Kejsarsnittsläkning

Faktorer som påverkar kejsarsnittsläkning

Alla sorters sår, både naturliga och de som orsakas genom en operation, går igenom ungefär samma läkningsprocess. Så fort en operation är avslutad börjar kroppen processen med att laga ihop ärret. Det är dock en lång resa, på många månader, innan vävnaderna är helt återställda. Hud och stödjevävnad är de starkaste vävnaderna i kroppen, och dessa läker också långsamt. Vävnader kring hand och mage är lite speciella, de läker fortare än andra områden men är å andra sidan inte fullt så starka.

Saker som påverkar sårläkning:

Ålder

Med åldrandet kommer både hud och muskelvävnad att successivt förlora spänst och elasticitet. Nu är sårläkningen kring kejsarsnitt rätt självreglerande just gällande detta. Det kommer av naturliga skäl inte vara några åldringar som föder barn via kejsarsnitt. Däremot kan man ändå anta att det är viss skillnad mellan läkningen hos en 20-åring och en 45-årig nyförlöst kvinna.

Vikt

Feta personer kan ha mycket fettvävnad kring sårområdet som påverkar sårets stängningsförmåga. Fettvävnad har inte superbra blodförsörjning och läker därför lite sämre, och har också en viss ökad infektionsrisk. Det du kan göra för att påverka detta själv är att försöka optimera blodcirkulationen så gott du kan. Se nedan!

Nutrition och vätskestatus

Att inte äta eller dricka bra kan påverka läkningen till det sämre. Det här är också naturligtvis viktigare när det kommer till äldre personer som genomgår någon slags operation. De kan ju ha en riktigt risig nutritionsstatus till att börja med. Men efter en operation kan det vara värt att se till att äta och dricka bra! Om du lidit av hyperemesis gravidarum kan du ju också ha ett lite dåligt utgångsläge nutritionsmässigt. Jag hoppas att du kan börja äta och dricka utan bekymmer efter operationen!

Blodcirkulation

Blodcirkulation är a och o för kroppens läkande processer. De drivs nämligen av syre, och tillgången till syre avgörs av blodcirkulationen. Det är därför som det är viktigt att komma igång med rörelse direkt på BB! Det är därför små övningar i säng och promenader är rekommenderade som lämpliga startalternativ för fysisk aktivitet. Du behöver inte hetsa igång med regelrätt träning, men ju oftare du rör på dig lite desto bättre blir blodcirkulationen.

Vad är speciellt för ärr på magen?

Stygnen i magens stödjevävnad kommer få oerhört mycket belastning på sig om du som nysnittad hostar, kräks eller krystar mycket när du ska bajsa. Nu säger inte jag detta för att du ska bli rädd för att hosta eller bajsa. Men du kan gärna hålla en kudde emot magen när du ska hosta som nysnittad. Och försök för allt vad du är värd att hålla avföringen mjuk och magen igång efter snittet! Det finns en hel del bra tips angående detta i tidigare inlägg här på bloggen;

Har du några erfarenheter av kejsarsnittsläkning som du vill dela med dig av?

Berätta gärna i kommentarsfältet!

Rehab efter kejsarsnitt – en serie

En ny serie om rehab efter kejsarsnitt

En läsare hörde av sig och bad om lite mer konkreta träningstips och råd efter ett kejsarsnitt. Jag har gjort en något diffust ställningstagande till att så sällan jag kan ge konkreta träningsråd här på bloggen. Dels för att det ligger i hela min professions ryggrad att individanpassa träning. Det finns inga standardkroppar som behöver standardträning. Mitt utgångsläge är ofta istället empowerment. Om jag förser dig med information, så filtrerar du den igenom dina egna förutsättningar, och så kokar du själv ner det till något konkret för dig?Det finns en rad träningsbloggar annars. Jag tycker att Uppochhoppa-Sofia skrev några rad vettiga inlägg om träning efter kejsarsnitt när det begav sig för henne 2014. Behöver du mer individuella råd rekommenderar jag alltid IRL-kontakt med en fysioterapeut.

Men frågan fick mig ändå att jobba

Jag har läst på lite ytterligare och letat ny forskning på området. Det händer inte jättemycket, men ändå lite. Jag ska försöka lyfta fram det jag kommit fram till. Och framförallt vill jag försöka förklara och förenkla!

Vad är ett kejsarsnitt egentligen?

Att föda via kejsarsnitt sker genom att en läkare tar sig igenom hud, fettlager, stödjevävnad och in till själva livmodern. Det sker stegvis och försiktigt. Bukmusklerna hålls isär och blåsan trycks ner så att läkaren når in till själva livmodern. Väl inne på plats plockas bebisen och sedan moderkakan ut. Sedan läggs allt på plats igen och man syr ihop, lager för lager. Mer om operationen kan du läsa här.

Allt är grönt efter 6-8 veckor?

Att det är fritt fram med rörelse och träning efter bara ett gäng veckor är en sanning med modifikation. Det här påståendet kommer sig utifrån ett själva operationsärren börjar bli någorlunda stabila vid den här tidpunkten. Och från att de reproduktiva organen då har återgått till sin ungefärligt normala storlek. Men det är lång tid kvar innan kroppen är återställd. Jag kommer återkomma i ett inlägg till hur läkningen går till. Då kommer du får något mer på fötterna vad gäller val av träning och dosering!

Mer läsning på bakingbabies:

Jag har tidigare skrivit mycket om kejsarsnitt, och du hittar mycket om du börjar leta. Två av de mest relevanta inläggen för den här serien är nog dessa:

Referenser till denna nya serie är:

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Gästblogginlägg av Lisa Guntram

Lisa är forskare vid Linköpings universitet och delar i två inlägg med sig av sina kunskaper och erfarenheter av ett mycket spännande område! Läs det första inlägget här!

MRKH: vad är det och vad kan man göra?

Jag trodde ju typ att jag var den enda människan i världen, kändes det nästan som. När man var så utanför och man inte visste nånting, ingen sa nånting. Så helt plötsligt så visar det sig att det finns ändå information att få. Eller lite iallafall. Att det finns ett namn! Å att det faktiskt drabbar en av 5000, att bara veta en sån sak. Att helt själv är jag inte!

