Är Pilates bra för bäckenbotten?

Är Pilates bra för bäckenbotten?

Det här är en fråga som egentligen inte går att svara på. Alla svar angående träning i relation till bäckenbotten handlar om individens förutsättningar och utförande. Det här inlägget är alltså inte ett svar på en fråga på individnivå. Däremot handlar den här texten om huruvida pilates som generell träningsform kan vara fördelaktig för bäckenbotten. För det är något som ofta antas och pratas om.

Jag gillar pilates

Jag gillar pilates, både som idé och som träningsform. Jag har lekt med tanken att faktiskt gå en instruktörskurs i pilates längre fram, men först har jag ju lite annat som behöver avverkas. Pilatesträning är en serie övningar som syftar till att ge styrka och rörlighet åt hela kroppen på ett förhållandevis lågintensivt sätt. Tekniken handlar om att genom kombinera rörelser med inandning genom näsan, och utandning genom munnen aktiveras djupare stabiliserande muskulatur lättare. Många pilatesintruktörer anser därför att pilatesträning kan motsvara regelrätt bäckenbottenträning. Dock är knipen inte separat instruerade. Meningen är att bäckenbotten ska anspännas automatiskt genom övningarna.

Funkar det?

Det här är av naturliga skäl en ganska nischad fråga, och därför finns det inte supermycket forskning att basera svaret på. Jag har hittat två studier. Den första är en studie från 2015. I denna studie inkluderades 48 friska, fysiskt inaktiv kvinnor som ej fött barn och dessa delades upp i två grupper. Ena gruppen fick träna enbart vanlig pilatesträning, och andra gruppen fick pilatesträning med tillägg av aktiv bäckenbottenträning. Deras bäckenbottenstyrka och muskeltjockleken i bäckenbotten mättes före och efter träningsperioden, som bestod av 24 träningstillfällen.Slutsatsen var att gruppen som tränade pilates OCH bäckenbottenträning fick bättre effekt både vad gäller styrkeökningen och muskeltjocklek än vad enbart pilatesgruppen fick. Författarna till artikeln sammanfattar att pilatesträning inte bör rekommenderas som enda träningsform för kvinnor med svag bäckenbotten.

På gravida då?

I en studie publicerad 2018 har 50 förstagångsgravida lottats till antingen en pilatesgrupp eller en kontrollsgrupp. Båda grupperna fick träna 2 gånger i veckan mellan graviditetsvecka 14-16 och 32-34. Pilatesträningen inkludera uppmaning till aktiva knip. Kontrollgruppen promenerade i 10 minuter och fick sedan göra styrkeövningar. Alla delatgarnas bäckenbottenstyrka mättes före och efter träningsperioden. 36 kvinnor slutförde studien. Båda dessa studier jag skriver om är alltså väldigt små, och generaliserbarheten från dessa resultat är begränsade. Slutsatsen från den här studien är dock liknande som den tidigare, att pilatesträningen (trots aktiv knipuppmaning!) inte gav några signifikanta resultat på bäckenbottenstyrka.

Vad vet vi?

En återkommande slutsats från nästan alla studier jag läst angående andra träningsformer i jämförelse med bäckenbottenträning är: Behöver du bli starkare i din bäckenbotten måste du träna den specifikt och separat. Det går inte att ”få med den på köpet” med annan träning. Det är tråkigt att knipa! Tyvärr kan det hända att du inte får de resultat du önskar om du förlitar dig på träning som allmän anses vara bra för bäckenbotten. Det räcker ofta inte.

Tankar om detta, någon?

Referenser:

Kan jag springa när jag är gravid?

Kan jag springa när jag är gravid?

Det här är en väldigt intressant fråga som går att se från olika aspekter. Bland annat:

  • Fostrets hälsa
  • Mammans hälsa
  • Mammans bäckenbotten
  • Smärta kring rygg och bäcken

Frågar du mig personligen?

Jag är gravid och jag kan inte springa. Jag fick ont i bäckenet redan tidigt och kände att löpning var en no go zone redan i första trimestern. Nu är raska, långa eller ens vanliga promenader uteslutna. Men för både min och fostrets hälsa är det naturligtvis bra att träna!

