Läsarberättelse – om en förlossning som kom av sig och tankar inför en kommande

Dagens läsarberättelse kommer från Elvira som har en tvåårig son och en bebis i magen och bor med make i Göteborg.

Berätta kort om din första förlossning. När började värkarna, hur gick förloppet, hur kom barnet ut?

Klockan 3 på tisdag morgon vaknade jag av regelbundna värkar och på morgonen började förberedde vi oss för en latensfas hemma. På förmiddagen drabbades vi dock plötsligt och oväntat av ett dödsfall i familjen och inget av den latensfasen blev som vi hade kunnat föreställa oss genom att vi fick förmedla bödsbudet vidare och sedan sorgeberarbeta och krishantera tillsammans med hela storfamiljen under hela dagen. Vi fick komma in till sjukhuset på kvällen men under följande dag stannade förloppet av rejält. Jag håller mig i övertygelsen om att det var en klok reaktion av kroppen i sammanhanget. Eftersom jag var två veckor över tiden blev vi inte hemskickade utan det blev fullt ös med värkstimuleringen och hinnsvepning. Femtiotvå timmar efter värkstart blev det ett högst odramatisk och icke brådskande kejsarsnitt.

Berätta om din upplevelser och känslor från första förlossningen

Föräldraskap har allt sedan graviditeten varit så överraskande instinktivt för mig. När jag var yngre kunde jag vara förlossningsrädd, men när jag väl blev gravid var jag så full av förtroende för att kroppen skulle göra sitt jobb, och om inte annat att svensk sjukvård skulle klara det. Jag hade reflekterat över att alla bekanta som hade beskrivit jobbiga förlossningsminnen framför allt beskrev en avvikelse mot deras egna förväntningar. Därför gick jag in med inställningen att inte ha några särskilda förväntningar utan bara följa med i processen. Det tror jag gjorde mig väl förberedd. Jag hade visserligen inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att förlossningen skulle komma att handla så mycket om krishantering. Nr vi väl kom in till sjukhuset var jag däremot oerhört fokuserad på barnafödandet och kunde verkligen skärma av krisen runt omkring.

Under hela förlossningen hade jag ett väldigt lugn och en trygghetskänsla över att jag mådde bra och barnet mådde bra. Detta trots förlossningsläkare som bekymrat tittade på provsvar, frustrerade narkosläkare som misslyckades med EDA:n gång på gång (14 stick i ryggen totalt), och orutinerade barnmorskor som inte visst vad de skulle göra. Konstigt att jag kunde vara så övertygad egentligen, men oerhört betydelsefullt för totalupplevelsen av förlossningen.

Berätta om dina tankar efter förlossningen – hur blev ”eftersmaken” och hur har det påverkat dig?

I början kunde jag tänka att vi verkligen hade haft speciella omständigheter kring vår förlossning. Men med lite distans har tänker jag istället att alla förlossningar nog är speciella. En förstföderska med 50-timmars värkarbete är på inget sätt unikt. Avstannande förlopp, värkstimulerande och till slut kejsarsnitt för nog också ses som vanligt förekommande på förlossningsavdelningen. Till och med att livet kommer emellan och att förlossningar sker under samtidig krisbearbetning förekommer nog också oftare än vad jag tänkt mig. (och det räcker att tänka på alla barns som föds på flykt, så blir vår krissituation ganska städad i jämförelse). Att förhålla mig så gör att jag kan vila i hur det blev.

Nu ska du ganska snart ha ett lillasyskon. Hur går tankarna inför kommande förlossning? Någon speciell oro? Förväntan? Längtan?

Precis i början av graviditeten var mina tankar väldigt mycket kring förlossningen. Något av det första jag tänkte var ”vem kommer att dö denna gången?”. Men det lugnade sig fort, jag är lite för rationell för att ägna mig särskilt mycket åt sådana tankar (och dessutom vet jag ju nu av erfarenhet att jag fixar även en sådan omständighet ;)).

Till skillnad från inför första förlossningen finns nu så klart en trygghet i att jag vet hur det går till på BB, hur rummen ser ut, hur undersökningar görs. Och jag vet vilken belöning som väntar. Men samtidigt har jag denna gången konkreta saker att oroa mig för. Det som var värst med första förlossningen var uteslutande sådant som hörde mer till vården än till förlossningen. Det visade sig att jag har trångt mellan ryggkotorna och det var nästan omöjligt att sätta en EDA. Därför föreställer jag mig nu att jag denna gången verkligen vill slippa edan, eftersom smärtan och krånglet med stickandet, åtminstone i efterhand, var mer smärtsam och besvärande än full fräst med värkstimulerande.

Det andra som var plågsamt från första förlossningen kvar tömning med kateter. Där har jag ingen bra strategi för att förhålla mig till det. Mer än att om möjligt försöka få en erfaren barnmorska att sätta katetern (och inte en osäker sommarvikare som behöver göra om allt för många gånger!!!).

Eftersom jag fortfarande har kvar min tilltro till att kroppen kan det här med barnafödande skulle jag gärna vilja få chansen att föda på kroppens villkor. Därför tänker jag idag att jag i möjligaste mån vill undvika en ingångsättning utan hellre skulle gå över ytterligare några dagar förutsatt att alla kontroller ser bra ut. Jag är visserligen tveksam till om jag kommer hålla kvar vid den tankten när jag väl är +14 dagar över tiden ;).

Jag funderar också kring vad som är sannolikt denna gången. Eftersom jag inte fött vaginalt, ska jag förvänta mig ett förstföderskeförlopp? Eller blir det mer som en omfödsel eftersom det ändå har gått så långt en gång? Första gången vill jag minnas att jag vilade mycket i vad som var statistiskt sannolikt så vi får se om jag hinner läsa på statistiken innan det blir dags denna gången.

Denna gången hoppas jag iaf på en lugn latsensfas hemma, för jag inbillar mig ändå att det blir ett segt förstföderskeliknande förlopp även denna gången. Och jag jobbar med att försöka hålla förväntningarna nere utan även denna gång vara berätt på att det blir som det blir.

Tack Elvira för din berättelse! Vi vill gärna höra hur det går sen!!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

 

Comments (1)

Lycka till Elvira! Håller tummarna för att allt ska gå som du önskar 🙂

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.