Graviditetsdagbok från vecka 13

Graviditetsdagbok från vecka 13

Nyheten är ute

Efter ultraljudet har vi känt oss tryggare och har berättat på våra respektive jobb och för familj och vänner. Det är märkbart att det är tredje barnet och att vi dessutom varit ganska öppna för att vi är sugna på ett tredje barn. Ingen blir överraskad och ingen blir heller översvallande glad. Alla ba ”jaha, grattis”. Det här blir ju konstigt för er bloggläsare som nu får de här inläggen i efterhand, men: i veckan som kommer berättar vi även på bloggen. Det känns roligt och spännande! Tror faktiskt att många av er läsare kommer bli gladare än vad flera andra i vår omgivning är.

Joseph bakade bullängder som v bjöd på respektive jobb när vi kom med nyheterna. 

Inget illamående, något mindre trött

Kom på att det nu är länge sedan jag ens var en tillstymmelse till illamående. Tröttheten har absolut minskat, jag orkar ta lite mer initiativ hemma nu. Joseph blev så förvånad, glad och tacksam när jag hängde tvätten häromdagen. Bäckenet är däremot verkligen inte bra. Om jag tar mig hem från jobbet, hämtar barnen och sedan ställer mig och lagar middag, då har jag så ont att jag typ inte kommer ur soffan senare. Hör ni? Jag låter som ”alla mina patienter”. Det är nyttigt och ödmjukande, det ska jag säga.

Köpte fina gravidkläder!

Under båda mina andra graviditeter har livet klädmässigt inte krävt något alls av mig. Jag har haft privata kläder på mig till och från jobbet och på helgerna ändå mest lek- och lekparksanpassade kläder. På jobbet har jag landstingskläder. Därför har jag bara köpt mest begagnade gravidkläder, paket med ett gäng byxor och tröjor att använda bara av praktiska skäl. Men den här graviditeten är annorlunda. Dels har jag ett civilklätt jobb en dag i veckan och dessutom föreläser jag numera ungefär en gång varannan vecka. På föreläsningar och framträdande tycker jag att det gör JÄTTESTOR skillnad att känna mig snyggt klädd. Så nu har jag beställt supersnygga (och bekväma!) gravidkläder från ASOS. Det kom fram i veckan och allting satt bra. De kommer vara snyggare med mer mage, såklart. Men jag är SÅ GLAD! (Obs, inget samarbete eller så, jag är bara glad över att ha köpt nya kläder!) 

 

Graviditetsdagbok från vecka 12

Graviditetsdagbok från vecka 12

Hej, hopp, nu känns det ändå som att vi börjar komma någonstans? Jag hade min första faktiska reella bebislängtan häromdagen. Hoppas ni förstår att det här planerade barnet är efterlängtat sådär generellt. Men det kom plötsligt över mig, den där mer fysiska längtan efter en liten bebis.

Vi har berättat för barnen!

Wollmar, som fyller 6 i sommar, fattar precis. Han förstår nu att det finns en förklaring till min trötthet. Så som en sexåring rimligen kan försöker han hjälpa till och vara stöttande. Det vill säga, också inte alls, när han har sina stunder. Wilfred förstår nog inte riktigt. Han fyller fyra i maj och förstår naturligtvis själva grejen med att vi väntar ett till syskon. Men han tycker att nya bebisen ska heta Wilfred. Och kan inte alls ta till sig att det gör svinont i mina bröst när han kastar huvudet mot dem, eller att  jag inte är superförtjust i att få hans armbågar inborrade i magen. Wollmar myntade genast begreppet ”Baby Boss”, så det är nu projektnamnet för lillasyskonet. Det känns oerhört roligt att ändå få dela den här resan med dem. När Wilfred föddes var ju Wollmar så liten, så han förstod ju ingenting av graviditeten eller så.

Bäckenet är värre igen

Jag har ondare i bäckenet den här veckan jämfört med förra. Sådär så att uppmärksamma kollegor frågar om jag har ont i ryggen. Jag har supertydliga begränsningar vad gäller promenadsträcka och hastighet. Att ta mig till och från jobbet är verkligen max vad jag klarar. Jag hoppas sååå att det håller sig så.

