Joseph: Nattninja och daggecko
Om nätterna är jag en ninja. En tyst och smidig ninja som obemärkt rör sig omkring i lägenheten i nattens mörker. När någon av barnen gråter eller är ledsna på natten är jag hos dem snabbt som blixten och nattar om (främst Wilfred, eftersom Wollmar snarare kommer till vår säng när han blir ledsen). Efter omnattningen far jag ljudlöst genom lägenheten och landar mjuk och elegant i min säng för att somna om.
Men så fort min väckaklocka ringt och det är dags att gå upp händer något märkligt. Jag får fotsvett. Lite pinsamt att prata om kanske, men det är inte fotsvett i någon överdriven mängd. Men det är just tillräckligt att annullera min förmåga att röra mig ljudlöst på golvet. I stället för att vara en smidig och ninja så låter det som att mina fötter smackar i sig frukost för varje steg jag tar. Det är som att jag fått en geckos fötter som fäster till vilket yta som helst (men de ger mig tyvärr inte förmågan att klättra på väggar och tak).
vs 
Lösningen är så klart strumpor, men oftast har jag lagt alla kläder som jag ska ha för dagen i badrummet så att jag kan ta på mig dem utan att väcka barnen om de hamnat i vår säng. Ibland är jag tillräckligt bright att lämna strumporna i rummet kvällen innan så att jag kan ta på dem innan jag lämnar sovrummet.
Men vem vet. Jag är kanske bara så trött om nätterna att jag inte alls har en aning om hur mycket ljud jag alstrar eller till hur osmidig jag är. Men man kan alltid drömma.
Vill ni läsa mer om ninjan Josephs äventyr kan ni kolla in detta inlägget: “Ninja in the dark”.
Hur går det med maratonträningen?
Maratonträningen ja. Vi fick en fråga om hur det går med den. Hur går det med maratonträningen?
Premisserna är såhär:
Vi har två barn med allt vad det innebär
Vi båda jobbar
För att klämma in träningen på minsta lilla bekostnad av livet, barnen och föräldra-vuxentid och faktiskt bloggtid, springer vi just nu enbart transportlöpning.
Vi har som mål att få in 30 km i benen varje vecka.
Målet är resan, eller vad en ska säga. Vi har anmält oss till maran mest för att sätta lite extra tyngd på vardags- och transportlöpningen, inte för att någon av oss har som mål att prestera topp på en mara. Hade det varit målet hade det varit helt fel läge i livet att anmäla oss nu.
Så, ja, hur går löpningen?
Sett till antal tillfällen och även i perioder sett till antal mil så går träningen (oftast) enligt planerna. Skulle jag jämföra våra egna planer jämfört med en riktig maratonplan (jag gör det ibland) så blir jag riktigt nedslagen. Det kommer inte räcka. Fast räcka för vaddå tänker jag? Förmodligen räcker det för att ta sig runt. Troligen räcker det inte för att göra maran njutbar. Men just nu har jag hellre förhållandevis ostressad vardag och förhållandevis njutbara (höhö, som att februarilöpning är njutbar, va…) vardagspass, hellre än att stressa och pressa mig hela våren bara för att göra de där maratontimmarna mer bekväma. Hänger ni med hur jag tänker?
Joseph har nog lite andra funderingar kring det här med maran. Dels har han sprungit den en gång redan, och dels har vi lite olika förutsättningar för våra transportlöpningspass. Joseph hoppar av pendeltåget och springer sträckan motsvarande någon eller några pendeltågsstationer på våg till jobbet, minst en mil enkel väg. Jag har bara ca 5 km till jobbet och springer således både fram och tillbaka några dagar i veckan. Förra veckan var första på vääääldigt länge som jag fick till tre dagar och 30 km. Den här veckan? En snor- och hostförkylning kom emellan.
Det jag kan känna att jag framförallt saknar i min “maratonträning” är långpass. Och när vi testade att springa 30 km där i november var det ju inte konditionen eller orken i sig som tog stopp. Utan just vävnadståligheten för så lång tids nötande belastning. DET GJORDE SÅ ONT. Sen gick det över så fort vi slutade, så smärtan är ändå kortvarig (typ som en förlossning, ehehe…).
