåt. Då fick jag rådet av min barnmorska (som f.ö. hade noll kunskap om träning) att ta det lugnt, för annars skulle det bli en tidig förlossning. Eftersom detta var strax före jul så lydde jag hennes råd och slutade i princip helt att träna. Jag gjorde så, inte för att det var just jul, utan för att jag var så inställd på att bebisen skulle födas nästkommande år och att det inte alls funkade med mina planer om barnet kom före nyår. Ibland är man lite av ett planeringsfreak som idrottare och vill gärna kunna kontrollera allt som går. Jag vet inte om det hjälpte att jag slutade träna eller om det hade gått att träna på trots tidig fixering, men hursomhelst så väntade bebisen snällt tills två dagar före beräknad dag att komma ut. Så i slutet på januari fick vi en son, och min dotter blev äntligen storasyster.

Andra förlossningen

Jag hade ju som sagt en ganska tuff första förlossning, men det var inte förrän efter förlossning nr 2 som jag och min man fattade hur vidrigt tuff den där första gången egentligen var, när vi kunde jämföra. Det var lite som en aha-upplevelse för oss båda. Nu plötsligt förstod vi varför vi hade hamnat på en avdelning och varför de hade ställt så mycket frågor till oss om vår upplevelse och funnits där för att stötta. För den här gången var det så enkelt på något sätt. Före den här förlossningen hade vi förberett oss på en tuff omgång igen, men vi levde lite på mantrat att man skulle ta tiden för sin första förlossning och sedan halvera den, eftersom kroppen nu kom ihåg hur den skulle göra och det därför skulle gå fortare. Så tiden inne på BB som var 11 timmar första gången skulle nu vara 5,5 timmar. Det här motiverade ändå oss, för det kändes inte alls så jobbigt. Det blev ju förstås inte som vi hade tänkt oss eftersom det sällan blir det. Bebisen hade bråttom och 1 timme och 30 min senare var han född. Inget smärtstillande mer än lite lustgas och vilket halleluja-moment när krystvärkarna kom igång. Det var helt fantastiskt att få sådan hjälp av kroppen, det kändes som en riktig urkraft som plötsligt bara svepte igenom mig och jag kände mig hur stark som helst. Känslan efteråt var som natt och dag i jämförelse med första förlossningen. Jag var inte speciellt trött, jag kunde upp och gå direkt efter att barnmorskan sytt mig, för ja, jag sprack lite grann vid urinröret, men det räckte med två stygn den här gången med. Jag fick sån hybris att jag var på väg att promenera ca 1 km bort till patienthotellet, men kom på mig själv att det kanske var smart ändå att sätta sig i rullstolen. Men vilken fantastisk upplevelse det var när allt bara funkade! Jag njöt hela vägen bort till hotellet och sov fantastiskt gott den natten. Alltså, vilka krafter som bor inom oss kvinnor ändå.

Magträning via app

Väl hemma igen, dagen efter, så låg ju förstås fokus på att introducera lillebror för storasyster. Och det blev ett kärt återseende av vår dotter som genast ville klappa och hålla lilla bebisen. Jag mådde oförskämt bra så här dagen efter och började spontant faktiskt tänka på min träning. Jag hade redan innan förlossningen fått tips om appen MammaMage som jag då hade laddat ner på min telefon. Nu öppnade jag appen och läste lite om träning i allmänhet och vad man skulle tänka på. Redan dagen därpå satte jag igång med de första övningarna. Jag kände mig verkligen jättemotiverad och längtade efter att få springa igen. Kanske var det det längre uppehållet i över en månad som hade fått mig att känna suget eller att jag visste att det inte behövde ta så lång tid tills jag kunde vara tillbaka på banan igen om jag verkligen gjorde ett bra grundarbete?
Hursomhelst så tragglade jag på med (för mig) de mest simpla övningarna i ett par dagar. Men som prestationsidrottare så ville jag direkt gå på en svårare nivå och det gjorde jag. Men då stötte jag på patrull, jag klarade inte att ”hoppa över” övningar och snabba på processen i den takten jag ville. Så jag fick gå tillbaka till de lägre nivåerna och helt enkelt acceptera att göra detta på rätt sätt. Det gav resultat och jag kände mig redo att börja springa efter ca 3 veckor.

Däremot var inte min medicinare Fredrik lika glad, han tyckte att jag hade alldeles för bråttom och var inte nöjd med min fortsatta magmuskeldelning. Ett problem vi stötte på här, och som nästan kändes som världens mest korkade sak var att ingen av oss hade en aning om hur mina magmuskler var i ”normala” fall. Vi hade inte mätt delningen, varken före min första graviditet eller senare efter att jag var tillbaka på banan efter graviditet ett. Till vårt försvar så är det ju inte något de flesta tänker på att göra, men det borde vara en sådan sak som alla egentligen borde göra. För att underlätta för en själv att veta om delningen i magen är ett problem eller om det bara är så du har sett ut hela tiden.

Det tog lite längre tid än jag hade tänkt att få klartecken att springa. Med hjälp av ultraljud kollade jag upp hur min mage såg ut på insidan och om jag hade kontroll över mina olika magmuskler. När det till slut såg bra ut, fick jag grönt ljus för löpträning. Då var min son 2 månader gammal.

Comeback nummer två

Den här gången kände jag nästan direkt att det var skillnad på kroppen när det gällde träningen. Efter första graviditeten tog jag paus i 3 månader där jag i princip inte tränade alls. Den här gången hade jag visserligen en paus i slutet på graviditeten men sedan började jag träna redan 2 dagar efter förlossningen. Och även om jag inte sprang så tränade jag styrka i form av bålstyrka och övningar för kroppskontroll. Jag tror att jag helt enkelt hade en mycket starkare grund att stå på när jag väl började springa till skillnad från första gången.

Jag hade med flit inte satt upp någon specifik tävling som jag skulle vara i form till efter graviditet 2. Dels för att inte pressa mig för hårt och dels för att det var roligare att bara gå efter devisen ”vi får se vad som händer”. Det visade sig vara klokt. För nu kunde jag bara träna på och tycka att allt jag gjorde hela tiden var superkul. När säsongen började hade jag inga planer på att börja tävla, det hade ju trots allt bara gått 4 månader sen förlossningen. Men så frågade min klubb snällt om jag inte kunde ställa upp på SM i stafett ändå, på 4x100m. Jo men varför inte tänkte jag, det är ju ändå jätteroligt att springa stafett! Så det gjorde jag. Med en skumpande mammamage och tömda bröst tack vare bröstpumpen en halvtimme före start inne på toaletten så sprang jag så snabbt jag kunde mina 100 meter och tänk, vi vann! Så SM-guld med en 4-månaders hemma kändes ganska otroligt. Jag var faktiskt väldigt överraskad över min prestation och hade inte alls förväntat mig att kunna springa så pass snabbt så tidigt.

Sammanfattningsvis så gick resten av säsongen bra, jag tävlade flera gånger, men inte så mycket som jag normalt skulle göra. Jag hade verkligen fått snabba resultat men var fortfarande ödmjuk inför det faktum att kroppen egentligen fortfarande återhämtade sig efter graviditet och förlossning och pressade mig inte i onödan. Siktet var ju ställt längre in i framtiden. Nu kände jag mig fri att fortsätta min karriär så länge som jag vill utan att låta längtan efter familj sätta stopp.

Året därpå, det här året, har tack vare min försiktighet och disciplin vad gäller att göra ett bra grundarbete gått väldigt bra. Start på EM, SM-guld på 400m och vinst i Finnkampen är meriter som jag själv känner mig oerhört stolt över. Jag har valt att kalla det här året för År 1. Genom att hela tiden tänka att jag har startat om från noll, så kan jag undvika att jämföra med de prestationer och tider jag gjorde innan jag födde barn. På så sätt blir det mindre kravfyllt. Nu den här hösten har jag alltså fortsatt in på År 2. Och det ska bli ett väldigt spännande nästa år.

