1-10 maj 2014

maj 2, 2014 / Mia @bakingbabies / 0 comments

2 maj, klämdagsledigt

Idag har vi tillbringat hela förmiddagen i Skånegläntan. Det är kallt i luften men ändå härligt i solen.
Det blev sandlådelek, gungning, lek med tåget som finns där (nähäe?!) och avslutades med grillning. Det finns ju en parklek där, med personal och låneleksaker och allt sånt. Vi var också med på sångstunden. Sångstunden är klockan 10 och grillen tänds till 11. Wollmar är hemma från förskolan och Joseph är klämdagsledig från jobbet. Lyx!

Vi hade tyvärr inte gjort vår egen korv, så söderhipstriga är vi inte. Men korvbrödet var i alla fall hembakt. Man kunde välja mellan att köpa korv och bröd eller hamburgare, men man fick också grilla medhavd korv. Och det var ju bekvämt! Wollmar fattar inte grejen riktigt med korv MED bröd, men tillslut slank ju alltihop ner.

Lördag

Dagarna rinner iväg.
Idag:

06.00 vakna med Wollmar, grötfrukost för honom
08.00 börja steka crumpets
09.00 frukost med Simon&Jenny
10.00 lekparkshäng
11.00 promenad runt Tanto/Hornstull
14.00 lunch med Simon&Jenny

15.00 mamman däckar med huvudvärk, W&J går på promenad, Simon&Jenny går hem
17.00 kvällsmat för pojken, bakar havrekakor med nötkräm (experiment, återkommer med recept om de smakar okej…)
18.00 pojken sover, vi beställer pizza

Kvällen: Pizzamys, TV-slapp, myslördagskväll.

Det är ändå för härligt med långhelg!

Joseph: Löpartankar

Om mindre än en månad ska jag springa Stockholm marathon. Förra året sprang jag Göteborgsvarvet och fick lite blodad tand. Inför Göteborgsvarvet tänkte jag att någon gång i mitt liv vill ha sprungit ett marathon. Sedan tog det inte många månader innan jag hade anmält mig till årets mara. Detta var innan vi bestämde oss att ha ett till barn och innan vi blev gravida.
Men att Mia varit gravid har inte varit ett hinder för min träning. Om något har jag faktiskt haft fler tillfällen än annars att träna under perioden då Mia inte mådde så bra och hade jätte mycket ont i bäckenet.

Jag har tränat, men inte allls så mycket som det står i alla tidningar, bloggar och hemsidor. Alla träningsprogram som jag sett går ut på att träna minst 4 gånger i veckan. Jag har som mest sprungit tre gånger på en vecka och snittat på kanske 2,4 gånger i veckan (plus styrke/stabilitetsträningspass).
Som sagt var så borde man kanske träna mer inför ett marathon, men mellan familjen och jobbet har det helt enkelt inte prioriterats.

Mitt mål har jag delat upp i två planer/ambitioner. Klarar jag inte plan A går jag i princip över till plan B. Så här ser de ut:

Plan A) Springa Stockholm marathon på mindre än 4 timmar (snitt. 5:42 min/km)
Plan B) Överleva och ta mig runt.

Så hur har jag tränat fram tills nu? Till att börja med så slutade jag aldrig springa när hösten och vintern körde igång. Jag sprang ett backintervall pass i veckan (totalt 1 mil med uppvärmning och nedvarvning) + ett långpass i veckan. På långpasset fokuserade jag på att springa längre och längre och samtidigt dra ner min hastighet.
Enligt regelboken ska man succesivt öka avståndet med runt 1 km per vecka. För min del blev det lite mer hackigt. Jag började med 10 km, gick sedan över till 15 km och landade efter några månader på 20-21 km. Men jag hade mycket problem med mitt vänstra knä som började värka någon gång mellan 8 och 18 km och sedan blev restan av rundan långsam och en ren plåga. Mia satte igång mig på knäträning. Succesivt blev det bättre och knäts tålighet blev bättre.