MRKH. Ovanligt – men inte obefintligt

I citatet ovanför beskriver Ester (som egentligen heter något annat) hur hon upplevde att det hade varit för henne att hitta mer information om sin diagnos. Många av de kvinnor jag mött i min forskning om medfödd avsaknad av livmoder och vagina beskriver sig som väldigt ensamma med sin diagnos. Forskning visar dock att ungefär 1/2500 kvinnor till 1/5000 kvinnor liksom Ester lever med diagnosen Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom (MRKH), vilket är den medicinska termen för dessa kvinnors tillstånd. Tillståndet uppstår redan i fosterstadiet då vissa delar av reproduktionssystemet inte utvecklas, men man vet inte vad som är den exakta orsaken till det.
Utöver MRKH finns också andra diagnoser som påverkar könsutvecklingen, och i vissa fall också resulterar i en avsaknad av livmoder och vagina. För alla dessa, inklusive MRKH, antas mörkertalet vara stort, särskilt internationellt.

Vad gör MRKH?

Avsaknaden av hela, eller delar av vaginan, kan göra det svårt eller omöjligt att genomföra ett vaginalt penetrerande samlag. Avsaknaden av livmoder gör å sin sida att det omöjligt att få mens och att bli gravid. MRKH påverkar dock inte kromosomerna och inte heller pubertetsutveckling. Ibland kan diagnosen leda till att man bara har en äggstock och ibland kan äggstockarna vara placerade på ett annorlunda sätt jämfört med kvinnor som inte har MRKH. Hos vissa kan diagnosen också leda till njurproblem.
Avsaknaden av livmoder och vagina skapar också ofta många känslomässiga och psykologiska utmaningar. Det kan skapa många frågor om identitet och kan göra att man ifrågasätter sin kvinnlighet. För många är tillståndet också svårt att tala om. Det kan få konsekvenser för sexuella relationer men också i relationer med vänner.

Vad kan man göra åt vaginan?

Idag finns några olika alternativ för att medicinskt behandla en avsaknad av hela eller delar av vaginan.

  • Det första är att välja att inte göra någonting. Man vet dock inte hur många kvinnor med MRKH som själva valt att avstå behandling och hur många som inte har genomgått någon behandling för att de upplever att de inte har tillgång till vård.
  • Det andra är att försöka skapa en vagina. I första hand rekommenderas då att vävnaden i första hand töjs ut med hjälp av stavar. Denna metod är framförallt lämplig och man har en tillstymmelse till vagina på några centimeter.
  • Det är också möjligt att kirurgiskt skapa en vagina. Vissa metoder används plastikkirurgi och hud, som exempelvis tas från baksidan av låret, för att göra en vagina. En annan metod innebär att trådar, med hjälp av titthålskirurgi, leds genom buken och fästs i insidan av vävnaden för att sedan ”dra ut” en vagina från insidan.

Alla dessa behandlingar kan vara både emotionellt och fysiskt smärtsamma upplevelser. Och de kräver att vaginan som skapats kontinuerligt töjs, antingen med hjälp av stavar eller genom vaginalt penetrerande samlag, för bibehålla dess storlek.

Vad kan man göra åt livmodern?

För avsaknaden av livmoder har det länge inte funnits någon medicinsk behandling. De kvinnor med MRKH som varit ofrivilligt barnlösa på grund av sin diagnos har alltså kunnat bli föräldrar genom adoption eller genom surrogatarrangemang utomlands med sina egna eller med donerade ägg.

De senaste 20 åren har dock ytterligare ett alternativ utvecklats. Forskare vid bland annat Sahlgrenska universitetssjukhuset har studerat möjligheterna att transplantera en livmoder och på så sätt kunna behandla livmoderinfertilitet, det vill säga infertilitet som beror på att livmodern saknas eller inte fungerar. Som ett resultat av dessa ansträngningar har nu åtta barn fötts av kvinnor med en donerad livmoder.

Ingreppet utförs ännu bara som en del av forskning då dess risker ännu inte är helt klarlagda. På ett medicinskt plan innefattar riskerna exempelvis långa operationstider både för donatorn och för mottagaren lång och man vet ännu lite om långsiktiga konsekvenserna av de mediciner som krävs för att kroppen hos mottagaren inte ska stöta bort livmodern. Likaså är de långsiktiga medicinska konsekvenserna för barnet inte klarlagda. Utifrån studier av graviditet bland kvinnor med en transplanterad njure uppskattar forskarna inga allvarliga medicinska risker för barnet.

Framtida utmaningar

Forskning visar att kunskapen är låg när det kommer till behov vård och psykologiskt stöd bland kvinnor som lever med en avsaknad av och en kort vagina. Inte heller vet vi särskilt mycket om hur dessa kvinnor upplever sexuell praktik, sexuell njutning och dilationsbehandling.
Likaså vet man ännu mindre om de icke-medicinska konsekvenserna av livmodertransplantation än om de medicinska, särskilt när det kommer till de emotionella och relationella utmaningar som ingreppet kan medföra. Tidigare forskning om organtransplantation och assisterad reproduktionsteknologi visar exempelvis hur dessa medicinska ingrepp kan påverka relationer och upplevelsen av den egna kroppen. Också vår syn på släktskap och på relationella band kan både utmanas och etiska överväganden omformas som ett resultat av utvecklingen.

Den medicinska personalens samt nuvarande och potentiella patienters perspektiv på denna utveckling studerar jag i ett pågående projekt.

Det kan du höra mer om här:

Kunskapen om hur kvinnor upplever sexuell praktik, njutning och relation är fortfarande låg. Likaså behövs ökad kunskap om hur psykologiskt stöd bör utformas för att möta dessa kvinnors behov genom livet.

Här kommer en rad referenser till inläggen:

Om du som läser blir itresserad av att veta mer om Lisa eller hennes forskning kan du hitta henne här: https://liu.se/medarbetare/lisgu49

Stort tack Lisa för att du delar med dig av dina kunskaper, och för din viktiga forskning!

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Gästblogginlägg av Lisa Guntram. 

