Jag lovar att de lever när vi inte är hemma
Jag _LOVAR_ att den här dinosaurien låg ner när vi gick hemifrån…
Undrar vad de gör när vi inte är hemma? Och vad äter de? Visserligen hittar jag inte hälften av dinosaurierna, så de liksom kanske gör de gör bäst…
Det här är en deltadromus som är en karnevor, så kanske…
Syskonbråk
“Syskonbråk eller -osämja. Vad har ni för tankar och strategier kring det? I vilka situationer uppstår bråk hos er? Hur hanterar ni det i stunden? Och hur tänker ni kring syskonrelationen på lång sikt? Jag och min man upplever att vår egen placering i syskonskaran (storasyskon respektive ensambarn) påverkar mycket hur vi ser på våra egna barns syskonkonflikter.“
Det här är spännande! Både Mia och jag är yngstasyskon. Mia är yngst i en skara av fyra systrar, och jag är yngst av tre syskon (en syster, en bror). Vi har aldrig överhuvud taget reflekterat kring vår placering i vår egen syskonskara, och att det skulle kunna påverka hur vi ser på våra barns syskonrelationer. Är vi de irriterande lillasyskonen som orsakat en massa konflikter? Eller är vi som lillasyskon vana att bli överkörda och styrda och ställda med? Lite av varje, kanske.
Våra barns konflikter handlar i dagsläget om:
- Brottningslek som går överstyr, egentligen: Wollmar lägger sig ner på golvet och Wilfred lägger sig på honom och så knölar de runt och skrattar och busar, tills det går för långt och någon börjar gråta
- Jagningslekar som slutar i att någon börjar gråta, och den andre inte fattar att det är paus
- Lillebror som bara kommer in som en Wreck-It Ralf och pajar allt som storebror byggt av Duplo.
- Konflikter om böcker, de vill läsa helt olika böcker och blir arga när de inte får läsa SIN BOK FÖRST.
- Lillebror som skvätter på storebror i badkaret
- Lillebror som tar storebrors leksaker och börjar springa och skattar som en maniac.
Det kanske finns fler sorters bråk, men det här är de vanligaste. Vet inte om det åldern (snart två och “snart” 4), men konflikterna beror i dagsläget på en störig lillebror i 98% av fallen. Då försöker vi vara säga “stopp”, lyfta bort, stötta Wollmar i att sätta gränser och ibland avleda Wilfred med att ge honom en annan leksak. Alltså är detta i vår värld mindre om syskonkonflikterna i sig och mer om uppfostran av Wilfred och att bli en bra kompis.
Jag tror verkligen inte vi har någon strategi för syskonbråk på sikt. Vi har en tydlig gemensam bild över vår barnuppfostran (tror vi i alla fall) och hoppas att liksom lära barnen att hantera sina konflikter. Lyssna på varandra, respektera, förstå, sätta gränser, ha integritet och kunna förlåta även när man inte är helt överens.
I slutänden är vi nog ganska neutrala till syskonbråk. De kommer att bråka, men bara de får någon fin stund tillsammans per dag så kommer det nog att ordna sig.
Hur var det när Joseph var liten?
Året var 1986, jag var tre år gammal. Mina föräldrar fick möjlighet att resa till Sri Lanka och jobba med bistånd. Uppdraget gick ut på att bygga brunnar och toaletter i byar där det inte fanns rent vatten och där människor levde under osanitära förhållanden. Min pappa jobbade på Volvo i Torslanda och mina mamma inom äldrevården ute på öarna. Jag har faktiskt aldrig frågat varför de valde att åka, om det var deras idé eller om det var någon annan som erbjöd dem att åka. Hur som helst åka vi ner hela familjen, mamma, thathi (min pappa), min storebror och min storasyster.
