Boken jag nu läst heter Ljus i augusti och är skriven av William Faulkner. Den skrevs 1933 och gavs ut på svenska 1944. Den är skriven relativt sent, om man jämför med de andra böcker jag hittills läst i det här “klassiker-projektet”. Jag tyckte att den var riktigt, riktigt bra! Jag hade svårt att lägga ifrån mig den, så har det knappt varit med någon av de andra böckerna.
Ploten till boken är kortfattat beskriven på baksidan:
“Det är tidigt 1930-tal i den amerikanska söderna. En ung, vit kvinna sitter ensam vid vägkanten. Efter närapå en månads resa är hon nu nästan framme i Jefferson, staden där hon tror sig kunna finna fadern till sitt ofödda barn. Samtidigt går en tragedi mot sin fullbordan: Ett mord begås, ett hus sätts i brand,och jakten inleds på en man vid namn Joe Christmas. Han jagas inte bara av sheriffens hundar och av mobben som vill lyncha honom, utan också av det ursprung som han har flytt ifrån hela sitt vuxna liv.”
Även den här boken har en lite annorlunda berättar-grepp. Historien drivs framåt när man får följa händelseförloppet från olika personers perspektiv. Oftast är det bokens huvudkaraktärer, men ibland får även en förbipasserande berätta. Till exempel så knyts hela historien ihop av en bonde som varit på resa, när han återberättar dagens upplevelser för sin fru efter att de båda gått och lagt sig.
Man får först följa en av personerna i händelseförloppet. Jag hann ofta känna en otillfredsställd känsla efter detta första stycke, att det var många detaljer som lämnats åt slumpen. Men strax därför följde berättelsen från en eller fler personer, om samma händelse, från ett annat perspektiv. Man fick följa med in bakom karaktärernas tankar och handlingar, se vilka skäl de hade för att agera som de gjorde genom att författaren ger återblickar till vad som hänt tidigare i deras liv. Det känns som att författaren verkligen vill att man ska förstå hans karaktärer, inte bara döma dem rakt av för deras gärningar.
Ja, jag gillade Faukners sätt att skriva och historien som sådan.
