11-15 augusti 2015

Idag kom Wilfred in till mig som var i badrummet och ”sa till” att han ville bajsa. Sagt och gjort, ett praktlass på pottan. Så extremt tacksam för att hans pottpanik från i juli gick över.

Wollmar, jag och Wilfred var ute och gick med vagnen plus ståbrädan. En tjej med min kroppsform och blond hästsvans sprang förbi oss. Wollmar utbrast förvånat ”Mamma, var det där du?!”
Vad svarar en på det?

Wilfred har ju några månader kvar tills han får börja förskolan, men han tycker nog att han är redo redan nu. Wollmars förskola brukar vara i vår ”hemmalekpark” på eftermiddagen när jag och Wilfred kommer för att hämta. Vi brukar då stanna och leka en stund, men jag är noggrann med att Wollmar tar av sig förskolevästen och kommer till mig, och inte pedagogerna, om det är något. Vem tror ni limmar på pedagogerna då? Wilfred. Om jag inte griper in står Wilfred och tokflörtar med dem tills någon tar upp och kramar honom. Anar en lättsmält inskolning för den grabben…

På onsdagar är Wollmar hemma med Wilfred och mig eller Joseph (varannan vecka). Imorgon är min tvåbarnsonsdag. Om någon vill hänga med på utflykt/bli bjuden på lunch/parkhänga så hör av er! Om inte åker vi till Tekniska och river stället…

Jag är bäst men sur

Jag har två barn hemma idag och båda sover just nu. Trots att Wilfred vaknade 04.30 och låg och hojtade ”GAH! KAH!!”i en timme innan vi alla gav upp och kokade gröt. Han somnade dock i en liten hög i soffan klockan åtta när vi satt och läste en bok. Då han jag tänka att nu är det kört, nu kommer han inte somna mer idag och övertrötthetspanika hela eftermiddagen och Wollmar kommer få spunk på att jag inte kan göra något konstruktivt med honom för att jag måste bära på en gnällfred. Men nu! Båda sover! Eftermiddagen har alla potential till att bli bra!

OCH, vi har bakat småkakor.

Jag har också hunnit reflektera såhär:

Känns det inte som att alla leksaker en köper till barnen bara är en hopplös förhoppning om att just den här grejen kommer få barnet att leka snällt och inspirerat en lång, lång stund alldeles själv, tillfreds och glad? För den sakens skull kan jag känna att våra barn väl hade kunnat få hålla till godo med gamla PET-flaskor och kottar. De leker själva i ungefär 1,5 minut, båda två. Oavsett hur fina, roliga och välfungerande saker vi ger dem.

NÄR BÖRJAR BARN ATT LEKA BRA SJÄLVA? Ge mig hopp, någon. Jag råkar nämligen tycka att det är så in i bängen tråkigt att rädda imaginära katter från imaginära träd med små duplobrandmän och playmobilbrandbilar.

Och ytterligare en reflektion. Alla på jobbet har frågat mig typ samma sak. ”Var det inte häääärligt att vara ledig i så många veckor under sommaren?” Jag har svarat ja, men liksom inte känt att jag varit övertygad om det själv.

För all del, vi hade det bra.

Men hääääärligt, det var det faktiskt inte. Det är som att det först nu har sjunkit in i mig att somrar med barn är ungefär lika vardagsrealistiska som vardagen själv. Det är ostsmörgåsar som ska bres, köttbullar som ska rullas, rumpor som ska torkas och tider som ska passas. En åtta veckors ledighet utan barnen hade förmodligen inneburit någon slags ö- eller tågluff i Sydeuropa, massor av långa frukostar, ostar och oliver, bad från icke-barnanpassade stränder och många, långa mil till fots i svettiga storstäder. Åtteveckorsledigheten när Wollmar var runt året var ju ganska mycket så. Han fick hänga med. En åtta veckors sommarledighet med två barn på 3 och 1 var typ som vardagen är mest.  Det var kallt och rått, så vi kan inte ens säga att det var så mycket härligare och lättare för att vi var ute så mycket heller.

Sommaren var bra. Men den var faktiskt inte ens särskilt somrig. Och någon vilsam semester var det ju knappast tal om.

Var kom allt det här ifrån nurå? Sitter jag och surar? Nä. Livet är fint som det är, men det ska inte stickas under stol att det är skitjobbigt med småbarn.

Så kände jag idag.

Joseph: Min tur med förkylning

Förra veckan var det något som inte var helt hundra med Wollmar. Gnällig, lättretad och han åt inte så mycket. Troligtvis var det halsont + förkylning som han fått efter första veckan på förskolan eftersom Mia insjuknade i slutet av förra veckan och var mer eller mindre utslagen i helgen. Jag trodde att jag skonades eftersom båda två har kommit ut ur förkylningen (undantag för Mias fortsatta hosta) och jag hade inga symptom. Men så i förrgår började jag känna av ont i halsen och igår slog det till. Så nu ligger jag också utslagen på soffan så fort jag kan och som tur var sov Wilfred 2 ½ timma igår. Nu har han precis somnat och jag ska passa på att vila jag med.
Bara för himla typiskt att sommaren bjuder på kanonväder ute och jag ligger här med tjocktröja och dricker varma koppar med te. Sånt är livet!
Någon annan som drabbats av denna ”sommarförkylning”?

