Gästinlägg om kvinnohälsa, jämställd vård och feminism

Om kvinnohälsa, jämställd vård och feminism

Min kollega och vän fysio.emma gick igång och tänkte vidare kring mitt inlägg om Feminism och kvinnosjukvård. Hon skrev en text som jag tänker att ni läsare säkert också gärna tar del av. En bakgrund till Emmas tankar är att vi ”Fysioterapeuter inom kvinnors hälsa” ibland känner oss anklagade för att vi ”stuntar i män”. Läs Emmas tankar om detta!

Kvinnohälsa, jämställd vård och feminism

Vi talar om kvinnohälsa och syftar då oftast på obstetrik och gynekologi. Kvinnohälsa handlar inte enbart om tillstånd som rör graviditet eller födande. Sjukdomar eller skador som drabbar kvinnor i högre omfattning än män kan också gå in under begreppet. Men hör vi någonsin begrepp som manshälsa? Manssjukdomar? De finns ju, högt blodtryck och alkoholism som exempel.

Redan här ser vi det: att mannen är normen och att kvinnan är undantaget.

Kvinnor löper större risk för kronisk smärta än män. Kvinnor söker mer vård, men män får dyrare behandlingar. Ny teknik och dyr medicinsk behandling når gruppen medelålders män först. Efter första barnets födelse är sjukskrivningsgraden dubbelt så hög hos kvinnor i 15 år framåt. 15 år!

Kvinnor tenderar att leva längre än män, men är sjukare genom livet.

Kvinnor säker mer vård men upplever oftare kränkningar och dåligt bemötande i vården. Kvinnor ses som mer hjälpsökande och kvinnors smärta har i högre utsträckning negligerats och historiskt oftare ansetts som psykiskt betingad.

Jag ser exempel på det här dagligen. Allt från avsaknaden av kompetens och specialistenheter runtom Sverige till enskilda vårdmöten och bemötande och ton i dessa. Jag önskar att det inte var så men många av mina patienter, som är kvinnor, har inte fått adekvat hjälp innan jag träffar dem. Trots att de sökt vård.

Hur är det möjligt att vården fortfarande är som mest anpassad utifrån det kön som nyttjar den minst?

Var kommer feminismen in?

Feminismen handlar om kampen för kvinnors lika villkor. Att ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män. Utgångspunkten att mannen är överordnad kvinnan visar sig i en rad olika samhällsstrukturer.

Och så även i vården.

Det är inget nytt att mannen är normen i en stor del av forskningen. Att vårdbemötandet skiljer sig åt beroende av kön. Att diagnostisering och val av behandling inte har varit och än idag inte är likvärdig mellan könen.

Vården är inte jämställd.

Jag arbetar för jämställd vård. Jag arbetar med och för kvinnor för att min strävan är att ge mest till de som fått minst. Får minst.

Då undrar du nu genast om jag i mitt arbete inte strävar efter mannens lika villkor?

Det stämmer.

Betyder det att jag önskar männen sämre vård? Nej. Givetvis inte.

Jag önskar bara kvinnor samma vård. Bättre förutsättningar för hälsa.

Jämställd vård handlar inte om att all vård ska se likadan ut.

Jämställd vård behöver anpassas efter sjukdomstillstånd, skador och ja, även behov utifrån kön. I det här fallet landar vi i skillnaden kring reproduktionsorganen. Kvinnor och icke-binära med livmoder bär och föder barn. Mäktigt, inte sant? Men det kräver också vissa specifika insatser. För än så länge är graviditet och födande på inget sätt riskfritt. Inte ens här, i Sverige 2018. Och ännu mindre om vi ser till världen i stort.

Som en del i svaret på frågan varför jag arbetar med kvinnohälsa:

För att jag delvis valt mitt arbete och min inriktning ur ett feministiskt perspektiv och då kommer kampen för kvinnohälsa vara central. Där är alla icke-män välkomna!

Men männen då?

Med allt ovan sagt är det mer än välkommet med fler perspektiv än enbart mitt som genererar en jämställd och jämlik vård. Tro mig, det behövs!

Jag hoppas verkligen att mäns psykiska ohälsa lyfts mer.

Att vi på djupet kan påverka pojkar och män att gå från den stereotypiska könsrollen som stark och självständig och att de därmed kan ta en mer självklar plats i delar av vården och i slutändan må bättre.

Jag hoppas att socioekonomiskt utsatta grupper får bättre vård.

Att det inte ska spela någon roll vad för namn du har.

Och så vidare…

Men för nu:

Jag hoppas att fler förstår varför påståenden eller tyckanden om att vi (som valt just detta, som arbetar för kvinnor och icke-män) skulle bidra till ojämställd vård för att vi ser till det ena könet helt enkelt är påståenden eller tyckande som inte håller.

Varken historiskt eller nu.

Vad tycker du?

