Läsarberättelse om bemötande inom vården

Dagens läsarberättelse kommer från Hanna som driver bloggen Invictus.

Du fick en del skador i samband med förlossningen med din dotter. Hur tyckte du att bemötandet och omhändertagandet i det akuta skedet var? 

Jag fick väldigt lite information direkt efter förlossningen. Barnmorskan informerade om att jag fått en så kallad sfinkterruptur och att jag behövde bli sydd (vilket gjordes i förlossningssängen samtidigt som jag fick lustgas). Dagen efter förlossningen fick jag prata med en sköterska som igen berättade att jag fått en sfinkterruptur, hon lämnade även över ett litet informationshäfte där det bland annat framgick att jag kunde ha problem att hålla tätt de närmsta veckorna och att jag skulle äta fiberrik mat och dricka mycket.

Jag själv förstod dock inte riktigt till fullt vad en sfinkterruptur var och inte heller visste jag att det finns olika grader av en sfinkterruptur.

När jag några veckor senare började få stora problem så förstod jag inte att det kunde ha med min sfinkterruptur att göra och jag är enormt besviken och ledsen över bristen av information. Hade jag vetat mer om risker hade jag nog stått på mig bättre och krävt vård fortare och kanske hade det inte behövt bli lika illa om jag fått vård fortare för mitt problem.

Berätta om din sämsta/värsta vårdupplevelse utifrån bemötandet sett?

Min absolut sämsta upplevelse var i februari 2012. Då hade jag kämpat länge för att få hjälp men det var ingen som riktigt lyssnade på mig. Jag ringde min fina underbara barnmorska i Älvsbyn som jag hade på MVC före förlossningen. Berättade för henne hur ont jag hade och att jag inte visste vad jag skulle göra, jag kommer inte riktigt ihåg men jag är ganska övertygad om att jag tokgrinade under samtalet. Hon fixade en ”akuttid” på vårdcentralen, det fanns inga tider kvar så hon ordnade så att jag skulle få komma och vänta så skulle en doktor titta på mig även om det blev efter stängning. Det kommer jag för alltid att vara henne tacksam för.

När jag sedan kom till vårdcentralen så fick jag vänta en stund och sedan kom det en sköterska som lite irriterat undrade vad jag gjorde där. Jag förklarade att jag fått en tid och blivit ombedd att vänta tills någon skulle ha möjlighet att titta på mig. Då frågade hon varför jag var där, vad jag hade för problem. Jag svarade nåt om att jag hade problem med underlivet. Då fortsätter kvinnan gasta på om VAD det var med underlivet och hon var fruktansvärt otrevlig. Till saken hörde att det var inte bara jag i rummet, det satt några andra där också och jag tyckte att det var för privat att prata med en okänd otrevlig sköterska om mitt underliv, speciellt när fler lyssnade. Kärringen (jag har även kallat henne skatan..) fortsatte gaffla och hon var så otrevlig så jag tog min jacka och gick ut i korridoren.Där ringde jag min mamma och sa att jag skiter i det här. Jag vet att jag var ledsen och att tårarna kom, jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel, varför hon var så otrevlig. Mamma fick mig på bättre humör så jag gick in och satte mig. Efter en stund kom tanten tillbaka, hon såg att jag hade varit ledsen men fortsatte ställa frågor och var fortfarande otrevlig. Då sa jag några väl valda ord (tror att jag bad henne dra långt åt h-vete) och sedan vände jag mig om och låtsades inte om henne.

10-15 minuter senare fick jag träffa läkaren, han skickade mig akut till Sunderby Sjukhus och där opererades jag två timmar senare (har 5 mil enkel väg till sjukhuset).

Visst har jag stött på andra tillfällen i vården som kanske inte varit perfekta men just den här upplevelsen när jag var som mest sårbar är den som för alltid kommer att finnas med mig. Jag blir fortfarande illa till mods och på lite dåligt humör när jag ser denna människa. Hon måste ha haft en otroligt dålig dag.

Berätta om din bästa vårdupplevelse utifrån bemötandet sett?

Bästa upplevelsen har nog varit att träffa specialister på Akademiska Sjukhuset. Där känner jag mig trygg och säker.

I övrigt får jag säga att min barnmorska som hjälpte mig till en läkartid förtjänar en stor guldstjärna. Utan henne hade jag mest troligt åkt på en blodförgiftning och vem vet hur det hade slutat…

Vad utgör skillnaden mellan ett bra och dåligt vårdgivarmöte enligt dig?

För mig är det egentligen inte orden eller informationen som är det viktigaste. För mig är det bemötandet som är avgörande. En person som tar sig tid att lyssna på mig och som förklarar saker som jag behöver veta utan att vara otrevlig eller på något sätt ”se ner” på mig, det tycker jag om. Efter det där första otrevliga mötet med en lite för stressad sköterska har jag till största del haft att göra med bra personal. Sköterskorna på avdelning 33 och 53 på Sunderbyn är guld värda!

Har du något bemötandetips för den vårdgivare som träffar nyförlösta och nyblivna mammor inom vården?

När man precis har blivit mamma och fått ett underbart litet efterlängtat barn så har man många känslor och tankar. Jag har ju bara ett barn och således fick jag min skada vid förlossningen av mitt första barn, jag visste inte vad jag skulle vänta mig eller vad som var rätt eller fel. Jag visste inte att man egentligen skulle sys på operation för min typ av skada eller att jag kunde få bestående men. Jag tror att när man träffar nyförlösta mödrar (varesig det är första eller femte barnet) så ska man försöka vara tydlig och informera så mycket som möjligt men på ett sätt som man förstår även om man inte har erfarenhet från vårdyrket. Dessutom tycker jag att man kan ta kontakt med mamman igen efter 1-2 veckor efter förlossningen och via telefon gå igenom skadan och eventuella ”biverkningar”. Första tiden efter förlossningen upplevde i alla fall jag som ganska ”berusande”, jag var hög på livet och jag kom inte ihåg så mycket utan fick fråga min man om i vilken ordning saker hade hänt. Framförallt tycker jag att vårdgivare ska vara trevliga, hjälpsamma och visa sig från en bra sida. Inte stressade, otrevliga och ointresserade. De ska kunna ta sig tid för mig och få mig att känna trygghet.

Har du något tips för kvinnor/patienter för att själv optimera möten inom vården?

Jag har lärt mig att även om jag är stark och vet vad jag vill så är det inte alltid jag vågar få fram alla mina känslor och önskemål i kontakt med läkare. Därför kan det vara en bra idé att ta med sig någon som kan stötta och kanske påminna om vad man vill och behöver samtala om. Jag har även lärt mig att jag måste stå på mig och våga säga vad jag själv önskar eller vill, det vågade jag inte i början utan då tyckte jag bara att läkarna borde ju veta så det här blir säkert bra.

Det är till exempel mer än två år sedan läkarna första gången tog upp möjligheten att göra en tillfällig stomi och hade det inte varit för att jag själv till slut kände att jag inte orkar mer och själv sa att nu får det vara nog, då hade jag nog fortfarande inte haft någon stomi. Ibland måste man våga ta för sig!

Tack Hanna för att din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.