Värdena var okej

Jag jobbar på med järntabletterna, och det är ju inte världens roligaste. Men barnmorskan ringde och berättade att sköldkörtelvärdena ändå var okej. Så ingen medicin för det i alla fall! Så skönt!

Någon drog upp rullgardinen

När jag var hos barnmorskan på inskrivningssamtalet klagade jag över tröttheten. Hon svarade ”ja, men plötsligt kan det ju kännas som att någon bara drar upp rullgardinen”. Hon menade att jag kunde bli piggare plötsligt. Och jag tror faktiskt att det vände lite nu under påskhelgen. Det är SÅ HÄRLIGT att kunna vara lite mer med och inte bara somna ifrån familjen stup i kvarten. Men: Haha. Jag blir nästan lite irriterad över att graviditeten/kroppen ändå är så förutsägbar. Jag tänkte verkligen att barnmorskan skulle ha fel, att jag ALDRIG skulle bli piggare. 1-0 till barnmorskan. =)

Tidigt ultraljud

Sista dagen i den här graviditetsveckan fick jag också gå på ett tidigt ultraljud. Jag har av olika anledningar gjort tidiga ultraljud i båda graviditeterna innan, men det här var första som gjordes via magen. En liten söt utomjordning med hjärta, hjärna, två armar och två ben låg där inne och sprattlade.

Såååå skönt att veta att vi nu klarat av de första tolv lite läskiga veckorna!

 

Liten mage

Nu syns det en mage som inte går att förklara på så många andra sätt. Jag har inte kunnat ha mina vanliga byxor på flera veckor och har bara för enkelhetens skull dragit fram hela lådan med alla gravidkläder. Om den här graviditeten blir som de förra är det bara att embrace:a badbollskroppsformen och viktuppgången. Jag har däremot gett upp hela grejen med BH. Asså det funkar inte att ha trehundra olika storlekar på BH som alla sitter oskönt. Jag har sportbh på mig alla dagar, hela tiden.

Bäckenbottenfysio i öppenvård?

Bäckenbottenfysio i öppenvård?

Jag fick en sån intressant fråga via en kommentar här på bloggen! En chef för landstingsanställda fysioterapeuter någonstans i Sverige har lite funderingar kring det här med att jobba som jag gör på en primärvårdsmottagning. Personen som skriver känner sig öppen för att ”satsa” resurser på att en fysioterapeut från dem skulle kunna jobba mer med vaginala undersökningar och behandlingar, men blir lite tveksam då hen hör att andra anser att detta hör slutenvården till.

Vad är öppenvård och vad är specialiserad vård?

Funderingen handlar alltså litegrann om gränsdragningen mellan öppenvård och specialiserad vård som hör hemma på sjukhus/klinik. En fråga gäller också hur det ser ut över landet och hur det ser ut i regionernas avtal.

För läsare som inte är insatta i sjukvården:

Öppenvård är alltså det som typ hör till vårdcentrals-nivå av vård. Du själv kan ringa och boka en tid, du behöver ingen remiss och personen du träffar ska i de flesta fall kunna göra en första bedömning och behandling av dina besvär.

Slutenvård/sjukhusvård är alltså mer specialiserad vård. Dit kommer du i regel med remiss och de undersökningar och behandlingar som utförs där är mer specialiserade.

Ett typiskt exempel är att du söker till vårdcentralen för ont i magen och får bedömning, råd och läkemedel. Men du blir skickad till sjukhus för att operera blindtarmen eller göra mer avancerade utredningar eller behandlingar.

Frågan gäller alltså: Hur är det att jobba som fysioterapeut med bäckenbotten i primärvård?