Referenser:

(O)jämställdhet i hälsa och vård, SKL 2014

Jämställd vård? Könsperspektiv på hälso- och sjukvården

Nationalencyklopedin, jämställdhet.http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/jämställdhet (hämtad 2018-02-05)

Nationalencyklopedin, feminism. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/feminism(hämtad 2018-02-05)

Smärta i ljumskarna efter förlossning

Smärta i ljumskarna efter förlossning

Ljumsksmärta hos kvinnor efter förlossning kan vara lite klurigt att undersöka och behandla. Det finns en rad olika anledningar som kan ge ungefär samma slags smärta. Smärta i ryggen, bäckenet eller kring ljumskarna kan finnas både under graviditet och efter en förlossning. En del av besvären hör helt ihop med graviditeten, en del ihop med själva förlossningen och en del besvär uppkommer till en följd av den fysiska ansträngningen. Det här inlägget handlar om en av de mer ovanliga besvären som kan orsaka ljumsksmärta efter förlossning.

Vi börjar med anatomin

Höftleden är en så kallad kul-led. Lårbenet slutar med en ledkula och bäckenet tillhandahåller en skål. Tillsammans med starka ledband, en ledkapsel och ledbrosk skapar dessa en av kroppens absolut mest hållfasta leder. I ledbråsket inne i bäckenets ledskål finns en struktur som kallas labrum. Labrum är en mjuk och tålig vävnad som kan liknas vid ryggradens diskar eller knäts menisker. Labrum har en del viktiga biomekaniska funktioner. Den förser leden med vätska, den skyddar bråsket, bidrar till höftstabiliteten och har en viss stötdämpande funktion. När labrum skadas påverkas alla eller delar av dess funktion. Labrumskador är vanligast förekommande i idrottsvärlden, och uppstår ofta vid ett trauma. Det finns inte mycket forskning, men några enstaka små studier som menar på att labrumskador också kan uppstå vid förlossning.

Höfternas under graviditet

En av studierna i referenslistan här nedan är en fallstudie på 10 kvinnor som efter förlossning har fått labrumskador. Jag träffar regelbundet kvinnor med bäckensmärta efter förlossning och jag tänker att detta begrepp nog går att analysera från lite olika håll. När vi pratar om bäckensmärta under och efter förlossning tar vi ofta avstamp i ligamentuppmjukningen som sker, tillsammans med en ökning av svanken. En uppmjukning och en ”typisk graviditetshållning” skapar ett förändrat tryck och belastning över höftlederna, vilket innebär att det också kanske är rimligt att tänka att en mycket uppmjukad graviditetskropp möjligen är mer utsatt för risken att skada något i höften när det kommer till en förlossning.

Positioneringen vid födandet kan spela roll

I studierna jag hänvisar till i referenslistan menar man att positionen vid förlossningen kan spela roll. Utåtförande och rotation i höften är något av en huvudkomponent vid de flesta förlossningsställningar, detta naturligtvis för at öppna upp för barnets passage och barnmorskans översyn. Det verkar också som att yttre tryck och stora krafter vid utdrivningsskedet kan höra ihop med labrumskador. Från idrottsvärlden vet vi att labrumskador hör samman med upprepat slitage och/eller stort kraft vid enstaka rörelser som inkluderar vridning, böjning och ytterlägen i höften generellt.

Hur vet du om det är detta du lider av?

Eftersom en labrumskada inte sitter i skelettet, utan i mjukdelarna, syns de kanske inte på vanlig röntgen. Det kan krävas en magnetkameraundersökning för att kunna se dessa skador. Utvecklar sig besvären så att de blir en så kallad FAI (=femoroacetabulär impingement), alltså höftledsimpingement kan detta synas på en vanlig röngten genom pålagringar av ben i. Det kluriga med labrumskador är att alla symtom också kan uppstå vid höftartros eller ”vanlig bäckensmärta”. Den största skillnaden kan vara en skarp smärta som faktiskt kändes under, eller i nära anslutning till en förlossning. En labrumskada känns i ljumsken och i höften och strålar ibland ut i insida lår. När en sådan smärta inte automatiskt ger med sig några veckor efter en idrottsaktivitet eller förlossning är det värt att kolla upp. Det svåra här är att förlossningsläkare inte är vare sig ortopeder eller idrottsmedicinare. Det kan alltså finnas en risk att sådana här skador missas om du inte råkar hamna hos rätt person med rätt kompetens.

Symtom på labrumskada

Om du har besvär av detta kan smärtan kännas  ganska djup och lite diffus att peka ut var den kommer ifrån. Du kan ha en samtidigt svaghet i musklerna som för benet framåt/lyfter benet när du ligger. Smärtan kan vara molande eller komma plötsligt som mer intensiva hugg. Besvären kan triggas av belastning, vridningar, gång i trappor men också av långvarigt sittande, stående eller gående. Vila och smärtlindring kan fungera kortsiktigt.