Den 31 mars i år försökte jag mig på att springa från Tumba till Södermalm. När jag kom hem hade jag sprungit 25 km men de sista 5 km var det som att jag hade rost i alla leder. Efter det började jag få massor av problem med båda knän och även min högra höft. Efter det grep Mia in och kunde konstatera att mina muskler på baksida lår och hamstrings (rumpmuskler)var på tok för korta. Hon satte igång mig på ett strechingprogram för att tänja ut musklerna så att de inte anstränger knän och höfter under löpturerna. Streching hjälpte först och främst för det vänstra knät men hjälpte även generellt läget för mina leder.

Mina förhoppningar om att klara av plan B ökade avservärt, men plan A kändes fortfarande avlägset. De säger att om man klarar av 30 km så kommer man att kunna fixa en mara. 30 km-passet bör utföras 3-4 veckor innan maran. Idag är det 27 dagar kvar till loppet och med en jour-helg för jobbet plus att vi ska klämma in en förlossning under de kommande veckorna kändes möjligheten att få till ett 30 km pass svårt. Så det fick bli idag.

Mia tejpade upp mitt högra knä med sporttejp. Jag laddade upp med vätskebältet som jag fick av Mia för 5 år sedan. Sedan bar det iväg till Nackareservatet där jag sprang runt några sjöar och sedan vände hem. Jag drack en klunk varje 2 km och stannade till vid 15 km och 23 km för att böja ordentligt på knäna. När jag kom hem hade jag avverkat 30,3 km med en snitthastighet på 5:24 min/km. Och vet ni vad? Jag hade inte ont någonstans och kände till och med att jag hade kunnat springa en mil till!

Nu ska jag inte bli kaxig men plan A börjar faktiskt kännas möjlig.

Bära mig!

Wollmar har en gång fått en fin present. Den föreställer en ängel/kvinna som kramar ett barn. Jag har ju tvingats sluta bära Wollmar helt sen flera månader på grund av mina sammandragningar, och både han och jag är ledsna över det.

Idag hade vi följande konversation om den:
W: Pojke! Kramas!
Jag: Ja, titta, det är en mamma som kramar sin pojke!
W: Näe, bära! (underförstått, näe mamma, hon BÄR sin pojke!)

Jaja, tryck in det där det känns som värst i samvetet, det här med bärandet, gör det bara…

Men sen så kramades vi en stund och hade det fint. Och i ärlighetens namn har det faktiskt inte varit några fler bära-konflikter sedan jag bloggade det där om närmandefasen.

Joseph: Sugbritt förbjuden

När det kommer till livspusslet, prioriteringar och tid så vill man ju helst hinna med allt. Tyvärr är det lite svårt, om inte omöjligt, men det betyder inte att man ska ge upp. När man ska träna inför ett marathon gäller det att få in så många mil i benen som man bara kan under fram till och med en månad innan loppet. Samtidig vill man få så mycket tid med familjen som möjligt. För att få bukt med detta problemet löste vi det genom att hitta löpturer som gick längs med pendeltågslinjen mellan Stockholm och Södertälje. Till en böjan sprang jag några kortare rundor från stan och söderut för att bekanta mig med vägarna. Sedan började jag med att ta med mig träningskläder till jobbet och sprang hem från valfri pendeltågsstation. Jag började med Flemmingsberg, sedan blev det Tullinge och till sist sprang jag hem ända från Tumba.

Den sista tiden har jag vänt på steken. Efter att ha upptäckt nackareservatet och vilka underbara långturer man kan springa där när Wollmar sover middag på helgerna så är det de kortare turerna som saknas. Mia är dessutom trött och i behov av hjälp när jag kommer hem från jobbet, så att springa hem och vara i behov av en dusch är inte särskilt tacksamt. Lösningen blev att springa på morgonen. Då kan jag ta tåget till Rönninge och springa därifrån till jobbet genom en skogsväg som löper mellan två sjöar. Det är en lagom lång tur på 11 km och en härlig naturupplevelse där man får träffa på en del djur på vägen.