I Stockholm är den här frågan lite av en icke-fråga. Det verkar pågå en process av att flytta ut allt som inte är HÖG-specialiserad vård från sjukhusen till öppenvården. Att jobba som jag gör i primärvård tänker jag att ganska likt en läkare på vårdcentral. Jag träffar mina patienter, gör bedömningar, ger råd och genomför behandlingar. Om det är något som behöver utredas vidare remitterar jag till slutenvården. Jag är visserligen absolut specialiserad, men det jag gör kräver på intet sätt ett helt sjukhus runt omkring. Jag behöver en brits, handskar och glidmedel. I princip. Jag tänker att HÖG-specialiserad vård kräver teamarbete, avancerad utrustning, möjlighet till kirurgi och så vidare.

Allt detta som hör slutenvården till är FANTASTISKT!

Jag hade på många sätt inte tackat nej till ett team, bättre utrustning och närhet till opererande läkare. Men det jag gör i primärvård KRÄVER inte detta. Dessutom får jag i primärvård jobba ganska brett. Förutom bäckenbotten kan jag jobba med graviditetsrelaterade besvär, magmuskeldelningar, träffa patienter i gymmet och mycket mycket mer. Bredden som primärvården tillåter är ju JÄTTEKUL!

Det jag gör är inte mer avvikande/specialiserat än vad andra nischade kollegor gör

Det som skiljer är att jag går in och palperar i en kroppsöppning. Att det skulle vara ”så högspecialiserat” anser jag vara grundat på en fördom om att det är läskigt med kroppsöppningar. Visst kan det bli konstigt att på en vanlig öppenvårdsmottagning helt ”out of the blue” erbjuda en vaginal bedömning om detta inte är vad patienten förväntat sig. Men med rätt information och patientförväntning finns inga problem.

Avtalsmässigt i Sverige tror jag faktiskt detta är något av en gråzon.

Eller inte ens det, utan helt enkelt ett bortfall. Vi faller liksom mellan stolarna mellan barnmorskeri och gynekologi. Ingen räknar liksom med oss! Men jag vet att det här och var finns ”såna som jag” i primärvård. I Göteborg och Stockholm finns ändå relativt många. I Skåne finns minst en. I Luleå finns också en? Kollegor i primärvård! Ropa hej i kommentarfältet!

Om vårt område ska ”explodera” för att faktiskt kunna möta behoven så krävs en anpassning: Ersättningsnivåerna.

I vårt arbete räknas din prestation i antalet patientbesök. Det är bra för ”din statistik” om du kan ha många patienter i grupp och vara väldigt tidseffektiv. Jag kommer aldrig kunna göra vaginala bedömningar i grupp. Många av återbesöken lämpar sig _verkligen_ inte för gruppbehandling. För att det skulle vara enklare att jobba som jag i primärvård hade det behövts en speciell patientpeng för ärenden som kräver mycket integritet. En knäopererad patient kan man ofta sätta på en cykel i patientgymmet och samtidigt följa upp det postoperativa måendet, bland andra tränande patienter. Efter en  förlossning eller framfallsoperation där uppföljningen gäller kiss, bajs och sex tar man inte det samtalet inför andra.

Jag har inte jämfört med alla, men med de kollegor jag pratat om årets lönerevision med ligger jag bland de lägsta. För det tyngst vägande lönekravet är att ”uppfylla våra ekonomiska mål”. Vilket jag ALDRIG kommer kunna göra, pga min patientgrupp. Så på det sättet ställer min specialisering till det, för mig personligen. Om jag hade haft någon slags peng för ”specialiserad vård” hade läget kanske varit annorlunda.

Min slutsats

Att jobba med kvinnohälsa i öppenvård är absolut inget krångligt och inget ”fel”. Det är verkligen inte så högspecialiserad vård att det enbart kan utföras på kvinnoklinik. Men ersättningarna gör det svårt rent praktiskt.

Graviditetsdagbok från vecka 11

Graviditetsdagbok från vecka 11

Den här arbetsveckan, medan jag fortfarande var i graviditetsvecka 10, var jag på inskrivning hos barnmorskan. På en ny barnmorskemottagning, jag har bytt sedan tidigare graviditeterna. Det är en mottagning som jag däremot haft ganska mycket jobbmässigt samarbete med, och jag trivs redan.