  • Smärta när benen korsas
  • Smärta i ytterlägen för höften bakåt, framåt, åt sidorna och/eller i vridningar
  • Upphakningar eller snäppande ljud i höften
  • Smärta i en kombinerad rörelse när knät försöker nå motsatt sida bröstkorgen
  • Smärta i en kombinerad rörelse när knät faller ut mot sidan från utgångsläget med böjda ben.
  • Smärta i ryggliggande rakt benlyft mot motstånd

Vid undersökning

Den som undersöker dig kan hitta ömheter på flera olika ställen kring ljumskarna, men det kan vara så att du inte riktigt känner att hen sätter fingret precis där det är som värst när de känner runt med sina fingrar.  Det finns speciella tester för labrumskador och FAI, dessa ska kunna reproducera den smärtan som du söker för. Du som är nyfiken kan youtuba det (Patrick FABER test är ett av dem).

Labrum, höftleder och bäckenbotten

Rent anatomiskt sett finns det en länk direkt mellan ledhålan i höften mot bäckenbotten, muskeln obturator internus. Det kan vara så att smärta/trubbel kring höftleden och dess mekanisma stabilitet gör att höftens stabiliserande muskler får jobba hårdare. I och med att obturator internus är en höftmuskel som också ligger extremt tätt ihop med bäckenbotten kan det tänkas att dessa besvär sekundärt kan leda till ett överspänningstillstånd i bäckenbotten.

Behandling av labrumskador

Det är väldigt snålt med blodflöde till ledytor och stötdämpande vävnad i våra kroppar generellt. Detta innebär att kroppsegen läkning av skadan inte alltid är möjlig. Det finns dock studier på att labrumskadade patienter blir bra med enbart rehab. Men det verkar som att de allra flesta stora skador kräver titthålskirugisk åtgärd. Labrumskador kan sys ihop på liknande sätt som vid en del meniskskador eller vid motsvarande skada i axelleden.

Jag känner igen mig i det här, hur går jag vidare?

I det här fallet skulle jag rekommendera en idrottmedicinsk sjukgymnast/fysioterapeut som kan göra en undersökning. Undersökningen bör med fördel inkludera en koll av både ryggen, bäckenet och höfterna. Du och terapeuten kan sedan diskutera om det är läge att träffa en läkare för att gå vidare med eventuell annan undersökning. Behandlingen hos sjukgymnast/fysioterapeut kommer troligen inkludera stretchövningar, bålstabilitetsträning och muskelstärkande övningar för rygg och höftnära muskler. Om du känner igen dig i beskrivningen att besvären också kan höra ihop med en överspänning i bäckenbotten kan du också behöva träffa en fysioterapeut som gör vaginala muskelfunktionsbedömning/behandling.

Finns det något som kan göras i förebyggande syfte?

Det verkar som att detta, liksom många idrottsskador handlar om att  vara i god form inför en stor fysisk ansträning. Vilket direkt hamnar i ”lättare sagt än gjort-kategorin av påståenden” när vi nu pratar gravida som vill optimera sina förutsättningar inför förlossning. Att försöka hålla sig rörlig och någolunda stark under graviditeten är en bra förebyggande åtgärd. Jag brukar också förklara för alla mina gravida patienter att jättelånga stunder i samma förlossningsställning sällan är någon toppenidé. Kroppen är så pass uppmjukad av graviditetshormonerna, och eventuella varningssmärtor från leder och mjukdelar lätt kamofleras under förlossningssmärtan som sådan. Den födande kvinnan kan be den som är med henne under förlossningen att påminna om att byta ställning förhållandevis ofta.

Smärta i ljumskarna efter förlossning

Min slutsats är att jag har ytterligare en sak att hålla ögonen och öronen öppna för när jag träffar patienter med besvär i bäcken/höft/ljumskregionen efter graviditet och förlossning. Om vi inte känner att rehab räcker till kan det också grundat på detta finnas en anledning att stå på sig och be om en mer ortopedisk/idrottsmedicinsk utredning av läkare.

Tankar och reaktioner på det här, någon?

 

Referenser:

Acetabular labral tears following pregnancy.

Danskt rågbröd

Danskt rågbröd

I den danska matveckan vi hade 2016 hade vi  smørrebrød som en av måltiderna. För den behövde vi ju ett riktigt danskt rågbröd. När vi då letade efter recept förstod vi att många innehöll solrosfrön, och varken jag eller Mia har haft några bra upplevelser med solrosfrön i bröd.  Därför experimenterade jag fram denna variant som blev hemskt god. Det tar två dagar innan det är klart men det är helt klart värt det!

Danskt rågbröd

Ingredienser (2 limpor):

Dag 1 – 

  • 100 g rågkross
  • 100 g grovt rågmjöl
  • 125 g pumpafrön
  • 30 g psylliumfrön eller linfrön
  • 3 tsk salt
  • 3,5 dl kokhett vatten

Dag 2 –

  • 50 g jäst
  • 3 dl vatten
  • 7 dl (420 g) grovt rågmjöl
  • 2 dl (120 g) vetemjöl
  • 1 ½ dl mörk sirap
  • skållen från dag 1
  • ev 1-2 dl vetemjöl till
  • smör att smörja formarna

Så här gör du:

Dag 1 – 

  1. Blanda alla torra ingredienser för skållningen (alltså allt under dag 1) i en bunke. Koka upp vatten.
  2. Skålla ingredienserna genom att hälla på det kokheta vattnet på och rör om. Lägg på lock eller plast och låt stå i rumstemp över natten eller i upp till ett dygn.Dag 2 – 
  3. Lös upp jäst med vatten i en bunke.
  4. Måtta över mjölsorter, sirap och skållen från dag 1
  5. Blanda till en jämn och smidig deg. Känns degen för lös ha i lite mer vetemjöl. Degen ska inte gå att hälla, men ska inte heller vara fast sammanhållen.
  6. Smörj två 1,5-2 liters brödformar. (jag smörade inte och det var lite klurigt att få loss limporna)
  7. Skeda över deg till formarna.
  8. Låt jäsa i 45 -60 minuter. Slå på ugnen på 200 °C när 15 minuter återstår.
  9. Grädda i mitten av ugnen i ca 45 minter eller tills innertemperaturen nått 98 °C.
  10. Stjälp ut limporna på ett galler för att svalna och svep in dem med en bakduk.
  11. Efter någon timme kan de skivas upp eller sättas i påse.

 

image

Gillar du rågbröd? Vilken är din favorit?

Vi testar gärna ditt favoritrecept!

Epi-no och Ani-ball, funkar de?

Epi-no och Ani-ball, funkar de?

För att tillåta passage av fostrets huvud måste bäckenbottens muskler genomgå en dramatisk deformation. Sett i ljuset av detta är det kanske fantastiskt att så få stora bristningar sker. Användandet av uppblåsbara töjningshjälpmedel skulle teoretiskt kunna sträcka ut bäckenbotten och vaginas väggar. Genom upprepad användning är tanken att detta skulle minska risken för att brista under förlossning. Jag fick en fråga och jag har försökt svara. Epi-no och Ani-ball, funkar de?

Jag fick en fråga:

”Jag undrar om du har hört talas om epi-no (en sorts ballong som används för att tänja ut snippan innan förlossning och för knipövningar), och vad du i så fall tycker? Jag har hört både negativt och positivt.”

Forskningen säger

Kan en uppblåsbar vaginal ballong som används under senare delen av en graviditet minska risken för bristningar vid förlossning? Det verkar inte så. Det finns någon enstaka studie som visat att användandet av detta hjälpmedel innan förlossning kunde öka chansen för en intakt mellangård. Denna studie visade också att hjälpmedlet inte skapade någon egen skada på bäckenbotten. En systematisk översikt får 2015 som samlade alla studier som gjorts visade att resultatet av att använda en epi-no inte är signifikant. Det verkar inte hjälpa för att undvika bristningar eller klipp.

Vad jag hittar finns det två olika varianter på marknaden, Ani-ball och Epi-no.

Principen för dessa båda produkter är att de ska skapa en kontrollerad uttänjning av bäckenbotten och stödjevävnad successivt under graviditetens sista veckor för att förbereda för den snabba uttäjningen av förlossningskanalen som sker vid en vaginal förlossning. Här finns ett klipp som visar hur produkten ser ut. Från tillverkarhåll är rekommendationen att  använda produktionen 15-20 miniter dagligen, från och med någon gång i vecka 35-37.

När jag började leta runt om information om detta fann jag lite olika saker:

  1. Reklam
  2. Ett fåtal studier
  3. Kvinnor med goda erfarenheter av produkterna som tipsar andra kvinnor

Kritiken jag hittar kommer från vetenskapligt håll. En översiktsartikel om Epi-No, publicerad 2015 summerar ”Epi-No birth trainer is a device that did not reduce episiotomy rates and had no influence on reducing perineal tears.”.

Tanken med att förebygga skador

Skador i mellangården är den vanligaste komplikationen under vaginala förlossningar, och större skador kan leda till smärta och funktionsnedsättning på lång sikt. Klipp kan användas  för att skydda kvinnan mot förlossningsbristningar. Tanken är att genom att styra skadan i en viss riktning så kan kvinnan besparas analsfinkterrupturer. Barnmorskan kan också minska risken för stora bristningar genom annan behandling – varma handdukar, massage av mellangården, speciella handgrepp och råd om förlossningspositioner. Epi-No utvecklades under början av 2000-talet i Tyskland och syftar till att i förväg hjälpa till att stretcha ut bäckenbottenmusklerna, för att minska risken för skador vid förlossningen. Namnet kommer från ”Episiotomi” som är det medicinska namnet för klipp, och namnet ”Epi-No” syftar till att man genom bruk av produkten skulle kunna förebygga klipp och skador.

Aktuell forskning

Ingen övertygande forskning kan uppvisa något signifikant resultat vare sig till Epi-No’s fördel eller nackdel. De verkar inte göra så stor nytta. Men man har heller inte hittat några direkta nackdelar med användandet heller. Detta har dock inte varit den primära frågeställningen i någon av de studier jag läst.  Jag hittar ingen långtidsuppföljning av effekterna vad gäller töjning på bäckenbotten, bäckenbottenfunktion, inkontinens eller framfall.