Previous

Next

8 Comments

  • Varje gång föräldraskapet görs till en jämställdhetsfråga blir jag så förbannad.
    Att man som kvinna ska vara till på mannens villkor-när man är gravid såväl som efteråt gör mig så otroligt förbannad-o det är så långt ifrån jämställt man kan komma! Oavsett pm kroppen är i tipptopp efter eller inte. Jag är på alla sätt för att det specifikt kvinnligasom det är att vara gravid, föda o amma-ska få vara det. Att vara jämlik är INTE att vara lik utan att vi är lika mkt värda i våra olikheter. Så tänker jag.
    Att kroppen sedan tagit ett år på sig att läka någotsånär för mig denna gång gör mig inte mindre förbannad när jag hör sånt där.

  • Är föräldraledighet verkligen en tid för återhämtning? Jag har flera kompisar som har blivit sjukskrivna just pga överbelastningen som föräldraledig. Om pappan var lite mer hemma, även tidigt och om henförhållandena är jämställda blir det bättre chans för återhämtning.

    Jag har också tänkt att det inte är svart eller vitt (även om oändligt många argument för att pappan inte ska vara hemma inte håller). Förut sa jag att millimeterrättvisa av princip är dumt. Men nu, nu delar vi lika, och anstränger oss att få det lika i både faktiskt tid hemma med barnet och uttagna dagar – för att det behövs. För att det är ett statement – vi delar lika! Inte nästan lika, inte lika många betalda dagar fastän mamman är hemma ett år obetald.
    Ett jämställt föräldraskap är en utmaning även för den som är ”medveten” och då är 50/50 i alla fall ett rättesnöre att hålla sig i som leder oss åt det hållet vi vill.

    Och kvinnlig egoism… ”Allt annat är…” är väl alltid en för hårt dömmande formulering. Dock känner jag många, medvetna tjejer som före barnen pratat om jämställdhet och feminism men när det väl blir skarpt läge väljer att roffa åt sig hela föräldraledigheten (för det går alltid att hitta någon omständighet som kan ”ursäkta det”). Tröttsamt, det bidrar inte till att föra arbetet framåt. Sen beror det kanske inte på egoism utan på större strukturella problem: t ex att fler män har bra lön, får mycket uppskattning och trivs på sina jobb, t ex att det fortfarande är norm att vara hemma som kvinna.

    En evighetsdiskussion. Jag säger iaf ja till individualiserad föräldraförsäkring. Även om det inte är optimalt för individens frihet så har det ju visat sig att vi kommer ingenstans med det här arbetet utan.

    • För mig är ett av problemen att kvinnor som faktiskt blir sjuka av förlossning/kejsarsnitt (alltså inte ens per default alla som får en sfinkterruptur, för alla lider inte av det) inte kan bli sjukskrivna. En pappa/andra partnern som blir sjuk när den skulle varit föräldraledig kan bli sjukskriven. En nyförlöst kvinna som inleder sitt föräldraskap och sin föräldraledighet med att inte kunna stå, gå, bajsa etc får det inte.

      • Jag menar inte någonslags allmän återhämtning (för det är en föräldraledighet ytterst dåligt lämpad för…) utan ner regelrätt läkning, rehab, läkarbesök…

    • Precis det här gör mig så arg. Varför ska 50/50 vara lika med jämställdhet?!?! Varför måste jag göra våld på det jag vill (amma länge exempelvis) för att vara ”jämställd”? Varför ska det värderas så lågt? Om min kropp ställt om hela sitt system för att vara med barnet-och jag dessutom fått sådana skador att arbete efter sex månader med resor till o från, en arbetssituation som inte tillåter att jag lägger mig när kroppen behöver det etc är otänkbar-så blir den typen av resonemang bara sten på börda. Amningen-det finaste som finns-en kvinnofälla-o jag få skylla mug själv att jag inte får lika lön eftersom jag inte jobbar på männens villkor.
      Lika värde? Ja ABSOLUT!!!!!
      Likadana? Nonsens!

      • Jag säger inte emot dig, men att jobba är en motsats mot att amma är inte helt sant. Jag är med i en amerikansk mammagrupp på Facebook där många ammar jättelänge (upp mot två år i alla fall) och de är ju typ föräldralediga i några veckor. Det är lite av en kulturgrej också, menar jag. Jag har också ammat flera månader längre än jag varit föräldraledig båda gångerna, tills båda grabbarna slutat på eget initiativ.

        Menar du att du inte alls fått vara sjukskriven? Det låter ju enormt märkligt och knäppt i så fall.

        Vill alltså inte alls säga emot dig, bara vända och vrida på de olika aspekterna.

  • Verkligen! Håller med dig och det är lite därför vi försöker hålla rätt strikt rättvist delat och försöka klura ut ett ersättningssystem om jag går ner i tid. Det finns så oerhört många aspekter på det här!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.