Det börjar närma sig.

Idag går jag in i vecka 36, och den här graviditeten är verkligen, på riktigt, snart över.
Vi pratade om det igår, Joseph och jag. Hur snabbt det går, och ändå inte.
Det känns verkligen som evigheter sedan september, när graviditeten startade. Framförallt när man tänker tillbaks på månaderna som gått i Wollmartid. Det är ju all skillnad i världen på en 13-månadersWollmar och en 21-månadersWollmar.

Jag säger det igen. Med Wollmar i magen var förberedelserna som mycket mer omfattande. Vi förberedde oss på en livsförvandling. Allting skulle förändras, inget skulle bli som förr.

Det innebar också att vi levde oss in så mycket mer. Tänkte på hur det skulle bli. Jag ska inte påstå att det var lättare att tänka sig in i bebislivet, för det var det sannerligen inte. Nu vet vi så mycket mer.

Men jag tror ändå att själva bebisens ankomst kommer komma lite som en chock för oss. Framförallt om den skulle bestämma sig för att vilja komma ut tidigare än datumet för det planerade snittet. Nu planerar vi ju utifrån det, med ommöblering här hemma med vagga och allehanda bebisattiraljer. Det kan liksom vänta ett tag till.

Jag är hormonell och gråter en skvätt varje dag, framförallt för det här med Wollmar. Jag är lite rädd att han ska känna sig undanskuffad av att få en bebis här hemma. Och jag älskar honom så innerligt, ju.

Jag längtar efter att inte vara gravid längre. Att kunna vara en sådan mamma som springer omkring och busar på lekplatsen, som kan klättra efter sonen i lekställningarna, som kan delta i lite vildare lekar. Att vara flodhästmamman är rätt trist.
Men då vet jag också att jag kommer ha ont och att tiden efter kejsarsnittet kanske inte blir en dans på rosor. Förra gången var veckorna med morfin och andra smärtlindrande tabletter, av behov att ha hjälp vid förflyttningar i säng, att ha ont av att stå och gå, det var en chock. Nu kan jag ju räkna med det, på ett annat sätt. Och jag längtar inte efter det.

Jag längtar inte heller efter att ha en bebis att amma och bära på, samtidigt som jag måste säga nej till Wollmar som vill bli buren och kramad lika mycket. Det är här samvetet börjar gnaga. Det kan ju vara svårt med tvåbarnsomställningen redan utan fysiska hinder, liksom.

Men samtidigt, jag längtar efter den där bebisen. Och jag längtar efter vad den kommer göra med oss alla. Med mig, med Joseph, med Wollmar.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.