Förenat med obehag

Eftersom användandet av Epi-No innebär en ganska distinkt töjning av bäckenbottenmusklerna är detta förenat med ett visst mått av obehag och smärta. Det verkar dock generellt i studierna som att de flesta kvinnorna tål med att självbehandla sig enligt denna metod. Det verkar inte heller finnas någon kortsiktig ökning av riskerna, vad gäller graviditeten och barnets hälsa.

Ingen kritik?

När jag googlar runt i forum hittar jag nästan inga kvinnor som testat som är negativa till produkten. Vad betyder detta? Kanske att det är en toppenprodukt? Eller att en kvinna som köpt en produkt dyrt, men inte tyckt om den kanske inte är så benägen att skriva negativt om den, för att inte framstå som dum? Jag vet inte. Det här med kvinnors egna berättelser om sådana här produkter är svåra att tolka.  Är det gjort så är det ju gjort. En förstfödeska som använde en dylik produkt med stor framgång. Hur vet vi hur det skulle gått annars? En omföderska som använder en vaginalvidgande produkt  – vet vi att skillnad i förlossningsskedet handlar om produkten som sådan, eller bara om att hon är omföderska? Dessutom tillkommer ju våra stora individuella skillnader. Hur vet jag att min kropp kommer reagera som din, och att min förlossning kommer likna den du haft? Jag tänker att vi behöver STORA statistiska underlag för att dra några säkra slutsatser om dessa produkter.

Epi-no och Ani-ball, funkar de?

Något som ändå gör mig tveksam till dessa produkter är den teoretiska förklaringsmodellen.

  • Kommer bäckenbotten och stödjevävnaden verkligen töjas ut av det?

Vi vet att sådan kortvarig stretching som den de flesta av oss sysslar med i samband med träning egentligen inte ger någon muskelförlängande effekt. Men 15-20 minuter har potential att faktiskt förändra muskler och stödjevävnadernas struktur så pass att de blir förlängda.

  • Men vill vi verkligen att bäckenbotten och stödjevävnaderna ska töjas ut?

Jag kan personligen känna mig lite tveksam till att regelbundet stretcha ut bäckenbotten till en storlek motsvarande en bebis huvud. Vi vet att risken för framfall ofta ökar ju fler förlossningar en kvinna genomgår. Och även om en kvinna föder många barn, så har hon förmodligen minst nio månader mellan varje förlossning och den potentiellt traumatiska uttänjningen av bäckenbotten som sker då. Är det bra på lång sikt att under flera veckors tid sträcka ut bäckenbottenmusklerna varje dag? Eftersom vi inte har några långtidsuppföljningar är det svårt att avgöra. Skulle de minska  risken för en förlossningsskada har det ju möjligen goda konsekvenser på lång sikt. Vi har inte fog för att tro att det faktiskt är så. Men om vi trodde det:  uppväger den minskade risken för förlossningsskada faktiskt den uttänjning av bäckenbotten som sker genom behandlingen med redskapet? Jag vet inte.

Epi-no och Ani-ball, funkar de?

Forskningen verkar tveksam till att dessa produkter fungerar. Om vi hade haft statistiska underlag för att tro att användandet av dessa hjälper för att minska risken för bäckenbottendysfunktion på sikt hade det varit en grymt bra sak. Vi vet inte heller vad som händer med en bäckenbotten som tänjts ut med ett medicintekniskt redskap. En utsträckt men hel bäckenbotten har ju för all del en massa återhämtningspotential och kan säkert återgå till tidigare funktion lite lättare än en skadad. Men vi har inga studier som visar på direkta fördelar.

Hur tänker du? 

 

Referenser:

Alternativa liknelser för bäckenbottenträning

Alternativa liknelser för bäckenbottenträning

Hur vi föreställer oss rörelsen vid bäckenbottenträning kan göra oerhört stor skillnad. Jag brukar vara ganska straight forward när jag instruerar bäckenbottenträning. ”Håll in en fis, håll in miss, lyft upp – håll -slappna av.” Men för alla funkar inte detta. En del snurrar in sig så de fastnar i tankarna kring hur de ska lyfta eller stänga till, och så blir det inget alls av istället. Och en del har verkligen svårt att hitta sina muskler hur de än gör. Då brukar jag uppleva att det kan vara fördelaktigt att testa en massa olika liknelser för bäckenbottenträning.

bäcken 004

Vaddå liknelse?

Jag menar att genom att sätta ord på den tanken som hjärnan använder för att ge musklerna kommando. Liksom det sättet som hjärnan kan föreställa sig att rörelsen ska ske.

  • En del tänker att kniprörelsen ska vara ihopsamlande, som rörelsen som sker när du med handen nyper tag i ett tunt tyg och lyfter det uppåt.
  • Eller så tänker du dig att muskelrörelsen ska gå som ”en droppe som ger ringar på vattnet” – fast baklänges.
  • Ibland kan det fungera att ligga på sida och tänka att sittbensknölarna ska närmas varandra.
  • För någon annan fungerar tankesättet att ”smuggla en diamant genom tullen” allra bäst.