Att leva med en medfödd avsaknad av livmoder och vagina

Hösten 2009 satt jag i köket hemma hos en 21 årig tjej. Vi kan kalla henne Alexandra, men hon heter egentligen något annat. Hon drack apelsinjos. Jag drack kaffe. Det regnade. Jag satt i hennes kök för att lyssna till hennes berättelse om hur det hade varit för henne att få reda på att hon inte har någon livmoder och vagina. Allt började, berättade Alexandra, när hon som 15-åring undrade varför hon inte fick någon mens. Hon bokade ett besök hon en gynekolog och efter att det upptäckts att Alexandra inte hade någon vagina ville man också undersöka hennes livmoder. Det bokades tid för ultraljud och titthålsoperation och, berättade Alexandra:

Då så sa läkaren typ att: ”Du kanske inte har nån”, typ så här.
Fast jag trodde ju att han skämtade, så jag skrattade ju åt det. Jag tänkte ju:
”Nä men det är inte möjligt, det är typ som att säga att du inte har nått hjärta”, trodde jag.
Jag trodde …visste liksom inte att det gick.

Vem är jag? Och vad gör jag?

Jag heter Lisa Guntram och arbetar som forskare inom genusvetenskap/etik/samhällsvetenskap vid TEMA – Teknik och social förändring, Linköpings universitet. I min forskning intresserar jag mig för normer – det vill säga de oskrivna och ofta osynliga regler, förväntningar och föreställningar, som exempelvis präglar och sätter ramar för vårt beteende och våra relationer. Särskilt vill jag försöka förstå hur normer, om exempelvis kön, formar vår syn på kroppen, vårt sätt att förstå och förhållas oss till kroppen, och våra upplevelser av kroppen. Men också hur normer kan komma att forma och omforma kroppar fysiskt, exempelvis genom medicinska behandlingar.

I snart 10 år har jag därför letat efter, lyssnat till och analyserat berättelser som Alexandras. Genom att intervjua unga kvinnor om deras erfarenheter av att få reda på att man inte har någon livmoder och ingen vagina, eller bara en liten del av vagina, har jag velat ta reda på hur man försöker förstå och hantera sin kropp, sin situation och sina relationer när man som ung tjej får reda på att den egna kroppen inte stämmer överens med det som anses ”normalt” och med den som man förväntat sig.

Jag har frågat mig:

  • Vilka normer framträder i berättelser om att inte ha kroppsdelar som ofta anses vara ”typiskt” kvinnliga?
  • På vilka sätt förstärks sådana normer?
  • På vilka sätt utmanas de?

Vad kan berättelser om livet med medfödd avsaknad av livmoder och vagina göra?

Genom att studera dessa berättelser kan vi synliggöra förgivettaganden om ”kvinnliga” kroppar och kroppsdelar, om sexuell praktik, om medicinsk behandling och om relationer. Men hur?

Vi fortsätter med några till exempel.

”Komma ut”

Elsa (som också egentligen heter något annat) berättade under sin intervju att hon ångrat att hon berättat för en klasskompis att hon inte hade någon livmoder när klasskompisen frågat varför Elsa var ledsen.

Ja och hon undrade vad det var och jag berättade ju. Hon sa att det…
Att om hon fick reda på nått sånt så skulle ju inte hon vilja leva längre heller.

När jag analyserar intervjuer som den med Elsa försöker jag med olika metoder sätta ord på förgivvettagande som berättelserna ger uttryck för. I Elsas berättelse om kompisens spontana reaktion blir det exempelvis tydligt att livet med en kropp som hennes för somliga inte skulle kännas värt att leva. Och även om den medömkan eller sorg som andra uttrycker kan vara välmenad kan den göra det svårt att hantera den egna kroppen och situationen.

Visar på uppfattningar och normer

Elsas berättelse visar hur starka andras reaktioner kan vara. Berättelser om andras kommentarer eller känslomässiga reaktioner ger på så sätt uttryck för vad som förväntas, värderas och tas för givet när det kommer till kropp och kön. De gör det möjligt att sätta fingret på de normer och förgivvettaganden, exempelvis om vad ”vi” anser att en kvinnlig kropp ”ska” ha, och vad relationer ”ska” innefatta. Men det är också genom dem möjligt att uttrycka ett motstånd. Ett motstånd som inte behöver innebära att man uttryckligen ifrågasätter själva normen för vad som räknas som ett ”levbart” liv, utan snarare innebär ett försök att tänja på normen.

Dessa berättelser kan understryka, om än ibland bara för berättaren själv, att det egna livet faktiskt är levbart trots att kroppen saknar delar som man tagit för givna skulle finnas där. Och de kan beskriva om andra typer av kommentarer och reaktioner. Kommentarer och reaktioner som hjälpt dig att tänja normerna. Som stöttar dig i att se att avsaknaden av livmoder och vagina endast är en liten del av din kropp, av allt som är du, och istället fokuserar på allt utöver detta som du har gemensamt med kvinnor som har en livmoder och en vagina.

Att ”skapa” en ”normal” kropp

Normer formar dock inte bara våra reaktioner och reaktioner, de kan också fysiskt forma kroppen. Det blev exempelvis tydligt när Maria (som också egentligen heter något annat) beskrev sina känslor inför att använda stavar för att töja ut sin vagina till en ”normal” storlek.

Jag hade tur för att jag har ju fortfarande… kan ju fortfarande skapa mig en egen vagina. Eller vad man säger. Men…och då fick jag en stav. Som jag inte använt. Jag har fortfarande faktiskt inte använt den. Men… istället så får man väl ha sex och… får liksom skapa den på det sättet. Men…det som jag tycker är jobbigt det är just att det gör väldigt ont, med den här staven till exempel. Jag tyckte att… för jag vet att man ska göra det 20 minuter två gånger om dagen eller vad det är. Och gör man det i 10 månader så har man skapat sig…Det kändes…jag vet inte, det kändes väldigt jobbigt att ta itu med det.

I Marias berättelse blir det tydligt att det både kan vara känslomässigt och fysiskt påfrestande att skapa en vagina. Det är ett hårt arbete som kräver uthållighet, även om man som Maria inte behöver genomgå någon operation.

Penetration som behandling och mål?