Den här veckan har varit intensiv

Förutom jobb, kryddat av sista veckan med studenthandledning och ett besök hos barnmorskan, har jag också föreläst i två olika sammanhang och deltagit ett radioprogram och en podd. Summan hade varit mycket ens en vanlig vecka, även om jag hade varit mitt vanliga energifyllda jag.

Inget illamående

Nu har jag inte kvar ens en tillstymmelse till illamående, men däremot en oerhörd känslighet för lågt blodsocker. Bäckenet är fortfarande smärtande, men jag har blivit något bättre på att begränsa mig. Så att det inte blir så himla jobbigt ändå. Och nu har jag köpt gymkort och varit där och cyklat och tränat lite.

Men!

Jag är sååååå himla trött. Nu låter det konstigt i och med att veckan ändå innehållit en himla massa aktiviteter, men jag är SÅ TRÖTT. Jag sover någon timme varje eftermiddag/kväll, och somnar ändå i soffan framför TV:n lite senare på kvällen. Jag är inte bara sovtrött, jag är så seg i huvudet. Och orkeslös liksom i kroppen. Barnmorskan ringde och berättade att jag hade några värden som inte var helt hundra, både depåjärnet och sköldkörtelvärdet. Fick gå och ta några ytterligare tester och har fått börja med dagliga järntabletter. Jag gissar också att det där andra blodprovet var för att bestämma om jag behöver levaxin också. Jag har klarat av den här veckan ENBART för att Joseph täcker upp med ALLT här hemma. Det känns som att tröttheten bara blir värre. I tidigare graviditeter har jag varit som tröttast runt vecka 6-7 och sen har den där extrema tröttheten släppt. Just nu känns det helt orimligt att jag kanske fortsätter att vara så här trött resten av graviditeten. Om jag skulle få missfall känns det som att jag aldrig skulle ge mig på att bli gravid igen. Det går inte att ha det så här.

Oro?

När jag var hos barnmorskan tackade jag nej till KUB, vi vet inte riktigt vad vi skulle göra med den informationen. Men jag förhörde mig ändå om möjligheten att få göra ett tidigt ultraljud. Barnmorskan sa att om jag var väldigt orolig så kanske det gick att ordna. Jag tackade nej då, så orolig är jag faktiskt inte. Men sen fick jag veta att en annan person som var gravid i typ samma vecka som jag fått en ”missed abortion” som upptäcktes på ett tidigt ultraljud. Då blev jag faktiskt orolig. Jag vet att det inte smittar, men det kom ändå nära. Det börjar närma sig att vi vill berätta om graviditeten, och det skulle vara skönt att vara något mer säker på det hela då. Så nu har vi ett tidigt ultraljud inbokat!

25 % är redan avklarat

En fjärdedel av graviditeten är redan avklarad, men det känns fortfarande typ som att den inte ”kommit igång” än. Och ändå jag är oktober så ooootroligt avlägset.

Graviditetsdagbok från vecka 10

Graviditetsdagbok från vecka 10

Jag tycker fortfarande inte att jag känner mig gravid

Det är fortfarande himla overkligt, men samtidigt: Om jag inte är gravid så är jag mystiskt sjuk. Jag är så orimligt trött. Hungrig men osugen hela tiden. Jag får ont i bäckenet av att gå snabbt eller belasta lite snett. Och min mage sa bara poff. Så fick jag byta byxstorlek på jobbet, och har bara två par byxor av mina privata kläder som jag kan använda fortfarande. Jag har aldrig känt mig särskilt snygg när jag är gravid, men de här veckorna är verkligen inte roliga. Jag känner mig som en stoppad korv i mina vanliga kläder, men det är ändå för tidigt för att börja med preggokläder.

Vi vill berätta för barnen!

