Läsarberättelse – Om egentid

Dagens läsarberättelse kommer från Maja. Maja bor ihop med en man och tillsammans har de ett barn som är snart tre och ett barn i magen.

Hur ser du på begreppet ”egentid”? Är det positivt eller negativt för dig?

Jag har inte själv använt det ordet så mycket. Jag har förstått att det är lite konstigt, men jag har ett väldigt litet behov av att vara ensam. Däremot vill jag ju ibland träna, träffa vänner, slösurfa (men inte vara ensam hemma). Men i grunden är det väl ett positivt ord, om jag tolkar det som att jag får göra vad jag vill med min tid.

Vad har du för känslor förknippade med din ”egentid”?

Jag känner lite stress. Jag har ofta bråttom när jag har egentid. Detta är inget som min sambo bidrar till, han är uppmuntrande. Sen kan jag ibland känna glädjekänslor förknippade med min egentid också. Rolig träning och så.

Finns det en hierarki i vad du gör på eventuell ”egentid” vad som känns mer eller mindre okej och förknippat med dåligt samvete?

Träning är mest okej för det vet jag är så bra för både kroppen och psyket. Minst okej… hm, träffa vänner är alltid bra men jag försöker liksom portionera ut de träffarna så att det inte blir för många grejer på en vecka. Vilket gör att jag ibland känner det som att det är en dålig vän-egenskap.

Är det olika för dig och din partner, det här med egentid? 

Han känner inte som jag när han har egentid. Såklart har han begränsningar i vad han kan göra (hela lämna/hämta/jobba/handla/laga mat-hjulet ska ju funka) men han ser nog att mer egentid ryms. Han har inte dåligt samvete. Han har heller aldrig tyckt att det har varit jobbigt att vara hemma själv med barnet, vilket jag har tyckt på grund av oro när hon var liten och så.

Hur kan ”egentid” påverka din relation med ditt/dina barn? Är det något du oroar dig för? 

Ja, jag tänkte mycket på det när mitt barn var litet, kanske under ett år. Då var jag ännu mer hetsig, framförallt efter att jag började jobba. När barnet blev äldre insåg jag ju att inget egentligen påverkades när jag var iväg en timma/en kväll/ett dygn. Mitt barn blir ibland ledsen när jag lämnar hemmet men det är ju inte så att jag tror att jag skadar det.

Vad önskar du dig på det här området i framtiden?

Jag ska snart ha ett till barn och vill inte känna så mycket stress och dåligt samvete när jag vill komma iväg och  träna som förra gången ( och fortfarande känner). Men allt hänger ju ihop med ”livspusslet”. Det känns inte snällt att träna när jag redan jobbat och varit ifrån barnet, jag vill ju prioritera det/dem. Och mig själv. Det är svårt!

Tack Maja för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Comments (5)

Åh vad jag känner igen mig i ens förhållande till egentid gentemot ens partners.
Bara en sån sak som att jobba över, det gör mig jättestressad och jag liksom skäms och sms:ar en massa förlåååt, jag kommer snart.
Medan åt andra hållet så är det jag som tycker synd om honom om han måste jobba över.
Det här ligger ju såklart hos mig, men känslan kan ju såklart spilla över om man beter sig så hela tiden. Kom på det när jag inte skrev förlåt utan, fan jag måste jobba sent och han svarade med åh nej, stackars.

För nån vecka sen hade vi ett stort bråk och min ilska höll i sig lite och jag ”straffade” genom att tex ta ett glas vin med en kompis jag inte sett på länge utan att fråga om det funkade utan bara sa att jag är borta på onsdag. Va!? Alltså det ska ju vara normalt. Då kom jag på hur jag beter mig. Som sagt det här ligger bara hos mig. Han tog det ju såklart inte som ett straff, haha, han ba: kul, hälsa från mig.

Man tror man har koll på läget och jämnställdhet och så har jag gått runt såhär. Shivers!

Haha! Ändå sjukt på ett knasigt sätt hur missplacerat ditt ”straff” blir (vinepisoden) om din man bara tänker ”skönt att hon unnar sig!”

Sånt här borde pratas mer om, på ett konstruktivt sätt.
Hur gör vi för att tänka annorlunda?

Mitt straff var väl mer att jag liksom inte först kollade att det var ok utan bara berättade mina planer utan att ge honom utrymme att säga att det inte passade. Men ja, så viktigt att komma på sig själv med sånt här nonsens!

Skönt att någon känner igen delar av mitt tänk. Känner igen det där med att be om ursäkt för min egentid…

Jag faller också dit ganska ofta jag med. Men jag är nog ändå den av mig och Joseph som är mest borta kvällstid… Eller jag vet inte egentligen, kanske känns det bara så.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.