Avslutningsvis

Men om jag avslutningsvis återgår till två saker som jag inte pratat om tidigare så är det amning och kroppskomplex.
Jag ammade båda mina barn tills de var 5,5 månader gamla. Jag hade aldrig problem med att komma igång med amningen utan det kom snarare för mycket mjölk. Däremot kände jag mig så oerhört låst när jag gick runt som en levande matstation. Det var mysigt att amma, men det var så irriterande att alltid behöva avbryta det man höll på med för att gå och amma. Jag kände att den här känslan var för stark för att orka hålla på med amningen speciellt länge, men jag kämpade ändå förbi 5 månaders-strecket och lite till båda gångerna. Sen fick det vara nog. Dessförinnan så kombinerade jag amning och träning. Jag vet att jag undrade om en del fysiologiska aspekter med amningen, vad från mig och det jag äter och utsätter kroppen för förs över till mjölken egentligen? Återigen var forskningen begränsad även om den har kommit igång bättre på senare år. Jag var nämligen orolig för hur det skulle vara med mjölksyra. Jag drar ju på mig stora mängder mjölksyra i min träning, och undrade om det skulle kunna föras över i mjölken och i så fall vara skadligt? Så vitt jag vet idag så är det inget som påverkar barnet, men å andra sidan har det knappast utförts någon forskning på 400-meters löpare som ammar heller.

Kroppskomplex

Ett annat viktigt ämne är kroppskomplex. Jag som friidrottare tävlar i väldigt små kläder och visar mycket hud. När jag efter första graviditeten kunde konstatera att jag hade fått massa bristningar och ärr på mage och bröst så tyckte jag att det var jättejobbigt. Jag visste att det mycket väl kunde hända men det var ändå svårt att acceptera en förändrad kropp. Till en början, de första månaderna innan jag började träna så var jag mer bekväm i hur jag såg ut, för jag tänkte hela tiden att det var så nyligen som jag födde barn så jag är ”ursäktad” att se ut som jag vill. Men ju längre tiden gick efter förlossningen och ärren fortfarande fanns kvar, desto jobbigare blev det. När det var dags för tävling så valde jag att ha täckande kläder på mig. Jag ville inte visa min kropp och jag var missnöjd med hur jag såg ut. Trots att jag tränade hårt så var min kropp för evigt förändrad och inget jag gjorde skulle kunna påverka det. Ärren bleknade förstås och blev mindre synliga, det gjorde mig mer bekväm och jag slutade täcka över magen när jag tävlade. Det kändes inte helt bra men det var ändå okej.

Efter min andra graviditet så återkom såklart både ärr och bristningar och några fler lades dessutom till. Återigen kände jag mig missnöjd med min kropp. Men där någonstans stannade jag till och funderade noggrant, det kändes inte bra det här. Var det verkligen värt att gå igenom samma känslocirkus igen? Där jag skulle se negativt på och tycka illa om den kroppen som skapat två underbara små liv? Det var väl inte helt rättvist egentligen? Och nu visste jag ju också att många av ärren skulle blekna, men att resten av kroppen skulle se ut på samma sätt. Varför gå och lägga energi på saker jag inte kan förändra. Bättre att lära mig acceptera den jag är. Sagt och gjort. När det den här gången var dags för tävling så valde jag mina vanliga kläder, sporttopp och hotpants. Magen fick se ut som den gjorde.
Det var förstås inte riktigt så enkelt, jag tyckte fortfarande att det var jobbigt att visa upp en kropp som inte såg ut som en ”vanlig” idrottskropp. Men samtidigt hade jag bestämt mig för att fortsätta visa magen. Jag förstod också att det skulle krävas repetition, att för varje gång jag gör det här så ska det kännas lite lättare. Och det gjorde det faktiskt. Tills dagen kom då jag insåg först efter tävlingen att jag inte en enda gång hade tänkt på mitt utseende utan bara fokuserat på uppgiften som jag hade framför mig. Det var en oerhört befriande känsla! En känsla jag hoppas fler kan få uppleva. Dagen då man glömde bort att tänka på den där fula fläcken på kroppen.

Snabba råd

Är du gravid? Kör på! Gör det som känns bra!
Är du nyförlöst? Ladda ner MammaMage-appen, eller liknande app, men stressa inte! Ta din tid, lite är bättre än inget.
Är dina barn stora? Det är aldrig försent att börja träna! Hitta något som är kul och prova dig fram till det som känns bra!

Moa Hjelmer, tiden efter första graviditeten

Moa Hjelmer

Moa Hjelmer, tiden efter första graviditeten

 

Det här är det andra av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!

Återhämtning efter första graviditeten

Förlossningen var  i maj och jag hade redan börjat tänka träning. Men ganska snabbt kände jag att jag nog inte ville börja träna direkt. Det var alldeles för spännande att helt plötsligt få kalla sig mamma och gå runt med barnvagnen och amma och byta blöjor. Jag hade dessutom väldigt ont de första två veckorna och fokuserade i och för sig på en sorts träning, att kunna gå promenader med barnvagnen och hunden snabbare och snabbare. Målet var inte att gå i powerwalk-tempo men att kunna gå i vanlig hastighet för i början så kunde jag knappt gå alls.
När jag började känna mig ”normal” igen, att vanliga vardagsbestyr inte kändes jobbiga längre då började jag återigen tänka träning. Men jag ville fortfarande inte börja riktigt än. Då bestämde jag mig för att helt enkelt ta sommarlov. Jag hade nämligen inte haft ett riktigt sommarlov sen jag var 13 år då somrarna är högsäsong för friidrottare och tävlingar har prioritet.
Den enda träningen jag skulle göra under juni och juli bestämde jag var knipövningar. För jag vet att det är superviktigt efter förlossning och för mig som vill tillbaka till en elitsatsning. Tanken på att kissa på sig på en tävling kändes som en mardröm så jag var högst motiverad. När augusti kom hade jag dock fått en stor dos av sommar och vila. Nu kände jag att det var dags att börja träna lite försiktigt. Så jag gav mig ut på joggingtur. Första veckan kändes bra. Veckan därpå provade jag att springa på bana för första gången. Det kändes mindre bra. Allt var tungt och jobbigt. Jag kunde inte sätta fingret på det men allt kändes verkligen bara dåligt.

Medicinskt team

Som elitidrottare har jag under åren byggt upp ett medicinskt team som jag litar på och som hjälper mig med sina olika kompetenser att hålla mig skadefri. Det var dags för ett besök hos min medicinskt ansvarige för bedömning. Så där stod jag några dagar senare hos Kiropraktor Fredrik Vare. Hans bedömning var inte kul att höra. Jag hade koll på de nedre musklerna efter alla knipövningar men jag hade inte alls jobbat med magmusklerna, så de var fortfarande delade på mitten och ur funktion. Det var därför allt hade känts så jobbigt på banan, inget stöd av magen och ryggmusklerna hade fått jobba dubbelt. Tillbaka till ruta ett. Mer knip men också andningsövningar och magindrag och massa småövningar som mest känns som en pina när man så gärna vill ut och springa.

Men det funkade och lagom till att den hårda träningen med min träningsgrupp skulle dra igång i september så var jag redo. Återigen så passade det mig bra att börja där, från grunden, att springa mycket men inte så snabbt.

Myter

En bidragande faktor till att jag hade kvar min magmuskeldelning och inte aktivt försökt arbeta tillbaka magen, var nog att jag hade hört massa saker sägas om återhämtning efter graviditet. Som att efter förlossningen så ”lagar” kroppen sig själv, eller efter ett tag så går kroppen ”tillbaka”, som att det skulle ske automatiskt på något sätt, typ, vi föder barn och sedan bara studsar allt tillbaka på plats igen om man bara ger det lite tid. Jag förstod inte att man faktiskt måste hjälpa kroppen att återhämta sig, genom övningar och lättare träning, för jag hade hört de här orden sägas för många gånger av för många olika människor. Det är ju ironiskt egentligen att jag som dagligen jobbar med min kropp köpte att det här var något som jag inte behövde tänka på eller jobba med, för kroppen fixar ju det här. Och jag kände mig faktiskt ganska dum när jag insåg min okunskap. Kroppen är ju förstås fantastisk ska ändå sägas för en viss del av det ovan stämmer ju, livmodern går ”automatiskt” tillbaka, och en läkningsprocess sker absolut samt att magmusklerna sakta återgår till sin plats. Men det viktiga jag lärde mig var att även om muskler och annat återgår så betyder inte det att funktionen återgår. Det vill säga, man kan behöva lära sig på nytt att använda musklerna. Den lärdomen är ju livsviktig för mig som elitidrottare. Jag fick helt enkelt acceptera att jag var svagare än vad jag hade trott och hoppats på och börja jobba utifrån de premisserna.