Nu är vi sååå sugna på att berätta för barnen, men vi vill vänta lite till. Hoppas att de kommer bli glada! Vi är lite oroliga för hur det ska bli för Wilfred, han som kommer bli mellanbarnet. Wollmar, som är äldst, har väldigt lätt att kräva all uppmärksamhet av en vuxen. Han vill bli läst för, eller få spela spel med en vuxen hela tiden. Wilfred är mer självständig och leker på i sin egen lilla värld. Vi är rädda att han ska komma i kläm, mellan ett storasyskon som kan hävda sina behov med all tänkbar beskäftighet, och ett lillasyskon som blir krävande i sin litenhet. Hur går det för mellanbarnen?

Jag tackar nej till en massa förfrågningar

Jag får varje vecka förfrågningar om att göra olika saker. Allt ifrån att träffa personer som är intresserade av någonslags yrkesmässigt samarbete, till att medverka i olika slags event och saker. Jag blir tvungen att säga nej till det allra, allra mesta. Jag orkar inte! Det känns lite trist, men å andra sidan så kommer de allra flesta förstå sen när vi går ut med graviditeten. Jag vet att det finns gravida som orkar leva på typ samma liv som vanligt. Jag gör inte det. Inte en chans.

Jag gillar inte att vara gravid

Det här kan tyckas vara oerhört bortskämt. Jag vet att det är ett välsignat tillstånd på så många sätt, och att få chansen att bli gravid och bära ett barn är en ynnest. Men: Jag HATAR den personlighetsförändring jag går igenom som gravid. Jag känner inte igen mig ALLS i att vara orkes- och initativlös, trött och att sätta gränsen i livet på någon slags lägstanivå. Jag är inte alls deppig eller så, jag gläds över saker som vanligt och ser ljust på det mesta. Jag ORKAR bara inte så mycket som vanligt, och det frustrerar mig något så evinnerligt. Jag känner att jag blir en sån tråkig förälder också. Och trist partner. Blööö.

Nu lät det här ändå deppigt, va?

Vi är ändå glada och förhoppningsfulla. Än tar vi nog inte graviditeten för given. Då när det finns en liten risk att jag bara går och mår så här i veckan efter vecka, möjligen ”helt o onödan” så känner det lite som en säkerhetsåtgärd att inte bli för pepp. Jag längtar tills en mage som känns som en gravidmage. Till fjärilsfladder och sparkar. Till ultraljud och bekräftelse om att det faktiskt finns någon där inne. Jag längtar tills att vi kan berätta för barnen och börja förbereda oss alla på att familjen kommer växa och förändras.

Matvecka från Laos

Matvecka från Laos

Image result

Laos är ett land som gränsar till bland annat Thailand, Burma och Vietnam, men som vi faktiskt inte vet så mycket om. Vad vet du? Berätta!

Våra utvalda recept från Laos:

I slutet av den här veckan kommer mina föräldrar på besök.

Jag tror i ärlighetens namn inte att de kommer uppskatta varken surt fläsk eller tofu-rätter. Eller ja, det kanske de gör. Men det tar alltid emot att bjuda på mat vi är lite osäkre på när vi får gäster. Så till helgen planerar vi mer vanlig mat:

Har du någon erfarenhet av mat från Laos?

Graviditetsdagbok från vecka 9

Graviditetsdagbok från vecka 9

Den här graviditetsveckan är också boksläppsveckan. Det har inneburit utflykter till Nyhetsmorgon, Radiohuset och själva boksläppsfesten. Och gäster från Göteborg som bor hos oss. Och en föreläsning för barnmorskor. Och studenthandledning på jobbet.

Därför: Jag har inte kunnat tänka så mycket på att jag är gravid.

Men livet kräver fortfarande anpassningar:

  1. Jag kan inte gå snabbt, överhuvudtaget. Då gör det svinont i bäckenet. Håller jag mig bara inom ramarna så har jag inte ont alls, nästan.
  2. Jag behöver hela tiden ha en plan för nästa mellanmål. Jag blir lätt illamående om mitt blodsocker går ner för mycket.

Poff sa det, och så fick jag en mage

Plötsligt en dag så sa det poff, och så fanns där en liten mage. Det är såklart mest bara annat, och inte pga livmoder/foster än. Men jag tycker jobb-byxorna skär in jobbigt i magen. Jag har gått upp en storlek i t-shirt på jobbet också.  Jag får välja rätt kläder om jag inte ska outa den här graviditeten alldeles för snabbt.

