Sista boken i bokhögen jag nu avslutat av Fallet av Albert Camus, 1956.
Jag är alltså obildad nog att aldrig ha hört talas om honom förut, vad jag vet. Men tydligen har Camus fått nobelpriset i litteratur 1957. En del av av Svenska Akademiens motivering löd: För hans betydelsefulla författarskap som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid.
När jag googlat runt om den här boken så verkar kritikerna oändligt positiva. Jag kan rekommendera att du googlar runt själv om du vill veta mycket mer om boken.
Jag tyckte att den var gräsligt tråkig.
Huvudpersonen har en monolog om sitt liv och sitt samvete. Hela boken.
Det har verkligen inte passat mig den här veckan. Jag har inte kunnat ta till mig några djupare filosofiska tankar, jag har bara kunnat läsa brottstycken i taget mellan varven (eftersom jag somnar så fort jag sätter eller lägger mig ner. Är det för att jag är höggravid eller för att boken var aptråkig? Vem vet?).
Jag tror verkligen att Camus har haft något tankeväckande att förmedla med den här boken. Men tydligen gick det inte hela vägen fram till mig.
Någon föreläsare jag hade under sjukgymnastutbildningen berättade att man som föreläsare genom sitt taltempo kan påverka stresshormonsnivåer och hjärtrytm hos dem som lyssnar. Pratar man snabbt och stressat ökar pulsen hos åhörarna. Så blev det nästan för mig när jag läste den här boken. Som läsare blir man också lyssnare, i och med att boken är en monolog i skrift. Den bara maler på i all oändlighet, med ett tempo som jag upplever som stressande.
Ja. Kanske borde jag ge den här författaren en annan chans, under en mer lämplig period i livet. Just nu känns mitt liv väldigt praktiskt och verklighetsförankrat, just nu är jag inte så filosofiskt lagd.