Helig vrede

Förutom att fokus här låg på att ständigt jobba framåt, så väcktes samtidigt någon slags helig vrede hos mig. Att behöva famla i blindo efter en graviditet för att bara hitta normal funktion igen, det är ju helt orimligt egentligen!? Vart är vården? Vart finns stödet för nyförlösta mammor? Varför ska man behöva söka reda på all fakta själv? Behöva hitta hjälp själv? Inte informeras om att det krävs träning för att hjälpa kroppen att återhämta sig bättre?
Det man får är ett besök hos barnmorskan efter förlossningen. Ett enda besök, som man dessutom måste ringa och boka själv. På det besöket ska man hinna prata preventivmedel, psykiskt mående, fysiskt mående, urininkontinens, hur förlossningen gick, amning, analinkontinens och kanske hinna upp en sväng i gynstolen också så att barnmorskan får ta sig en snabb titt.
Det är orimligt, och ovärdigt landet Sverige som i mångt och mycket är föregångare på massa områden.
Det som skulle vara rimligt vore om det automatiskt ingick en uppföljning av den nyblivna mamman, exempelvis 10 besök hos fysioterapeut för att stärka upp kroppen efter den enorma påfrestningen en graviditet innebär. Och dessutom ett par samtal med psykolog för att hjälpa till under omställningen till det nya livet. Som något slags minimum. Jag har många gånger tänkt att det vore intressant att titta på siffror över antalet mammor som är sjukskrivna, hur många pajar inte sina ryggar och höfter under småbarnsåren och söker sedan aldrig hjälp? Jag tror att det kostar samhället Mer att långsamt bryta ner kvinnor som fött barn tills de sjukskriver sig än vad det skulle kosta att införa en sådan reform som automatisk uppföljning.

Comeback

Allt gick väldigt bra med comebacken efter mitt första barn. Min dotter var redan som 1-åring väldigt berest. När hon var 7 månader åkte vi på vårt första träningsläger tillsammans i Sydafrika. Tävlingarna rullade på och ytterligare träningsläger i Florida och sedan VM i stafett på Bahamas hanns med under den här tiden. Jag kände att jag inte var i samma form som före graviditeten men jag var ändå tillbaka på väldigt hög nivå mindre än 1 år senare.

Men sedan kom skadorna. Jag fick ont i ett knäveck och säsongen fick avslutas tidigare än önskat. Jag och min tränare bollade träningsupplägg och kunde inte riktigt avgöra vad som hade orsakat skadan. Om det var jag som var svagare och inte orkade med, eller för att vi hade kört för mycket kvalitet för tidigt var tankar som dök upp. Vi kom fram till ett nytt upplägg där kvalitet fortfarande var viktigt i träningen men att jag behövde mer kvantitet för att orka. Någon slags kompromiss.

Förskolebaciller

Jag har nog aldrig varit så hårt tränad som jag var det året. Jag tränade oerhört mycket och det funkade bra eftersom min dotter nu gick på förskola, hon började i augusti när hon var 1 år och 3 månader och nu kunde jag träna ostörd och ha full fokus på min satsning. Men samtidigt som jag tyckte att det var skönt att få göra detta så började tankarna på ett syskon pocka på min uppmärksamhet. Och längtan växte sig allt starkare. Vi var nu inne på ett OS-år, 2016, och visst hade jag en dröm om att ta mig dit, men mina förberedelser var allt annat än på topp. För visst hade jag tränat hårt och mycket, men jag hade också missat en del vitala delar på grund av sjukdom. Förskolebacillerna var nämligen inte nådiga och både jag och min dotter var väldigt sjuka flera gånger. Men drömmen om OS levde ändå, och jämte den drömmen om ett syskon. Så varför inte kombinera? Det verkar ju trots allt vara min grej. Jag och min man resonerade på så vis att det gör ju inget om jag redan är gravid under tävlingssäsongen, det dröjer ju ett par veckor innan det är ett hinder för min satsning. Sagt och gjort och så var jag gravid igen!

Skadad

Men den kombinationen jag hade önskat gick inte vägen. Det blev inget OS, det blev faktiskt ingen säsong alls, för i en av de första tävlingarna jag gjorde på säsongen så slet jag av en del av muskeln i baksidan. Det var förstås tungt till en början men jag hade samtidigt något annat positivt att fokusera på, ett till barn i magen. Jag vet inte om den här skadan uppkom till följd av den hårda träningen jag gjort eller om det var så att jag var påverkad av att vara gravid eller om det helt enkelt var att jag hade otur just den dagen. Och det vet jag fortfarande inte. Men i efterhand så har jag dragit lärdom av vad jag gjorde som kan ha påverkat uppkomsten av skadan och sett till att jag inte upprepar samma saker igen. För det finns ju inget facit man kan följa här utan det är lite av ett klippande och klistrande och trial and error när det gäller en idrottslig elitsatsning.

Imorgon kommer fortsättningen – om andra graviditeten och tiden efter!

Moa Hjelmer – Friidrottare och tvåbarnsmamma med full satsning mot OS

Moa Hjelmer – Friidrottare och tvåbarnsmamma med full satsning mot OS

 

 Det här är det första av tre gästinlägg där Moa själv berättar om sina graviditeter och sin karriär!

Träningsmängd

Jag har tränat friidrott i snart 20 år. Jag har alltid älskat att springa, helst fort, och därför är det inte så konstigt att min gren är sprint, framförallt distanserna 200m och 400m.
Som sprinter så tränar man inte så mycket men däremot tränar man hårt. 6 dagar i veckan, men bara 1 pass om dagen. Ett pass tar ca 2,5-3h. Den vanligaste träningen är löpintervaller på mellan 60m-400m. När jag säger att vi tränar hårt så menar jag att dessa intervaller ofta ska springas så snabbt du kan, du får lång vila mellan loppen, men sedan är det nästintill maximal prestation som ska utföras. För att klara det krävs mycket återhämtning. Och träningen sliter på kroppen.
Tränar man smart och kan undvika skador då har man nyckeln till framgång – om man har den rätta mentala styrkan dvs. För att lyckas inom prestationsidrott krävs inte bara grym fysisk förmåga utan även rätt mental inställning. Det kan vara en svår balansgång.

Fördomar

Inom idrottsvärlden finns det en hel del förutfattade meningar om karriär kontra privatliv. Det är tufft att vara elitidrottare, allt hänger på prestationen och sponsorerna är få. För att få ihop ekonomin har de flesta vanliga jobb eller studier vid sidan om och idrotten ses av omvärlden som lite av en hobby. Med dessa förutsättningar så finns det också idéer om hur en ska kombinera karriär med familj, och dessa idéer handlar främst om att det INTE är något man ska göra. För när du fyller 30 så är du ju gammal. Dags att lägga skorna på hyllan. Ge plats åt unga och lovande talanger. Ska man då offra de få åren man har av fysisk toppform för barn och familj? Nej, bäst att vänta.
Men.
Det är lätt att ha den inställningen om man utgår från att karriären tar slut vid 30. Men det är egentligen bara premissen som är fel. För det finns ingen sådan siffra som är universell för alla individer eller för olika sporter. Det är ju upp till varje person att avgöra när det är dags att avsluta sin satsning.
Utgår man istället från det: jag har en karriär så länge som jag vill, ja då låter det kanske inte lika konstigt längre att kombinera karriären med familj.