Utsikt från en preggomage i gym

Löpning och mammans och fostrets hälsa

Konditionsträning påverkar inte bebisen negativt, snarare tvärt om. Är kvinnan i god kardiovaskulär form kan detta påverka riskerna för viss graviditetskomplikationer till det bättre. Du kan träna på mellan 60-90 % av din maxpuls utan att det kommer påverka barnet negativt. De högre pulsspannen är lämpligare för de riktigt träningsvana. I en studie om självrapporterade löpningsvanor under graviditet har inte visat något samband mellan löpning och risk för tidig födsel eller låg födelsevikt för barnet. I en annan studie kunde man också se att konditionsträning 35-90 minuter 3-4 gånger i veckan var en träningsnivå som låg helt inom det säkra spannet. Det ökade inte risken för tidig förlossning eller låg födelsevikt. Konditionsträning under graviditet hör samman med minskade risker för graviditetsdiabetes och högt blodtryck.

Graviditet, löpning och bäckenbotten

Graviditetens påverkan på stödjefunktionen i och kring bäckenbotten kan förklaras av viktuppgång och hormonella faktorer. Det läggs ett allt högre tryck på bäckenbotten i och med att trycket inne i buken ökar med den växande magen. Det kan innebära en överbelastning på ligamentära strukturer, stödjevävnad och bäckenbottenmuskler. Bäckenbottens stödjande och lyftande funktion är sänkt redan från mitten av graviditeten. En reflektion kring detta är att jag utifrån detta faktiskt anser att det finns skäl för gravida kvinnor att ta det lite lugnt med väldigt bäckenbottenbelastande träning. Löpning, hårda stötar och lyft med väldigt mycket tryck mot bäckenbotten kanske inte är det skonsammaste under graviditet.

I en av studierna när man följt upp självrapporterad löpning under graviditet såg man ett samband mellan löpning under graviditet och behov av sugklocka eller tång. Detta är i sig faktorer som ganska drastiskt ökar risken för stora förlossningsskador. Man diskuterar att detta samband behöver utredas mer, men att det möjligen kan förklaras med ökad spänningsgrad i bäckenbotten hos löpande kvinnor.

Slutsatser

Jag är alldeles för bäckenbotten-medveten för att tycka att gemene kvinna bör börja löpträna under graviditet. Och de flesta med någolunda god kroppskännedom kommer nog också sluta någon gång under graviditeten.

Visst kan vissa elittränade kvinnor fortsätta träna på hög nivå under hela graviditeten. Då ska vi också göra klart en gång för alla att elitsatsningar är ganska långt ifrån friskvård. Det kommer allt mer forskning som tyder på att barnet i magen klarar ganska hård och intensiv träning utan att riskera att få syrebrist etc. Men bara för att det inte är farligt för barnet behöver det ju inte betyda att det samtidigt är helt riskfritt för mamman.

Om du aldrig:

  • läcker urin
  • aldrig från tyngdkänslor i underlivet
  • aldrig får smärtsamma sammandragningar
  • aldrig får ont i bäckenlederna

Kör då på som du brukar, så länge du mår bra av det!

 

Referenser:

 

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd

Svenskt sötbröd är en klassiker som alla ätit i någon form. De kanske mest kommersialiserade varianterna är förmodligen skogaholmslimpan och linongrova.
Som barn på Sveriges västkust åt vi ofta Öckerölimpa, vilket är i närheten av en skogaholmslimpa, men mycket godare. =)

image

När det ska bakas bröd snabbt hemma och ingen har några särskilda önskemål, blir det antingen ett enkelt vitt bröd eller så gör jag vår variant av sötbröd. Jag gör den med en blandning av maltextrakt och ljus sirap, men det funkar bra med brödsirap, eller i värsta fall mörk eller ljus sirap.