Marias berättelse ger också uttryck för hur vaginalt penetrerande sex både blir behandlingens mål. Samtidigt blir sådant sex en del av själva behandlingen (eftersom det är möjligt att töja vaginan genom att ha sex istället för att använda stavar). Men, frågade sig Maria, varför ska man egentligen hålla på med allt detta arbete?

Det är så jävla mycket…folk pratar ju också om det hära… att det ska vara så viktigt att ha en… ja du vet att kvinnan ska vara så himla… sära på benen och ska vara perfekt för mannens penis och allting sånt. Och det är så…Jag blir så trött på det också. Och just det här att läkarna direkt också, framförallt tror jag att det var så att förr i tiden, att har man MRKH och man inte har någon slida alls eller bara liksom en tillbörjan till någonting att de direkt vill ta till med en operation. Och du vet inte frågar ja men så här ”Vill du ha en slida?” eller ”Eller är du lesbisk kanske?” då kanske du inte behöver, behöver ha det. Och kanske inte ens får reda på om, om den här tjejen ens kommer att känna någonting av det här vaginala samlaget i alla fall. Det kanske inte ens spelar någon roll. Utan att de vill korrigera en direkt. Och det tror jag, jag tror att det har blivit en förändring, för de vill gärna inte operera direkt utan att kanske ge en stav istället.

Normer om sex

Marias berättelser gör det möjligt att upptäcka hur antaganden om behovet av en vagina kommer till uttryck i själva erbjudandet av vissa behandlingar. De synliggör hur specifika normer om sexuell praktik som sätter ett likhetstecken mellan ”sex” och ”vaginalt penetrerande samlag” och antaganden om vilken sorts sex som patienten i fråga är intresserad formar kroppen genom de behandlingar som erbjuds (eller inte erbjuds). Det är också möjligt att (ibland heteronormativa) föreställningar om framtida partners och normer för vad dessa ”vill ha” präglar de alternativ som framstår som de mest tillgängliga.
När vi ser de antagandena kan vi också ställa fler frågor, så som: vilket stöd erbjuds för att göra det möjligt att vänta eller avstå behandling? Vilka alternativ ges för att kunna se ett liv utan vagina som ett levbart?

Mina poänger

För det första menar jag att kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria självklart ska erbjudas vård. Men i den vård vi erbjuder bör vårt huvudsakliga fokus inte nödvändigtvis vara att göra kroppen ”normal”. Istället bör vårt fokus vara att erbjuda vård som gör livet ”levbart”. Ibland kan det innebära att skapa en vagina. Men det kan också innebära att få stöd i att förstå och njuta av den egna kroppen, hitta alternativa sexuella praktiker och utmana idén om vad ”normalt” är och att den ”normala” kroppen är något att eftersträva. För att kunna erbjuda detta måste vi ta hänsyn till att den behandling man väljer eller som finns tillgänglig inte alltid är den bästa, men framstår som det enklaste eller mest tillgängliga alternativet i den kontext som man befinner sig i. Vi behöver därför i större utsträckning studera vården sitt samhälleliga sammanhang om vi vill kunna förstå hur individer resonerar och upplever behov, valmöjligheter och vård.

För det andra är det inte kvinnor som Alexandra, Ester, Elsa och Maria, som lever med detta tillstånd, som ska ansvara för att ifrågasätta och utmana normen. Istället är det personer som jag – men också vårdpersonal, lärare med ansvar för sex- och samlevnadsundervisning och andra som på olika sätt bidrar till att forma kunskapen om kropp och kön – som genom att uppmärksamma dessa berättelser för andra kan synliggöra förgivettaganden som präglar synen på kropp och kön. På så sätt tror jag att det blir möjligt att vidga vårt förhållningssätt till ”det normala” och skapa förutsättningar för ett samhälle där livet för ännu fler åtminstone blir ”levbart” men förhoppningsvis också ”njutbart!

Stort tack Lisa för detta gästinlägg! 

Imorgon kommer del två!

Hjälp vårdgivare att bli bättre!

Hjälp vårdgivare att bli bättre!

Med jämna mellanrum ägnar vi lite bloggutrymme åt att efterlysa personer som vill ställa upp som ”undervisningspatienter” på olika kurser. Vid tidigare tillfällen har efterlysningen gällt kurser för läkare gällande diagnostiskt, gynekologiskt ultraljud. Den här gången gäller det att lära vårdgivare att undersöka bäckenbotten bra med bara fingrarna.

En högskolekurs

Kursen i sin helhet heter Bäckenbottenhälsa – prevention och rehabilitering. och går på Sektionen för fysioterapi, Karolinska Institutet. De som kommer gå kursen har redan en kandidat- eller yrkesexamen inom hälso-sjukvård. Kursens övergripande syfte är att den studerande, utifrån ett interprofessionellt perspektiv och vetenskapligt arbetssätt, ska utveckla fördjupad kompetens gällande prevention, bedömning och rehabilitering vid gynekologiska, obstetriska och urologiska sjukdomar och tillstånd.

En del av kursen är att lära sig undersöka

Om vi alla har tur så kommer kursdeltagarna sedan tillbaks till sina jobb inom vården fullmatade med bra kunskaper om bäckenbotten. Det behövs så otroligt många fler som kan jobba med bäckenbotten hands on. Därför behöver kursdeltagarna lära sig detta, och gärna på riktiga personer och patienter!

Vad krävs för att ställa upp?

Du behöver kunna komma till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge dagtid den 27/9 kl. 16.00-17.15  Om du är föräldraledig och känner för att ställa upp, kan det ändå vara bra om du kan komma utan bebissällskap. Du kommer inte kunna hålla bebisen under tiden du blir undersökt. Om det är ett problem för dig att komma själv så hjälper kursdeltagarna till att ta hand om din bebis under besöket.

Vad får du ut av detta?

Förutom god karma och en guldstjärna i himlen får du en undersökning av en erfaren fysioterapeut, utöver de två kursdeltagare som kommer undersöka dig. Om du behöver få någon vidare åtgärd/uppföljning så kommer kursansvariga förmedla kontakt eller tid till den profession som är aktuell.

Hur gör jag för att anmäla intresse?