Jag var alltså lika gammal som Wollmar är nu (3,5 år), min bror 2 år äldre och min syster måste varit 16. I och med att det alltid är varmt på Sri Lanka kan jag inte säga vilket årstid eller när på året vi åkte. Jag minns (eller har fått det återberättat för mig) att jag var väldigt pigg på elefanter och att möta och rida på en elefant var liksom den stora vinsten med flytten för mig. Det tog nog inte så lång tid innan jag fick rida en elefant, eftersom vi har kort i fotoalbumet från den första tiden där jag stolt sitter upp på en elefant på gatan utanför vårt hus. Efter det höll jag noga räkning på hur många gånger jag fick rida elefant och när vi kom tillbaka 1995 var min officiella siffra 31 gånger.
Ridtur nummer 5, kanske… 🙂
Huset vi bodde i tillhörde min farmor som nyligen hade gått bort (kanske hennes bortgång är en anledning till att vi åkte dit?). Den hade stått tom ett tag och det fanns gott om ormar och spindlar som nu kallade huset sitt hem. Det finns en hel del historier om just ormar, men jag klassar inte riktigt detta som en kulturkrock så vi kan ta det en annan gång.
Språk:
På Sri Lanka talas det tre språk. Sinhala, tamil och engelska. Grovt sagt kan man säga att budisterna talar sinhala, hinduerna tamil, de kristna engelska och muslimerna tamil men dessa studerar/läser ofta även arabiska. Men sinhala och engelska talas av fler etniska/religösa grupperingar. När vi kom till Sri Lanka var det bara min syster som pratade både svenska, engelska och sinhala. Detta eftersom hon var uppvuxen på Sri Lanka och haft lite fler år på nacken. Min bror och jag pratade bara svenska och fick liksom bara lära oss på skolan. På Sri Lanka börjar man skola mycket tidigare än i Sverige och för min del var det preschool som gällde. I Sverige gick min bror och jag hos dagmamma, och även om jag inte minns något av det nu och måtte det varit min första stora kulturschock. För skolorna på Sri Lanka är inte som i Sverige. Tänk mer i banorna av ett brittisk internat så får ni en hyfsad bild. Jag har någonstans ett djupt minne inom mig av mina första skoldagar. Hur jag grät när mamma lämnade mig och hur jag inte förstod vad någon sa.
Jag på vår första skola, Ecole.
Men i det stora hela tog det inte så lång tid för mig att lära mig engelska och ganska snart var det en del av vardagen. Barn är liksom så anpassningsbara att de fixar sådant bra. Svenskan höll mamma igång genom att ha svenska läroböcker hemma som vi körde genom då och då.
Sinhala blev det dock inget av. Min pappa hade en idé att grannbarnen skulle lära oss sinhala och att det skulle komma naturlig av umgänget med dem. Men de var mycket mer intresserade av att lära sig engelska och blev istället hejjare på det. Vi hade sinhala i skolan, men lagom till att jag var gammal nog att ha sinhalalektioner där flyttade vi tillbaka ett år till Sverige och så blev det inget mer av det.
Kulturkrockar:
Förutom berättelsen om de första skoldagarna så har jag inga minnen av kulturkrockar från de där första åren. Men jag tror å andra sidan att barn inte upplever kulturkrockar på det sättet. Möjligtvis när det handlar om mat och skillnader där, men annars är barn så pass flexibla för förändring och obrydda om etikett att det liksom bara går dem förbi. Det var dock en annan femma när vi åkte hem efter sista turen på Sri Lanka. Jag var då 12 år och skulle precis börja 6:an. Året är 1995 och jag kommer till skolan iklädd tunga kängor, t-shirt, jeans, en bomberjacka och har rakad hår. Kontrasten av skinnskallekläder på en kille som var brun som mjölkchoklad måste ha sett väldigt konstigt ut. Men för en kille som tidigare gått runt i kläder som mamma sytt av gamla gardiner (väldigt Sound of Music jag vet) hade jag noll koll på mode eller vad man “skulle” ha på sig. Det är faktiskt så att det var inte förrän jag skulle börja gymnasiet som min numera gode vän Simon tog mig till stan (Göteborg) och jag köpte mina första kläder själv.