Men så, ja… överlag är jag faktiskt nöjd med hur det går.
I och med att målet med maran är att hålla uppe motivationen för vardagslöpningen. Vi kämpar ju på! Men om jag börjar jämföra med riktiga maratonplaner, eller andra “riktiga” maratonlöpare får jag lite ont i magen och känner mig dålig.
Sen har jag kommit på en annan grej. Det är det här med självförtroende.
Ett tag när jag var ny inom primärvården och kände mig otillräcklig inför så många patientmöten motiverade/tröstade jag mig ofta med tanken att “80 % av behandlingseffekten handlar ändå om bemötande, och oavsett om jag vet precis vad jag ska göra eller inte så kan jag i alla fall ge ett gott bemötande”. När det kommer till maran tänker jag ofta “Men det kommer i alla fall mest bara sitta i huvudet, det handlar om hur en står ut med smärtan”. Och här kommer självförtroendet in: Men hur bra står jag ut med smärta egentligen? Min närmsta referens är ju ändå just förlossning, och den enda förlossning jag hade gick ju som den gick… Jag TROR egentligen inte att utfallet av förlossningen hade något med min egen förmåga till smärthantering att göra, men ni fattar kanske ändå. Någonstans djupt och omedvetet inom mig har den där taggen ändå fastnat, “Jag misslyckades. Jag är dålig på att föda barn”.
Så, det blev en något djupare fundering kring det här med löpningen och maran än vad jag trodde.
Några erfarenheter eller tips, någon?
Wollmar har nattskräck
Under det senaste halvåret och senast i natt har Wollmar drabbats av nattskräck vid ett flertal tillfällen. Till en början visste vi inte att det var nattskräck, utan uppfattade det som mardrömmar hos ett mycket sömnigt barn (i och med att han inte gick att väcka). Men efter ett par tillfällen så pusslade vi ihop det och mönstret passade mycket väl in i symtombilden.
Nattskräck är en sömnstörning som är starkt förknippat med sömngång. Det är ärftligt och då Mia var sömngångare när hon var liten är det troligt att det är från henne han fått det. Nattskräck är vanligast hos barn i förskoleåldern och kännetecknas av att barnet får en skrikattack efter att ha sovit några timmar. Det är tydligen inte så i alla fall, men för vår del är Wollmar helt okontaktbar. Fast det är inte riktigt rätt heller. Han kan svara på saker vi säger, men ordförådet är begränsat till “nej” och “jag vill inte”. Utöver det är det bara skrik och gråt.
Råden vi läst oss till på nätet är att vara lugna och typ inte göra någonting. Att prata med barnet, försöka lugna ner eller hålla fast förvärrar bara attacken. Men när jag väcks mitt i natten av att mitt barn skriker och gråter så vill jag instinktivt hjälpa. Tänk om det inte är nattskräck denna gången? I och med att det inte händer varje natt eller ens regelbundet så tas vi liksom på sängen varje gång. Vi behöver liksom helt klart bygga upp vår nattskräcksvana.
När Mia och jag satt och pratade om det idag så berättade jag att det nästan är som att sitta med vid en förlossning. En förväntas bara sitta där och finnas till medan den andra parten våndas och skriker i ångest. Det finns inget en kan göra som gör någon nämnvärd skillnad utan en får se det som ens skyldighet att ordna till så mycket som möjligt när det väl är över.
Pasta!
Hemmagjord pasta
Pasta att göra hemma
Förr i tiden gjorde vi hemmagjord pasta nästan varje vecka. Det var på den tiden som vi levde vårt d.i.n.k.-liv (Dual Income No Kids). Jag kan inte med säkerhet säga hur mycket pasta som gjordes under halvåret efter att Wollmar föddes, men efter det så tror jag inte att vi gjort pasta en enda gång. Förrän idag!