Du skriver en kommentar här på bloggen. Uppge rätt emailadress (den kommer inte visas annat än för oss). Jag vidarebefordrar sedan namn och emailadresser till de som är ansvariga för kursen, så kommer de i sin tur ta kontakt med dig och ge dig ytterligare information.

Tusen, tusen tack för att du ens läst så här långt och kanske överväger att ställa upp!

Fontänorgasmer vs urinläckage vid orgasm

Fontänorgasmer vs urinläckage vid orgasm

Ganska sällan nyförtiden får jag frågor via kommentarer som jag inte redan har svar på. Men så kom det in en fråga via en kommentar som gällde detta med fontänorgasmer och urinläckage vid orgasm. Det behövde jag faktiskt ta och läsa på om, för att kunna ha något alls att svara. Frågan handlade litegrann om det går att veta vad som i vad i vätskeutsöndringen vid en orgasm. Och om en person som slutat få fontänorgasmer efter att hon genomgått en inkontinensoperation. Och om fontänorgasmer är något att eftersträva. Därför ska jag försöka bena ut begreppen här, om det är möjligt!

Vad är en fontänorgasm?

I medicinsk litteratur pratar man om kvinnlig ejukulation om det som i dagligt tal kallas fontänorgasm. Det handlar alltså om vätskeutsöndring i samband med orgasm, och det är inte en typisk eller vanlig del av en kvinnlig orgasm.

Kroppsvätskor vid sex

Det finns omfattande variationer av kroppsvätskorna vid sexuella aktiviteter och det mest grundläggande är naturligtvis våtheten som kommer av sexuell upphetsning. Det kan handla om våthet, ökad sekretion, avslag eller som en mer omfattande vätskeutsöndring som vid urinläckage. Det finns teorier om att den kvinnliga prostatan är delvis ansvarig för det som kan klassas som en ren kvinnlig ejukulation. Då är det alltså körtlar som ligger precis invid urinrörsmynningen som ger en slags utlösning. I och med att dessa är så nära belägna urinröret kan det alltså vara svårt att själv känna skillnad på en fontänorgasm och urinläckage. En fontänorgasm kan vara en mindre mängd och kan också särskiljas från urinläckage vid lukt och utseende. De körtlar som kallas ”den kvinnliga prostatan” är så pass små att är det större mängder vätska som kommer vid en orgasm så kan man anta att det i alla fall delvis är urin. Det verkar utifrån beräkningar vara så att högst 1 ml vätska kan komma från dessa körtlar vid ett tillfälle. Det handlar alltså om vad som får plats i ett kryddmått. Det är klart att det är tillräckligt för att vara kännbart, men det är ändå inte mycket.

Urinläckage vid orgasm

Vid samlag och orgasm  ska blåsans vara avslappnad och blåsans slutmuskel vara stängd, men det kan alltså hända att det blir ett fysiologiskt missförstånd sker vid orgasmer. Då drar blåsan ihop sig och slutmuskeln slappnar av, och ett urinläckage kan ske. Det verkar som att upp till en tredjedel av alla sexuellt aktiva kvinnor kan uppleva detta. Det kan vara ett fenomen som upplevs pinsamt och därmed påverkar både lust, orgasmförmåga och relationen till det sämre. Det finns både inkontinens vid penetration och inkontinens vid orgasm. Läckage vid penetration hör oftare ihop med generella ansträngningsläckage, och inkontinens vid orgasm hör oftare ihop med överaktivitet i blåsan. Inkontinens i samband med orgasm kan alltså vara en sak som du behöver kolla upp och få behandlad.

Individer med fontänorgasmer

I studier har man sett att individer med rena fontänorgasmer i regel har normala mönster för kissnödighet, inte har störande urinläckage och ingen överaktivitet i blåsan. Man behöver således inte anta att fontänorgasmer är något som bör utredas vidare.

Vill man ha fontänorgasm?

Jag skulle gissa att det handlar om dels en antomisk variation som gör att vissa lättare uppnår kvinnlig ejukulation än andra. Jag har därför en känsla av att det kan vara något som inte är helt enkelt att liksom eftersträva.

Någon mer erfarenheter kring detta som vill dela med sig?

Referenser:

 

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Folkvett och föräldradiskussioner på nätet

Att vara förälder är inte alltid lätt. Kan vi alla enas om det?

De flesta av oss behöver det hjälp och råd ibland. Det är ofta lättillgängligt att vända sig till olika sorters forum på internet när man står där rådvill om det ena och det andra. Men att slänga ut en fråga ut i cyberspace är lika ofta att öppna upp för kritik, som att öppna upp för att få svar. Nu gäller inte det här inlägget något specifikt som hänt nyligen, lså läs inte detta som en aktuell kommentar på något som hänt. Men nu när vi börjar googla och fundera över lite bebis-relaterade inköp och så vidare, så råkar vi allt oftare surfa in på såna där infekterade föräldradiskussioner på nätet.

Att vara förälder är någonting en gör utifrån sin egen situation och sen egen intuition. De flesta skapar sitt föräldraskap en del utifrån vad deras egna föräldrar gjorde, och en annan del helt tvärtemot vad deras föräldrar gjorde. Typ?

Att känna sig ifrågasatt som förälder att är känna sig ifrågasatt som person. 

Så tror jag i alla fall. Visst måste det vara därför som en del föräldradiskussioner blir så infekterade? För att så fort någon gör på ett sätt som är olikt mitt, så finns potential att jag gör fel? På nätet, på bloggar och forum och överallt där människor blottar strupen om sitt föräldraskap finns det gråvargar till medföräldrar som hugger på första svaghet som en medförälder blottar. Det klagas, klankas, förmedlas skuldkänslor, trycks ner.

Så himla onödigt!

Det är inte lätt att vara förälder! De allra, allra flesta gör sitt yttersta för att ta hand om sina barn på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är mina mantran som internetperson och förälder:

  • Döm ingen i vars kropp du inte bor eller vars barn du inte fostrar! Vi vet så lite om andras situation. Mamman som skäller ut sina barn i köpcentrumet kanske tappade för att hon har skitont i kroppen. Pappan som utifrån sett verkar överdrivet principfast kanske har ett barn vars hela mående hänger på rutiner.
  • ”What ever works”, ”alla blir saliga på sin fason” eller motsvarande klyscha. Vi ska alla på ett eller annat sätt bara ta oss igenom den här fasen. Vi alla muttrar för oss själva ”this too shall pass, this too shall pass…”. Vi alla försöker bara överleva i perioder. Glass till middag är få familjers förstahandsval alla dagar i veckan, men det finns säkerligen dagar då det faktiskt den bästa lösningen.