Svensk sötbröd (2 limpor)

50 g jäst (gärna för söta degar)
600 g vatten
200 g (4 dl) rågmjöl (fint eller grov)
800 g (13 dl) vetemjöl
200 g (ca 1½ dl) brödsirap eller 150 g ljus sirap + 50 g maltextrakt
25 g smör
3 tsk salt

Så här gör du:

Lös upp jästen i vattnet.
Tillsätt rågmjöl, vetemjöl, sirap, (maltextrakt), smör och salt.
Knåda degen smidig för hand (10 – 15 min) eller i maskin (5 – 10 min).
Låt degen jäsa under duk i 30-45 minuter.
Baka ut till två släta limpor och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Slå på ugnen på 225 °C.
Jäs i 30-45 minuter under duk. Spruta vatten på limporna med dimstråle från en blomspruta två gånger under jäsning, så att ytan är lätt fuktig.
Spruta vatten en sista gång innan du gräddar bröden i mitten av ugnen i 30 min. Sänk temperaturen till 200 °C efter halva tiden.
Ta ut bröden och låt dem vila med bakduk i ca 20 min innan du skär upp.

image

Vad är favoritbrödet hemma hos er?

 

Om sex och nyblivna föräldrar

Om sex och nyblivna föräldrar

Jag träffar ju många nyblivna mammor i mitt arbete. Det är ofta relevant att fråga dem om hur samlivet fungerar. Pratar vi bäckenbottenhälsa hör sex dit. De allra, allra flesta nyblivna mammor säger att det inte är på världskartan än. Och om det händer, så är det inte ett regelbundet och väloljat maskineri. Och då menar inte jag mammor jag träffar första veckorna efter förlossningen, utan jag menar månader.

Därför blev jag så förvånad!

Jag blev SÅ förvånad när jag läste att mellan 30-50 % av alla nyförlösta kvinnor uppger att samlivet är igång igen bara sex veckor efter förlossningen. Vilka ÄR dessa kvinnor? Men jag förstår, mina patienter är inte ett tvärsnitt av alla nyblivna mammor. Det finns ju anledningar till att de är mina patienter…

Vilka väntar?

Kvinnor som blivit förlösta med sugklocka väntar i regel längre med att återuppta sex. Kvinnor som blivit klippta eller fått en andra gradens bristning likaså. Kvinnor med sfinkterskador också. Dessa individer väntar i regel mellan 3-6 månader. Då antar jag att kvinnorna som återtar samlivet tidigare är ”de andra”, de som inte drabbats av någon direkt ohälsa efter förlossningen.

Andra faktorer som påverkar

Några andra faktorer som fördröjer återupptagande av samliv är amning (ger torra slemhinnor), lägre hälsa överlag, depressiva symptom och en del socioekonomiska faktorer. Det intressanta med dessa socioekonomiska faktorer är att det verkar som att de från högsta socioekonomiska grupperna väntar längre än de från den lägsta. Varför kan det vara så? Man verkar diskutera att högre socioekonomisk nivå hör ihop med utbildningsgrad. Att högutbildade kvinnor har större beslutspåverkan i relationen hemma. En förlängning på detta resonemang blir ju då – hade fler kvinnor INTE velat ha sex så pass tidigt? Men på grund av roller och kultur så ”ställer man upp”? Hur ska vi tänka kring detta?

Varför pratas det som lite om amningen?

Kvinnor som ammar har i större utsträckning samlagssmärta än kvinnor som inte ammar. Det här har ju att göra med hormoner och slemhinne-torrhet att göra. Men detta pratas ju inte om? Det hade varit en relevant sak att informera om i förväg, tänker jag.

Och så frågan om preventivmedel

En annan faktor i sammanhanget är att upp till hälften av alla kvinnor återtas samlivet efter 6 veckor, men väldigt få har preventivmedel just då. Det här är ju väldigt intressant. De flesta par som nyliven fått barn borde veta hur ett barn blir till. Även om eventuell amning kan vara ett skydd mot graviditet så är det inte ett garanterat skydd. Borde det här vara ett samtalsämne redan under graviditeten, på mödravårdens kontroller? Det är ju viktigt att folk inte ska känna sig pressade, visserligen.

Har du några spännande tankar om ämnet? Dela med dig!

 

Referenser:

Vecka 19 igen

Vecka 19 igen

Den här veckan har haft två, eller egentligen tre, lite större händerlser.

