Läsarberättelse – postpartumdepression

Dagens berättelse kommer från Lydia som har två barn.

Det här är ett repostat inlägg från 2015. Det här är ett viktigt ämne vi behöver prata mer om! Minst en av åtta kvinnor drabbas.

Hur hade du föreställt dig att dina första tid med första barnet skulle bli?

Jag har aldrig varit så där väldigt sugen på barn, därför drog det ut ganska långt på tiden innan vi började fundera på barn på allvar. Jag ville utbilda mig, hinna jobba inom mitt gebit, och när vi väl började jobba och fick pengar efter snåla studieår ville vi resa. Så för oss var det mer av ett viljebeslut detta med att försöka få barn.

När vi sedan började försöka, så visade det sig att det inte var så enkelt som vi hade hoppats. Det tog oss ungefär tre år och ett missfall innan vi fick vårt första barn. Men trots detta, trots att första barnet var efterlängtat, så hade jag ändå få fastlagda föreställningar om hur det skulle bli. Jag var inte alls inställd på att det skulle bli någon rosenskimrande tid, utan var mer inställd på rätt mycket arbete.

Hur blev det? Hur mådde du? Hur insåg du att du mådde mer än ”vanligt” dåligt?

Jag var inställd på att det skulle bli tufft stundtals, men jag var inte inställd på att det skulle bli SÅ tufft. Första barnet föddes efter en utdragen förlossning med sugklocka, jag fick sys ganska mycket och hade ont i ett halvår efteråt. Amningen kom inte igång, vi fick vara kvar på BB på grund av att bebisen låg precis på gränsvärdet för gulsot. Det var mycket, kan man väl sammanfatta det med.

Jag mådde inte alls bra efter förlossningen, allt var bara kaos av smärta och av att inget veta eller förstå. Amningen som inte fungerade blev epicentrum för allt jobbigt. Det fanns inga ljuspunkter och det kändes som det ultimata anti-klimaxet: Här var beviset på att jag aldrig skulle ha försökt bli med barn. Att det fanns en orsak från början till att jag inte varit så sugen på barn. Nu hade jag ett barn och allt jag ville var att backa bandet.

Det som fick mig att inse att jag verkligen inte mådde bra var när jag började få ångest. Det kunde jag koppla ihop med hur jag mått tidigare efter att ha blivit diagnosticerad med utmattningssyndrom flera år tidigare. Det var faktiskt något av en lättnad för mig, för då kunde jag se det som hände som något utanför mig. Som något som kunde gå över, som jag kunde få hjälp med.

Vad hjälpte dig?

Insikten om att det inte bara var jag, utan att det troligtvis var en postpartumdepression hjälpte mig mycket. Att få sätta ord på det hela och få förståelse – samtal med barnmorska, läkare och kurator. Att bli tagen på allvar istället för att gå omkring och känna sig som världens hemskaste varelse som inte ville ha sitt eget barn som man längtat så mycket efter. Att få släppa amningen som bara krånglat och istället gå över helt till ersättning.

Hur tänkte du kring att skaffa barn nummer två? Oroade du dig för samma sak?

Ja, jag var orolig över att samma sak skulle hända. Men kände mig ändå ganska förberedd och visste att det fanns ett annat slags skyddsnät runt mig denna gång än första gången. Mödravården hade mig under lite extra uppsikt dessutom under graviditetens gång och efteråt.

Hur blev det? Hur mår du idag?

Att få lillebror blev verkligen min revansch! Allt gick jättebra, allt från förlossning till återhämtning, och jag fick äntligen känna på hur det kunde kännas att vara glad efter att ha fått barn. Jag hade rimliga förväntningar, var inte alls inställd på att det skulle behöva bli antingen jättejobbigt eller himlastormande bra, och jag tror att jag hamnade på en ganska ”normal” nivå.

Det enda från postpartumdepressionen som speglade sig i den första tiden med Sixten var att jag redan andra dagen kände att jag behövde ge upp amningen, den förknippade jag enbart med något jobbigt och därför tog jag det säkra före det osäkra direkt när jag började känna av stress och oro kring hur det skulle fungera.

Det tog mig ungefär fyra månader att komma ur det värsta svarta med förlossningsdepressionen, och ungefär 1,5 år innan jag kunde känna att verkligen allt var borta. Jag vill inte skriva ”tills jag kände mig normal”, för vad är egentligen normala föräldrakänslor? Vad som hände mig har gjort mig väldigt medveten om förväntningarna på föräldraskapet, och hur mycket som läggs på att inte minst kvinnan ska vara så lycklig och tacksam hela tiden. Det betyder inte att jag tror att det skulle vara bättre med skräckhistorier och att misstänkliggöra andras lycka, men jag slår hårt för rätten till varje individs egen upplevelse på den här fronten. Jag tror att det är viktigt att det finns röster som säger att det kan vara himlastormande lyckligt OCH jobbigt, ibland på samma gång, och att det kanske är det närmaste ”normalt” man kan komma.

Tack Lydia för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.