Mina kulturkrock, som jag tänkte dela med mig, handlar också om skolan. I och med att jag då kommit från en miljö där man inte pratar om man inte först blivit ombedd att prata. Där man gott kunde få ett slag om fingrarna med linjalen eller drag i håret framför öronen om man inte betedde sig. För mig var den svenska skolordningen väligt ovan. Varje gång jag ville på toaletten jag jag tyst och stilla och räckte upp handen tills jag fick ordet och då bad jag högt och tydligt om att få gå på toaletten. Detta pågick tills fröken uttryckligen bad mig att sluta be om lov och helt enkelt säga att jag behövde gå om det var så akut att jag inte kunde hålla mig till rasten.
En positiv aspekt av kulturbytet var nog att jag aldrig blev särskilt stressad inför skolinlämningar eller prov eller den allmäna skolstressen. Jag hade mina ramar som fungerade bra i det svenska skolväsendet och jag liksom bra gled genom skolan. Baksidan är kanske att jag var något av en kuf i den meningen att jag inte alls förstod eller kom ikapp med det sociala spelet med tjejer. Kan hända att jag inte hade blivit ihop med någon även om jag växt upp enbart i Sverige, men jag jag för det mesta olyckligt kär under mina skolår. Fram tills att jag hade turen och träffade Mia.
Ingenmansland:
Några sista rader i detta långa nostalgiska svammel. För mig (och min bror) tog det väldigt många år innan vi kände någon äkta landstillhörighet. I Sri Lanka var vi utlänningar, eller sudda (vit), som vita kallas där. När vi kom hit var vi i värsta fall svartskallar. Det fanns liksom ingenstans dit vi riktigt tillhörde.
I och med att det inte fanns några andra invandrare på Öckerö så var jag ganska ensam med en blandad etnisk bakgrund. Även om det kanske gick fortare för alla underbara vänner runt omkring att acceptera en så tog det många många år innan jag kände mig som en svensk. Öven idag är jag kluven över detta eftersom jag sörjer min nästan “bortglömda” andra halva. Sri Lankesen som aldrig blev. Jag vet inte. Men jag antar att det är många som känner som jag.
Pingvinen Anka och huvudfotingars lungor
De senaste veckorna har Wilfred börjat med en extremt gullig, men potentiellt jobbig grej: Han ska ha TRE saker när han sover. Nappen, sinni och pingvinen vid namn Anka. Till och med när han vaknar mitt i natten ska ha absolut och resolut ha alla dessa tre ting med sig, till och med om bara ska blir upplyft att få en omnattande kram. Han håller Anka i ett stadigt grepp om nacken. Det är så himla sött, hur han samlar ihop sina grejer och uppenbart njuter av dem. Potentiellt jobbigt för att ju fler saker barnet ska ha under natten, desto fler uppvaknanden när de där prylarna rymmer ifrån hans små händer/mun…
Vi har alldeles nyss fått en tid för Wollmars fyraårskontroll, visserligen i juni, men ändå. Han tycker verkligen inte om att rita, och här om dagen försökte jag få honom att vilja rita huvudfotingar. Det ska väl fyraåringar kunna?
Han bröt ihop. Jag försökte förklara att “du behöver ju inte rita en hel riktig människa, du kanske vill rita en som bara har huvud och ben?”. Han blev SÅ ARG. “MEN VAR SKA DEN HA SINA LUNGOR DÅ MAMMA!” Det är kanske självklart att en fyraåring inte kan rita en anatomiskt korrekt människa med inälvor och allt, och han verkar alltså inte ens vilja försöka om han vet att han inte kan.
Undrar om han aldrig kommer bli en sån som tycker om att rita, eller om hans finmotorik kommer växa ikapp hans världsuppfattning någon gång om något år? Vi får väl se.
Joseph: Likheter
I samband med att jag skrev texten om min barndom bad jag mina föräldrar att skicka lite bilder som vi kunde använda.
En av de bilderna var den här:
Alla; mina föräldrar, Mia och jag sa direkt, “Men det är ju Wilfred!”. Och det är sant, på den bilden är det så mycket Wilfred. Eller mer rätt är det väl att säga att det är så mycket av mig då i Wilfred nu. Oj oj oj!
Glad helg!