Barn tidigt

Jag har alltid haft visionen att skaffa barn tidigt. Som ung idrottare (sena tonåren) vet jag att jag funderade på hur det skulle gå till. Skulle jag satsa allt jag hade tills jag var 26 år (OS 2016 var målet) och sedan lägga ner karriären? För jag ville absolut ha barn senast då. Att vänta tills jag fyllt 30 har aldrig funnits på kartan för mig. Så säker var jag på min vision. Men samtidigt tyckte jag att det lät lite synd att lägga ner redan vid 26-års ålder. Det var efter mycket funderingar kring det här som det slog mig, varför inte kombinera? Om jag skaffar barn tidigt så är ju det bara en kortare paus. Och sen kan jag ju hålla på desto längre. Varför ska jag sluta när jag fyllt 30? Nej, när jag börjar närma mig 40, ja då kanske jag ska överväga ett slut.

Ojämställdhet

Med den inställningen kände jag mig stärkt och lade barnplanerna på is ett tag medan jag kunde fokusera på karriären. Jag tävlade på och hade stora framgångar. Som 21-åring gjorde jag mitt första VM och slog det 25-år gamla svenska rekordet på 400m. Ett år senare tävlade jag på EM och överraskade stort när jag vann och slog mitt eget svenska rekord igen. Men drömmen om familj fanns alltid där med mig. Jag var 23 år gammal när vi bestämde oss för att försöka få barn. Det tog inte lång tid innan jag var gravid. Jag hade då ekonomiskt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté. De har som policy att inte stötta kvinnor som blir gravida och därför blev mitt stöd indraget så fort jag berättade om min graviditet. Visserligen var jag beredd på detta men det gjorde mig ändå förbannad över hur ojämställt samhället fortfarande är. (logiken här är att jag har valt att bli gravid och inte kommer att kunna tävla som normalt och därför kan jag inte erhålla stöd. Män som blir pappor kan fortsätta tävla och får därför behålla sitt stöd. Men det är ju bara kvinnor som kan bära barn, inte män, alltså är det egentligen inte ett ”val”: därav ojämställt.)

Mens

Om man återgår till typen av träning jag sysslar med och pratar om träningsmängd så har jag aldrig i min sport tränat så pass hårt att det har påverkat min menscykel. Fördelen med att vara sprinter är att vikt och kost generellt inte är det viktigaste. Tvärtom uppmuntras det att äta mycket för att bibehålla en viss mängd fett som senare kan konverteras till muskler. Med det sagt så finns det fortfarande självklart siffror som visar att ätstörningar är ett problem inom idrotten. Men jag och de flesta jag har tränat tillsammans med har inte haft sådana problem till följd av vår träning eller träningsmiljö.

Med den bakgrunden var jag aldrig orolig över om min träning skulle kunna ha en negativ påverkan på chansen att bli gravid. Däremot var jag orolig över att det inte skulle gå bra på grund av att när man väl läser på om hur det egentligen fungerar så förstår man plötsligt hur svårt det är att skaffa barn och hur mycket som ska stämma för att ett barn ens ska bli till.

Första graviditeten

Hursomhelst så lyckades vi och jag födde en dotter en månad före min 24-årsdag. Graviditeten var komplikationsfri och det är jag mycket tacksam för. Jag mådde för det mesta väldigt bra och var väldigt glad. Jag hade ett lättare illamående de första månaderna som gjorde att jag helt slutade dricka kaffe och inte klarade av att ens titta på blomkål, av alla grönsaker. Min graviditet inleddes i slutet av sommaren vilket i friidrottstermer innebär slutet av året. Friidrottsåret slutar och börjar i september. Då är det tid för hårdträning, ut och springa i skogen, springa mycket men inte så snabbt. Det här var ju perfekt för mig. Jag kunde träna på i princip som vanligt de första tre månaderna.
In i månad fyra när magen börjar titta fram, då fick jag börja anpassa träningen mer. I den här perioden övergår träningen alltmer från kvantitet till kvalitet. Jag fortsatte att träna likadant som mina träningskompisar men var noga med att lyssna på kroppen samt att inte pressa mig så hårt. Den mentala aspekten är viktig här och jag hade redan på förhand bestämt ett par grundregler.

– Jag skulle vara beredd på att kroppen kommer att förändras och att jag inte riktigt kan veta hur eller i vilken omfattning.
– Jag skulle vara beredd på att jag kunde få komplikationer under graviditeten och att prioritet var att i första hand må bra och att se till att barnet mådde bra.
– Jag skulle inte ta i för hårt på träningen om det inte kändes bra, för det kommer inte att vara en fördel senare om jag slitit för hårt på kroppen.
– Jag skulle hålla igång så länge som möjligt och om jag inte kunde springa så skulle jag simma eller göra någon annan snällare träningsform.

Med det här som min guide så tränade jag på. Men jag pressade mig inte gentemot mina träningskompisar, det gjorde inget att de sprang ifrån mig. Om jag i normala fall skulle göra en viss tid så struntade jag nu i exakt hur snabbt jag sprang utan försökte istället genomföra passen på så hög och jämn nivå som möjligt.

Fakta träning+graviditet

Jag sökte under den här tiden efter råd och fakta om träning och graviditet. Jag fick via Sveriges olympiska kommitté till ett möte med professorn och överläkaren Angelica Lindén Hirschberg som jobbar med kvinnohälsa på Karolinska Institutet. Min tränare följde med. Det var skönt att få till det här mötet för att säkerställa att jag tänkte rätt och gjorde rätt i min träning. Dock var det som professorn själv sa ”det är svårt att säga så mycket då det inte finns nästan någon forskning på området på grund av etiska skäl”. Och lite här stannade vi. I princip var det enda rådet jag fick att lyssna på kroppen, använda mitt sunda förnuft, och undvika att hoppa och klättra så mycket för att undvika fallskador.
Inget fel på de råden men det kändes ändå ganska futtigt att det inte fanns mer att prata om. Att det inte fanns fler råd och idéer till en elitaktiv som använder kroppen som sitt främsta verktyg. Här någonstans bestämde jag mig för att jaha, då får jag väl göra allt själv. Själv lista ut rätt träningsdos, själv lägga upp program, själv disciplinera mig att genomföra träningarna och motivera mig att bara träna lagom som ju var långt ifrån det jag normalt klarade av. Min tränare hjälpte förstås till mycket, men det är svårt att lägga upp träningsprogram till någon som har en kropp man inte är van att arbeta med, samt en oro att lägga fram träning som kan vara skadlig eller medföra komplikationer för mig.

Sänkt krav

En stor mental svårighet med att träna som gravid är att om du jämför med träning annars så börjar man nerifrån och upp, man blir alltså bättre för varje träning. Som gravid är det tvärtom, man börjar uppifrån och sedan blir man sämre och sämre ju större man blir. Här kan motivationen tryta rejält. Men en viktig regel, åtminstone för mig, var att sänka kraven och försöka vara så ödmjuk som möjligt inför kroppens förändringar.

Träningsdos gravid

Från det att magen började synas i månad 4 så anpassade jag som sagt träningen efter hur kroppen kändes och minskade också träningsdosen, istället för 4 löppass i veckan blev det bara 2-3 och istället för 2 styrkepass så blev det bara 1 som dessutom var mycket lättare än normalt. I början tänkte jag att om något gör ont så måste jag genast upphöra med det jag gör. Men efter ett tag insåg jag att när något gör ont så har det redan gått för långt. Det räcker att det känns obehagligt. Det är kroppens första sätt att säga stopp. Och då ska man lyssna. Som elitidrottare är jag ju van vid att det gör både ont och känns obehagligt ibland på träningen, men att man inte alltid kan lyssna på det utan får köra på ändå. Därför var det viktigt att jag kunde göra skillnad nu när jag var gravid och ta obehaget på allvar.

Jag kunde med hjälp av allt detta träna på nästan hela vägen fram till beräknad födsel. När jag var i vecka 37, med tre veckor kvar kände jag dock att jag behövde ta en paus. Jag var nöjd med den mängd träning jag hade gjort och att jag hade kunnat springa hela tiden. Så jag valde att ”unna” mig tre veckors paus inför stundande förlossning.