Föräldradiskussioner som vi alla bör undvika:

Nu när vi förbereder oss på att djupdyka i bebislivet igen kan vi se mönstret. Här är de föräldradiskussioner som jag allra helst undviker:

  • Förlossningar.

    Nu kanske det låter lite magstarkt för att komma från den här bloggen. Men jag menar mer känslomässigt baserade diskussioner om VAD SOM ÄR BÄST. Om smärtlindring, kejsarsnitt eller allt annat som går att ha åsikter om. Kan folk bara sluta tycka?

  • Barn och sömn.

    Varför i hela friden bryr sig folk om hur andra löser nattningar, samsovning och alla andra praktiska lösningar. ? Vi alla försöker väl bara skrapa ihop så många minuters sammanhängande sömn vi kan. Vi alla gör vårt bästa och hittar det som funkar minst dåligt. DÖM INGEN.

  • Amning/ersättning. 

    Om ersättning inte fanns skulle bebisar dö.  Barnet behöver mat. Inget annat spelar väl egentligen någon större roll.

  • Barn och mat.

    Barn som äter är drägligare att ha att göra med. Alla tar genvägar ibland. Och tänk efter, vi som växte upp på 80-talet, hur ”rätt” åt vi enligt dagens mått? Inte särskilt. Och vi överlevde ju. Skogaholmslimpa, oboy och gorby’s byggde denna kropp. 

Om vi ser ett barn som far illa i verkliga livet, då bryr vi oss och lägger oss i, okej?

Erbjuder hjälp, stöttning, matlagning, barnpassning. Gör en orosanmälan till socialtjänsten om det verkligen är läge för det. Men i diskussioner på nätet är allt detta galla-spyende över andra föräldrar inte till så mycket nytta, va?

 

Vilka andra ämnen brukar det vara som blir så där riktigt infekterade i föräldradiskussioner?

Vad är ditt bästa tips för att kryssa runt vet-bäst-föräldrarna?

Graviditetsdagbok vecka 21

Graviditetsdagbok vecka 21

När jag läser tillbaks om förra graviditetens vecka 21 hade jag precis ätit en omgång med antibiotika för GBS och haft mina första smärtsamma sammandragningar vid den här tiden. Jag tycker att jag haft rätt mycket sammandragningar nu också, men de gör inte ont. Överlag så pendlar jag just nu mellan att tycka att det börjar bli sådär ”andra trimestern-trevligt” att vara gravid nu och att vara PMS-nere och tycka att alla kläder jag har är fula. Vilket är en OTROLIGT ytlig grej egentligen. Men det står för något annat. Det betyder att jag är obekväm i min egen kropp och att jag känner mig osäker i sociala sammanhang. Och ni fattar inte hur osmickrande landstingspreggokläderna är. Eller ja, gravidbyxorna. Jag kör med en storlek större av de vanliga tröjorna, det finns inget annat. Ser helt enkelt ut som Karlsson på Taket, ungefär. Utan propeller.

Milstolpe passerad!

Nu har vi äntligen passerat 50 % av graviditeten. I och med att jag räknar med att det planerade snittet inte kommer bli efter BF så tänker jag nerförsbacken kommer nu. Tidsmässigt i alla fall. Jag fattar naturligtvis att graviditeten kommer bli tyngre med tiden.

Bebisen sparkar på!

Nu sparkar bebisen så att det känns som att den är på Gröna Lund inne i min mage. Alltså, ibland känns det sååå hisnande i magen, typ som att fostret skulle åka fritt fall. Jag känner inte igen den känslan sedan tidigare graviditeter. Vi har haft helt galna inombordsbebisar och ganska lugna nyfödingar, så jag hoppas att trean tänker följa sina storebröders mönster. Härja på du, där inne!

Halsbrännan

Jag har aldrig tyckt att receptfria läkemedel mot halsbränna fungerar, så jag har inte ens testat den här gången. Men vissa dagar känns det verkligen pissjobbigt. Jag vaknade mitt i natten här i veckan av att jag fick en halsbränne-magsafts-stråle rätt upp i munnen, svalde fel och satte den i vrångstrupen. Så svårt att sluta hosta efter det.

Bäckenet strular vidare

Det finns vissa dagar när jag tänker att det nog kanske håller på att vända? Sen kommer jag fram till att det är lediga dagar som det känns bättre. Jag får numera extremt obehagliga hugg när jag bara tar minsta lilla steg i sidled, sådär så att det känns som att någon sätter en yxa i blygdbenet på mig. Då viker sig nästan benen. Det är såna saker jag som aldrig tänkt på tidigare – men uppenbarligen rör jag mig väldigt mycket i sidled runt omkring britsen på jobbet. Nästa vecka börjar min blivande vikarie Ellen, så hon ska få ta över alla såna moment medan vi går dubbelt.

Veckans mage och ett nyinköp

Magen växer på! Jag vet inte varför jag alltid drar på mig byxor när jag ska visa magen, men jag tror att det är för att jag liksom tycker det känns onödigt att tapetsera nätet med bilder på mig iklädd bara underkläder? Men kolla på klänningen! Jag kände att om sommaren ska bli så här varm så behöver jag en luftig och lätt klänning. Hittade denna på ASOS och den är så himla skön. Jag är ledsen omvärlden, men jag kommer bo i den här klänningen i sommar. Det är också en amningsklänning, så möjligen kommer jag eventuellt bo i den nästa sommar likaså.

Någon annan gravid som vill berätta om sitt mående?

 

Min syn på magmuskeldelningar

Min syn på magmuskeldelningar

Jag märker ibland att min syn på magmuskeldelningar skiljer sig från andras. Jag vet en del mer strikt forskningsläsande kollegor som högljutt hävdar evidensbristen kring magmuskeldelningar. Lite som ett argument för att vi inte ska behandla problemet, eller ännu mindre promota kirurgi.

