11-20 februari 2016

Vår vän Jenny (hon som födde barn i lördags, vars nyföding jag fick snusa på häromdagen!) har illustrerat underbara bilder om yoga för barn till ett material som bland annat säljs till förskolor. Vi fick en förpackning rörelse-kort av henne för några månader sedan, men Wollmar har inte varit intresserad alls.
Idag kände jag mig nöjd, och stel, efter att ha fått ihop mina 30 kilometers löpning som jag har som målsättning att skrapa ihop i per vecka. Plus att jag gymmade igår. Idag är Wilfred feberdäckad, men Wollmar har energi som vanligt. Så när vi lagt Wilfred efter middagen, tog vi fram yogakorten.

Det var rätt kul! Och jag är pinsamt stel.
Vill ni läsa mer om materialet finns det här.

Äntligen fredag igen!

Idag är det fredag! Hurra! Wilfred är fortfarande sjuk och Wollmar verkade lite hängig och gnällig på morgonen så vi bestämde att även han skulle stanna hemma från förskolan. Mia VABar idag och jag är på väg tillbaka till jobbet. Men ni har ännu inte hört om det roligaste med denna fredagen. Jo så här var det:

När min väckarklocka ringde och jag gick upp, bad Mia mig att gå till hennes mobil och stänga av hennes väckarklocka. Båda barnen sov i vår säng men jag lyckades gå upp, stänga av Mias väckarklocka och smyga ut utan att väcka barnen. “Superskönt för dem” tänkte jag, “Nu kan de sova riktigt länge denna fredagmorgon”. Men jag hann inte mer än att tvätta händerna och få i linserna till att Mia kom in i badrummet med en ledsen och minst sagt blodig Wilfred. Han var blodig, Mia var blodig och allt var blodig. Näsblodsblodigt! I och med att han grät och tårarna blandades med blodet så rann det ännu kraftigare ur näsan. efter många försök så fick jag äntligen in en papperstuss i näsan som han inte ryckte ut. Sedan tog jag fram mobilen för att avleda honom och få honom på bättre humör. Efter 10 minuter så hade det slutat att blöda och tvättandet och blodsaneringen kunde börja.

Så här på tåget känner jag fortfarande doften av blod i näsan. Måste verkligen kolla mig i spegeln när jag kommer till jobbet så jag inte ser ut som lillen gjorde i morse.

En liten fredags-selfie!

Så mycket blod!

Wilfred fick näsblod igen. Wollmar grät argt i tio minuter för att det var “fel” mat till lunch. Sjukt stressande, det är inga små mängder blod vi pratar om.

Nu har Wollmar ätit tre äpplen istället medan jag mutat med Cloud Babies och fått stopp på Wilfreds näsblod.

Och nu äter de kakor och kollar på “TV” vid matbordet. Jag är helt darrig, så sjukt dålig på att hantera mina egna barns blod.

Puuust.

Lördag, slödag

Wilfred är fortfarande sjuk, vi har haft min mamma på lunch och nu leker vi picknick med djuren.

Vi hade tänkt göra wienerbröd idag som höjdpunkt i vår danska vecka, men det fick bli köpta ändå.

Vi har också fått napp från en italiensk bondgård och ska fixa det sista med beställningarna och köpa biljetter, sen är vår italienska sommardröm så gott som i hamn!

Har du en bra lördag?

Konstig sjuka

Barnens sjuka den här veckan har blivit konstigare och konstigare. Hosta, hög feber, matthet och aptitlöshet känns ju allt som normala grejer. Wilfreds högtrycksnäsblod upprepade gånger känns ju annorlunda, men ändå liksom under kategorin “saker som händer sjuka barn”.

På eftermiddagen igår började Wollmar få konstiga utslag. Någon timme efter läggdags var hela kroppen rödflammig, prickig och med vita upphöjningar, och han kliade som en tok. Jag menar det verkligen, det var hål genom huden på många ställen.

Efter ett svalt bad och lite kortisonkräm och ett samtal med 1177 senare gick Joseph och Wollmar till barnakuten. De resonerade nog att han inte skulle kunna få någon nattsömn om han inte fick någon hjälp.

Först grät han av oro när vi sa att han skulle få träffa en doktor. “kommer jag få en spruta då?”. Vi försökte peppa och trösta, och han frågade då vad läkaren som han skulle träffa heter. Gullungen, han ville liksom få grepp om situationen.

Sen tog han mod till sig och gick med Joseph ut. No fuss. Han är vår finaste, bästa och modigaste Wollmar.

De kom hem någon timme senare efter att ha fått antihistamin.

Vi sov alla till NIO idag, det har aldrig hänt under våra 3,5 år som småbarnsföräldrar. Nu är de feberfria och vi hoppas på att kurera oss helt under dagen så att ordningen blir återställd till imorgon.
Glad Valentin på er! Firar ni?