Den absolut fånigaste som jag tar till bara när jag vill få mina patienter att skratta är ”tänk dig en hasselnöt som åker hiss”. Den läste jag i något förlossningsförberedande material medan jag var höggravid med Wollmar. ( Samma material menade att man under värkarna skulle föreställa sig att man vara glass som smälte, eller som en väldigt mogen camenbert-ost som flyter ut över tallriken. Jag blev enbart provocerad, inte inspirerad…)

Några nya förslag

  • Tänk att underlivet är som en klocka där pubisbenet är klockan 12 och svanskotan är klockan 6 och sittbensknölarna är klockan nio och tre. Tänk dig att du drar klockan 12 mot klockan 6, och klockan 3 mot klockan 9. Samla ihop hela bäckenbotten och lyft hela muskelområdet något inåt i kroppen.
  • Nicka med klitoris ner mot vaginalöppningen, krulla in svanskotan  mot din klitoris och tänk dig att du suger in en jellybean in genom vagina upp emot huvudet.
  • Tänk dig att du ska knipa av strålen när du kissar, håll kvar detta knip medan du också försöker stänga analöppningen och lyft inåt.

För dig som kniptränar – vad funkar bäst för dig?

Feminism och kvinnosjukvård

Feminism och kvinnosjukvård

Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!

Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)

Det här stämmer ju!

Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma  igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern”  och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.

Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst

Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.

Citat igen

”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)

Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.

Så tänker jag.

Hur tänker du

Dysforisk utdrivningsreflex

Dysforisk utdrivningsreflex

Dysforisk utdrivningsreflex är min fria översättning av begreppet D-MER, eller Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det är ett engelskt begrepp som handlar om en ovanlig företeelse som drabbar vissa ammande kvinnor. Det är ångest, olust och nedstämdhetskänslor i samband med och strax innan utdrivningsreflexen. Utdrivningsreflexen är alltså när mjölken strömmar till och ut till barnet.

Individuellt och varierat

Som med allt annat när det gäller kroppar och psyke så kan även detta komma i en variation av styrka och uttryck. En del blir ledsna, andra arga och en del får känslor av ångest. Känslorna kan variera i styrka. Det verkar också finnas samband med någon slags mer fysisk känsla i magen, lite ont eller en känsla av att det vänder sig i magen. Fenomenet håller i sig bara några sekunder för de allra flesta.

Varför?

Mekanismen bakom fenomenet är oklar, men kan höra ihop med en nivåsänkning på dopaminet i kroppen i samband med utdrivningen av mjölken.Den dysforiska utdrivningsreflexen hör inte ihop med negativa känslor kring amning i stort. Det verkar alltså vara en långt med fysiologisk företeelse. Det är inte heller enbart en isolerad fysisk känsla av obehag, smärta, huvudvärk eller törst. Det verkar heller inte ha något samband med postpartumdepression. Men kvinnor kan ha båda samtidigt – dock oberoende av varandra.

Finns det någon lindring?

Det finns ingen medicinsk åtgärd för detta besvär. Eftersom drabbade individer i stort är friska finns det heller inte övertygande skäl att försöka med medicinering för ökade dopaminnivåer. De flesta behöver heller ingen behandling. Att få förståelse och kunskap om besvären kan räcka långt. I en av studierna jag hänvisar till i referenslistan längst ner testades det ganska hejvilt vad som påverkade fallstudiens huvudpersons tillstånd. Rökning och stora mängder chokladglass hjälpte, men kaffe och familjemiddagar förvärrade tillståndet. För en del kvinnor verkar tillståndet kunna minska med tiden om kvinnan trots allt ändå fortsätter att amma. Vissa inte känner av någon minskning alls förrän de slutar amma helt.

Ett citat från en fallstudie:

”Direct nipple stimulation was not needed for the onset of negative emotions. Anything that caused a milk release, expected or unexpected – breastfeeding, mechanical or manual milk expression, the release of milk caused by thinking about her baby or by breast fullness – generated the same negative feelings. AH experienced very frequent spontaneous (no nipple stimulation) milk releases during the early months. If she was shopping when a spontaneous milk release occurred, she suddenly felt that she was choosing ugly clothes. If she was cooking, she knew instantly that she was preparing a meal that her family would hate. If she was doing nothing at all when one occurred, she immediately believed herself to be worthless or worse.”

Någonstans läste jag att den dysforiska utdrivningsreflexen kändes som en dementorskyss. Det låter verkligen inte som något trevligt. Det är också en källa till oro och ensamhet för en del mammor, och många söker inte hjälp.

Citat igen:

”The emotions were directed toward herself, not toward her child; her bond with this child, following such a good birth, was her strongest yet. However, she anticipated feedings not with pleasure or indifference, but with a certain dread.”

Dysforisk utdrivningsreflex

 

Jag  tänker att detta problem förmodligen kommer med ett stort spann. Allt ifrån kvinnor som känner de här känslorna några enstaka gånger någon gång ibland och inte alls reflekterar över det, till de kvinnor som helt slutar amma för att det känns för knepigt. Sammanfattningsvis.