Wollmar tog ett mobilkort på oss en eftermiddag. Här är jag min nya ”baggy-kläder-stil”. Joseph jobbar i köket som vanligt.

Det där gymkortet…

…har fortfarande inte hänt. Nu den här veckan har det varit fullt upp varje liten stund ändå, men jag kan inte se att det kommer hända att jag skaffar gymkort inom en snar framtid ändå. Jag är såååå trött fortfarande.

Min student var och gick bredvid på barnmorskemottagningen

Jag hade fixat så att min student Ellen fick gå bredvid på barnmorskemottagningen en dag den här veckan. Jag kände mig typ avundsjuk. Hon fick träffa den barnmorskan som jag ska till på inskrivning om någon vecka. Det kommer ju visserligen inte bli kul att gå till barnmorskan förrän typ efter vecka 25, men ändå. Jag längtar tills den här graviditeten inte bara känns som en efterdyningarna efter en influensa.

Joseph gör allt

Jag hämtar barnen på förskolan och färdigställer middag. Men Joseph hela morgonrejset, förbereder middagen innan han går till jobbet och efter middagen så tar han sedan hela kvällsrutinen med barnen. Jag ligger i soffan och spelar spel med dem då och då. Jag känner att det här tär på mitt självförtroende. Kommer jag vara så här slö för alltid?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

Rätten att välja vårdpersonal efter kön?

En läsare bad mig om mina tankar kring en artikel från Läkartidningen. En gynklinik har skaffat riktlinjer och håller hårt på dem, gällande att patienter inte ska få välja läkare utifrån kön. De har haft problem med att de kvinnliga gynekologerna blir fullbokade och de manliga står med lediga tider. Arbetsfördelningen blir ojämn och det ställer naturligtvis till det på arbetsplatsen.

Jag har bara spridda tankar kring detta. En del motsäger också sig själva. Jag förstår att det inte är enkelt att reda ut ett sånt här problem.

Patientens önskemål måste ändå gå först

Vad är det man säger, att 1 av 5 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld? I merparten av fallen utsatta av en man. Om en av fem patienter har traumatiserade minnen av övergrepp MÅSTE vården göra allt för att underlätta en gynekologisk undersökning för dessa. Det är naturligtvis inte så för alla, men OM det minskar obehaget med en gynundersökningen om läkaren är kvinna, då är rättigheten att välja läkarens kön en  no brainer. Vården är inte till för vårdgivarna. Punkt.

Det här tycker vårdgivarna i artikeln att de har tänkt till om:

– Det finns ju en myt om att det skulle vara särskilt skonsamt att träffa en kvinnlig läkare om man varit utsatt för ett övergrepp, till exempel. Men då tycker jag att man gör patienten en björntjänst, säger Katarina Blomstrand.

– Om patienten får träffa en manlig läkare som är hänsynsfull och kompetent och professionell så kan man ju i stället hjälpa patienten att komma över ett trauma med ett övergrepp eller något annat som gör att de är rädda för en manlig läkare, fortsätter hon.

Det här blir jag lite irriterad över. Om jag behöver gå och göra något angeläget hos gynekologen kanske det inte är alls uppe på min agenda att bearbeta någonting alls. Bearbetning måste ju få komma i ett skede i en individs liv när denne är redo. Och jag betvivlar STARKT att den här gynmottagningen har möjligheter att bära individerna vidare i en traumaberarbetning. Det är ju rent ut sagt skitdåligt att öppna någon slags ”det här är nyttigt för dig i din bearbetning”-fönster, utan att ha en vårdkedja vidare.

En manlig gynekolog borde väl ändå ha reflekterat?