Idag var en sådan där fantastisk dag. Solen sken, barnen var harmoniska från första stund och lekte fint hela morgonen. Det blev inga rester från gårdagens middag så planen var att koka pasta och göra en enklare pastasås till det hela. Men i och med att allt kändes såpass bra så fick jag ett infall att göra en pastadeg och dra fram den gamla pastamaskinen igen.
Det gick förvånansvärt bra. Båda barnen var intresserade och blev sjukt glada när de fick äta små snuttar av okokt tagliatelle.
Mias arbetsdag
Är ni intresserade av att följa med mig på en arbetsdag? Inte på riktigt förstås, jag har ju sekretess. Men vill ni veta hur en arbetsdag ser ut?
För att behålla sekretessen och inte lämna ut någon så har jag sytt ihop en fiktiv, men ändå helt vanlig och rimlig dag:
08.15 Jag kommer till jobbet klädd i löparkläder efter en fem kilometers löptur från förskolan. Kastar mig in i duschen och drar på mig arbetskläderna knappt utan att ha hunnit torka mig.
08.23 Startar igång datorn och sveper ett glas vatten
08.30 Första patienten har kommit. Jag går och lägger datorn i behandlingsrummet, spritar av britsen, spritar händerna och går ut och hämtar i väntrummet. Hälsar, går in i rummet. Vi har 45 minuter per nybesök – jag försöker disponera tiden med 15 minuters anamnes, 15 minuters undersökning och 15 minuters genomgång av åtgärd/träningsprogram eller en provbehandling av något slag. Det här besöket en gravid kvinna i vecka 23 som haft ont i bäckenet sedan vecka 14.
09.15 Lotsar ut patienten igen, springer till personalrummet och tar en kaffe, går tillbaka till behandlingsrummet. Hetsskriver journal från nybesöket i 15 minuter. Egentligen hade nog en del tyckt att det vore bättre om jag skrev journal samtidigt som jag tog anamnesen, typ. Jag kan inte för mitt liv förmå mig till det, jag skulle dö av empati-lösheten i att sitta och knappra på dator samtidigt som jag lyssnar på när någon beskriver sina smärtor eller besvär.
09.30 Dags för nästa nybesök. Ställer i ordning britsen, eventuella redskap som använts, spritar händerna och går ut och möter nästa patient. Håller mig alltid strikt till nybesökens 45-minuter, men prioriterar att få till ett bra patientmöte framför att alltid hinna med alla delar. Det innebär till exempel att jag vid enstaka tillfällen låter hela första besöket gå åt till en lång anamnes, om det så behövs. Så blev det här besöket – en kvinna med besvär från bäckenregionen flera år efter graviditeter och förlossningarsom gått igenom både det ena och det andra under årens lopp.
10.15 Försöker hinna med någon minuts journalskrivning innan jag har tid för en eller ett par återbesök. Den här först en patient i gymmet, en kvinna med bäckensmärta efter förlossning som vill veta vad hon vågar göra på gymmet. Sedan ett kortare besök med uppföljning av råd och träningsprogram jag gav ut för ca en månad sedan till en gravid kvinna. Hon mådde bättre nu, men önskade återkomma för att hyra en TENS inför förlossningen.
11.15 Ett nytt nybesök, samma rutiner som de på morgonen. En kvinna som 11 veckor efter förlossningen har funderingar om knipövningar och som har en del urinläckage.
12.00 Landar med datorn på kontoret jag delar med några till. Kommer på försent att jag borde ha tagit ut en matlåda som jag fryst ner på jobbet i och med att jag inte bär med mig matlådor de dagar jag springer. Ställer in maten för upptining i micron och går och försöker hetsskriva journaler igen.
12.15 Lunch! Sitter med några kollegor och pratar om TV-serier och matlagningstips.
12. 40 Tillbaks till datorn, kollar av eftermiddagens patienter och ringer ett samtal. Bokar tolk till ett besök om några veckor. Sveper en kopp kaffe.
12.45 Dagens sista nybesök, tillbaks till behandlingsrummet. Det visar sig vara ett “vanligt” besök, alltså inte något som tillhör mitt specialistområde – och jag träffar något för mig så exotiskt som en farbror som ramlat och brutit armbågen.