Första förlossningen

Jag hade en hel del tankar inför förlossningen. Jag ville försöka föda utan hjälp av smärtstillande för jag tänkte att jag som idrottare är van vid smärta och jag är inte rädd för att ha ont. Jag ville inte att det skulle bli kejsarsnitt för att operationer är något jag alltid vill undvika precis på samma sätt som jag resonerar när det gäller skador inom min idrott. Jag kände mig trygg i att ha en dialog med barnmorskan då jag såg den rollen som en slags coachroll och jag ju är van vid att lyssna på min coach och följa instruktioner. Jag hade hörde talas om myten att man kan vara för vältränad och därför spricka under en förlossning men senare läst att det var just det, en myt. Att vara tränad är fördel under en förlossning för att man orkar mer och längre samt att ha en bra kroppskontroll kan hjälpa till i slutet när barnet ska ut. Med den informationen kände jag mig också säker på att jag skulle klara det här galant.

Men som allt som oftast så blir ju sällan förlossningen så som man hade tänkt. När jag kom in på förlossningen sent på kvällen efter att ha varit hemma med värkar i 20 timmar så var jag rätt så trött redan. Men fortfarande fast besluten att klara det här och faktiskt ganska peppad för att det äntligen skulle vara dags. Ganska snart ansåg barnmorskan att jag hade för ont och att värkarna kom så tätt att jag inte fick en chans att vila. Jag fick då ryggmärgsbedövning och värkarna avtog. Sedan avtog hela förlossningen sådär som kan vara en bieffekt av epidural. Och knappt något hände på flera timmar. Men man kan inte vänta för länge så efter skiftbytet på morgonen ansåg den nya barnmorskan att det var dags för mig att börja jobba trots att värkarna var svaga och inga krystvärkar kom. Att bli ombedd att krysta ut ett barn utan någon direkt hjälp från kroppen kändes nästan omöjligt och det var mycket riktigt en enorm kraftansträngning. Men tillsammans med barnmorskan så jobbade jag på och efter ett tag så fick hon syn på en liten hårtuss. Men trots att jag pressade på så ville inte barnet komma ut. Det visade sig att navelsträngen hade virat sig runt hals och under ena armen så bebisen åkte fram och tillbaka som en jojo. Plötsligt var det en hel massa personal inne på vårt rum och en läkare som diskuterade tillvägagångssätt. Jag var rätt groggy av trötthet vid det här laget och uppfattade inte så mycket men det beslutades att jag skulle klippas och sedan skulle de med hjälp av sugklocka ta ut barnet. Klippet gjorde inte ont men däremot var stunden med sugklockan enormt smärtsamt, som tur var så räckte det med två drag och så kom vår lilla bebis ut. Hon skrek, var blå och huvudet såg ut som en topphatt men jäklar vilken lättnad och glädje det var.

Efteråt hamnade vi inte på patienthotellet utan på en avdelning. Varken jag eller min man förstod riktigt varför. För vi tyckte att vi mådde bra och vår dotter också. Däremot var det ju helt fantastiskt att vara på avdelningen för där fanns hjälp att få och folk att fråga om allt möjligt som man undrade över. Jag minns de två dagarna vi var där som väldigt positiva och vi fick landa i att vi nu hade en dotter. Däremot har jag aldrig känt mig så innerligt trött i hela mitt liv. Jag som ändå sysslar med en idrott som helt och hållet handlar om att pressa sig till max, att träna tills man spyr och att hela kroppen gör ont. Men det här var en mycket värre trötthet än vad jag någonsin känt på tidigare.

Jag syddes endast två stygn och fick känslan att förlossningen hade gått bra samt att jag klarat mig igenom den utan några större bekymmer. Jag tänkte att det fanns de som nog hade det mycket värre, så det fanns inget att klaga på.

Imorgon kommer fortsättningen! 

Julklapparna är inte slut än!

Julklapparna är inte slut än!

Julafton och forskarkalendern må vara över för en här gången, men vi har fler julklappar i bakfickan!

Efter serien om elitidrottare som vi hade i september ramlade det in ett gäng kommentarer på här på bloggen. Ni ville höra riktiga historier, från elitidrottande kvinnor om deras egna erfarenheter. Såklart! Jag skickade ut ett gäng mejl och fick svar! Från Maria Rydqvist som sa att hon gärna ville dela med sig av sin historia, men inte hade tid att skriva.

Maria är tvåbarnsmamman som haft sina bästa karriärstoppar efter att hon fått barn. Jag fick förmånen att spendera en timme i telefon och fråga en massa spännande frågor. Jag är ingen van intervjuare och inte heller någon som med stor finess skriver ihop en bra artikel utifrån ett telefonsamtal. Men det andra halvan av den här mellandagsöverraskningen är resultatet av vårt timmeslånga samtal. Det är en oerhört spännande historia!

En annan som svarade var också Moa Hjelmer. Hon ville också gärna berätta! Jag ställde ett gäng frågor över mejl och hon tog på sig att svara i text. Först ut imorgon kommer alltså Moas berättelse, uppdelad i flera inlägg.

En annan slags blogginlägg

Det här är berättelser från väldigt vänliga och jag skulle ändå säga ”vanliga” människor. De har delat med sig av sina historier generöst och det framstår tydligt att de är väldigt vanliga mänskliga människor som möter utmaningar som alla vi andra. Samtidigt är det elitidrottare vi pratar om. De är inte vanliga. De kräver saker av sina kroppar som vi andra inte gör sådär till vardags, de har övat upp år av pannben, muskler och hjärtkapacitet utöver det vanliga.

Jämför inte

Jag har levt med de här berättelserna ett tag nu. Jag har blivit otroligt inspirerad och peppad och också utmanad. Utmanad både på hur jag ser på kvinnokroppens begränsningar, men också på hur jag ser på rådgivning och stöd till kvinnor postpartum.  Jag hoppas att fler blir inspirerade och fascinerade! Jag vet att den här bloggen har en massa läsare som på grund av diverse olika besvär som härstammar från graviditeter och förlossningar är hämmade till och med när det gäller vardagsaktiviteter och träning på motionärsnivå. Ta inte de här inläggen som en slags måttstock. Vi alla kämpar med olika utmaningar på olika områden. Vår mellandags-”treat” till er läsare är två otroligt härliga och positiva berättelser!

Forskarkalendern: Traumatiska förlossningar

Gästinlägg av Josefin Sjömark

Hej!

Mitt namn är Josefin Sjömark. Jag är utbildad psykolog/psykoterapeut och sedan några år tillbaka även doktorand. I mitt forskningsprojekt undersöker jag effekten av psykologiskt stöd (Kognitiv Beteendeterapi) via Internet för kvinnor med negativa förlossningsupplevelser och/eller posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Projekt heter JUNO-studien och bedrivs vid Uppsala universitet.

Intresse för negativa förlossningsupplevelser

Anledningen till att jag intresserade mig för området negativa förlossningsupplevelser var att jag själv haft två omvälvande förlossningar med medicinska komplikationer (ett akut kejsarsnitt samt en stor blödning med efterföljande operation). Jag minns att jag i samband med dessa var förvånad över att man inte rutinmässigt erbjöds uppföljning eller frågor kring sitt psykiska mående inom den reguljära förlossningsvården.

Negativa förlossningsupplevelser och PTSD till följd av förlossningen

I Sverige föder omkring 110 000 kvinnor barn varje år. Att föda är förknippat med mestadels positiva psykologiska upplevelser men så många som 30 % upplever förlossningen på något vis som negativt, 10 % upplever den som svår och omkring 2 % utvecklar PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom) till följd av förlossningen. Att föda är komplext och involverar flertalet olika psykologiska faktorer. Kvinnorna själva upplever bl.a. upplevd kontroll, social support och smärthantering som viktiga faktorer för förlossningsupplevelsen.

För de kvinnor som utvecklar PTSD kan konsekvenserna bli allvarliga.