Det bästa med turen är att jag springer i 55 minuter men kommer bara 30 minuter senare till jobbet än vad jag hade om jag hade suttit kvar på tåget. Jag tjänar alltså in 25 minuter!

Angående djurupplevelser så fick jag något av en chock första gången jag sprang turen. Efter ca 3 km ser jag något på stigen som ser ut som en grävling. Om den levde, var skadad eller död kunde jag inte uppfatta i gryningens skogsdunkel och jag sänkte hastigheten markant.

När jag kom nära nog uppfattade jag till slut att det visst jag en helt random hög med skräp. Trots detta ser det fortfarande ut som en grävling som ligger där varje gång jag kommer löpande. Min grävling!

Det skummaste med rundan är nog ändå en konstig skylt som finns uppsatt framför en tomt. Tror att bilden talar ganska mycket för sig själv, men om det är någon som vet vad en “Sugbritt” är för något/någon så är jag väldigt nyfiken.

Mia: Ledighetskommittén rapporterar

Ni kanske undrar vad jag gör på dagarna? Det gör jag med ibland.

Mitt minne av förra graviditetsledigheten har varit att jag var så fruktansvärt trött. Jag vet att jag tackade nej till att umgås med folk och i princip tog en daglig promenad och sedan låg på soffan på balkongen och läste och sov om vartannat. Hittills har jag varit förvånad över att jag varit så pigg.
Jag är en sväng på gymmet varje dag, och utöver det har jag lunchat med folk, varit ute på stan och njutit av vårvädret i olika parker.

Men de senaste dagarna har tröttheten kommit ikapp. Jag sover dåligt på nätterna och ligger ofta vaken från två eller tre på morgonen. Wollmar har sedan envisats med att vakna klockan 5, så jag har varit rejält slut när jag lämnat honom på förskolan. Jag har fått släpa mig till gymmet, med träningen har i sedvanlig ordning gett mer energi än vad det tagit. Men sen har jag varit som en urvriden disktrasa.

Jag har en serie som jag följer, och sedan har jag sysselsatt mig med följande:

Ett litet pysselprojekt (med flit ett lite kryptiskt kort) och sedan en VÄLDIGT bra bok. Alltså, på riktigt. Ska ni läsa en bok den här sommaren tycker jag att ni ska ta er igenom den. Den är rolig med samtidigt väldigt djup och tänkvärd. Jag grät mig igenom slutet igår.

Jag lagar lite mat ibland och vid tre går jag och hämtar Wollmar. Sen hänger vi i parken tills Joseph kommer hem, oftast.
På kvällarna stelnar kroppen till och jag haltar omkring här hemma och kräver att Joseph gör allt som involverar större kroppsrörelser. Han får hjälpa mig av med byxor och strumpor också. Och varje kväll har jag regelbundna, smärtsamma sammandragningar i några timmar som sedan ger med sig lagom till läggdags. Så hade jag ju med Wollmar med, så jag tar det med lugn. Men tänker ändå, att rätt vad det är så kör det igång. Men ifall det händer får vi ta det då.

Joseph: Rakattiraljer

När jag fyllde år fick jag en shavette med tillhörande rakblad och en riktig prima rakborste i silverspetsad grävlingpäls. Till paketet fanns ett presentkort för att själv köpa tillbehör med. Jag läste på, letade på nätet och beställde raktvål, rakolja och en aftershave lotion på nätet.

En shavette har samma handtag och utformning som en klassisk rakkniv med den stora skillnaden att den har utbytbara blad. Man behöver alltså inte slipa/stringla kniven (det där som barberarn gör när han drar kniven mot ett läderband) utan byter ut rakbladen efter 5-10 rakningar. Det ger en närmare rakning och jag håller mig längre mellan rakningarna. Ett paket om fyra gillette fusion-hyvlar kostar runt 170 kr och räcker i runt ett halvår. Ett paket med fem rakblad (dubbelsidiga) kostar typ 19 kr och räcker nästan ett helt år (tror jag, vi får se).