13.30 Avslutar patientbesöken med en återbesökstid, den här gången ett besök med en gravid kvinna som strax ska föda. Vi har träffats några gånger under hennes graviditet på grund av spänningar i bröstrygg och huvudvärk. Jag önskar henne lycka till inför förlossningen och hälsar henne välkommen efteråt. Jag tycker förstås att det är kul att träffa patienter igen, men önskar såklart att alla egentligen ska “slippa mig”. Det är lite dubbelt, det där…
14.00 sätter jag mig inne på kontoret igen. Ska jag summera dagen, skriva klart alla journaler och gärna kolla igenom morgondagens patienter litegrann, för att se om jag behöver förbereda något speciellt. Skickar iväg något brev, skriver ett elektroniskt remissvar och går sedan till omklädningsrummet och konstaterar som vanligt att mina träningskläder fortfarande är fuktiga efter morgonens löptur. Drar på mig dem ändå, knyter skorna och joggar tillbaks för att hämta på förskolan.
Så ser mina arbetsdagar ut för tillfället, och då jobbar jag ju inte heltid nu. Jag tror tyvärr att jag är “dyr” för landstinget, i och med att jag knappt har några grupper och har ganska långa besök. Så länge min arbetsgivare har tålamod med mig så är jag tacksam…
Ungefär var tredje dag får jag något uteblivet besök eller sent återbud, och då brukar jag leta efter nya, intressanta studier och svar på frågor jag undrar över. Sånt som sedan i bearbetat skick kanske hamnar här på bloggen.
Ledig dag med barnen
Idag är jag hemma med barnen eftersom förskolan har stängt. Men igår kväll kollade vi Wollmars temp och han hade 39 °C feber. Idag har det varit samma visa och han har mest legat i soffan och sovit till och från. Trots feber och allmät usch så är han så himla gullig. Han har varit rätt hräjig den senaste tiden, men nu finns bara artiga snälla ord men en liten och ynklig röst.
Wilfred är dock sitt vanliga spralliga och busiga. Så medan Wollmar har legat och sovit i soffan har jag jagat Wilfred runt matbordet och in i barnens rum. Skratt, bus och skrik typ 2 m borta från Wollmar och han ligger som död för världen.
Vi hade tänkt åka till Naturhistoriska museet idag, men det blir nog inget av det.
Bloggen låg nere igår!
Som kanske vissa märkte så låg vår hemsida nere under några timmar igår. När vi upptäckte det under gårdagen var min första och skräckslagna tanke:
“Hur i hela världen ska jag fixa detta?”
Mia fick underhålla barnen och jag ställde mig vid datorn mitt i min feberyra och gjorde mitt bästa. Jag hade hittat personer på nätet som lidit av samma “åkomma” och det fanns så klart en uppsjö med tutorials och guides som visar vad man ska göra.
Efter drygt en timma hade jag testat allt jag kunde utan något resultat. Då ringde jag min kära bror, som är webutvecklare och allmänt dator-wiz. Jag satte in honom i problemen, han rotade runt på vårt webhotell, interfacet, i vår filstruktur men kunde inte sätta fingret på vad som var felet. “Det är något som är fel på ert “PHP” men jag kan inte spåra det till var.”
Efter ytterligare en timme höll vi på att ge upp och jag stod och författade ett mail till vår serverleverantör för att få hjälp av dem. Men precis innan jag skickade mailet så var allt igång igen. Bara så där! “Bra jobbat bröderna Fernando””, ropade Mia inne från vardagsrummet. Mohahaha. Ja verkligen, det gjorde vi bra.
Jag skrev om mailet till serverleverantören och fick svar idag. Det var ett fel på deras PHP som gjorde att vår sida inte funkade. De lovade att det inte skulle hända igen. Tänka sig. Så var det med det.
Hoppas att neretiden inte störde er under gårdagen. Nu har ni i alla fall en sorts förklarning till vad som hände och vad vi gjorde bakom kulisserna. I egenskap av webmaster så lovar jag att göra mitt yttersta att detta inte ska hända igen. Eller hur? *lol*