  • Rutinultraljudet

Vi gick dit och trodde att vi var där på dagen 19+0, alltså första dagen i den tjugonde veckan. Så var det enligt beräkningen för sista mensens första dag, det stämde också väldigt väl överens med när vi själva tror att the magic happened. Det stämde ju också ganska bra med uppfattningen som barnmorskan hade på det tidiga ultraljudet. Vi kom därifrån nydaterade till 17+5. Nu har det gått några dagar igen, och jag är åter i vecka 18+ så som barnmorskan räknar, och vecka 19 så som ”gemene hen” räknar. I och med att fostret var så litet kommer vi få gå tillbaks nästa vecka igen. Det lilla pyret låg därinne och såg så otroligt fin och söt ut. Hen hade allt vad de borde ha och alla funktioner såg normala ut. Jag VET att det finns OTROLIGT mycket värre utfall av ultraljudsundersökningar, men att bli flyttad tillbaks 9 dagar räckte för att förstöra mitt humör i flera dagar. Den här graviditeten känns redan som en EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEVIGHET, nio dagar plus en evighet var mer än mitt goda humör kunde tåla.

  • Läkarbesöket på MVC

Jag försöker att aldrig trasha andra vårdgivare, men det här kommer ta mig tusan inte vara en ärofylld beskrivning av ett vårdbesök. Jag kom till mödravårdens läkare för att prata om sjukskrivning och min bäckensmärta. Vi kan säga så här: Inte ens fysioterapeutstudenter i termin 3 gör så dåliga anamneser och undersökningar. Jag hade underkänt en student med BULLER OCH BÅNG om de hade gjort så dåligt ifrån sig. Jag jobbar ju som bekant en del med kvinnohälsa, och bäckensmärta under graviditet är ju kanske lite av min hemmaplan. Men ändå. En anamnes på cirka 1,5 minut, till att börja med. På så få frågor kan hon inte veta hurudana problem jag har. Speciellt INTE eftersom henne undersökning sedan var under all kritik. Det ena taffliga försöket prickade visserligen in en bäckenled (symfysen, den ska väl ta mig tusan vara svår att missa om man är läkare på MVC…) och det andra var något slags försök till att kolla om jag hade ont i ryggen. Vilket jag ju inte har. Sedan konstaterade hon att jag i alla fall var där för tidigt för att prata om sjukskrivning, i och med att jag hävdade att jag inte vill bli sjukskriven riktigt än heller, men kanske om ett gäng veckor. Alltså jag blir SÅ TRÖTT! Exakt hur svårt ska det vara? Jag antar att det inte är en yttepytteliten del av en mödravårdsläkares kliniska vardag, att träffa kvinnor med bäckensmärta? Hur får man ens vara så dålig?!

  • Återbesök på bäckenbottencentrum

Det här är ju egentligen inte tillhörande till den här graviditeten, men i veckan var jag också på återbesök på bäckenbottencentrum efter bäckenbottenrekonstruktionen jag genomgick i oktober förra året. För nytillkomna läsare: Jag fick en sfinkterskada med första barnet och musklerna i bäckenbotten blev inte rätt lagade även om jag opererades direkt efter förlossningen. Alla sa att allt såg så bra ut (ytterligare exempel på inkompetens inom kvinnosjukvården) i flera år. Jag födde andra barnet via snitt, och fem år efter första barnets födelse hittade man skadorna och gjorde om om-operation. Jag är fortfarande inte helt hundra återställd och det var alltså dags att göra en koll av hur operationsresultatet blev. Det var överlag att bra resultat! Det allra mesta har ju blivit bättre, som jag upplever det. Och det fick faktiskt också att få verifierat med ultraljud också. Det är fortfarande defekter kvar kring mina sfinktrar, och det känner jag ju. Men ändå, det är bättre än innan och det är jag väldigt glad för!

Vad annars är nytt?