Jag har också ganska vitt skild syn på problematiken kring magmuskeldelningar från en del andra verksamma inom fältet, som är mer åt naprapat- eller personlig tränare-hållet.

Jag påstår inte att jag nödvändigtvis måste ha RÄTT. Jag tror också att vi alla kan ha delvis rätt, och delvis fel. Min personliga uppfattning om magmuskeldelningar är att det kan vara oerhört svårt, eller oerhört enkelt. Antingen är det ganska straight forward när det gäller de patienter jag träffar – de blir bra ganska spontant med kroppsegen återhämtning och lite goda råd på vägen. Men för en del hjälper det knappt hur vi än jobbar med det. Jag har haft patienter som inte blivit bra i sin kropp förrän de fått sin delning kirurgiskt åtgärdad.

Magmuskeldelningar, som mycket annat när kroppen förändrats efter en graviditet, kan innebära mycket mer än bara ett fysiskt avstånd mellan två muskelbukar. Jag upplever det som att det är en psykisk och emotionell påfrestning hos många av de patienter jag möter. En känsla av att vara trasig och ”ohållbar”, en stress som går utöver de fysiska aspekterna på tillståndet.

Bristen på forskning

Bristen på forskning ÄR ett problem. Vi har egentligen ingen evidens som stödjer någon behandling för magmuskeldelningar – vare sig träning eller operationer. Det här handlar ofta om brister inom forskningen och att rätt frågor inte är ställda till att börja med. I brist på evidens får vi jobba enligt ”beprövad erfarenhet”. Och det är här det kommer finnas skillnader: Vi har olika metoder för att nå samma mål. Det är okej!

Men vad är en magmuskeldelning?

Enkelt sagt är det en separation i bindvävsstrukturen mellan de två raka bukmusklerna, och 100% av alla gravida kvinnor kommer ha råkat ut för detta i graviditetsvecka 37 som senast. Ett avstånd på någonstans några centimeter anses vara ”normalt” och större än så klassas som en delning. Centimeterangivelsen är absolut inte nödvändigtvis synonym med graden av symtom. Separationen innebär inte att det är ett hål i bukväggen, utan att musklerna sitter en bit ifrån varandra. Det finns intakt bindväv mellan musklerna, men den kan vara tunnare än förut.

De vanligaste symtomen av en magmuskeldelning är att stabiliteten i bukväggen är nedsatt, så pass att magen buktar ut eller att individen lider av en känsla av svaghet kring bålen. Symtom och det fysiska avståndet mellan musklerna alltid höra tydligt ihop. Det finns kvinnor med mindre delningar som har stora problem, och kvinnor med stora delningar utan tydliga problem alls. Därför behöver inte behandlingen rikta sig mot delningens bredd, utan alltid i första hand om funktionen.

 

magmuskeldelning

Vi börjar om med anatomin:

Du har fyra laget bålmuskler:

  • Överst finns raka bukmuskeln, den som också separationen gäller
  • Nedom dessa finns externa obliquerna, som går liksom diagonalt mot mittlinjen
  • Det finns också de interna obliquerna, som går på motsatt diagonal mot de externa
  • Nederst finns transversus abdominis, som tillsammans med ryggens multifider och bäckenbotten ansvarar för den mesta av bålstabiliteten.

Alla musklerna i magen fäster in mot varandra via stödjevävnaden som så fint heter Linea Alba. Linea Alba går från bröstbenets spets ner till bäckenet, och utgör liksom hävstången från vilken musklerna i bålen kan generera kraft.

En separation av de raka bukmusklerna vid Linea Alba kan ske hos både män och kvinnor som haft ett kraftig och långvarig drag i stödjevävnaden och kan förutom graviditeter, bero på högt buktryck i samband med upprepade tungt lyft eller hos väldigt överviktiga personer. Under en graviditet sker en uppmjukning av många av kroppens vävnader, och detta fenomen tillsammans med livmoderns tillväxt blir trycket mot Linea Alba väldigt högt och denna dras ut. Sedan tillkommer genetiska faktorer och hållningsrelaterade faktorer som kan påverka utfallet.

Vad ska jag göra åt min magmuskeldelning?

Svaret kommer bero på vem du frågar. I min värld kommer du inte komma tillräckligt långt med enbart transversusträning och bäckenbottenträning. Jag tror att en rehabprocess måste innehålla hållningsträning samt livstidsråd som att hålla avföringen mjuk och undvika onödigt krystande på toaletten, men också onödigt ”indragande av magen”. Att töja ut höftböjarmusklerna och lära sig att kontrollera svanken utan att behöva dra in magen är också en viktig del.

Därför kommer behandling av magmuskeldelning i min värld aldrig enbart handla om specifika övningar, utan om individuella hållningsråd, livsstilsråd, ergonomiska råd och ibland även om ”anti-övningar” så som att lära sig att slappna av i både mage och bäckenbotten vid behov.

Ibland funkar allt detta och samspelar med kroppens återhämning och genetik så att besvären försvinner. Kanske inte alltid att delningen som sådan försvinner, men symtomen kan gå att hantera och kontrollera. Dock finns det personer där genetik och andra faktorer samspelar så att det inte finns något annat att göra än att åtgärda kirurgiskt. Det kan vara nästintill omöjligt att veta hur det kan bli, innan vi har testat ”allt”.

 

Tankar och funderingar kring detta?

 

Vill du läsa mer om hur jag tänker kring magmuskeldelningar? Ett urval av inlägg finns här:

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsens Komplikationer efter förlossning

Socialstyrelsen har i maj gett ut en rapport som heter ”Komplikationer efter förlossning”.

Från deras egen sammanfattning saxar jag:

”Rapporten visar att kejsarsnitt minskar risken för bäckenbottenkomplikationer, men de komplikationer som orsakas av kejsarsnitt är både fler och allvarligare.

