Vi fick en kommentar…

Vi fick en kommentar. En person som skrev något i liknelse med ”50/50 av föräldraledigheten är det som gäller, allt annat är kvinnlig egomism”.

Jag vet att svaret på den här frågan kan hårddras till en politisk ståndpunkt, och så långt vill jag inte gå. Jag är inte väl insatt i de politiska turerna kring styrd föräldraförsäkring, om jag ska vara ärlig. Så hav fördrag med viss okunskskap här, okej? Upplys dock gärna och tänk vidare med mig i kommentarsfältet. Min utgångspunkt är att vi är för jämställdhet, delar lika på föräldraledigheten och så vidare.

Men det jag kan bäst är kvinnohälsa.

En kvinna bär barnet. En kvinna föder barnet. I den bästa av världar mår kvinnan tipptopp under graviditeten och har en plättlätt förlossning. Dagen efter förlossningen är hon på benen och kan gå en rask promenad till ICA för att köpa mjölk medan den jämställde partnern är hemma med bebisen.

Riiight…

Låt oss se till en annan möjlig verklighet. Kvinnan mår ap-illa under första halvan av graviditeten och ligger hemma och kräks på badrumsgolvet. Andra halvan av graviditeten linkar hon sig fram med  bäckenleder som skriker av smärta varje gång hon sätter ner foten. Förlossningen blir komplicerad och det slutar med förlossningsskador/lång operation av underlivet eller kejsarsnitt=stor bukoperation. Tre veckor efter förlossningen går kvinnan till ICA med barnvagnen som rollator.

Aldrig någonsin skulle en annan stor operation av underlivet eller buken inte föranleda en sjukskrivning, men för de allra flesta nyförlösta kvinnor finns ingen sjukskrivning att få. De allra flesta kvinnor biter ihop och sköter sig själva och barnet ändå. Jag har träffat nyblivna mammor som blivit sjukskrivna, men då är det alltid något annat. Typ diskbråck, depression etc. Fortfarande idag ska en  förlossningsskada räknas som något ingår i själva dealen att bli mamma.

Jag säger inte alltid, men i vissa fall, måste en kvinna få se föräldraledigheten som en tid till (om möjligt…) fysisk och psykisk återhämtning. Jag kan faktiskt tycka att det är väl fräckt av en man att säga att allt som inte är 50/50 är kvinnlig egoism. För att fritt citera Kitty så kan en då tycka att den där karln kan trycka ut en fyrakilosmelon genom varfri kroppsöppning himself och sen se hur icke-egoistisk han tänker vara.

Sedan kommer vi till livet i stort. Har alla föräldrar lika lön? Har alla föräldrar lika långt till arbetet? Har alla föräldrar lika flexibla arbetsgivare och arbetsuppgifter?

Jag tänker att livet aldrig kan vara svartvitt och det aldrig kan antas vara lika för alla människor. Att tro det är en egoistiskt och ignorant.

Detta sett ur ett perspektiv. Det finns fler. Skulle jag argumentera från barnets perspektiv skulle jag säga att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar. Från mannens perspektiv kanske jag skulle säga att vi kvinnor ändå ska våga kliva åt sidan ibland. Och så vidare. Det finns många olika vinklar på det här. Idag ville jag belysa det kvinnliga egoismperspektivet. 

Comments (8)

Varje gång föräldraskapet görs till en jämställdhetsfråga blir jag så förbannad.
Att man som kvinna ska vara till på mannens villkor-när man är gravid såväl som efteråt gör mig så otroligt förbannad-o det är så långt ifrån jämställt man kan komma! Oavsett pm kroppen är i tipptopp efter eller inte. Jag är på alla sätt för att det specifikt kvinnligasom det är att vara gravid, föda o amma-ska få vara det. Att vara jämlik är INTE att vara lik utan att vi är lika mkt värda i våra olikheter. Så tänker jag.
Att kroppen sedan tagit ett år på sig att läka någotsånär för mig denna gång gör mig inte mindre förbannad när jag hör sånt där.

Det här med sjukskrivningen. Det ÄR SÅ KONSTIGT! Varför friden inte, liksom?