Kärleken

Den här dagen har inte innehållit någon höggradig romans från vår sida, på grund av sjuka barn och någonslags överlevnadsläge på oss alla. Men något ska vi väl göra för att uppmärksamma vår kärlek idag! 

Här kommer en bildbonanza från våra 10 år tillsammans! På grund av… strul… så har jag skärmklippt bilder från fejjan, så därför får ni en del av dem med “namnskylt”. Håll till godo!

Tack Joseph för att du är min! <3

Vardagsjämställdhet?

Vi kämpar på med vår vardagsjämställdhet, nu i vårt nya liv som två arbetande föräldrar och två barnpå förskola. Tycker det varnas till höger och vänster om att “när en får barn, då blir relationen ojämställd” och “när båda jobbar igen, DÅ blir relationen ojämställd”. Generellt är vi väldigt välbalanserade i vår vardag, vi är båda är nöjda med fördelningen av vardagsysslorna. Vi har inte direkt fört statistik, men tror ändå arbetsbördan och nedlagd tid blir rätt lika.

Vi har två saker som är viktiga för oss, den ena av känslomässiga skäl och den andra av rationella skäl:
1. Vi vill att barnen ska ha en upplevelse av oss som lika närvarande och engagerade föräldrar.
2. Vi har gemensam ekonomi med en obalans till att börja med  när det kommer till inkomster (man inom big pharma jämfört med kvinna inom landstingsdriven vård) och vi vill inte spä på den inkomstklyftan med att jag också ska hamna efter genom att fastna i ett könsmönster och alltid vara primär omsorgsgivare.

Just nu har vi bestämt så här: På grund av väldigt olika lång restid till jobbet, så är det mest praktiskt att jag jobbar deltid och sköter fler av lämningar/hämtningar på förskola. Det innebär att jag får ett försprång i tid med barnen nästan dagligen. Jag VÄGRAR anse att hell hour är en kvalitetstid med barnen, men never the less – jag får mer tid med barnen totalt sett.

Då har vi i stort sagt att Joseph kommer få vabba mer, och vara hemma fler planerade dagar (typ när förskolan är stängd etc). För att både ersätta barnen i tid, och för att jämna ut vårt glapp när det handlar om inkomster. (Sedan har vi mer eller mindre klarlagda prioriteringar inom våra respektive arbeten, saker i både mitt och Josephs jobb som går före annat och kräver omplanering och att vi går ifrån vår strategi. Så kommer väl livet alltid vara.)

Här kan vi igen hamna i tankarna kring jämställdhet – det är ju ett lite typiskt könsrollsmönster att mannen dyker in och gör “roliga grejer” medan kvinnan harvar på mer i vardagen. Typ som kring matlagning ofta – kvinnan står och lagar vardagsmat dag in och dag ut medan mannen glapp poppar in i köket när det kommer till sommarens grillfest och att griljera julskinkan. Hamnar vi i det läget nu med barnen? Att jag är surmamman som hämtar på förskolan och stressar hem för att koka makaroner, medan Joseph är skojpappan som planerar in kul aktiviteter på lediga dagar?

Tiden får väl utvisa, och vi får utvärdera, och tänka om ifall utfallet inte blir som vi vill. Just nu är vi mitt inne i en VAB-intensiv period och Joseph drar den tunga bördan. Vilket ger mig dåligt samvete.

För övrigt, det här med VAB. Hur hanterar en det igenligen? Ge mig era tanke-tips! Skulle jag vara bort från jobbet, säg idag och imorgon, då skulle jag behöva boka om patienter som väntat i tre veckor på att få träffa mig. Och i och med att veckorna framöver är fulla så får de mest troligt vänta TRE VECKOR TILL innan de kan erbjudas en ny tid. Det känns ju så eländigt dåligt, och jag vet att receptionen får ett skitgöra och att folk blir sura. Jag antar att vi har måååånga år med VAB framöver, så det är väl bara börja att acceptera. Men det känns pissigt, gör det inte? Hur gör ni andra för att liksom acceptera eländet när det kommer?

Ja, det var måndagsmorgonens funderingar medan Joseph och barnen sover och jag strax ska till jobbet. Några konstruktiva tips, någon?

Skriva bok med Louise

Idag har jag hängt med HejhejVardagsLouise och spånat kring en gemensam idé vi har. Det var första gången som Joseph och barnen träffade henne, men hon är ett välkänt fenomen för dem alla. Wollmar kallar henne vardags-Louise och har en liten sång om henne till och med. När hon var på väg bestämde Wollmar att han skulle vara blyg, men berättade också att vardags-Louise är lika söt som gröt-Lotta. Vem är Gröt-Lotta? Jag ville ta kort på henne och en teckning hon och Wollmar hade gjort tillsammans, men blev tvungen att ryta: