Tummen upp för att barnen sover och vi får en lugn resa till Göteborg.
Tummen ner för att min bok ligger nerpackad i en väska långt bort.
Framme på Öckerö
Vi är hos Josephs föräldrar på Öckerö och myser, leker i trädgården, njuter av att vara fyra vuxna på två barn. Den här sommaren bjuder ju inte på något riktigt sommarväder så att vi kan hänga vid vattnet och fiska krabbor hela dagarna. Men idag var det i alla fall fint väder, om än kallt och blåsigt. Vi gjorde en utflykt till en annan ö, åt glass, lekte lite och åkte hem. Härliga lugna och avslappnande dagar!
Västkusten, bästkusten
Bullbak
Stenplock
Musselplock och krabbfiske
Hitta död manet
Gosa på strand
Det är väldigt ambivalent väder, kallt i vind men varmt i lä och i femminutersintervall då solen visar sig.
Riktigt, riktigt somrigt är det ju inte. Men fint ändå.
Vår sommardejt
Förra sommaren lämnade vi barnen med farmor och siya för att gå på date. Då bar det av till tullhuset vilket var en succé! Detta tillsammans med det faktum att det knappt finns några andra restauranger här ute på öarna gjorde att vi kände att vi behövde göra om det i år. Så efter att vi lagt barnen så drog vi söder ut till restaurangen. Förra året lämnade vi 2 ½ månader gamla Wilfred på passning med mjölkflaska i beredskap och allt. Denna gången kändes det sjukt mycket mer lättsamt att lämna barnen. Den lilla restaurangen ligger precis intill havet (kattegatt) och erbjuder en fantastisk miljö att avnjuta den goda maten i.
Även denna gången var det suveränt gott. En skaldjurstallrik, en västkusts-tapas (med en hemskt god laxkorv), och en västerbotten-cheese cake med färskpotatis och löjrom.
En skillnad mot förra året var att vi numera lägger barnen klockan 20 istället för 19. I och med detta hann vi inte ta en glass på glasskaféet intill
Efterrätt på restaurang gör liksom alltid oss besvikna. Hellre en god glass än en pliktskyldig tryffel, liksom. Därför slog vi på stort och åkte till Tappen (bensinmacken) och köpte varsin glass.
Här är vyn från där Mia sitter och baksäteskör.
Sedan jagade vi solen och satt i baksätet tillsammans och avnjöt varsin daimstrut till en vacker solnedgång. Så klart vad alla par som sitter i baksätet av bilen tillsammans på en avlägsen plats gör…
Problemet med bilåkningen på vår dejt var bilbarnstolarna.
Liseberg i regn
Idag var vi tillsammans med våra vänner Elvira och Filip med deras Arvin. I likhet med resten av sommaren så uteblev det fina vädret. Istället bjöds vi på regn, regn och åter regn.
Det underbara är att en tvååring och en treåring tycker inte alls att regn är dåligt väder och tack vare bra regnkläder (tack E&F) och alla åkturer så hade de en superdag!
regnjacka över bärsele, funkar finfint…
Knäskålar och ormbunkar
Jag och Wollmar lekte med tågbanan idag. Efter att ha krypit runt stora matsalsbordetmed briotåget utbrast jag “Wollmar, du får köra nu, jag får ont i knäna!”. Wollmar undrade såklart genast varför jag fick ont i knäna, och jag förklarade att det var för att jag har knäskålar och därför gör det ont att krypa. “Du har inga knäskålar, du får krypa och köra tåget!”. Wollmar stannade till och tittade på mig och sa:“Jag har visst knäskålar! Det är hårt här!”
Och så var det. Vår stora grabb har fått riktiga knäskålar.
Nu ska jag inte ljuga för er. Små barn och bebisar har visst knäskålar. Men de är gjorda av brosk och inte ben, och fungerar mer som stötdämpning än som det sesamben det faktiskt är.
Knäskålen “ben-ifieras” när barnet är mellan tre och fem år. Knäskålen fortsätter sedan att utvecklas under hela uppväxten fram till puberteten. Knäskålens förbeningsprocess innebär att den liksom blir allt mer gjord utav ben, från mitten och ut.
Wollmar fortsatte sedan funderingarna om knäskålar. “På Gotland kallas knäskålar ormbunkar!”. Han är mitt uppe i någonslags upptäckarfas om olika språk och dialekter. Han säger ofta “Nu pratar jag svenska som mamma”, eller “I’m talking like daddy”. Han har också upptäckt att det finns dialekter på Öckerö och på Gotland. Och på Gotland hade han också sin första närkontakt med just ormbunkar.
Det tog mig ändå en lång stund innan jag förstod hans resonemang. Knä-skålar. Skål=bunke. Jag säger knäskålar. Daddy säger knee caps. På Gotland säger en ormbunkar.
Glasklart.
Och: några dagar innan hans treårsdag har vi alltså konstaterat att han har fina små knäskålar på båda ben. Ändå någonslags milstolpe för den här nördmamman.
Till minnet av förlossningen
Den här dagen. Det här datumet. Den tjugonionde juni 2012 vaknade jag mitt i natten av att jag hade värkar. Vid elvatiden promenerade vi in till förlossningen.
Den 30 juli vid 07.57 föddes Wollmar, 30 timmar efter värkstart. Vi blev föräldrar med buller och bång.
Jag har haft så oändligt många tankar och känslor för de här datumen.Det kändes länge som både det värsta och bästa dygnet i mitt liv.
Sfinkterrupturen och allt vad det innebar gav länge en skugga över Wollmars födelsedag.
Imorgon är hans tredje födelsedag.
Imorgon kommer jag bara vara glad.
Vi har världens finaste son (två söner för all del, men bara en fyller tre år imorgon) som har pratat om sin födelsedag i flera månader. Någon gång i juni gav han detaljerad beskrivning över hur tårtan skulle vara (vanlig tårtbotten, ett lager med jordgubb och bananmos, ett lager med vaniljkräm, toppad med grädde, jordgubbar och choklad). Han har önskat sig en brandbil med lång, lång stege sedan i julas.
Imorgon fyller en treåring år.
Imorgon är inte en årsdag för en förlossningsskada. Den är inget jag lider aktivt av längre.
Det känns så himla bra!
Vill du läsa mer om min sfinkterrupturshistoria? Här finns en del. Fråga gärna om det är något!
Hemresan
Först full bil på färjan. Vi blev avlämnade på Göteborgs central och klev på tåget hem.
Wollmar slocknade.
Wilfred härjade. När vi väl bytte barn vaknade Wollmar. Och Wilfred somnade. Vem av föräldrarna tror ni var mest nöjda med resan?
Sen kom vi hem till den födelsedagspresent som inte fick komma med till Öckerö.
Båda grabbarna var glada över att komma hem. Vi med! Så skönt ändå.
Vi är oändligt tacksamma över svärföräldrarnas gästvänlighet. Vi får komma till ett sommarparadis där de står med bäddade sängar, spjälsäng, matstol,bilbarnstolar, åldersanpassade leksaker och allt en kan önska. Vi behövde varken ta med potta eller toasits, haklapp eller något sådant. Engagerade farföräldrar som håller utkik, köper begagnat och fixar så att vi kan känna oss som hemma. Och ändå är detta det minsta de gör, kärleken de överöser våra barn med…
Ni fattar. Tack älskade Svärpäron!