PTSD är en diagnos man kan få ifall man varit med om en svår händelse och man långt efter händelsen har symtom på återupplevande av den svåra händelsen (mardrömmar och/eller flashbacks), kraftigt undvikande av sådant som påminner om händelsen, förhöjd vaksamhet, att ständigt vara på sin vakt samt kognitiv påverkan i form av t.ex. koncentrationssvårigheter eller nedstämdhet. För att få diagnosen så skall symtomen ha funnits viss tid och orsaka funktionsnedsättning eller lidande hos individen. Förekomsten av PTSD upp emot 16 % hos kvinnor i vissa subgrupper (t.ex. kvinnor med vissa graviditetskomplikationer, urakuta kejsarsnitt och tidigt födda barn).

Flera olika riskfaktorer hos kvinnan kan associeras med större risk för att utveckla PTSD.

Man brukar prata om tre olika områden;
1. Faktorer innan förlossning (t.ex. depression, förstföderska, förlossningsrädsla, komplikationer under graviditet, tidigare PTSD, tidigare psykisk ohälsa).
2. Faktorer under förlossningen (t.ex. medicinska ingrepp, bristande support från personal, smärta)
3. Faktorer efter förlossningen (t.ex. bristande coping, stress och postpartum depression).
Det är vanligt att kvinnorna utvecklar depression, måendet kan även negativt påverka partnerrelationen samt relationen till barnet. Kvinnor med negativa förlossningsupplevelser och PTSD till följd av förlossningen väntar längre med att bli gravida och föder färre barn än de som har positiva förlossningsupplevelser.

Lite forskning

Det har gjorts ganska lite forskning kring vilken typ av stöd som kan hjälpa kvinnor med negativa förlossningsupplevelser och PTSD till följd av förlossningen. Man tror att psykologisk behandling som fungerar bra vid annan typ av PTSD även skulle kunna passa för den här gruppen. En typ av behandling som rekommenderas för PTSD är KBT- PE (Kognitiv Beteendeterapi- Prolonged Exposure). KBT-PE går i stora drag ut på att individen får möta sin rädsla och sina minnen (i det här fallet från förlossningen) och vara känslomässigt närvarande när man stegvis gå igenom händelsen. Man lär sig att besöka sina svåra minnen och att hantera att de finns. Det finns dock väldigt mycket kvar att utforska inom detta område. Många kvinnor med negativa förlossningsupplevelser och PTSD till följd av förlossningen behöver erbjudas adekvat stöd för att bearbeta sin upplevelse och sina symtom för att komma vidare.

Sök hjälp!

Det är inte ovanligt att man upplever sin förlossning som negativ eller till och med traumatisk. Om man känner att man mår psykiskt dåligt efter sin förlossning så är det viktigt att man berättar för någon hur man mår. Börja med att prata med en vän eller närstående eller kontakta sköterskan på BVC eller någon på din vårdcentral. Du är långt ifrån ensam om dina symtom och upplevelser och det finns bra sätt att behandla trauma och nedstämdhet!

Tusen tack Josefin för ditt gästinlägg och din viktiga forskning och arbete!

Forskarkalendern: förebyggande av förlossningsskador

Gästblogginlägg av Malin Edqvist

Vem är jag?

Jag heter Malin Edqvist och är barnmorska. De sista åren har jag forskat, först som doktorand och sedan ett år tillbaka som postdoktor, vilket är steget efter disputation. Mitt forskningsområde är prevention av förlossningsbristningar. Jag är arbetar även kliniskt och med utbildning. När jag inte forskar jobbar jag inom Patientområde Graviditet och Förlossning på Karolinska Universitetssjukhuset Solna och Huddinge. Som forskare är jag knuten till Lunds Universitet.

Visst borde man som födande kvinna kunna få allt?


Jag brukar säga att jag har världens bästa yrke. Det är en ynnest att få vara med när ett barn föds! Jag slutar aldrig fascineras av hur starka kvinnor är och hur vacker själva födelsen av ett barn är. Min vision och det som driver mig är att vi ska bli så bra som bara möjligt inom förlossningsvården. Att du som gravid och födande kvinna ska kunna förvänta dig att det går bra om du föder vaginalt och att du får en bra upplevelse. Jag vill att vi ska vara skickliga på att förebygga, diagnosticera och åtgärda alla de bristningar som kan uppkomma vid en förlossning. Jag vet att vi inte alltid lyckas med detta och att många kvinnor idag är besvikna på förlossningsvården. Jag ser det som ett stort misslyckande från vår sida.

Vad gör jag då för att den här visionen inte enbart ska vara en vision?

Det här är de projekt jag varit eller är involverad i:

  • Utökad anatomi- och sutureringsutbildningen för blivande barnmorskor vid barnmorskeprogrammen i Stockholm. Sedan 2014 har studenterna undervisning i anatomi, diagnostik och suturering under alla tre terminer man läser till barnmorska. De examineras i även i detta ämne vilket inte var fallet tidigare.
  • Vi har med hjälp av de extra resurser som tilldelats förlossningsvården startat en uppdragsutbildning för barnmorskor och läkare i Stockholm (BLUBB). BLUBB är en förkortning för Barnmorskor och Läkare utbildas om bäckenbotten. I utbildningen ingår prevention, anatomi, diagnostik och behandling (suturering) av förlossningsbristningar. BLUBB-utbildningen startade 2017 och nu har ca 400 barnmorskor och läkare i Stockholm gått kursen. Borde vi inte kunna detta redan? Jag skulle vilja svara både ja och nej på den frågan. Alla inom professionen har givetvis en grundläggande utbildning samt klinisk erfarenhet men det har tillkommit ny kunskap de senaste åren. Det kan låta som ett mycket märkligt påstående men förbättrad teknologi har givit urogynekologer nya verktyg att förstå bäckenbottens anatomi. Jag tror att vi kommer att se en fortsatt utveckling på området.

Det stora arbetet för att förbättra vården görs dock inte på en utbildning utan i det dagliga arbetet på klinikerna. Det finns ett stort engagemang hos både barnmorskor och läkare för att vidareutveckla och förbättra vården. Ett av resultaten som vi nu ser är att förekomsten av sfinkterskador äntligen minskar både nationellt och i Stockholm.

 

Hur arbetar vi då med att förebygga bristningar i BLUBB-modellen?


Hur konstigt det än kan låta finns det fortfarande kunskapsluckor i hur vi på bästa sätt kan förebygga förlossningsbristningar (1). Forskning visar att utbildningsinsatser är effektiva och att det verkar mest effektivt om vi arbetar med multifaktoriella interventioner (2-4). Det betyder att vi arbetar med en vårdmodell och inte bara ett handgrepp för att förebygga bristningar. I BLUBB lär vi ut den förebyggande modell som jag utvärderat i min forskning (4). Kortfattat går den ut på att krystskedets sista del (när det börjar spänna och bränna för att barnets huvud föds fram allt mer) ska gå långsamt och kontrollerat. Musklerna och vävnaderna i vagina och mellangård behöver tid för att kunna töja sig. Tänker man fysiologiskt är det lättare för en muskel att töja sig successivt. Det behöver finnas pauser, där belastningen minskar snarare än en alltmer ökande belastning utan paus. I det långsamma framfödandet glider barnets huvud tillbaka i värkpaus och vävnaderna får en minskad belastning och återhämtar sig till nästa värk kommer. Det behöver också få ta tid. Under de sista värkarna när barnets huvud föds fram kommer barnmorskan därför att uppmana dig att andas istället för att trycka på. Livmodern arbetar ändå under värk men det innebär att du inte lägger på något extra tryck. Det långsamma framfödandet är fokus men du kan föda i den förlossningsställning som du tycker är mest bekväm. Att säga att något i den här situationen är bekvämt är kanske att ta i men ofta kan man som födande hitta en position där det känns uthärdligt eller till och med okej. Om det går fort eller om barnmorskan ser tecken på att det kan börja brista förespråkar vi att du föder i en avlastande förlossningsställning som sidoläge eller fyrfota. Barnmorskan hjälper dig att bromsa farten med sina händer. En varm handduk mot mellangården är både smärtlindrande och har visat sig skydda mot bristningar som omfattar ändtarmsmuskeln (5).

