Läsarberättelse om igångsättning och en utdragen förlossning.

Dagens läsarberättelse kommer från Josephine som har dottern Elsa och bor tillsammans med Elsas pappa utanför Hofors. Josephine bloggar också här.

Hur du mådde i slutet av graviditeten?

I slutet av min graviditet så mådde jag fysiskt och psykiskt bra. Jag hade inga speciella krämpor förutom att jag var lite trött på att vara gravid, kände mig lite otymplig du vet när du inte kan vända dig i sängen längre utan hjälp, samt att jag längtade efter Elsa så himla mycket och att jag längtade så enormt efter att äntligen få bli mamma. Jag såg även fram emot förlossningen väldigt mycket, trots många skräckhistorier som jag inte valt att lyssna på.

Kände du på dig när slutet närmade sig, dagarna före förlossningen?

Elsa var beräknad till 7 november 2013. Jag gick över tiden och i och med att jag är något äldre så fick jag en tid för igångsättning. Jag skulle bli igångsatt torsdagen den 14 november om inte förlossningen hade satt igång utav sig själv.

Jag hade inte några speciella känningar på slutet att förlossningen var i antågande förutom lite molvärk samt tryck ner mot snippan.

Hur startade värkarna? Hur kändes det?

Mina värkar startade den 10 november 2013. Vi gick och la oss vid 23 tiden och då tyckte jag själv att jag hade ”riktiga” värkar. Det är ju så otroligt svårt att veta när du aldrig varit med om detta förut och jag hade inte något att jämföra med. Vi ringde in till förlossningen och vi fick komma in på undersökning.

Det visade sig då att jag endast var öppen 2 cm så de skickade hem oss. Värkarna fortsatte och jag hade ont som attan. Värkarna var oregelbundna och kom och gick. Det var olika tid och styrka på dem hela tiden.

Natten emot den 12 åkte vi in till förlossningen igen för kontroll och se hur mycket jag var öppen. Jag hade inte öppnat mig så mycket mer än första gången vi var inne. Vi fick då sova över och jag fick en sovdos av mediciner så jag kunde slappna av och sova en stund och så skulle de besluta om jag skulle bli igångsatt på morgonen.

Tyvärr så blev jag inte igångsatt eftersom de hade så mycket att göra så vi blev hemskickade ännu en gång. Detta upplevde jag som väldigt jobbigt eftersom vi har 6 mil enkel väg till förlossningen. Att ha värkar hela tiden samt åka bil var ingen hit kan jag lova. Jag fick med mig en sk Tensapparat med mig hem för att lindra värkarbetet men den körde jag slut på rätt så snabbt. Jag körde den på största effekt utan att det blev någon lindring.

Berätta om förloppet, vad hände (inte) efter att värkarna startat?

Värkarbetet fortsatte och jag kunde inte sova. Jag var vaken de flesta timmar under dessa dygn. Vi hade tid för igångsättning tidigt på morgonen den fjortonde, vid 08 tiden.

När vi kom till förlossningen så blev vi tilldelade ett rum och jag blev noggrant undersökt. Allt såg bra ut både för mig och för Elsa.  Förlossningsläkaren ville sätta in en så kallad ballong för att påskynda öppningsskedet men ballongen kom ut lika fort som den sattes in vilket betydde att jag var för öppen för den. De tog hål på hinnorna och så fick jag värkstimulerande dropp och efter en stund så satte värkarbetet igång på riktigt. Det var väldigt utdraget och det tog hela torsdagens dag samt natt.

Hur upplevde du igångsättningen?

Jag upplevde igångsättningen som något positivt. Personalen berättade vad som hände och vi var noga övervakade. Det som var så jädrans trist var att värkarbetet tog så lång tid.

Till sist var jag så trött att jag inte orkade längre så då fick jag epiduralbedövning så jag skulle få vila lite. Halleluja säger jag bara. Nu fick jag chansen att återhämta mig lite. Jag hade ju inte sovit på några dygn. Lustgasen fungerade inte på mig alls. Jag reagerade inte på den och fick inte den där häftiga upplevelsen som alla sagt att jag skulle få.

Hur avslutades förlossningen?

När hela torsdagnatten gått och klockan hade slagit 04 på fredagmorgon hade jag fått nog. Jag låg där och försökte krysta eftersom jag då hade öppnat mig tillräckligt mycket för att krysta ut Elsa.

Jag hade så ofattbart ont. Jag hade en smärta som jag aldrig upplevt förut men det var inte av själva förlossningen utan det var något annat jag kände. Där stod barnmorskan och sa att jag skulle krysta men jag kände inte någon krystvärk. Jag upplevde inte det där att det känns som du ska bajsa på dig utan jag kände bara en annan djävulsk smärta och till sist så brast mitt tålamod och jag tittade argt på barnmorskan och pekade med hela handen och skrek ” nu jävlar får det vara nog, jag ska ha kejsarsnitt och du ska hämta förlossningsläkaren nu”!

Undersköterskan skyndade sig iväg och hämtade Maria förlossningsläkaren hette. Hon undersökte mig och såg huvudet på Elsa men hon tyckte att hon låg för långt in för att tas ut med sugklockan.

Så när Maria beslutade om kejsarsnitt så kände jag bara äntligen! Äntligen skulle Elsa komma ut till oss.

Min förlossning slutade alltså med ett kejsarsnitt. Det gick väldigt bra och efter en mycket långdragen förlossning som kom äntligen Elsa den 15 november kl 06.55.

Har du några erfarenheter du vill dela med dig av?

Det visade sig när de undersökte livmodern att den var full med mjölksyra. Det var alltså det som hade gjort så djävulskt ont. Inte konstigt att jag inte hade några krystvärkar. Det fanns inte på världskartan att jag klarat av att föda vaginalt.

Jag är glad att jag stod på mig och krävde kejsarsnitt. Jag kände verkligen att det inte var normalt det jag kände. När jag sedan fick prata med barnmorskan så sa hon att jag gått genom en vaginal förlossning samt ett kejsarsnitt. Jag hade fått uppleva bägge förutom barnets själva passage ut.

Många har frågat om jag inte känner mig snuvad på konfekten eftersom det slutade med kejsarsnitt, men det viktigaste var är att Elsa kom till oss och att allt slutade bra. Sen spelar det absolut ingen roll om det var genom en vaginal födsel eller ett kejsarsnitt. Jag är lika mycket mamma ändå!

Så mina råd och tips är att våga lita på din kropp och dig själv och våga vara öppen och säga vad du känner och tycker. Våga ställ krav på de som ska hjälpa dig. De är där för din skull och ska se till att allt går bra.

 Vad var det bästa och det värsta?

Det värsta med det hela är att jag idag tänker på vad som kunde ha hänt om jag inte stått på mig. Hade det gått riktigt åt skogen då, eller? Eftersom det var en väldigt utdragen förlossning så är jag besviken på att de inte satte igång mig tidigare så jag hade sluppit alla dessa extradagar av värkarbete.

Det bästa med det hela är att jag fått bli mamma till den mest underbaraste Elsa samt att jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och hur fantastik våra kvinnokroppar är. Jag ångrar inte en minut av min förlossning men jag önskar att de satt igång mig betydligt tidigare.

Tack Josephine för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

 

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.