Nu är bebisen igång och rumlar runt inne i magen! Det känns fortfarande inte utanpå, och det tycker jag är lite frustrerande. Mitt senaste minne av att vara gravid är ju såklart de där monstersparkarna på slutet, så jag tycker liksom att det här känns så himla mesigt. Menmen, det är bättre än inget och jag antar att det kommer ta sig med tiden… Och i ärlighetens namn, sparkar eller för all del hela rumpor upp i revbenen är inte sådär superskönt.

Illamåendet är tillbaks?

Några dagar i veckan har jag också känt att jag mått illa igen. Inte kräks-illa men liksom lite små-kymig. Någon dag har jag också varit väldigt yr och sett stjärnor i ytterkanten av synfältet när jag rest mig upp för snabbt. Jag ska till barnmorskan nästa vecka, det ska bli intressant att se vad trycket ligger på. Jag gissar att det är ganska lågt?

Dagens mage:

Nu kanske vecka 19-magen börjar ta sig?

Jag verkar helt oförmögen att ha en snygg selfie-min. Och jag inser också att tejpen liksom gör att det blir lite svårt att se magen på riktigt. Hela jag håller också på att bli större. Både armarna och benen är större än annars. Och brösten såklart. Jag trivs inte med den här kropps-resan riktigt. Men det är inte lönt att försöka påverka. Jag äter visserligen lite mer än vanligt, och tränar mindre än annars. Men jag antar att kroppen gör det den behöver, helt enkelt. Det har den gjort båda de andra gångerna, och jag har inte haft några problem att landa tillbaks i som min kropp brukar vara.

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Förlossningsskador och förlossningstrauman

Jag får ibland rollen som representant för ”gruppen förlossningsskadade” i olika sammanhang. Det finns ju ingen officiell sammanslutning av förlossningsskadade, och jag är definitivt inte en utvald representant av gruppen. Men jag är en offentlig person som talar mycket om förlossningsskador. Ibland får jag diskutera det här med vem som är förlossningsskadad. Den frågan är inte helt lätt.

Olika sorters skador

I vården har det länge ansetts vara ”bara” de som drabbats av grad 3- och grad 4-bristningar. Det vill säga de som drabbats av sfinkterskador. Något som framkommer allt tydligare är att det inte alltid behöver vara sämre att få en större skada. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att en sfinkterskada är en walk in the park. Men en välsydd grad 3-bristning kan i längden blir bättre än en dåligt sydd grad 2-bristning.  Om du nu inte hänger med i grader av bristningar hit och dit vill jag hänvisa till detta inlägg: Förlossningsskador grad 1-4. Men sen så finns ju också levatorskador. Eftersom dessa skador sällan märks vid själva förlossningen får de drabbade individerna ofta symtom före diagnos. De kommer känna sig förlossningsskadade före det faktiskt finns en diagnos på det. Sen tillkommer ju också framfall, inkontinens och en rad med andra symtom. Som också kan visa sig med tiden, med eller utan matchande förklaring i själva förlossningsjournalen.

Därför är ofta mitt svar

”Den som känner sig förlossningsskadad, är förlossningsskadad”

Själva traumat ska också räknas in

Det finns ett vetenskapligt fastställt samband mellan traumatiska förlossningar och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en generell befolkning verkar detta drabba mellan 1-30 % av de födande. Riskfaktorerna är förutom en traumatisk upplevelse av själva förlossningen också tidigare trauma, psykisk ohälsa och lågt socialt stöd. Jag har tidigare skrivit ett helt inlägg om just detta, så jag ska inte fördjupa mig så mycket i diagnoskriterier och sånt. Det är skillnad på psottraumatisk stress och postpartumdepression, bara så ni vet. En postpartumdepression är en depression som infinner sig postpartum. PTSD är en separat företeelse med egna diagnoskriterier.