  • Kejsarsnitt ökar risken för infektioner och tromboser omedelbart efter förlossning, för uterusrupturer och allvarliga placentakomplikationer vid följande graviditeter och förlossningar, samt ökar risk för bråck i bukväggen och sammanväxningar i buken på lång sikt.
  • Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt. Risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
  • Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt får en bristning som omfattar analsfinktern, en s.k sfinkterruptur. Kvinnor som fått en sfinkterruptur löper ökad risk att drabbas av framförallt avföringsinkontinens.
  • Förstföderskor, kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning, samt kvinnor som har förlösts med sugklocka eller tång löper högst risk att drabbas av sfinkterrupturer.
  • Risken för sfinkterruptur varierar mellan län, även då det justerats för samvarierande faktorer. Kvinnor bosatta i Kalmar, Stockholm, eller Södermanland löpte högst risk för sfinkterruptur (ca fyra procent). Lägst risk löpte kvinnor bosatta i Norrbotten, Halland, eller Jönköping (ca 2,5 procent).”

Jag tycker absolut att du ska läsa den här rapporten själv om du är intresserad av ämnet. Dels handlar den om konsekvenser efter förlossningsskador, men dels antar jag att denna rapport också kommer bli en grund för en uppdaterad diskurs i rådgivning kring kejsarsnitt vs vaginala födslar.

Jag gillar delvis det jag läser

Först när jag läste rapporten gillade jag det jag såg. Men när jag var klar var det någonting som skavde i mig. Jag fick läsa igen. Och bad några andra tänkare att läsa. Det som skaver är framförallt det som saknas! Det saknas många viktiga perspektiv, och en mer vettig jämförande analys av riskerna.

Rapportens summering

”Rapporten har visat att det finns komplikationer efter både kejsarsnitt och vaginal förlossning, men komplikationerna ser olika ut. En vaginal förlossning ökar risken för allvarliga bristningar, vilka i sin tur ökar risken för följdtillstånd i form av framförallt avföringsinkontinens. Oavsett om kvinnan fick någon sfinkterruptur ökar vaginala förlossningar risken för framtida inkontinensproblem och framfall – och risken ökar ju fler barn kvinnan har fött. Både inkontinens och framfall kan orsaka betydande svårigheter, men de går oftast att korrigera kirurgiskt, och de är inte potentiellt livshotande. De komplikationer som är associerade med kejsarsnitt är dels risk för infektioner omedelbart efter förlossning (endometrit), risk för venösa och arteriella tromboser, risk för uterusrupturer eller svåra placentakomplikationer vid nästa graviditet och förlossning, samt risk för sammanväxningar och bukväggs bråck på längre sikt. Flera av de listade tillstånden är allvarliga och potentiellt livshotande. Det finns dessutom fler komplikationer som har förknippats med kejsarsnitt som inte har tagits upp i denna rapport, som t.ex risk för sårinfektioner direkt efter förlossningen, för endometrios i kejsarsnittsärret och för tarmvred (ileus) som en följd av sammanväxningar i buken. Sammanfattningsvis konstateras att kejsarsnitt skyddar mot bäckenbottenskomplikationer, men de komplikationer som kan uppträda efter kejsarsnitt är både fler och ofta allvarligare än komplikationer efter vaginal förlossning”

Missar en del hel viktigt

Det jag HELT tycker att den här rapporten missar är livskvalitetsaspekten. Jag skulle våga påstå att livskvalitetspåverkan för ett framfall och ett bukväggsbråck är helt olika. Och att lättsamt påstå att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” är verkligen inte med sanningen överensstämmande för många. Och att analinkontinens ger en otroligt stor påverkan på livskvaliteten kan ju också vara relevant att nämna i sammanhanget. Jag ser det som att rapportförfattarna missat det som en annan rapport från Socialstyrelsen konstaterat, nämligen att vårdskadornas inverkan på livskvalitet och psykosociala faktorer inte återspeglas i statistiken i tillräcklig utsträckning.

Underliggande och lite ruttna värderingar

Det handlar igen om att förminska kvinnors långvariga lidande. Jag lämnar detta med en länk till denna text: Stop mansplainin’ women’s incontinence and sexual dysfunction. Tycker den säger ungefär samma som jag skulle vilja säga här. En följare på instagram kommenterade detta: ”Jag tycker rapporten följer samma gamla mossiga, patriarkala inställning som allt annat kvinnorelaterat”. Lite så känner jag med.

Det känns också gammalmodigt att bara räkna sfinkterskador som allvarliga

Vi som jobbar kliniskt nära förlossningsskadade patienter vet att defektläkta grad 2-bristningar kan ge stora funktionsnedsättningar. Och något som inte nämns överhuvudtaget i rapporten är förekomsten av levatorskador. Något som kan påverka drabbade individers stort, och som dessutom försvårar det där med att ”framfall och urininkontinens går att åtgärda” i och med att återfallsrisken efter operationer dessutom är rätt stor. Dessa skador har man vetat om i 10-15 år, är det inte dags att börja ta med dem i den offentliga statistiken? Det är supergammaldags och världsfrånvänt att bara låtsas som att sfinkterskador är det som påverkar kvinnors livskvalitet till det sämre.

Det är väl också att jämföra äpplen och päron?

Jag förstår verkligen att man ska ta riskerna som hör ihop med kejsarsnitt på allvar. Absolut är det ju värre att råka dö än att råka bli analinkontinent. Men allvarligt talat, man måste också ge en rättvisande bild av hur sannolikt det är att drabbas av det ena och det andra är.

Visst, statistik är bra

Men om detta ska ligga till grund för rådgivning som gravida kvinnor ska få inför förlossning så kommer det bli lika fel som förut. Samtalet mellan patient och vårdgivare kommer fortsatt landa i missvisande information i hur ofarligt det är att föda vaginalt och hur dödsfarligt det är att föda med snitt. Och så ser ju läget faktiskt inte ut. Det blir lite skevt med jämförandet mellan komplikationerna. ”Väsentligt högra risk” är ju i dessa sammanhang på promillenivå när det kommer till en del av kejsarsnittskomplikationerna. Vilket ju ändå för en individ blir en diskussion om risker på marginell nivå.

Är överleva fortfarande målet med förlossning?

Har vi inte kommit längre än så? Hur vore det om målet kunde vara att få fortsätta leva med god livskvalitet? Jag trodde faktiskt att den svenska kvinnosjukvården kommit längre än så.

Vad är dina tankar och reflektioner?