Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag tror ingen av våra läsare har missat att jag är sjukgymnast. Jag tror heller inte att någon av er har missat att jag har ett ganska stort mått engagemang för kroppen och träning. Jag älskar att svara på frågor inom mitt yrkesområde, jag gillar att lära mig nya saker och jag gillar att möta människor. Jag har heller inget emot min arbetsplats, förutom sådant som att vård som drivs inom ramar för politiska beslut ganska lätt blir begränsad på ett besvärligt sätt för den enskilda vårdgivaren.

Ändå, när jag är borta från arbetslivet såhär väcks alltid frågan -vad ska jag göra med mitt liv egentligen?
Visst, att ha tid med barnen är det vikigaste av allt och jag vill på alla sätt vara en närvarande förälder. Men jag är en arbetsmyra, jag älskar att arbeta med något som känns meningsfullt.

I mitt vanliga arbete träffar jag patienter från barnålder upp till en sån hög ålder att de inte kan ta sig själva till vår mottaging. Jag träffar patienter med besvär från alla möjliga kroppsdelar. Jag träffar patienter med akuta skador och kroniska besvär. Långt ifrån alla kan jag hjälpa, men jag försöker att g alla ett bra möte med mig som yrkesperson. På ett sätt gillar jag blandningen, men på ett sätt blir den också en begränsning. Kan man jobba mer riktat med något specifikt område, blir man också riktigt, riktigt dukig på det området.

Och det är ju det. Jag vill känna mig, riktigt kolofenomenalt duktig på det jag gör.

Jag är en ledarperson, jag märker det ofta. Jag tar/får ledarroller i olika grupper jag deltar i. Jag älskar att lära ut saker och jag har inga problem att prata framför folk.
Samtidigt älskar jag att göra saker i skymundan. När vi har bjudningar eller deltar i stora fester trivs jag bäst med förberedelserna och disken. Jag är obekväm som värdinna. En av mina lyckligaste stunder i arbetslivet är när jag fick uppdraget att strukturera om i hela lagret i skobutiken där jag arbetade. Raka rader, kartonger, tydlig ordning och reda, lättåtkomlig struktur. Och jag fick arbeta i min ensamhet.
Jag älskar att läsa och skriva, att bearbeta information och förklara för andra.
Det finns inget som slår känslan med ett bra möte med en enskild individ som sökt mig för att få hjälp, och där jag känner att jag kunnat hjälpa. Eller att ha träffat en grupp personer där jag kunnat föreläsa om något som har berikat dem. Däremot tycker jag att det är lite jobbigt att småprata med gruppens deltagare efteråt, där brister mina sociala skills.

Just nu brinner jag passionerat för graviditetsbesvär och kvinnokroppens återhämtning efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag har läst på och förkovrat mig så att jag har specialkunskaper som få andra faktiskt har.

Jag är mycket osäker på att jag kommer vilja jobba som sjukgymnast resten av mitt liv. Men det handlar mer om vårdens sturktur och organisation än om att jag vantrivs som sjukgymnast. Jag vantrivs ändå med känslan av att inte kunna hjälpa alla, eller ens lyckas nå fram till alla. När mötet med individen misslyckas har jag mycket svårt att inte låta det komma mig för nära, känslan av misslyckande.

Jag vill inte börja om från början med en grundutbildning. Jag tror inte heller att det skulle vara bättre för mig att byta yrkesområde till något som inte kräver en akademisk utbildning. Borde jag gå någon annan slags vidareutbildning? Men till vad? Och finns det något arbete där man aldrig känner sig misslyckad? Är det det som jag försöker komma undan?

Men jag tror att det ligger någonstans där, mitt yrkestvivel. Antingen specialiserar jag mig på något specifikt inom sjukgymnastiken så attjag verkligen blir odiskuterbart bra på ett visst område, eller så får jag söka mig vidare.
Så, tillbaks.
Vad ska jag bli när jag blir stor?

Comments (7)

Jag tror fortfarande på forskare av nåt slag!

Tror du inte att det här med post-gravid-rehab kommer bli större o större? Det känns som att fler och fler vill träna upp sig under o efter graviditet, men har känsla av att mycket är osäkert kring det. Har ju dålig insyn i sjukgymnastmarknaden, men min lilla insyn i innerstads-Stockhom i alla fall säger att här finns efterfrågan på expertis…

Men varför kollar du inte med din handledare som du skrev artikeln med om de är intresserade av en doktorand inom graviditetsrelaterade skador? Som du säger, om du är en av få som kan mest inom området så tror jag att de kommer att vara väldigt intresserade. Om det inte redan finns ett projekt så kan ni starta ett. Och bli inte rädd för mina doktorandhistorier, det verkar som att ha barn är den bästa strategin man kan ha när man ska doktorera.

Åh, du menar min uppsats-artikeln? Jag hade exakt hur gärna som helst forskat på området graviditet och sjukgymnastik. Mitt problem är att jag skrev uppsats med arbetsterapeuter, så de kontakter jag har är på fel institution! Och för att börja forska måste man ju ha en master, och jag har ju bara en magister. Och jag tänker ALDRIG plugga 50% och jobba 100% igen. Ska jag plugga ska det vara på heltid, men det har vi inte riktigt råd med så länge någon ska vara föräldraledig.

Jag tycker att du ska forska, låter perfekt för dig!

Hej!
Håller på att googla för att försöka klura ut vad det är för ett yrke jag egentligen vill ha, och snubblade över ditt inlägg. Förutom att jag jobbar som konsult, är utb byggingenjör så hade jag kunnat skriva detta inlägg! Så jag undrar, kom du fram till nåt nytt jobb?

Haha, nä jag fastnade för att istället försöka bli bäst på det jag gjorde, och har ju nu fått kvinnohälsa-intresset att bli mitt heltidsjobb, som sjukgymnast/fysioterapeut. Hoppas du hittar ”din grej”!!

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.