 

Fortsatt forskning. 1+1=2 Blir det bättre då?    


Vi är precis i startgroparna med ett nytt forskningsprojekt. På många håll i landet har klinikerna infört att det ska vara två barnmorskor närvarande under den sista delen av krystskedet. Tanken är att närvaron av ytterligare en barnmorska kan förebygga sfinkterskador. Varför skulle en ytterligare barnmorska kunna minska bristningar? Ja, det är ju det vi inte vet än. Ingen har hittills utvärderat arbetssättet så vi vet faktiskt inte om arbetssättet håller det som den utlovar eller inte. Barnmorska 2 kan göra allt från att vara ett par extra händer eller göra inget alls, bara finnas till hands. Barnmorskor är generellt positiva till arbetssättet men det är samtidigt en barnmorskebrist på många avdelningar. Vi inför ett arbetssätt som tar barnmorsketid utan att ha tillgång till extra resurser.

Något som forskare hittills varit relativt dåliga på är att efterfråga kvinnors erfarenheter av olika interventioner som vi vill testa (5). Det är förvånande eftersom det är födande kvinnor som är i fokus för vår vård. Ett av studiens syften är därför att ta reda på hur kvinnor upplever både arbetssättet med två barnmorskor i krystskedet men även hur andra metoder som används av barnmorskor under utdrivningsskedet upplevs. Vi vill även veta hur kvinnor mår en månad och ett år efter förlossningen. Deltagande kliniker är förlossningsavdelningarna Lund och Malmö samt Karolinska Universitetssjukhuset Solna och Huddinge. Om du har är gravid och planerar att föda på någon av dessa förlossningsavdelningar hoppas vi att du kan tänka dig att delta i studien!

God Jul till er alla!

Referenser

  1. Analsfinkterskador vid förlossning. En systematisk översikt och utvärdering av medicinska, hälsoekonomiska, sociala och etiska aspekter. 
  2. Decreasing the incidence of anal sphincter tears during delivery. 
  3. Long-term outcomes of the Stop Traumatic OASI Morbidity Project (STOMP). 
  4. Midwives’ Management during the Second Stage of Labor in Relation to Second-Degree Tears-An Experimental Study. 
  5. Perineal techniques during the second stage of labour for reducing perineal trauma.

Tusen tack Malin för ditt gästinlägg och din viktiga forskning och arbete!

Forskarkalendern: Bäckenbotten efter strålning

Hej!

Jag heter Anna Lindgren och är fysioterapeut på Kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping och doktorand på avdelning Fysioterapi på Linköpings Universitet. Min forsknings handlar om bäckenbottenfunktion hos kvinnor efter behandling av cancersjukdom som involverar strålning mot bäckenet, så som exempelvis gynekologisk cancer.

Bäckenbotten och cancer

Mitt intresse för kvinnohälsa började växa fram när jag gravid med min, nu sjuåriga, dotter. Jag började då läsa på mycket om kvinnohälsa och bäckenbottenrelaterad hälsa, till en början mest på grund av min egen graviditet. Intresset växte sig snabbt starkare även för kvinnohälsa generellt. Jag påbörjade Masterprogrammet i Fysioterapi under min första föräldraledighet (har nu två små troll varav det yngsta är 2,5 år). Jag insåg då snabbt att stor del av den forskning som dagens sjukvård bygger på är baserad på forskning på män. Då tändes en gnista att både inom min kliniska verksamhet (som då var inom den privata sektorn) och när det gällde stundande magisteruppsats inrikta mig på området kvinnohälsa. Jag erbjöds att skriva min magisteruppsats inom ämnet kvinnohälsa i kombination med cancerrehabilitering. Även inom cancerrehabilitering finns ett stort behov av forskning precis som inom kvinnohälsa. Vi blir bättre och bättre på att bota cancer, men cancerbehandling ger även oönskade bieffekter. I takt med att vi blir bättre och bättre på att behandla och bota cancer växer gruppen canceröverlevare med oönskade sidoeffekter av behandlingen. För att svensk sjukvård ska kunna erbjuda relevant rehabilitering, av oönskade sidoeffekter av cancerbehandling, krävs att det finns forskning som stödjer effekten av olika rehabiliterande insatser.

Inkontinens är vanlig sidoeffekt

En av de vanligaste och mest belastande sena sidoeffekterna efter strålbehandling mot bäckenet är inkontinens, dvs. ofrivilligt läckage av urin eller avföring. Söker man sjukvård för inkontinens idag så är en vanlig första insats att du, bland annat, rekommenderas ca 12 veckors bäckenbottenmuskelträning (knipövningar).  När jag skulle börja skriva min magisteruppsats om ”kvinnors upplevelser och erfarenheter av bäckenbottenmuskelträning efter gynekologisk cancerbehandling” (en kvalitativ intervjustudie) insåg jag ganska snabbt att forskningen mellan män och kvinnor var väldigt snedfördelad även inom cancerrehabilitering. När jag sökte på bäckenbottenmuskelträning vid inkontinens efter prostatacancerbehandling (inkontinens är nämligen vanligt förekommande även hos män efter prostatacancerbehandling) kunde jag välja och vraka mellan en mängd olika artiklar där man konstaterat att effekten av bäckenbottenträning på inkontinens efter prostatacancerbehandling var god. När jag sökte efter liknande forskning hos kvinnor med inkontinens efter gynekologisk cancerbehandling fanns det bara två små pilotstudier som antydde god effekt. Deltagarantalet i dessa studier var dock på tok för lågt för att man ska kunna dra några slutsatser kring om bäckenbottenträning även har god effekt hos kvinnliga canceröverlevare med inkontinens efter strålning mot bäckenet.

Inkontinens efter strålbehandling mot bäckenet och bäckenbottenmuskelträning

Varje år drabbas cirka 3000 kvinnor i Sverige av gynekologisk cancer och det finns idag cirka 30 000 gynekologiska canceröverlevare i Sverige. Gynekologisk cancer är därmed den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor efter bröstcancer. Vidare drabbas ca 800 individer av rektalcancer och 100 individer av analcancer, årligen. Inkontinens är som sagt en av de vanligaste och mest belastande sena sidoeffekterna hos dessa kvinnor, efter att ha genomgått strålning mot bäckenet. Hos kvinnor i allmänhet rekommenderas bäckenbottenmuskelträning ofta som en första åtgärd vid inkontinens. Förutom att bäckenbottenmuskelträning kan bidra till minskat läckage kan minskat läckage i sin tur även bidra till en ökad fysisk aktivitetsnivå och därmed ytterligare förbättrad livskvalitet. Men enligt vår kännedom har som sagt inga fullskaliga studier utvärderat effekten av bäckenbottenmuskelträning hos kvinnliga bäckencanceröverlevare.

Man kan inte generalisera

Då strålbehandling och kirurgi i bäckenet kan orsaka vävnadsskador i bäckenbottenmuskulaturen kan rekommendationer angående bäckenbottenmuskelträning som en förstavalsbehandling vid inkontinens hos den generella kvinnliga befolkningen inte generaliseras till kvinnliga bäckencanceröverlevare utan forskning som stödjer dess effekt. Inte heller resultaten från den forskning som gjorts på manliga canceröverlevare (avseende effekten av bäckenbottenmuskelträning på inkontinens) kan generaliseras till kvinnliga canceröverlevare då anatomin (framför allt vad gäller urinvägar och fortplantningsorgan) skiljer sig avsevärt hos män och kvinnor. T ex är en av orsakerna till att kvinnor generellt löper större risk att drabbas av urininkontinens jämfört med män att kvinnors urinrör är mycket kortare än männens.

