Den här gången handlar det inte om Joseph. Inte heller om Biggie, om nu Biggie skulle visa sig vara av manligt kön. Faktiskt inte heller om Timbuktu.
Men Haruki Murakami. Han är en underbar, UNDERBAR författare!
“Tjechov säger så här”, sa Tamaru, medan han också reste sig sakta, “att om det dyker upp en pistol i en berättelse, måste den avfyras.”
“Vad menas med det?”
Tamaru stod mitt framför Aomame när han sa det. Han var bara några få centimeter längre än hon. “Att man inte ska ta upp några grejer som inte är nödvändiga i en berättelse. Om det dyker upp en pistol i berättelsen, måste den avfyras någon gång. Tjechov tyckte om att skriva noveller där all onödig utsmyckning var bortskalad.
Aomame rättade till ärmen på sin klänning och hängde väskan över axeln. “Och du bekymrar dig för det. Du menar att om det dyker upp en pistol, kommer den med nödvändighet att avfyras någonstans, eller hur?”
“Enligt Tjechovs synpunkt är det så.”
“Så du vill helst undvika att skaffa mig en pistol.”
“Det är både farligt och olagligt. Dessutom är Tjechov en författare som man kan lita på.”
“Men det här är ingen berättelse. VI pratar ju om den verkliga världen.”
Tamaru kisade med ögonen och tittade Aomame stint i ansiktet. Sedan öppnade han långsamt och samlat munnen. “Vem kan veta det?”
***
Alla plagg mannen hade på sig såg ut att vara impulsköp från någon billig affär. Men när man såg länge på dem, var det tillslut ändå kläderna han bar som man tyckte synd om. Tengo brydde sig knappt alls om vad han själv hade på sig, men han hängde väldigt mycket upp sig på hur andra var klädda. Om han skulle välja ut de sämst klädda personerna av alla han träffat på under de senaste tio åren, skulle den här mannen säkert komma med på den ganska korta listan. Det var inte bara det att klädseln var förskräcklig, den gav rent av intrycket att vara en avsiktlig hädelse mot själva begreppet ekipering.
***
Jag skulle vilja kunna skriva som honom. Fantastiskt!!