  • Amning är en potentiell trigger till en stark negativ emotionell upplevelse
  • Emotionella amningsproblem behöver inte vara uttryck för en postpartumdepression
  • Att förstå sina problem hjälper ofta och ger möjlighet till hantering av upplevelsen på ett konstruktivt sätt.

Erfaenheter? Berätta gärna!

Referenser

Matvecka från Tanzania

Matvecka från Tanzania

Vi ska erkänna, vi drar oss ofta från att välja matländer på Afrikanska kontinenten när vi väljer matland. Vi trivs bäst i Asien och Europa, Sydamerika har varit gott men har faktiskt blivit lite ”samma samma” trots flera olika länder. Nordamerika var okej, med Soul Food och Kanada som helt okej matveckor. Men nu förslog Wollmar Tanzania, och det är läge att vidga våra vyer. Vi har inte haft någon lands-tema-matvecka sedan i början av december.

Våra utvalda Tanzanianska recept

  1. Sukuma Wiki  (Det första receptet vi hittade var från Tanzania, men det här Kenyanska receptet lät godare) = Grönkål med tomater
  2. med chapati och fiskcurry
  3. Pilau med kyckling
  4. Ris- och kokospannkakor, det får bli en middag även om det kanske är mer fika. Vi är en barnfamilj, okej?
  5. En vegetarisk bönrätt med ris

Det fick räcka. Vi KOMMER inte lyckas äta de rätter som är med en kolhydratkälla likt gröt. Detta verkar ju ganska vanligt inom den afrikanska kontinenten och genom en dålig matupplevelse har vi ratat detta sedan. Frågan är om det är någon som har ett riktigt bra tips på en afrikansk restaurang i Stockholm som kan ge oss en positiv matupplevelse för en denna ”matgröt”?

För er Tanzania-fans där ute har vi tyvärr plockat bort kombinationen av kokosmjölk och jordnötssmör som verkar återkomma regelbundet i många recept, då den verkligen inte passar våra smaklökar.

En ytterligare rätt blir mer generellt ”afrikansk”:

Sista dagen i matveckan blir det något lätt och vanligt som barnen gillar här hemma, typ korv med bröd. =)

Berätta!

Vad var det godaste som du ätit senaste veckan?

Har du några erfarenheter av Tanzania?

 

 

 

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

 

En läsare sker för ett tag sedan och ville berätta sin historia om ångest vid amning. Det här är ett repostat inlägg från 2016. Genom en läsare blev jag uppmärksammand på ett amningsfenomensom kallas D-Mer och som jag fritt översatte till ”dysforisk utrivningsreflex” och skrev ett faktainlägg om. Imorgon kommer detta inlägg repostas. Som försmak kommer denna läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex!

Du har erfarenhet av en ovanlig amningskomplikation, berätta!

Ja! Jag drabbades av Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det betyder att man drabbas av någon slags negativ känsla vid amning. Ångest, olust eller nedstämdhet dyker upp någon gång under amningen. Det är olika starkt och olika länge för olika kvinnor.  Under min första månad med amning tyckte jag att jag kände ångest då och då och försökte förstå varför, att amma gick ju väldigt bra. Googlade ”amning + ångest” och hittade pyttelite information om något som kallades D-MER men förstod på det lilla att det måste vara det jag upplever.

Berätta mer, kunde känslorna variera i styrka och/eller i uttryck? Hade du något annat symtom?

Jag fick en intensiv känsla av ångest, en slags meningslöshet, i max 10 sekunder ganska tidigt i amningen. Efter sekundrarna var känslan puts väck och jag kunde inte ens försöka framkalla eller känna något liknande. Känslan var oerhört stark, även om den var kort.

Fick du något stöd eller någon hjälp från BVC?

Nej, vår BVC-sköterska hade aldrig hört talas om det och det kändes som att hon lyssnade på mig för att vara snäll. Det var en bidragande faktor till att vi bytte BVC tillslut, jag kände mig inte riktigt sedd och lyssnad på.

Påverkade besvären dig något utöver själva amningsstunderna?

Nej, inte alls. Jag hade egentligen inga andra besvär med min amningen i början.

Fortsatte du amma så länge som du tänker att du hade velat?

Jag ammar fortfarande! Mitt barn är snart tre månader. Men har inte längre någon känsla av ångest. Det försvann efter kanske en och en halv månad för mig.

Har du några råd eller tips för den som upplever samma sak?

Det jag upplevde var inte ”jättestort” men jag tyckte att det var otroligt skönt att förstå vad det handlade om. Att förstå att det är något fysiskt snarare än psykiskt gjorde att det gick att hantera lättare för mig. Så kolla upp, är mitt råd! Eller prata med din barnmorska eller BVC för mer information. Och fortsätt amma (om du kan), med stor sannolikhet försvinner det då.

Tack Amanda för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

En sak leder till något annat

En sak leder till något annat

Ibland är det roligt att se tillbaka lite i livet och se hur saker flätas ihop på ett spännande sätt. Lite kortfattad historia.