Mitt avhandlingsarbete

Första studien

Min första studie, i mitt avhandlingsarbete, visade att gynekologiska canceröverlevare upplevde att inkontinens minskade livskvalitet och begränsade deras möjligheter till sexuell och fysisk aktivitet. Copingstrategier, både praktiska och känslomässiga, underlättade att leva med inkontinens. Kvinnorna hade liten eller ingen erfarenhet av, men en positiv inställning till, bäckenbottenmuskelträning. De var villiga att spendera både pengar och tid på en effektiv behandling för inkontinensen. Nio av 10 var villiga att spendera minst sju timmar i veckan på behandling. Brist på information från vården om risken för inkontinens beskrevs av kvinnorna. Denna brist på information hade i sin tur en negativ inverkan på deras sätt att hantera situationen

Andra studien

I min andra studie såg vi att en tredjedel, av nästan sex hundra kvinnor, utövade fysisk aktivitet mindre än en gång i veckan, efter att de genomgått strålbehandling mot bäckenet. När de upplevde läckage var de ännu mindre benägna att utöva fysisk aktivitet. Vi såg även att lägre grad av fysisk aktivitet var förenat med upplevd lägre livskvalitet och mer frekvent nedstämdhet.

Pågående studie

Vidare inom ramen för min avhandling genomför vi nu en studie där kvinnor, som efter strålbehandling mot bäckenet upplever ofrivilligt läckage, får träna bäckenbottenmuskeltträning. Kvinnorna delas slumpmässigt in i två grupper där ena gruppen får träna bäckenbottenträning i form av hemträning under 12 veckor med hjälp av en App (eller en broschyr) med träningsinstruktioner. Den andra gruppen får träna med stöd av en fysioterapeut, först individuellt vid fyra tillfällen där fysioterapeuten ger muntlig guidning och feedback med hjälp av så kallad biofeedback-utrustning samtidigt som kvinnan tränar. Det innebär att hon kan se på en dataskärm när hon kniper och när hon slappnar av. Detta för att hon ska få så god ”knip-teknik” som möjligt innan hon börjar att träna tillsammans med fysioterapeut i en mindre grupp resterande 10 veckor av den 12 veckor långa träningsperioden.  Innan och efter avslutad träningsperiod mäter vi bland annat bäckenbottenstyrka (med manometri, vaginal palpation och abdominellt ultraljud), inkontinensgrad, fysisk aktivitetsnivå och livskvalitet med olika utvärderingsinstrument för att utvärdera effekten av de olika träningsformerna (hemträning och träning med stöd av fysioterapeut) vad gäller alla dessa parametrar. Kvinnorna får även berätta i en individuell intervju efter träningsavslut hur det har upplevt att träna bäckenbottenträning antingen själv hemma eller tillsammans med sjukgymnast och de får vidare berätta bland annat om de upplever någon effekt av träningen på exempelvis inkontinensgrad. Primärt utfallsmått är sammantagen grad av läckage (fekalt och/eller urin) efter tre månader. Sekundära utfallsmått är bland annat olika aspekter av bäckenfunktion, livskvalitet, vardaglig och fysisk aktivitetsnivå, och kostnadseffekt. I ett andra steg kommer de gynekologiska canceröverlevare som fick de två typerna av bäckenbottenmuskelträning jämföras en grupp kvinnliga bäckencanceröverlevra som fått vanlig rutinsjukvård utan några träningsinstruktioner i samband med cancerbehandlingen.

Möjligt till förbättrad livskvalitet

Om bäckenbottenmuskelträning minskar inkontinens och ökar vardaglig och fysisk aktivitetsnivå kan det vara ett verktyg i fysioterapeutens verktygslåda som kan leda till förbättrad livskvalitet för en stor grupp kvinnor och kan minska kostnader för inkontinenshjälpmedel. Ökad fysisk aktivitet kan på lång sikt potentiellt även minska risken för inaktivitetsrelaterade sjukdomar och därigenom hypotetiskt även öka livskvaliteten och överlevnaden sett ur ett större perspektiv.

Tusen tack Anna för ditt gästinlägg och din viktiga forskning och arbete!

Forskarkalendern: PCOS

Gästinlägg av Åsa Nybacka

Hej!

Mitt namn är Åsa Nybacka.  Jag jobbar som dietist med överviktkirurgi och intragastrisk ballongbehandling på Sophiahemmets, GHP kirurgklinik och forskar också om kostbehandling för kvinnor med PCOS.

Jag brinner verkligen för kost och motion och dess fantastiska effekter! Kanske för att jag har växt upp med Västerbottensprojektet och den medvetenhet som det projektet skapat. (Västerbottenprojektet  är världens största hälsoundersökning i sitt slag och är ett program med helhetssyn på hälsan med individens levnadsvanor och socio­ekonomiska livssituation i fokus. ) Efter att jag gått dietistutbildningen kändes de därför självklart att plugga vidare Public Health. Det är ett världsproblem med fetma, skräpmat och stillasittande.

Kost och motion är viktigt för hälsan

Vi har sett i vår forskning vid Karolinska Institutet att kost har snabba effekter på hälsan. Det tar längre tid för motion att ge effekt -men effekterna sitter troligen i längre. Det vore inte orimligt att tro att detta gäller för flertalet människor. Att barn och ungdomar ska ha en hälsosam kost och lära sig fröjden av motion känns bra och är viktigt är något som har engagerat mig även på politisknivå. Vi har alla nytta av att så många barn som möjligt växer upp till friska starka vuxna!

Erbjudande om att forska

Forskningsprojekt-erbjudanden fick jag redan under utbildningen. Då var det Näringsforskningen vid Umeå Universitet som behövde hjälp att intervjua personer om kostvanor. Jag tänkte väl först att det var för att tjäna extra pengar då kassan var skral efter flera års pluggande. Min första publikation var dock i ämnet Socialmedicin, min första artikel  avhandlade metabola och näringsmässiga skillnader hos kvinnor och män.

Dessa arbeten väckte frågor om kvinnor och hälsa

När jag kom till Stockholm och Karolinska fick jag erbjudande att vara doktorand hos Angelica Hirschberg på Kvinnor och barns hälsa vid Karolinska Institutet då tackade jag förstås JA direkt. Vi forskar om PCOS, Polycystiskt ovariesyndrom. Detta syndrom är den vanligaste förekommande endokrina (hormonella) störningen som drabbar kvinnor i fertil ålder. Till diagnosen hör att man vanligen har förhöjt BMI och saknar normal ägglossning. Symtomen för kvinnan själv kan vara oregelbunden mens, ökad kroppsbehåring och acne samt övervikt. Behandlingen syftar ofta till att normalisera ägglossning och menscykelns längd.

Genom vår forskning har vi nu kunnat konstatera att för överviktiga och feta kvinnor med mensbortfall kan viktnedgång på 5, 10 eller 15 kg (beroende på ursprungsvikt) ge tillbaka mensen. Då kan dessa kvinnor få igång ägglossning och få en återhämtad menstruation. Att prata om mens när det  gäller kvinnors hälsa är viktigt då ju mensen är ett kvitto på att allt fungerar i en frisk kropp när man är i fertil ålder.

Men kosten då vad/hur ska man äta?

Vi publicerade en artikel om fiber och fetter 2017. Den sammanfattar några viktiga delar i kosten som är ganska enkla att påverka. Vi menar att man bör äta fiberrikt och att minska på transfetter och mättat fett vid övervikt. Mättat fett kan dock vara livsnödvändigt för kvinnor med låg vikt. Nutritionsrådgivning kan vara effektivt för att förbättra metabola störningar hos kvinnor med PCOS och övervikt/fetma. Att minska intaget av ”fel fett” och öka intaget av fibrer kan förbättra hälsan för kvinnor med PCOS och övervikt/fetma. Det finns evidens för att diet och fysisk träning var för sig och i kombination förbättrar reproduktion och metabola symtom vid PCOS

Mitt råd till dig

Mitt råd är att idag när vi reser mycket och kan köpa hela världens mat i Sverige: passa på att göra en del av semesterresan till en matresa. Lär dig vad de i det landet är stolta för, vilka råvaror de rekommenderar. Hur ser de på mat? Vi har mycket att lära av andra länder!  Och kom ihåg att röra på dig. Det är rörelse som kommer att hjälpa dig att hålla dig stark och smidig genom livet.

Hjärtliga hälsningar

Åsa Nybacka

Tusen tack Åsa för ditt gästinlägg och din viktiga forskning och arbete!

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!