Diskutera med oss!

Är det inte dags för lite intressanta läsarfrågor snart igen?
Har vi någon gravid eller nybliven förälder där ute med frågor om kroppen eller träning som jag kan sätta tänderna i? Shoot!

Eller kan vi diskutera något? Jag kan tycka att begreppet ”mammakroppen” med alla pros and cons är värt att diskutera. Hur ska en hantera att kropp och utseende förändras efter att en fött barn? Vilka delar av förändringen är väl värda att omfamna och vilka bör man piska sig att påverka och minimera? Hur hittar en balansen mellan att vara ohälsosam, hälsosam och att acceptera eller förändra kroppen?

Lite tankar kring ämnet från bloggosfären senaste tiden.
Blondinbella
Elaine
Cissi

Hur tänker du?

Comments (9)

Tycker att det där med kroppsideal är så svårt. Ideal finns, har väl alltid funnits och det är nog svårt att komma ifrån. Även om man såklart kan jobba för att idealet ska vara hälsa och inte utseende.

Jag har fortfarande (två år efter förlossningen) dagar och perioder då jag har svårt att acceptera att kroppen har förändrats. Sedan har jag inte heller jobbat för att få tillbaka min gamla kropp. Jag har väl 1-2 gravidkilon kvar vilket ändå känns helt okej men jag skulle absolut behöva träna mer. Mer för att må bra, bli starkare, orka mer. Alltså för min egen skull (och min familj såklart).

Vet inte vad jag vill säga riktig mer än att jg tänker att det borde handla om just det, MIN skull, och min familj. Det är min kropp och min hälsa. Jag önskar att man kunde stänga av alla ideal, åsikter och tyckare och fokusera på hur man SJÄLV mår.

Åh, bra uttryckt! Jag tycker att allt går ihop på så snurrigt sätt. Jag kan acceptera hängbröst och bristningar, tvingas leva med sfinkterrupturens kvarvarande inverkan på funktion och utseende men kan med min egentrivsel med kroppen inte leva med kvarvarande kilon. Även om de säkert inte hade betytt kroppslig ohälsa hade jag mått dåligt psykiskt. Jag kan aldrig någonsin avgöra helt om detta är osunt eller en normal del av mig.

Sen kan jag tycka att snacket om ”mammakroppen” ibland kan bli lite märkligt. Det vi inte vet är ju hur kroppen hade reagerat på de här årens åldrande. Vi kan ju inte tänka oss tillbaka tre är liksom. Vi måste vara beredda att låta graviditet och föräldraskap ge bestående inverkan på kroppen och livet, det är så märkligt att tänka att vi alla ska vara perfekta mödrar med kroppar som inte bär något som helst spår av de hårda åren av graviditet och småbarnsliv.

Frågan är hur vi alla hade tänkt eller hur idealet hade varit om samhället/media/männen hade hedrat eller uppskattat de tecken på att en kvinna har fött barn.
Att man liksom kunde visa uppskattning till den uppoffring/förändring som mödrar genomgår. Nu pratar jag främst de förändringar som inte är kopplade till viktuppgång. Men att många post-gravida kanske aldrig mer kan ha en platt mage igen på grund av utsträckt hud är ju inte så konstigt. Det borde istället vara ett tecken på ära. Förstår ni vad jag menar?

Men hur gör vi det utan att vara en del av objektifierandet av kvinnokroppen?

En partners uppskattning är såklart viktig, men hur långt det räcker är nog ganska individuellt. Inom par funkar det säkert, men samhällsproblemet kvarstår med knasiga kvinnoiedeal och förväntningar på hur kroppen ska utstå livet och dess utmaningar.

Ja, och hängiga bröst, bristningar, mjuka magar osv är ju inte alltid resultat av ”äran” att bära barn. Utan faktiskt så folk ser ut. Kvinnor som män.

Sant Jenny!

Och jag kan egentligen tycka att det största problemet är media med rubriker som ”platt mage på 5 dagar” eller ”så blir du snabbast av med dina mammakilon”. De flesta ”vanliga” människor tycker om ”vanliga” människor. Jag upplever att de flesta tycker att det är okej med mjuk mage och ett par extra kilon. Men det är inte okej enlig idealet i media. En kändis som går upp i vikt eller har celluliter hängs ut som skräckexempel trots att det är normalt för de allra flesta. Jag menar, vem bryr sig om ens vänner har bristningar på magen eller hängiga bröst. Inte jag iaf!

Jag håller med. Jag tänker också att problemet egentligen ligger i att förändringen går på så kort tid. På nio månader plus får kroppen alla de där förändringarna, man har lätt att se sitt ”före” och ”efter” och vara självkritisk. Hade förändringen gått på fem år hade ingen varit lika bitter, tror jag. Vanliga människor gillar vanliga människor, problemet är kanske mer när vanliga människor inte gillar sig själva. Eller är det också en mediekonstruktion, allas vårt missnöje med kroppen? Rubrikerna du tar upp säger ju både och -det är inte okej att se ut hur som helst, och det är inte okej att vara okej med utseendet.

Alltså, mammakroppen. Det är lite svårt med känslorna kring den tycker jag. Nu är jag ju väldigt nybliven mamma (3 mån sedan) men ändå finns mycket tankar där. Jag har inga gravidkilon kvar, de försvann efter ett par veckor bara men jag kan ju säga att jag tusen gånger hellre haft det än den förlossningsskada som jag fick. Den gör mig arg på kroppen, varför kunde min kropp inte hålla? Ska den nånsin läka och bli hållbar som innan? Men visst, min kropp fixade viktuppgång och nedgång bra och inga magbristningar. Men jag fick ett trasigt underliv istället. Nu är jag ju fortfarande rätt nära min förlossning så en får väl helt enkelt se hur kroppen blir och ser ut om ett tag men jag håller med dig där Mia om att förändringen sker otroligt snabbt i en tid där en också ska ta in att bli förälder och allt det andra. Gah! Påfrestande är bara förnamnet.

Kan ta en liten fråga också, jag hade ju foglossning under slutet av graviditeten. Sen blev det bra efter förlossningen. Och nu, när jag står, går och promenerar mer så får jag så ont igen. Ffa i blygdbenet. Vad göra? Livrädd att bli en sån med långvarig bäckensmärta, tycker det är nog med det jag har…
Sen det här med att jag känner mig så stel, liksom oj oj oj när jag sätter mig på en filt, ska vända mig på hårt underlag osv.
Vanliga rörelser som får mig att känna mig som en ledbruten tant…

Jag håller verkligen med dig. Jag har tyckt att kroppen svek mig i och med sfinkterrupturen. Jag hade tränat och optimerat allt i min fysiska hälsa som jag själv kunde påverka under graviditeten och inför förlossningen, och ändå gick det inte bra. Jag blev så besviken och arg. Jag läste en fin kommentar i ett Facebook-flöde, en mamma som hade haft en kort, intensiv men enkel förlossning uppmuntrade alla med långa, komplicerade förlossningar med hon tyckte att det var de som var de riktiga superkvinnorna. Att hon hade upplevt sin enkla förlossning så pass jobbig, att det som klarar av svårare förlossningar verkligen är fantastiska. En får ju inte välja, men det stärkte mig lite i alla fall. Att tänka att jag och min kropp ändå lyckades, även om det var lite på bekostnad av min hälsa. Jag är en superkvinna!

Jag återkommer om foglossningssmärtan , men läs gärna lite av mina äldre inlägg om foglossning efter förlossningen. Lite nytt har jag lärt mig sen jag skrev dem. Men, återkommer med svar när vi kommit hem från Kolmården!

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.