Jag vet inte varför jag gjorde det – valde att läsa “Röda Rummet” när jag nu skulle läsa något av August Strindberg. Jag har ju redan läst Röda Rummet en gång, på högstadiet. Jag skrev säkert någon finfin recension och fick MVG och som den fjäskiga elev jag var påstod jag säkert att jag gillade den.
Grejen är att jag inte tyckte om den då. Kanske trodde jag att jag var för ung för att förstå den då, och att det var därför jag gav den en andra chans? Jag vet inte. Men jag gillar den inte nu heller.
Någonstans har jag läst att det är dumt att skolelever läser Röda Rummet när de ska presenteras för Strindberg. Det påstås alltså finnas mycket bättre verk. Säkert så, någon måste väl karln ha gjort för att ha blivit så känd och omtyckt?
Röda Rummet är en skildring av en löst sammansatt grupp konstnärer och författare i 1800-talets Stockholm. Denna grupp träffas då och då på Röda Rummet på Berns Salongen, därav titeln. Jag finner ingen direkt röd tråd i berättelsen och tycker att den är poänglös. Visst, Strindberg ger en känga till myndigheter och etablissemang och är vad jag förstår på något sätt ett inlägg i en politisk debatt som var aktuell då den utgavs 1879.
Det jag gillar i boken är Stockholmsskildringarna, framförallt (såklart) då huvudpersonen står och blickar ut över Stockholm från terassen på Mosebacke i första kapitlet.
Strindberg har fått beröm för sitt humoristiska och pricksäkra sätt att beskriva karaktärer, framförallt på ett negativt sätt. Jag vet inte, men jag tycker att det känns som att det är härmat från Dickens.
Jag blir arg på något sätt av den här boken. Kanske för att den får mig att känna mig så okulturell som inte gillar Strindberg. Kanske borde jag helt enkelt ge honom en ny chans? Men jag är rätt så osugen. Kvinnohatare och absint-missbrukare som han var. Hur coolt är det?