Kvinnors upplevelse är inte alltid samma som vårdpersonalens

“Because the perception of birth trauma is in the “eye of the beholder,” one’s appraisal of the birth event is significant and cannot be undervalued, even if considered routine by hospital staff.” (The trauma of birth)

Kvinnors subjektiva upplevelse av förlossningen är starkt associerad med utvecklingen av PTSD efteråt. Kvinnans upplevelse kan också skilja sig väldigt från vårdpersonalens. Förlossningen kan vara väldigt normal i journal och enligt de professionella som var där, men den födande kan uppleva förloppet som traumatiskt. Framförallt verkar det vara akuta händelser under förlossningen som kan trigga traumaupplevelsen. Även hyperemesis gravidarum (allvarligt graviditetsillamående) kan höra ihop med en utveckling av PTSD efter förlossningen.Ett förlossningstrauma har definierats som en händelse under förlossningen som involverar hotande eller faktiskt skada eller död för mor eller barn. Kvinnan upplever intensiv rädsla och kontrollförlust och en känsla av att fråntas sin värdighet. Även om bara en liten del av alla kvinnor utvecklas ”riktig” PTSD i efterförloppet kommer flertalet att ha vissa symtom därav.

 “The most important items identified by 2192 women with a traumatic birth experience were lack and/or loss of control and interaction with caregivers (concerning communication/explanation, listening, emotional and practical support). Interaction around interventions seemed to be more important than the interventions themselves, which is crucial information for obstetric care providers to be aware of.” (Preventing traumatic childbirth…)

En del av den ohälsa som drabbas förlossningsskadade kvinnor inte hör ihop med förlossningsvården

  1. Jag tror att det råder en patriarkal kultur som är så in i ben och märg indoktrinerad i samhället och hos vårdpersonal, att kvinnor inte anses ha den fulla rätten till sina egna kroppar och vara insatta nog att vara med i beslutsfattandet kring förlossningen. Och jag tror att det är samma patriarkala kultur som gör att kvinnor klappas på huvudet och ”lugnas” med orden ”Det GÖÖÖR ONT att föda barn”. Och detta är naturligtvis något djupt kränkande för den kvinna som drabbats av en förlossningsskada. Dels om hon kände sig bli överkörd inne på förlossningsrummet, och dels när hennes besvär förminskas efteråt.
  2. Jag tror att en del av den traumatiska upplevelsen efter förlossningen hör ihop med att få för dålig information efteråt. Och i samma andetag som den icke-fullödiga informationen lämnas ut erhåller kvinnan också det förminskande rådet ”och gå sen inte hem och googla, där står bara skräckhistorierna”. 
  3. Och kanske mest av allt: en traumatisk förlossning är ett regelrätt och reellt trauma. Det behöver bearbetas. Det räcker kanske inte mer lyckan över att ha fött ett friskt barn, kvinnan kan vara livrädd och må dåligt ändå. Och jag tror att för att vi ska minska OHÄLSAN efter förlossningsskador, måste eftervården bli bättre.

Hur tänker du?

 

Referenser

 

 

 

Morsdagstips!

Morsdagstips!

Den här boken är den bästa Mors dags-presenten en gravid eller nyförlöst kvinna kan få!

*Tipstipstips*

Nu är det möjligt att jag är en yttepytteaning partiskt. Men ändå vi får sååå mycket fin feedback för den här boken!

Köp här!

Behandling för levatorskada?

Behandling för levatorskada?

Finns det någon bra behandling för levatorskador?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Ett enkelt nej därför att det hittills inte går att laga trasiga levatorer. Eller ja. Det finns en studie där man faktiskt har kunnat laga levatorskada med hjälp av ultraljudsguidning hos en 33-årig kvinna. Man lyckades återställa muskelanatomin och den kvarstod också efter tre månader. Samma forskargrupp har gjort en rad försök tidigare, där resultatet inte lyckats.

Kommentarerna från andra ”stora levator-forskare” är att detta är viktiga och intressanta framsteg. Det kvarstår dock frågor om lagningen är tillräckligt bra för att ändå ge effekt på förekomsten av framfall på sikt. Man framhåller därför att man behöver utvärdera mera innan detta bör användas mer regelmässigt. Denna studie och kommentar publicerades 2013, och sedan dess har det inte kommit något nytt, vad jag vet.

Så nej: Det finns ännu ingen kirurgisk bra åtgärd för levatorskador.

Finns det någon annan behandling?