Ingår det någon reflektion kring det här med genus och kön i utbildningen för gynekologer? Går manliga gynekologer genom sin utbildning utan att ha reflekterat över hur deras kön kan påverka deras yrkesutförande? Kan man bara stövla rakt in i den yrkesrollen utan att ha en minska acceptans till att det finns utmaningar? Jag tänker på alla andra specialiteter där det är traditionella könsroller som ställer till det för kvinnor. Där de blir bemötta med ”lilla-gumman-attityd” genom hela yrkeslivet. Varför ska en man inom gynekologi kunna kräva en helt okomplicerad yrkesbana? Jag tänker att en manlig gynekolog delvis får acceptera att könet är ett handikapp? Det är ju ungefär så det är att vara kvinna i många andra branscher.

Vad vet en patient om läkaren egentligen?

En läkare kan ha ett namn eller ett utseende som tyder på en viss könstillhörlighet, men som utomstående kan man aldrig ta detta för givet. Det här blir så mycket mer komplicerat om vi blandar in könstillhörlighet och sexualitet. Är jag okej med en manlig läkare om han är homosexuell? Är jag okej med en läkare som möjligen kan på ett par parametrar utseendemässigt könas som man, men som identifierar sig som kvinna? Eller hur blir det med en läkare med kvinnligt namn men som identifierar sig som hen? En patient har naturligtvis ingen rätt att få all denna info om en vårdgivare. Och därför blir det också svårt med slutsatserna.

Kön betyder inte lämplighet

Alla vårdgivare vet att det ibland finns avgörande personkemi som kommer påverka utfallet av ett vårdbesök. Märker jag att ett patientmöte inte blir riktigt bra vill jag ju OTROLIGT gärna att personen ska säga till och hellre träffa en kollega, än att bita ihop och fortsätta träffa just mig. Jag tänker att det finns så många olika faktorer som påverkar utfallet av vårdmöten. Och alla anledningar som en patient uppleva till at vilja välja bort en vårdgivare MÅSTE få vara adekvata. För att vården handlar om patienten.

Får jag som vårdgivare välja bort patienter?

Det här vet jag faktiskt inte riktigt. Det har hänt EN gång att jag känt att jag bara inte tar ett till besök med en viss patient. Det behövde aldrig komma så långt att jag faktiskt behövde neka ett återbesök, för personen hörde aldrig av sig igen heller. Men jag tänker att den här styrningen som artikel-exemplet tar upp ändå är en slags styrning av patientbesök som jag inte vet hur jag ska tänka kring? Personligen har jag aldrig haft problem med manliga gynekologer, men OM jag brytt mig hade jag velat välja. Med relevant information kanske. ”Du kommer få vänta 2 månader på ett besök till en kvinna, men du kan få träffa en manlig gynekolog imorgon”. 

Hjälp mig tänka!

Vad är dina spontana tankar?

Graviditetsdagbok från vecka 8

Graviditetsdagbok från vecka 8

Jag har student på jobbet nu. Det går bra och jag har liksom ingen ”funktionsnedsättning” utan klarar både mina vanliga arbetsuppgifter och att ha hand om student-Ellen. Jag hade förberett mig på att bli tvungen att berätta för henne, ifall jag behöver börja bete mig konstigt eller avvikande på något sätt. Det skulle vara lite svårt att dölja typ graviditetskräkningar för henne. Men hittills går det bra. Men jag är ju så himla trött. Ibland blir jag liksom lite loj och har inte min vanliga energinivå. Tror hon märker det?

Nytt symtom: Hunger

Alltså, jag är alltid en matglad person. Men några dagar den här veckan har hungern varit tortyr. Jag har haft svårt att koncentrera mig på jobbet för att jag är så hungrig. Har behövt gå och äta lunch klockan 11 flera dagar, och då behövt köpa en macka på vägen hem från jobbet. Jag är en vanemänniska och jag äter liksom ungefärligt samma mängder på samma tider alltid, känns jättekonstigt att nu helt plötsligt inte ha någon botten. Hoppas det går över? Jag kommer inte kunna mätta den här hungern en hel graviditet. Då får jag sjukskriva mig för att hinna äta, liksom.

