Föräldraskapsfunderingar

Jag har inte varit förälder så länge, egentligen. Men jag antar att det går mode i hur man ska vara som förälder, som i allt annat. Det känns som att en relativt ny trend inom föräldraskap är ”det erkännande föräldraskapet”.

Man ska inte hymla med att graviditeter är skitjobbigt, förlossningar ger förlossningsskador och att livet med småbarn är apjobbigt.

Jag gillar det. Jag läser ”hormoner och hemorojder” och följer ”supermamman” med stor behållning. Jag fnissar igenkännande varje dag.

Men i kölvattnet på detta har det kommit något annat. Ett visst mått av avsky inför dem som inte visar sprickorna i fasaden. Ett slags förakt för dem som faktiskt inte tycker att livet med småbarn är så himla jobbigt.

Och det är väl klart, allting går väl i cykler. De som tycker att livet med barn är en dans på rosor kanske skakar på huvudet åt dem som gnäller. Dem som har svåra perioder knyter näven i fickan åt dem som glider genom småbarnsåren på en räkmacka.

Vem har rätt? Ingen, kanske. Jag delade det här inlägget på facebook för ett tag sedan och tycker att vareviga ord är så klokt.

Det som jag också funderar mycket på kring ämnet är att vi alla är extremt olika till att börja med. Varför skulle människor enas kring någonslags konsensus bara för att de blir föräldrar?

Jag är en hemmaperson, jag gillar att baka och laga mat. Jag har alltid älskat att läsa och att pyssla. Jag har svårt att fångas av TV-serier och tycker mest att film är påträngande jobbigt, känslosamt. Jag behöver röra på mig för att må bra, både träning och vardaglig motion. Jag är en rutinmänniska och gillar ordning och reda, nästan åt det perfektionistiska hållet. Utöver denna beskrivning är jag såklart en person med en känslomässig och erfarenhetsbaserad historia som formar mig till den jag är.

Så därför: Jag är en mamma som tar föräldraledigheten som en chans att pröva många nya recept. Jag prioriterar att mina barn får tid att läsa och att pröva sina kreativa talanger, eftersom det är något som ger mig stor glädje. Jag har lätt att begränsa mina barn från skärmtid eftersom jag inte tycker att det är en prioriterad del av vardagen. Jag tar barnvagnspromenader varje dag med en ljudbok eller podradio i lurarna och känner att det är essensen av föräldraledighetslycka. Jag tycker att barngympa är ett bra sätt att spendera födelsedagspengar. Vi som föräldrar prioriterar att ge varandra chans och tid att komma iväg och träna, men förstår att man hade kunnat välja att göra annat på den tiden. Vi har förhållandevis välstädat hemma alltid och har lärt tvååringen att städa upp efter sig, just eftersom vi inte hade kunnat leva med oss själva om det hade varit annorlunda.

Dessutom: Vi har fått en oförtjänta lyckan att ha barn som gillar att sova och äta. Vi bor i en lägenhet inne i staden och känner därför att vi behöver vara allvädersföräldrar som är ute i parken med barnen i vått och torrt. En lägenhets fyra väggar kan ibland kännas klaustrofobiska när barnet vill springa och klättra. Vi har nära till förskolan. Vi har ekonomiska möjligheter att dela lika på föräldraledigheten.

Dessa, och många fler, är omständigheter som möjliggör och formar att vårt föräldraskap blir precis som det är. Omständigheterna kan förändras, och föräldraskapet kommer förändras.

Om du är precis som jag och har omständigheter som vi, så kanske vårt föräldraskap ser lika dant ut. Men annars: klart att vi är olika!

Det här är vad jag funderar på när jag

1) läser andra bloggar och känner ett styng av avund på ett liv som inte är mitt

2) får syrliga kommentarer om vår blogg som om vi skulle beskriva någonslags ideal.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.