För många patienter med besvär är svaret ”nej, inte bra nog”. Det här säger jag för att också bekräfta den ångest oro som många levatorskadade upplever. Jag vill inte vara en klämkäck fysioterapeut som säger att träning är en allsmäktig och fantastisk behandling. Samtidigt vill jag poängtera att många av de kvinnor jag träffar som lever med levatorskador återgår till bra liv. Man har en akilleshäl att fortsätta förhålla sig till. En bäckenbotten som kan bli överbelastad, en nedsatt styrka och förmåga i relation som hade kunnat vara om muskeln vore hel. Kanske stöter dessa kvinnor på ett ”tak” vad gäller fysisk aktivitet och belastning. Men många kan också leva ganska nöjda strax under det taket.

Vad gör jag som fysioterapeut?

Målet är ofta att i slutänden optimera alla tillgängliga musklers styrka, både i och runt omkring bäckenbotten. Till en början kan det finnas så mycket smärta och överkompenserande överspänningar och stramhet i de hela musklerna att vi får börja med att jobba för att normalisera detta. Sedan kan vi börja med att försöka höja hela bäckenbottens styrka, så maximalt som det går. Sedan blir ofta målsättningen att komma tillbaks till en stark kropp generellt, och en fysisk aktivitetsnivå som är tillräckligt bra för att ge god livskvalitet. Man får nämligen inte bli så rädd om sin bäckenbotten att man negligerar resten av kroppens behov.

Berätta!

Du som lever med en levatorskada. Vad fungerar väl för dig? Och vad har inte varit så bra?

Referenser:

Alla inläggen i serien:

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Dagens berättelse kommer från Maria, som födde sitt första barn för något år sedan. Hon födde och har följts upp i Stockholm. 

Förlossningen

Överlag tyckte jag att min förlossning var helt okej. Det var en lång och utdragen latensfas men när den aktiva fasen väl satte igång rullade det på. Jag var trött och hade inga direkta krystvärkar på slutet. Det i kombination med att barnets hjärtljud gick ner gjorde att förlossningen slutade med sugklocka. Som ett resultat av sugklockan fick jag en förlossningsskada grad 3 med en partiell sfinkterruptur och jag syddes på operation ett par timmar efter förlossningen.

Den tidiga återhämtningen

Den fysiska återhämtningen gick ändå stadigt framåt. Jag var uppe på stappliga ben ett par timmar efter operationen och gick på starka smärtstillande tabletter i ungefär 2-3 veckor. Under den tiden kunde jag dock successivt kunde trappa ner dosen. Trots att jag kände framsteg i kroppen var jag väldigt trött. Jag upplevde en stor tyngdkänsla i underlivet under lång tid efter förlossningen. Att stå och gå var väldigt uttröttande. Jag hade en hel del vakennätter när jag låg och grät över att kliande stygn inte är den bästa kombinationen tillsammans med avslag. Jag försökte dock vara så aktiv som kroppen tillät och började sakta ta allt längre utflykter. Först var det bara ett par meter utanför tomten, sedan satte jag upp mål om att utöka promenaden med en gata i taget för att kunna se framsteg.

En riktig barnvagnsprmenad!

Tillslut lyckades jag även ta mig iväg runt kvarteret och fem veckor efter förlossningen gick jag fyra km i kuperad terräng.Det var en riktig milstolpe att äntligen kunna gå en längre barnvagnspromenad.  Vägen för återhämtningen har verkligen inte varit spikrak utan inneburit många tårar. Mycket osäkerhet över vad kroppen kommer att kunna klara av framöver, ångest och förlorad självkänsla. Jag har också haft en del problem med bäckenbotten. Till en början framförallt med att tömma tarmen samt smärta i bäckenbotten och i det klipp som också gjordes under förlossningen. Innan graviditeten och förlossningen var jag en väldigt aktiv person och jag var rädd för att min skada skulle sätta stora begränsningar i min livskvalitet under resten av livet.