Stabilare i bäckenet

Plötsligt en dag kände jag att bäckenbältet inte behövdes längre. Jag har lite ont i bäckenet, och det hugger i symfysen om jag råkar ta ett snedsteg. Men bältet gjorde plötsligt ingen skillnad. När jag varit igång och tagit mig från jobbet, hämtat barn och sedan står och fixar middag, då gör det ont ner mot svanskotan liksom. Får jag bara vila går det över. Hoppas, hoppas det lugnar sig helt snart! Jag har gett upp att springa något mer på ett år eller så nu, men det hade varit kul att kunna promenera.

Tröttheten fortsätter

Jag klarar jobbet bättre än vad jag gjort i motsvarande vecka under de andra graviditeterna, men jag är aaaabsolut inte mig själv. Och hemma drar jag inte många strån till stacken, det ska alla veta. Och jag somnar mitt i något TV-program nästan varenda kväll. Jag brukar heller aldrig dra på att svara på mejl eller pricka av min ”att-göra-lista”. Men nu kan folk få vänta flera dagar på svar från mig. Jag orkar bara inte. Vi håller som bäst på att rådda det sista med boksläppet och Louise får dra ett ganska stort lass.

Jag är lite orolig

Är jag oroligare den här gången? Jag märker att jag verkligen inte tar den här graviditetens fortsättning för given. Jag har ju en hel del symtom, men går ändå och tänker på att fostret kanske slutat utvecklas där i magen. Jag har svårt ta för givet att det kommer komma ett barn i oktober. Tror att jag mer litat på kroppen under tidigare graviditeter? Den här gången så känns det verkligen så… osannolikt att allt ska gå vägen. Lite tur att tröttheten också gör mig lite apatisk. Det drar nog ner min orosnivå lite.

 

Graviditetsdagbok från vecka 7

Graviditetsdagbok från vecka 7

Den här veckan fortsätter på samma tema som innan; trötthet, svagt illamående och bäckensmärta. Lite yrsel har tillkommit Symtomen är riktigt lika uttalade som vid tidigare veckor dock, och jag kan glömma bort allt långa stunder. Sen kommer främst tröttheten som en käftsmäll, oftast vid middagsbordet. Jag har nog inte varit med och dukat av middagen en enda gång de senaste veckorna, utan går och lägger mig och avvaktar nattningen av barnen. Då orkar jag vara med och natta och sen ha kväll tillsammans med Joseph. Fast jag somnar i soffan ungefär varannan kväll, visserligen.

Är jag verkligen gravid?

Jag börjar ångra att vi bara gjorde ett sånt där simpelt ”streck på stickan”-test. VET jag att jag verkligen är gravid? Borde jag göra ett sånt där digitalt test också? När jag pratar så påminner Joseph om mina symtom, likheten med de tidigare graviditeterna och faktumet att jag fortfarande inte har någon mens. Det säger ju egentligen sig själv.

Börja längta till inskrivningen hos barnmorskan

Jag bokade inskrivning hos barnmorskan ganska sent, av en massa olika anledningar. Dels för att jag inte känner att jag behöver gå på ett sånt där tidigt hälsosamtal. Jag röker inte, dricker väldigt sällan  och kan utan minsta problem avstå alkohol nu. Hra koll på både vikt och kost osv. Men största faktumet var att jag inte orkade börja boka om en massa patienter, utan valde en tid längre fram där jag inte hade något bokat. Men det känns som att graviditeten inte börjar bli riktigt på riktigt förrän jag varit där?

Vi vill berätta för barnen!

Barnen har pratat om ett lillasyskon länge. De märker också alla mina konstiga beteenden och anmärker på mina växande bröst i bastun varje vecka. Vi vill vara lite mer säkra innan vi berättar för dem, men samtidigt längtar vi! De kommer bli så glada!

Tränar ingenting

Jag kan absolut inte springa eller ens gå snabbt för bäckenets skull. Och jag orkar inte ta mig för något fysiskt utmanande på kvällarna. Det innebär att jag förutom dagliga 30-minuterspromenader är i princip inaktiv. Det känns slött och ovanligt, men samtidigt är jag så trött så att jag inte ens bryr mig. Så här får det vara nu.