Är föräldraledighet verkligen en tid för återhämtning? Jag har flera kompisar som har blivit sjukskrivna just pga överbelastningen som föräldraledig. Om pappan var lite mer hemma, även tidigt och om henförhållandena är jämställda blir det bättre chans för återhämtning.

Jag har också tänkt att det inte är svart eller vitt (även om oändligt många argument för att pappan inte ska vara hemma inte håller). Förut sa jag att millimeterrättvisa av princip är dumt. Men nu, nu delar vi lika, och anstränger oss att få det lika i både faktiskt tid hemma med barnet och uttagna dagar – för att det behövs. För att det är ett statement – vi delar lika! Inte nästan lika, inte lika många betalda dagar fastän mamman är hemma ett år obetald.
Ett jämställt föräldraskap är en utmaning även för den som är ”medveten” och då är 50/50 i alla fall ett rättesnöre att hålla sig i som leder oss åt det hållet vi vill.

Och kvinnlig egoism… ”Allt annat är…” är väl alltid en för hårt dömmande formulering. Dock känner jag många, medvetna tjejer som före barnen pratat om jämställdhet och feminism men när det väl blir skarpt läge väljer att roffa åt sig hela föräldraledigheten (för det går alltid att hitta någon omständighet som kan ”ursäkta det”). Tröttsamt, det bidrar inte till att föra arbetet framåt. Sen beror det kanske inte på egoism utan på större strukturella problem: t ex att fler män har bra lön, får mycket uppskattning och trivs på sina jobb, t ex att det fortfarande är norm att vara hemma som kvinna.

En evighetsdiskussion. Jag säger iaf ja till individualiserad föräldraförsäkring. Även om det inte är optimalt för individens frihet så har det ju visat sig att vi kommer ingenstans med det här arbetet utan.

För mig är ett av problemen att kvinnor som faktiskt blir sjuka av förlossning/kejsarsnitt (alltså inte ens per default alla som får en sfinkterruptur, för alla lider inte av det) inte kan bli sjukskrivna. En pappa/andra partnern som blir sjuk när den skulle varit föräldraledig kan bli sjukskriven. En nyförlöst kvinna som inleder sitt föräldraskap och sin föräldraledighet med att inte kunna stå, gå, bajsa etc får det inte.

Jag menar inte någonslags allmän återhämtning (för det är en föräldraledighet ytterst dåligt lämpad för…) utan ner regelrätt läkning, rehab, läkarbesök…

Precis det här gör mig så arg. Varför ska 50/50 vara lika med jämställdhet?!?! Varför måste jag göra våld på det jag vill (amma länge exempelvis) för att vara ”jämställd”? Varför ska det värderas så lågt? Om min kropp ställt om hela sitt system för att vara med barnet-och jag dessutom fått sådana skador att arbete efter sex månader med resor till o från, en arbetssituation som inte tillåter att jag lägger mig när kroppen behöver det etc är otänkbar-så blir den typen av resonemang bara sten på börda. Amningen-det finaste som finns-en kvinnofälla-o jag få skylla mug själv att jag inte får lika lön eftersom jag inte jobbar på männens villkor.
Lika värde? Ja ABSOLUT!!!!!
Likadana? Nonsens!

Jag säger inte emot dig, men att jobba är en motsats mot att amma är inte helt sant. Jag är med i en amerikansk mammagrupp på Facebook där många ammar jättelänge (upp mot två år i alla fall) och de är ju typ föräldralediga i några veckor. Det är lite av en kulturgrej också, menar jag. Jag har också ammat flera månader längre än jag varit föräldraledig båda gångerna, tills båda grabbarna slutat på eget initiativ.

Menar du att du inte alls fått vara sjukskriven? Det låter ju enormt märkligt och knäppt i så fall.

Vill alltså inte alls säga emot dig, bara vända och vrida på de olika aspekterna.

Verkligen! Håller med dig och det är lite därför vi försöker hålla rätt strikt rättvist delat och försöka klura ut ett ersättningssystem om jag går ner i tid. Det finns så oerhört många aspekter på det här!

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.