Förutom sfinkerskadan – en levatorskada

Jag fick fylla i ett uppföljningsformulär kopplat till min grad-treskada. Eftersom jag hade en del problem fick jag komma på undersökning ca nio månader efter förlossningen. Där det även gjordes en grundlig undersökning med ultraljud. När jag skulle på undersökningen upplevde jag att mina problem började bli allt bättre och att de inte heller var så stora som många andras. Jag hade precis börjat acceptera min nya kropp och min skada. Att få veta att även levatorn var skadad blev en stor chock för mig och jag blev jätteledsen! Det kändes som att jag fick börja om igen. Det hopp och den självkänsla jag precis hade börjat få tillbaka liksom raserades. Levatorn hos mig är enbart skadad på ena sidan ska kanske tilläggas, men det gör att musklerna på andra sidan måste kompensera vilket ger mig smärta av och till.

Efter nya beskedet

Första tiden var jag väldigt ledsen och orkade inte ta tag i min diagnos. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle kunna träna, hoppa eller springa. Men med tiden repade sig kroppen allt mer. Barnet sov bättre och till slut vågade jag även börja träna vilket också skyndade på återhämtningen. Jag var också på ytterligare återbesök hos läkaren där jag vänligt men bestämt blev tillsagd att jag skulle testa att träna så länge jag inte hade problem. Efter att jag slutade amma har återhämtningen gått allt snabbare.

Det är en lång och jobbig återhämtning

Min resa har varit lång och bitvis fruktansvärt jobbig och betungande men övervägande positiv och det har absolut gått framåt. Jag skulle säga att min största skada har varit psykisk: oro, ångest och en självkänsla körd i botten. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Att känna att du inte fixar basala funktioner som att gå på toaletten, ha sex eller kunna röra på dig. Eftersom jag fick ångest och låg självkänsla av min skada dröjde det också flera månader innan sex blev aktuellt efter förlossningen.

Fysiska återhämtningen lättare

Fysiskt har återhämtningen gått lättare. Jag har haft problem med överansträngd bäckenbotten. Troligtvis mycket för att jag stressade precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Det har också gjort att jag inte direkt upplevt någon vidhetskänsla. Snarare tvärt om, jag har varit spänd och trång. Jag har dock varit hos en fysioterapeut och fått tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran när du tvivlar som mest på dig och din kropp och som dessutom gör det på ett oerhört varmt och empatiskt sätt.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten och ibland även smärta i klippet. På det stora hela tycker jag dock att kroppen har återhämtat sig väldigt bra. Jag har aldrig sprungit speciellt långt eller ofta eller heller inte lyft jättetungt på gymmet. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips!

  • Sök hjälp! Har du problem så se till att få en diagnos och (kräv) hjälp för att lindra besvären. Har du en fantastisk fysioterapeut i närheten av där du bor så ta kontakt med henom. För att få hjälp vid besvär eller för att komma igång med träningen.
  • Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen. Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.
  • Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att vara ledsen och sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.
  • Även om dina problem av dig upplevs som mindre än de du hör eller läser om att andra har så kan de fortfarande ha stor påverkan på din livskvalitet, sök vård och hjälp!
  • Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare:

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett drägligt liv!

Tusen tack Maria för din berättelse!

Alla inläggen i serien:

Ukrainsk matvecka

Ukrainsk matvecka

Vi har inte haft något landstema på ett tag. När alla helger varit fyllda med kalas så har vi inte haft så mycket tid till att laga ny och spännande mat. Nu har vi det lite lugnare en period och är sugna på ett nytt matland. Det är bra när barnen väljer matvecka. Det finns liksom länder vi drar oss för att välja. Mest bara på grund av fördomar. Ukraina låter inte så himla najs matmässigt. Men! Nu ska vi vidga våra vyer! Vi väljer bort leverkaka och andra väl läskiga rätter.

Till fördel för dessa utvalda recept:

  1. Någon slags dumplings med en blandad sallad.
  2. Borsch med bröd och smör.
  3. Snabbbversionen av kåldolmar
  4. Potatiskakor med svamp, lingonsylt för barnen.
  5. Tunnbrödrullar (vi använder nog libabröd)
  6. Lättpanerad torsk i tomatsås . Vi serverar med färskpotatis och sallad.
  7. Pastaratäng med en bönsallad

Med lite anpassningar kommer det här nog bli en bra och barnvänlig vecka!

Har du någon relation till ukrainsk mat?

Berätta!