  • 2012 drabbades jag av en sfinkerruptur när vårt första barn föddes
  • 2014 var jag helt införstådd med att det var såna saker jag ville jobba med, både som fysioterapeut och som folkbildare/bloggare.
  • Jag jobbade och bloggade på i mitt lilla hörn av världen i flera år…

I början av 2016 ställde jag upp på en intervju i Aftonbladet

Jag nappade på en fråga som slängdes ut i en Facebook-grupp och fick kontakt med en journalist som gjorde en intervju. Det var flera stycken som intervjuades och jag kände litegrann att ”min historia är väl inget att komma med” och tyckte knappt att den intervjun var något att nämna här på bloggen.

Men några veckor senare fick jag mejl från en kvinna som jobbade på SBU (Statens Beredning för medicinsk och social utvärdering). Hon hade sett intervjun i aftonbladet och frågade om jag ville följa med dem till Almedalen. Då skulle ja delta i en paneldiskussion i Läkartidningens tält i samband med att de lanserade sin nya rapport ”Analsfinkerskador vid förlossning”.  Well, jag är gärna posterflicka för analsfinkerskador, haha. Det var en jättespännande resa som jag fortfarande är så glad att jag gjorde. Tack Anna på SBU som öppnade upp för möjligheten, det var stort då och det betydde i slutänden ännu mer!

I Almedalen

I Almedalen träffade jag två personer. Eva och Eva. Eva Uustal som kände till och såg upp till sedan länge. Jag var en aning star struck när jag träffade henne första gången! Eva U har jag sedan haft en hel del kontakt med. Jag fick möjlighet att gå bredvid henne en dag på arbetet. Hon har också gästbloggat hos oss här.  Jag fick också vara med och tycka till om lite grejer när de byggde upp bäckenbottenutbildning.se.  Eva Estling från Sveriges Kommuner och Landsting hade jag då aldrig tidigare hört talas om. Men hon berättade om sitt arbete och det var fascinerande. Jag var lite nervös inför den där paneldiskussionen, naturligtvis. Ibland när jag som jobbar som ”patientrepresentant” i förlossningsskadesammanhang märker jag att jag ses litegrann som ”fienden”. Ingen av dessa Evor såg mig som fienden. Naturligtvis, vet jag ju nu. 

Eva Estling tog sedan också kontakt och frågade om jag ville komma och berätta mer om patientperspektivet vid ett tillfälle anordnat av dem på SKL.  Jag deltog vid ett tillfälle under hösten 2016.

På turné med SKL våren 2017

Genom detta fick jag sedan möjlighet att följa med SKL land och rike runt och prata om patientperspektiv på förlossningsskador, för alla slags chefer inom kvinnosjukvården. Det var så roligt! SKL är ingen myndighet, men en paraplyorganisation för just Sveriges alla kommuner och landsting. Just nu håller de alltså på att styra upp  regeringens satsning på kvinnosjukvården. Alltså de där miljonerna som politikerna lovat ut för att förbättra.

På turnén med SKL har jag träffat mängder med olika personer. Kontakter som lett till andra slags erbjudanden, kontakter och möjligheter. Förutom att få prata om mitt favoritämne så har det varit otroligt lärorikt. Att inte ”bara” (det är absolut inget bara egentligen) vara vårdgivare och bloggare. Utan också få vara med och påverka litegrann på större front. Det är så stort! Det är också därför jag själv benämner mig som ”influencer”, även om jag inte är en regelrätt influencer som påverkar genom samarbeten med företag och reklam. =)

Cirkeln sluten?

En av de mest hedrande uppdragen jag fått är när jag blev inbjuden till Södersjukhuset för att föreläsa för personal på Kvinnokliniken. Det är i ett förlossningsrum på SÖS som min historia började. Det betyder oerhört mycket för mig att jag fick återvända och berätta min historia. Dels att jag tar det som ett bra bevis på att jag ändå hanterar mitt ”sfinkeröde” på ett konstruktivt sätt. Och dels som en bevis på att det på SÖS  finns en ödmjukhet att lära och ta in patientens perspektiv. Det känns hedrande för mig, och det är också hedervärt för dem att de bjöd in mig! Igår höll jag mitt första föredrag av två där för inbjudna från kvinnoklinik, gyn och BB.

Nytt jobb!

Det roligaste nu är också att jag från och med idag, den första februari, jobbar en dag i veckan på Sveriges Kommuner och Landsting. Jag ska vara en del av satsningen på kvinnors hälsa. Jag ska fortsätta jobba med patientperspektivet i fokus. Så himla fint va?? Jag har inga planerar på att sluta vara kliniskt verksam fysioterapeut. Men att få möjligheten att låta mina erfarenheter och kontaktnät med kvinnor vara en konstruktiv del av ett nationellt förbättringsarbete, det är ändå en sååå stor möjlighet.

Jag kommer garanterat berätta mer om det här arbetet och också ”använda” er läsare till att bolla frågor och funderingar som jag ställs inför.  Visst hjälper ni till?

Tillsammans för bättre kvinnohälsa!